Dante vände omilt på mig i den mörka skrubben. Han var ivrig. Och kåt. Klart han var. Nyss hade jag haft honom mellan mina läppar, nu ville han ha mer. Jag också, det kunde jag inte sticka under stolen. Aj! Någonting skramlade högt. Nästa ögonblick sved mitt ben medan skurhinken rullade bort i mörkret.

”Svanka mer”, instruerade Dante mig som hinken på vift inte bekom honom. En bestämd hand på min ländrygg förtydligade uppmaningen om jag inte redan förstått. ”Lite till kan du.”

Det kunde jag. Jag högg tag om hyllan med rengöringsmedel och trasor framför mig och vände upp rumpan till ryggen protesterade.

”Du tog väl med kondomer?” flämtade jag medan jag lönlöst försökte få en skymt av honom i den mörka städskrubben.

Som svar vek han han upp min kjol, sedan for strumpbyxor och trosor nerför mina lår i en handvändning.

”Dante?” försökte jag igen, men hur mycket jag än vred på nacken förblev han en mörk skugga.

”Dra upp tröjan.”

Vad spelade det för roll? Om jag inte såg honom i mörkret såg han inte mig. Ändå släppte jag taget om hyllan och drog upp tröjan ovanför brösten. Det var trots allt ingen större eftergift, om Dante var nöjd blev jag tillfreds. Allt som oftast.

”Ta på kondomen, Dante”, hetsade jag.

”Behövs inte om jag tar dig i rumpan”, svarade Dante som han förberett svaret sedan längde. Dessutom kände jag flinkt kittla min nacke.

”Inte ikväll”, muttrade jag och kastade en sur blick över axeln. Kanske, måhända fick han en liten skymt av mig i ljuset som tröttkört smög in under dörren. Fast troligtvis inte. ”Vi har bråttom, hinner inte.”

”Säger du varje gång”, muttrade Dante. ”Varför fick Andrès och inte jag?”

”Nästa gång”, svarade jag så mjukt jag förmådde. ”Knulla mig nu.”

Knulla mig fungerade för det mesta när han trilskades, oftast bättre än både mjuka och sexiga tonfall. Kanske för min röst inte var särskilt sexig. Vad vet jag. ”Knulla mig, Dante.”

Det gjorde han. Med ens flämtade jag högt. Högg tag om hyllan igen medan Dante trängde in i mig och med verkade besvikelsen som bortblåst. Dante tog med djupt och hårt med händerna parkerade runt mina höfter.

”Kommer du snart?” stönade jag.

”Inte än”, frustade Dante.

”Kom, Dante. Vi har bråttom …”

Flaskorna på hyllan skallrade. Krampaktig försökte jag hålla båda balansen och hyllan i schack, det sista jag ville ha var en flaska rengöringsmedel i huvudet.

”Kommer du?” gnydde jag.

”Sluta tjata”, fick jag till svar.

Jag tuggade en stund på läppen. Sedan flämtade jag:

”Ta av kondomen. Men kom inte i mig …”

Med ens stannade Dante upp. Skrubben tystnade. Det enda som hördes var leendet som växte bakom min rygg. I nästa ögonblick var han i mig igen.

”Kommer snart …”

”Inte i mig!”

”Lite till …”

”Och inte på mina kläder!”

”Kommer nu …”

”Dante!”

I nästa ögonblick landade något ljummet på min rygg som genast blev ett med min hud. Vart resten tog vägen visste bara Gud, även om Han nog helst besparat sig den vetskapen.

”Vi har bråttom”, muttrade Martina. Hon lät lika uttråkad som hon såg ut.

”Jag vet”’ mumlade jag och försökte blinka bort det vassa ljuset från mina ögon.

”Vi ses väl imorgon igen?” frågade Dante mer som ett påstående medan han slog igen dörren till skrubben.

”Fem minuter”, påpekade Martina utan att ge Dante ett uns uppmärksamhet. Det var nog ömsesidigt, Dante verkade också bara se mig.

”Kvart över åtta igen?”

”Fyra minuter, Willa. Nu går vi.”

Det gjorde vi. Jag med Dantes kladdiga kondom gömd i handen. 

”Skynda dig”, manade Martina på medan vi skyndade oss uppför trapporna två steg i taget. Förutom det sa hon inget. Nämnde inte kondomen jag var tvungen att ta hand om, sa ingenting om skrubben. Hon hade lika höga murar uppförda omkring sig som jag, det var väl därför vi kom överens, hon och jag. Vänskap varar längst med två armlängders avstånd, eller vad man nu sa.

På fjärde våningen ryckte Martina tag i min arm. ”Stanna.”

Martina ögnade hastigt igenom mig innan hon spottade på sina fingrar. ”Vänd dig om.”

”Vad fan sysslar du med? Aj!”

Martina var hårdhäntare än Dante med mitt hår. Drog och gnuggade innan hon lade mina lockar till rätta.

”Tillräckligt bra”, mumlade hon torrt. ”Men håll dig intill mig, du har också sperma på kjolen.”

Jag stod kvar som en fågelholk under ett halvt ögonblick innan jag satte av efter henne igen.

Madame Boucher var anledningen till Martinas översyn, för vår våningsförestånderska som troligtvis överlevt två världskrig var blodtörstigare än en vampyr. Strikt var bara förnamnet och kunde hon få en elev avstängd eller allra helst utslängd för alltid var ingen gladare än hon. Hennes lista med regler var mer omfattande än en lagbok. 

Nu blängde hon anklagande på oss trots våra två minuter till godo medan jag kramade om kondomen så hårt jag förmådde, och bad tyst att Madame Bouchers ökända röntgenblick var tillfället ur funktion. Fast bönhörd borde jag knappast bli, jag var knappast Guds bästa barn och det var han alldeles säkert på det klara med.

”Jaha du, Willa. Vart höll du hus förra söndagen? För i mitt hus var du inte.”

”Förlåt mig, Gud. Jag hade ont i magen.”

”Eftersom som den där killen jag glömt namnet på satte på dig igen?”

”Alltså. Mmm. Kanske det. Men jag mådde inte heller särskilt bra, jag lovar.”

”Och trots det vill du ha min förlåtelse? Förresten, vad är det för fläckar du har på kjolen? Och tröjan.”

”Snälla, snälla, snälla!”

I nästa ögonblick ryckte jag till med Martinas vassa armbåge mellan revbenen.

”Passé, sa jag. Har du bomull i öronen?” muttrade Madame Boucher och gav mig ett om möjligt ännu ondare öga än tidigare. ”Bonne nuit, mes filles. Bums i säng.”

Även en simpel lyckönskning som godnatt fick Madame Boucher att låta otrevligt.

När vi bäddat ner oss och släckt lamporna lyste fortfarande Martinas telefon. Den hade i princip växt fast i hennes hand, så ofta pillade hon med den. Antagligen var hon en sån där person med vänner, sådana som undrar hur det är med en och faktiskt hör av sig. Fast det var bara en gissning. För trots snart en och en halv termin i samma rum kände jag inte Martina mer än Madame Boucher. Så lite utbyte hade vi av varandra. Vårt största utbyte var skrubben, konstigt som det lät. Jag höll utkik utanför dörren när hon var där inne och vice versa, fast när allt kom omkring var det mest min rumskompis som stod på vakt. Dumt nog.

”Du borde skaffa p-piller”, sa Martina när John Blund nästan huggit tag i mig.

”Då slipper du tjata om kondom”, fortsatte hon när jag svarade med tystnad. ”Eller få kuk i rumpan.”

”Det får jag inte!” snäste jag och vände ryggen mot min rumskamrats säng.

”Det får du visst. Andrès var där i tid och otid. Avery också.”

”Tjuvlyssnar du på mig, eller vad fan är det frågan om?” snäste jag tillbaka.

”Dörren är inte gjort av betong”, svarade Martina sansat och känslolöst som alltid. ”Du är högljudd, Willa.”

Med ens kändes hennes läspande uttal och långa I:n och U:n extra irriterande. Hela hon störde mig. Varför i hela helvete klampade hon över vår osynliga gräns nu? Håll dig på din jävla kant som överenskommet. Hur svårt kan det vara? Och prata ordentligt din dumma spanjack.

”Och du har lånat mitt schampo för sista gången”, muttrade jag till sist. ”Skaffa eget.”

Så enkelt blev man av med en vän. Om Martina ens var en vän från första början.

~~~

Det första jag gjorde nästa morgon var att ställa mitt schampo och balsam på spanjorskans nattduksbord innan jag smög tillbaka ner i sängen och låtsades sova. Och där låg jag kvar medan Martina klev upp.

”Det är inte längre kö till duscharna”, sa hon när hon kom tillbaka in i rummet.

”Tack. Men jag duschade igår.”

Martina gav mig en road blick vilket inte tillhörde vanligheten. Det var till och med den första av sitt slag, om jag inte var helt ute och cyklade.

”Du behöver duscha, Willa. Tro mig.”

Varför tjafsar hon med mig igen, tänkte jag medan Martinas blick dröjde sig kvar som ett efterhängset småsyskon. Sedan föll polletten ner med ett ljudligt brak.

Med nytvättat hår slog vi oss ner i matsalen en kvart senare och som vanligt i en hörna för oss själva. Åtminstone så mycket för oss själva vi kunde, avskildhet var ingen lyx i en fullproppad matsal med runda bord. Runda bord var för övrigt ingen slump. Internatskolan hade en idé om gemenskap och internationellt utbyte och runda bord var ett synnerligen viktigt instrument för att uppnå detta. Den slutsatsen hade någon sadistisk smartskalle kommit fram till. Eller rent av Saint Nichols själv som skolan tagit sitt namn efter.

Internationellt utbyte och gemenskap var varken Martina eller min paradgren milt uttryckt. Åtminstone om man räknade bort mina mindre sanktionerade utbyten med Frankrike, Argentina eller om det var Uruguay, Irland och Belgien. Eventuellt ett femte land också, fast det försökte jag i så fall förtränga. Bortsett från det höll vi oss på vår egen kant bildligt och bokstavligt.

”Tack för hjälpen”, sa jag en skål yoghurt med müsli senare.

Martina höjde ett ögonbryn. ”Tack för vadå?”

”För du fixade mitt hår igår. Och skoluniformen i morse medan jag duschade.”

Min rumskompis gav mig ett finurligt leende innan hon suddade bort det med en bit grapefrukt. Det var allt. Fast vi verkade åtminstone sytt ihop det tunna snöret våran vänskap hängde på.

”Här sitter ni och sörjer Hitler och Francos osämja.”

Synkroniserat som två konstsimmerskor vände vi upp blickarna mot en flinande Dante som utan vidare slog sig ner vid bordet.

”Inte okej, Dante”, väste jag innan jag såg mig över både höger och vänster axel.

”Inget att skämmas över”, svarade Dante med munnen full med frukost. ”Du är söt ändå.”

”Folk kan tro att du menar allvar”, fräste jag surt.

”Det vore dumt, för jag menar allvar”, svarade Dante bekymmerslöst och lastade in en bit pannkaka i munnen.

”Fast jag är inte nazist! Sluta kalla mig det.”

”Inte?” sa Dante glättigare än någonsin. ”Var därför jag blev tillsammans med dig, Willa.”

”Du är fan sjuk i huvudet”, muttrade jag men sänkte snart axlarna, för Dantes leende smittade värre än pesten.

”Vi ses väl senare?” flinade han när min andning återgått till normal rytm.

”Hinner inte”, svarade jag mest för sakens skull. ”Fullt schema hela dagen.”

”Efter kvällsmaten då?” frågade Dante bekymmerslöst. ”Då har vi gott om tid.”

”Pfft”, fnös jag och blängde en stund på honom utan någon som helst effekt. ”Jag är faktiskt ingen dygnet-runt-öppen jourbutik som du verkar tro.”

Dante återgäldade mig med ett onödigt gulligt leende. ”På lördag går du och jag på bio tillsammans.”

”Huh”, fnös jag igen och den här gången av en helt annan anledning. Jag tyckte om Dante trots hans avigsidor. Som att han var störig fast det var å andra sidan alla killar. Eller att han fortfarande trodde jag var tyska fast den övertygelsen verkade också hela skolan ha och det var kanske inte så konstigt när man tänkte på saken, jag var varken blond eller blåögd och till på köpet fanns hela grejen med mitt namn. På det hela taget kunde jag inte föreställa mig en bättre pojkvän här och nu. Om han nu var min pojkvän det vill säga, det var en smula svårdefinierad på en katolsk internatskola.

”Så ses vi ikväll?”

”Klart vi gör”, kvittrade jag. ”Kan du, Martina?”

Något svar kom inte och när jag vände mig om satt min rumskompis inte längre kvar.

~~~

På tysta fötter smög jag in på rummet. Helt i onödan, insåg jag snart, för Martina var uppslukad av sin telefon. Ändå fortsatte jag smyga. Bytte försiktigt om till pyjamas som den var gjord av tunt papper.

”Du glömde kolla efter fläckar”, sa Martina uttryckslöst när jag var halvvägs ut genom dörren med necessären i handen.

Jag frös till, svalde, i den ordningen innan jag lyfte hakan igen.

”Eller hamnade all sperma i din rumpa ikväll?”

Nu andades jag genom näsan. Korta, snabba andetag medan spanjorskans långa I:n och U:n skavde i mitt huvud.

”Är det därför du inte hämtade mig ikväll?”

Frågan klibbade fast som seg sirap, segare än sperman som redan klibbat fast på min rygg. Inte nu igen. Jävla Martina. Vad fan är det med henne? Det värsta var hennes monotona tonfall, hon lät än mer anklagande då.

Till slut vände jag mig om och blängde ner min rumskamrat. ”Jag har spelat Chicago i cafeterian hela kvällen, Martina.”

”Konstigt”, fick jag till svar. ”För dina fräknar lyser.”

”De gör vadå?”

Martina iakttog mig som jag var en maläten kofta ute till försäljning på en mindre nogräknad loppmarknad. ”Lyser. Dina fräknar syns tydligare när du haft sex.”

Jag blängde en stund till på henne innan jag lämnade rummet och slog igen dörren efter mig med en smäll. I nästa ögonblick flög dörren till Madame Bouchers rum upp.

~~~

Så snart jag vaknat gick jag ner till tvätteriet och lämnade in mina fläckiga kläder. Som vanligt gav tanten på andra sidan disken mig en lång blick. Det skulle inte förvåna mig om hon var Madame Bouchers syster.

”Tandkrämsfläckar”, förklarade jag.

Madame Bouchers syster glodde på mig som jag var dum i huvudet vilket jag också var. För hur fan bär man sig åt för att kladda tandkräm på en tröjas rygg eller baksidan av en kjol.

Lethe hade åtminstone ansträngt sig under natten för så fort jag slog mig ner i matsalen satte sig Martina bredvid mig och började utan vidare småprata om oväsentligheter som inget hänt. Men när vi var på väg att lämna bordet högg min rumskompis tag i mig.

”Hämta mig nästa gång. Vore dumt om du blev utkastad.”

Hon var nog mer än min rumskompis när allt kom omkring. Faktiskt en vän. Och det var inte en helt obetydlig känsla.

Efter kvällsmaten spelade Martina och jag Chicago med ett gäng killar en klass över oss och till skillnad från början av höstterminen landade de flesta blickar på mig och inte på förstaårselevernas snyggaste tjej Martina, vilket en femåring kunde lista ut varför. Eller tja, i alla fall en femtonåring, för djungeltrumman spelade. Willa både suger kuk och sväljer. Kuk i rumpan gillar hon också. Och så vidare. Skolans nedrigaste och minst bevarade hemlighet var som plåster på såret åtminstone i trygga händer. För på Collège Saint-Nichols löd Guds elfte budord golare har inga polare. Den som skvallrade kunde lika gärna slänga sig ut genom ett högt beläget fönster innan dagens slut. Det var i alla fall något.

Två omgångar Chicago och en kort promenad senare satt jag på knä framför Dante i den mörka städskrubben med Martina på andra sidan dörren. Och när jag en stund senare smet in på en toalett för att leta oönskade klumpar i håret kollade jag in mina lika ovälkomna fräknar. Inte fan lyste fräknarna. Eller gjorde dom det?

Veckan gick och varje dag började som vanligt med ett fältslag på våningens badrum följt av frukost och akademisk korvstoppning. Sedan middag och sist ett besök i städskrubben innan Madame Bouchers okulärbesiktning som alltid utlöste ett mindre nervsammanbrott. Lördagen var med andra ord en välkommen andningspaus. Faktiskt mer än en ynklig paus för blotta tanken på bio med min pojkvän väckte magen till liv.

~~~

En kylig vind hälsade mig välkommen när jag öppnade dörren till mitt rum och det hade sin rimliga förklaring. Martina stod på knä i sin säng, med halva sig lutad ut genom vårt rums enda fönster.

”Du tänker väl inte hoppa?” fick jag ur mig halvt på skämt och halvt med hjärtat i halsgropen. Ett oförargligt skutt var trots allt en möjlig utväg från Collège Saint-Nichols.

”Martina?”

Hade hon gått och blivit döv också?

Nu tog hon ett bloss på den tillknycklade cigaretten som hon höll mellan sina smala fingrar. Jag huttrade till. Kvällen var betydligt kallare än en kvart tidigare, som en surmulen alpvind plötsligt bestämd sig för att våren fick vänta på sig.

”Fryser du inte?”

Nu ryckte hon åtminstone på axlarna. ”Hur var bion?”

”Helt okej”, mumlade jag. ”I alla fall skönt att komma bort från skolan.”

Martina tog ett till bloss innan hon kikade över nacken med en blick nästan lika genomträngde som Madame Bouchers. Och nog såg hon lysande fräknar. För före bion hade jag fått en munfull med sperma och innan eftertexterna var över var Dante och jag tillbaka på bions toalett där jag både fick min rygg omålad och en ivrig tumme långt upp i rumpan. Nu skruvade jag på mig.

”Kul för dig”, sa Martina uttryckslöst. ”Kom, sätt dig.”

En smula motvilligt kröp jag upp bredvid spanjorskan som räckte fram cigaretten mot mig.

”Vill du ha?” 

Jag blängde på den skrynkliga cigaretten som osade svavel och blöta löv.

”Du blir utkastad om Madame Boucher kommer på dig med den där”, mumlade jag.

”Finns många saker man blir utkastad för. Varför ligger du med Dante?”

”För han är min pojkvän”, snäste jag. Med ens spred sig irritation igenom mig som en löpeld. Hon var irriterade, med sin lugna, nästan loja röst och smala vackra ansikte med perfekta ögonbryn över bråddjupa ögon. Till skillnad från mina kantiga käkar och breda näsrot, för att inte tala om de vildvuxna fräknarna. Fy fan. Ilsket slet jag åt mig cigaretten.

”Går det bra, Willa?”

”Jättebra”, hostade jag.

”Ta mindre bloss nästa gång”, sa Martina irriterade förmanande.

Jag öppnade munnen och stängde den igen med oförrättat ärende. Lika bra det. Istället tog jag ett bloss till och snart kände jag mig varm som vinden med ens kommit av sig.

”Sex får mig att sluta tänka”, mumlade jag. Varför jag nu erkände det. Kanske för min hjärnas vassa kanter med ens kändes lösare än vatten.

”Sluta tänka på vad?”

”Spelar ingen roll”, muttrade jag och tog ett bloss till.

Martina gav mig en lika hastig som svårtydd blick innan hon norpade åt sig cigaretten.

”Willa. Varför är du ens här, på skolan?”

”Ingen är väl här frivilligt, inte ens du”, muttrade jag. ”Får jag ett bloss till, tack?”

”Mmh”, svarade Martina. ”Hmm”.

”Hmpf”, instämde jag.

”Du borde slappna av oftare, Willa.”

”Är inte så jävla lätt.”

”Och snäsa mindre. Du fräser mer än en katt.”

Med ens kom jag av mig. Martinas blick var märkligt avväpnande. Nära var hon också, nu såg jag porerna i hennes annars perfekta hy. Doften av mitt schampo kände jag också, söt mandelhonung.

”Varför glor du på mig”, muttrade jag och skruvade på mig.

”Jag glor inte. Jag tittar. Stör det dig?”

”Känns bara lite konstigt …” mumlade jag och vek undan blicken.

”Killar tittar på dig dagarna i ända, Willa. Känns det också konstigt?”

Nu skruvade jag på mig igen.

”Ta det sista”, sa Martina och räckte över fimpen. ”Jag fryser.”

Två bloss senare lade jag mig ner bredvid min rumskompis. Mitt huvud snurrade, fast på ett skönt sätt. Fast också mindre bra. En konstig känsla som jag inte kunde sätta fingret på studsade runt inom mig.

”Du är nog världens enda sextonåring med pärlörhängen”, konstaterade Martina en stund senare. ”Fast de passar dig.”

Med ens kittlade både hennes andedräkt och fingrar mitt öra.

”Där ser man”, mumlade jag och svalde. Hela min mun smakade multen jord från cigaretten.

”Passar eftersom du är stel som en pinne. Som du alltid har något uppkört i rumpan.”

Jag himlade med ögonen. Fast det såg hon väl inte eftersom jag tittade upp mot taket.

Martina hade ingen prick ovanför sängen, insåg jag. Men en sådan var hon ändå inte betjänt av, hon hade sin telefon. Åtminstone i vanliga fall, just nu hade hon mitt örhänge.

”Martina, tycker du jag är äcklig?” frågade jag av någon obegriplig anledning.

”Har jag påstått det?”

”På sätt och vis …”

”För du knullat halva skolan?”

Jag ryckte åt mig mitt öra och gav min rumskompis en mördande blick som verkade rinna av hennes som ösregn mot ett paraply. Istället höll hon kvar min blick i sin.

”Willa, för mig får du ligga med hur många killar du vill. Jag bryr mig inte.”

Vad fan, bryr hon sig inte om mig?

”Killar vill alltid vara en kvinnas första kärlek medan vi kvinnor vill vara någons sista förälskelsen”, fortsatte Martina.

”Vad snackar du om?” undrade jag förbryllad och höjde ett ögonbryn.

”Fråga Oscar Wilde. Det var nästan ett citat.”

”Och varför citerar du nästan Oscar Wilde, Martina?”

”Strunt samma”, mumlade hon till svar som jag själv sagt det. ”Vänd dig om.”

”Va?”

”Med ryggen mot mig.”

Jag förstod inte varför men ändå lydde jag spanjorskan. Och i näste ögonblick kröp hon tätt intill min rygg med näsan vilande mot min nacke och en arm om min mage. 

”Martina … Vad gör du?”

”Får dig att slappna av”, svarade hon mjukt. ”Du är fortfarande stelare än en pinne. Är du säker på att ingen kille råkat glömma sin snopp i din rumpa?”

Jag tänkte fräsa. Fast istället fnittrade jag långt om länge.

”Känns det obehagligt?”

”Inte obehagligt. Mest konstigt”, mumlade jag.

Ändå kändes inte Martinas stillsamma andetag mot min nacke konstigt alls.

”Martina? Vad gör du? Du …”

Martinas fingrar smög innanför min tröja. Ritade sirliga mönster på min mage. Följde min bh:s konturer. 

”Martina … jag vet inte vad du tror … men jag är inte-”

”Shh”, hyschade Martina mig medan hon lösgjorde min strama hästsvans med sin andra hand. ”Blunda, Willa. Då ser du inte trädet som faller.”

Jag svalde. Svalde igen. Försökte samla ihop mina andetag som med ens försvann iväg på villovägar. Nu vandrade hennes fingrar lika mycket över bh:ns tyg som min nakna hud runtomkring. Ett uppror utbröt i mitt huvud. Sedan i min mage. Allt snurrade. Och min mun blev torrare än en sandöken. Snart insåg jag vart fukten tagit vägen.

”Martina …” gnydde jag när hennes fingrar smet innanför mina jeans. Nu flämtade jag inte längre. Jag tror jag stönade. Ofogliga stön jag inte kunde svälja, för Martina kände min kropp bättre än jag själv som hon tjuvläst kartan som hette Willa. ”Gud …”

Hennes fingrar låg steget före mig. Långsamma och mjuka, stadiga och snabba. Utanpå, inuti. Klitoris, g-punkt, alla möjliga bokstavspunkter, vad tusan de nu hette. Fanns gjorde de hur som helst. 

”Jag …” stönade jag. ”Gud. M-martina. Jag tror …”

”Sch …”

”F-fast, jag k-kommer …”

”Gör det då.”

Med ens tumlade jag runt i ett bottenlöst hav av varm sockervadd.

Nästa morgon trängdes vi som vanligt med ett bagardussin andra tjejer på våningens gemensamma badrum. Medan vi väntade på ett ledigt handfat redogjorde Martina för vilka egenskaper en bra hårsnodd har, som inget särskilt inträffat kvällen innan. Hon kunde för allt i världen inte förstå varför jag envisades med smala hårsnoddar, håret fastnar bara i sådana. Och under frukosten förklarade hon skillnaden på spanska och italienska oliver och varför man ska undvika grekiska. Själv satt jag tyst medan tumultet inom mig uppnådde nya höjder och när jag till sist öppnande munnen för att lätta mitt hjärta förklarade Madame Tussier att bussen till Ecurie du Bally väntade. Väntade gjorde således en heldag med hästbajs och ridning på ändlösa stigar.

Inte heller under måndagen kom lördagskvällen på tal, eller tisdagen för den delen. Jag började faktiskt tvivla på att någonting ens hänt, vilket på sätt och vis var en lättnad. För om ingenting hänt finns inga bekymmer, så se till att ingenting händer, som mamma brukade säga. Den jävla ragatan. Fast ibland har även satmaror rätt.

När jag släckte sänglampan på onsdagskvällen frågade Martina om jag ville komma över och några ögonblick senare låg hon tätt intill min rygg med näsan i min nacke och fingrar i mig medan jag flämtade som Éternité Constance brukade göra då jag drivit henne hårt runt Lac Lucienne.

Så blev det även på torsdagen och dagen efter. Som vanligt pratade vi aldrig om saken, som vill du komma över blivit en del av vår tysta vänskap. För vänskap handlade det om. Ingenting annat. För jag var inte en sån, en tjej som gillar tjejer. Det var kanske därför Martina aldrig låg med ryggen vänd mot mig. Eller fanns andra anledningar, jag hade ingen aning och inte frågade jag heller. Martinas fingrar i mig var inget mer än en tillfällig flykt från skolan. Det var väl det hon ville ge mig, gissade jag.

Det var kanske eftersom jag inte var en sån som jag inte spjärnade emot när Dante släpade in mig på toaletten så fort jag kom ut från pianolektionen.

”Varför undviker du mig, Willa?”

”Anklagar du mig för något?”

Dante ryckte nonchalant på axlarna vilket knappast fick hans mörka sinne att framstå som något annat än faktum.

”Träffar du någon annan, eller vad fan är det frågan om?”

”Jag har mens, Dante. Det är vad frågan handlar om.”

”Tjejer har inte mens i tre veckor, Willa. Det förstår till och med jag.”

”Har bara haft mycket i skolan”, försökte jag så samlat jag förmådde. ”Integralkalkyler är inte så himla lätt.”

”Du skrev matteprovet förra veckan. Vänd dig om.”

”Inte här inne, Dante”, sa jag och skruvade på mig. ”Någon kan gå förbi.”

”Sen när bryr du dig om det? Allt du vill är att lämna den här skolan, det har du själv sagt.”

”Fast det vill jag inte längre”, fräste jag.

”För du träffat någon ny?” snäste Dante. ”Vänd på dig nu.”

”Inte nu, jag-”

Med ens vände Dante omilt mig om. ”Upp med kjolen, Willa!”

”Men … Jag måste-”

”Willa, är du min flickvän eller inte? Ner med strumpbyxorna.”

”Vad har du i handen?” flämtade jag med blicken långt över axeln så nacken värkte.

”Vaselin. Eftersom du alltid glömmer ta med. Och idag passar det extra bra för du har ju mens. Visst har du, Willa?”

~~~

En evighet senare stirrade Madame Boucher ner mig som jag var mindre värd än flugskit. Så kände jag mig också, tom i huvudet och ont i hela kroppen.

”Fräulein Schulze är sen”, konstaterade Madame Boucher utan att röra sig en millimeter från dörrkarmen. Just mitt namn uttalande hon med en extra stor portion avsky som jag i egenskap av tyska helt på eget bevåg satt igång både första och andra världskriget för mitt höga nöjes skull. ”Jag pratar med dig, Fräulein Schultze!”

”H-har pluggat f-fram till nu …” stammade jag med blicken klistrad mot den minutiöst dammsugna dörrmattan. ”Inte fått kuk.”

Ett underligt ljud som påminde om en olycklig gris undslapp Madame Boucher.

”Inte haft kul, menar jag!” rättade jag mig själv full av panik. ”Och jag är inte heller nazist!”

Med ens harklade sig våningsförestånderskan som hon satt en fluga i halsen. ”Se på mig, fräulein.”

Motvilligt släppte jag tagit om dörrmattan och vände upp blicken mot min plågoande som under en sekund eller två framstod som uppriktigt bekymrad.

”Klart du inte är, nazister kan faktiskt ljuga”, förkunnade Madame Boucher.

”Fast jag är inte ens från Tyskland …” svamlade jag som en yr höna. ”Och jag lovar att bli bättre på franska. Och komma i tid. Snälla, Madame Boucher, få mig inte utslängd …”

”Det räcker, Wilhelmine”, sa avbröt Madame Boucher mig.

Vad sa hon? Madame Boucher använde aldrig förnamn när hon tilltalade skolans elever. Dessutom gav hon mig en märklig blick.

”Du siehst den wald vor lautee bäumen nicht.”

”Vad menar du?” kraxade jag mer förvirrad än någonsin.

I nästa ögonblick suckade Madame uppgivet. ”Lyft blicken, Wilhelmine.”

”F-fast jag tittar ju på dig, Madame Boucher. Jag-”

Plötsligt pratade jag till en öppen handflata. 

”Prata mindre, tänk mer, Fräulein Schulze”, sa Madame Boucher innan hon makade sig från dörröppningen. ”Bonne nuit, ma fille. Bums i säng.”

För en gångs skull lät det inte som hon avskydde mig. Tyska eller inte.

~~~

Vårt rum var tyst som graven och nedsläckt men inte kolmörkt, Martina måste glömt dra för gardinerna innan hon kröp ner i sängen. Nu dansade skuggor som ballerinorna Svansjön över hennes ansikte och det skulle hon noga uppskatta om hon varit vaken, för visst var Svansjön hennes favoritbalett. Nog hade jag öron att lyssna med.

Själv låg sömnen en evighet bort. Dante snurrade runt i mitt huvud. Och Madame Boucher. Och mammas brev, allt i en salig röra som fått en soptipp att se prydlig ut. För att inte tala om Martina.

Försiktigt vände jag näsan mot henne. Vad snurrade runt i hennes huvud om dagarna? Jag hade ingen aning. För egentligen var Martina ingen annan än en främling som då och då stoppade fingrarna i mig.

I nästa andetag spratt jag till.

”Svårt att somna?”

”Trodde du sov …” pep jag med svidande kinder som jag blivit påkommen med handen i en kakburk. Eller en spermafläck på tröjan. Kanske rentav med en kuk i rumpan.

Halvmörkret lyckades inte dölja spanjorskans leende. ”Klockan är tjugo över nio, Willa.”

Med ens kände jag mig dum. Klart ingen sextonåring sov tjugo över nio. Var bara det att tiden inte var med mig idag, hade inte varit det sedan i förrgår.

”Vad tänker du på?” fortsatte Martina mjukt som hennes fingrar var ibland.

”Vet inte”, mumlade jag och försökte utan framgång komma undan hennes bottenlösa ögon.

Martina log igen. ”Är lättare att andas om du drar ner täcket från näsan.”

”Fast jag fryser …” mumlade jag och vände till sist upp blicken mot pricken ovanför min säng.

”Dina fräknar lyser, menar du.” Hon lät varken anklagande eller besviken, sviken ett motsatsen. Fast inte heller som en uttryckslös zombie som jag vant mig vid. ”Vill du komma över?”

Jag blängde en stund till på pricken som eventuellt fått en lite annorlunda form innan jag skakade på huvudet. ”Inte ikväll.”

”Då kommer jag över.”

Va? Det var inte en del av vår tysta överenskommelse. Mer än så hann jag inte tänka förrän min rumskompis säng knakade till och en kort stund senare smög en varm Martina ner bredvid mig.

”Oroa dig inte. Ska inte antasta dig ikväll.”

Hur en så pass smal tjej som Martina kändes mjukare än en dunkudde övergick mitt förstånd. Fast det spelade ingen roll. Med ens andades jag lugnt och det var en välkommen känsla.

”Madame Boucher betedde sig underligt ikväll”, berättade jag utan att förstå varför.

”Låt mig gissa. Hon skällde på dig för du var sen.”

”Tvärtom. Hon var nästan mänsklig på nått konstigt sätt”, mumlade jag med blicken fortfarande på pricken.

”Hon kanske fattat tycke för dig”, flinade Martina. ”Går trots allt att tycka om dig, även om det tar emot.”

Jag gav spanjorskan en syrlig blick som snabbt kom av sig, för hon log som ett bekymmerslöst barn.

”Dessutom gjorde Dante slut med mig ikväll”, fortsatte jag som Gud öppnat kranen. En ganska befriande känsla infann sig med det insåg jag motvilligt. ”Eller jag med honom, hur det nu var.”

”Ajdå”, svarade Martina och bet sig i läppen.

”Fast han är nog glad ändå”, muttrade jag. ”Fick till sist som han ville.”

Martina gav mig en konstig blick innan hon kröp till intill mig. ”Willa, du är ganska bra på att ställa till det för dig.”

”Mmm. Jag vet”, muttrade jag.

”Det är väl därför du är här, Willa. För du ställt till med något.”

”Kanske det …” mumlade jag och vände bort blicken.

”Du behöver inte berätta”, sa Martina mjukt. ”Och jag kommer inte fråga mer om den saken. Men en sak ska du veta, oavsett vad du ställt till med och hur mycket du än avskyr skolan är åtminstone jag glad för du är här.”

”Jaha”, kraxade jag. Jag vågade inte ens snegla på min rumskompis.

”Kommer sakna dig under sommarlovet”, fortsatte Martina som nu pratade rakt in i min hals. ”Om inte kommer och hälsar på mig i Spanien det vill säga.”

Med ens sved mina ögon mer än rumpan.

”Kommer inte hända …” pep jag.

”Kan inte hälsa på?”

Jag skakade på huvudet. ”Ska bo på ett jävla kloster hela sommaren.”

”Du ska vadå?”

Motvilligt krånglade jag mig ur spanjorskans famn och rotade en stund i nattduksbordet.

”Läs själv”, muttrade jag och räckte över ett skrynkligt kuvert.

”Kan inte svenska, Willa-”

”Det är skrivet på tyska”, avbröt mamma.

Martina lyfte ett ögonbryn.

”För mamma är som hon är. Läs nu.”

”Min tyska är inte heller särskilt bra.”

”Troligtvis bättre än min spanska. Ska du läsa eller inte?”

Martina nickade och fiskade till slut upp brevet från kuvertet.

”Kära Emily-Wilhelmine Schulze.” läste hon högt innan jag fick en misstänksam blick. ”Hur många namn har du egentligen?”

”Fler än du anar”, mumlade jag och ryckte på axlarna.

Som svar förvandlades den misstänksamma uppsynen till ett finurligt leende och sedan någonting helt annat. ”Gud, din mamma är verkligen stel … vad i helvete …” Med ens kom min rumskompis av sig. Martina borde hunnit läsa brevet både två och tre gånger innan hon öppnade munnen igen.

”Det här kan du inte gå med på”, mumlade hon kort.

”Verkar det som jag har något val?”

”Är ju helt sjukt att du inte får åka hem.” Sedan borrade Martina in sin blick i min. ”Vad fan har du egentligen gjort, Willa?”

Nu svalde jag så andan fastnade i halsen. ”Du lovade att inte fråga.”

Under några långa ögonblick verkade en utdragen kamp utspela sig i spanjorskans huvud. En kamp där vår vänskap troligtvis fick storstryk.

”Har tänkt på en sak”, sa Martina en andningsfattig stund senare. ”Två saker faktiskt.”

”Okej …” pep jag medan jag försökte komma underfund med vad min rumskompis uttryckslösa blick skulle komma med för dåliga nyheter härnäst. Det fanns ett ganska stort urval att välja och vraka bland förstod jag. Den ena alternativet sämre än det andra.

”För det första har jag aldrig kyss dig. Och det tänker jag ändra på nu.”

Min hjärna var fortfarande någon helt annanstans när Martinas läppar fann mina. Jag förstod ingenting. Kände gjorde jag däremot i överflöd. Gud, vad mjuk hon är. Och sval. Och varm. Varför svettas jag? Jag är ju varmare än en bastu.

”En gång till?” pep jag hest.

”Igen?”

Den här gången skakade Martina på huvudet. ”Din tur att kyssa mig nu.”

Martinas svala läppar smakade ännu sötare än ögonblicket tidigare och hennes varma tunga kändes blötare än mig. Snart tvärtom. Nu tryckte jag mig skamlöst mot hennes lår medan min andning skenade och någon gång i villervallan drog Martina min hand längs med hennes mage. Martina gnydde. Jag flämtade. Någon stönade. Kanske vi båda. För med ens kände jag Martinas fingrar kittla inuti mig. ”Också i mig, Willa … Vill känna dig i mig …”

Spanjorskan andades fortfarande som hon nyss korsat mållinjen i ett sprintlopp när hon föste undan min fuktiga lugg. Och med det mötte jag två varma ögon.

”Känns det okej?”

”Tror det.”

”Inte konstigt?”

”Mest bra, tror jag. Hur känns det för dig?”

”Känns som jag vill kyssa dig igen.”

”Martina?”

”Vad undrar fröken Emily-Wilhelmine Schulze nu?” flinade Martina.

Jag försökte himla med ögon fast orken var som bortblåst. Istället började jag svamla. ”Mmm. Alltså …” Och kände mig med ens fånig. ”Ibland ser man inte skogen för alla träd.”

Martina såg frågade på mig som jag också förväntat mig. Med ens kände jag mig ännu fånigare, barnslig värre, för jag varken vågade fråga eller kunde hitta vuxna ord. Skit samma. Jag svalde. ”Martina … tycker du om mig … alltså som du är kär i mig? För jag tror jag är kär i dig …”

Som svar fick jag ett klurigt leende. ”Kommer du ihåg att jag tänkte berätta två saker?”

”Varför svarar du inte på frågan?” pep jag och vred på mig.

Spanjorskans svårtydda leende dröjde sig kvar. ”Jag skriver ner det mesta som händer mig. Sånt jag känner och tänker och det blir liksom små berättelser av det. En berättelse handlar om dig. I början kanske du inte framstår som så värst sympatiskt och inte jag heller för den delen, men om du vill läser jag gärna för dig. Vill du höra?”

En kort stund senare låg jag inbäddad i Martina med hennes sötdoftande hår inlindat i mitt.

”Min rumskompis heter Willa och kommer från Tyskland. Eventuellt blev hon sur när jag tog sängen närmast fönstret, fast det skiter jag i. Vi kommer ändå aldrig bli vänner för hon är en fitta precis som alla andra här, har alltid sin fräkniga jävla näsa i vädret och svarar inte på tilltal. Hade hellre delat rum med vem som helst förutom henne, för jag avskyr henne som pesten och hur jag ska stå ut med henne i tre år kan bara Gud svara på. Åtminstone doftar hennes schampo gott, det snor jag ibland.

Igår såg jag henne smyga …”