FÖRORD
En självupplevd historia från gymnasietiden. Jag minns inte vems hjärta jag fick eller vem som fick mitt denna dag år 1992. Däremot minns jag med värme hur min bästa vän fann sin kärlek i Moa och hur en vacker men lite utfryst flicka blommade upp. Jag bestämde mig för att skriva ner detta varma minne när jag fikade hemma hos dem för några dagar sedan.
33 år senare går de fortfarande sida vid sida, till synes lika kära fortfarande. Det gör mig varm och lycklig på djupet.
Läs gärna Blind date som är en fristående historia men utspelas samtidigt och med samma karaktärer.
—–
”En bänkrad i en rastlös sen april,
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till,
Jag kan få dig när du vill,
En vind blåser skräp genom en korridor en sista gång,
Och du och jag håller andan, håller händer i språnget,”
/Kent, Mannen i den vita hatten (16 år senare)
———
Moa hade alltid varit den där tjejen som folk aldrig riktigt såg. Hennes långa, mörka hår föll i mjuka vågor över axlarna, och hennes bruna ögon var djupa och varma, men ofta sänkta för att undvika andras blickar. Hon var vacker, men hon hade aldrig fått höra det på riktigt. Inte på ett sätt som kändes äkta.
Hon hade alltid varit rund, redan som barn. På lågstadiet hade det bara varit kommentarer, på mellanstadiet hade det blivit glåpord och skratt, och i högstadiet hade hon fått höra att hon skulle vara “så mycket snyggare om hon bara gick ner lite i vikt.” Nu, i gymnasiet, retades ingen längre öppet – men ingen såg henne heller.
Moa försökte alltid bära kläder som framhävde det hon gillade med sig själv och av ren trots, kläder som visade hennes former. En svart tröja som fick hennes ögon att lysa, en kjol som föll fint över höfterna. Hon hade en stil som var enkel men genomtänkt, och hon älskade smycken – små silverringar, tunna armband och halsband.
Hon utstrålade självsäkerhet. Eller, rättare sagt, hon försökte. Hon skrattade med sina vänner, svarade rappt i klassrummet och låtsades som att det inte rörde henne att ingen kille någonsin tittade på henne på det där sättet. Men när hon var ensam kunde hon inte ignorera det. Känslan av att vara osynlig. Känslan av att aldrig bli vald.
Rent logiskt gick det naturligtvis att förstå att ingen ville ha henne. Vem skulle vilja visa sig med någon som såg ut som hon? Men känslomässigt skavde det lite extra just den här dagen. Det var en sådan hysteri med all reklam och som om det var lag på att man skulle uppvakta någon eller bli uppvaktad, alla utom henne. Det värsta var nästan att ingen av tjejerna i klassen eller bland hennes kompisar frågade ens henne, som om även de bara förutsatte att det var helt uteslutet att någon skulle vilja ha just henne.
I mellanstadiet och högstadiet hade det varit värre. Då var det alltid någon som drev med henne varje år. Det kunde vara allt från att någon lagt ett hjärta på hennes bänk och när hon glädjesprudlande vände på det för att se vem det var ifrån, så stod det alltid ”Till Cissi från din hemliga beundrare”. Det stod alltid någon annans namn, aldrig Moa.
Nu i gymnasiet hade allt sådant tack och lov upphört. Nu var det ingen som retades längre. Ibland kunde hon nästan sakna det eftersom tystnaden på ett sätt var värre. Ingen gladde sig ens över att försöka göra henne ledsen.
Men nu verkade det ändå som om någon drev med henne igen. Allt tydde åtminstone på det och det fanns väl heller ingen särskild anledning till att det skulle kunna vara på något annat sätt. Hon blev inte sårad på samma sätt längre. Däremot blev hon arg på sig själv för att den där lilla lyckliga fjärilen i magen virvlade till.
Moa drog upp halsduken runt hakan och suckade djupt medan hon vandrade genom den kyliga februarisnön mot skolan. Alla hjärtans dag. En dag då alla snygga tjejer i klassen skulle få rosor, hjärtformade chokladaskar och kärleksfulla blickar. Själv skulle hon få… ingenting. Som vanligt.
Hon såg Rasmus vid sitt skåp när hon gick förbi i korridoren. Han stod med några av sina vänner, John, Staffan och Anders. Rasmus skrattade åt något de andra sa och lutade sig avslappnat mot skåpraden. Hans rufsiga blonda hår föll lite över pannan, och de där blå ögonen hade en förmåga att se rätt igenom henne, trots att han aldrig riktigt såg henne. Eller… gjorde han? Moa vände bort blicken. Nej, hon inbillade sig bara.
Hon hade alltid gillat Rasmus, enda sedan högstadiet. Han var en av de där killarna som alltid verkade passa in, utan att ens behöva försöka. Lång, bredaxlad och med en självklar närvaro i vilket rum han än klev in i. Hans blonda hår var alltid lite rufsigt, som om han precis dragit handen genom det, och hans blå ögon hade en intensitet som gjorde att folk lyssnade när han pratade. Han var inte den högljudda typen, men när han sa något, var det alltid med en självsäkerhet som gjorde att folk lyssnade.
Hon mindes honom från högstadiet. Hon hade alltid undrat varför somliga aldrig någonsin blev retade medan andra kunde bli retade för precis vad som helst. En hårfärg, klädstil, sättet att prata, ett intresse eller som i Moas fall, övervikten. Just det tycktes spela mindre roll för Cissi, en tjej i högstadiet hade blivit lika retad för att hon var för smal och utan former. Så frågan om vem som dög eller inte var inte helt lätt att förstå sig på.
Hon kunde inte minnas en enda gång någon sagt något dumt till honom. Det berodde inte på att han var en av mobbarna eller att man var rädd för honom. Tvärtom ställde han sig alltid på de svagas sida. Vid närmare eftertanke räckte det med att han var i närheten för att mobbarna skulle hålla sig i skinnet. Då hade ingen någonsin kallat henne för fetto eller något av allt det andra hon fått höra genom åren och han hade alltid varit vänlig mot henne.
Det gick en historia om hur han i sjuan hade tryckt ner huvudet i toaletten på en kille i nian som retade Anders som också kallades för Lillen för att han var så kort. Rasmus hade kommit in på toaletten när några höll på att kasta våta pappershanddukar i ansiktet på honom som de påstod doppats i toastolen. Han hade alltid varit förhållandevis stor och stark. En annan gång i matsalen på högstadiet när en bråkstake jävlades med en av mattanterna, hade Rasmus till slut tröttnat, rest sig från sin plats och lyft upp killen, slängt honom över ena axeln och med ett glatt leende burit ut honom ur matsalen och dumpat honom på en bänk. Efter det retades man aldrig i närheten av honom igen.
Rasmus spelade trummor i ett rockband tillsammans med John, Staffan, Anders och Magnus. De brukade ofta uppträda på skolan, och när han satt bakom trumsetet var det som om världen utanför försvann. Han slog med precision, med känsla – som om musiken var en del av honom. Och när han var på scen var han något annat än den lugna, trygga Rasmus i korridorerna. Där var han ren energi, ett hjärtslag som drev musiken framåt medan pärlor av svett rann ner för hans ansikte och då såg han alltid lycklig ut.
Moa såg på Rasmus gäng. Lillen, som spelade keyboard i samma band som Rasmus och John, var minsann inte så liten längre. Det var inte längre tal om att han skulle bli intryckt och trakasserad på en toalett längre. John kände hon också lite och de bodde heller inte så långt ifrån varandra. Alla i det där gänget gjorde henne glad på ett sätt som fick henne att känna sig lite fånig. De hälsade alltid och pratade alltid med henne när de möttes här i skåphallen eller ute på stan.
– Hej Moa, läget? Frågade Rasmus från andra sidan skåpraden.
– Skitkallt och så har jag matteprov, svarade Moa och hivade in ytterkläder i skåpet.
– Lycka till, det fixar du.
– Tack, vi får se, svarade Moa och log.
Hon rodnade alltid när han pratade med henne och stegen kändes också lättare när hon gick bort längs de långa korridorerna bort till sitt hemklassrum.
Dagen fortsatte som vanligt tills Moa kom tillbaka till sitt skåp efter lunchen. Där, bland skolböckerna, låg en liten lapp. Hennes hjärta slog hårt när hon vecklade upp den:
“Du är vackrare än du tror. Jag ser dig. Jag önskar du såg mig också.”
Hon såg sig omkring, men ingen verkade lägga märke till henne. Moa knep ihop läpparna. Det här var säkert ett skämt. Någon ville driva med henne, få henne att tro att hon var värd något. Men ändå… Men hur hade någon kunnat lägga lappen i hennes skåp? Det var bara skolvärdinnan Erika som hade nycklar till skåpen. Den här lappen låg på andra hyllan. Hade någon petat in den genom springan ovanför dörren så hade lappen hamnat på översta hyllan. Moa fick fråga Erika sen.
Senare, på sista lektionen, började det bli skumt på riktigt. Hon hittade en liten röd ros i sin skolväska. Det fanns ingen lapp, ingen ledtråd. Bara en ensam, perfekt ros. Vem hade lagt den där och när? Hon hade haft skolväskan under uppsikt hela dagen. Hon försökte ignorera det, men hennes tankar snurrade. Vem kunde det vara? Och varför? Moa blev arg för att hon blev så där glad igen. Satans helvetes jävla skit!
– Tack för hjälpen, sa Rasmus och log mot John.
– ”Vårt måtto lyder en för alla för en”, sjön John tillbaka,
Det var en textrad ur en av Lustans Lakejer mer kända låtar, en låt som de ofta spelade i bandet.
Det var i matkön som Rasmus och Staffan distraherat och pratat med Moa medan John lyckades stå bakom henne och diskret smyga ner rosen i hennes väska. Några elever runt omkring hade fnissat och totalt missförstått och trott att det var John som nu uppvaktade en flicka. Men med ett finger över läpparna höll alla som såg tyst.
– Men hur ska hon veta att det är du? Frågade John.
– För att jag tänker bjuda ut henne ikväll naturligtvis, log Rasmus triumferande.
Rasmus hade aldrig varit den som jagade uppmärksamhet, men han fick den ändå. Tjejer sneglade på honom, log, försökte få honom att lägga märke till dem. Och han dejtade ibland, men aldrig länge. Folk sa att han var kräsen, men sanningen var att han väntade på något som kändes äkta.
Och så var det Moa. Han hade varit förtjust i henne länge. Inte bara sett, utan verkligen sett. Hur hon höll huvudet högt trots att hon var osäker. Hur hennes skratt lät när hon verkligen släppte garden. Hur hennes ögon glittrade när hon pratade om något hon brydde sig om.
Han visste inte när det började, men en dag insåg han att han alltid letade efter henne i korridorerna. Och alltid blev glad inuti när han såg henne. Han undrade hur hennes röst skulle låta om hon sa hans namn på ett annat sätt, att han ville vara den som fick henne att förstå att hon var vacker, på riktigt.
När skoldagen var slut och Moa var på väg ut genom entrén hörde hon plötsligt sitt namn.
– Moa!
Hon vände sig om och fick syn på Rasmus, som kom gående mot henne med händerna i jackfickorna. Hjärtat slog volter i bröstet.
– Jag hoppas du gillade rosen, sa han med ett litet leende.
Moa bara stirrade på honom.
– Det… det var du?
Han nickade.
– Det var jag, svarade han och log lite generat.
Moa svalde.
– Men… varför?
Han såg på henne, rakt in i hennes ögon.
– För att du är fantastisk. Och jag skulle gärna vilja bjuda ut dig ikväll. Om du vill.
Moa kunde knappt andas. Hon nöp sig själv i armen, för det här kunde inte vara på riktigt. Hon undrade fortfarande om det ändå var någon som drev med henne? Hade killarna i hans gäng slagit vad om att de kunde lura henne och så hade de skickat just Rasmus för att de visste att hon var kär i honom? Snart skulle skämtet uppdagas. Han skulle säga något i stil med att ”jag bara skojade” och sedan gå sin väg.
Allt stämde, så var det naturligtvis förutom den lilla detaljen; skulle Rasmus göra något sådant mot henne, nu efter alla år? Skulle John, Staffan, Anders och Magnus i hans gäng, de som alltid varit snälla mot henne, aldrig sagt något taskigt eller dumt, de som hälsade på henne varje dag, skulle de plötsligt få för sig att göra något sådant? Det var inte troligt, men ändå.
Moa bara stod där, villrådig, lycklig och rädd på samma gång, men hon hade ingen aning om vad hon skulle göra. Huvudet blev som bomull och hon som alltid annars brukade ha svar på tal blev mållös. Rasmus måste ha sett det i hennes ögon, den osäkra flackande blicken.
– Om du vill alltså? Vi kan gå ut och äta, gå på bio eller bara softa hemma?
– Klart jag vill, svarade hon tyst och rodnade.
– Bra, jag hämtar dig klockan sex, blir det bra? Frågade han.
Moa tänkte lite förvirrat att han var sjukt snygg, söt och för första gången såg han lite osäker och bortkommen ut, något hon inte förknippade med honom men det fick henne ändå att känna sig lugnare, som om det kanske ändå inte var något dumt påhitt.
När hon kom hem duschade hon och bytte om. Hon spelade hög musik i hela lägenheten och det är klart att mamma undrade när hon kom hem. Hon som var van vid att hennes dotter satt i sängen omgiven av sina skolböcker. Nu for hon runt, sjöng högt och falskt och hon luktade nyduschat och parfym.
Moa drabbades av korta vågor av ångest. Så här hade hon känt många gånger i grundskolan när hon blivit bjuden på kalas eller fest. Alltid lika lycklig före och alltid lika besviken efteråt när de som bjudit henne låtsades att festen blivit inställd eller kom med något svepskäl varför hon inte kunde komma just den här gången. Hade telefonen ringt och Rasmus meddelat att han blivit akut magsjuk eller något liknande, så hade det varit fullt normalt och hon hade inte ens blivit förvånad.
Men telefonen förblev tyst och klockan tickade obönhörligt allt närmare sex. Hon kissade trettielva gånger och mådde fysiskt illa sista timmen. Först när den gamla Volvo 240:an som hon visste att Rasmus ibland lånade av sin mamma, stannade utanför på gatan började hon äntligen förstå att det kanske kunde vara på riktigt.
De gick på restaurang. Moa var nervös, men Rasmus fick henne att skratta, och det kändes snart lätt att prata om allt, som om de inte gjort något annat. Moa tröttnade aldrig på att se på honom där på andra sidan bordet. Rasmus stammade lite, fumlade med glas och bestick vilket roade henne.
Efter maten gick de på bio. I mörkret rörde de vid varandras händer för första gången. Deras fingrar flätades samman lite fumligt och nervöst. Och sen, mitt i filmen, vände han sig mot henne, sökte hennes blick och lutade sig fram. Hans läppar mötte hennes, mjukt och försiktigt. Moa kände hur allt annat försvann, som om hon fick yrsel och alla ljudintryck runt om liksom dämpades.
När filmen var slut och eftertexten rullade, började alla i salongen att resa sig och gå mot utgången. Moa hade fruktat den här stunden. Genom hela filmen hade han hållit hennes hand, det hade varit svårt att inte kyssas hela tiden. Rasmus hade matat henne med popcorn och varje gång hans fingrar nuddade vid hennes läppar, blev hon dimmig och yr i hjärnan. Nu när filmen var slut skulle de gå ut i verkligheten igen, avståndet skulle öka och allt skulle bli svårt igen.
När Rasmus reste sig svepte han deras jackor över ena armen och med sin hand kvar i hennes ledde han henne ut ur bänkraden och ut i foajén. Där hjälpte han henne på med jackan och medan han lekfullt låtsades hjälpa henne att knäppa dragkedjan, kysste han henne igen, ömt, djupt och länge.
Moa fnissade lyckligt och rodnade. Ingen hade någonsin kysst henne så här öppet bland folk förut. Det var både pinsamt och fantastiskt på samma gång. Hon ville att han skulle sluta genast och aldrig skulle sluta kyssa henne.
Han körde henne hem. De kysstes länge i bilen innan han följde henne fram till porten, trots att avståndet var max tio meter. I porten kysstes de länge igen När Rasmus sedan hoppade in i bilen och rullade bort vinkade de länge.
Plötsligt kändes allt så tomt och konstigt igen. Hur gjorde man nu? Var de ihop? Hade hon nu fått en pojkvän? De hade inte bestämt något, inte bestämt att ses eller höras igen. Det var väl egentligen inte nödvändigt, de skulle ju ses om några timmar i skolan igen. Men där, i skolan, vad skulle hon göra då? Hon skulle inte våga göra någonting, det var hon helt säker på. Skulle han ignorera henne? Det var väl också självklart. Att kyssa henne där i biomörkret eller inne i stan bland okända människor var kanske en sak, men i skolan… Hur det än skulle bli så skulle hon bevara den här kvällen för tid och evighet.
Moa mådde fysiskt dåligt när hon vaknade på morgonen och frukosten var svår att få ner. Mamma undrade om hon var sjuk, strök oroligt över Moas panna.
– Nej älskling, ingen feber. Du får gå hem om du känner dig dålig, förmanade hon.
Moa visste mycket väl att hon inte var sjuk, inte på det sättet i alla fall. Men det pirrade, rev, slet och brände i henne efter det som hände igår. Helst av allt ville hon bara krypa tillbaka ner i sängen, dra täcket upp till nästippen och bara undvika det smärtsamma som måste ske snart. Hon skulle inte stå ut med att bli ignorerad. Ändå visste hon att hon skulle finnas där om han bara ville ha henne i mörkret där inga andra såg. Hon förstod om han ville ha det så och det var ändå bättre än ingenting. Samtidigt brukade hon alltid känna en så stark avundsjuka när hon såg elever hångla i korridorerna helt öppet. Hon ville också bli kysst offentligt, så där som på bion igår, visa att hon också minsann dög att älska.
Innan hon reste sig för att ta tag i dagen bestämde hon sig i alla fall för att göra det lätt för honom. Allt skulle vara precis som vanligt. Ingen skulle behöva se ner på honom för att han valt skolans fettomonster, bara han kunde ta i henne i mörkret sen.
När hon gick in i skolan kändes allt som vanligt. Ingen tittade på henne på något särskilt sätt trots att hon kände det som om allt syntes på henne. Alla kunde säkert se att hon blivit kysst och var lycklig för det, att någon rört vid hennes kropp och att hon njutit av det. Hon mindes fortfarande hans händer över hennes ena bröst där i salongen och händerna som smekte ner över ryggen och stannade på rumpan, tryckte henne mot sig när de där läpparna kysste henne. Alla kunde säkert se att hon inte längre var orörd och okysst.
Det borde åtminstone synas tydligt med tanke på hur tydligt det kändes inuti. Det kändes som om munnen log, ansiktet hettade och som om hon fick skärpa sig för att gå normalt, inte sträcka på sig fullt så tydligt och inte leta så där avslöjande med blicken. Och fick hon syn på honom fick hon absolut inte rodna.
I skåphallen var allt som vanligt. John och Staffan stod vid sina skåp och de hälsade och nickade åt henne precis som vanligt. Hon såg i Johns ögon att han visste men där fanns ingen illvilja.
Moa rodnade och slog ner blicken, låtsades leta efter sina böcker i skåpet. Hon hörde när han kom, hur han sa något om ”din gamla räkodlare” som han brukade säga till John. Vart det där med räkodlare kom ifrån hade hon ingen aning om men det lät roligt och hon fnissade varje gång. Men hon vågade inte se upp, rotade vidare i skåpet trots att hon redan hade första lektionens böcker i handen. Hon ville att de andra skulle gå först eftersom hon inte hade en aning om hur hon skulle hantera situationen. En sådan som hon, med en sådan som han, det var orimligt.
Plötsligt kände hon en hand mot sin rygg, som blev en arm om hennes axlar. Hon såg upp och mötte Rasmus blå ögon och leende mun.
– Står du här och gömmer dig?
– Jag får ändå inte plats i skåpet, för litet, svarade hon och brast plötsligt ut i hysteriskt fnitter.
Att skämta om sin egen storlek och samtidigt bara känna värme inuti, det var extremt konstigt.
– Då vill jag hellre ha dig i mitt skåp.
– Då får du nog bygga ett större.
– Äsch, jag slår ut väggarna till Johns skåp så blir det plats.
Sedan höll hon andan när han drog henne till sig och hennes läppar darrade när de mötte hans. ”Big bang, pang boom krasch” tänkte hon förvirrat och kunde inte sluta fnissa.
– Vad? Frågade Rasmus med sin mun fortfarande nära hennes.
– Va, näe, svarade hon och log.
Runt omkring pågick allt som vanligt. Visst tittade folk, John log mot henne när deras blickar möttes. För henne fick de gärna titta, det kändes som om tiden stod stilla.
Vid lunchen stod Moa i matkön med sina klasskompisar. Hela förmiddagen hade känts så konstig. Hon kände sig så lycklig, ville skrika och berätta för alla som ännu inte visste, samtidigt som hon försökte uppträda som vanligt. Hon hade inte hunnit berätta för Madeleine ännu.
Någon kom nära, hon kände plötsligt två starka armar om sig bakifrån. Madeleine och de andra runt omkring stirrade som förhäxade på det som just hände.
– Allt det här är bara mitt, sa han högt, så att alla kunde höra.
Hon blundade och bara slappnade av, lät sig hållas upprätt av hans starka trygga armar. För en sekund smälte alla yttre intryck bort och det kändes som om hon liksom svävade ur sin kropp och såg allt som från utifrån. Bara känslan av att någon tog i henne, höll om henne inför allas blickar var en fantastisk känsla.
Moa vände sig om, röd om kinderna. Rasmus såg på henne med ett stort leende, och hon såg chocken i de andras ansikten. Hon sökte hans mun, bara det något hon aldrig trodde att hon skulle våga. Det pirrade i hela kroppen och hon längtade intensivt till sen…
Alla hjärtans dag 14/2
- Alla hjärtans dag – Allt det här är bara mitt!
- Alla Hjärtans Dag – Singeleventet
- Molekyler och sånt
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.