2 – Hitta hem.

Det här är del 2 av 2 i Hemligheten

Kapitel 2 – Hitta hem

Jag kollade en extra gång i spegeln och ångrade ännu en gång den lilla toppen med baggy hängselbyxor. Blicken i spegeln mötte mig – en lätt uppåtnäsa, fylliga läppar, fräknar och grönmelerade ögon mot grått, men just nu lyste de knallgröna.

Det fanns bara en person på denna jord som visste vad den färgen innebar. En av anledningarna till att jag var här.

Men det gick inte att tänka på nu.

Nu kör vi. Det här fixar du.

Jag high-fivade spegeln.

Sen tog jag ett djupt andetag och gick ut till Klara.

”Där är du!”

”Men hallå, så 90’s! I love it!” utbrast hon och snurrade runt mig för att se mig från alla håll.

”Åh, du … Vad heter det på svenska … blush?”

”Ja, jag rodnar”, sa jag och tittade ner i golvet.

”Nej, nej, du är jättefin, Laura. Kom nu, de andra har redan gått.”

I samma tempo som tidigare hoppade Klara vant mellan kulisserna och genade ner över scenen och ut i korridoren vi kommit igenom förut. Hon stod nästan och studsade på stället. Jösses, vilken energi hon hade.

Jag insåg att jag beundrade henne när jag nästan hade kommit ikapp. Hon verkade lycklig.

Hon knuffade upp dörrarna till köket och stack sin arm i min.

Köket var tomt, men man hörde röster längre in.

”I den kylen hittar du vatten. Vi får hämta här om vi behöver något. Mat och boende ingår ju i lönen. Mitt bästa tips är att alltid ta med något i en väska innan du går hem, för våra rum ligger en bit bort.”

Jag nickade och kollade mig omkring. Köket var enormt!

På högstadiet hemma, för 700 elever, var köket stort, men det här var gånger tre. Plötsligt insåg jag att jag, från det att jag fick erbjudandet för två dagar sedan och skrek ja rakt ut, till där jag nu stod, aldrig hade kollat upp de enskilda hotellen som ingick i kedjan.

Allt jag visste var att jag jobbade för Filídonos Luxury Hotel and Resorts.

Klara drog lätt i armen.

”Kom nu, jag är jättehungrig!”

Vi fortsatte och svängde runt hörnet. Efter alla kylarna på ena sidan fanns en massa dörrar. Dry Storage, Supplies, Dressing Room …

Där backade Klara in med rumpan först.

Ganska snabbt insåg jag att vi var i herrarnas omklädningsrum, för ut från duschen kom en kille med en minimal handduk runt höfterna.

”Klara, ska du med till stranden ikväll?” frågade han. Att det stod två tjejer i herrarnas omklädningsrum verkade inte bekomma honom alls.

”Vi får se”, svarade Klara och fortsatte.

”Detta är Laura. Hon kom idag.”

”Hej, Laura. Josh. Jag är ansvarig för vattenaktiviteter och hotellets surfinstruktör.”

”Hej … eh, Laura”, svarade jag och tittade mot Klara, som om hon skulle hjälpa mig.

”Precis! Hon är kvällsunderhållning. The Number One Team!” ropade hon ut och gjorde en graciös gest.

”Det här året slår vi er!” ropade Josh efter oss när Klara plötsligt puttade upp en jättestor metalldörr med en tydlig EXIT-skylt på.

Solljuset strömmade in i det mörka omklädningsrummet och rösterna blev mycket tydligare.

”Är det någon som vet något om den nya tjejen?”

”Om hon sinkar oss för att hon inte kan, då tänker inte jag ha något tålamod”, hördes en snäsig röst svara.

Klara tog ett kliv rakt ut genom dörren och sa med hög röst:

”Det är ju inte som att du är felfri heller, Sara, och ändå är detta din andra säsong.”

Jag kom smygande lite bakom Klara, vinkade försiktigt med handen och sa:

”Hej, Laura.”

En lång, spinkig kille med glittrigare tights än man själv hade vågat bära, en typisk avklippt rugbytröja och en passande punkfrisyr hälsade glatt.

”Nils från Danmark här.”

Basen i hans röst var inte vad jag förväntade mig och jag ryckte till lite.

En tjej som såg ut som en blandning av Jenny from the Block och Britney Spears måste vara Sara. Hon var arg som ett bi och blängde ilsket mot Klara och nu även mot mig.

Ännu en gång kändes det som att jag blev synad noga in på bara skinnet.

”Nä fan, nu äter vi!” utropade Klara och bröt stämningen.

Det var som en inhägnad baksida där det stod bord, bänkar och några pallar med dynor. En av solstolarna jag skymtat ute vid poolen såg lite halvt insmugglad ut.

Som skydd för solen hade man rest stora tälttak. En stor utomhusgrill fanns också och just då insåg jag varifrån den ljuvliga doften kom.

”Välkommen till personalmatsalen”, sa Klara och gjorde en gest med armarna som om det var den största scenen någonsin och skrattade.

”Det blir lite trångt ibland när alla avdelningar har rast samtidigt, men det är ganska mysigt med.”

Hon gick fram mot mannen som stod vid grillen.

”Så, vad bjuder min gamla amo på idag?” frågade hon och gav honom en lätt kram.

Mannen log ömt mot Klara och gav henne en lätt puss i pannan.

Han var kanske i sextioårsåldern, sliten och solbränd, som om han levt sitt liv i solen.

”Idag, min sköna, bjuder jag på kalkon och stekt ris med grönsaker, så ni ungdomar orkar.”

Han började lägga över köttet i en metallkantin och gick sedan mot bordet som var fyllt med grönsaker och färsk frukt. Mycket riktigt stod där redan en stor skål med stekt ris med extra ägg.

Jäklar, vad ägg.

Vi satt allihop vid ett av borden och jag fick veta att endast underhållningsteamet var på plats på just det här hotellet idag. Josh var däremot alltid här.

Det var också här vårt boende låg, så alla samlades alltid på bakgården, som de kallade den, efter sina pass.

Det fanns en mindre strand en bit bort där personalen kunde få vara ifred från gästerna.

Josh kom ut i ett par färgglada shorts med en handduk slängd över axeln.

”Där kan de manliga gästerna vara i fred från Sara”, sa han och flinade.

Jag tyckte skrattet var lite rått och att det gjorde Sara ledsen, även om hon låtsades som ingenting.

Jag kände igen mig själv. Kanske var det därför jag reagerade.

Hon hade ju redan talat om vad som gällde för mig. Kanske förtjänade hon det.

Jag släppte tanken i samma sekund som en tjej som presenterat sig som Maria kom fram och ställde mängder av frågor i ett rasande tempo. Jag försökte hänga med och svara så gott jag kunde.

Klara satte fram händerna som ett stoppskyltstecken mot Maria.

”Maria, sakta ner. Hon hänger ju inte med”, sa hon och skrattade.

”Maria är från Norge, och då snackar vi Norge-Norge, inte typ Oslo-Norge.”

Jag skrattade åt beskrivningen.

Maria tog ett djupt andetag och riktigt ansträngde sig när hon sa:

”Vilket rumsnummer? För Josh och jag pratade om att alla rum för personal är upptagna. Var ska du bo?”

”Jag vet faktiskt inte. Jag har inte fått någon mer information än att följa med Klara”, sa jag och lyfte på axlarna.

Maria gick tillbaka mot Nils och förmodligen förmedlade hon vad jag sagt på riktig NORGE-NORSKA.

Jag fnittrade lite och Klara stämde in.

”Du ska se att Ann kommer sen och att det finns ett rum till dig”, sa hon och gav mig en kram.

Klockan hade nu blivit 15 och det var dags för dagens genomrep, förklarade Klara när vi kom fram till scenen.

”Du kan lika gärna sätta dig och se på, för Costas har ändå fullt upp tills det är klart.”

Jag satte mig ner i en av fåtöljerna där jag såg scenen bra, men kunde njuta av utsikten medan gänget bytte om och gjorde sig i ordning.

Jag blundade och lät solstrålarna genom de öppna skjutdörrarna värma mitt ansikte. Jag kom på mig själv med att sitta och le.

Va fasen, tänkte jag. Alla är ju ändå på scenen.

Jag öppnade sakta ögonen.

Precis vid poolen mötte jag en blick.

Jag ryckte till och tittade bort.

Men plötsligt blev jag osäker på om det faktiskt hade stått någon där eller om det bara var en fantasi.

När jag tittade tillbaka var platsen tom.

Men jag kunde ana krusningarna på vattenytan efter någon som brutit den.

Jag flyttade över till en fåtölj närmare scenen, vid AC:n. Ett stort draperi hängde på väggen, troligen för akustikens skull.

Jag måste ju ha fått solsting, tänkte jag för mig själv, samtidigt som de bekanta tonerna från ”Cell Block Tango” ur musikalen Chicago började spridas i lokalen.

Vid en järnsäng längst fram på scenen, i höger hörn, satt Maria.

Självklart är hon Roxie, tänkte jag samtidigt som bakgrunden tändes upp. Man kunde se fängelseceller och svarta siluetter av sex tydliga kvinnor, en i varje cell, som talade orden i texten med sina rörelser.

När berättelsen om de sex mördarna började höras, började Roxie söka sig runt på scenen.

Bilden av Roxie som rörde sig ovetandes framför gallren, där de sex kvinnorna syntes i frekvenser efter spotlightsen, gav scenen en djup känsla av något förbjudet.

Som en hemlighet.

När en strålkastare tändes framför den första cellen och kvinnan innanför syntes tydligt, snubblade Roxie, eller Maria, lätt bakåt, lite skrämd. Sedan flyttades spotlighten och nästa kvinna kom i fokus.

Det var bara små glimtar av sex vackra, svartklädda kvinnor som en efter en kom till liv bakom gallren och sjöng med sina rörelser. Glimtarna blev som en erotisk film av siluetter i olika utmanande positioner.

Det gick en ilning ner från nacken, via ryggraden. Jag kände hur jag knep med låren mot fåtöljen, som om jag längtade efter mer.

Ju starkare sången blev, desto mer backade Roxie. För Maria var verkligen Roxie Hart på alla sätt.

När alla sex kvinnorna började sjunga och samtliga spotlights tändes, snubblade hon ner på golvet och smet sedan åt sidan, ut i kulissen.

Jag gissade att Roxie på kvällen, i mörkret, skulle kunna smita in i kulissen utan att synas, eftersom gästernas ögon skulle vara helt inne i de sex kvinnorna som nu sjöng och dansade bakom de väl upplysta gallren.

Jag insåg att de inte bara var belysta framifrån, som man gjorde på scenen i aulan hemma, utan också uppifrån, bakifrån och underifrån.

Det var som att kvinnorna var ett fantastiskt konstverk som visades upp i sitt allra innersta, råa och utsatta, men med en styrka i sina kroppar så ingen skulle kunna tvivla en enda sekund på att de ägde sin egen sexualitet.

Plötsligt såg jag kläderna.

De glittrade inte, men de var allt annat än diskreta och de osade sex.

Det var små bodies i spets, nätstrumpor, breda remmar, handskar, strumpeband och string under korta, genomskinliga kimonos.

Jag sjönk djupare ner i fåtöljen och vred lite på mig. Det var svårt att hitta en bekväm ställning som inte sände en stöt av förväntan genom kroppen.

Nummer ett kliver ut och nu upptäckte jag att det hade dykt upp en man på scenen. Jag tror han hette Joacim.

Han stod i ett par trasiga arbetarbyxor och bar överkropp. Varje muskel var spänd och han glänste i ljuset.

För mitt inre såg jag mig själv frivilligt smörja in honom inför varje show.

Som en grekisk gud. Eller i alla fall så som jag föreställer mig dem.

Han gled fram över scenen och fångade upp kvinnan. Hans armar gled in mellan hennes ben, tvingade upp dem och grep tag i hennes skinkor. Huvudet begravde han …

Ohhhh. Inte igen.

Jag kände hur jag började bli våt.

”Jävla skitfåtölj”, muttrade jag, men kunde inte slita blicken från showen framför mig, för det var verkligen en show.

I refrängen kröp Joacim på golvet medan kvinnan fångade honom i en split och avslutade sittande gränsle över honom, vänd mot publiken.

Scenen slutade med att kvinnan tryckte ner hans huvud med ett strypgrepp mot publiken.

Jag mötte hans blick.

Han var upphetsad.

Och när kvinnan reste sig fick jag rätt.

Ett tydligt stånd syntes hela vägen från scenen till där jag satt.

Jag drog upp fötterna i fåtöljen och satt med knäna upp. Jag såg scenen perfekt, men ingen kunde se att jag hade tagit in en hand i hängselbyxorna.

Aldrig att jag hade upplevt ”Cell Block Tango” så här.

Jag förde ner handen på utsidan av trosorna, precis högst upp i vecket där jag var som känsligast.

Det var ju ett nummer om mördare. Inte skitsnygga, sensuella varelser med en dans som hade passat lika bra på en strippklubb.

Men jag klagade inte.

Kvinna nummer två var en tjej med stort, rött, lockigt hår.

Jag måste kolla en gång till.

Visst var det Sara?

Hon gick ut mot ena hörnet och en spotlight tändes.

Där stod Nils i typiska springpojkskläder från 1920-talets mörka dagar.

Han lyfte sin skärmmössa och bugade fint mot Sara. Nästa sekund hade hon hoppat upp på honom och gled sakta ner över hans smala kropp, som nu såg allt annat än spinkig ut.

Jag rörde sakta på utsidan av trosorna i små cirklar.

Medan hon gled ner längs hans kropp hade de förflyttat sig längst fram på scenen. Sara hängde längst ner vid hans fötter nu i en ihopkrupen ställning.

Jag lät fingret öka trycket mot trosorna.

Han gjorde en stor kraftig rörelse som om han gett henne en örfil och hon rullade iväg på scenen och stannade liggande på rygg.

Nu lyste en enda spotlight. Ljuset kom bakifrån och siluetten av hennes bröst som rörde sig upp och ner när hon andades.

Hon var så vacker, så erotisk, så …

Jag lät fingrarna glida innanför trosorna.

Plötsligt bröts utsikten av Nils som attackerade i full styrka in i ljuset från mörkret. De rullade runt på scenen innan Sara hamnade över honom. Hon slängde ena benet med en svart hög sko, stilettklack, över hans axel och träffade golvet precis bredvid hans huvud.

Hon lyfte sig uppåt och framåt samtidigt.

Precis innan ljuset mot dem slocknade hade jag bilden av gudinnan Sara som red Nils mun, stolt och vacker.

Jag kände fukten mot mina fingrar nu. Jag doppade toppen på pekfingret och lekte i öppningen.

Där mötte de upp det första paret och tillsammans blev det en vild dans där paren grep tag i varandra och rörde vid varandra innan kvinna nummer tre steg ut.

Luften gick ur mig.

Kvinnan hade på sig ett minimalt förkläde med vad som såg ut som ett vitt pärlhalsband, strumpebandshållare och silkesunderkläder som lämnade mer åt fantasin än det borde, fast hon hittills hade haft mest kläder.

Hon rörde sig i takt med musiken som en lejoninna på jakt. Hon utstrålade en sexuell energi som gick helt emot vad hon hade på sig.

En hemmafru som bara skrek: Fånga mig, knulla mig!

Fingret rörde sig snabbare, in och ut, in och ut. Jag drog in ett skakigt andetag och lät min andra hand också försvinna in bakom hängslena.

Den sökte sig upp på utsidan av toppen. Tacksam över att jag bara hade en tunn bomulls-bh på mig hittade jag snabbt bröstvårtan och började nypa lite i den.

Jag sjönk ytterligare lite längre ner i fåtöljen, eller kanske mer fram med rumpan så jag kom åt bättre.

Plötsligt drog kvinnan fram en stor kniv.

En spotlight tändes på andra sidan scenen på en man som stod och gestikulerade argt och hotfullt.

Scenen var laddad av en sexuell spänning mellan könen som man nästan kunde ta på.

Hon rusade över scenen i vrede och högg mannen innan de föll ihop i en hög tillsammans.

De två tidigare paren tog över scenen i den dansorgie de påbörjat tidigare.

Kvinna nummer fyra var Klara, den sexigaste och mest utmanande ballerina jag någonsin sett.

En svart spetsbody med långa ärmar och string, med en genomskinlig, mjuk ballerinakjol och svarta ballerinaskor med rep som var snurrade ända upp på låren.

Hon flög över scenen i vackra svanhopp och piruetter, blandat med långa, långsammare uppvisningar av sin fantastiska kropp.

När hon drog ena benet rakt upp och hela den smala remsan som täckte hennes kön blev synlig var det enda jag kunde tänka på hur mjuk och len hon måste vara precis där.

Hon var magisk. Så vacker. Så självsäker.

Ännu en gång insåg jag att jag beundrade henne och rodnade djupt.

Nu var alla de fyra paren inne i den heta tangon. Ordet ormgrop poppade upp när jag tittade på kropparna som rörde sig i en aggressiv men symbiotisk rörelse över scenen.

Lamporna tändes på nummer fem.

Där står Ann!

Jag kunde inte tro det. Där på scenen, i en dräkt som liknade något ur en bondagefantasi, stod min nya chef och ägde scenen.

Hon var trollbindande när hon dansade förbi de andra på scenen. De stod i olika sensuella ställningar med sina partners runt om på scenen.

Medan hon dansade runt dem smekte hon deras kroppar när hon berättade sin historia.

Plötsligt tändes en spotlight bakom gallren. Där bakom kunde man se två personer som gjorde det som såg ut som en spread eagle, men mannens huvud var nedåtböjt mellan kvinnans ben.

En pirrig känsla gick längs ryggraden av bilden jag såg framför mig.

Herregud, tänkte jag. Visar de detta för gästerna?

I nästa sekund lät jag fingret glida ända in.

Jag stönade lågt, tacksam för avståndet och att det var tomt i lokalen förutom de på scenen.

Jag lät fingret sakta glida in och ut samtidigt som tummen gled mot klitoris.

Ann och de andra fyra tjejerna, plus Maria, som uppenbarligen hade bytt om från den randiga fängelsedräkt hon hade i början till en liten body som matchade de övriga mördarna, stod nu tillsammans.

Då kom kvinna nummer sex ut.

Det var en av tjejerna som hade suttit längst bort vid bordet. Hon var lika blyg i sina rörelser som hon verkat vara vid lunchen, men ändå passade hennes personlighet där på scenen in med de fem andra starka personligheterna.

Hennes scen var vacker. Hon var vacker, mer som en kärlekssaga, tills hon hamnade med benen runt hans midja, hängande med huvudet ner mot scenen, fullständigt blottad.

Hennes blick var som is när mannen lät händerna glida fram över hennes mage, vidare ner över brösten för att greppa tag i hennes hår, bända upp henne och kräva en kyss.

Jag kände föraktet mot mannen på scenen samtidigt som det gjorde mig väldigt upphetsad av tanken.

Jag lät ytterligare ett finger glida in.

”Ahhh”, kom jag på mig själv med att stöna ganska högt och tittade mig omkring.

Volymen i lokalen var hög och de stora skynkena på väggen bredvid dämpade ljudet. Jag var ju ensam.

Jag lät fingrarna bottna.

”Åhhhh”, stönade jag lite högre och kände att hjärnan började slappna av.

Jag njöt av showen, energin, känslan, värmen, mötet med Costas, allt som hänt de sista dagarna.

Allt började släppa.

Nu var alla sex kvinnorna ute på scenen.

Ann ledde gruppen som nu intog scenen i full styrka.

Ett nummer med synkroniserade kickar, rumpskakande och sensuella positioner av starka ”fuck you”-kvinnor tog över scenen.

Jag lät kroppen följa med i musiken och kände hur allting jag burit på de senaste dagarna började släppa.

Jag andades tungt medan musiken ökade i styrka.

Plötsligt låg alla kvinnorna på scenen på mage och ålade sig fram, visade upp sig med spotlightljuset rakt bakifrån. Sakta kröp de närmare scenens kant.

Jag hade perfekt vy.

Det var nog det bästa sättet att uttrycka det på.

Framför mig hade jag sex lättklädda fantasier av snygga kvinnor som visade undergivenhet när de kröp mot mig, men med en styrka som skrek att de själva bestämde exakt hur de ville bli sedda.

Man kunde nästan ana en doft av sex i luften.

Och det slog mig att precis så här skulle tusentals gäster se mig de närmaste månaderna av mitt liv.

Jag kom, kände saften rinna mellan fingrarna och plötsligt var jag tacksam för valet av kläder.

Bara tanken på att få visa upp mig på det sättet. Kroppen pulserade. Jag såg mig själv som en kvinna på scenen som ägde sin plats, som inte behövde skyddas.

Samtidigt som scenen fullkomligt exploderade av kroppar som smekte varandra, stampade kvinnorna unisont ner ena foten och männen trillade åt sidorna i en mäktig känsla av kvinnlig styrka.

Bakom gallren hade lamporna som lyste upp bytt färg till rött.

Det strålade en sådan sensuell, sexuell energi från scenen och fortplantade sig genom min kropp medan orgasmen klingade av.

Jag kände hur krampen från orgasmen spred sig genom kroppen samtidigt som jag nästan trillade av fåtöljen.

”Dra åt helvete”, svamlade jag när orgasmen började lägga sig.

Jag skärpte blicken lagom till att se de sju kvinnorna som nu hade sjunkit ihop i små, vibrerande högar på scenen. Det enda jag kunde tänka var hur fantastiskt vackra kvinnokroppar faktiskt var.

Plötsligt slog det mig.

Jag hade onanerat mitt framför massor av människor till kvinnokroppar. Jag som kunde räkna på en hand de gånger jag faktiskt hade onanerat tidigare, och då alltid i mitt låsta sovrum under täcket i mitt barndomsrum.

Jag var långt från platsen jag sett som mitt hem hela mitt liv, men ändå kändes det här på något märkligt sätt mer som hemma.

Jag var inte gay. Och inte bi.

Eller …?

Jag skämdes fruktansvärt samtidigt som jag hörde Costas ord från tidigare under dagen.

It’s okay.

Så enkelt.

Och nu började jag förstå innebörden.

Efter en stund kom Klara nedhoppandes från scenen.

”Vad tycker du, Laura?”

”Wow!”

”Ni var magiska. Det var …”

”Sensuellt”, fyllde Klara i och flinade.

”Minst sagt”, svarade jag och skrattade.

”Bra, då blir Ann nöjd.”

”Ann?” svarade jag. ”Jag visste inte att hon var med i showen.”

”Det är hon inte, men hon är stand-in och idag hade hon din plats.”

”Min … Ska jag ha Anns roll?”

”Ha ha, ja, knasboll. Du är ju här för att dansa … och skaka rumpan och allt annat också, för den delen.”

Hon skrattade.

”Nej, nu måste jag ta mig ur den här dräkten. Skulle du vilja vara en ängel och ta vagnen där borta och hämta vatten? Det bakom scenen är nästan slut och vi är törstiga allihop.”

”Självklart”, sa jag och gick mot vagnen som jag puttade mot korridoren som ledde till köket.

På vägen funderade jag ännu en gång på om det verkligen var en så familjevänlig show.