12 – Rafael

Jag älskade verkligen traditionen vid stranden – ceremonin till gudinnans ära, som gett namn åt mitt största hotell. De nya byggnaderna låg högt uppe på klipporna. Härifrån såg jag människor vada ut i skymningen medan kvinnor i tunna, ljusa kläder bar skålar med blommor, groddar och örter ner mot vattnet. Facklorna fladdrade längs strandkanten.
När blombladen spreds över havet knep hjärtat till av längtan efter min mor.

Vi hade varit här, på det gamla hotellet, den sista våren och sommaren innan hon blev sjuk. Hon hade deltagit i ritualen medan min far och jag suttit bredvid och tittat på. Vi hade varit så lyckliga, alla tre.

Jag insåg att det inte bara var mitt sista riktigt lyckliga minne av henne, utan också av min far. Efter hennes hastiga bortgång hade han – direktör Lindgren på Sörmlands sparbank – aldrig mer rest hit.

Han hade inte heller behållit kontakten med mina farbröder och min moster. Egentligen hade jag knappt några minnen kvar av min grekiska familj förrän jag, några veckor före min artonårsdag, hittade lådorna på vinden. De var fyllda med fotografier, brev från min grekiska familj och dagböcker.

Jag skakade av mig rysningen som grep tag i mig när jag tänkte på bråket som följde och på min fars sista ord innan jag för sista gången lämnade huset där jag vuxit upp. Jag jagade bort tanken och följde i stället människorna som hade börjat lämna stranden. Klara promenerade mot framsidan tillsammans med en tjej.

Plötsligt vände hon sig om och tittade upp mot mig.

Det var den nya tjejen som jag hade sett från poolen tidigare.

Hon vände ansiktet mot mig, och för ett ögonblick möttes våra blickar. Det drog till i kroppen utan förvarning. Jag tog ett steg bakåt och andades lugnt innan jag långsamt gick mot baren där Ann stod. Hon mötte mig med sitt vanliga, lockande och sensuella leende.

”Hej. Stavros bad mig hämta nyckeln till kontoret. Annexet är visst fullt, så annars får vi lägga henne i huvudbyggnaden.”

”Henne?”

”Tjejen du beställde”, svarade hon och log retsamt.

Insikten om att det var den nya tjejen fick kuken att rycka till igen. Av ren reflex började handen sjunka mot skrevet, men jag hejdade mig när jag blev medveten om Anns närvaro bredvid mig.

Vi gick fram till baren medans jag funderade. Tanken på att ha tjejen från stranden i min säng var genast lockande. Jag fiskade upp det lilla nyckelkortet ur bröstfickan på min tunna vita skjorta.

”Säg till henne att inte slarva bort det”, sa jag lite väl bryskt. ”Det finns bara en kopia.”

Ann log och lät handen snudda vid min arm när hon tog kortet. Sedan blev hon stående, som om hon väntade på något mer. När hon förstod att det inte skulle komma började hon gå mot framsidan.
Klara och den nya tjejen hade rundat hörnet och kom åter inom synhåll. Jag tog snabbt ett steg bakåt in i skuggorna och betraktade dem på avstånd tills de försvann bakvägen längs hotellets utsida, mot bakgården.

Stavros kom fram och räckte mig en bunt mappar.

”De nya”, sa han och gestikulerade mot bordet bredvid.

”Det är sju nya den här säsongen, alla tjejer. Av någon anledning är det oftare killarna än tjejerna som återvänder”, fortsatte han.

Jag öppnade mapparna en efter en. De första sex innehöll utförliga bakgrundsuppgifter, och vi hade fått fram relevant information om var och en. Därför hade Stavros satt en stor grön stämpel på första sidan i varje mapp. Den sista var betydligt tunnare än de andra.

”Den nyaste tjejen?” frågade jag och öppnade mappen.

Tjejen på fotografiet var vacker, men det fanns något oskuldsfullt över henne. Hon hade grå ögon med gröna strimmor och lätta fräknar. Det stramade åt i byxorna när jag såg hennes läppar. De var inte större än normalt, men fylliga och väldigt inbjudande.

Laura Persson. Jag smakade på namnet. ”Laura.”

Stavros röst avbröt mina tankar, och jag slog igen mappen.

”Vi har inte hittat något om henne. Jag fick inte mycket ur intervjun eftersom Ann skötte den själv.”

”Ja, men hon gjorde bra ifrån sig”, sa jag och flinade mot honom.

Han skrattade och skakade på huvudet.

”Snälla, Raffa. Låt oss åtminstone behålla personalen säsongen ut”, sa han och flinade tillbaka.

Jag reste mig, och vi tog sällskap till hissen.

”Är du på väg hem?” frågade han.

”Ja, jag ska bara förbi och hämta lite mat först. Det luktade så gott tidigare, när vinden låg på.”

”Vi är lyckligt lottade som har en så fantastisk personalkock. Ibland tror jag att personalen äter bättre än gästerna.”

Jag log mot honom. ”Det tror jag med.”

Sedan gick jag mot bakdörren vid receptionen.

När jag kom ut mot bakgården passerade jag bilarna och fick syn på henne. Hon satt försjunken vid en av golfbilarna med en tallrik mat framför sig.

Ståndet reagerade direkt och spände ut tyget i byxorna.
Jag kunde inte låta bli.
”Spiller du ner golfbilarna kommer Olle efter dig, så du vet.”

Hon hoppade till. Jag fortsatte fram till matbordet, där doften av grillat och färska örter låg tung i den ljumma luften. Amo hade ännu en gång trollat fram ett överdåd av mat. Jag bytte några ord med personalen. Jag tyckte om att ha en personlig relation till dem, och flera gånger hade jag fått höra att jag var en bra chef.

På vägen tillbaka lät jag blicken svepa över henne.

Hängselbyxorna såg enkla ut i den solvarma, lyxiga miljön, och hon verkade både trött och lite vilsen där hon satt med tallriken i knät. Jag ville vara allt annat än en bra chef. En plötslig längtan efter att lyfta upp henne och trycka henne mot golfbilen överrumplade mig.

När jag passerade henne en gång till var det enda jag fick fram:

”Välkommen hit.”

Vad fan är det med mig?

Det är en tjej, inte drottningen av England, tänkte jag och kände hur ståndet lättade en aning. En tjej som dessutom skulle sova i min säng. Eller ja, i min gamla säng, tänkte jag och gick vidare.

Jag hade låtit renovera kontoret innan det nya hotellet byggdes. Det hade förvandlats till en liten lägenhet som passade min livsstil och smak under de första åren, när allt tog fart. Numera bodde jag i den större stugan på kullen ovanför den gamla infarten.

Stigen slingrade sig uppför det lilla berget och ledde fram till huset: en enkel, gammal fåraherdebostad med stall. Invändigt såg det inte alls ut så längre, även om utsidan fortfarande var sig lik.

När jag nådde kullen vände jag mig om och såg ner mot Adonia.

Terrasserna följde klipporna där hon klamrade sig fast och det sista ljuset från himlen låg kvar över poolen.
Jag lät blicken fortsätta mot Afrodite. Mellan träden kunde jag skymta kontorets uteplats. Då slog osäkerheten till: hade jag verkligen låst klädskåpet och de dolda hyllorna på varsin sida om sängen där inne?

Jag fattade ett snabbt beslut. Jag ställde tallriken på köksbordet och gick in för att hämta reservkortet som jag förvarade hemma. Sedan tog jag vägen över kullens andra sida ner mot parkeringen bakom kontoret.

Det var fortfarande mörkt där inne. Jag öppnade dörren och tog fram ficklampan som jag fått med mig i farten. När jag lät skenet svepa över rummet såg allt ut som det brukade.
Det var inte ofta jag besökte kontoret längre, men ibland behövde en kvinna tillfredsställas på ett sätt som bara den här platsen kunde erbjuda.

Jag kastade en blick upp mot fönstren, men inget ljus syntes. Sedan lät jag ficklampans sken svepa över köket en gång till, mest av vana. Ingenting verkade ha förändrats.

Jag gick in i sovrummet och fram till klädskåpet. Sedan låste jag upp det.

När luckorna gled upp tändes den röda LED-listen, och två rader med dildos, vibratorer och glidmedel blev synliga. Jag lät fingrarna glida över de breda, grova läderremmarna med spännen som hängde på luckornas insidor. Sedan vände jag mig om, gick snabbt bort till bokhyllan till vänster om sängen och drog i den lilla spaken som fick hyllan att öppnas.
Den var mycket djupare än den såg ut. Jag började snabbt flytta över sakerna från klädskåpet till en av lådorna som skymtades bakom fransarna på de långa piskorna.

Precis när jag böjde mig ner för att dra ur strömkontakten till belysningen hörde jag röster ute på uteplatsen.

Fan, tänkte jag och såg mig omkring efter ett gömställe. Det enda alternativet var under sängen. Jag gled snabbt ner på golvet och ålade mig in, tacksam över att sängen var relativt hög. Då slog det mig hur jag betedde mig – som en pojke, inte som ägaren till byggnaden, som bara hade kommit hit för att kontrollera att allt var i ordning inför hennes ankomst.

Men nu var det för sent. Jag hörde låset surra till.

Strax därefter gled ett svagt, flackande ljus in genom dörröppningen och föll över golvet.

Jag hörde ljudet av resväskans hjul innan jag såg hennes bara tår sticka fram under hängselbyxorna. De var ljusa, ännu inte smekta av den grekiska solen.
Trycket från kuken mot golvet ökade när jag föreställde mig hur jag ville spänna fast hennes smala fötter, som nu stod alldeles intill sängkanten. Plötsligt försvann de, och madrassen sviktade lätt ovanför mig.

Efter en stund blev hennes andning djupare och långsammare. Jag vågade vända mig om på rygg.
Nu skilde bara madrassen och den flätade sängbottnen oss åt. Jag blundade, följde hennes andetag och föreställde mig hennes bröst pressade mot mig där ovanför.

Handen gled ner mot kuken, som började hårdna. Hennes tunga andetag övergick i små snarkningar, och jag insåg att jag hade en chans att smita ut obemärkt.

När jag reste mig vid fotändan av sängen såg jag henne i månljuset från de små fönstren. Håret låg som en kaskad, och byxorna hade glidit upp. Synen av hennes fantastiska fotled och tanken på att ta en av remmarna och spänna fast henne, få henne att uppleva sängen hon sov tungt i faktiskt byggts för.

Begäret och makten skakade mig, kuken bultade hårt. Hon rörde sig lätt i sömnen, och när hon vred sig gled den lilla toppen upp. Jag grep hårt om stolpen när hennes bara bröst blottades; en liten rosa bröstvårta gneds mot det spända hängslet i takt med hennes andetag.

I samma ögonblick som jag kände en liten sats träffa kalsongerna kom verkligheten tillbaka.

Jag stod här som ett pervo och stirrade på en sovande, ovetande kvinna.

Tyst men snabbt rörde jag mig mot köket. Jag höll emot dörrmekanismen för att dämpa surret innan jag tryckte ner handtaget och lämnade kontoret bakom mig.

När jag kommit runt hörnet drog jag efter andan och fyllde lungorna med luft. Helvete! Kuken drog ihop sig och spände hårt.

Känslan som fyllde mig var ett rått begär.

Trots kostymbyxorna och skjortan började jag jogga.

Jag tog den brantaste stigen upp mot Stallet och ökade farten tills det började bränna i bröstet. Nu kunde jag nästan se byggnaden.
Jag hade alltid tyckt om namnet Stallet – så enkelt och intetsägande, ända tills man klev innanför dörren.

Jag nådde den lilla grinden vid de vildvuxna buskarna. Här ute rådde det vilda och naturliga; innanför väntade det svala, råa och välordnade.

Uteduschen stod till höger. Jag styrde dit, drog av mig kläderna och klev in. Det kalla vattnet slog mot huden och kylde ner kroppen, men tankarna på henne ville inte ge med sig.

Ännu en mindre sats lämnade mig när jag tänkte på henne där i sängen, vad jag velt göra.

Jag föreställde mig hur jag smekte hennes bröst, öppnade hängslena och lät handen glida vidare ner mot hennes fitta.
Kuken bultade, och utlösningen var nära när jag ökade takten.
Nu var jag inte längre varsam och öm i mina fantasier.

Jag föreställde mig hur jag slet av henne de jävla byxorna, rev sönder trosorna och tvingade mig in mellan hennes ben innan jag trängde kuken djupt in i henne.

Satsen pulserade ut med sådan kraft att en andra utlösning följde direkt efter.

”Helvete! Helvetes förbannade, sjuka jävel”, sa jag högt till mig själv innan jag grep flaskan med Allt-i-ett och tvättade kroppen.

I stället för att värma maten hällde jag upp ett glas whisky och satte mig under stjärnorna. Där nere kunde jag skymta Afrodite, och jag visste att Laua fanns alldeles i närheten. Jag svepte glaset och gick sedan in och lade mig.