Pinn-Jocke del 3 – Paradisets Ö

Det här är del 17 av 17 i Sagor för barn som är vuxna nu

Första skoldagen gick inte så bra för träpojken Pinn-Jocke, som lurad av skojaren Hederlige John hamnade som sexklubbsarbetare i stället. Så det var ju tur att hans tillförordnade samvete Syrran lyckades rädda honom därifrån. Men imorgon ska det väl ändå gå bättre?

________________________________

 

Det var dags för ett nytt försök att gå till skolan. Pinn-Jocke fick lova sin far Get-Petter att verkligen följa Syrran, och att inte göra några onödiga stopp på vägen, eller avvika på något som helst sätt. Och Syrran fick lova och svära på att inte tappa bort pojken igen.

Men det gick ju naturligtvis sådär. Syrran spatserade på i täten som vanligt, och koncentrerade sig på sina moralpredikningar, och Pinn-Jocke blev ofta svårt distraherad av de spännande butikerna. Och snart var han på efterkälken igen. Precis när han skulle svänga runt ett gathörn, för att hinna ikapp Syrrans bortflyende röst, snubblade han på en mycket olämpligt utstickande käpp. Eller snarare lämpligt utstickande, om man såg det med käppägarens ögon.

– Men hoppsan min gode man, utbrast Hederlige John. Tänk att få stöta på dig igen. Hur går det med arbetet på teatern?

Pinn-Jocke reste sig, medan han gned sig på sitt onda knä, och Gina hjälpsamt borstade av honom vägdammet.

– Hederlige John! Gina! Öh, nej det går inget bra alls faktiskt. Herr Stromboli var så elak. Han sa att dockor inte får någon lön, och så låste han in mig i en bur, och sa att jag skulle få stanna där i evighet.

– Nej, men! Det var det värsta! Hederlige John och Gina såg skenheligt bestörta ut. Det menar du inte?

– Jo, det är sant. Och jobbet var både tröttsamt och jobbigt. Jag fick göra en massa föreställningar hela dagen, och hela kvällen. Det var inte slut förrän sent på natten.

– Nej men oj då! Stackars liten! Hade jag vetat om det där, hade jag aldrig sålt dig… jag menar… skaffat dig det där jobbet. Jag ska då aldrig göra affärer med den där elake Stromboli igen.

– Nej inte jag heller, sa Pinn-Jocke med eftertryck. Och nu ska jag i alla fall till skolan. Det har jag lovat Get-Petter.

– Ja jag förstår, sa Hederlige John medkännande, medan Gina tröstande strök pojken över ryggen. Men jag känner mig så… usel, för att ha lockat in dig i detta. Jag måste få… Låt mig få kompensera dig. Låt mig få ställa det till rätta.

– Ja, en annan gång kanske, ursäktade sig pojken. Men nu måste jag faktiskt till skolan. Oj, jag har redan tappat bort mitt samvete igen. Jag måste skynda mig.

– Men jag har ju lovat dig snabba pengar, utan något krav på utbildning. Det måste jag ju få chansen att hålla.

– Men…

– Inga men. Det här fixar Hederlige John. Få se nu. Skulle han kunna funka som cam-girl…? Eller ja, cam-boy då… Eller snarare cam-doll…? Perfekt för den som inte vill anstränga sig i skolan.

Gina nickade ivrigt, och mimade stel docka framför kamera.

– Men…

– Nej, nu vet jag! Den perfekta idén. Vi tar honom till Kusken.

Av någon anledning spärrade Gina upp ögonen, och rös över hela kroppen. Men för det fick hon bara en spark på smalbenet.

– Men…

– Jo, det blir perfekt. Där behöver du inte jobba något speciellt. Bara roa dig hela dagarna, och ändå bli rikt belönad på kuppen.

– Men… Jag måste ju…

– Du måste följa med oss ja. Kom med här nu. Hederlige John hakade käppen i kragen på pojken, och drog hjälplöst med honom nedför gatan, i helt motsatt riktning mot var skolan låg.

 

Den här gången hade i alla fall Syrran insett sitt misstag lite tidigare. Det var flera kvarter kvar till skolan när hon vände sig om, och såg att hennes skyddsling var borta igen. Så den här gången kom hon i alla fall i fatt dem lagom för att se hur Hederlige John skakade hand med en storvuxen man med elakt utseende, medan en penningpåse bytte ägare. Men hon hann inte fram innan Pinn-Jocke steg upp i mannens vagn, som efter ett slag med piskan rullade iväg ner mot hamnkvarteren.

Tur att Syrran anade dess slutdestination. Men hon kom likväl för sent. När hon väl återfann vagnen nere i hamnen, hade redan mannen och Pinn-Jocke, i sällskap med ett antal pojkar och flickor av tvivelaktigt utseende, stigit ombord på en båt, som nu lämnade land. Så när Syrran pustande och frustande hade nått fram till kajen, kunde hon bara se båten stäva mot horisonten.

 

Ombord på båten befann sig Pinn-Jocke i en för honom helt ny miljö, omgiven av en helt annan typ av ungdomar. Det här var killar och tjejer som inte tillhörde de duktiga och lydigas skara. Tvärtom. Och här fanns alla möjligheter för den som inte ville vara skötsam. De hade fri tillgång till både cigaretter och sprit. Musiken dunkade högt ur högtalarna, endast överröstat av ungdomarnas brölanden, medan de dansade vilt till de dunkande tonerna.

Pinn-Jocke kurade ihop sig i ett hörn, höll för öronen, och tittade förskrämt på den vilda hoppen. Han kände sig väldigt vilsen.

Efter en stund tystnade musiken. Upp på en stor låda klev Kusken, och tog till orda.

– Kära ungdomar, hälsade han med hög röst. Eller ska jag säga kära partykungar?

Detta möttes av ett stort jubel.

– Vi vet alla att livet kan vara tufft ibland. Stränga vuxna. Krav från skolan. En oviss framtid. Vad ska det bli av mig, när jag inte orkar med den trååkiga skolan?

Nytt jubel.

– Men allt det där. Det ska ni slippa nu. För ni är på väg till Paradisets Ö!

Ännu högre skrålande jubel.

– Där finns inga krav. Inga regler. Inga måsten. Där finns allt ni vill ha. Allt ni kan önska er. Sprit! Tobak! Droger! Och sex!

Jubel och dunkande i trädäcket.

– Och naturligtvis all mat ni kan önska er. Och det är ingen nyttig mat. Inga grönsaker och frukter och annat trist, som era mammor försökt tvinga i er.

Jubel.

– Bara pizza, hamburgare, kakor, godis och läsk i mängder!

Ännu större jubel.

– För att inte tala om all öl och vin och sprit förstås!

Extatiskt stampande i durken.

– Nu är ni äntligen fria!

Musiken drog igång igen med förnyad styrka.

 

Pinn-Jocke stod inte ut längre. Han smet ut ur den stimmiga och rökiga kajutan, ut på däcket. Han lutade sig mot relingen. Var det detta han hade gått med på? Var det så här det skulle bli nu? Var det här den bekymmerslösa tillvaron Hederlige John hade talat om? Det verkade ju inte bättre än det han lyckats ta sig ifrån dagen innan. Den var i alla fall inget för honom.

Han förbannade sin dumhet, medan musiken tillfälligt blev högre, någon måste ha öppnat dörren till kajutan igen, och en något hes flickröst tilltalade honom.

– Hej. Stod du inte ut med dunket eller?

Han tittade upp och såg en ung flicka med spretigt lila hår, hård sminkning och en svart, nitförsedd läderjacka. Hon hade ringar i näsan, läpparna och ena ögonbrynet, och en flaska i vardera handen.

– Inte jag heller. I längden. Vill du ha en öl.

– Tack. Vad är det?

– Va? Har du inte druckit öl förut?

– Näe. Är det gott?

– Man vänjer sig… Men man blir rolig. Smaka.

Hon räckte honom den ena flaskan, och höjde sin i en skål.

Pinn-Jocke, som sett Get-Petter utbringa en välkomstskål till hans ära, i och för sig i en mer oskyldig dryck, visste i alla fall vad det betydde. Så han besvarade gesten, och tog en klunk. Sen grimaserade han.

Flickan skrattade.

– Ta en klunk till vet ja. Jag sa ju att man vänjer sig.

Pinn-Jocke, som inte ville vara otrevlig, stålsatte sig och tog en ny klunk.

– Jag heter Lampis förresten, sa flickan. Vad heter du?

– Pinn-Jocke. Han sträckte artigt fram handen.

Lampis skrattade och skakade den.

– Pinn-Jocke? Vilket kul namn. Är du gjord av trä eller?

– Ja, min pappa Get-Petter har gjort mig. Han är träsnidare.

– Coolt.

– Öh… tack.

– Skål för Get-Petter, utbringade Lampis. De tog var sin ny klunk.

Pinn-Jocke, som inte var van vid alkohol, började nu mycket riktigt känna sig lite rolig. Och dessutom lite skönt lugn. Han betraktade flickan lite närmare. Under skinnjackan hade hon ett kort linne. Det lämnade magen bar, och visade upp ännu en ring i naveln. Hennes jeans var tajta över något kurviga ben, som slutade i ett par svarta kängor. Linnet visade dessutom upp en väldigt lockande vy över klyftan mellan hennes bröst.

Pinn-Jocke hann tänka att hon ju är riktigt söt, inte som Cleo direkt, men på sitt eget sätt. Pinn-Jockes skrev tänkte också något liknande. Och vips så var den där kuk-pinnen på plats igen.

– Oj, då, skrattade flickan hest. Du är visst glad att se mig.

Pinn-Jocke visste ju vid det här laget, att det inte var någon idé att ljuga. Så han sa som det var.

– Ja, förlåt. Det blir så när jag ser någon som är så snygg som du. Och med så fina tuttar.

– Va? skrattade Lampis. De här menar du?

Så öppnade hon upp jackan helt, och tryckte ihop behagen lite extra. Även kuk-pinnen bidrog ”lite extra” till konversationen.

– Oj då. Jag tror du gillar dem riktigt mycket.

Pinn-Jocke kunde bara nicka medhåll.

– Om jag gör så här då, sa flickan, drog ner linnet och visade upp behagen i sin fulla prakt. Även de hade var sitt smycke i de mörka små bröstvårtorna. Nu petade kuk-pinnen henne i magen. Hon slickade sig om munnen.

– Oj, oj, oj. Jag tror aldrig jag har sett nån så stor.

– Inte?

– Får jag… känna på den?

– Okej.

Lampis sträckte fram handen och smekte den glatta pålen.

– Är… är den känslig?

– Nej, jag känner egentligen ingenting när du rör den. Det är bara när jag ser något… snyggt, som den reagerar så.

– Och jag är snygg, tycker du? flämtade hon, och gick ner på knä.

– Jaa, det tycker jag, sa träpojken ärligt.

– Jag tycker du är snygg också, sa flickan andäktigt. Framför allt den här.

Så böjde hon sig fram, och medan handen smekte det långa skaftet, kände hon prövande på knoppen med sina fuktade läppar.

Länge satt hon så på knä, och bearbetade den härliga kuken. Under tiden sökte sig den andra handen ner över jeansen, och smekte över gylfen. Så tittade hon upp med stora, bedjande ögon, och frågade.

– Är det skönt?

– Nej, alltså, som sagt så känner jag inget speciellt. Det är bara om jag gör det skönt för någon annan, som den försvinner igen.

– Va? flickan stannade upp i sitt sugande. Så du är… det är bara för… inte för din skull…? Bara för… min…?

– Ja, det kan man säga.

Det tändes en glimt i Lampis ögon. En kåt men samtidigt vemodig glimt. Det där var inte vad hon var van vid. Med blicken fäst i hans ögon, reste hon sig upp och började knäppa upp sina egna byxor. Med förföriskt vickande höfter drog hon sakta ner dem tills de vilade vid hennes anklar, där hon fick kämpa en stund för att åtminstone trampa ur ena benet. Trosorna hade följt med samma väg.

Pinn-Jocke fann sig stirra på ett välansat venusberg, under vilket ännu ett smycke skymtade, innan hon vände sig om, stödde sig mot relingen, och särade på benen.

– Slicka, beordrade hon.

Pinn-Jocke blev först lite ställd. Han förstod inte riktigt vad hon menade. Men medan han funderade på det, fick han nu chansen att närstudera ett par mörka fittläppar, som öppnade sig mot lockande litet hål. Det var definitivt nog för att kuken skulle växa på sig ytterligare en bit.

– Vad väntar du på? kved Lampis. Slicka min fitta.

Nu förstod han äntligen vad som förväntade sig av honom. Och snäll och lydig som han var, sträckte han försiktigt fram tungan i en prövande slick. Av hennes reaktioner att döma gjorde han i alla fall inte fel. Så han fortsatte med nyfiken iver, och lite mer intensitet.

Nog för att han tvingats sticka näsan i både den ena och den andra fittan, när han jobbade hos den elake Stromboli. Så doften av fitta kända han igen, även om den här hade sin egen personliga doft. Men slickat och smakat på en fitta, det hade han inte gjort. Det var verkligen en annorlunda smak han fick uppleva. Men ju mer han smakade, desto mer tyckte han om den.

Han lärde sig också mer av att se hur hon reagerade beroende på hur och var han slickade. Tydligen var den lilla knoppen längst fram, den alldeles under intimsmycket, extra känslig och effektiv för att skapa njutning. Så han koncentrerade sig lite extra på den, och lät sin lilla näsa vila i det allt mer fuktiga hålet längst bak i springan.

– Mmmm, tycker du om det? gnydde flickan. Smakar det gott?

Då fick Pinn-Jocke en busig idé, inspirerad av sitt tidigare jobb.

– Nej, ljög han, det är den äckligaste lilla fitta jag någonsin smakat.

Flickan hann knappt ens bli upprörd och förolämpad, innan hon kände en hård och välpolerad träpinne tränga in i hennes fitthål. Först förstod hon inte vad som hänt. Har han stuckit in kuken? Men han slickar ju fortfarande?

– Åh, ah, vad gör du? stånkade hon.

– Jag bara ljög lite, så näsan växte, mumlade träpojken, med munnen full av klitta. Du är det godaste jag någonsin smakat. Men jag tänker inte be om ursäkt, för du kommer näsan krympa igen.

– Va? Gör den? Nej, be inte om… Ta inte bort… Fortsätt!…

Det blev bara skönare och skönare, ju mer näsan rumsterade om i det känsliga hålet, och strök mot den ena väggen känsligare än den andra, medan Pinn-Jocke jobbade med sin tunga och sina läppar kring den lilla känsliga knappen. Men han kom inte riktigt ända in i hålet. Och Lampis ville lite till. Hon tog mod till sig.

– Ljug igen, flämtade hon. En gång till… ljug mera!

Pinn-Jocke tänkte efter en sekund. Sen sa han.

– Jag tycker inte om dig.

Med ett stön kände Lampis hur hon fylldes upp helt. Hon fick till och med rycka undan lite, så att han var tvungen att släppa henne med läpparna.

– Ååh, knulla mig! tjöt hon. Knulla mig med din näsa!

Lydigt började pojken knycka på nacken, och stötte gång på gång in i den krävande fittan. Ju mer de höll på, desto längre in kunde han komma. Och snart stötte han hela näsroten ända in mot hålet igen, och tungan kunde åter börja arbeta.

Men Lampis var sugen på något annat också. Bryskt puttade hon bort honom, precis innan hon kände orgasmen börja närma sig.

– Knulla mig! ropade hon. Ta din långa, hårda träkuk och knulla min blöta, kåta fitta!

Raskt kom Pinn-Jocke på fötter, och måttade in så mycket det gick i den kåta flickans lilla hål. Det blev en snabb resa mot utlösningens stup. När Lampis till slut föll ihop i en liten skakande hög nedanför relingen, försvann åter kuk-pinnen som i ett trollslag.

Pinn-Jocke sjönk ner på durken bredvid den utmattade flickan, och höll om henne i en beskyddande omfamning. Flämtande tittade hon upp på honom. Såg honom sitta där och le, med sin långa näsa fortfarande stickande ut flera decimeter. Och när hon sträckte sig upp för att kyssa honom till tack, så var den förbaskade näsan i vägen.

– Aj… Men du. Hur får du bort den där då? Ska den sitta kvar länge eller?

– Nej då. Inte om du inte vill ha kvar den.

Flickan funderade ett ögonblick, med en finurlig min.

– Vänta, sa hon sen, och sträckte sig upp mot honom igen. Men den här gången var det näsan hon var ute efter. Hon tog in den i sin mun, och sög njutningsfullt.

– Aoj! Vad gör du?

– Ville bara smaka lite först, log hon. På mig själv.

– Så. Kan du få bort den nu?

– Javisst, log han. Det kan jag. Och så harklade han sig.

– Förlåt för att jag ljög förut. För jag tycker om dig. Väldigt mycket.

– Oj. Var det så enkelt?

– Ja, svårare än så är det inte.

– Men…, sa flickan, och sträckte sig upp mot honom igen, inte för att pussas, utan för att suga lite till på den lilla näsan som var kvar… Jo, den smakar faktiskt fortfarande… av mig.

– Och jag har fortfarande kvar doften i näsan.

Lampis kurade åter ihop sig i hans trygga famn. Så log hon som åt ett minne, och sneglade upp på honom igen.

– Så, Du tycker alltså om mig?

– Ja, det gör jag. Väldigt mycket.

– Men jag tycker inte om dig.

Pinn-Jocke tittade förvånat, medan hon leende kände på sin egen lilla näsa.

– Nej, jag skojade bara. Ville se om min näsa också växte om jag ljög. Du kanske smittar.

 

Resten av överfärden satt de och pratade förtroligt med varandra, medan Lampis drog på sig kläderna igen för att hålla kvällsvalkan borta. De pratade om hur de hade hamnat här och varför. Pinn-Jocke fick veta att hon inte hade några föräldrar. Inga hon ville prata om i alla fall. Att hon hade rymt hemifrån för något år sedan, och att hon nu levde på gatan bland andra ungdomar som också hade det stökigt i livet på olika sätt. Skolan hade hon inte heller gått i sedan hon var liten.

Hon berättade hur de fick klara sig själva bäst de kunde, men att man fick hålla sig undan för snuten och socialen (vad nu det var för något?). Hon berättade hur jobbigt det kunde vara, men också hur kul de ofta hade det. Hur de festade och klottrade och sabbade, utan att behöva bry sig om de vuxna. För de vuxna brydde sig ju ändå inte om dem.

Det var inte mycket av det där som Pinn-Jocke förstod. På nåt sätt kändes det fel. Som att det kanske inte var fullt så kul som hon försökte framställa det. Han kunde inte låta bli att tycka synd om henne. Och att ändå ännu mer… tycka om henne.

 

När solen till slut gick ner över havet, kom så äntligen båten fram till sin destination. Paradisets Ö glittrade som en juvel från byns alla lampor, och speglade sig i havet som en välkomnande matta av ljus. Kulörta lyktor ledde de nya besökarna uppför huvudgatan mot en blinkande och dunkande plats, där feststämningen och musiken stod högt i tak. Den lilla båten hade varit en västanfläkt gentemot det här.

Pinn-Jocke kände helst att han skulle vilja smyga sig iväg och gömma sig igen, när han kom in i det stora festpalatset. Men Lampis ville annorlunda, och drog med honom ut på dansgolvet. Där började hon åma och krumbukta sig på ett sätt som Pinn-Jocke aldrig sett maken till. Först stod han bara och stirrade förvånat, men när han till slut förstod att hon ville att han skulle dansa med, började han imitera hennes rörelser så gott han kunde. Det gick väl så där.

Ännu svårare blev det när hon i ett inspirerat, och ganska svettigt, ögonblick drog av sig jackan, så att bara linnet täckte de runda behagen, och i övrigt avslöjade hennes smäckra armar och söta lilla mage. För då fick han ju helt plötsligt sitt extra ben att ta hänsyn till på dansgolvet. Det i sin tur gjorde att Lampis dansade ännu sexigare, vilket i sin tur… Ja, ni förstår.

Lampis hade nog haft sina planer på att åtgärda kuk-pinnen igen när festen var slut, liksom i lugn och ro. Under tiden kunde man ju alltid försöka se hur lång den kunde bli. Men hennes förhoppningar kom på skam.

 

När festen började tappa fart, någonstans långt in på småtimmarna, efter att stora delar av förråden av alkohol och vitt pulver hade börjat tryta, och folk började ligga utslagna i hörnen, kom de plötsligt instormande. Kraftigt byggda män i svarta kläder och svarta masker, som grep tag i all och en var, och släpade ner dem i fängelsehålorna. Innan någon visste ordet av fann de sig instängda i varsina stora sovsalar. Och Pinn-Jocke och Lampis fick inte ens vara tillsammans längre. Pojkarna hamnade för sig och flickorna för sig.

Pinn-Jocke satt bedrövat på sin enkla metallsäng, och tittade sig omkring på sina mer eller mindre utslagna rumskamrater. De flesta av dem skulle inte bli medvetna om sin belägenhet förrän de vaknade i morgon bitti. Pinn-Jocke kände igen sig alltför väl, fast den här buren var betydligt större än Strombolis, och rymde betydligt fler pojkar.

 

När pojkarna till slut vaknade, släpades de ut till uppställning på gården. De hade i alla fall fått sova ut efter nattens bravader. För solen stod nu högt på himlen. Klockan var säkert gott och väl över tolv.

Även flickorna stod uppställda i oordnade led. Pinn-Jocke blick sökte efter Lampis. Först var han orolig att något hade hänt henne. Men så såg han en lila kalufs sticka upp i andra led, långt bort mot andra ändan av uppställningen. Hon såg rädd och förvirrad ut, vilket hon i och för sig inte var ensam om. Han försökte vinka till henne. Men just då röt förmannen:

– Ordning i leden! Lyssna, slashasar!

Det var en stor och kraftig karl, ovårdad och med en enorm ölmage, som spände blicken i dem alla medan han gormade.

– Jag hoppas att ni hade det kul på festen igår! Jag hoppas verkligen att ni hade det kul på festen igår! För det var den sista gången ni någonsin kommer att ha kul i era miserabla liv. Om ni inte tycker väldigt, väldigt, väldigt mycket om sex förstås.

Hånfulla skratt från de maskförsedda vakterna, som även denna morgon (eftermiddag?) hade stått för släpandet av de som inte kom ut snabbt nog till uppställningsplatsen.

– Ni trodde att ni hade kommit till paradiset! Att ni skulle få festa dagen lång, och natten med! Men det här är inget jävla hotell! Det här är en bordell! Och ni är våra slavar! Våra sexslavar!

– Ni är här för att tillfredsställa våra kunder! Våra gäster! För det här är paradiset! Våra betalande gästers paradis! Och de betalar bra!

Nytt hånfullt skratt från vakterna.

– För det här är Paradisets Ö! För dem!

– Ni pojkar! Ni ska inte tro att ni kommer undan! Det är inte bara män som är våra kunder! Vi har minst lika många kvinnor! Och de vill bli tillfredsställda!

Tjut och busvisslingar från maskerna.

– Och… inte alla män är dragna till kvinnor…

Mycket grova skratt från gorillorna.

Det där sista förstod inte Pinn-Jocke riktigt. Men med tanke på hur obekvämt pojkarna runt om honom skruvade på sig, så var det inga goda nyheter det heller.

– Ni kommer nu föras till er nya arbetsplats, där ni kommer vänta på att bli utvalda av kunderna. Blir ni det, tilldelas ni separat rum där ni betjänar dem. Efter bästa förmåga! Hör ni det? Om kunderna inte blir nöjda, blir det inte roligt för er. Det kan jag garantera!

Han viftade hotfullt med själva garanten, i form av en stor och grov piska.

– Blir ni inte utvalda, väntar ni i väntsalen. Och efter dagens, eller ska vi säga nattens slut, ja de lokalerna känner ni ju redan.

Ytterligare några hånfulla flin bidrog till den redan hopplösa stämningen.

– Så. Stå inte här och slöa längre! Kunderna är på ingång! Så rappa på!

Och rappade på, det gjorde verkligen vakterna. Med långa och hårda spön föste de ungdomarna framför sig, in i en stor byggnad i andra ändan av den öppna platsen.

När Pinn-Jocke kom in i pojkarnas sal, kunde han snabbt konstatera att det inte skulle bli någon bekväm väntan. De få bänkar som fanns såg väldigt hårda ut. Inte för att han var den som var känslig för träsmak, men han tyckte synd om sina olycksbröder. De flesta fick slå sig ner på golvet, och det gjorde Pinn-Jocke också.

Medan de väntade gick det några nya karlar omkring och synade den sorgliga skocken. De var tydligen fokuserade på att göra pojkarna så presentabla och attraktiva som möjligt, för emellanåt drog de fram några nya kläder, som de utvalda fick byta till. När de stannade framför Pinn-Jocke, såg de lite konfunderade ut. Hans egna kläder såg nästan ut som de var målade på hans träiga kropp, och det fick tydligen duga. De gick bara muttrande vidare, och ryckte tag i någon annan trashank i stället.

Pinn-Jocke tänkte på Lampis igen. Hon hade fösts in i porten bredvid, tillsammans med alla de andra flickorna. Han undrade hur hon hade det. Om hon var rädd. Om hon fick nya kläder, eller om hennes också dög. Han skulle så gärna velat hålla om henne nu. Trösta henne. Eller… helst att hon höll om och tröstade honom.

 

Nu hade tydligen kunderna börjat dyka upp. Så personalen plockade ut några utvalda pojkar, och tog med dem till något annat rum. Förmodligen för att möta kunderna på något sätt. Pinn-Jocke fick till att börja med vara ifred. Men sedan kom en finklädd herre i rött och purpur fram till honom. Han var förmodligen föreståndaren, för han ställde sig och betraktade träpojken, medan han gned sin haka.

– Jaha. Så du är alltså den där träpojken som Kusken pratade om. Kan få både kuken och näsan att växa, säger de.

– Ja, det stämmer, medgav Pinn-Jocke med lite osäker röst. Han ville ju inte ljuga.

– Och hur går det till då?

– Öh, ja… om jag ser en snygg tjej… med liksom… sexiga bröst eller så… så växer kuk… pinnen… liksom…

– Jaha. Och näsan då?

– Jo, om jag ljuger så växer den. Och den går inte tillbaka förrän jag talat sanning, och bett om ursäkt.

– Jaha. Och vad har jag för nytta av det?

– Jo, jag brukar… alltså… på mitt förra jobb… då brukade jag få sticka in näsan i… fittorna… liksom…

Föreståndaren stod och betraktade honom ett par sekunder, medan han smälte denna information. Sedan brast han ut i ett asgarv.

– Ha, ha, ha… Ja det borde man… ha, ha… kunna dra nytta av… ha, ha, ha…

– Men kuken då? undrade han, när han lugnat ner sig lite. Går den också tillbaka när du säger förlåt?

– Nej, den försvinner när jag har tillfredsställt någon.

– Så, när du ger någon orgasm, så försvinner kuken igen? Och om du själv kommer då?

– Öh… kommer…?

– Ja, får orgasm alltså.

– Nej det får jag inte, svarade pojken sanningsenligt. Det bara kittlar lite när den växer. Sen känner jag ingenting.

– Så, du kan hålla på hur länge som helst utan att spruta?

– Ja då. Det kan jag absolut.

– Ha, ha, ha. Det här kommer damerna tycka om.

Han gick skrattande sin väg ut mot kundrummet, medan han gnuggade händerna. Den där träkillen skulle nog bli populär.

 

Och det blev han. Han behövde inte vänta länge innan han blev förd till nästa rum. Där fanns en lång rad pallar, där pojkarna satt och väntade på att bli utvalda, medan kunderna skred omkring och betraktade dem. Pallarna var inte heller av den bekväma sorten, men rummet var i alla fall mer trivsamt färgsatt än väntsalen, i rött och guld och silver.

När föreståndaren hade presenterat den nya sensationen, och förklarat hur han så att säga ”fungerade”, dröjde det inte länge innan han blev utvald. Det var en frodig, medelålders dam, med mycket av allt på de rätta ställena. Även hennes skratt och hennes leende var det mycket av. Hon var över huvud taget inte den diskreta och tystlåtna typen helt enkelt.

Pinn-Joke fick ta med henne till ett separat litet rum, även det dekorerat i vackra tyger och tapeter i rött och guld, som dominerades av en stor och bekväm säng. Där slog hon sig förföriskt ner på sängkanten, och började genast knäppa upp dekolletaget ännu mer.

– Så du får stånd bara man visar dig lite extra hud, stämmer det?

– Jo, det brukar bli så, erkände han, och tittade nyfiket på vad som kunde tänkas komma fram under blusen.

Och mycket riktigt. Innan ens några bröstvårtor kunde anas, stack staken redan ut en god bit. När han sedan fick se hennes fyllig bak blottas, drog den iväg ytterligare ett stycke.

– Och näsan kunde också växa, var det så?

– Ja, det kan den göra. Om madam vill.

– Det vill jag säkert. Men först vill jag att du slickar mig. För det kan du väl också, hoppas jag.

Pinn-Jocke tänkte på Lampis, som just hade lärt honom den konsten. Det var med ett styng i hjärtat han lutade sig fram och smakade på den mogna fittan. Han visste redan vad han skulle kunna ljuga om.

När han slickat ett tag, med lyckat resultat, föreslog han att damen skulle vända sig om och ställa sig på knä, så skulle han göra det ännu skönare för henne. Och när han väl dykt in med näsan i hennes sköte, och bearbetade den inte helt lilla knoppen med tungan, så sa han det.

– Ni luktar så gott, madame.

Det var kanske tur att hans röst dämpades av hennes mjuka lår, för med ens kände hon en lång näsa tränga in i fittan. Under njutningsfulla gnyenden, lät hon sig bli både slickad och knullad på en och samma gång. Och när han sen vände ner henne på rygg, och trängde in med sin redan långa stake, som i vanlig ordning växte ännu mera av att måttas in mot en blöt fitta, då stod kundnöjdheten högt i tak.

 

Pinn-Jocke blev snart populär bland de kvinnliga kunderna. Ryktet spreds och damerna stod i kö för att få träffa honom. Det var inte ens några problem när han efteråt fick be om ursäkt för sina vita lögner om deras företräden. Vid de laget var de så tillfredsställda, så de förlät vad som helst.

Men när han fick en manlig kund, blev det däremot värre. Kuk-pinnen lyste helt med sin frånvaro, hur stilig herren än var. Pinn-Jocke var tydligen inte alls lagd åt det hållet. Så något pirr ville inte infinna sig, ens när herrn visade upp en stor kuk eller en läcker rumpa.

Till slut fick han helt enkelt ljuga sig ur det, och använda näsan i det bakre hålet. Och där var det inga problem att ljuga vidare om doften.

 

När arbetet till slut var till ända långt in på småtimmarna, fick pojkarna lomma tillbaka till sin sovsal igen. Flickorna hade tydligen slutat samtidigt, så Pinn-Jocke fick till och med chansen att byta några ord med Lampis på vägen.

– Hur är det? frågade han omtänksamt.

Hon såg bara trött och olycklig ut.

– Jo då. Och du?

– Jag överlever… Jag tänkte på dig.

Hon log snett. – Jag tänkte på dig också.

Han kramade om henne och tittade länge på henne. Det formades ett beslut i hans träiga skalle. Eller var det i hans trähjärta?

– Jag ska ta oss här ifrån. Jag ska rädda dig, Lampis. Jag ska rädda oss.

Sen skyndade de sig att komma inomhus, för det hade börjat blåsa upp, och det tidigare småstrilande regnet ökade i styrka.

 

Tidigt nästa morgon sågs en lite fiskebåt lämna hamnen på fastlandet. Båtens hittillsvarande ägare spanade efter den, med handen som skydd för regnet. Snart skulle den passera den skyddande piren, och stäva ut på den väldigt gropiga sjön, som präglat havet hela natten. Och ovädret förväntades hålla i sig flera dagar.

Men det var inte hans bekymmer. Han hade fått rikligt betalt. Dubbelt vad den lilla skorven var värd. Han vägde penningpåsen i handen med ett snett leende. Från början hade den gamle tokstollen bett honom att ta med dem ut på havet. Tydligen letade han efter en förvunnen pojke, som ryktet sa hade synts senast i hamnen. Men så dum så han gav sig ut i det här vädret, det var minsann inte fiskaren. Då försökte gubben att få hyra båten. Hyra!? Som om de någonsin skulle kunna komma tillbaka från den stormen.

Men köpa fick han. Dyrt. Så nu guppade han runt där på havet. Det var knappt båten syntes för regnet längre, nu när de nått utanför hamnbassängen. Och två fruntimmer hade han med sig också. På sjön! En gammal hagga och en ung flicka. En riktigt söt jänta förresten. Hon hade gärna fått stanna kvar och vänta i hamn, hos honom.

Nåja. Nu skulle han i alla fall gå till hamnkrogen och värma sig med ett glas eller två. Och om de vägrade servera honom så här tidigt, så hade han i alla fall så han kunde betala för sig. Rikligt.

 

Fortsättning följer…