Löparäventyr #3 – Händelser på Västerbron

Det här är del 3 av 4 i Löparäventyr

VARNING

Jag vill informera om att den här novellen innehåller skildringar av självskadebeteende och självmordsförsök. Det förekommer däremot inga detaljerade skildringar.

Om du eller någon du känner behöver någon att prata med kan du kontakta Självmordslinjen Mind på telefonnummer 90101. Vid akut suicidrisk bör du ringa 112.

——

”Den fege dör tusentals gånger,
Den modige dör bara en.
Men spegeln skiter i,
Vem av de jag är idag.
Ge mig maskerad.”

/Imperiet, Du Är Religion Tiggarens Tal (1988)

——

PROLOG

Man brukar ju alltid säga att man inte vet hur man kommer att reagera i extremt stressiga situationer. Ofta tror man saker om sig själv. Ibland överdrivet eller för att man vill tro det bästa om sig själv. Jag har tänkt mycket på det genom åren, enda sedan den där tragiska hösten 1994 då Estonia sjönk. Mirja överlevde katastrofen. Vi satt många timmar ute på vår skärgårdsö och jag lät henne prata i timmar och berätta om allt hon upplevde.

Sedan genom åren, alla andra överlevares berättelser i media och böcker, många vittnade om samma sak. Både förvåning över hur man själv och andra reagerade när katastrofen var ett faktum. Vissa blev paralyserade och andra handlingskraftiga. Några av de handlingskraftiga fick tunnelseende och tänkte bara på sin egen överlevnad, andra hjälpte andra passagerare och ytterligare några passade på att råna passagerare på smycken i kaoset som uppstod. Det var egentligen inte så förvånande, det är ju sådana vi människor är.

Jag har aldrig varit med om någon sådan katastrof. Ändå undrar jag ofta vem av dessa jag skulle bli. Jag kan tro och hoppas om mig själv att jag skulle bli handlingskraftig och vilja överleva. Jag vill känna mig säker på att jag inte skulle knuffa någon annan mot döden för att själv överleva eller ta någons guldkedja. Lika mycket önskar jag att jag vore den som samtidigt hjälpte andra, men hur kan man veta innan man verkligen råkar ut för en sådan situation?

Flera gånger genom livet har jag skämts över mig själv. Som den gången på McDonalds när en klart narkotikapåverkad ung mamma försvann med sin unga pojkvän in på restaurangens toalett. Av någon anledning förstod jag att det inte bara var en snabb kisspaus och de blev också borta onormalt länge, nästan en timme inlåsta där på toaletten.

Jag satt kvar vid mitt bord och höll ett öga på barnen tills mamman skulle komma tillbaka. De var kanske tre och fem år gamla och alldeles för små för att lämnas ensamma. Till en början åt de sin mat och lekte med sina Happy meal-leksaker, men vart efter tiden gick blev barnen allt mer oroliga.

Jag satt kvar för att inte lämna de ensamma. När mamman och pojkvännen kom tillbaka verkade de dimmiga och loja med konstiga rörelsemönster, sluddrigt tal och hetsigt humör. Mamman släpade bryskt iväg sina då gråtande barn och jag satt kvar med en klump i magen och illamående.

Jag frågade mig själv då som nu, vad skulle jag ha gjort? Ringt polisen, för vad? Ringt någon sorts socialjour, finns de ens i verkligheten idag och skulle de ha kommit inom rimlig tid? Jag borde gjort en orosanmälan, men mot vem? Ändå kändes det som om jag svek barnen, som om jag kunde gjort något, jag visste bara inte vad.

Bara två gånger i livet har jag haft chansen att vara stolt över mig själv. Den här händelsen var en av dessa gånger.

—–

Det var sommar i Stockholm och snart midsommar. Solen sken och det doftade ljuvligt. Det var den där blandningen av dofter från mat, grönska och Stockholms vatten. Doften från sötvatten längs Mälaren och det mer friska från saltsjön. Det sög verkligen i magen när jag sprang förbi dofter av stekt eller grillat kött eller av kanelbulle och kaffe från Pressbyråer och kaféer.

Det var mitt första långa pass efter Stockholm Marathon för snart två veckor sedan. Det var mitt första marathon och hela loppet hade känts perfekt hela tiden. Jag hade tränat så mycket inför det just för att det inte skulle bli en plåga. Givetvis var jag trött på slutet och när jag gick i mål strax under tre timmar och femtio minuter var jag mer än nöjd. Precis när jag saktade ner och tog emot min medalj slog krampen i ena låret till med full kraft. Det var det jävligaste jag varit med om. Efter vila, vätska och massage kunde jag linka hemåt.

Nu körde jag mitt första långa pass sedan dess. Jag hade sprungit från Årstaberg, längs Årstavikens södra sida hela vägen bort mot Skanstull, över bron och tillbaka längs vattnet på andra sidan. Jag sprang tillbaka över en av Årstabroarna och fortsatte bort till Liljeholmsbron som jag sprang över mot Hornstull. Jag sprang över Västerbron och ett helt varv runt Kungsholmen. Planen var att springa över Västerbron igen för att ta mig tillbaka längs Årstaviken, över någon av broarna och tillbaka till Årstaberg. Det blev en rejäl, lång och mycket vacker runda.

Det var när jag skulle korsa Västerbron för andra gången tillbaka från Kungsholmen över till Södermalm allt hände. Jag sprang över lilla Västerbron och förberedde mig för det lite sega motlutet upp för bron. Trots det tyckte jag om att springa här. Det var både vacker utsikt och närvaron av stadens puls på samma gång. En strid ström av bilar, cyklister, fotgängare och löpare som på något sätt gjorde att det inte kändes så ensamt. Jag grubblade över hänglåsen som satt fastlåsta i räcket uppe på toppen av bron. Det var tydligen en östeuropeisk tradition. Jag undrade över de par som satt sina hänglås här och slängt bort nycklarna. Vilka var de? Hängde de fortfarande ihop och vilka livsöden doldes bakom alla dessa hänglås?

Redan på långt håll såg jag den unga kvinnan. Hon stod på toppen av bron invid räcket. Det såg ut som om hon bara stod och beundrade utsikten. Sedan började hon snabbt klättra. Kroppen reagerade så konstigt. En plötslig smärta i bröstet som om jag drabbats av en hjärtinfarkt, ett kort nålstick som lika fort gick över igen. Ena benet ryckte så att jag var nära att falla, nästan som om någon kört stark elektricitet genom lårmuskeln.

Hon var över räcket och utanför staketet på ingen tid alls, det kan bara ha tagit några få sekunder. Ändå hann jag reflektera över bilister som passerade, hur de vinglade till av åsynen men ändå fortsatte köra. En cyklist passerade då hon var halvvägs över. Cyklisten, en medelålders man i lycra passerade mig kort senare samtidigt som han såg sig över axeln, dock utan att stanna eller vända om. Min egen hjärna drabbades en millisekund av en ingivelse att bara springa lite längre från räcket och passera på behörigt avstånd.

Långsamt slog jag av på farten till gående och gick långsamt fram mot platsen där hon nu stod. Hon stod på utsidan med ryggen mot staketet och höll i sig med ena handen. Jag vet inte varför jag tyckte att hennes fötter var små, men nästan halva foten stack utanför kanten. Jag undrade om jag nu skulle bevittna hur en människa hoppade mot sin död och om jag skulle höra nedslaget och hur det skulle låta.

– Hej. Hur är det?
Min röst var lågmäld och mild.
– Kom inte närmare, då hoppar jag!
– Okej jag stannar här. Jag ska inte göra något, men snälla hoppa inte. Vad heter du?
Tjejen svarade inte. Hon stod på kanten och svajade. Min mage gjorde uppror av skräck och jag kände det som om jag skulle kräkas. Jag stannade på en dryg meters avstånd och såg ut över vattnet. Det måste vara närmare 30 meter ner dit, hon skulle garanterat dö om hon hoppade.

– Vad heter du? Frågade jag igen.
– Elin.
– Okej Elin, vilket vackert namn. Mår du inte bra? Kan du inte berätta? Jag lyssnar gärna.
– Det är ingen mening längre. Allt är kört ändå så jag kan lika gärna…
– Vad är det som är kört?
– De har tagit min dotter. Utan henne vill jag inte leva.
– Vad heter din dotter?
– Moa.
– Hur gammal är Moa?
– Hon är fem år, men de har tagit henne.
Kvinnan snyftade tyst.
– Snälla håll i dig. Berätta, varför har de tagit henne? Det är klart du måste få träffa henne?
– De säger att jag är en dålig mamma, att jag inte kan ta hand om henne.
– Varför tycker de så, vet du det?
– För att jag mår dåligt i perioder och är inlagd. En gång råkade hon komma åt min medicin och hon blev sjuk. De tror att jag gav henne med flit, men det gjorde jag inte.
– Så klart du inte gjorde. Barn är nyfikna och det händer ju att de kommer åt farliga medel eller alkohol ibland. Du är inte sämre förälder än någon annan i så fall.
– De säger det.

Jag försökte desperat skapa ögonkontakt med någon annan. Bilisterna tittade men susade förbi, men nu hade äntligen ett par till stannat i närheten och någon stod med en telefon i handen. Jag behövde bara prata på.
– Men sådant måste man kunna överklaga.
– Jag har försökt men de säger att det inte går.
– Jag har också barn, tre stycken. Min minsta är lika gammal som din Moa. Hon heter Cecilia.
– Moa har det bra där hon är nu.

Kvinnan flyttade handen något men höll kvar den i räcket och hon rörde fötterna som om hon var på väg att släppa taget.
– Snälla, gör inget dumt nu. Moa behöver sin mamma. Gör du det här förlorar hon dig för alltid. Ni har så himla mycket kvar att uppleva tillsammans. Om du stannar så kommer det att fixa sig — på något sätt, jag lovar. Om du vill kan vi gå promenader, ses och fika eller vad som helst.

Jag bara lät munnen gå. Efteråt mindes jag inte allt jag sagt, men det var en massa frågor om vad hon tyckte om att göra, vad Moa hade för intressen och jag berättade vad jag jobbade med och vad mina barn hette. Det gick som på automatik och det kändes som att så länge jag pratade och frågade saker skulle hon inte göra något. Åtminstone hoppades jag det.

Långsamt tog jag de tre steg som skiljde oss åt. Det var en ren chansning. Jag hade ingen som helst aning om hur man skulle agera i sådana här situationer. Skulle hon hoppa om jag närmade mig ytterligare?
– Får jag hålla i dig lite så du inte ramlar Elin?

Hon svarade inte men gjorde heller ingen annan rörelse. Långsamt sträckte jag ut armarna mellan spjälorna i staketet på var sida om henne och knäppte händerna hårt runt hennes mage.
– Så, stå stilla nu så kommer snart hjälp. Du kommer att fixa det här. Moa behöver dig.

Kvinnan stod stilla och grät tyst. Jag fick skärpa mig för att inte hålla för hårt. Samtidigt visste jag, att om hon försökte hoppa och jag tappade taget skulle jag aldrig förlåta mig själv. Men händerna knäppta om hennes mage och staketet som stöd var ett bra grepp.

Plötsligt hörde jag att trafiken bakom mig tystnat och jag kände närvaro av flera personer bakom mig. När jag såg mig över axeln fanns två killar och en tjej i min absoluta närhet. Det som chockade var att bron plötsligt var avstängd och full av utryckningsfordon, både polisbilar och två ambulanser. Det kunde ha gått en minut eller tio, jag hade ingen aning och jag hade inte märkt förändringen runt omkring oss.

Två av killarna stoppade även de ut sina armar genom spjälorna och greppade tag i tjejens armar.
– Aj! Det gör ont! Ropade hon.
Jag antog att de andra liksom jag höll alldeles för hårt.

Sekunder senare var vi omgivna av polis och brandmän. De stökade med rep och selar som träddes runt tjejens kropp. Därefter ombads vi civila att backa undan.
– Vem var först på plats? Frågade en polisman.
Jag gav mig till känna och fördes åt sidan. I ögonvrån såg jag hur tjejen lyftes över staketet tillbaka på rätt sida och åter stod med båda fötterna på fast mark igen. Sedan fördes hon snabbt in i en polisbil som rullade bort.

Jag frågades ut om händelseförloppet och redogjorde så gott jag kunde, lämnade mina kontaktuppgifter och fick gå. Med extremt blandade känslor i kroppen började jag jogga ned för Västerbron mot Södermalm med kurs på Årstabergs pendeltågsstation.

Jag kände mig skärrad och ledsen. Det var som om reaktionen kom först nu. Även om min instinkt att bara blunda och springa förbi varat en bråkdel av en sekund och säkert kunde förklaras psykologiskt så skämdes jag något otroligt över att ens ägt tanken. Jag hade ju inte sprungit förbi och skulle heller aldrig ha klarat att göra det och det var det som räknades. Istället borde jag glädjas åt att jag förmodligen räddat en människas liv idag.

Tiden gick. I början tänkte jag på det nästan varje dag, vevade händelseförloppet om och om igen. Jag undrade hur det gått för tjejen på bron och hennes omhändertagna dotter. Allt efter som veckorna passerade tänkte jag allt mindre på det inträffade. Jag sprang regelbundet över Västerbron då den ingick i en av mina favoritstreckor och var gång jag passerade platsen kom minnena tillbaka.

Flera månader senare blev jag taggad i en kommentar på Facebook. Inlägget var skrivet av en Elin och ursprungligen postat i en grupp om psykisk ohälsa och självmordsförsök men hade sedan fått en enorm spridning via grupper för boende på Kungsholmen och Södermalm samt diverse löpargrupper.

”Efterlyser den person som ingrep på Västerbron fredagen den 15:e juni i år. Dela gärna.”

Det hade kommit otroligt många kommentarer. Mest sådana med hjärtan, styrkekramar och fraser som ”hoppas du hittar honom”. Det verkar ha dröjt lite innan inlägget nådde en vän som kände till historien och taggade mig.

”Jag känner honom. Han heter John och bor i …”

Bara någon halvtimme efter att jag blev taggad i den där kommentaren plingade en meddelandeförfrågan in i min Messenger. Det var från Elin.

”Hej. Det var mig du räddade från en katastrof på Västerbron. Messa om du vill ha kontakt.”

Jag klickade in mig på hennes profil och kände genast igen henne på profilbilden. Där satt hon med en liten flicka i knät och såg glad ut. Genast skrev jag ett svar.

”Hej. Glad att höra ifrån dig. Hur har allt gått? Har gärna kontakt.”

På jobbet berättade jag så klart om händelsen och när efterlysningen dök upp i sociala medier kommenterades det naturligtvis. Några var nog uppriktigt berörda av händelsen och den lyckliga utgången medan andra var mer aviga vilket gjorde mig både förvånad och ledsen och fick mig att ångra att jag alls berättat något.
– Somliga har då förmågan att vara på rätt plats vid fel tillfälle osannolikt många gånger.
Vad skulle jag svara på det? Man antydde faktiskt att jag hittade på händelserna.

Sedan skämtade någon om att det väl var dags för svenska hjältar-galan igen? Någon sa att det troligaste priset i så fall var ekonomiskt stöd till organisationen Suicide Zero.
– Ja eller så blir det ett bungyjump från Västerbron för att känna hur det skulle ha känts för den där tjejen.
Det blev alldeles tyst några sekunder runt fikabordet när Kenta fällde sitt skämt. Jag hann notera att några skrattade rått, andra skrattade med, antagligen utan att reflektera medan några bara var tysta.

Kenta var en av chaufförerna på vår transportavdelning. En oborstad typ vars argumentation i världspolitiska frågor mest grundades i hans egna väldigt begränsade erfarenheter från ”livets hårda skola” som han brukade uttrycka det.

Jag som älskade humor, särskilt från 1990-talet som var ironins årtionde tyckte nog att man borde kunna skämta om det mesta, judar, muslimer, färgade, vita, norrmän eller Bellman. Allt var nästan tillåtet bara det gjordes med finess. Jag vet inte — kanske hade även Kentas skämt varit lite roligt om jag inte så starkt och plötsligt fick upp bilderna för mitt inre hur den unga kvinnan stod där på utsidan av staketet och vinglade, bara ett halvt steg från döden och den stenhårda kalla vattenytan 30 meter nedanför. Kanske blev jag så illa berörd och arg för att jag fått en inblick i, om så bara en liten, ett människoöde som fick en ung frisk och vacker kvinna att klättra över ett staket.

Jag visste inte hur jag skulle reagera om två sekunder. Antingen skulle jag börja gråta eller slå en kollega på käften. Båda var lika olämpligt varför jag istället reste mig, tog min kaffekopp och gick.
– Vaddå gillar du inte bungyjump? Ropade Kenta efter mig.
När dörren till personalrummet stängts bankade jag knytnäven i betongväggen och kämpade mot tårarna. Blodet från knogarna och den enorma smärtan hjälpte till att häva frustrationen och ilskan.

Jag kände mig nervös när jag gick in genom porten och upp för trapporna till tredje våningen. Det var ett vanligt, tråkigt och kalt trapphus som både lät och luktade som mitt eget. Bakom alla dörrar dolde sig olika livsöden. Från någons dörr hördes en dammsugares brus, från en annan hördes ljudet från en TV på hög volym och från ytterligare en hördes lekande barn. Man kunde nästan läsa av vem som bodde var. Ljuden bakom dörrarna var som stereotyper tillsammans med lukterna. Från dammsugardörren luktade det kaffe, från TV-dörren luktade det starkt av katt och cigarettrök och från dörren med småbarnsljuden kom dofter av mat.

Jag stod länge framför rätt dörr innan jag samlade mig och vågade ringa på. Elin hade bjudit hem mig på fika. När jag tryckte fingret mot dörrklockan hördes både lite tyngre långsamma och lättare snabba steg där på insidan. Sedan klickade låset upp och dörren öppnades.
– Hej och välkommen! Kom in!

Elin var klädd i en stickad tröja och mjukisbyxor och hennes långa blonda hår var uppsatt i en tofs. Bakom henne stod en flicka i femårsåldern som jag antog var hennes dotter.
– Hej. Kul att se dig och så pigg du ser ut.
– Tack, sa hon och log generat.
– Det här är Moa, fortsatte hon.
Jag satte mig ner på huk men lilla Moa vågade inte komma fram.
– Kom in. Vill du ha kaffe eller te?
– Kaffe gärna.

Vi slog oss ner i vardagsrummet. Samtalet var lite trevande och blygt till en början. Vi berättade om våra respektive upplevelser den dagen. Elin berättade om tiden före, månader och år av dåligt mående och hur det varit att åka in och ut på psyk. Efter händelsen på Västerbron hade det naturligtvis inte gått över som i ett trollslag. Det hade varit mycket kämpande för att få tillbaka något som kunde liknas vid livslust.

Det var först när hon började få ha lilla Moa igen som det åter började finnas något att leva för. Till en början hade det bara varit korta stunder i lekpark och med övervakning, eller stöd som man valde att kalla det. Sedan hade det blivit övernattningar och nu fick de vara med varandra på heltid igen även om det var daglig uppföljning med stöd och samtal.

– När jag såg dig där på bron hade jag ingen aning om vad jag skulle göra. Jag visste inte om jag vågade gå nära eller vad jag skulle säga. Jag var så rädd att säga fel saker. Men jag bara pratade på om allt möjligt, vad som helst för att inte vara tyst och för att få dig att svara. Jag minns knappt vad jag pratade om, sa jag och log.
– Du pratade om allt, dina egna barn och Moa, att vi kunde fika eller promenera eller ses med barnen i en lekpark eller på Skansen.
– Jaha, jag var så rädd att prata för mycket, för lite eller om fel saker.
– Jag tyckte du var skitjobbig. Jag hade ju bestämt mig, men på något sjukt sätt kändes det oartigt att hoppa medan någon pratar med en. Någon som tog sig tid och så skulle jag bara hoppat mitt i en mening, det gick ju inte.
Vi skrattade åt den absurda reflektionen mitt i en så allvarlig och avgörande stund.
– Då kanske det inte var så fel att prata på ändå. Sen när jag vågade stoppa ut armarna och hålla i dig kändes det genast mycket bättre.
– För mig med konstigt nog. När först du och sedan de andra började hålla fast mig blev jag rädd för att falla. Hur sjukt är inte det när man bestämt sig för att hoppa? Fast jag kanske blev mest rädd för att lämna Moa ensam. Samtidigt är man väldigt egoistisk när man mår så fruktansvärt dåligt. Man tänker att världen blir en bättre plats för andra som lider på grund av ens mående och behov av hjälp. Då tänker man att hoppa är den enda lösningen.

Vi satt länge i hennes vardagsrum och pratade. Lilla Moa lekte och ritade teckningar som hon delade ut ömsom till sin mamma, ömsom till mig. Jag visste att jag skulle spara teckningarna och att de för alltid skulle ha en alldeles särskild betydelse.
– Hon är så fin. Jag plågas av tanken på hur egoistisk jag var, sa Elin tyst med tårar i ögonen när hon såg på sin dotter.
– Jo men du vet ju, att om man mår så där dåligt rår man inte för det. Det finns liksom inte energi och utrymme att tänka på andra. Eller rättare, man tänker att andra har det bra utan en.

Elin rörde vid min hand. Våra fingrar flätades samman samtidigt som våra ögon låstes i varandra. Långsamt böjde hon sig fram och kysste mig mjukt.
– Får jag göra så? Viskade hon.
– Bara om du vill och menar det.
– Vill, just nu bara vara vänner. Just nu förmår jag kanske inte mer, men sen…
Jag log åt hennes lite motsägelsefulla ord och handling. Tyckte om hennes läppar mot mina och den späda ryggen under mina händer när vi kramade varandra till avsked i hallen.

– Vi ses imorgon Elin.
När jag gick ut genom dörren kände jag något som kunde liknas vid äkta lycka. Och imorgon skulle vi ses med barnen i Stora Blecktornsparken på Södermalm.

Delar i serien<< Löparäventyr #2 – Händelser i motionsspåretKärleken är blind #6 – Ledsagaren >>

Löparäventyr
8

Kommentarer

Lämna ett svar


Sök novell


Kategorier


Kommenterat


  1. Bra och spännande. En liten kittlande känning av svartsjuka av att vara den som är kvar hemma medan ens fru…

  2. Det behövs ingen heller. Man förstår gott och väl som kan ske baserat på slutet. Bra läsning!

  3. Tack så mycket. 🙂 Åtminstone just nu känns det inte som om det blir någon fortsättning men jag tänker att…

  4. * se hur Felicia blir mer involverad av Rain’s bedjande som kräver samma sak av henne som Erik.

  5. Oj då. Detta var inte alls som jag trodde att det skulle vara. Jag blev gott sagt överraskad när jag…

  6. Härlig skildring ! Gärna mer oralt på varann och varför inte prova anal njutning nästa gång ?