”Vad tycker du om utsikten?”
Frågan är min och får Oscar att rycka till som en jobbig lillasyster kilat in ett retsamt finger mellan revbenen på honom. Fast han återgår snart till sitt vanliga jag, stel och vuxen som han är femtioåtta i stället för sina arton. Mest av allt påminner han om statyn framför hotellet som vi checkade in på några dagar tidigare.
”Varför undrar du?”
Oscar ger mig en misstänksam blick inte helt olik mammas, som jag har något sattyg i görningen. Den blicken har jag alltid fått, först från mamma, nu också min storebror. Och så vitt jag förstår kommer blicken alltid bestå.
”Har inget bättre för mig”, svarar jag och rycker på axlarna så jag nästan trillar ner från fönstersmygen jag sitter uppflugen på. ”Förlåt om jag störde hans höghet.”
Det sista säger jag med en stor portion syrlighet i rösten. Och vad min store anbelangar förstår han precis varför. Är väl därför han blänger surt på mig nu, bland andra anledningar.
”Vore bättre om du klätt på dig än tänkt ut dumheter”, säger han som pricken över i:et.
”Har åtminstone på mig mer kläder än dig”, svarar jag. Det stämmer faktiskt, till skillnad från en handduk runt midjan har jag både fått på mig trosor och t-shirt.
”Eftersom jag nyss kom ut från duschen”, muttrar Oscar. ”Har du valt klänning än?”
Jag tittar en stund på mina nymålade tånaglar. Nej, någon klänning har jag inte valt. Och det spelar inte heller någon roll, för vilken jag än väljer kommer ingen falla mamma i smaken.
”Är svårt att välja kläder när ens egen bror runkar på andra sidan väggen”, säger jag i varje fall.
”Ursäkta mig?” Med ens pyr sur rök från min storebrors öron. ”Jag hörde nog fel.”
”Tror jag inte. Varför duschar annars en kille i en kvart?”
Oscar blänger på mig som jag är världens jobbigaste person innan han till slut vänder undan blicken, eventuellt en smula röd om kinderna.
”Jag rakade mig”, förklarar han till slut. Mer till garderoben han är vänd mot än mig.
”Sen när låter killar som kåta flodhästar när de rakar sig? Förresten har du skäggstubb kvar.”
Kvickt som en vessla på steroider vänder han sig om igen. Den här gången glöder hans ögon intensivare än en kärnreaktor.
”Femtio år i Gulag är ett mildare straff än att behöva dela hotellrum med dig”, muttrar han. Just referenser till Gulag brukar mamma också göra. Nu muttrar han annat också, fast exakt vad når åtminstone inte mina öron. Och under tiden jag funderar på vad min storebror egentligen sa hinner han vända sig om och börja bläddra bland sina skjortor.
Jag kommer inte fram till något särskilt. I stället spretar jag en stund med tårna. Min tålinje är rak som mina käkar, tyskt sägs det, hur nu tår kan vara regionala. Skit samma, för när jag tittar upp igen har jag Oscars ögon på mig.
”Klä på dig, Willa. Klockan väntar inte.”
Även det brukar mamma säga, klockan väntar inte. Bland mycket annat. Sällan någonting trevligt, mest handlar det om uppfostrande förmaningar som nästan aldrig är riktade till min storebror men alltid mig. Vår familjs framtid vilar trots allt på Oscars axlar. Åtminstone snart.
”Har redan kläder på mig”, säger jag.
”Skärp dig, Willa.”
”Tänker i alla fall inte byta om när du är i rummet.”
”Det är inte jag som slösat bort en kvart”, muttrar Oscar irriterat.
”Är som sagt svårt att välja kläder när-”
”Nu räcker det! Varför är du så jävla jobbig?”
”Tänker du anklaga mig för att ha mens härnäst?” frågar jag en suger en stund på läppen innan jag lägger till: ”För i så fall kommer jag ifrågasätta ditt stånd.”
Oscar öppnar munnen och stänger den igen med oförättat ärende, innan han med samma smidighet som en elefant i en porslinsbutik vänder sig mot garderoben och rycker tag i en skjorta.
Trekvart senare sitter vi på en svindyr restaurang ett stenkast från hotellet. Oscar i struken skjorta och jag i höga klackar som mördar mina fötter och en klänning som inte verkar falla mamma i smaken, hon både rynkar på näsan och ger mig en och annan missnöjd blick. Det gör hon visserligen alltid, vad jag än tar för mig.
”Hellre en neger än dåliga kollegor”, skrockar pappa förtjust och smackar med tungan mot läpparna när vår mörkhyade servitör förser oss med en förrätt som åtminstone krävt fem kockars handpåläggning.
Pappas bäst-före-datum gick ut för minst trehundra år sedan, det skvallrar både hans vett och sätt och kravatt om. Mest av allt påminner han om en begravningsentreprenör, fast elegantare, och med tungan ständigt flygande fram och tillbaka mellan läpparna som en skållad iller. Egentligen tycker jag en smula synd om pappa, på sätt och vis känns han lika malplacerad som mig. Ändå behandlar jag honom som luft, det gör också resten av familjen.
”Imorgon flyger Wittenbergs in”, säger mamma. ”Då klär du dig anständigt, Wilhelmine.”
Att Oscar Preuss är familjens framtid är inte hela sanningen. Wittenbergs råkar nämligen vara en inte helt oansenlig del i ekvationen, för enligt planen ska Oscar ingå äktenskap med Sophie Wittenberg och jag med hennes lillebror Wilhelm som råkar stå för lejonparten i något slags uråldrig fideikommiss. Så helt betydelselös är jag alltså inte. Fast till skillnad från min storebror består min insats av att le och se snygg ut och sedan krysta fram fem sex ungar som vilket avelssto som helst i stallet på vårt gods. Godset vars ekonomi för övrigt är körd i botten. De som styr och ställer i familjen Preuss har aldrig varit bra med plus och minus.
”Wilhelmine kommer inleda middagen med några fina stycken”, förklarar mamma. ”Jag har begärt att restaurangen ordnar fram en flygel. Tyvärr rör det sig om en italiensk, hur nu någon frisk individ ens kan föredra det framför en tysk.”
Med fina stycken syftar mamma till barock och wienerklassicism, absolut inte trams som romantik, Wagner undantagen så klart. Chopin, Liszt och Debussy kan däremot slänga sig i väggen.
”Pigan bönar, drängen stönar”, säger pappa. ”Skål!”
Ingen skålar med honom.
~~~
”Tröttnar du aldrig på utsikten?”
Som igår får min storebror en tillfällig kortslutning i nervsystemet.
”Vad är det med dig, Willa?” muttrar han när alla nervändar fungerar igen. ”Du har betett dig underligt sen vi kom hit.”
”Tycker du?” svarar jag förvånat. ”Ställde bara en enkel fråga.”
Oscar vänder tillbaka blicken mot mig. ”Och vad vill du att jag svarar på den?”
Nu lyfter jag på ett ögonbryn. ”Det är väl inte särskilt svårt att förstå.”
Oscar harklar sig, och till min förtjusning flackar hans blick under några ögonblick.
”Du ser okej ut, Willa. Är faktiskt ganska snygg.”
Med ens höjer jag mitt ögonbryn igen och andas lugnt fastän min mage är i uppror.
”Jag menade Matterhorn”, svarar jag och pekar med tummen över axeln. ”Det är ett tjusigt berg.”
Min storebror harklar sig igen som en plötsligt satt ett gäng kaksmulor i halsen. På det hela taget vill han nog vara någon helt annanstans just nu. Åtminstone skvallrar hans uppsyn om det, för han vrider och vänder på sig som myror kryper under handduken.
”Klä på dig, mamma stryper oss om vi blir sena”, säger han till slut. Torrt som aldrig förr.
”Mamma skulle aldrig kröka ett hårstrå på ditt huvud”, fnyser jag och rättar till min t-shirt som smugit upp för min midja.
Med ens är Oscars blick några tusen mil bort. Vad försiggår i hans huvud nu? Ett ögonblick senare är han tillbaka i rummet.
”Vilken klänning tänker du dig ikväll?”
Jag rycker lättvindigt på axlarna igen. ”Spelar ingen roll, blir fel vilken jag än väljer.”
Ett försiktigt leende letar sig fram på min storebrors läppar, inte som han är glad, mest förebrående, kanske också förbarmande. Fast det är nog bara önsketänkande från min sida. Någonting betyder hans leende ändå, nuförtiden är det i varje fall lika sällsynt som en miljonvinst på lotto.
”Du är snygg i den svarta.”
”Så bra, då kanske Wilhelm trots allt vill sätta på mig”, fnyser jag. ”Och då blir mamma glad.”
”Du …” mumlar Oscar med en djup suck och under en kort stund känns han faktiskt som min storebror igen, inte som den där jävla statyn mamma skulpterat.
Fast det är allt jag får. I nästa ögonblick vänder sig Oscar mot garderoben igen och kvar finns bara känslan av ett kittlande halmstrå som jag också klamrar mig fast vid.
Oscar väljer skjorta med stor omsorg, jag bestämmer mig för kläder snabbare än så.
”Du sitter fortfarande kvar”, konstaterar han uppgivet.
Sedan faller en blöt filt över hotellrummet.
”Willa … ” morrar Oscar dovt.
”Det är jag det”, säger jag och lägger hakan mot mina uppdragna knän.
”Vad håller du på med?”
Som svar flyttar jag isär fötterna en bit till medan jag blänger ihärdigt på min uppjagade bror.
”Ta ner benen…”
Några osynliga demoner tycks rycka och slita i min storebror.
”Hör du vad jag säger?”
Klart jag gör. Och det förstår han också.
”Willa!”
”Går inte”, mumlar jag till slut. ”Får kramp då.”
Oscar sväljer, har tog ett himla sjå med sina bångstyriga ögon. Själv har jag hjärtat i halsgropen, fast det verkar inte nå fram till honom. Tur nog.
”Klä på dig nu.”
”Inte med dig i rummet”, trotsar jag.
Till skillnad från igår rycker inte min storebror fatt i en skjorta. I stället klistrar han fast blicken på mig.
”Glömt att du är min syster?”
”Nu gör du en höna av en fjäder. Är inte första gången du ser mig i trosor.”
Nu vandrar min brors blick fram och tillbaka och till skillnad från innan hymlar han inte längre om saken. Inte ens när mina fötter fortsätter vandra ifrån varandra.
Oscar är inte den enda som andas tungt, med min andning kunde jag lika gärna befinna mig på Matterhorns topp. Och mina andetag blir inte lättare när min storebror sätter kurs mot mig.
Jag har missat en hörna på ena stortån. En kvart är trots allt inte särskilt lång tid för nagelfix, särskilt inte när ens huvud är proppfullt med annat. Som ens storebror. Nu står han en armlängd bort eller så, jag hör tydligt hans andning, gott doftar han också. Schampo, fast mest av honom själv, den doften har bott i min näsa så länge jag minns.
”Willa …”
”Du kommer fortfarande ihåg vad jag heter …” mumlar jag nätt och jämt. För av min röst finns inte mycket kvar.
Hans blick vandrar fortfarande upp och ner, det vet jag utan att se. För blicken bränner mina trosor, dessutom ser jag faktiskt bulan som växer. Herregud, vad håller jag på med. I verkligheten blir drömmen till någonting helt annat. Skarpt, nästan bränt sticker den i min näsa som domen fallit. För nog dömer Gud mig nu, sår ett spår av tvivel i min själ. Ändå trotsar jag Honom.
”Willa …” flämtar Oscar. Eller piper. Jag vet knappt själv. ”Vad gör du med foten?”
Det har jag däremot koll på, för nu ritar jag cirklar med tårna på frottén som ligger mot min storebrors lår.
”Du är min syster …” påminner han mig.
Som jag inte visste, eller glömt, kanske av något helt annan anledning som jag inte förstår.
”Och du är min bror …” konstaterar jag.
Ändå fortsätter jag med mina cirklar som blir vidare för varje varv.
Oscar sväljer. Djupt ner i halsen. Eller är det jag. Just nu är ingenting klart, hela jag skakar och bara ett mirakel gömmer en sådan sak. Med ens blir luften tunn, Oscar flämtar till.
Bulan är hård. Men känns också mjuk, mina tår försvinner in en bit i frottén. Försiktigt följer jag åsen hela vägen upp. Gud, om min bror inte börjar andas snart tuppar nog han av.
Enklast vore om han tog ett steg tillbaka, skäller ut mig efter noter och kanske till och ringer polisen. Fick allting överstökat, reder ut en livstids ogudaktiga drömmar i ett inrökt förhörsrum. Fast det gör han inte, min storebror står kvar. Det är väl också bra, antar jag.
”Det här är olämpligt …” mumlar min bror. Hans röst är grötig, som han svalt en hink tapetklister.
”Ändå är du hård …”
Till slut vågar jag titta upp. Två blöta ögon möter mig, förvirrade utan tvekan, fast de dömmer åtminstone inte. Oscar protestera inte heller när jag leder in hans hand i hålrummet mellan mina öppna knän.
”Och du våt …”
I nästa ögonblick hugger jag tag om läppen, försöker förtvivlat kväva ljudet som skyndar upp genom min strupe. Ändå gnyr och piper jag, stönar medan fingarna tar för sig av mig och när handduken faller klamrar jag fast om min storebror som en hungrig lejoninna som efter en jakt över hela savannen till slut fällt sitt byte.
”Inte så hårt, Willa …” kvider Oscar.
Klagomålet går mig förbi. Med darriga händer för jag honom förbi mina trosors plaskvåta gren.
”Kondom, Willa …” jämrar Oscar.
Fast på det örat lyssnar jag inte. Jag tänker inte släppa taget om honom, för vår stund är lika bräcklig som lövtunt glas. En nykter tanke och allt är över.
”Gud … Du är stor …” flämtar jag.
”Är du som är trång …” gnyr Oscar.
”Kom längre in …”
”Är knappt i dig än …”
Ändå känns det som en hel kontinent fyller upp mig, luft får inte längre plats i mina lungor, tarmar och allt annat skuffas undan, med ens är jag en blöt pöl.
”Willa, lugna dig … Du är för … Inte så fort … J-jag, jag …”
”Är jag inte skön?” piper jag oroligt.
”För … Skön, jag … Vänta, Willa… Jag-”
”Oscar, mår du bra?”
Oscar rycker till. Sedan urbryter en jordbävning i min mage.
” … Kommer nu …”
Sex par ögon dömer mig när jag kliver in på restaurangen en halvtimme efter utsatt tid. Som de vet, ser igenom min klänning, förbi trosorna, rakt in till pölen som hela tiden blir större.
”Beethovens fjortonde pianosonat”, förkunnar mamma och nickar befallande mot pianot som står uppställt bredvid bordet. Förtvivlat famlar jag efter min brors blick, fast den är någon helt annanstans. Vattenglaset framför honom upptar hela hans uppmärksamhet. ”Se så, Wilhelmine.”
Ögonblicket efter är hela restaurangen vänd mot mig. Alla vet, det berättar blickarna som bränner mot mina kinder och slickar min nacke med giftormars tungor. Med ens flammar illamåendet som redan pyr inom mig upp. Om bara Beethoven vill släppa in mig …
Fast det vill han inte. Han har väl samma syn på blodskam som Gud och alla andra här på restaurangen. Och Oscar. Varför tittar han inte alls på mig? Nu grimaserar mamma för jag slår an fel ton, ser ut som jordens undergång är anstående för med ens spelar jag som jag aldrig tidigare suttit framför ett piano. Sedan händer det. Min mage bubblar. I ögonblicket efter vänder jag mig om och kräks på restaurangens matta som mamma förklarat är åtminstone femhundra år.
~~~
Som mitt liv hänger på det klamrar jag mig fast vid toalettstolen, hinner med ett halvt andetag innan magen vänder sig ut och in igen.
”Förlåt, Willa …”
Hur länge har Oscar varit med mig i det trånga båset, sett mig så här från min sämsta sida? Han håller mitt hår känner jag nu, stryker också en försiktig hand över min skälvande rygg. Det är inte första gången min storebror håller mitt hår medan jag spyr. Senast var för hundra år sedan på Otto Wittenbergs jävla fågeljakt, när jag höll armarna om min älskade Milly när hon lämnade världen med magen full av bly medan Otto förklarade att det är så här korkade hundar möter sitt öde.
Med visst besvär tittar jag upp på min bror. Jag ser nog ut som skit, ändå ler han. Det där finurliga leendet som stavas Oscar.
”Är inte ditt fel …” hinner jag få ur mig innan magen löper amok igen.
Oscar väntar tålmodigt medan jag hulkar, samlar snabbt in hårlockar som hamnar på villovägar.
”Jag borde inte stuckit”, säger han när jag hulkat klart.
Fast jag förstår honom, det är trots allt inte varje dag som man blir lurad att sätta på sin egen lillasyster.
”Du är här nu …” mumlar jag. Sedan kräks jag igen.
~~~
Min storebror stoppar om mig som jag är fem och trots mina femton år invänder jag inte. Tvärtom, han får gärna stanna till tidens slut. Oavsett vad som väntar runt nästa hörn.
”Willa”, börjar han trevande. Visst har han något olycksbådande i rösten?
”Jag älskar dig”, säger jag snabbare än vinden. Som det kommer få honom på andra tankar.
”Det vet jag redan”, svarar Oscar mjukt. Fast också en gnutta malligt, tycker jag.
Jag vågar i varje fall vända mig mot honom nu.
”Hur länge då?” frågar jag som modet från tidigare ikväll plötsligt hittat tillbaka.
Nu ler han, inte ett uns olycka syns till så långt ögat når.
”Vet inte riktigt. Fast en sak har jag kommit fram till, jag tror inte du är tjejen som hoppar i säng med vem som helst.”
Trots allt kan jag inte låta bli att himla med ögonen. ”Och du är väldigt ocharmig för att vara charmig.”
Min storebror ger mig ett irriterande leende i retur. Fast mjuknar snart upp igen. ”Kom fram till en sak till.”
”Jaha?”
”Att jag älskar dig, Willa.”
Orden hinner knappt torka innan jag kastar mig över honom så sängen knakar.
”Var inte menat som en inbjudan”, protesterar Oscar. ”Vi borde faktiskt prata …”
Fast prata kan vänta. Han knuffar inte bort mig, vänder inte heller bort ansikten när jag kysser honom trots att jag nyss spytt. Min storebrors läppar är mjukare än i någon dröm och drömt har jag gjort värt en livstid. Men just nu tänker jag inte, jag kysser och blir kysst, spinner lyckligt medan min storebror inte lämnar en orörd fläck kvar på min kropp.
”Gud …” stönar jag. Jag har just lirkat in honom i mig igen.
”Willa …” flåsar han.
Försiktigare än jag vill sjunker jag ner över min storebror och han känns fortfarande stor, är knappt så mitt inre rymmer honom.
”Willa”, mumlar han igen. Den här gången en aningen för allvarligt för att vara på väg in i sin blöta lillasyster. Eller så är det just då allvaret brukar knackar på.
”Prata sen …” flämtar jag. ”Vill knulla nu …”
”Visst är du oskuld, Willa?”
Jag stannar upp. Sväljer. Nu vill jag inte ljuga, inte när min älskade storebror bedyrat sin kärlek till mig. Ändå skakar jag på huvudet.
”Inte?” får Oscar ur sig.
”Du har ju redan varit i mig. För visst räknas trettio sekunder?”
Oscar harklar sig, framstår som en aning generad, med ens ser han ut som han vill fly. I nästa ögonblick stönar han djupt, jag gnyr, för nu når han ända in till min botten.
”Gör det ont?”
”Känns bara som jag kommer spricka …”
Mer därtill. Min mage känns proppfull, huvudet snurrar, jag famlar efter andan och i ögonblicket efter lutar jag mig över min bror och sedan vänder sig min mage ut och in.
För tredje gången i mitt liv håller Oscar min lugg på behörigt avstånd från ansiktet medan jag kastar upp.
”Du kunde berättat”, påpekar min bror som förmaningar kommer få bukt med illamåendet.
”Är inte därför jag kräks …” piper jag innan en ny omgång maginnehåll smiter uppför min hals.
”Är jag för stor?”
Trots det prekära läget himlar jag med ögonen. Fast det ser tyvärr bara toalettstolen.
”Du kom i mig, Oscar …” väser jag.
Med ens får jag sällskap av mitt hår nere i toaletten.
”Oscar!” fräser jag.
”Är du gravid?” piper min bror.
”Herregud, du kan ju ingenting om tjejer!” ekar min röst nere i toalettstolen. ”Jag tog ett dagen-efter-piller. Varför tror du jag var sen till middagen?”
”Har ingen aning …” svarar Oscar tafatt.
”För jag var inom apoteket”, snäser jag. ”Kan du hålla mitt hår igen, är du snäll?”
Snabb är han inte. Och i nästa ögonblick kräks jag som aldrig förr.
”Känns det bättre nu?” undrar min storebror oroligt.
”Känner mig mest en smula gravid”, svarar jag glättigt.
Oscar ser inte ett dugg road ut. Fast inte heller arg, vilket kanske har sin rimliga förklaring. Han fick trots allt en avsugning i duschen.
Nu ligger vi uppkrupna längst in i sängen, i en hörna som jag lyckades undvika besudla. Och när jag bedyrat att jag stoppat i mig ett nytt piller gömmer han sin näsa långt in bland mina lockar och någonstans därinne viskar han:
”Jag älskar dig, syrran.”
På studs slänger jag en blick över axeln igen och släpper inte taget om hans ögon trots min nackes protester.
”I fall du ljuger för mig mördar jag dig, Oscar.”
Jag låter nog på tok för övertygande för min storebror ser inte helt bekväm ut.
”Vad kan jag göra för att övertyga dig, Willa?”
”Ligga med mig är en bra början.”
Oscar ger mig ett snett leende, som snart förbyts mot en allvarsammare uppsyn. ”Du är modig, vet du det?”
”För jag vill ha sex när jag mår illa?” svarar jag och höjer ett ifrågasättande ögonbryn.
”För du berättar det jag aldrig vågat säga.”
”Vilket är lite av en besvikelse”, konstaterar jag lättlynt. ”En sådan sak är väl vardagsmat för självaste Oscar Preuss.”
Fast min storebror spelar inte med. I stället suckar han, framstår nästan som uppgiven.
”Vi gör det inte enkelt för oss, Willa.”
”Tänk det har jag också listat ut”, mumlar jag och suger en stund på läppen. Snart andas min bror tyngre för nu gnider jag också rumpan mot honom.
”Willa, vi borde prata …”
Det borde vi. Och ska vi. Bara inte just nu.
”I fall du kommer in i mig bakifrån kräks jag åtminstone inte på dig …”
~~~
Klart jag förstår vad som rör sig i min brors huvud. Helt blåst är jag inte, jag delar också hans oro. Hela resan hem snurrar tankarna i min skalle. Kommer vår stund tillsammans stanna kvar i ett isolerat hotellrum under Matterhorns skugga? Fast jag får snart svar på tal, redan nästa dag drar Oscar in mig på badrummet som han legat i bakhåll.
”Ät ordentligt, annars blir du inte en centimeter längre.”
Oscars sitter vid köksbordet och kommenterar flitigt mina förehavanden vid blendern. Det har han gjort i princip varje dag sedan skolan slutade för våren.
”Försöker du tigga en avsugning är du inte ens i närheten”, svarar jag syrligt och hackar vidare grönsakerna på skärbrädan framför mig.
”Protein är nyttigt”, fortsätter Oscar som vet att jag inte är sur. Är väl därför hans flin kittlar min nacke. ”Bra för huden är det också.”
”Kör du mig till tennisen idag?” frågar jag med en suck.
”Kör hellre dig på andra sätt.”
Som ett brev med posten står han plötsligt bakom mig.
”Sluta tafsa innan jag blir kåt …”
”Det är du redan …” flinar min storebror som han redan vet. Det borde han göra för under våren har han lärt känna mig utan och innantill.
”Inte här, Oscar”, fnittrar jag. ”Mamma kan se …”
”Mamma är på andra sidan trädgården, Willa …” I nästa ögonblick hittar han upp till mina bröst. ”De känns större än igår.”
Det är bara något som han säger, min bror är också bekant med alla mina komplex. För Gud har inga större planer för mina bröst, det är åtminstone jag säker på. I nästa andetag flämtar jag till.
”Sa ju att du var kåt …”
”Inte nu, Oscar …” stönar jag.
”Att du kan vara så våt …” mumlar min han och nafsar mig i örat.
Med ens släpper jag taget om blendern. Smoothien får vänta.
Jag tröttnar aldrig på att ha honom i mig. Och i fallet jag skulle tvivla påminner han mig ändå på daglig basis. Ibland fler, som igår när mamma var borta hela dagen.
”Nu är du där igen”, flämtar jag och slänger en ilsken blick över axeln.
Oscar avväpnar mig med en mjuk kyss. ”Och du har inte viftat bort min hand än.”
Jag tycker om när han pillar mig där bak. Fast det erkänner jag inte för honom, i stället spelar jag svår som jag ställer upp, men nog ser han igenom mig. Retar mig ibland för mina hämningar, det är väl sånt storebröder gör, även de som råkar ha tummen långt upp i sin systers rumpa. Oftast spelar han trots allt med, kysser mig ömt i nacken till jag kurrar nöjt.
”Är det skönt?”
”Gör det för din skull …”
”Ändå stönar du …”
”Ser mammas hatt!”
”Vi hinner, Willa …”
”Gör vi inte, kom ur mig nu.”
Oscar tänker tvärtom, trycker till mig så mina fötter nästan lyfter från golvet.
”Du måste sluta …” stönar jag.
”En sekund …”
”Gud, jag kommer!” kvider jag. ”Mamma också …”
Jag stönar, min bror också. I nästa ögonblick blir köket en blöt röra.
”Har inte Wilhelmine tennis”, undrar mamma torrt.
”Tror inte hon behöver mer motion idag”, svarar Oscar lugnt som det inte var sekunder sedan han vek tillbaka klänningsfållen över min rumpa.
Själv håller jag forfarande andan när mamma vänder sig mot mig. ”Glöm inte ta bättre hand om din hy, kinderna är alldeles flammiga.”
”Det är så jävla orättvist”, muttrar jag när mamma försvunnit med sitt kaffe. ”Jag vill inte bara vara din syster.”
Min storebror ser på mig som han inte har en aning om vad jag menar. ”Men du är min syster, Willa.”
”Fast jag vill mer!” utbrister jag. ”Inte alltid smyga och känna skam för jag älskar dig. Jag vill vara din flickvän, kunna hålla dig i handen när andra är runtomkring. Ge dig en jävla kyss utan att hamna i helvetet.”
”Även om du vore min flickvän skulle vi inte ha sex framför mamma”, säger Oscar glättigt.
Som svar måttar jag en spark mot hans smalben som tyvärr verkar åsamka mig mer skada än honom. Sedan följer Oscar roat mig med blicken medan jag studsar runt på ett ben.
”En riktig pojkvän hade tyckt synd om mig”, muttrar jag och kramar om min fot. ”Nu får jag bara dras med min idiot till storebror.”
Oscar lägger huvudet på sned och ger mig en blick som kan smälta isar. ”Jag funderar ut något, Willa. Men först tänker jag blåsa på din tå.”
~~~
Jag skulle kunna ta en bit mörker i handen och lägga i min ficka, bara det att jag inte har fickor när jag tassar genom husets mörka korridorer i ingenting mer än nattlinne. Väggarna håller den ljusa augustinatten på betryggande avstånd och löparna gömmer hjälpsamt mina steg, det är som vårt hus är byggt för en syster och bror som funnit varandra.
Orgasmen spelar fortfarande spratt med mitt nervsystem när Oscar sjunker ner bredvid mig.
”Har tänkt, Willa.”
”På hur mycket du längtar efter en avsugning?” flåsar jag.
Min storebror ser en stund på mig som det ligger ett frikostigt erbjudande på bordet. Sedan skakar han på huvudet.
”Inte?” säger jag och lyfter ett ögonbryn. Låter nästan besviken inser jag.
”Ställ dig på alla fyra”, säger Oscar finurligt.
Klart han säger så. Sedan jag släppte in honom i min rumpa har besöken blivit en följetång och inte mig emot, jag tycker om när han är där. Varje millimeter känns som en jordbävning, och hela vägen dit är det som min bror håller mig i handen – jag vet hur kåt han är, ändå är han varsam som jag är gjord av glas. Första gången gick en timme innan han var inne och även om vi nuförtiden funnit genvägar gillar jag stunden när han försiktigt lirkar med mig. Det känns som vi är en. Som jag är hans allt.
”Nöjd?” undrar jag med blicken över axeln.
”Har jag någonsin sagt hur fantastisk snygg du är?”
”Bara något som du säger eftersom du vet vad som väntar”, svarar jag och himlar med ögon. Ändå spinner jag djupt inne i magen.
”Vad väntar du på?” muttrar jag otåligt. ”Ska jag ringa efter någon annan?”
Sängen knakar bekant när min storebror ställer sig tillrätta bakom mig. Jag tar ett andetag och ett till, väntar på fingret som aldrig kommer.
”Oscar?” Jag känner mig ens rastlös. Slänger snart en irriterad blick över axeln. ”Varför dröjer du?” Oscar … Varför håller du i din telefon?”
Min storebror svarar med ett snett leende. ”Lita på mig, Willa.”
Jag biter mig i läppen. Sväljer medan jag blänger på telefonen.
”Titta bort”, säger Oscar mjukt.
En smula motvilligt gör jag som han säger. I nästa andetag flämtar jag till, min brors finger har hittat in i mig.
”Litar du på mig?”
Mitt huvud snurrar som min brors sovrum plötsligt fått slut på syre. Sedan kvider jag. Huttra och gnyr, stönar medan min kropp till skillnad från mitt sinne försöker stöta bort Oscar.
Jag älskar min storebror över allt, faktumet är gjutet i betong. Det vet till och med Gud. Litar på honom gör jag också, han lämnar aldrig min sida varesig jag har en dålig dag eller mamma hackar på mig. Oscar får mig att skratta och komma, tröstar mig när jag behöver honom som mest, får mig att våga mig på saker som jag annars är för pryd för. Ändå sticker mobilkamerans röda lampa i ögonvrån. Jag sväljer, sväljer igen och biter tag om min redan ömma läpp. Om inte min bror ritat mjuka cirklar på min ländrygg skulle jag nog inte varit kvar i sängen.
Oscar är tålmodig, lyssnar lyhört på min kropp. Först en lång stund senare är han ända inne i mig och med ens släpper alla spänningar, knulla mig, mumlar jag och det gör han till världen snurrar.
Jag kvicknar till när Oscar pulserar lång uppe i min mage. Jag älskar när bror kommer i mig, kanske en smula löjligt, men varje gång han kommer, kommer vi också en liten bit närmre varandra.
Min andhämtning är fortfarande en stökig röra när min bror kraschlandar bredvid mig. Tillsammans jagar vi det sista syret som finns kvar i rummet innan Oscar håller fram sin telefon. ”Vill du se?”
”Helst inte …” mumlar jag och vänder bort ansiktet.
Under några tysta ögonblick pillar Oscar med telefonen medan mina kinder bränner. Först nu har insikten om att jag finns någonstans därinne parkerat i mitt huvud.
”Så, nu har jag lagt upp filmen.”
”Du har vadå?”
”Lagt upp filmen på internet.”
Det tar flera sekunder innan min hjärna lagt ihop ett plus ett, familjen Preuss är som sagt inte stjärnor på matematik. Fast min ursäkt är åtminstone tusen gånger större än bagateller som ensilage och sadlar.
”Säg att du skämtar med mig”, väser jag och borrar in min blick i Oscar.
Som svar skakar Oscar på huvudet.
”Är du helt jävla dum i huvudet, Oscar?”
”Ser du titeln?”
Min bror håller återigen fram telefonen framför mitt ansikte.
”Tänker jag inte göra!” fräser jag. ”Vad fan har du gjort, Oscar?”
Hela min kropp är i uppror, protesterar mer än den någonsin gjort mot en inkräktare i rumpan.
”Titta”, insisterar min bror.
Jag knullar min flickvän i rumpan.
”Du är ju helt sjuk! Ge hit telefonen!”
Oscar håller sin telefon på behörigt avstånd från mina vildsinta fingrar.
”Läs, Willa.”
Då ser jag. Jag knullar min flickvän i rumpan.
”Nu kan hela världen se oss tillsammans”, säger Oscar mjukt. ”Men utan att veta exakt vilka vi är.”
Jag sväljer. Mina kinder bränner fortfarande och min andning är nästan uppe i taket.
”Är det där verkligen jag?” piper jag.
Min storebror nickar.
”Låter jag alltid sådär mycket?”
Han nickar igen.
”Och vad är det där för siffra?”
”Hur många som sett filmen.”
Nu sväljer jag igen. Hundra personer.
”Tvåhundra nu”, säger min bror.
”Känner mig uttittad …” mumlar jag. Ändå har ilskan lagt sig. På något sätt förstår jag min bror, och viktigast av allt är jag mer än bara hans syster – jag är hans flickvän.
Jag sväljer igen, sneglar en stund till på tjejen med hästsvans som står på alla fyra och låter som hon snart ska gå i sönder medan någonting stort försvinner djupt in i henne. I nästa ögonblick sjunker hon ner på armbågarna. Och med ens kurrar hon nöjt. Nu har fler än tusen personer hört mig stöna.
”Är du sur?” frågar min storebror till slut. Nästan en smula ynkligt.
Nej, sur är jag inte. Inte ens besviken på honom. Jag tittar en stund till på tjejen som ovillkorligen är mig och konstigt nog är allt jag känner ett bottenlöst sug efter min bror igen.
~~~
Mitt rum känns kallt och dragit som jag glömde stänga fönstret efter mig. Inte det? Konstigt. Jag är väl bara trött, man känner sig lätt frusen då. Ska faktiskt bli skönt att sova, känns trots allt som jag gått hundra ronder i årtusendets boxningsmatch. Fast jag hinner inte ta många steg förrän lampan tänds.
”Vart har du varit, Wilhelmine?”
Jag hoppar till som en skrämd kanin. I fåtöljen längst bort i hörnan sitter mamma med halva ansiktet gömt i skugga.
”Wilhelmine”, påminner mamma. ”Jag pratar med dig.”
Vad gör mamma här mitt i natten?
”Nå?”
”Ehm”, mumlar jag. Orden fastnar i min hals. Lika bra det, har ändå ingen aning om vad jag ska svara.
”Svara på tilltal, Wilhelmine”, uppmanar mamma. Hon låter lika stel som hon ser ut, som en staty i solid brons.
”P-på toaletten”, får jag till sist ur mig. Min röst låter konstig, det inser till och med jag. Bräcklig som jag precis gått i tusen bitar, eller nära inpå.
”Låter bra”, säger mamma instämmande. ”Så säger vi.”
Jag vill titta upp men min stelfrusna kropp sätter stopp. ”Säger?”
”Jag har goda nyheter”, fortsätter mamma som min fråga sugits upp i tomma intet. ”Eftersom du är i behov av nya intryck har jag pratat med en ny skola. Skolan ligger i Schweiz och har väldigt gott renommé. Miljöombytet kommer göra dig gott, Wilhelmine.”
”V-vad menar du?” stammar jag. Mitt huvud har sedan länge slutat fungera.
”Skolan är mycket tillmötesgående och tar emot dig redan på onsdag”, fortsätter mamma som hon håller i en monolog.
”F-fast jag vill inte åka till Schweiz …” piper jag.
”Avbryt mig inte, Wilhelmine. Du har en hel del att packa och tiden är knapp. För att inte distrahera dig kommer Oscar åka ut till godset. Du behöver inte tacka mig nu, även om du borde, men förr eller senare kommer även du inse vilket möjlighet jag ger dig.”
”Fast … När förstod du att-”
”Tyst!” avbryter mamma mig. Sedan reser hon sig upp och innan mamma lämnar rummet vänder hon sig mot spillrorna av mig och säger:
”Och, Wilhelmine. Jäkta inte ur sängen imorgon, för när du stiger upp är din bror redan långt borta.”
Wilhelmines berättelse
- Om ett träd faller
- Bara din syster
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.