EDEN del 1

Det här är del 1 av 1 i EDEN

-Helvete vad det regnar!

Orden kom från min fru. Hon satt bredvid mig, i passagerarsätet i vår ombyggda Renault Master, och stirrade ut genom vindrutan. Regnet vräkte verkligen ner, så pass mycket att vindrutetorkarna inte riktigt hann få undan allt, så allt man såg framför bilen framstod som lite simmigt. Dessutom hade det börjat skymma, vilket inte gjorde det lättare.

-Vi kommer aldrig i livet att hinna fram innan de stänger, fortsatte hon. Inte i den här hastigheten. De låser bommen om en kvart och vi har minst en halvtimmes väg kvar.

-Vi får försöka hitta en parkeringsficka nånstans då, svarade jag.

-Visst. Det går ju. Men jag hade helst haft en riktig toalett i närheten … och nånstans att duscha. Vi har nog å andra sidan inget val.

Vi rullade på i vårt ofrivilligt låga tempo när jag i ögonvrån såg hur hon lutade sig framåt och kisade ut i det tilltagande mörkret.

-Där, ropade hon. Det ligger en camping ner till höger. Sväng ner där!

Nu såg jag också skylten. Det var inte en vanlig vägskylt, utan en egentillverkad i något slags trä, men det stod klart och tydligt “Camping” och något mer med en pil ner åt höger, så jag bromsade hårt och svängde av från stora vägen.

Vägen vi kommit in på var smal, så pass att det med jämna mellanrum var mötesplatser utplacerade, och letade sig ner mot kusten mellan träddungar och enesnår. För ett ögonblick började jag undra om det verkligen fanns något i andra änden när landskapet plötsligt öppnade upp och vi fann oss själva stående framför en liten röd stuga där en skylt med texten “Reception” satt uppspikad ovanför dess dörr.

Den var stängd och det kom inget ljus genom det lilla fönstret som satt bredvid.

-Jag går ut och kollar.

… sa jag, hoppade ur bilen och sprang genom hällregnet fram till den lilla byggnaden.

Dörren var låst. Jag gick runt hörnet för att se om det fanns någon annan väg in, men det gjorde det inte så jag gick tillbaka till framsidan. Då fick jag se en lapp, instucken i en plastficka, som någon hade fäst med häftstift vid sidan av dörren. Där stod …

“Om vi inte är här så är det bara att ringa så svarar någon av oss“

… och ett telefonnummer. Jag tog upp min telefon, fotograferade av lappen och sprang sedan tillbaka till bilen för att få skydd mot regnet, satte mig tillrätta och slog numret.

En … två … tre … fyra … fem signaler gick fram, och jag började vänta på att få höra en telefonsvarare när en ung kvinnas röst bröt tystnaden.

-Katta.

-Hej. Jag vet inte om jag har kommit rätt, sa jag, men vi står med vår husbil vid er reception. Det var ingen där men det stod att man skulle ringa det här telefonnumret. Nu undrar jag om ni har någon plats ledig.

Det blev tyst ett par sekunder, och jag trodde att jag hade tappat uppkopplingen så jag ropade …

-Hallå!

-Åh! Haha! Förlåt. Jag trodde först att det var någon annan. Jag är inne på området och väntar på en kille från rörfirman. Varmvattnet som krånglar och jag kan inte gå ifrån här förrän han har kommit. Är den stor?

-Vadå?

-Bilen?

-Näää. Det är en ombyggd minibuss.

-Då går det nog bra. Det finns två platser kvar längst ner mot badplatsen. Grinden är öppen. Bara kör in och följ vägen tills ni kommer till en stor betongkruka. Där är det. Ni kan välja vilken sida ni vill.

-Behöver vi inte checka in?

-Nä. Jag ska bara göra klart här så stänger jag sedan. Ge mig bara bilens nummerplåt, så att vi vet att det är du som har ringt, så kan vi lösa det imorgon bitti. Vi öppnar klockan åtta.

Jag gav henne bilens registreringsnummer och fortsatte …

-Stort tack. Ses imorgon då.

-Det gör vi. Välkomna.

Vi körde in och hittade snabbt platserna hon hade talat om. Den till höger såg något jämnare ut än den till vänster, och eftersom jag inte hade lust att kliva ur bilen mer än nödvändigt i det rysliga vädret så föll valet på den högra sidan. Jag körde av den lilla vägen, hittade snart en punkt där bilen inte lutade allt för mycket, stängde av och vände mig till min fru.

-Så. Skulle du gå och duscha nu då?

-I det här vädret? Är du inte klok? Jag tar det imorgon om vädret är bättre. Nä. Jag tycker att vi tar ett glas vin och så går vi och lägger oss sedan.

-Visst. Plockar du fram lite så går jag ut och kopplar elen och skruvar på gasolen.

-Visst.

Sagt och gjort. Jag begav mig ut igen. Regnet hade lättat lite, men det var fortfarande att betrakta som kraftigt, varför jag skyndade mig att dra elkabeln fram till stolpen innan jag skruvade på gasolen och gick in.

Väl inne hade min fru bytt om till nattlinne, dukat upp ost, vin och ett litet glas whisky. Tacksamt tog jag det senare, höjde det i en tyst skål, svepte det och ställde det sedan tillbaka på bordet.

-Ahhhh. En till.

Min fru fyllde på medan spriten brände sin väg genom min strupe och började värma mig inifrån. Jag tog en liten klunk till och satte mig sedan ner vid det lilla bordet.

-Mmmm. Tack. Den behövde jag.

-Jag förstår det. Har det varit jobbigt?

Det hade det. Vi hade börjat vår resa runt klockan två på eftermiddagen, i tron att vi hade gott om tid och bra marginal innan de stängde på vår destination, och de första timmarna såg det bra ut. Men så kom regnet, det formligen vräkte ner, och de sista timmarna hade vi inte kunnat hålla mer än halvfart på grund av den dåliga sikten.

-Inte så farligt, ljög jag.

Min fru tittade misstroget på mig.

-Tror jag inte ett ögonblick på. JAG är helt slut, och då har jag bara suttit bredvid hela vägen.

-Inte så bara. Du har ju varit utkik. Utan dig hade vi inte hittat det här stället utan stått på en parkeringsficka nånstans.

Jag tog en stadig bit ost, bet av en bit och sköljde ner den med en klunk vin.

-Hur som helst så är jag färdig, fortsatte hon. Orkar inte ett skit mer idag.

Det är konstigt med det där. Även fast man själv är för trött för att mäkta med några äventyr i sängen så svider det ändå lite att höra sin kvinna säga att hon inte orkar. Besviken över insikten men samtidigt tacksam att slippa försöka, med alla risker för ett misslyckande som det innebar, nickade jag bara allvarligt.

-Så … ska vi gå och lägga oss, frågade hon.

-Det gör vi.

Klockan var runt sex när så mycket sol lyste in genom takfönstrena att det var omöjligt att somna om. Jag låg på sidan, tätt bakom min fru, med armen om henne. Mitt morgonstånd hade letat sig in innanför hennes nattlinne och trycktes nu lätt mot hennes korsrygg. Min första medvetna tanke för dagen var “Varför inte?” samtidigt som min hand letade sig ner över hennes mage, gled försiktigt längs hennes ljumske ner mot platsen mellan hennes ben.

Jag hade precis lyckats lirka framstycket av hennes nattlinne uppåt, och mina fingertoppar gled sakta över hennes venusberg, kände strängen av könshår, när hon vaknade.

-Mmmmm. Inte nu, älskling. Låt mig gå och fräscha till mig först. Okej?

Jag omfamnade henne, tryckte en kyss på hennes nacke och rullade sedan undan för att låta henne komma förbi.

-Okej.

Bara minuter senare försvann hon ut genom dörren, iklädd endast sitt nattlinne, med det mörka håret uppsatt i en tofs och med en handduk över armen. Själv stod jag en stund och undrade vad jag skulle ta mig för, kände lite på mitt nu inte fullt så imponerande stånd, tänkte att jag kanske skulle ta hand om det på egen hand men bestämde mig till slut för att börja med frukostbestyren.

Jag hade precis fått fram, laddat och satt igång kaffebryggaren, skurit ett par skivor från brödlimpan och plockat fram smör och ost när snabba steg hördes utanför bilen, dörren flög upp och min fru störtade in.

-Vad fan ÄR det här för ett ställe egentligen!?!

… utbrast hon samtidigt som hon kastade sig ner i den lilla tvåsitsiga soffan vid matbordet.

-Vadå? Vad menar du?

-Dom har ju för fan inga kläder på sig!

-Älskling. Det är en camping. Det är semester. Det är vackert väder. Det är väl inte så konstigt om dom inte har så mycket kläder?

-Men hör du inte vad jag säger? Dom har INGA kläder på sig. Dom går nakna. NAKNA! ALLA! Eller … nästan alla. En hade en badrock på sig. Men han hade den inte knuten, så man såg allt. Precis ALLT!

Först stirrade jag bara på henne, såg hur uppjagad hon var och försökte ta in det hon just hade sagt. Så gläntade jag lite på gardinen över spisen. Utanför syntes inte en själ … ingenting som kunde stödja hennes påstående.

-Gumman. Jag ser ingen som … .

Men just då, uppifrån campingen, kom en kvinna strosande åt vårt håll. Hon hade en handduk över axlarna, men det var också allt i textil hon hade på sig.

I sakta mak gick hon förbi vår bil och fortsatte ner mot stranden.

-Ja jävlar. Ta fram telefonen och kolla var vi är.

Min fru rotade fram sin telefon, gjorde en snabb sökning och såg sedan upp på mig, med rosiga kinder och en blick som var både bestört och road.

-Det ÄR en nudistcamping. Eller … naturist heter det visst.

-Så vad vill du göra?

-Vi åker vidare. Så fort som möjligt.

-Okej. Får jag bara ta lite kaffe först. Receptionen öppnar i alla fall inte förrän klockan åtta.

-Visst.

Vi satte oss ner för att äta, och under tiden satt min fru och sökte febrilt på sin telefon. När vi var klara dukade jag undan och gjorde mig sedan redo att gå för att göra upp affärerna när min fru plötsligt sa …

-Du ska väl inte gå sådär?

Jag tittade på mig själv. T-shirt, shorts och Foppa-tofflor.

-Vadå? Det är väl inget konstigt … .

-Här är det det. Du vill väl inte att folk ska bli upprörda?

Hon flinade lite och fortsatte.

-Ta badrocken. Ingenting under. Som han jag mötte.

-Men … ?

-Gör nu som jag säger. Gå och betala … så vi kan åka sen. Disken tar vi när vi kommer fram till nästa ställe.

-Visst.

Jag tog av mig tröjan och shortsen, men behöll Foppa-tofflorna. Så drog jag på mig badrocken och knöt till den.

-Nänänä …

Min fru såg roat på mig.

-… inte så. Knyt upp och låt den hänga löst.

Jag gjorde som hon sa, knöt upp skärpet och lät framstycket falla ut åt sidorna.

-Bättre, sa hon. Mycket bättre.

Hennes ögon blev lite drömmande innan hon fortsatte.

-Så. Iväg med dig nu. Och ta telefonen med dig. Ifall jag måste ringa.

Jag tog min telefon, klev med inte så lite tvekan ut ur bilen och började min promenad upp mot receptionen. Känlan av obehag att gå med “hela härligheten” fullt synlig var påtaglig. Men bara till en början. Snart övergick den i en känsla av välbefinnande … frihet … att få känna vinden fläkta på platser där den annars aldrig kom åt.

Det var en del folk i rörelse. En del gick helt nakna. Andra hade, likt mig, en badrock på eller en handduk virad om sig. Deras blickar var öppet nyfikna, jag fick till och med ett och annat gillande leende, alla hälsade mig glatt “Godmorgon” och snart kändes det som om min klädsel (eller avsaknaden därav) var det naturligaste i hela världen.

När jag kom närmare receptionen fick jag syn på en skylt. Där stod …

“Kläder är ett krav i receptionsområdet”

… följt av …

“Clothing required in the reception area”

Jag nickade för mig själv. Det verkade ändå rimligt, så jag virade badrocken runt mig, knöt åt skärpet och klev in genom dörren.

Där inne stod en kvinna bakom disken. Jag gissade att hon var runt trettio år, hade kortklippt mörkt hår, stora bruna ögon i ett runt ansikte och en aning mullig kropp. Det sista var för all del en gissning, eftersom hon hade ett stort badlakan virat runt sig, och lite ställd av att finna receptionspersonalen så lättklädd fick jag svårt att framföra mitt ärende.

Hon måste ha sett min belägenhet, för hon log varmt och sa …

-Jag tänkte mig ner och bada när jag är klar här, så jag tyckte inte att det var någon idé att klä på mig. Normalt sett går jag inte runt så här. Hehe. Jag borde kanske ta på mig min namnskylt.

Hon tog upp en liten namnbricka från disken och fäste den på sitt badlakan. Där stod “KATARINA” med stora bokstäver.

-Katta, frågade jag.

-Ja. Var det du som ringde igår?

-Det stämmer. Det …

-Trevligt.

Hon synade mig från topp till tå.

-Jag ser att ni har funnit er tillrätta, fortsatte hon. Välkomna.

-Naah. Det verkar som vi har begått ett stort misstag. Vi visste inte att det här var en …

-Naturistcamping, fyllde Katarina i.

-Mmmm. Så vi tänkte väl åka så snart vi kan.

Först såg hon lite besviken ut, men så nickade hon förstående.

-Naturligtvis. Det är väl kanske lite mitt fel. Jag väntade ett annat samtal och svarade inte på det sätt som vi brukar. Då hade det här aldrig hänt. Dessutom är det nästan bara dom som känner till oss som hittar hit, så jag kanske antog … . Jag ska genast göra i ordning så ni kan betala. Få se nu … en husbil … Två personer?

-Ja.

-Och så el. Det blir …

Precis då ringde min telefon. Det var min fru.

-Ursäkta. Jag måste ta det här. Ja … Peter.

-Hur långt har du hunnit?

-Jag ska precis betala. Hur så?

-Stopp! Det finns inte ett enda ställe på mils avstånd som har något ledigt, inte på flera dagar.

-Oj! Vad gör vi då? Jag menar … du vill väl inte stanna?

-Mmmm. Kanske inte från början, men … vi har inget val. Och jag har inte lust att bara åka omkring, och inte heller att bo på nån jävla parkeringsficka. Ta en natt till … till att börja med … så får vi se sen.

-Okej. Ses sen då. Puss.

Jag lade på.

-Katarina?

-Säg Katta.

-Okej. Katta. Det ser ut som vi blir kvar här i alla fall. Om det finns möjlighet förstås. Ni kanske har fullbokat ni också?

-Men! Vad roligt! Hur många nätter?

-Vi börjar med en natt till. Kan vi förlänga om vi vill?

-Givetvis. Vi har ju inte bokning på nätet så det räcker att jag vet ikväll vid klockan åtta om ni vill stanna längre ifall nån ringer.

Hon slog snabbt på sin dator medan hon talade för sig själv.

-Då säger vi en bil, två personer, två nätter med el. Vilken plats tog ni förresten?

-Den till höger om vägen.

-Till höger. Då är det plats nummer sextiofyra. Bra. Så. Då blir det sjuhundratjugo kronor.

Jag tackade, betalade och var på väg att gå när hon hejdade mig.

-Peter. Det är ett par saker med campingen vi måste gå igenom. Först och främst inga kläder … obviously. Handduk, morgonrock eller badrock tolereras när man rör sig på området. All personal är påklädd, så om man vill undvika att visa sig för dem, här i receptionen eller när de städar servicebyggnaderna, så går man som du … eller så går man inte dit alls. Städningen är mellan tolv och ett, så man får göra det man ska innan eller vänta. Utcheckning är senast tolv.

-Och badet?

-Jag tänker att jag tittar förbi er när jag ska dit. Jag berättar då vad som gäller där. Ni kanske vill haka på?

Bara tanken på att bada naken bland en massa andra människor gav mig fjärilar i magen.

-Ja. Jo. Kanske det. Vi får se.

Jag var återigen på väg att gå när en annan fråga, som var nog så viktig, trängde sig på.

-Jo … en annan sak. Vad gör jag om det … hrmhmm … händer saker?

Jag gjorde en gest mot mitt skrev och Katta gav mig ett varmt leende.

-Att du får stånd menar du? Om det är helt spontant så är det ingen panik. En del tittar bort. Andra inte. Det är sånt som händer er killar, och det är helt naturligt. Det är bara det att det syns så väl när man är naken. Märker du att någon blir stött så får du försöka skyla dig, så det är alltid bra att ha en handduk till hands. Det viktigaste är att du inte stirrar på folk när det händer. Det kan väcka obehag och tvinga oss att agera. Men jag tror inte att det är någon fara. De flesta här har nog förstått att du är ny inför det här. Och du vänjer dig snart och då blir risken mindre.

-Och samma gäller för badplatsen?

-Som jag sa … vi tar det när jag kommer förbi.

-Ok. Tack. Ses sen då.

-Det gör vi.

Jag vände mig om och gick ut från receptionen. När jag kom fram till skylten såg jag att det stod en annan text på den sida som vätte mot mig. Där stod …

“Inga kläder tillåtna på campingplatsen”

“No clothes allowed at the campsite”

Jag log för mig själv när jag passerade den, knöt upp skärpet och lät allting hänga fritt.

När jag kom tillbaka till bilen hade min fru tagit ut en solstol, klätt av sig och låg nu bakåtlutad med solglasögon på och en liten handduk strategiskt placerad över sitt sköte.

-Känns det bra, frågade jag.

-MmmMm. Jag tror nog att jag skulle kunna vänja mig. Du då?

-Samma. Jag får bara försöka låta bli att få fjong. Då kan det bli tråkigheter och vi får lämna.

-Hehe. Lycka till med det. Tur att man är tjej. Då kan man spana in en läckerbit utan att det märks.

-Men du får inte stirra, bara så du vet.

-Solglasögon …

Med fingret knackade hon på de svarta plastbågarna …

-… det är därför dom finns.

… brände av ett soligt leende och fortsatte.

-Vilket äventyr det här blev. Kom. Sätt dig.

-Jag vet inte. Jag borde gå och diska. Sen kanske.

-Ok. Och så måste vi kolla in stranden.

-Det tar vi också sen. Katta skulle komma förbi. Det var visst lite regler för den med.

-Katta?

-Ja. Katarina. Hon i receptionen … hon som svarade när jag ringde igår.

-Så ni tilltalar varandra med smeknamn redan? Och vad är det för regler?

-Jag vet inte, och ja … hon vill bli kallad Katta.

-Okeeej …

Hon gav mig en lång blick.

-… men gå och diska då, så du är klar när din kompis Katta kommer.

-Visst.

Jag gick in i bilen. Där var allt redan staplat i korgen vi brukade bära disken i, så det var bara att ta diskmedlet och diskborsten och ge sig iväg. När jag gick ropade min fru efter mig.

-Smart att ta badrocken, Peter. Då kan du knäppa för om du får “fräs”.

Med hennes ord ekande i huvudet närmade jag mig diskplatsen. Få “fräs”? Det fick bara inte hända. Till min stora lättnad var där folktomt så det var bara att välja en diskho och börja tappa upp vatten.

Men tydligen så var det inte meningen att jag skulle slippa prövningar ändå, för rätt vad det var så kom en kvinna och ställde sig vid diskhon mitt emot. Hon var lång, vältränad, brunbränd och jag bedömde att hon var några år äldre än mig vilket skulle betyda … femtiofem? Hennes långa blonda hår var uppsatt i en högt placerad hästsvans och hårbandet var det enda hon hade på kroppen.

I samma sekund som hon såg mig sprack hon upp i ett leende och hälsade mig med ett glatt …

-Hej!

Med inte så lite tvekan och förlägenhet hälsade jag tillbaka.

-Hej.

Hon började tappa upp vatten i sin ho.

-Nya här va’?

Hennes röst var mörk för en kvinna, mjukt smeksam och dialekten var utan tvekan från västkusten.

-Mmmmm.

-Hoppas ni kommer trivas här på “Eden”.

-Eden?

-Ja. Campingen. Den heter “Eden”. Rätt uppenbart, eller hur? Faast … man ser inte så många fikonlöv …

Hon sänkte rösten en aning …

-… men desto fler “ormar”.

… och gjorde citationstecken när hon sa ormar.

Nu var hennes diskho full, och småleende åt sin egen lustighet började hon lägga ner saker i vattnet för att sedan sätta igång med disken.

Helt ogenerat stod hon naken framför mig och det var näst intill omöjligt att inte titta när hennes stora bröst gungade i takt med hennes händers rörelser.

-Gillar du dom?

Frågan tog mig helt på sängen och fick mig att genast stirra ner i diskhon.

-Det gör inget, fortsatte hon. Titta du, vännen. Det var därför jag köpte dom.

Jag lyfte blicken lite blygt och försökte se henne i ögonen, men det gick i ärlighetens namn inte särskilt bra. Jag hann se att de gick åt det blå hållet, men sen sjönk min blick ofelbart neråt.

-Hehehe, skrockade hon. Precis så, vännen. Men vet du? Den där nere …

Som om jag inte hade en egen vilja sänkte jag blicken till hennes renrakade sköte.

-… är inte “köpe”, bara vaxet som har gjort den så fin.

De yttre blygdläpparna var precis lika bruna som resten av henne och mellan dem stack de inre lätt rosaskimrande fram lite grann.

-Tycker du om den också? Du behöver inte svara, vännen. Det ser jag att du gör.

Jag tittade ner på mig själv och svor tyst.

-Fan.

Min kuk hade, utan att jag hade märkt det, rest sig i stram givakt. Lite snabbt försökte jag skyla mig med badrocken.

-Nej nej, sa hon tyst. Låt den va’. Jag vill också ha något att titta på. Jag ska inte skvallra. Och även om jag gjorde det så vet alla här att det är mitt eget fel i alla fall. Haha!

Medan hon diskade såg hon oavvänt på min styva lem samtidigt som hon fortsatte.

-Den ser bra ut. Verkar skön. Hade jag inte haft så mycket diskmedel på händerna så … Mmhmhmmm. Din fru måste älska den. Gör hon det? Ger hon den all den uppmärksamhet den förtjänar?

-Jag vet inte … .

Jag hade diskat klart och började packa ner i korgen.

-Ska du gå redan? Vi som precis har börjat lära känna varandra.

-Mmmm. Jag måste skynda mig. Katarina skulle komma förbi och jag vet inte exakt när.

-Katarina? Katta? Hon är trevlig. Mmmhmmm … mycket trevlig. Men vi kanske ses ikväll? Efter middagen? Eller på stranden?

-Kanske.

Jag tog korgen och började gå.

-Du. Vännen.

-Ja?

-NU kanske du borde dra för.

Hon hade rätt. Min kuk stod fortfarande rakt ut, så jag satte ner korgen, svepte om mig badrocken och knöt till innan jag fortsatte gå.

När jag kom tillbaka till bilen satt min fru fortfarande i solstolen. Så fort hon såg mig lyfte hon på solglasögonen lite och utbrast …

-Vad har hänt med dig? Var det tur att du hade badrocken på dig?

Jag tittade ner. Visst, mitt stånd syntes inte rent fysiskt men det märktes ändå.

-Det kan man säga. Men till mitt försvar kan jag säga att jag blev provocerad.

-Provocerad? Får jag se?

Jag satte ner korgen på marken och lättade på badrocken och höll isär framstycket som en blottare. Hon visslade lågt och sa …

-Det må jag säga. Och vad bestod provokationen i.

-Köpetuttar, en brunbränd slätvaxad fitta och en jävligt fräck trut.

-Stackars dig. Behöva titta på “sillisar”. Tur att ingen i personalen såg dig.

-Mmm. Hon visste vad hon gjorde … och verkade njuta av det. Men hon lovade att inte skvallra. Hon sa dessutom att ingen skulle tro henne i alla fall.

-Jag kan tro det. Det låter som hon har satt i system att visa upp sig och hetsa männen omkring sig. Men …

Hon såg illmarigt på mig.

-… om du ville se lite helt rakad fitta …

Hon lyfte på den lilla handduken.

-… så hade du kunnat stanna här.

Först fattade jag ingenting, men sen såg jag. Min fru hade visserligen rakat sig så länge jag kunde minnas, oftast bara bikinilinjen, ibland lite mer … men aldrig allt.

-Gjorde du det där nu?

-Vadå? Gillar du inte det?

Det sved till i magtrakten när jag insåg att hon hade missuppfattat min fråga.

-Jo, det gör jag. Men när gjorde du det?

-Medan du var och pratade med din kompis Katta.

Jag log inombords. Det här var en helt ny sida av henne, en jag aldrig tidigare hade sett. Inte för att jag var missnöjd, tvärtom, men ändå.

-Varför?

-Jag vet inte. Det här stället. Det får det att pirra. Jag bara kände för det.

-Hehe. Nog pirrar det alltid. Men du kanske borde smörja in dig med lite solskydd. Då kan du ta bort handduken och bli lika brun och fin som hon i disken.

Först såg hon nästan förnärmad ut. Sen såg jag hur polletten trillade ner, hon fällde upp solstolen och sprang sedan in i husbilen. Efter ett par minuter kom hon ut igen, satte sig i solstolen, fällde sig bakåt utan att lägga dit handduken, särade lite på benen så att solen skulle komma åt och sa …

-Tack älskling. Jag tänkte inte på det. Kom och sätt dig sen … när du har sorterat in disken.

Disken gick snabbt att plocka in och snart hade jag plockat fram den andra stolen och satt mig bredvid min fru, precis som hon, helt naken och lät solen värma hela min kropp.

På det viset låg vi en lång stund.

-Du har väl smort in dig, frågade hon. För den där stackarn har inte fått solljus på närmare femti år.

-Mmmm. Det gjorde jag.

-Bra. Du får inte bränna dig, för jag tänkte att jag ska smörja in den med något annat ikväll.

Hennes ord fick det genast att börja pirra mellan mina ben och jag kände tydligt hur jag började svälla.

-Fan. Det där var inte schysst.

Jag tog min handduk och lade den tvärs över mig.

-Men hon frågade faktiskt, fortsatte jag.

-Vem? Vad?

-Hon i disken. Hon berömde mig för den.

-Okej?

-Mmhmm. Hon tyckte att den såg skön ut och undrade om du gav den …

-Gav den vad?

Jag hörde ivern och nyfikenheten i hennes röst och kunde inte låta bli att skratta.

-Haha, hon undrade om du gav den all den uppmärksamhet som den förtjänar.

Jag såg i ögonvrån hur hon vred lite på huvudet och såg mot bulan som tydligt avtecknade sig under handduken.

-Mmmm. Den har det nu. Fan. Nu är jag också kåt … och törstig. Jag går in och hämtar. Vill du ha något?

-Jag kan ta lite mineralvatten.

Det hade tagit en stund sedan hon reste sig upp och sprang in i husbilen, och jag började undra vad hon höll på med när hon äntligen kom ut.

-Här. Varsågod.

Hon ställde ett glas på min sida bordet och lade sedan en liten rosa dosa bredvid det. Jag tog den och såg sedan frågande på henne medan hon satte sig tillrätta.

-Är det här vad jag tror att det är?

-MmmMm.

-Och du har den i dig nu?

-Ja.

-Är den på?

Hon nickade.

-Du fattar att det troligen är emot reglerna va?

-Hur skulle det kunna vara det?

-Man får inte tillfredsställa sig själv när någon ser.

-Njaa. En man får inte, och KAN inte tillfredsställa sig själv när någon ser. Den här syns ju inte.

-Det gör den visst. “Svansen” sticker ju ut.

-Jag kan säga att det är en liten kegel-kula. De ser nästan likadana ut, och de är väl inte förbjudna … eller? Kom igen. Sätt igång nu.

Jag kunde inte låta bli att le. Hon hade verkligen bestämt sig. Dåså. Jag tog den lilla fjärrkontrollen och tryckte snabbt upp den på “Max”.

-OoouuUUFF! Nej! Sänk! Du kan väl ta det lite lugnt!?!

-Visst …

Jag sänkte igen.

-… men när du kommer … måste du vara tyst.

-Okej!

-Hur mycket kan jag höja?

-Ett eller två.

Jag höjde två.

-Känns det bra?

-MmmMm.

-Säg till när det är dags.

-Mmmm. Snart.

-Okej.

Vi satt där, på varsin sida av bordet, en stund. Jag lyssnade på hennes andning, hörde hur den sakta blev djupare. Så väste hon …

-Nu.

-Ett eller två?

-Ett.

Jag höjde två och hörde hur hon drog efter andan innan hon viskade …

-Din jävel.

-Hehe. Bit ihop och håll käft. Vill du ha mer?

-Vänta lite.

Jag väntade … såg på henne … såg hur hon låg med ögonen slutna bakom solglasögonen. Ibland ryckte det lite i hennes mun samtidigt som händerna kramade lite hårdare om stolens armstöd, bara korta stunder men det var ögonblick som kom allt oftare. Jag tryckte en gång till och hörde henne stöna mjukt.

-Mmmmm.

-Mer?

-Mmmhm.

Jag tolkade det som ett ja och tryckte ännu en gång.

-Ohhmmmm … gud. En till.

Jag tryckte ännu en gång, såg hur hon drog djupt efter andan, höll den, stönade på utandning och kved …

-Jahhh … jävlar. Mer.

Om jag hade räknat rätt så stod ägget på nivå åtta, så det fanns alltså två kvar.

-Ett eller två? Tar du två så står det på fullt sen.

-Två. Mmmm. Ös … på.

Jag tryckte snabbt två gånger. Omedelbart såg jag hur hon tog spjärn med fötterna i solstolens ram samtidigt som hennes händer grep om armstöden så att knogarna vitnade. Så började hennes ben att skaka. Först bara lite, men sedan mer och mer, tills hon stelnade helt och stönade lågt …

-Mmmmmmmm.

… samtidigt som hennes rygg spändes i en båge.

-Hej!

Ropet fick mig att hoppa till …

*****

Det finns fler delar, men då måste du bli medlem för att fortsätta läsa.