8 – Tvivlet

Det här är del 8 av 8 i Hemligheten

När alarmet väckte mig för tredje gången den dagen var jag redo att ge upp och åka hem.

Hela kroppen värkte. Träningsvärken hade börjat sätta in, men handlederna, nacken och skinkorna gjorde särskilt ont.

Jag vill åka hem, tänkte jag, och hemlängtan sköljde över mig.
Vad i helvete gjorde jag här? Var det verkligen det här jag ville? Tårarna vällde upp, och det kändes som om någon klämde hårt om hjärtat.

Jag tog upp mobilen och skickade ett sms till mamma:
*Jag tror inte att jag passar här.*

Mamma var enkel på det sättet. Inga långa utläggningar, inga onödiga ord. Vi hade vårt eget sätt att kommunicera.
Telefonen plingade till.
*Du behöver inte passa in. Du behöver bara hitta din plats.*

Jag skrattade och grät på samma gång. Älskade mamma. Hon hade alltid så kloka ord.
Jag drog mig upp och gick fram till resväskan. Klädskåpet stod i hörnet, men jag bestämde mig för att låta kläderna ligga kvar tills jag visste vad jag ville.
I stället tog jag fram ett par pösiga haremsbyxor och en alldeles för stor munktröja. Jag granskade mig själv i spegeln utanför sovrummet.

Ingenting i de här kläderna borde locka en man, tänkte jag.

Inget smink. Ingen parfym. Jag hoppade över hela min vanliga rutin och lufsade ut genom dörren.

När jag passerade Afrodite kändes kroppen tung av sorg.

”Om du kunde tala hade du säkert haft några bra råd”, mumlade jag.
Den här gången stannade jag inte, utan fortsatte mot bakgården.

Klara kom fram när jag anlände.

”Oj. Mår du bra?”

”Nej, jag tror att jag håller på att bli sjuk”, ljög jag.

”Då behöver du ta med dig en kopp av Amos specialte innan du går till Costas.”

Klara går aldrig, konstaterade jag tyst för mig själv när hon skuttade iväg. Hur orkade hon ha så mycket energi?
Amo hällde upp en stor kopp te och tog fram en butelj under bänken. Han skvätte i lite av innehållet och såg frågande på Klara. Hon visade att han skulle hälla i lite till, tog muggen och kom flinande mot mig.

”Lite tsikoudia bränner bort det mesta.”

Jag tog emot muggen och sniffade på den. ”Jävlar”, sa jag och skrattade.

Det kändes faktiskt lite bättre redan. När vi passerade Amo gav jag honom en kram. Han log mjukt, med ett uttryck som kändes både gammalt och vist.

”Den echeis inda va fovasai”, sa han.

Jag såg på Klara, som översatte med sin märkliga dialekt:
”Det kommer att gå bra.”
Värmen återvände långsamt till kroppen, och lusten att springa därifrån drog sig undan en aning.

När jag kom nerför trappan till Costas värld bleknade den känslan ännu mer. Rummet bar tydliga spår av hans energi och kunnande. Ställningar med fantastiska dräkter och noggrant utvalda tyger samsades med kulisser som också fungerade som inredning. Allt var eklektiskt, men ändå sammanhållet. Doften av nytvättade kläder mötte mig och fick mig att känna mig välkommen.

Costas mötte mig med ett stort leende och började prata grekiska.
”English. Always English”, påminde han sig själv högt och skrattade.

Han tog min hand och ledde mig fram till en provdocka med en svart dräkt.
Om man ens kunde kalla det en dräkt.
Det var helt klart bondagekläderna till *Cell Block*-numret. Jag drog fingrarna över banden. De var gjorda av mjukt skinn med en viss elasticitet. Till och med på provdockan utstrålade de rå styrka.

Jag andades ut och insåg att jag faktiskt såg fram emot att prova dem. Jösses, jag borde vara livrädd. Gästerna skulle se mig i det där – och ändå kunde jag knappt vänta.

Costas pekade på dockan bredvid. Där hängde den vackraste dräkt i svart siden jag någonsin sett: en kavaj med asiatiska inslag i snittet och ett fantastiskt svart broderi som skiftade när ljuset föll över tyget.
Till den hörde en pennkjol med ovanligt hög slits. Jag sträckte fram handen och rörde vid materialet.

”Costas”, fick jag fram, med andan i halsen och tårar i ögonen. ”Det här är till mitt solo.”

Han log med hela kroppen och lyfte ner kavajen från dockan.

Under den fanns ett tajt linne med smala axelband, sytt i svart flockad spets. Jag drog ett djupt andetag. Det var så vackert.
Costas visade mig en dold dragkedja i kjolens slits.

”Här öppnar du när kjolen ska falla.”

Med en enkel rörelse drog han upp dragkedjan. Kjolen gled ner och avslöjade små silkesshorts. De påminde om pyjamasshorts, fast kortare, tajtare och betydligt sexigare.
Han såg min reaktion och torkade varsamt bort en tår.

”It’s okay.” De trygga orden.
Jag kastade armarna om hans hals. Han lyfte upp mig och snurrade långsamt runt innan han satte ner mig igen.

”Jag visste att du skulle älska dem. Men vi är inte klara än.”

Han gick till ett ställ och hämtade en mjuk behå. Tyget såg nästan skört ut, och jag lät fingertopparna glida över det.

”Den har ingen bygel?”

”Det behövs inte.”

Den var genomskinlig. Jag spärrade upp ögonen.
Costas tog mina händer i sina och såg mig rakt i ögonen.

”Laura, du behöver inte gömma din vackra kropp. Lita på mig.”

Jag stod framför honom i de minst attraktiva kläder jag kunde hitta, med håret hängande och utan smink. Ändå fick han mig att känna mig som världens vackraste och mest värdefulla person.

Han släppte mina händer och hämtade ett par små trosor. Åtminstone var grenen inte genomskinlig, tänkte jag och fnittrade.

”Men vi börjar med bondagekläderna”, sa han. ”Gå och klä av dig, så kommer jag med dräkten.”

Jag gick bakom samma skärm som dagen innan.

Ett dygn hade gått. Ett enda dygn – och ändå kändes det som om jag hade levt flera liv under tiden.
Jag drog av mig den stora tröjan. När Costas kom bakom skärmen ropade han till.

”Laura!”

Jag hoppade till, med ena benet fortfarande fast i byxorna.

”Jävlar, vad du skrämmer mig!”

Han hängde dräkten över skärmen och kom fram. Sedan förändrades hans ansiktsuttryck.

”Vad har hänt?”

Jag såg oron i hans ögon, men förstod först inte vad han menade.

”Din rumpa.”

Då insåg jag att märkena efter Joshs slag måste synas. Jag hade inte ens tänkt på hur de såg ut; jag hade bara känt smärtan.
Jag vände mig mot spegeln. På vänster skinka syntes ett stort rött handavtryck som börjat skifta i blått. Den högra var fortfarande flammande röd.
Costas blick flyttades till min nacke. Han lyfte handen och snuddade försiktigt vid de tydliga fingeravtrycken på sidan av halsen.

”Laura”, sa han mjukt.

”Mmm.”

”Var du med på det här?”

Han mötte min blick i spegeln. Tårarna började rinna innan jag hann svara.
Han drog fram en bänk, satte sig på ena änden och lyfte armen.

”Kom.”

Jag klättrade upp i hans famn, och då brast det. Jag pratade och pratade, osammanhängande och snabbt. Costas sa nästan ingenting. Han höll bara om mig och vaggade mig i knät.
Till slut tittade jag upp.

”Vad ska jag göra?”

”Först ska du andas”, sa han. ”Sedan får du berätta allt på engelska.”

Han log svagt. Jag skrattade med när jag insåg att jag hade babblat på svenska hela tiden.

Vi gick till hans privata rum, hans egen version av ett kontor.
Jag tappade nästan andan när vi kom in. Det såg ut som en kabaré-lounge från trettiotalet, med sminkbord, peruker och pinuppor på väggarna, blandat med bilder av lättklädda artister i scenkläder. I ena hörnet stod en inbjudande soffgrupp. Fåtöljen var klädd i rosa, luddigt tyg, medan soffan var av svart skinn med en zebramönstrad kudde.

Jag hade kommit till himmelriket. Det var så vackert.

”Kom nu. Berätta allt”, sa han och räckte mig ett glas.

Jag sniffade försiktigt. Doften kände jag igen från Amos specialte.

”Vad är det här egentligen? Amo gav mig det tillsammans med teet tidigare.”

”Tsikoudia. Typ hembränt.”

Jag tog en liten klunk och lät den starka smaken rinna nerför halsen.
En halvtimme och en påfyllning senare hade jag berättat det mesta. Jag hade inte nämnt Joshs namn, och jag hade inte heller beskrivit hur kroppen hade reagerat på situationen och hans beröring.

Costas var rasande. Han förstod vad som hade hänt, men kunde inte begripa hur jag kunde känna skuld över det. Frustrerat viftade han med händerna.
”Jag förstår inte.”

”Jag gillade det”, sa jag tyst.

Han stannade upp och såg på mig.

”Laura.” Han satte sig bredvid mig och kupade händerna om mitt ansikte. ”Älskade, vackraste du. Kroppen kan reagera utan att det betyder att du ville att det skulle hända.”

”Jag menade inte att tycka om när han tryckte sig mot mig. Eller de där ögonblicken när benen skakade.”

Jag drog efter andan.
”Jag höll på att komma. Tänk om jag hade gjort det.”

Jag sänkte huvudet och gömde ansiktet i händerna. Skam, skuld och avsky sköljde över mig.

”Du kanske har en sida av din sexualitet som du vill utforska”, sa han. ”Men sättet han gjorde det på var fel. Kroppen kan reagera på smärta, adrenalin och upphetsning, ibland till och med på fara. Reaktionen kan komma utan att du har valt den.”

Jag förstod vad han menade. Jag visste att nej betydde nej, men min fysiska reaktion hade varit så stark att jag börjat tvivla på mig själv. Det kändes som om jag hade njutit av att bli beordrad, trots att jag varit rädd.

Costas kramade mig och reste sig sedan. Han gick några steg fram och tillbaka innan han stannade framför mig.

”Din kropps reaktion gav honom inte rätt att fortsätta när du sa nej. Du bad inte om det här bara för att kroppen reagerade.”

Han lät orden sjunka in. När han fortsatte hade rösten blivit tystare.

”Jag älskar kvinnokroppen. Jag älskar att se kvinnor njuta.”
”Men du är gay, eller?”

Han skrattade till.

”Jag ser mig själv som homosexuell, ja. Men att se en kvinna njuta av beröringen, av tyget i mina plagg, kan göra något med henne.” Han såg mig djupt i ögonen och tog mina händer. ”Jag tänder inte på er på det sättet. Däremot kan jag tända på er njutning, er styrka och er självständighet.”
Jag kände hur ansiktet hettade. ”Så du rörde vid mig med mening?”

”Nej. Du såg inte själv hur vacker du var när du stod där, men kroppen visste. Jag kommer aldrig att röra dig innan du ber mig.”

Tanken på att Costas ville röra vid mig skickade trots allt ett pirr genom kroppen. Jag blev nästan förvånad över min egen reaktion.

”Det är därför vi har regler på hotellet. Kan du dem?” frågade han.

Regel nummer två dök upp i huvudet. ”Ett nej respekteras alltid”, sa jag.

”Precis. När du är redo följer jag med dig och pratar med Mr Raffa.”

Tyngden lade sig över mig igen. Lusten att åka hem kom tillbaka.

”Jag tror att jag vill åka hem.”

Costas stannade tvärt.

”Det ska du inte!” utbrast han.

”Det är den där jävla slemproppen som ska åka. Jag tänker inte stressa dig, men jag vill hemskt gärna att du berättar allt, så att ormen i paradiset kan bli utslängd.”

Han gjorde en så stor gest att tsikoudian skvätte över kanten. Vi var nog båda lite berusade, men det kändes skönt att kunna slappna av och känna mig trygg.

Jag gav honom en kram. ”Tack för att du finns. Jag förstår att det han gjorde var fel och att jag måste anmäla honom, men just nu vill jag bara få vara här med dig.”

”Jag finns här när du är redo.”

Costas tog upp telefonen, sa något på grekiska och fnittrade. Sedan lade han på, log mot mig och slog på musiken på den lilla radion i hörnet.

”Kom och dansa med mig”, sa han och sträckte fram händerna.
Vi tog några valssteg och skrattade när han trampade mig på tårna.

Några minuter senare knackade det på dörren. Klara tittade in och drog fram två flaskor bubbel bakom ryggen.

”Någon sa girls’ night!”

Vi provade de trettio perukerna som fanns i rummet. När Costas till slut såg mig i en mörkröd, halvlång peruk med lockar blev han alldeles till sig. Han satte mig på en stol framför sminkbordet och började sminka mig.

Han gjorde om sminkningen flera gånger innan han till sist tog fram en svart kajalpenna och en pensel. Det kändes som om han drog eyelinern ända ut mot öronen. När han var nöjd betraktade han sitt arbete och såg på Klara. Hon sken upp och nickade efter att han sagt något på grekiska.
Sedan snurrade han långsamt stolen så att jag kunde se mig själv i spegeln.

Kvinnan som mötte min blick såg exotisk och lockande ut, nästan som Kleopatra, med ögon som kunde trollbinda. Costas tog min hand och ledde mig till provrummen. Klara följde efter. Han pekade mot skärmen och gick för att hämta kläderna till solonumret.

Min vanliga blyghet och mitt behov av att skyla kroppen hade för ett ögonblick försvunnit. När Costas kom tillbaka och steg in bakom skärmen stod jag där med bara en liten handduk över mig.

”Goodness”, andades han ut.

Han hjälpte mig att ta på trosorna först. Stringmodellen delade sig framtill i flera små silkesband som hängde löst över höfterna.

”Grenen har perfekt bredd”, utbrast jag.

Costas skrattade och hjälpte mig sedan med behån. Den var nästan helt genomskinlig och satt som ett andra skinn. Kuporna var lågt skurna, och tunna sidenband hängde även här så att bröstvårtorna bara skymtade när jag rörde mig.

Jag kände mig inte naken. Jag kände mig vacker.

Sedan räckte han mig shortsen och visade hur gummibandet fungerade. Det gick att lossa med en enkel rörelse. Jag testade, och när shortsen föll ner till golvet blev effekten magisk.
Jag drog upp dem igen, och Costas hjälpte mig på med linnet. Den flockade spetsen dolde behån men skapade samtidigt en illusion av att jag inte hade något under. Brösten rörde sig naturligt, och trots det tunna materialet kände jag mig trygg.

Jag vände mig mot spegeln. Förtrollad av det jag såg stack jag ut huvudet bakom skärmen och ropade till Klara: ”Han är en jävla magiker!”

Jag klev i kjolen och drog upp dragkedjan. Tyget föll på plats och smet åt kring kroppen, samtidigt som det knappt kändes som om jag hade något på mig. Till sist tog jag på mig kavajen.
När jag knäppte den såg kvinnan i spegeln ut som någon helt annan. Ändå hade jag aldrig känt mig så levande.

Jag klev fram och lät Klara se den starka, sexiga och självsäkra kvinna jag nu kunde ana inom mig.

”Wow!” utbrast hon.

De gick ett varv runt mig.

Jag mötte Costas blick och försökte visa hur mycket jag älskade kläderna och känslan de gav mig. Det ryckte till under hans byxor. Jag log stolt och nickade, som om jag äntligen hade förstått något. Han tände på min njutning. Och jag njöt som fan.

Klara drog med mig till bänken och satte sig.

Hennes blick hade förändrats när hon log mot mig.

”Strippa.”

”Klara!”

Hon höll kvar blicken i min. Jag kände mig inte generad. Jag kände mig trygg.

Jag började röra höfterna, tänkte på koreografin och gjorde en av de rörelser Ann kallade att ”smeka publiken med arslet”. Det kändes fantastiskt, inte alls så skrämmande som jag hade trott. Jag blundade och nynnade med i låten.

När jag rätade på mig knäppte jag upp kavajen och lät den glida ner över ena axeln. Under linnet skymtade bröstvårtornas konturer genom tyget. Jag kände hur hårda de var och hur sidenbanden under retade dem. Med en snabbare rörelse på den andra axeln lät jag kavajen falla.

Nu hörde jag musiken till numret tydligt och följde den vidare. Jag vände mig långsamt i tre markerade steg och lät ett axelband glida ner samtidigt som jag böjde mig framåt. Jag stelnade till ett ögonblick i positionen, men vägrade stanna där. I stället koncentrerade jag mig på kedjan och lät kjolen falla.

Jag hörde Klara dra efter andan, men fortsatte. Med händerna på höfterna gick jag ner i ännu en rörelse, lät kroppen följa musiken och lät varje gest bära en känsla.

När kjolen föll drog Klara efter andan igen.

Costas grep hennes hand, som för att be henne låta mig fortsätta utan att avbryta. Sedan nickade han tacksamt. Nu visste Klara, och hon skulle hjälpa honom att hålla mig trygg. Han drog henne till sig i en kort kram och torkade undan en tår ur hennes ögon innan jag hann vända mig om.

Jag kände mig stolt och stark. För en stund kunde jag lägga skadorna och det som hänt i kylrummet åt sidan. Jag bara lyste.

Jag gled ner på golvet och gjorde några mjuka glidningar. Sedan gick jag ner på knä framför dem, lutade mig bakåt och drog linnet över huvudet. Behån var genomskinlig och lät bröstvårtorna synas innan sidenbanden föll ner och täckte dem.
Vad spelade det för roll? Jag gick fram till Klara och gav henne snöret som fick shortsen att falla.
Hon drog i det, och shortsen gled ner till golvet.

Jag stannade kvar på golvet och avslutade i en öppen split.

Applåderna bröt ut. De reste sig, visslade, kramades och hoppade omkring som om vi just hade klivit av scenen efter en premiär.

Klaras mobil ringde. Hon svarade och log. ”Självklart, vi kommer.”

Sedan såg hon på oss med en min som om vi hade blivit påkomna och kallats till rektorn.

”Amo säger att middagen är serverad.”

Klara började skratta igen. När vi äntligen tog oss ut till Amo på bakgården var gården nästan tom.

”Var är alla?” frågade Costas. Orden började bli lite sluddriga. Han hade druckit champagne medan jag bytte om och hängde tillbaka peruken. Han hade förklarat att den hörde till numret nu.

”På stranden”, svarade Amo.

”Åh, jag vill också bada!” tjöt Klara och försökte kasta sig iväg, men Amo fångade henne mitt i språnget.

”Först mat”, sa han och skrattade.

Den här gången slog Amo sig ner hos oss och åt. Han och Costas pratade grekiska, och Klara började översätta.

Jag stirrade på henne.

”Pratar du grekiska?”

”Ja. Jag är född här. Trodde du inte det?”

”Nej!” Vi började skratta och kramade om varandra.

”Men hur kan du svenska?”

”Min farbror är född i Sverige. När han flyttade hit lärde han mig svenska så att vi kunde prata med varandra utan att någon annan förstod.”

Jag kände hur alkoholen gjorde mig modigare.

”Påminn mig om att ge din farbror en kram när jag träffar honom”, sa jag och pekade med fingret i luften. ”Han ska fan få en puss!”

Mitt glädjeutbrott fick männen att vända sig mot oss och skratta.

Klara såg på mig med mjuka ögon.

”Jag är så glad att du kom. Du var saknad innan vi ens visste att du fanns.”

Sedan satt vi kvar alla fyra och pratade medan vi drack tsikoudia långt in på natten. För en gångs skull tänkte ingen av oss på morgondagen eller på baksmällan som väntade.