Året var 20..?

Kapitel 19. 20??
***
Markus återhämtade sig bättre än vad jag trodde, han kunde lägga det som hänt bakom sig. Vi träffades en hel del under sommaren, vi fyra. Vi var hos dem och de var hos oss, vi stannade hemma i Sverige på semestern.
Vi besökte Tyras föräldrar, vi talade mer i detalj om vad det kommer innebära när jag och Tyra gifter oss. För henne och för dem, både vad det gäller titlarna och uppmärksamheten som kommer med att vi gifter oss. De säger att de förstår och att det kommer lösa sig, vi får verkligen hoppas det.
Sommaren gick, hösten kom och den passerade. Vi satte datum för vårt bröllop, midsommar nästa sommar. Vi har bokat kyrkan som ligger närmst herrgården, vi har kontaktat diverse företag för lösningar med mat och annat som ska planeras. Det mesta av hösten går åt till att planera bröllopet, med allt praktiskt runt omkring.
Som klänning, övernattningar för diverse släktingar på båda sidor. Äktenskapsförord, både i Sverige och i Österrike. Som sagt en massa praktiska saker, ett informellt godkännande av kungen, som i fick med ett löfte om att han och drottningen och deras barnbarn skulle få komma. De fick det löftet, runt jul så var alla praktiska detaljer på plats. Jag pluggade och Tyra arbetade samtidigt som vi planerade detta, jag arbetade med.
Inget livsavgörande men lite småsaker, vi hade samma upplägg på julen i år som i fjol. Vi firade julafton hemma hos oss och sen juldagen och annandagjul hos Tyras släkt. Vi firade nyår i herrgården i år, samma gäster som i fjol plus Helen och Clara. Det var minst lika trevligt i år som det var i fjol, Linnea och Markus fick sin dotter i mars. Jag åkte upp och hälsade på dem, Tyra var med på videolänk.
Jag såg på den lilla flickan i deras famn. Jag smekte hennes kind och en tår rann på den. Jag kramade både Markus och Linnea, de frågade om vi ville vara gudföräldrar till henne. Jag sa ja på stående fot, Tyra gjorde detsamma över videolänken.
Månaderna gick och midsommar kom allt närmare, sen helt plötsligt så var det dags. Jag står i kyrkan i min uniform, Markus och Olivia står bredvid mig och Markus ser på mig och ler när jag rättar till slipsen för tusende gången känns det som.
Jag ser på gammelmorfar och han ser på mig och ler lite, jag ler tillbaka och dörrarna öppnas och musiken börjar spela. Jag andas in och sen ut, jag ser henne komma gående mot mig. Hon är så vacker att jag bara kan le, jag känner tårarna bildas i kanten på mina ögon.
Hon kommer fram till mig och hennes far lämnar över henne till mig. Hennes tärnor ställer sig på andra sidan, vi vänder oss mot prästen och vi lyssnar på vad han säger. Vi kommer till tager du, vi säger ja båda två och vi sätter ringarna på fingrarna.
Vi kysser varandra och vi går ut ifrån kyrkan. Vi får kyssa varandra fler gånger och det tas bilder, en massa bilder. Jag ser på SÄPO vakterna som är nästan lika många som gästerna. Inte riktigt, men när kungen, drottningen, utrikesministern och statsministern är på plats så är där vakter med på plats.
Vi sätter oss i en cabriolet som kör oss till herrgården, den stannar och vi går ur den. En fotograf väntar på oss och vi går med henne, hon tar en massa bilder på oss i en massa olika poser. När hon är klar så har gästerna kommit.
Vi går till baksidan och tälten som står där, Markus som är toastmaster tillsammans med Olivia styr upp allt i god militärisk ordning. Festen går strålande och vi blir iväg skickade sent på kvällen till Sturup, där står ett privatplan som gammelmorfar fixat. Redo att ta oss till Seychellerna och vår bröllopsresa.
Vi kliver ombord på planet och det lättar, vi stannar i två veckor på Seychellerna. Sen reser vi hem, sommaren går och hösten kommer.
En helg när Tyra är nere så visar hon mig en sticka med ett plus på, vi är gravida. Jag börjar gråta av lycka, Tyra gråter med mig och vi älskar länge den natten. Vi pratar om barnkammare och hur vi ska göra med våra arbeten och var vi ska bo. Vi kommer inte fram till så mycket den natten. Månaderna går och julen kommer och passerar, nyår likaså.
Vi har kommit fram till att Tyra ska vara mammaledig ett tag efter förlossningen, då ska vi bo i Malmö i huset. Hon kommer att vara mammaledig i ett halvår till att börja med. Vårt barn är beräknat till slutet av juni.
Hon växer i takt med månaderna går, hennes humör är väldigt skiftande och jag hänger inte riktigt med. Jag pratar en hel del med Markus om humörsvängningar och hur han hanterade dem med Linnea. Han sa som det var, det gjorde han inte.
Våren kommer och går, jag gör sista året på min utbildning. Jag kommer inte behöva göra sex månader i utlandet, rikets säkerhet går före. Jag får kompensera de sexmånaderna på annat vis. En praktikplats i gammelmorfars företag föll alla väl på läppen. Det var den lösning som presenterades, eftersom han för det mesta sitter hemma vid sin dator och utför sitt arbete så passar det mig väldigt väl.
Vår son föddes den 23 juni, hans namn är Michael, Ferdinand, Oskar, Erik. Hans tilltalsnamn är Oskar, han var 56 cm lång och vägde 4070 gram. Vi kämpade oss igenom förlossningen, den var som alla andra förlossning enligt barnmorskorna. Så var det säkert, för mig var det alla känslor som finns på en gång.
Vi åkte hem till huset, vi meddelade alla som behövdes meddelas. Gammelmorfar såg på oss och gratulerade oss. Sen åkte han iväg och köpte en massa leksaker, nallar och allt annat som han ansåg skulle vara i Oskar rum. Vi hade valt att inte ta reda på könet, så nu fick vi måla hans rum osv.
Markus, Linnea och Olivia kom hälsade på oss, Tyras föräldrar och syskon kom och hälsade på oss. Det kändes som om vi nästan alltid hade folk hos oss, så var det inte men det kändes så. Sommaren gick, Tyra arbetade en del hemifrån under hösten. Eftersom jag inte skulle resa iväg och som sagt gammelmorfars affärer för det mesta kunde skötas hemifrån så funkade det.
Tyra var med på distans på sitt arbete, så hon kombinerade sitt arbete med att vara mammaledig. Det funkade alldeles utmärkt, vi hade fortfarande inte löst hur vi skulle göra när hon var tvungen till att resa tillbaka till Stockholm. Hösten gick och december kom, vi står på Arlanda. Oskar ligger i sin liggvagn.
Tyra ska resa med jobbet. En eller annan konferens i Bryssel med andra inrikesministrar och utrikesministrar inom EU. Jag ser på hennes medarbetare och Ritas stab, hon är inte med. Hon ska resa ner i morgon. Ett möte idag som inte gick att flytta tydligen, vi kysser varandra mjukt.
– Vi ses på fredag.
– Ja, Tyra det gör vi.
– Vi måste prata om hur vi löser boendet, Michael.
– Jag kan vara pappaledig kanske, vi får se Tyra. Fokusera på detta nu så tar vi det andra när du kommer hem.
Hennes sekreterare kommer fram och säger att det är dags att gå ombord på planet, vi kysser varandra och hon går iväg. Jag står och ser ut genom fönstret när de går ombord på regeringens flygplan, det lättar och jag ser på det.
Vi går utifrån flygplatsen, jag går med Oskar till bilen och jag sätter barnskyddet bredvid mig i framsätet. Vi köpte en SUV när Oskar föddes, jag packar in barnvagnen i bagageutrymmet. Jag sätter mig bakom ratten och kör iväg.
***
Jag står i min uniform, snöflingorna landar på min hatt, på mina axlar. Jag skakar människornas händer, de kommer fram till mig och beklagar sorgen. Jag ser inte deras ansikten bakom tårarna som rinner längsmed mina kinder, de är ansiktslösa grå andar som rör sig runt mig. Det känns som om de flyter runt och försvinner.
– Michael, kom nu.
Jag lyfter på huvudet från hålet i marken, från kistan med plaketten med hennes namn på Tyra Von Dexler, Af Reuterskiöld. Jag ser på min gammelmorfar, han har varit här, han har begravt sin fru, sin dotter och sitt barnbarn, alla sina vänner. Hur fan har han härdat ut!
Det känns som om någon har slitit ut hjärtat från mitt bröst, som anledningen till att jag andas är borta. Meningen med mitt liv ligger i hålet i marken. Det rektangulära hålet i marken, jag ser på honom. Jag får blinka bort tårarna för att han inte ska vara tio ansikten.
– Michael, kom nu. Oskar behöver dig.
– Ja, gammelmorfar.
Jag rör mig mekaniskt, han leder mig till bilen. Han har min arm i ett fastgrepp, min snart hundra årige gammelmorfar stöttar mig. Någonstans långt bak i mitt huvud så glider en tanke förbi.
– Han är stark.
Vi kommer fram till bilen, vi sätter oss i den och chauffören kör iväg. Vi kommer fram till slottet och bilen stannar, vi går ur den. Vi går in och jag tar av mig rocken och går till den salong där vi har bjudningen, jag har hyrt in personal idag för att hjälpa till.
De kommer fram och beklagar igen, statsministern, Rita, kronprinsessan och hennes dotter. Markus, Linnea, Olivia, Helen, Clara, fler ansikten, Ulf och Viola, Anders och hans fru Paola. Ansikten, ansikten utan substans. Det finns ingen substans i dem, mina tankar kretsar kring det brev jag fick.
Bara en sådan sak, vem fan skickar eller lämnar ett brev i folks brevlådor nuförtiden. Planet sprängdes, den officiella versionen är att det var en olycka som fortfarande utreds, den inofficiella och sanna versionen är att planet sprängdes av någon eller några som var ute efter utrikesministern och Tyra.
Det var även ett attentat mot mig, det berättade brevet som jag fått för mig. Ingen vet om brevet, de kommer få reda på det efter begravningen. Sen kommer jag hitta dem och utrota dem från jordens yta.
Timmarna går och gästerna, de grå ansiktslösa personerna. De försvinner, jag räcker Ulf brevet. Han tar emot det och läser, han ser de torkade tårarna på pappret.
– Jag kommer hitta dem Ulf, när jag gjort det så kommer jag inte ställa dem inför rätta. De kommer dö allihop, för ditt eget bästa Ulf så försöker du inte stoppa mig. Jag kommer att som de säger gå under jorden, de kommer tro att de kuvat mig. Men jag kommer finna dem Ulf, sen så kommer jag att slakta dem. Det kommer att talas länge om det som kommer hända med dem. Tro mig Ulf, det kommer att pratas.
Han tittade på mig och svalde.
***
Sex månader senare, på Oskar ett årsdag så dödar jag den siste av de som låg bakom attentatet. Mitt jagande hade tagit mig runt halva jorden, men jag hittade dem alla och jag dödade dem en efter. Tio ansiktslösa personer, fyra kvinnor och sex män. De dog en efter en.
Jag kom hem och tog min väska och gick in i huset, jag gick ner i källaren och packade upp den. Jag la in mina saker i kassaskåpet och stängde och låste det, jag gick uppför trappan och gick till köket och lagade frukost. När den var klar så gick jag till Oskars rum och öppnade dörren, jag ser på barnflickan som ligger i sin säng.
Ellinor heter hon, tjugofyra år gammal. Utbildad förskolelärare, kronprinsessan tipsade om en förmedling som de använt till sina barn. Jag ser på Oskar, han sover. Ett sällsynt leende syns på mina läppar, jag går ut ifrån rummet och går till köket. Jag sätter mig vid bordet och börjar äta, dörren till köket öppnas och gammelmorfar sätter sig.
– Michael.
– Gammelmorfar.
– Så?
– Det är gjort, de är döda.
– Känns det bättre?
Han hade varnat mig för att gå nerför denna väg som jag valt. Han varnade mig för att låta hatet ta över, till viss del så hade han rätt. Det kändes inte bättre, men jag hade inte låtit hatet ta över mig. De var måltavlor som inte hade hamnat i en rättssal för det de gjort, jag eliminerade fiender till staten. Varken mer eller mindre.
– Både och, döden var en alldeles för lätt utväg för dem. Men de hade aldrig hamnat i en rättssal gammelmorfar, aldrig någonsin. Så för att rättvisa skulle skipas så fick jag göra det jag gjorde.
Han tittar på mig och jag möter hans blick. Han nickar och vi äter vidare, vi kommer aldrig mer diskutera detta. Aldrig någonsin, jag lyfter min kaffemugg och tar en klunk och sväljer.
Vi firade Oskars ett årsdag, det var ett hejdundrande kalas i trädgården. Dagen efter så flyttade vi till sommarhuset, innan vi gjorde det så körde jag intill kontoret och la mitt id kort på Anders skrivbord. Ulf, Viola och Anders tittade på det.
Jag gjorde honnör och lämnade kontoret. Jag gick nerför trapporna och satt mig i min bil. Jag körde till sommarhuset och parkerade bilen, jag gick in i huset och bytte om. Mitt nya liv börjar, jag kommer satsa på affärerna.
Mitt yrke kostade min fru livet, det skulle inte få kosta min son hans liv. Jag tar ett fiskespö, en solstol och sätter mig bredvid gammelmorfar på bryggan. Jag kastar ut och tar en öl från hinken.
***
Fem år senare.
***
Jag ser på Oskar, en pigg sexåring. Ett litet leende spelar på mina läppar, det känns nästan som om en cirkel sluts. Han är på sin första simskolelektion, vi har tränat hemma i poolen men jag vill att han ska simma med andra. Ellinor fick förmiddagen ledig idag, hon är kvar som Oskars barnflicka.
Hon är som en del i familjen, eller jag ser henne inte som en anställd längre fast att det är det hon är. Jag vinkar till Oskar där han står på kanten, han vinkar tillbaka. De hoppar i och de får visa vad de kan. Jag ser på den stora bassängen, jag ser på de som motionssimmar. Jag skulle kanske passa på och simma lite när Oskar går i simskolan, lite extra träning. Min telefon ringer, jag ser på namnet.
– Oliva.
– Michael.
– Vad har du på hjärtat Olivia?
– Var är du?
– På simskola med Oskar, varför?
– Nej tänkte bara fråga om du bjuder på en kopp kaffe, Michael.
– Javisst, vi är i sommarhuset. Gammelmorfar sitter på bryggan och fiskar.
Ja han lever, han är 102 år gammal. Han är inte lika med längre, eller han är med men energin är inte densamma. Vilket är fullt naturligt, han är 102 år gammal, jag sköter företaget nu. Han har gått i pension, Helen är min advokat, hon ser till så att jag inte bryter några lagar.
Hon och Clara är gifta, de bor i huset. De diskuterar just nu insemination, diskussionen handlar om vem av dem som ska vara gravid. Det skiftar om inte varje dag så nästan, Markus och Olivia förstod mitt val. De är fortfarande anställda, de är tillsammans med tre nya stjärnskott första och sista bastionen mot inre och yttrefiender.
Sex månader efter att jag lämnat så kom Ulf hem till mig, varken han eller Anders hade hört av sig på sexmånader. Viola hörde av sig med jämna mellanrum, men Anders och Ulf gjorde inte det.
Jag respekterade deras tystnad, jag kunde förstå deras känsla av att jag svikit dem och nationen. Jag hade kunnat stanna kvar i en mentorsroll för de nya, lite som Anders varit för mig.
Men i alla fall, vi var i slottet och skulle fira jul. Ellinor och vi andra fick ägna mycket tid åt att jaga efter Oskar, slottet var inte direkt barn säkrat. Ulf kom dit tillsammans med Viola. Jag kom ut ifrån skogen med mitt vapen i handen.
– God jul.
– Detsamma, Michael.
Jag kramar Viola och skakar hand med Ulf.
– Vad kan jag hjälpa er med?
– Kan vi gå in, Michael.
– Javisst.
– Vad jagar du nu?
– Ett vildsvin som smitit från inhägnaden, en stor galt. Den kommer säljas till Michelinrestaurangen som ligger ett par mil härifrån. Vi lastade kroppen på traktorn.
De tittar på mig, de ser min förändring i mitt utseende. Ett välansat skägg, lite längre hår och en sofistikerad frisyr. Viola tycker att jag ser väldigt mogen ut. Vi går in och jag tar av mig kängorna. De tar av sig sina skor.
– Det finns inneskor där, det är rätt kallt på golvet. Gå till matsalen så kommer jag strax, jag ska bara låsa in vapnet.
De ser på mig och nickar, de går in på slottet och de går igenom det och går till matsalen. Gammelmorfar sitter där, de hälsar på honom. Han hälsar på dem, de sätter sig. De hör ett skratt från Oskar och de ser honom kommer kutandes, så fort nu en ett och ett halvt åring kan springa.
Ellinor kommer efter honom, hon får tag på honom och Oskar skrattar så att han tjuter. Jag kommer in i matsalen och Oskar tjuter och skriker pappa! Jag ser på honom och ler, jag går fram till honom och han kramar mig. Jag sätter mig med honom i knät, Ulf och Viola tittar på mig.
– Så vad kan jag göra för er?
De tittar på mig och sen på gammelmorfar och Ellinor.
– Jag har inga hemligheter för dem, det bör ni veta vid det här laget. Så ut med det.
Ulf ser på mig och sen så lägger han fram sitt förslag, förslaget är att jag ska bli en svensk version att Mr. Swift. Med slottet som utgångspunkt, jag tittar på dem för att se om de är allvarliga. Det är de, jag ber att få tänka på det.
Jag ser ett visst hopp tändas i Ulfs ögon, jag säger inte tvärt nej i alla fall. Vi pratade om andra saker, det slutade med att de stannade på middag och sov över.
En vecka senare så ringde jag Ulf och sa hur jag ville ha det. Han löste det praktiska, så nu är jag som Mr. Swift i England. Mitt slott är träningsplats för personalen på MUST och andra från andra delar av försvaret, polisen och vissa allierades personal. Jag har kvar min anställning på MUST, den är något speciell dock.
Så de senaste fem åren har jag utbildat operatörer samtidigt som jag driver företaget. De tre nya som jag kallar dem var mina första adepter, de klarade nålsögat precis. Hade de inte gjort det så hade de inte fått sina anställningar.
– Då kör jag dit, jag kan kanske övertala honom att berätta en rolig historia.
– Kanske det Olivia.
– Då ses vi där.
– Det gör vi.
Jag lägger på och ser på Oskar när han simmar, ett leende spelar på mina läppar. Han har börjat sin träning i träningssalen med, precis som gammelmorfar gjorde med mig när jag var sex år så gjorde jag det med honom. Han fyller snart år, sex år gammal.
Vi ska ha kalaset i sommarhuset, efter kalaset så ska han åka till sin mormor och morfar och vara hos dem i ett par veckor. Simskolan är slut då, vi får se om han vill simma i en förening sen. Simlektionen tar slut och han kommer springande fram till mig.
– Min sim fröken vill tala med dig pappa.
– Då får vi göra det.
Jag torkar av honom och han byter om snabbt när han är torr, när han är klar så går vi till hans sim fröken. Hon informerar mig att Oskar är i fel grupp och att han kommer att flyttas till en annan grupp som är steget över denna. Det är samma tid men som sagt en annan grupp och en annan simlärare.
Jag nickar och säger att jag förstått, vi säger hej och vi går till bilen. Vi sätter oss i den, jag kör fortfarande SUV: en eller det är inte samma SUV som innan, det är en nyare modell av samma märke. Jag startar bilen och jag kör iväg.
– Olivia är hemma hos oss.
Oskar ser på mig och ler, han gillar Olivia väldigt mycket. Han gillar Markus och Linnea med och deras dotter, hon är lite äldre än Oskar. Men det märks inte nu, de leker väldigt bra när de träffas.
Oskar har en hel del kompisar på förskolan med, vi hade barnkalas i huset innan vi flyttade ut till sommarhuset. Tjugo skrikande sexåringar, jag skickade iväg gammelmorfar med Helen och Clara. De kom hem med honom när kalaset var slut.
– Var det kul att simma, Oskar?
– Jadå pappa, men varför ska jag simma där när jag redan simmar hemma?
En sexårings logik.
– För att du ska lära dig ännu bättre och kanske så vill du efter sommaren och simskolan kanske fortsätta simma.
– Kanske, men jag vill testa på handboll efter sommaren. Isak har testat och han sa att det var jätte roligt.
Jag tittar på honom.
– Jaha, var tränar han det då?
– Vet inte, men Isaks mamma och pappa vet säkert. Vi frågar dem.
– Javisst, men som sagt du vill kanske fortsätta med simningen efter sommaren?
– Vi får se pappa, som sagt. Isak säger att handboll är fräckt.
– Så det gör han.
– Ja pappa, det gör han.
Mitt intresse för bollsporter har alltid var noll, men Oskar spelar gärna fotboll på gräsmattorna därhemma. Eller innebandy på sitt rum, eller i alla rum. Både fotboll och innebandy, vilket ett par porslinsfigurer fått erfara.
– När ska vi hälsa på mamma, pappa?
Att hälsa på mamma innebär att vi åker till hennes grav, vi sitter där på en bänk och jag berättar om henne. Jag visar bilder och filmer för honom, sen går han fram till gravstenen och pussar den. Vi går till bilen och sen kör vi hem.
– Precis när du vill Oskar.
– Efter simskolan i morgon?
– Javisst Oskar.
– Tack pappa.
– Självklart Oskar.
Vi svänger in framför sommarhuset, vi går ur bilen och jag öppnar bakluckan och tar Oskar väska. Jag stänger luckan och går efter Oskar, han går runt huset och han ropar på Olivia. Hon ser honom och reser sig från stolen som står bredvid gammelmorfar och hon springer mot honom och fångar upp honom i famnen.
Han skrattar till när hon kramar honom och kittlar honom. Jag går fram till torkvindan och packar upp hans badbyxor och handduk. Jag hänger dem på torkvindan och ser på dem när de leker, jag ler och går upp till huset och lagar kaffe. Jag dukar fram fikan på en bricka. Jag går ut med den och kallar på dem att fikan är klar, jag fyller en mugg med kaffe och går ner med den till gammelmorfar.
– Det är kaffe gammelmorfar.
– Tack, Michael. Det känns som att det kommer bli regn ikväll.
– Då vet jag det, gammelmorfar.
– Hur går affärerna, Michael?
– Det går bra, jag har inte gjort oss bankrutt än.
– Haha, så bra och släkten?
– De klarar sig, gammelmorfar.
– Så bra, så bra, man ska inte vara ogin Michael.
– Nej gammelmorfar, man ska inte vara ogin. Biter fisken?
– Nej, inte än.
– Synd.
– Haha, ja.
Jag ger honom kaffet och han tar en klunk och sväljer, jag kramar hans axel mjukt. Jag går tillbaka till de andra två som sitter på uteplatsen, jag ser på dem. Olivia slår upp saft till Oskar och kaffe åt sig själv och mig. Jag tar socker och mjölk i kaffet, jag sätter mig och jag ser på henne.
– Vad gäller det Olivia?
Hon ser på mig och sen på Oskar, blicken säger mig att det inte är för hans öron. Då är en det en av två saker, kanske båda. Antigen så gäller den en man, eller så är det arbetet. Men som sagt det kan vara båda. Så vi får vänta att tala om det tills Ellinor kommer.
– Får jag fira midsommar här, Michael?
– Ja, givetvis. Men ska du inte åka hem?
– Nej, de åker utomlands i år på midsommar. Hela familjen.
– Men inte du, Olivia?
– Nej, jag klarar av en helg med dem. En eller två veckor utomlands, det hade slutat illa Michael.
– Så pass, Olivia?
– Ja, Michael så pass.
Jag tar en klunk av kaffet.
– Men du är hemskt välkommen att fira med oss.
– Tack Michael.
– Ingen fara Olivia.
Vi pratar om andra saker, Olivia frågar om simskolan och vad Oskar tyckt om den. Han säger att det var kul, men att han hellre vill testa på handboll. Olivia ser på honom och ler.
– Jag spelade handboll, när jag var yngre. Det var jättekul.
– Du hör pappa.
– Ja, Oskar. Du ska få testa på handboll, men bollskolan startar säkert inte förrän skolan börjat.
– Du kan ju alltid ringa till Isaks föräldrar och fråga.
– Jadå jag ska ringa till dem och fråga.
– Kommer Viktoria till midsommar och mitt kalas pappa?
– Hon kommer till kalaset, Linnea och Markus kommer de med.
– Så bra.
När han fikat klart, så säger han tack för fikan och reser sig och går nertill gammelmorfar på bryggan. Han sätter sig på den andra stolen och de börjar prata med varandra.
– Så handboll Olivia?
– Ja, handboll Michael. Det är den perfekta lagsporten, bra träning och det är en gentlemannasport.
– Då vet jag det, jag får ringa Isaks föräldrar sen. Eller det är lika bra att jag gör det nu annars så kommer han att tjata hål i huvudet på mig. Vissa saker får jag böja mig för. Vad gäller det Olivia?
– Ring först, Michael.
– Så illa?
– Illa vet jag inte, men ring så pratar vi om det sen.
– Javisst.
Jag tar fram telefonen och ringer till Isak pappa, jag talar med honom en stund och jag får reda på vilken klubb de tränat med. Var hallen finns och vem man ska kontakta om Oskar vill börja.
Men som sagt bollskolan kommer inte sätta igång förrän till hösten. Vi avslutar samtalet och jag lägger ner telefonen. Jag tittar på Olivia.
– Nu så kommer du inte undan, vad gäller det?
– En adept.
– Jaha och varför är det så jobbigt att prata om?
– För att det är en kvinna, en vacker kvinna.
– Jaha och varför är det jobbigt att tala om?
– Som jag sa, det är en väldigt vacker kvinna. Du har inte haft kvinnor hos dig innan, men det har gått sex år nu Michael.
– Förlåt? Vad menar du?
– Ja, alltså det blir inga problem med att hon är kvinna?
– Nej, Olivia det blir inga problem. Något annat än att hon är kvinna?
– Hon är ryska.
Jag tittar på Olivia, det var överraskande. Jag har haft adepter som varit från USA, England, Frankrike, ja en hel del olika länder. Men det har aldrig varit någon från Ryssland och inga kvinnor.
– Har Ulf tackat nej till kvinnor innan?
– Har inte en aning, men jag tror det.
– Där ser man, när kommer hon?
– Första juli.
– Då är Oskar hos sin mormor och morfar.
– Hur länge ska han vara där?
– Tre eller fyra veckor, vi får se.
– Jobbigt?
– Ja, mycket. Jag avskyr när han inte är här.
Hon tittar på mig och jag ser blicken i hennes ögon.
– Varför meddelade inte Ulf eller Viola mig?
– För att det är en kvinna, Michael. Som sagt en väldigt vacker kvinna.
– Jaha, vadå då?
– Det visste kanske inte hur du skulle reagera, de var kanske rädda att du skulle säga nej.
– Jag visste inte att jag kunde säga nej, Olivia.
Hon ser på mig, jag möter hennes blick. Hon viker ner sin blick före mig. Jag kommer ringa Ulf senare och fråga vad han sysslar med.
– Vad är det mer Olivia?
Hon ser på mig och sen kommer det en utläggning om en kille. Jag lyssnar och kommer med tips.
***
Jag ser de två bilarna svänga in framför herrgården. De stannar och Ulf, Anders och Viola kliver ur sin bil. Ur den andra bilen stiger en man och kvinna ut, jag ser på mannen. GRU major eller överste, jag ser på kvinnan. Jag ser en viss arrogans runt henne, fänrik eller möjligtvis löjtnant.
– Välkomna, till mig. Mitt namn är Michael och jag kommer vara din instruktör de närmsta månaderna.
Jag ignorerar hennes chef, jag ser på henne. Hon möter min blick och något i min blick får henne att slicka sig om läpparna, lite av arrogansen försvinner. Jag drar lite på läpparna och jag vänder mig mot mannen.
– Kommendör Dexler.
– Major Fedorov.
– Angenämt, ska vi göra rundturen?
– Javisst.
Jag visar med handen att vi ska börja gå, då för fem år sedan när Ulf gav mig förslaget så sa jag vad jag ville ha för att kunna göra det som han ville. Han levererade. Vi går ut på en smal asfalterad väg, vi går på den i femhundrameter tills vi kommer fram till en stor byggnad.
Det ser ut som en lada men den är mycket större, bredvid ladan så är där ett stort cementrör det är femtonmeter högt. Bakom ”ladan” så ligger min skog. I den så är där tre olika banor, i de banorna så ska man skjuta på tavlor som visar sig. De styrs av en dator som finns inne i ladan.
Där inne finns också en bana, där finns all träningsutrustning som man kan tänka sig. Mannen och kvinnan ser på mig, jag går fram till en ståldörr. Jag slår in en kod och dörren öppnas och vi går in. De tittar på den stora lokalen och sen på mig.
– Välkomna till min lekstuga, enligt majoren så ska du stanna här i sex månader. Du ska enligt honom, lära dig det du inte ville lära dig i Ryssland. Du ansåg att du var för bra för dem, vi säger såhär. Om du är bättre än mig så skickar jag hem dig, är du inte det så stannar du här i sexmånader.
– Hur ska vi kontrollera det?
– Enligt din mapp så ska du vara duktig på självförsvar?
– Jag klarar mig.
– Jag klarar mig herr kommendör.
Hon möter min blick och hon ser något i den igen.
– Jag klarar mig herr kommendör.
– Bra, kom.
Jag visar dem till avdelningen där de tio ringarna är. Hon ser på träningssakerna, vissa av dem känner hon igen. Andra gör hon inte, jag går fram till mitt ställ med svärd.
– Du ska vara duktig på Eskrima har jag förstått?
– Ja herr kommendör.
– Bra, väl ett eller två svärd från det stället.
Jag pekar på ett av ställen med mitt träsvärd, hon tar av sig skorna och sätter upp håret i nacken och tar av sig sin tröja. Jag ser på sport bh:n som hon har på sig under tröjan, jag ser på hennes muskler. Jag ler och säger.
– Får man in en träff så har man vunnit, slår man iväg svärdet så har man vunnit. Först till tre, vinner du så är dörren där. Vinner jag så visar jag dig till en säng och du får ett schema för första veckan. Sen stannar du i sex månader eller tills du vinner över mig, men max sex månader. Vad säger du fänrik?
– Fänrik, Isomova.
– Fänrik räcker bra. Du glömde herr kommendör, ska vi?
– Javisst.
Vi ställer oss framför varandra, jag ser på henne. Hon tittar på mig och jag ser på hennes leende. Sen attackerar jag och hon stönar när jag träffar henne, jag både träffar henne och slår iväg svärdet.
– Hämta svärdet, fänrik. 1 – 0 till mig.
De fyra som inte deltar tittar på mig och sen på fänriken. Hon reser sig och ser på mig, majoren ser hur arrogansen rinner av henne. Hon tar svärdet och ställer sig i redoställning, hånleendet är borta. De ser mig attack, de hör träffarna och de hör henne skrika till när svärdet träffar hennes hud.
– 2 – 0 fänrik. Jag trodde faktiskt efter vad jag läst att du skulle vara bättre.
Hon tittar på mig och de röda märkena efter svärdet syns på hennes hud. Vi ställer oss mittemot varandra igen och arrogansen i hennes ögon är som bortblåst. Hon slickar sig om läpparna och hon attackerar mig och jag blockerar henne och svarar på hennes attack och de som står bredvid mattan hör träffarna. De ser hennes svärd flyga iväg och de ser mig stå med mitt svärd på hennes nacke, jag rör armen och slår till henne i knävecken så att hon sätter sig på knä.
– Mycket skit kan jag ta fänrik, men arrogans uppskattar jag inte. Ta din väska säg hej då till majoren, när du gjort det så ska jag visa dig till din säng. Du får ditt första schema. Förstår du fänrik?
– Ja herr kommendör.
– Bra, fänrik. Vi ska nog kunna göra soldat av dig med, se så res dig nu och säg hej då till majoren.
Hon reser sig och tar sin tröja, hon går fram till majoren och säger hej då. Hon tar sin väska och jag går före henne till en dörr, jag öppnar den. Det är en skrubb, i skrubben så är där en smal tältsäng.
– Varsågod, fänrik. Här är ditt schema, i skåpet där finns det kläder åt dig. Byt om så ses vi på utsidan när du är klar. Jag ska bara skicka iväg de andra fyra.
– Ja herr kommendör.
Jag ser på henne och ler, men leendet når inte mina ögon. Jag lämnar henne där och hon går in i skrubben och ser på sängen och skåpet, hon öppnar det och ser på kläderna. Hon tar av sig de hon har på sig, hon känner svedan från de röda märkena.
***
Jag ser dem köra iväg, jag går tillbaka till ladan och jag ser henne stå utanför den. Jag går fram till henne och säger.
– Då fänrik börjar vi, det kommer bli de värsta sexmånaderna i ditt liv. Det är ett löfte fänrik, men du kommer gråta när du får lämna. Det är också ett löfte, fänrik.
– Ja herr kommendör.
– Bra då börjar vi.
***
Alla tror att jag lever ett liv i celibat, faktum är att det gör jag inte. Jag träffar en kvinna med jämna mellanrum, vi träffades faktiskt på kyrkans barntimme av alla platser. Jag gick dit med Oskar för att han skulle få träffa andra barn, Ellinor tyckte att det var bra, hon tyckte även att det var bra för mig och Oskar om vi gjorde det själv bara han och jag. Jag tittade på henne och hon såg på mig med sin bestämda jag vet bäst min.
Så jag gick dit med Oskar, vi lekte, han lekte med de andra barnen som var där. Jag var ensam man där, eller ensam pappa. Där var en fyra, ibland fem mammor som kom kontinuerligt. De hade öppet tre gånger i veckan och jag och Oskar var där tre gånger i veckan, den första månaden så satt jag för mig själv, när den första månaden gått så började mammorna prata med mig.
De ställde frågor och jag svarade på dem, allmänna frågor om civilstånd, om jag var pappaledig och vad Oskars mamma arbetade med. Jag svarade på deras frågor och när de fick höra svaren så blev det besvärligt för dem. De lät mig vara ifred, de hälsade och var trevliga. Men de lät mig vara ifred, så jag fortsatte sitta ensam.
Ibland så satte sig pedagogen eller prästen beroende på vem som ledde gruppen och pratade med mig. De ställde samma frågor som mammorna gjort. Deras reaktion var annorlunda, de talade en del om gud.
Men mest så talade vi faktiskt om saknad, jag hade en del bra samtal med dem. Kanske mest om hur jag skulle agera med Oskar när frågorna kom. För att de skulle komma är jag övertygad om. De sa åt mig att berätta sanningen för honom, på ett sätt som han skulle förstå.
En månad till gick och en av mammorna som inte kom lika ofta som de andra fyra mammorna satte sig med mig, när det var dags för fika. Hon har en pojke som är lika gammal som Oskar, han heter Lukas. Hon är änka, hennes man hade dött i en trafikolycka sex månader tidigare. Jag beklagade och sa att jag var ensam jag med och att min fru också omkommit i en olycka.
Vi pratade om hur det var att vara ensamstående förälder, jag sa som det var att jag har Ellinor som barnflicka. Hon tyckte att det var fusk, sagt med glimten i ögat. Veckorna gick som blev till en månad, som blev till två. De kom också tre gånger i veckan som vi, vi gick ibland till en lekplats med pojkarna efter barntimmen.
Pojkarna lekte och vi pratade, vi kunde vara lite mer raka med våra känslor där i lekparken än vad vi kunde vara på barntimmen.
Vi pratade rätt öppet om vad vi tyckte om livets orättvisor. En dag när vi var i parken så frågade hon om jag ville komma hem till henne på middag, dricka en flaska vin utan barn och bara umgås som vuxna? Jag hade tittat på henne och sagt ja tack, innan jag hann tänka efter.
Hade jag gjort det så hade det slutat med att jag tackat nej, lite vin och vuxet sällskap. Det kanske var precis vad jag behövde, sagt och gjort. Vi träffades och drack vin och pratade vuxet. Vi träffades fler gånger efter den där första gången, vi blev ganska snabbt intima i våra samtal. Vi kunde tala om hur mycket vi saknade sex och att onani inte gav oss något.
En kväll när vi satt i henne soffa och vi skrattade åt något som hon sagt, jag minns inte riktigt vad men vi skrattade i alla fall så la hon sin hand på mitt lår. En helt oskyldig sak, en som två vänner gör. Hennes hand skickade signaler genom min kropp, det hände saker innanför mina kalsonger när jag kände hennes beröring.
Hon insåg var hon gjort och skulle flytta på handen, jag stoppade henne och hon såg på mig och jag på henne. Sen gick det fort, vi kysste varandra hetsigt. Hon satte sig grensle i mitt knä och vi kysste varandra aggressivt, mina händer letade sig in under hennes tröja och jag smekte hennes nakna hud.
Hon hade ingen bh på sig och jag kramade hennes bröst mjukt. Hon stönade ljudligt i min mun och det lät sådär lagom slampigt. Påhejad av hennes stönande så fortsatte jag att smeka hennes bröst. Hon greppade om kanten på sin tröja och drog den över sitt huvud.
Jag såg på hennes bara hud och hon såg på mig, jag drog av min tröja och hon såg på min kropp. Vi började kyssa varandra igen, mina händer letade sig under hennes kjol och smekte hennes rumpa. Hon stönade lika högt nu som innan. Hon lutade sig lite tillbaka och såg på mig.
– Vi går till mitt sovrum.
– Gärna.
Jag har inte avslöjat hennes namn, hon vill inte det. Hon vill vara anonym och jag respekterar det. Hon klev av mig och tog mig i handen, jag kände mig nervös. Väldigt nervös, vi kom fram till sovrummet och vi klädde av oss. Snart så stod vi nakna framför varandra och vi såg på varandra, bådas blickar visar att vi uppskattar det vi ser. Vi la oss i sängen och vi fortsatte kyssas och smeka varandra. Jag la mig tillrätta mellan hennes ben och jag tittade på henne.
– Är du säker?
– Ja, Michael jag är säker, är du?
– Ja, jag är säker.
Jag tog min penis i handen och satte ollonet mot hennes slida, hon slickade sig om läpparna och viskade.
– Var försiktigt, Michael, det var ett tag sedan och du är stor.
– Jag lovar.
Jag tryckte till och jag kände vätan och värmen från hennes innersta möta min penis, jag gled in i henne och vi gjorde stora ögon båda två. Efter vad som kändes som en evighet så nådde jag botten av henne. Jag stannade där och vi såg på varandra.
– Jisses, så skönt.
– Ja.
– Rör du dig, Michael så kommer jag att komma.
Jag såg på henne och rörde mig, hon kom. Hon kom länge och jag såg tårar rinna på hennes kinder, jag rörde mig långsamt med långa tag. Hon stönade och hennes kropp spändes, orgasmen träffade henne, den la sig och hon kom igen, och igen… till slut så tittade hon på mig och sa.
– Snälla kom jag orkar inte mer, kom i mig. Jag har skydd, Michael.
Jag rörde mig snabbare och ilningarna attackerade mig, de tog över hela mitt väsen och jag bara red på njutningen. Jag kände tårarna rinna på mina kinder när min utlösning kom, det var tårar av saknad, glädje och tusen andra känslor som attackerar mig. Jag kom i henne och vi njöt av närheten till varandra.
Vi har njutit av den fler gånger, vi talade länge efter den där första gången. Om vad vi kände och vad det betydde. Vi var inte redo för ett förhållande någon av oss, men vi hade öppnat på kranen till något som ingen av oss ville stänga. Vi älskar inte varje gång vi träffas, ibland så kan det gå flera månader utan att vi älskar.
Sen kan vi älska flera gånger i rad, vi är fortfarande inte ett par. Hon säger att hon börjar bli redo för det, jag är det inte. Frågan är om jag någonsin kommer bli det igen, kvinnorna i mitt liv gör bort. Min mamma, mormor, gammelmormor, Wilma och Tyra. Fem kvinnor som stått mig nära som gått bort, det sätter sina spår.
***
Jag sitter på verandan på slottet, jag tar en klunk av min alkoholfria öl. Jag tittar på klockan och gör en anteckning på plattan framför mig. Jag ser på antalet träffar hon har, jag skriver en kommentar om det med. Hon kommer joggande fram till mig. Jag tittar på henne.
– Lycka till i natt.
– Tack.
Hon ska sova i vildsvinshänget, utan att reta vildsvinen. De är väldigt lättretade och de är förbannat bra på att hitta de jag skickar in där till dem, framförallt den störste galten. Han har varit med på hela resan så att säga, han är formidabel på att hitta dem. Han hittade henne ganska snabbt hon var därinne sist, han skrämde skiten ur henne och jagade ut henne ur inhägnaden.
Den galten som jag kallar för Obelix väger nog runt tvåhundrakilo. Han är riktigt stor, jag tittar på henne när hon går iväg. Hon har varit här i två veckor snart, ett visst mått av ödmjukhet har infunnit sig. Jag skriker aldrig, jag har aldrig förstått den pedagogiken.
Både amerikaner och ryssar har en förkärlek för att skrika, min reaktion på det är att jag slutar lyssna. Nej jag använder en normal röst i stället, men nyanserar den utifrån hur jag tycker att det gått. Hon lärde sig de nyanserna första dagen när jag spöade henne där i ”ladan” jag kommer vara här i en vecka till.
I nästa vecka så kommer Olivia hit och hon kommer vara huvudinstruktör då. Jag kommer vara här, men inte dygnet runt som nu, Oskar kommer hem i nästa vecka. Efter att Olivia varit här så kommer jag att vara här i en vecka.
Sen kommer Markus, sen är det jag igen. Sen Olivia så rullar det på tills vi anser att hon är klar, eller att sexmånader gått. Jag reser mig och går in i matsalen, jag går till köket och öppnar kylen.
– Vad söker du?
Jag vänder mig och ser på kokerskan, vi har en sådan anställd. Hon, en städerska och en vaktmästare som sköter underhållet på ”ladan” och de andra sakerna.
– Jag är hungrig fru Olsson.
– Du vet vad jag heter?
– Ja.
– Använd då mitt namn.
– Ja Karin.
– Bättre, Michael. Vad vill du ha?
– Ett par skinksmörgåsar hade jag tänkt ta.
– Sätt dig så gör jag dem.
– Tack Karin.
– Ingen fara, Michael.
De ingår i herrgårdensstab så det är staten som betalar för dem, precis som för Moas lön. Hon har förresten fått godset att gå med väldigt vinst sen hon tog över det, siffrorna som redovisas varje år imponerar på mig. Hon bor inte ensam längre, hon har blivit sambo.
Han heter Rasmus och ställer inga frågor om de gäster som är på slottet emellanåt, han ställer inga frågor om det som händer i ”ladan” eller utanför den. Eller han ställer inga frågor till mig, vad han gör till Moa har jag inte en aning om.
Karin sätter en tallrik med tre skinksmörgåsar framför mig, hon tar en alkoholfri öl och sätter framför mig. Jag säger tack och hon tittar på mig.
– Så hon är ryska, Michael?
– Ja, hon ifrån deras militära underrättelsetjänst GRU. Hon är tydligen en naturtalang, med dålig attityd. Vi arbetar en hel del med den, hon försöker lura mig att sänka på garden och sen så kommer hon att slå till. När hon gör det så kommer hon bli varse om precis hur elak jag kan vara och att hon är kvinna inte är en förmildrande omständighet. Hon är skicklig, inte så skicklig som hon kanske tror. Men hon är skicklig, hon försöker förföra mig med jämna mellanrum. Det går sådär för henne, men hon försöker.
Karin tittar på mig.
– Och vad skulle hända om du släppte på garden, Michael?
– Med henne, jag hade tappat den auktoritet som jag byggt upp.
– Med någon annan?
– Vem säger att det inte hänt, Karin?
– Har det, det?
– Sådant avslöjar inte en officer och gentleman, Karin.
Jag ser på henne och ler, jag tar en tugga av smörgåsen och tuggar på den. Jag sväljer och tar en ny tugga. Hon ser på mig och jag ser nyfikenheten rida henne, jag tar en klunk av ölen och fortsätter äta. Det är mest hon som pratar medan jag äter, jag varken bekräftar eller förnekar när hon ställer frågor.
Jag ser på henne och ler. När jag ätit upp så reser jag mig och dukar av, jag säger god natt till henne och går upp till mitt sovrum. Jag klär av mig och sätter mig vid skärmen och ser på bilderna på datorn, de filmar inhägnaden. Jag lutar mig tillbaka och väntar på henne.
***
Ett leende spelar på mina läppar, Obelix skrämde henne rejält i natt. Han bredsidade henne så att hon flög iväg och landade i ett nässelsnår. Han skulle attackera henne när jag sköt ett skott och han vände och försvann.
Jag gick fram till henne och hjälpte henne upp, hon stirrade på mig och sen skällde hon. När hon var klar så tittade jag på henne och gick iväg. Jag ser på blåmärkena på hennes ben och räcker henne en salva.
– Den lindrar blåmärkena och smärtan, fänrik.
– Tack herr kommendör.
– Ingen fara, fänrik.
Hon tar emot salvan och jag frågar om hon är tillräckligt frisk för att fortsätta träningen, hon säger att hon är det. Så vi fortsätter.
***
Jag parkerar bilen framför sommarhuset, jag öppnar bakluckan och tar mina väskor. Jag går in i sommarhuset och jag hälsar på Clara, hon hälsar tillbaka.
– Var är Helen?
– Hon sitter med gammelmorfar, han ville ha en uppdatering.
Jag ser på henne och sen ner på de två som sitter på bryggan.
– Om mina tillkortakommanden eller om företaget, Clara?
– Haha, ja du, Michael. Jag vet faktiskt inte, vilka tillkortakommanden är det förresten?
– Att jag inte gift om mig och skaffat fler barn.
– Där ser man och varför har du inte gjort det?
– Därför att jag inte träffat en lika intelligent, vacker och fantastisk kvinna som Tyra var. Jag vet att jag aldrig kommer träffa en kvinna som henne igen.
– Du kanske träffar någon som är bättre, Michael.
– Knappast, Clara. Men man ska kanske aldrig säga aldrig, men sannolikheten för det är minimal.
Jag tar mina väskor och går till tvättstugan, jag fyller maskinerna och sätter igång dem. Jag går in i huset igen och går ner till de andra två på bryggan och hälsar på dem.
– Hur är hon?
– Hon är ryska gammelmorfar, en ryska med arrogans och attityd. Så pass mycket så de skicka henne till mig.
– Där ser man och hur går det?
– Jag plockade av henne det mesta av arrogansen när vi slogs med svärden första gången, sen så hjälper Obelix mig med resten.
– Obelix?
– En tvåhundra kilo tung vildsvinsgalt, Obelix.
– Galning.
– Nej, han är klok som få.
– Jag menade dig, Michael.
– Aha, Helen. Där ser man, ska ni åka upp i sommar?
– Nej, mamma och pappa kommer faktiskt ner i sommar. Vi tänkte fråga om vi kan låna huset, eller slottet.
– Ni kan låna båda, men hon är där bara så ni vet, Helen.
– Vem är där och håller reda på henne?
– Kommande vecka så är det Olivia, sen så ska jag och Oskar dit i en vecka. Sen kommer Markus, sen så är det jag igen. Sen så rullar det på, men som sagt ni är välkomna.
– Tack.
Vi pratar om företaget en stund, vi pratar egentligen mest om banken. När vi är klara så fortsätter gammelmorfar att fiska, jag och Helen går upp till huset.
– Hur mycket tjatade han på dig om att tala med mig?
– Inte så farligt, Michael. Jag tror att han är rädd för att du ska bli ensam, eller att du är det. Han har levt i snart tio år utan gammelmormor, det sätter sina spår Michael. Han vill inte att du ska leva ensam i resten av ditt liv.
– Det vill inte jag i heller, men som jag sa till Clara. Jag har inte träffat någon än som varit i närheten av Tyra, en dag så gör jag kanske det. Kanske inte.
Vi kommer upp till uteplatsen och Clara ser på oss, hon ligger på en solsäng och solar.
– Förresten om de vill träffa gammelmorfar så får de komma hit, ni lär inte lyckas slita honom från fisket.
– Nej kanske inte, vad tycker du om att sälja banken?
– Jag håller med gammelmorfar att vi ska avvakta, släkten ser bara pengarna. Förvisso en ansenlig summa pengar, men jag precis som han ser de ekonomiska fördelarna med att behålla banken. Jag har faktiskt funderat på att köpa släktens andelar i banken, de som vill sälja. För det verkar som de vill sälja, vissa av dem i alla fall. Du kanske kan höra dig för, Helen. Vi kommer inte sälja till de som lagt budet, det kan du också hälsa släkten. Men är där någon som är intresserade av att sälja sina andelar så köper jag gärna. Till dagskurs.
Helen tittar på mig, jag gör sällan affärer utan en baktanke. Hon undrar vad min baktanke med detta är.
– Jag kollar och om där är någon som är intresserad?
– Så köper vi, varken mer eller mindre. Ett stalltips, fråga inte dina föräldrar om de vill sälja sina.
– Ok, varför?
– Lita på mig, Helen.
– Jag behöver lite mer än så Michael, det kommer handla om stora pengar.
– Släkten har väldigt låga räntor på sina lån i banken och de amorterar nästan ingenting, om de säljer sina aktier till mig så förlorar de sina förmåner, då kommer de att få börja betala sina lån som alla andra. Så du ska inte fråga dina föräldrar, din syster eller Louise. Men resten Helen ska du fråga.
De tittar på mig.
– Vi kommer få tillbaka en del av det som de säljer aktierna för, en hel del. De har rätt mycket lån i banken, när de får betala normalränta och amortering på de pengarna så kommer banken tjäna på det. Vilket vi kommer tjäna på i längden. Sen kommer deras aktier cementera mitt grepp om banken ännu mer.
– Då vet jag det, påminn mig om att inte retas med dig Michael.
– Det är inget personligt, det är affärer.
De tittar på mig, min gudfader liknelse faller platt på marken.
– Gudfadern?
– Tyvärr Michael.
– Ni är obildade.
De tittar på mig och jag möter deras blickar. Jag hör en bildörr smälla och en uppmaning om att inte smälla med bildörrar och ett nej mormor. Oskar kommer springande och han hoppar upp i min famn och vi kramar varandra, vi har inte träffats på tre veckor.
Vi har pratat på video och i telefon, men inga kramar på tre veckor. Hans mormor och morfar kommer runt hörnet, vi hälsar på varandra och jag frågar om de vill ha kaffe. De tackar ja och vi går in jag och Oskar och lagar kaffe och fyller på en bricka. Vi pratar om vad de gjort, han har lekt med sina kusiner och busat.
Vi bär ut brickan och jag serverar dem kaffe, jag sätter mig och vi pratar och dricker kaffe. När vi är klara så reser de sig och vi följer dem till bilen och de kramas och sen kör de iväg. Vi vinkar till dem och de svarar på vinkningarna. När de kört iväg så går vi in i sommarhuset.
– Ska vi träna pappa? Jag har inte tränat på tre veckor.
– Javisst, vi går till ladan.
– Yes!
Jag ser på honom och ler.
– När kommer Ellinor?
– I nästa vecka, hon har semester i en vecka till, Oskar.
– Där ser man.
Vi går till ladan och vi går in och vi tar av skorna och går fram till mattorna och sätter oss på dem och vi börjar meditera.
***
Efter att Tyra gick bort så försvann det lilla intresse jag hade av politik, vi fick ett byte av konstellation i riksdagen, den överlevde i fyra år. Sen blev det byte igen, så socialdemokraterna tillsammans med två andra partier är tillbaka i Regeringen, Olof gick i pension efter valförlusten och lämnade politiken.
Det var ett litet vakuum innan Rita plockade upp stafettpinnen, eller partiledararbetet. Hon är numera statsminister, hon hör av sig emellanåt för att höra hur jag mår och hur det går med Oskar. Jag svarar bra på båda frågorna, sen pratar vi strunt. Sen avslutas samtalet.
Sommaren har gått och vi har flyttat hem till huset, Ellinor är hemma och hon sköter om det dagliga med Oskar när jag arbetar. Han kommer börja skolan till hösten, eller hösten om en vecka och då är vi i slutet av augusti. Det är fortfarande varmt, jag sitter i trädgården i huset och pratar med gammelmorfar när min telefon ringer. Jag ser på numret och svarar.
– Hej Rita.
– Michael, hur är det?
– Det är bara bra, hur är det själv?
– Jodå det är bara bra, lite hektiskt. Men det ska nog bli bra.
– Så bra, vad kan jag göra för dig?
– Rakt på sak, jag vill att du ska följa med mig till USA i september.
– Förlåt?
– Du sa inte nej i alla fall.
– Det är mest för att jag är så pass chockad av ditt förslag så jag inte vet riktigt vad jag ska säga. Men varför?
– Vi kan väl säga att jag inte riktigt litar på dem, jag skulle vilja ha med mig någon som vågar säga vad han tycker. Både till dem och mig, men framförallt dem.
– Alltså vad menar du, Rita? Jag är ingen politiker.
Gammelmorfar tittar på mig, jag ser något i hans blick. För ett par sekunder så ser han tjugo år yngre ut.
– Nej precis därför, det är inte de som är i Vita huset nu i heller. De är finanshajar som kommit till makten. Du förstår dem bättre än mig, sen har man berättat för mig att du har en av deras finaste medaljer.
– Jo.
– Jag talar inte deras språk, Michael och de pratar inte mitt. Det kommer sluta i kaos, sen så har han problem med kvinnor som har makt, den förvirrade själen. Det kommer sluta i kaos med honom vid makten.
– När pratar vi om?
– I slutet av september, vi ska åka dit en hel del av ledarna från EU. Eller alla ledarna i EU ska åka dit. Jag vill ha med dig Michael.
– Hur länge talar, Rita?
– En vecka, med resan, Michael. Jag skulle kunna beordra dig med det vill jag inte, jag ber dig som en vän.
– Du var tvungen att lägga det på den bogen?
– Haha, ja.
– Så jag ska alltså resa med dig och alla ledare från EU och träffa galningen där?
– Ja, precis så, Michael.
– Och vi talar om en vecka?
– Ja, en vecka.
– Vad kommer jag att vara, spion kommer kanske inte uppskattas.
– Min rådgivare när det kommer till frågor som rör Sveriges säkerhet. Vilket innebär att jag kommer anse att alla frågor rör Sveriges säkerhet, så du kommer sitta med på alla möten.
– Du har tänkt igenom detta, Rita.
– Ja självklart Michael.
Jag ser på gammelmorfar, hans blick är fortfarande väldigt med.
– Du kanske skulle ta med dig gammelmorfar i stället, han ser väldigt sugen ut. Du vet han satt med vid de allierades konferenser under andra världskriget.
– Nej, Michael. Jag vill ha med dig.
– Jaha, du lär tala med Ulf om jag säger nej misstänker jag.
– Ja, det lär jag göra.
– Jaja, Rita om du tror att jag kan vara till nytta så följer jag med.
– Tack, Michael.
– Ingen fara, Rita.
– Vi kommer kalla dig till ett briefing möte, en vecka innan vi åker häruppe.
– Då vet jag det, men skicka ett meddelande om dag och tid så kommer jag.
– Så bra, Michael och tack.
– Ingen fara fru statsminister.
– Kul, Michael.
– Men sant, fru statsminister.
Vi lägger på efter att vi talat färdigt, jag tittar på gammelmorfar.
– Jaha, varför är du så exalterad av detta gammelmorfar?
Han förklarar och jag lyssnar, när han är klar så tittar jag på honom.
***

Kapitel 20, 2017.
***
Jag läser i boken och rättar till slipsen, jag har tagit av mig uniformsjackan. Den ligger i facket ovanför mitt huvud, jag vänder blad i boken och fortsätter läsa. Mina tankar snurrar kring mötet med hennes stab i förra veckan, de verkade mest besvärade av att jag var där. Dels för att jag inte var rädd för Rita, dels för att jag var, eller är Tyras man.
Det är inte så många kvar från när Tyra arbetade här, inte för att jag kände så många fler än Tyra, Rita och Olof. Men vissa andra hälsade jag på i alla fall. De berättade om agendan, med mötet med honom.
Vilket är att sätta honom på plats. Jag hade tittat på Rita och frågat om de trodde att de skulle uppnå något med det? Med tanke på att han är en klassik narcissist med ett storvulet sätt.
De andra som satt på mötet mer eller mindre klappade mig på huvudet att jag inte förstod vad det handlade om. Då frågade jag om jag skulle stanna hemma. Rita sa nej, kort, skarpt och koncist. Jag tittade på henne och sen på hennes medarbetare. Det kommer att bli fler kollisioner på vägen.
Det hade det blivit, flera gånger under dagen på det där mötet. Vilket resulterat i att de inte talar med mig nu, den ende som är obekymrad om det är Rita. Hon däremot talar med mig. Stämningen på flygplatsen hade varit sval, vi lättade och landade i Bryssel och gick på nästa plan som ska ta oss och de andra ledarna till USA och mötet med honom.
Nu sitter jag när med mina hörlurar i öronen och läser en bok om mannen som är ledare för den stora demokratin på andra sidan havet.
Jag läser vidare och tänker på Oskar och hans handbollspelande, han bara älskar det. Han trivs bra i skolan med, det har varit en hel del frågor om hans mamma på sistone. Jag har svarat på dem, en kväll frågade han om han skulle få en plastmamma en dag. En av hans klasskompisar hade det, en plastmamma och en plastpappa. Men det hette kanske inte om ens förälder dött?
Jag visste inte vad jag skulle svara, angående en ny mamma så tyckte jag att vi fick se. Han tyckte att Ellinor skulle passa bra. Jag informerade honom att det inte var aktuellt, han frågade varför. Jag sa som det var, att hon var en god vän. Jag gillade henne som det men jag ville inte pussas med henne. Han tittade på mig och nickade. Jag känner en hand på axeln, jag vrider på huvudet och tittar på kvinnan som rört vid min axel, det är Ritas sekreterare.
– Ja?
– Statsministern vill prata med dig.
– Javisst, var är hon?
– Däruppe i baren.
Jag reser mig och öppnar luckan och tar på mig uniformsjackan, jag knäpper den och sekreteraren tittar på mig. Jag visar med handen att hon ska före mig, vi går igenom planet och jag ser blickarna jag får av de som sitter här i första klass. Vi går uppför trappan och jag ser statsministern sitta i baren, hon har en öl framför sig. Jag går fram till henne och tittar på henne.
– Du kallade?
– Vad menar du?
– Hon sa att jag skulle inställa mig i god ordning. Har du inte förklarat för dem att jag är måttligt imponerad av detta?
– Jo.
– Då har de problem med hörseln, vad ville du?
– Fråga om du vi ta en öl med mig, varken mer eller mindre. Kanske tala lite minnen.
Jag tittar på henne, jag samlar mig och säger.
– Jag ber om ursäkt Rita, jag dricker gärna en öl med dig.
Jag sätter mig och beställer en alkoholfri öl, jag får den och skålar med henne. Jag ser blickarna som vissa av de som sitter här ger mig, de känner igen vissa av medaljerna som jag har på mitt bröst. Vissa känner de inte alls igen, Rita tittar också på medaljerna.
– De fyller en mening, Rita. De skickar signaler till dem att de inte ska komma här och komma. När vi kommer dit så kommer jag bara ha en av dem på mig. Det kommer räcka.
– Vilken?
– Medal of honor. Det är den finaste medaljen man kan få där, amiraler kommer göra honnör för mig, generaler med. Det kommer reta gallfeber på fjanten, tuffar han sig för mycket så kommer jag fråga honom om jag ska göra honom bankrutt.
– Kan du det, Michael?
– Kanske, eller det kan jag nog om det är värt det. Han får väl inte ha några andra åtaganden nu, han skrev väl över allt på sin son?
– Det är möjligt, hur är det hemma?
Jag tar en klunk av ölen.
– Tvära kast Rita, det är bra. Oskar frågade mig om han skulle få en plastmamma, han har ett par klasskamrater som har det. Men som han sa, det kanske inte heter det när ens föräldrar dött?
– Vad svarade du på det, Michael?
– Att jag inte vet, jag blev lite tagen på sängen. Sen så minns han inte sin mamma, han var knappt sexmånader när hon dog. Så han har aldrig haft en mamma, han tyckte att det var en bra lösning om Ellinor blev hans mamma.
– Vem är det?
– Vår barnflicka, jag fick tips av kronprinsessan om att anställa en. Så jag gjorde det, hon är förskolelärare och väldigt bra med Oskar.
– Och det finns ingen attraktion?
– Nej, hon tänder inte på män.
– Där ser man.
– Det kunde jag inte riktigt förklara för honom, så jag sa att jag tycker om henne men som en vän, ingen som jag vill pussas med. Det kunde han relatera till, Markus och Linneas dotter och Oskar är bästa kompisar. Han tycker om henne, men han vill inte pussas med henne.
– Aha, barns logik.
– Precis, Rita.
– Har du någon, Michael?
– Nej, Rita. Jag har ingen, ingen når upp till Tyras standard. Jag träffar en kvinna ibland, hon är änka. Hennes man dog i en trafikolycka, vi träffas ibland och dricker en flaska vin och är vuxna. Men det blir inte mer än så, ingen av oss är redo för mer. Eller vi är inte redo för mer med varandra, vi är för olika. Men vi funkar som vänner, för vi delar en tragedi. Vi är ensamståendeföräldrar för att olyckan var framme, men vi har kvar våra drifter. Vi dämpar dem emellanåt.
Jag tar en klunk av ölen.
– Ingen annan vet Rita.
– Tack för förtroendet, Michael.
– Det känns som om jag kan lita på dig, Rita.
– Det kan du, du är den ende jag litar på, på denna resa. Alla andra är så imponerade av sällskapet och vart vi ska så de kan inte tänka klart.
Jag tittar på henne och tömmer min flaska och sätter den på bardisken.
– Där ser man, du är inte imponerad Rita?
– Nej inte direkt, som sagt något säger mig att du inte är det i heller.
– Var det därför du bad mig följa med Rita?
– Ja, bland annat och för som jag sa. Jag litar inte på de andra.
Jag pekar på flaskan till bartendern, han tar en ny och öppnar den. Han sätter den framför mig.
– När du säger att du inte litar på dem, vad menar du då Rita?
Hon tittar på mig och tar en klunk av sin dricka.
– Denna resa handlar inte bara om att vifta med flaggan så att säga, det ska även ingås en hel del handelsavtal och liknande. De ska diskutera NATO, de diskussionerna slipper vi, tack gode gud för det.
– Vadå? Delar inte du de hysteriska krigsliberalernas åsikter om att Putin vill ha Gotland?
– Haha, nej Michael. Jag delar inte krigshetsarnas åsikter om att Putin vill ha Gotland.
– Hade han velat ha Gotland så hade han tagit Gotland för länge sedan Rita, ryssarna hade tagit mer än Gotland om de velat.
– Ja det är väl jag också ganska övertygad om, Michael.
– Men vid de där handelsavtalen som ska diskuteras, där gäller det att inte bli imponerad så att säga. De som är med är alldeles för imponerade, de andra ser bara din uniform. Vad de andra inte vet som jag vet Michael, är den förmögenhet som du sitter på.
– Gammelmorfar, inte jag.
– Semantik, Michael. Vi vet båda vem som sköter affärerna nu.
Jag tar en klunk av ölen och ser på henne.
– Så jag är med här för att sitta med vid de förhandlingarna med dig?
– Ja, du förstår mer av de avtalen än vad de som är med för att läsa dem gör. Eller du är inte imponerad av de som erbjuder oss de där avtalen.
– Kanske inte, har du fått något i förväg?
– Ja.
– Får jag läsa det, Rita?
– Javisst.
Hon tittar på sekreteraren och vinkar på henne och säger åt henne att hämta sammanfattningen av handelsavtalen. Sekreteraren kommer tillbaka och räcker henne en bunt papper som räcker mig. Jag ser på Rita och sen på bunten med papper.
– Jag har att göra ser jag, det är bara en sammanfattning?
– Ja, en sammanfattning.
– Tack.
Jag tar papperna och reser mig och går tillbaka till min plats och sätter mig och börjar läsa.
***
Planet landar och jag samlar ihop papperna och packade ner sakerna i min väska och vi går av planet. Vi blir transporterade till hotellet, efter kaoset med utdelning av nycklar så går jag in på rummet. Jag sätter väskan på sängen och öppnar den och packar upp, när jag är klar så sätter jag mig med papperna och fortsätter läsa.
Min telefon burrar till.
– Ja?
– Det är mat om fem minuter.
– Jaha, då kommer jag. Är det formellt eller informellt?
– Formellt.
– Jaha, då får jag lägga på en rem då.
***
Fem minuter senare så stiger jag ur hissen och jag går fram till sällskapet där statsministern står. Jag ser blickarna som jag får av de som kan tolka min salladsbar på bröstet. En del av amerikanerna ser på min MoH, de nickar åt mig. De som är i uniform, gör honnör.
Jag svarar på den och de andra ledarna ser på mig med en annan respekt i ögonen. Rita ser på mig och sen på de andra ledarna, jag ser på Ritas leende. Dörrarna öppnas och vi går in matsalen, vi blir visade till våra platser. De andra i sällskapet ser på mig, de vet inte riktigt vad de ska tro om mig.
Middagen avhandlas och när den är klar så åker jag upp på rummet och sätter mig i fåtöljen och läser vidare.
***
Jag sitter vid frukosten, jag ser på de andra. De ser ganska bakfulla ut, Rita ser på dem och sen på mig. Jag reser mig och går till buffén och tar mer mat, jag sätter mig och äter vidare. Jag smakade på kaffet och sköt det åt sidan, det var vidrigt. När vi ätit färdigt så samlas vi i en sal och vi får reda på schemat för dagen, jag ser på de andra och de flesta av dem är fortfarande bakfulla.
Vi reser oss och jag ser på den grupp som jag ingår i. Jag går fram till dem och de ser på mig. Jag har vanliga kläder på mig idag, vilket innebär, kostym, skjorta och slips. Vi blir visade till bilar som ska ta oss till den plats där vi ska ha dagens möten, jag sätter mig i en av bilarna. Jag ser på de andra som sätter sig i bilen, den startar och kör iväg.
Jag ser ut genom bilrutan och jag ser på människorna som passerar utanför. Jag ser på uteliggarna som blandas med män och kvinnor i kostymer och designerkläder. Bilen svänger in vid en byggnad, vi åker ner i ett garage.
Bilen parkerar och vi går ur bilen, jag ser på vakterna. Både de civila och de i militärklädsel, de som satt i bilen med mig ser på vakterna.
Vi blir visade till, en hiss och vi går in i den och vi åker upp. Hissen stannar och vi går ur den, vi blir visade till en sal. Vi går in och jag blir visad till min plats, vi sätter oss och en presentation genomförs. En av amerikanerna inleder och berättar vad som ska diskuteras här. När han tystnar så höjer jag handen, jag får ordet.
– Den svenska delegationen kommer inte skriva på de handelsavtalen, så det finns ingen anledning för oss att ta upp plats och tid för er andra.
De andra ser på mig, jag för tillbaka stolen och reser mig. Jag lägger ner papperna i väskan och ser på de andra.
– Seså nu lämnar vi och innan ni ifrågasätter så har jag Ritas tillåtelse att göra detta, galningen i Vita huset vill spela spel med oss. Det ska vi inte gå med på, så nu går vi.
Jag börjar gå mot dörren och det är knäpptyst i salen.
– Vad menar du?
Jag stannar och vänder mig mot amerikanen som inlett mötet.
– Vad jag menar är att din president försöker om du ursäktar uttrycket, dra ner byxorna på oss och vi ska vara tacksamma för det som han ger oss. Ingen med minsta finanssinne kommer att skriva på detta avtal, saken är den min gode man. Att han behöver oss mer än vi behöver honom, för om han bråkar för mycket så kanske vi vänder oss österut i stället. Ni är medvetna om det, så ni försöker köra över oss med er förtryckarstil, saken är den att vi i Sverige inte tillåter oss att bli förtryckta. Hade jag skrivit ett sådant avtal i min sfär så hade jag inte blivit gammal i gamet. Saken är den att er president är en rätt usel affärsman, hade det inte varit för hans släkt så hade han inte klarat sig en vecka. En grundregel som min gammelmorfar lärt mig är att inte göra affärer med oärliga människor. Så vi lämnar, jag hoppas att ni andra läst igenom avtalet. Han vill klara sig själv, han försöker stoppa importen till USA med skyhöga tullavgifter, samtidigt som han ska få exportera gratis. Det är vad detta avtal handlar om, varken mer eller mindre. Som jag sa, han vill dra ner byxorna på oss och ta oss i rumpan och vi ska tillåta det med ett leende på våra läppar. Vi kom inte tillåta oss att bli tagna så, som jag sa vi ska inte ta upp en plats vid detta möte.
– I din sfär?
– Jag är Michael Von Dexler, ägaren till Dexler sfären. Be dina hantlangare undersöka den sfären. Det finns en viss risk att de kommer bli oroliga.
– Varför?
– Jag ska inte avslöja överraskningen, för er.
Jag går ut genom dörren, de andra två som är med mig går efter mig. Vi går fram till hissen, jag trycker på knappen och dörrarna öppnas. Vi går in och dörrarna stängs, jag trycker på knappen och hissen åker ner.
– Vad i hela helvete har du gjort?!
– Det som Rita sa åt mig att göra, det som faktiskt är mitt arbete. Att skydda Sverige mot inre och yttre fiender, i det här fallet så var det avtalet ett hot mot Sverige. Om ni besvärat er med att läsa det, så hade ni sett fallgroparna i det avtalet. Har ni ens ekonomiskutbildning?
Hissdörrarna öppnar sig och vi går ut ifrån hissen, vi går fram till bilen och chauffören kommer gåendes mot bilen.
– Vad händer?
– Vi ska tillbaka till hotellet.
– Nu?
– Ja nu, tack.
Han ser på oss och han öppnar bilen, vi sätter oss i den. Han kör iväg och kör upp ifrån garaget, de andra två öppnar munnen samtidigt. Jag höjer ett finger.
– Har ni synpunkter på det jag gjorde så ta upp det med chefen, men innan ni gör det så ska ni läsa igenom det avtalet igen. Jag har skickat en sammanfattning till Rita, där jag pekar på de brister som jag tog upp därinne. Jag är fullt medveten om att jag inte talade blomsterspråk, men jag är inte politiker, jag är soldat. Men jag var gift med en politiker och jag är den som driver Dexler sfären, ni två ska inte lära mig om hur man gör affärer. Frågan är om ni ens ska försöka er på att lära mig om politik.
Bilen stannar och jag går ur den, jag går in på hotellet och går fram till hissen och trycker på knappen, dörrarna öppnas och jag går in i hissen. Jag trycker på min våning och åker upp. Jag går ur hissen och går till mitt rum, jag öppnar dörren och går in. Jag tar fram min telefon och tittar på klockan, det är för tidigt att ringa hem.
Jag tar av mig kavajen och lossar på slipsen och tar av den, jag klär av mig alla kläder och tar på mig träningskläder. Jag går ut ifrån rummet och går till gymmet, jag går in och ser på maskinerna. Det är ett välutrustat gym, jag går fram till ett av löpbanden och ställer mig på det och börjar jogga.
***
Jag lyssnar på de andra som var med på det möte som jag reste mig och lämnade, de förklarar för Rita på politiker språk precis vad de tycker om mitt tilltag. Hon lyssnar och när de är klara så tittar hon på mig.
– Stämmer detta, Michael?
– Ja, det stämmer att jag sa att han eller de kommer att om du ursäktar uttrycket, ta oss bakifrån i rumpan och le när de gör det. Det avtalet är helt uppåt väggarna, problemet är att ni alla är så imponerade av dem så ni bara nickar och ler. Eftersom jag inte är det så kan jag se nyktert på det avtalet, har ni ens bevärdigat er med att läsa det? För det är ett avtal som vi i Sverige och i EU kommer att gå under med. Så innan ni fortsätter att kalla mig för det ena eller det andra så ska ni kanske läsa igenom dokumenten och avtalet. Jag råder dig å det skarpaste Rita att inte skriva på det om du inte vill att Sverige ska bli Amerikas bitchar.
– Vad är dina synpunkter, Michael?
– Frågan är om dina nyliberala Ayn Rand fantaster vill höra dem.
– Jag vill Michael.
Jag tittar på henne sen börjar jag förklara för henne varför det är genom korkad idé att skriva på de där papperna. Min monolog tar ungefär en halvtimme, med avbrott för frågor från Rita. När jag är klar så tittar hon på mig och sen på de andra.
– Varför är det bara du som sett detta, Michael?
– Jag tvivlar på att jag är den ende som sett detta, men jag misstänker att de andra är styrda av lobbyister och storföretag. Saken är den att det avtalet skulle göra mig och min gammelmorfar ännu rikare än vad vi är nu. Men de långtgående följderna skulle få den ekonomiska bubblan som sprack 2008 att blekna i jämförelse. Jag vet inte hur många av de som sitter här, är i fickorna på de där lobbyisterna eller företagen och är de inte det så är de inkompetenta. Vilket egentligen är värre än om de tar mutor, jag har blivit kontaktad av en del av de andra länderna. De vill tala med mig som de säger, frågan är vad de kommer locka eller hota mig med. Jag ska kanske beväpna mig?
De andra som kallat till detta möte stirrar på mig, jag möter deras blickar och jag ser på Rita. Jag anar ett leende på hennes läppar, en av dem öppnar munnen men Rita höjer handen.
– Vem har bjudit in dig?
– Fransmännen, tyskarna och danskarna.
– För samtal om avtalet?
– Det är vad jag förväntar mig ja. Jag använde hela mitt namn när jag presenterade mig där, de har väl hunnit kolla upp mig snabbare än de andra. Jag kommer träffa dem och jag kommer säga samma sak till dem som jag sagt här. Skriver ni på det avtalet så förbinder ni er till att vara hans eller USA:s underhuggare ekonomiskt. De kommer kanske hota mig, men det gör de bara en gång.
– När ska du träffa dem?
– Under dagen, Rita.
– Bra, träffa dem och meddela mig vad de vill, Michael.
– Jadå, Rita.
– Bra, då kan du gå så ska jag ha ett samtal med de andra.
Jag tittar på henne och reser mig, jag går ut ifrån rummet och går till hissen och går in i den. Jag trycker på knappen som tar mig ner till vestibulen, jag går till en soffa och sätter mig. Jag tar en av tidningarna på bordet och börjar läsa i den.
Jag hinner inte läsa så länge i tidningen innan en man kommer fram till mig och presenterar sig. Jag tittar på honom och jag presenterar mig, han ber mig följa med honom och jag reser mig och går efter honom. Han visar mig till restaurangen, jag hälsar på de som sitter vid bordet.
De presenterar sig och jag nickar och sen börjar samtalet. De hade varit praktiska och samlat ihop representanter från, Tyskland, England, Frankrike och Italien. De la fram sina argument till varför det var en god idé att skriva på de papperna. Jag tittade på dem och la fram varför vi inte kommer skriva på de där papperna.
De kom med en del förtäckta hot, hot som jag svarade på med egna hot. När jag gjorde det så tittade de på mig och mer än en av dem slickade sig om läpparna.
– Ni förstår, min statsminister vet precis vem jag är. Vad min och min gammelmorfars sfär är värd och vad jag kan göra med den. Hota mig en gång till mina herrar så kommer jag att ta det personligt, som jag sa jag kanske får för mig att starta ett lågintensitets krig mot er, mot er ekonomi. Jag har de ekonomiska musklerna att utföra det, både i Europa men kanske framförallt här, ni förstår. Vi äger en hel del andelar i de större företagen här, andelar som vi kan använda för att ”pressa” dem om vi vill. Vilket innebär att vi kan pressa er med, vi är stor aktionärer i era fem största företag i respektive land som sitter här vid detta bord. Vi ska kanske bryta upp så att ni kan kontrollera så att det jag säger är sant mina herrar. Som jag sa, mitt namn är Michael Von Dexler. Jag är den som leder Dexler sfären tillsammans med min gammelmorfar, vi delar namn så att ni vet. Det kan bli lite förvirrande ibland, ett insider tips. Den galningen i Vita huset kommer inleda ett handelskrig med Kina, med det avtalet så kommer vi att dras in i det. Vill ni det, med tanke på hur mycket pengar era länder lånar av Kina. Hur många av era fabriker som ligger i Kina?
– Hur vet du det?
– Jag har mina källor, som jag sa till min statsminister. Jag kommer tjäna miljarder på det avtalet, jag kommer bli ännu rikare än vad jag redan är. Men det avtalet kommer på sikt att kasta oss ut i ett ekonomiskt kaos som det är frågan om vi återhämtar oss ifrån. Ni får jättegärna skriva på det avtalet, vi kommer inte göra det. Det finns en del länder som inte sitter med vid bordet här som kommer lyssna på vad jag säger, de som vi är inte lika ”stora” som ni är. Bland annat mitt andra hemland Österrike. Men låt oss säga att resten av de som inte sitter med här vid detta bord vägrar att skriva på det där avtalet, då kommer ni stå där med era tvättade halsar och kommer att få förklara för ert folk varför era länders ekonomier raserades. Skriver ni inte på det avtalet så slipper ni det och ni kommer gå ekonomiskt starkare ur denna röra. För det är en röra, ihop rörd av en galen man och hans minst lika galna stab. Nästa steg från hans sida kommer att vara att han chockhöjer avgifterna för deltagandet i NATO, sen så kommer det att fortsätta. Han är en demagog av den värsta sorten, alla ledare har vissa narcissistiska tendenser. Han är en fullblods narcissist som är farlig, väldigt farlig. Ett tips är att ni har så lite att göra med honom som ni bara kan. För det kommer vi, var det mer mina herrar?
De tittar på mig och sen på varandra.
– Inte? Då tackar jag för samtalet så ska jag tala med de som inte sitter vid detta bord, något säger mig att de kommer att lyssna på vad jag att säga.
De tittar på mig igen och slickar sig om läpparna. Jag reser mig och lämnar bordet och hoppas att min lilla bluff fungerar, eller kanske inte bluff men skrämskott. Jag letar upp Österrikes representant och jag sätter mig och presenterar mig. Sen inleder jag ett samtal med honom.
***
Jag ser på de som sitter runt bordet, det är de som jag sa till de fyra stora som de kallar sig. Mitt inledande samtal med Österrikes representant hade lett till att vi sitter här, jag har precis förklarat för de som sitter här.
Det korkade i att skriva på det avtalet, mitt ess i rockärmen är den informationen som jag har angående hans planer på att starta ett handelskrig med Kina. De ser på mig när jag är klar, de ställer frågor och jag svarar på dem.
– Min sfär kommer att tjäna miljarder på det avtalet, på kort sikt. I det långa loppet så kommer det att leda till ett ekonomiskt kaos av sällan skådat slag. Men inte bara det, det förslaget gör er alla till USAs marionetter. Vill ni det?
Ledarna från de olika länderna ser på mig och sen på varandra.
***
Jag går bredvid Rita, jag har min uniform på mig. Jag ser hur de amerikanska soldaterna gör honnör, jag svarar på den och Rita ser på mig.
– Du kommer få träningsvärk, Michael.
– Ja kanske det Rita men jag måste svara på deras honnörer.
– Varför gör de det åt dig, Michael?
– På grund av en av mina medaljer, den är den finaste du kan få här.
Vi kommer fram till de öppna dörrarna och vi visas in, vi går till det bord som vi blivit visade till och vi sätter oss. Det är avslutningsbankett, frågan är hur de ska kunna stå därframme och säga att det varit ett lyckat toppmöte. Två dagar in på toppmötet när de andra länderna som jag talat med gjorde som vi gjorde så visade han sin rätta sida.
Han förolämpade Tysklands förbundskansler, Frankrikes premiärminister och Englands, de män jag träffat skämdes en hel del. Amerikanerna droppade bomben om handelsembargot och den höjda avgiften för att få ingå i NATO. Resten av förhandlingarna hade strandat, inga avtal har skrivits på och Amerikas president anser att det har varit lyckade förhandlingar. Rita tittar på mig och säger.
– Hur fan visste du vad som skulle hända, Michael?
– Det, Rita är min hemlighet.
Hon ser på mig, jag möter hennes blick.
– Det är för ditt eget bästa, en dag så kanske du sitter i ett förhör där någon ställer en fråga om detta. Då ska du kunna säga, jag vet inte. Utan att behöva ljuga Rita.
– Tack, Michael.
– Ingen fara Rita.
Vi börjar äta och kvällen går, när middagen och de meningslösa talen är slut så blir det dans. Jag bjuder upp Rita och dansar två danser med henne, sen tackar jag för dansen och lämnar lokalen och tar fram min telefon och ringer hem.
Jag talar med Oskar och frågar om hans dag i skolan, om handbollsträningen. Vi pratar i en kvart, sen så är det dags för honom att gå och göra läxor.
Vi lägger på och jag stoppar ner telefonen. Jag vänder mig och tittar ut genom ett fönster och ser på bilarna därute, jag ser en kvinna i klänning närma sig. Hon kommer fram till mig och jag tittar på henne.
– CIA?
– Nej, de får inte arbeta inom landets gränser.
– För det stoppar dem? Framförallt sen han fått makten, det måste vara rena julafton för er. Ni kan göra lite som ni vill, så inte CIA. Vad är du då?
– FBI.
– Där ser man, vad kan jag göra för er?
– Min chef skulle vilja ha ett samtal med dig.
– Nu?
– Ja, om det passar?
– Så jag har ett val?
– Ja, vi är inte CIA. Vi är lite mer civiliserade.
Jag ser på henne.
– Michael.
– Sarah.
– Angenämt.
– Detsamma.
– Jaha, visa mig till din chef.
Hon börjar gå och jag följer med henne och vi går ut ur byggnaden och vi går fram till en bil. Vi sätter oss i den och hon kör iväg, vi kör fram till FBIs byggnad och hon kör ner i garaget och hon parkerar bilen. Vi går ut ur den och hon går fram till en hiss, vi går in och hon sätter ett kort mot en läsare och dörrarna stängs och hon trycker på den översta knappen och hissen rör sig uppåt.
Den stannar och vi går ur den, hon går åt höger och jag följer efter henne och vi kommer fram till en dörr och hon knackar på den och väntar ett par sekunder innan hon öppnar den och vi går in. Jag ser på mannen som sitter bakom ett skrivbord, han reser sig och går runt skrivbordet och han gör honnör och jag svarar på den.
– Ranger.
– Där ser man, tuff utbildning. Deras marsch är spännande.
– Ja du har klarat den.
– Ja, står det verkligen i min fil?
– Haha, ja det gör det. Det är en rätt spännande fil, rena rama fictionen. Det är nästan som att läsa en Ian Fleming bok.
Jag tittar på honom.
– Vad vill ni mig?
Han tittar på mig, hans burdusa sätt var för att kontrollera mig. För att locka fram en reaktion.
– Sätt dig är du snäll, kommendör.
– Tack.
Jag sätter mig och han går runt bordet och sätter sig han med.
– En av våra uppgifter är att stoppa spioner som verkar inom vårt landsgränser.
– Ja och hur berör det mig?
– Har du spionerat på oss?
– Förlåt? Jag är här som diplomat, för att bistå min statsminister i ekonomiska frågor. Så nej jag har inte spionerat på er, om ni gjort er läxa så skulle ni veta att jag inte gjort ett uppdrag sen min fru dog. Hon blev mördad av förvirrade människor med en väldigt skev världsbild. En världsbild som er nye ledare till viss del delar, jag förväntar mig att ni går en ännu mer spännande framtid tillmötes än vad ni redan gjort.
– Hur kunde du veta om handelsembargot?
– Haha, det var inte så svårt att få reda på, en av hans anställda skröt om det på en restaurang i Sverige, han skröt även om hur och nu använder jag hans ord. Hur er president skulle rövknulla EU och kineserna. Den han åt middag med är en god vän till mig, hon meddelade mig vad han sagt. Ett par dagar senare så sitter jag på planet hit och får läsa en sammanfattning av avtalet, med hans ord ringande i mina öron så läste jag avtalet med öppna ögon så att säga. Vi kan väl säga att vi inte uppskattar att bli rövknullade, inte av någon.
De tittar på mig, jag ser dem slicka sig om läpparna.
– Vill ni få reda på hans namn?
– Ja tack.
Jag tar fram telefonen och ringer Helen. Jag frågar henne om namnet på mannen som hon åt middag med, för att diskutera vissa affärer med honom. Vi avslutar samtalet och jag säger.
– James Woods.
– Vem var det du talade med?
– Min advokat, hon sköter det lagliga i våra affärer. Han ville att vi skulle gå med på en affärsuppgörelse, vi tackade nej. Den var osmaklig, nästan lika osmaklig som honom.
– Så du menar att en anställd i Vita huset kom till er med en affärsuppgörelse?
– Ja, precis det menar jag och hans salespitch var att presidenten skulle få EU i sin hand. Vilket han inte fick, eftersom han talade om det med min advokat. Sen i sin tur så rapporterade hon det till mig, så det var ingen spionaffär. Det var en om ni ursäktar uttrycket en idiot som talade bredvid mun. Varken mer eller mindre, hans talande bredvid mun kostade er president en massa. Det var även James som talade om era planer på att höja avgiften för NATO medlemskap. Som sagt, han talade mycket och gärna. Så om ni ska tala med någon så är det honom.
Han tittar på mig och jag möter hans blick.
– Var det något mer?
– Nej.
– Så jag kan åka tillbaka? Jag behöver inte kontakta min chef?
– Nej, du behöver inte kontakta din chef.
Jag reser mig och sträcker fram min hand mot honom, han tar den och vi skakar hand med varandra.
– Verkligheten är sällan som fictionen, sir. Jag har haft min beskärda del av tur, en dag så tar turen slut. När min fru dog så gjorde den det för mig. Jag arbetar fortfarande, men inte på fältet. Det överlåter jag åt andra numera, åt de som är mer lämpade för det. Som jag sagt hela veckan, ni har tyvärr inte sett de sista galenskaperna från honom. Han har tyvärr bara börjat.
Han reser sig och skakar min hand, vi släpper dem och jag går mot dörren.
***
Jag tar av mig uniformen och packar ner den, jag stänger väskan och ställer den bredvid sängen. Jag ser på kläderna som jag kommer ha på mig i morgon, jag borstar bort lite damm från axeln på kavajen. Jag går till sängen och lägger mig under täcket och stänger ögonen och somnar.
***
Jag ser Oskar komma springande och jag fångar upp honom. Jag kramar honom och han kramar mig, jag bär honom ut ifrån flygplatsen och vi går till bilen och sätter oss. Jag startar bilen och vi kör hem, jag parkerar bilen och vi går in i huset. Jag går med min väska till tvättstugan och packar upp den, jag lägger min tvätt i en maskin och sätter igång den. Jag tar uniformen i handen och går med den till min garderob och hänger in den.
När jag är klar så går jag ner till de andra och vi sätter oss och jag berättar om min resa, Oskar berättar om sin vecka och gammelmorfar om sin. Vi lagar middag, vi äter och när vi ätit färdigt så diskar jag och sen är det dags för Oskar att gå och lägga sig.
Jag läser en saga för honom innan han somnar, jag går utifrån rummet och jag letar upp gammelmorfar. Jag uppdaterar honom om det som jag inte kunde tala om vid middagen.
– Jaja, det blir bra. Michael.
– Hur är det gammelmorfar?
– Jag är trött Michael, varken mer eller mindre.
Jag tittar på honom och nickar. Han reser sig och går till sitt sovrum och stänger dörren, jag går upp till min våning och går in. Jag går till Oskar rum och tittar på honom, han sover, han har sparkat av sig täcket och jag går in och lägger det på honom. Jag går utifrån rummet och går till mitt eget, jag klär av mig och jag lägger mig i sängen. Jag tar fram min telefon och jag ser på bilderna på Tyra.
***
Månaderna rullar på, hösten kommer och går. Vintern kommer och vädret är detsamma men det är per definition vinter, min utbildning av den ryska GRU soldaten fortsätter. Ett visst mått av ödmjukhet har infunnit sig hos henne, dagen för hennes återresa närmar sig.
En dag så är det dags, hennes chef kommer för att hämta henne. Det är en ödmjukare soldat som lämnar oss än som kom hit, som jag lovat henne så fällde hon tårar när hon lämnade oss. Jag skriver min sista uppdatering om henne och sparar den på mitt moln och skickar en kopia till Ulf som han kan skicka vidare till GRU.
***
Jag fick resa till Stockholm ett par gånger för att gå igenom det som hände i USA, jag bodde i min lägenhet då. En av kvällarna så festade jag och Olivia till det, jag fick en kvinna med mig hem och vi älskade halva natten. När jag vaknade på morgonen så hade jag lätt ångest.
Vi hade skyddat oss men jag kände mig inte alls bekväm med det som hänt, kvinnan lämnade efter att vi ätit frukost. Olivia såg på mig och eftersom hon känner mig så kan hon läsa mig.
– Vill du tala om det, Michael?
– Tack men nej tack Olivia, jag får bearbeta detta själv.
– Vadå, att du knullade och njöt av det, Michael?
– Kanske det Olivia.
– Du är inte mer än människa och det var snart sex år sedan det hände Michael. Jag tror inte att Tyra velat att du skulle leva i celibat för hennes skull.
– Vem säger att jag gjort det Olivia?
Hon tittar på mig och jag möter hennes blick.
– Men jag trodde…
– Bara för att jag inte skryter om det, så innebär ju inte det att jag inte har behov. Men det som hände i natt, det känner jag mig inte bekväm med. Att dra hem en kvinna och ligga med henne och sen dumpa henne, det kändes inte alls bra. Hon var/är ganska mycket yngre med.
– Hur mycket?
– Tio år yngre visade det sig, Olivia.
– Så du har?…
– Ja, Olivia jag har… jag och en mamma på kyrkans barntimme träffas ibland och dricker vin och är vuxna som vi säger. Hon är änka, hennes man dog i en bilolycka. Hon bjöd hem mig en kväll, vi drack vin och talade om våra behov. Det ena ledde till det andra, vi älskade och vi har älskat fler gånger efter det. Vi kommer inte bli ett par, vi är för olika för det.
– Där ser man, vilken tur höll jag på att säga.
– Vad?
– Att du inte lever i celibat, Michael.
– Nej Olivia det gör jag inte.
Vi avslutade diskussionen där.
***
Mamman från kyrkans barntimme har under hösten börjat träffa en man, så jag håller mig på min kant. Vi talas vid ibland, men det blir inte lika ofta som förr och för ett tag sedan så bestämde vi att sluta höra av oss. Det börjar bli lite allvar mellan dem. Jag kan tycka att det är synd, för jag har uppskattat våra samtal. Men jag respekterade hennes önskan.
***
Julen är i antågande och gammelmorfar kommer att fira ett par dagar av den i Stockholm med resten av släkten. Vi kommer fira julafton hemma, sen så kommer gammelmorfar att flyga till Stockholm med Helen och Clara. De ska fira med Helens föräldrar, gammelmorfar åker till våningen.
Jag ska lämna Oskar hos sin mormor och morfar, han ska vara där till dagen innan nyårsafton. Då kommer han hem och vi ska fira nyår som vanligt i sommarhuset, med Markus, Linnea, Helen, Clara och gammelmorfar.
Jag och Oskar ägnar en heldag med att handla julklappar, när vi är klara så åker vi hem och packar in dem. Ellinor har fått ledigt över julen, hon har åkt hem och firar dem med sin släkt.
***
Julen kom och gick, vi firade tillsammans på julafton. På juldagen som åkte vi iväg på våra olika håll, jag körde Oskar till sin mormor och morfar. När jag lämnat honom hos dem så körde jag hem. Jag kom hem sent på kvällen och var helt ensam i huset, jag tog en bok och slog upp en whiskey och satte mig i en av fåtöljerna och tog en klunk av whiskeyn och öppnade boken.
***
Jag vaknar med ett ryck och boken faller ner på golvet, jag tittar mig snabbt omkring och inser att jag bara drömt. Jag tittar på min klocka och jag ser att den är fyra på morgonen. Jag drar handen över ansiktet och jag reser mig och rör på mig lite.
Jag är lite stel av ha suttit rakt upp och sovit, jag tar fram min telefon och tittar på den. Inga meddelanden, jag tar upp boken från golvet och går fram till bokhyllan och sätter tillbaka den, jag går upp till min våning och öppnar dörren. Jag går in och går till mitt sovrum och klär av mig och lägger mig i sängen.
Jag slickar mig om läpparna och jag försöker skaka drömmen av mig. Det går sådär, i min dröm så hade min mor sagt åt mig att det var dags för mig att hitta min far. Hon hade pekat på mig och visat med hela handen, när hennes fingrar rörde vid mig så vaknade jag.
Den hade varit så verklig drömmen, så pass så att jag inte riktigt visste om vad som var dröm eller verklighet. Men att det var en dröm är jag väldigt säker på, det obehagliga är att jag fortfarande kan ”känna” min mors kalla fingrar mot min hud. Jag somnar med min mors ord ringande i mina öron.
– Det är dags för dig att hitta din far, Michael.
***
Jag läser på nätet om hur man kan hitta släktingar med hjälp av DNA test, jag beställer ett test och de lovar att jag har det inom en vecka. Jag lämnar sidan och hennes röst dämpas lite. Nej jag är inte galen och nej jag hör inte röster, nej inte på det viset.
Jag vet också att min mors röst är en del av mitt undermedvetna som talar till mig. Att det är mina egna tankar som manar mig till att göra detta, men det är lättare att skylla på min mor. Tankarna på min far och att ta reda på vem han är, har vuxit sedan jag själv blev far.
Jag har försökt sätta mig in i hur det skulle kännas att inte veta om jag var far och om jag skulle vilja veta om det var så. Jag kom fram till att jag skulle vilja veta, det är kanske ett önsketänkande att han vem han nu än är kommer att vilja vet.
Han har säkert en egen familj med barn och kanske barnbarn, han är ju om jag tolkar min mors anteckningar rätt. Äldre än vad hon var, det kanske ställer till det för honom. Han kanske var gift när han och min mor älskade.
Det kanske blir komplikationer som han inte vill ha. Jag vet egentligen inte vad jag förväntar mig. Kanske inget, kanske lite. Jag kanske inte ens får svar på min fråga. Vem som är min far? jag reser mig och går till köket och öppnar kylen. Jag tar fram julmat och gör en tallrik som jag tar med mig och sätter mig vid köksbordet.
Jag börjar äta och jag tuggar och tar en klunk av ölen som står på bordet. Jag tänker på gammelmorfar, vi pratades vid innan på telefonen och de av släkten som sålde sina aktier till mig. Gnäller rätt friskt på honom för att deras förmåner är borta. Jag säger åt honom att skicka dem till mig, men det vågar de inte.
De gjorde en dålig affär och de vill inte erkänna det, de var pengakåta och nu får de stå där med sina tvättade halsar och ta konsekvenserna av sitt handlande. Jag tar en klunk till av ölen, jag äter vidare och tuggar på maten.
När jag är klar så går jag till vasken och sköljer av tallriken och går till bordet och tar min dator och går med den till vardagsrummet och sätter mig i soffan med benen på bordet. Jag lägger datorn i knät och börjar surfa.
***
Jag ser på testet, det kom två dagar efter nyår. Vi firade den i sommarhuset som vanligt, det blev som vanligt lugnt och stillsamt firande. Vi åt och drack gott, vi pratade och skrattade mycket. Vi smällde raketer och sen så pratade vi en stund till. Dagen efter så åt vi pizza och tittade på Ivanhoe. Dagen efter så packade vi ihop och åkte hem.
Nu står jag här med paketet i handen och läser instruktionerna, jag tar fram topsen och gör som det står och kör runt den i svalget så att jag klöks. Jag stoppar ner topsen i en förslutningsbar påse, jag tar den lilla apparaten som ska sticka hål på mitt finger. Jag låter det klicka till och kramar fram ett par droppar blod som jag ser till så att de kommer ner i en liten plastbehållare.
Jag försluter den, sen lägger jag ner allt i en ask som de skickat med och sen ett vadderat kuvert. Jag stoppar ner allt och går ut ur huset och går till en brevlåda och släpper ner kuvertet i den. Sen går jag hem igen, jag går in och ser att gammelmorfar sitter med Oskar och de tittar i ett fotoalbum.
Det är fotografier från gammelmorfars tid som militär under kriget. Jag lyssnar på hans berättande. Jag ler lite och går förbi dem och rufsar till Oskar lite i håret.
Han tittar på mig och sen så tittar han på fotografierna igen, jag går ut i köket och börjar med lunchen. När den är klar så kallar jag på de två andra, de kommer ut i köket och de sätter sig vid bordet. Gammelmorfar tittar på mig.
– Vad, var det du skickade iväg?
– Ett DNA test, jag ska se om jag kan hitta min far gammelmorfar.
– Där ser man, får jag fråga varför, Michael?
– Därför att min mor sa åt mig att göra det i en dröm.
Han tittar på mig och jag möter hans blick, Oskar ser på oss båda och han äter under tystnad.
– Där ser man och om du hittar honom?
– Det får vi se då, gammelmorfar. Jag har också tänkt på alla möjliga eventualiteter. Men som sagt, min mor sa till mig att det var dags att hitta honom gammelmorfar. Då gör jag det.
Han ser på mig och jag på honom, vi äter vidare under tystnad. När vi är klara så dukar vi av och jag diskar och sätter på kaffe. Oskar och gammelmorfar har återgått till att titta på fotografier. När kaffet är klart så går jag med en mugg till gammelmorfar. Vi tittar på varandra och jag ler mot honom.
– Det kanske inte utmynnar i något gammelmorfar. Men jag vill inte ångra mig längre fram om jag har chansen att hitta honom. Det är möjligt att jag kommer bli besviken gammelmorfar, men då får jag bli det.
– Bara du vet vad du ger dig in på Michael.
– Jadå gammelmorfar, som sagt han vill kanske inte ha ett skit med mig att göra, men är det så, så vet jag det i alla fall. Har du berättat för Oskar hur det gick till när ni skaffade motorcyklarna gammelmorfar?
Han tittar på mig och sen på Oskar. Han ser på Oskars tindrande ögon, jag ler lite och sätter mig på en stol på andra sidan bordet och tar en klunk av mitt kaffe och jag sväljer och ler när han börjar berätta för Oskar.
Men det är lika mycket för mig, oavsett om jag hört just denna historia otaliga gånger innan så griper den mig lika mycket som första gången jag hörde den. Jag var inte mycket äldre än Oskar och jag lyssnade med lysande ögon på hans historia.
***
– Anders.
– Michael.
– Hur var ledigheten, Michael?
– Jodå den var bra Anders, själv?
– Jul och nyår med svärföräldrarna? Tja vad ska jag säga? Att jag är glad att min fru inte slog ihjäl sin mor denna gång i heller, jag är glad att min dotter var hemma så hon kunde stötta mig.
– Hur gammal är hon nu?
– Tjugofyra, hon studerar till läkare i Linköping. Hon är inne på fjärde året nu, bara ett och halvt kvar. Sen så är det AT och ST men förhoppningsvis så flyttar hon ner igen.
– Saknar du henne?
– Varenda dag, Michael. Jag vet att hon inte kommer flytta hem igen, men jag vill ha henne närmre hemma.
– Det kan jag förstå, inget nytt på gång?
– Nej, inget nytt på gång. Inga nya adepter och inget annat, Michael.
– Där ser man, då tackar jag för kaffet och samtalet.
– Ingen fara, Michael.
Jag reser mig och går fram till dörren och Anders telefon ringer, jag öppnar dörren och går vidare och jag släpper dörren. Jag ser på de som sitter vid skärmarna, ingen av de som var här när jag började är kvar. Jag går igenom lokalen och kommer fram till dörren när jag hör Anders röst kalla på mig.
– Michael, kom hit är du snäll.
Jag stannar och ser på honom, jag vänder mig och går tillbaka till honom. Vi går in på hans kontor.
– Ja, han står här framför mig. Du kan tala med honom själv.
Han räcker mig luren, jag tar emot den.
– Ja, det är Michael.
– Hej, detta är utrikesministern.
– Jaha, hej vad kan jag göra för dig?
– Det sitter en man på vår ambassad i Kairo och säger att han vill söka politisk asyl i Sverige.
– Jaha, vad har det med mig att göra?
– Det kan jag förstå att du undrar, han säger samtidigt att han har hemligheter. Statshemligheter som han bara delar med sig av till en person.
– Jaha, låt mig gissa. Mig?
– Ja, han är väldigt tydlig med att han bara berättar om dem för kommendör Michael Dexler.
– Vad heter han?
– Vi vet inte, vi vet inte var han kommer ifrån i heller.
– Hur vet ni då att han inte bara är en galning?
– Därför han gav oss ett par koordinater, vi undersökte dem. Det visade sig att de koordinaterna gick till Stockholmskärgård, de dök ner där och hittade en övergiven undervattensbyggnad. Han säger att han har fler hemligheter, men han berättar bara dem för dig. I utbyte mot att han får politiskasyl i Sverige.
– Hur länge har han suttit på ambassaden?
– I en vecka, vi var ju tvungna att verifiera hans uppgifter?
– Och det tog en vecka?
– Ja.
– Är han ryss?
– Som sagt vi har inte en aning, Michael. Men efter att de hittade den basen så blev det angeläget att få tala med honom. Som sagt han talar bara med dig. Statsministern bad mig lösa situationen, jag skickade dit en diplomat, det fungerade inte. Han talar bara med dig och ingen annan. Han är väldigt bestämd med det.
– Ni är medvetna om att det kan vara en fälla?
– Va, fälla, varför det?
– För att jag satt käppar i hjulet för amerikanerna i höstas när de la fram sitt handelsavtal för Eu som jag såg till att det blev stoppat. Vi vet alla hur bra kompisar som USA och Ryssland är numera. Eller så är det en före detta FSB agent som arbetar för sig själv nu som fått uppdraget att döda mig. Saken är den att jag känner inga ryssar, eller jag känner en ryss. Men han skulle aldrig hoppa av, han älskar sitt arbete för mycket för det. Han älskar sitt land och sitt arbete. Han skulle aldrig förråda det.
– Statsministern har som sagt ålagt mig att lösa situationen.
– Så är det säkert, men varken du eller hon är min chef så ni kan faktiskt inte beordra mig till någonting. Jag önskar dig en trevlig eftermiddag.
Jag avslutar samtalet och räcker Andres min telefon.
– Som sagt, jag känner ingen ryss som skulle hoppa av. Anders.
– Inte jag i heller, något säger mig att han kommer gnälla högre upp Michael.
– Du något säger mig det med, men då får han göra det så får vi ser hur jag löser det dilemmat.
Jag lämnar kontoret och går nerför trapporna, jag kommer ner i garaget och sätter mig i min bil. Jag kör hem till huset och jag ser på gammelmorfar. Det är verkligen inte samma energi i honom, framförallt inte i hans ögon.
***