Jag vaknar av värmen i rummet. Under natten har jag knuffat av mig täcket och ligger nu helt naken.
Den tidigare rädslan för att ligga så här blottad är borta. I stället njuter jag av den varma luften mot den nakna huden.
När jag går genom köket mot toaletten strömmar sval luft från de små ventilerna mot mig och får bröstvårtorna att styvna. Mitt numera mysiga badrum välkomnar mig, och doften från ljusen ligger svagt kvar i luften.
Jag känner mig lycklig, glad och förväntansfull, men samtidigt växer medvetenheten om att jag måste prata med Costas.
Handen glider över den lena huden när jag torkar mig. Sedan går jag tillbaka till sovrummet och drar på mig ett par mjuka shorts, en mjuk sport-bh och ett stort, löst linne.
När jag hämtar mobilen bredvid sängen ser jag att klockan bara är tio, men beger mig ändå mot bakgården.
Jag har gjort det till en rutin att stanna upp vid Afrodite och prata lite, dela mina tankar. I dag dras blicken dock mot platsen där jag såg kvinnan ligga. Jag söker av omgivningen – buskarna, gräset och statyn – efter något jag inte riktigt kan sätta fingret på, samtidigt som kroppen börjar vakna till liv.
Inte i dag, tänker jag, men ändrar mig snabbt: inte just nu. Sedan går jag vidare.
När jag kommer ut på bakgården sitter människorna som jag sett flera gånger tidigare lite varstans och mumsar på fyllda mackor med ägg, så klart, kyckling och grönsaker.
En tjej jag träffat tidigare vinkar från den insmugglade solstolen, och jag går dit.
”God morgon. I kylen där borta finns mackor och juice”, säger hon.
”God morgon, tack”, svarar jag och går för att plocka ihop lite frukost. Jag fortsätter bort mot golfbilarna, men stannar längst bort i hörnet, under takduken, där jag slipper den stekande solen.
Jag tar en stor tugga av mackan och njuter. Amo var verkligen en trollkarl. Jag småskrattar åt tanken: Costas, magikern, och Amo, trollkarlen.
Jag lutar mig bakåt mot stenmuren och blundar. Jag måste ha slumrat till, för plötsligt hör jag Costas skratt.
”Sover du?” frågar han.
Jag öppnar ögonen och ser honom stå där med en macka och en rykande kopp kaffe framför sig.
”Kanske.”
”Får jag slå mig ner?”
”Självklart.”
Vårt samtal flyter lätt, och vi kommer in på Amo och vår utflykt till butiken dagen innan.
”Ja, han är helt klart min favoritfarbror”, säger han.
”Farbror? Är du och Amo släkt?”
”Ja”, svarar han och skrattar. ”Visste du inte det?”
”Och Klara är min kusin.”
”Kusin! Va, varför har ni inte sagt något? Så Amo är Klaras farbror också?”
”Nej, morbror. Men ja, och Mr Raffa är också en kusin.”
”Jag har nog inte träffat honom än”, svarar jag.
”Nä, han är mest på kontoret numera.”
”Åh, då kanske jag såg honom i går när jag pratade med Stavros.”
”Kanske.” Han tittar på mig, och jag förstår vart samtalet är på väg. Men jag är beredd.
”Känner du dig redo att berätta för Stavros eller Raffa … eh, Mr Raffa?” frågar han med ett lugnt uttryck.
”Ja, jag tror det. Men är de inte lediga i dag?”
”Tänk inte på det”, svarar han och ringer ett samtal.
När han har lagt på säger han att Stavros kan ta emot oss om en halvtimme. Han kramar lätt min hand, och jag känner mig inte längre lika ensam. Ormen i paradiset ska kastas ut.
När vi kommer upp till sjätte våningen möter Stavros oss. På sin dansk-svenska frågar han om jag vill att Costas ska följa med. Jag kramar Costas hand hårt och nickar. Den här gången går Stavros inte mot sitt eget kontor, utan mot Mr Lindgrens.
”Jag tänkte att vi kunde prata lite mer privat”, säger han och visar oss in.
En stor, svart skinnsoffa står längs den ena väggen och en bänk med skinnsits längs den andra. Framför dem står ett lika stort, träfärgat bord med samma beslag som bordet på kontoret.
Skrivbordet är gjort av samma mörka trä, med en kraftig, heltäckande front. Från dörren ser det ut som om de gigantiska fönstren bakom det ramar in skrivbordet som en båge. Lite snett åt sidan står en fåtölj som känns aningen malplacerad.
Men det som slår mig mest är doften. Hans doft.
Vi sätter oss vid bordet. Stavros tar plats på bänken, och Costas sätter sig bredvid mig i soffan.
”Så, berätta, Laura. Hur kan jag hjälpa dig?” frågar Stavros och lutar sig lite framåt.
Jag berättar allt från början – och då menar jag allt, från den första dagen när vi sprang på Josh i omklädningsrummet till hans blinkning i går. Jag känner hur Costas hand spänns runt min vid flera tillfällen när jag berättar om det som hände vid kylen. Varje gång kommer han på sig själv och slappnar av igen.
När jag har berättat färdigt vänder sig Stavros till Costas.
”Hur illa är blåmärkena?”
”De runt halsen syns knappt längre, men åtminstone ett av blåmärkena på skinkan är fortfarande tydligt.”
”Okej. Stoppa alla klädrepetitioner tills de är borta.”
Stavros vänder sig mot mig.
”Du får själv avgöra vad du vill visa de andra. Det finns inga måsten. Därför pausar vi de mest avklädda klädnumren tills blåmärkena har läkt. Jag ber Amo ge dig en salva i morgon som du kan smörja på tre gånger om dagen.”
”Tack.”
Han fortsätter: ”Josh kommer att lämna oss i dag. Hur känner du inför att göra en polisanmälan?”
Jag stelnar till och stirrar skräckslaget på Costas.
”Eh … jag avstår nog helst”, mumlar jag.
”Du avgör”, svarar Stavros med mildare röst, även om det hörs att han måste anstränga sig för att behärska sig.
Efter ytterligare trettio minuter har vi lagt upp en plan.
Costas, Klara och jag ska ta en av hotellets bilar och köra till kedjans närmaste systerhotell, ungefär 45 minuter bort. Det är fortfarande stängt, men både Costas och Klara känner till det väl och vet hur man tar sig in och sätter på värmen i poolen. Costas tar upp telefonen, ringer Klara, förklarar läget och ber henne möta oss i köket.
Stavros försäkrar mig om att allt kommer att ordna sig och att Josh ska sättas på ett plan till Sverige redan i kväll. När vi lämnar kontoret har han ringt Mr Lindgren. Medan vi står och väntar på hissen hör vi hans röst genom glasdörrarna som sakta stängs. När dörrarna gått igen blir det knäpptyst.
Jag tittar upp på Costas, som torkar mina tårar och ger mig en kram.
Innan vi kliver ur hissen kontrollerar Costas att jag mår okej. Sedan går vi vidare mot köket. Klara står redan där och packar ner mat i en kylväska. I en annan lägger hon juice, vatten och en flaska tequila. Costas tittar frågande på henne.
”Man vet aldrig”, säger hon med ett flin.
När vi kommer ut på bakgården står Josh där med två tjejer från expeditionsteamet. Han tittar upp och ler mot mig. Jag hinner inte reagera innan Costas, svart i blicken, skriker något åt honom på grekiska.
”Shit!” utbrister Klara.
Hon ställer sig framför Costas och pratar sakligt med honom. Jag uppfattar Stavros namn, och i samma ögonblick kliver han ut genom den stora metalldörren. Costas lugnar sig genast och möter Stavros blick medan denne går bort mot Josh, som börjar förstå vad som är på väg att hända. Josh backar bort från tjejerna när Stavros låga, mullrande röst ber honom följa med.
”Hon ljuger, den lilla horan!” ropar Josh.
Stavros griper tag i tyget baktill på hans linne och drar iväg honom förbi golfbilarna. Vi hör en tung dörr slå igen och sedan ytterligare en röst som förenas med de två andras.
Klara tittar på mig innan hon kliver fram och kramar mig. Tårarna börjar rinna, och jag känner hur benen viker sig. Jag hinner knappt ta in det som just har hänt; kroppen reagerar innan jag själv hinner förstå. Trots att det inte är särskilt många människor på bakgården riktas deras blickar mot mig. Costas börjar samla ihop dem och fösa dem mot det ena långbordet, så att Klara och jag kan få vara i fred.
När den värsta skräcken har lagt sig och adrenalinet ebbat ut reser jag mig på darrande ben och går mot bordet där de två tjejerna som stod med Josh tidigare sitter. De möter min blick, och den ljushåriga kommer fram och ger mig en kram.
”Tack”, mumlar hon mot min axel medan tårarna sakta rinner.
”Vi är flera som har tyckt att han varit obehaglig, men vi har inte riktigt vetat hur vi skulle säga till eftersom vi är nya.”
Jag släpper kramen och tar hennes händer. ”Tack för att du berättar.”
Klara och Costas kommer fram och ger oss alla tre en stor gemensam kram.
Allt jag får fram är: ”Kusiner, va?”
Costas tar båda kylväskorna och går till parkeringen bakom golfbilarna. Där står tre blanka, svarta bilar med helt tonade rutor under ett skuggtak. Han startar bilen och sätter på AC:n medan han lastar in kylväskorna i bagaget. Klara trycker min hand innan hon går bort och öppnar den stora porten, där det finns en mindre dörr inuti. Det måste vara den vi hörde tidigare, när den främmande rösten mötte Stavros och Josh.
Costas kör ut, och jag hoppar in i baksätet medan Klara stänger porten och sätter sig framme hos honom.
Han skjuter ner solglasögonen på näsan och tittar på mig, sedan på Klara. ”Är ni redo?” frågar han och höjer volymen på bilstereon. ABBA fyller bilen. Jag skrattar, och snart sjunger vi alla med medan Costas tar samma väg som Amo. På motorvägen svänger han vänster där Amo svängde höger.
Till tonerna – eller snarare vårt kraxande – av ”Dancing Queen” kör vi av motorvägen vid havet och fortsätter uppför en mindre, slingrande väg mot något som ser ut som en trevåningsherrgård. Havet ligger en bit bakom oss, men byggnaden skyms upp till andra våningen av en enorm, grön häck. Costas kör fram till två stora järngrindar som öppnas när bilen närmar sig.
Han fortsätter fram till en vändplan med en fontän. Jag granskar den och drar efter andan. Det är vår Afrodite, fast i naturlig storlek. Hon ligger naken i fontänens vatten, så att bara topparna av hennes bröst sticker upp över ytan. Det är så vackert, och jag kan föreställa mig hur statyn skulle lysas upp underifrån på natten. Costas skrattar när han ser hur förtrollad jag är.
”Visst är den vacker?”
”Ja, den är trollbindande”, svarar jag.
”Mr Raffa lät tillverka den som en hyllning till statyn vid Andonia, redan innan han köpte hotellet.”
Klara kommer skuttande. ”Kom nu, jag vill visa dig runt!”
Vi promenerar runt i den fantastiska trädgården. Innanför den höga häcken finns små rum med stora trägungor. De är stora nog för två, kanske tre personer, hinner jag tänka innan rodnaden sprider sig över kinderna. Rummen är täckta av olika slingrande växter. Jag tittar på Klara.
”Blommar de?” frågar jag och låter handen smeka ett stort, ludet löv.
”Ja, i slutet av säsongen. Påminn mig när gästerna börjar lämna, så åker vi tillbaka.”
Hon greppar min hand och drar mig mot baksidan. När vi kommer runt hörnet ser vi en stor altan, medan tomten sluttar nerför backen nedanför den.
Vi kliver upp på altanen, och utsikten är ännu mer hänförande än den från altanen hemma.
”Är det här det minsta hotellet?” frågar jag henne.
”Ja, det första Raffa köpte.”
”Raffa köpte det? Raffa är din och Costas kusin?”
”Ja, det stämmer. Våra föräldrar var syskon.”
”Var syskon?”
”Ja, eller … min mamma och Costas pappa är det fortfarande. Men Raffas mamma dog när han var liten.”
”Men jag trodde att ägaren var Mr Lindgren?”
Klara skrattar. ”Det stämmer.”
Det tar ett ögonblick innan polletten trillar ner. ”Raffa och Mr Lindgren är samma person”, säger jag och höjer ögonbrynen.
Klara ler och nickar. Sedan springer hon med full fart mot poolen, som nu skymtar mellan träden. Hon drar klänningen över huvudet i farten och dyker sedan ner i vattnet.
Så klart att hon känner sig så hemma här. Det är ju hennes kusins hotell.
Costas kommer ut genom de stora dubbeldörrarna på kortsidan mot poolen med ett stort fat plockmat. Han har också med sig ett glas juice, en stor kanna margarita och två tomma glas.
”I dag serverar jag er”, säger han med ett flin och ställer ner allt innan han går bakom bardisken och sätter på värmen i jacuzzin. Den ligger lite avskilt längst ut på altanen, men tillräckligt högt upp för att man ska kunna skymta havet långt nedanför sluttningen där hotellet är byggt.
Resten av eftermiddagen lyssnar vi på musik, äter och dricker.
Vi är glada och fnittriga, och vi tjejer är nog ganska påverkade när vi hoppar ner i den nu ångande jacuzzin. Det varma vattnet masserar mina blåmärken och hjälper den sista spänningen att släppa taget.
Jag lägger mig bakåt och njuter och försöker spara just den här stunden extra hårt i minnet.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.