När jag gick genom korridoren kom känslan av det förbjudna över mig igen.
Jag hade på en enda dag upplevt mer eller känt mer var mer rätt uttryckt än under större delen av mitt tidigare liv. Känslan låg som elektricitet under huden. Jag hade vetat att något behövde förändras. Det var en stor del av anledningen till att jag åkt.
Men jag hade inte föreställt mig en förändring så här snabbt, inte på detta sättet.
Numret hade gett mig en märklig känsla av styrka. En tro på att styrkan kanske faktiskt fanns inom mig.
Jag tog ett djupt andetag och kände hur syret fyllde lungorna.
Stark.
Ung.
Nyfiken.
Men en mörkare känsla blev jag inte riktigt av med.
Var hade jag egentligen hamnat?
Det här var inte likt den hotellshow jag sett på charter som barn. Visste de inte hur utmanande föreställningen var, kanske var det bara jag som såg?
Hade det till slut slagit över?
Var jag på väg att bli galen?
Jag vände vagnen och backade in genom köksdörrarna. Något tog emot min rumpa och hindrade mig från att komma in. Jag buffade till.
Bakom mig hördes ett lågt morrande.
”Fortsätter du så där kommer det bara sluta på ett sätt.”
Jag kastade mig framåt och snurrade runt.
Josh stod bakom mig.
Hettan steg över kinderna.
”Förlåt. Jag trodde att det var dörren.”
Hans hand gled ner över shortsen och smekte bulan därunder.
Jag stirrade på honom.
Han såg alldeles för nöjd ut med min reaktion.
Sedan skrattade han och klev åt sidan så att jag kunde komma in med vagnen.
”Behöver du hjälp?”
”Nej tack.”
Precis när jag trodde att jag kommit undan den laddade situationen grep han tag om min arm och drog mig intill sig. Han lyfte min haka tills jag mötte hans blick.
”Dina ögon. De berättar allt om dig. Vet du det?”
Det fanns inte en chans att han kunde läsa dem.
Inte som…
Hans fingrar snuddade min kind. Den andra handen strök mot sidan av mitt bröst, som om den råkat hamna där.
Jag darrade till.
Han böjde sig fram och kysste sakta längs min nacke.
”Dina blickar i omklädningsrummet tidigare, när jag kom ut ur duschen”, sa han lågt. ”Hade inte Klara varit där hade jag tagit dig mot väggen.
Jag svalde.
”Du hade tyckt om det, få spela oskyldig och försvarslös.”
Jag ryckte till och skapade ett mellanrum mellan oss.
Kvinnorna på scenen blixtrade förbi i mitt huvud. De hade ägt sina egna kroppar, de hade inte bett om ursäkt för dem.
Jag rätade på ryggen.
Jag försökte mig på ett snett, sexigt leende. Förmodligen såg jag ut som ett flinande fån, men just då struntade jag i det.
Inuti mig var reaktionen allt annat än lugn. Han gjorde mig obekväm. Men det var också lockande att stå där och spela något jag inte var. Att se honom i ögonen och veta att han ville ha mig.
Jag tog ett steg närmare.
”Om mina ögon avslöjar så mycket borde du veta exakt vad jag behöver just nu.”
Han nappade direkt.
”Du vill ställa dig på knä och upptäcka vad jag döljer.”
Han kom närmare.
Jag smet runt honom och gick fram till kylen.
”Fortsätt drömma”
Jag andades ut.
Jag hade gjort det.
Jag hade faktiskt gjort det.
Att benen fortfarande höll mig uppe var ett rent mirakel. Det kändes som att varenda muskel i kroppen skakade.
Jag drog fram en stor förpackning med tolv små vattenflaskor, för att nå ordentligt fick jag böja mig djupt in i kylen.
En lätt smäll träffade min rumpa.
Jag stelnade, den pirriga känslan kom tillbaka samtidigt som jag blev livrädd.
”Utmaningen antagen”, sa Josh.
Sedan lämnade han köket.
Jag stod kvar med händerna mot den kalla hyllan.
Vad i helvete hade precis hänt?
Vad var det här för människor?
Vem i helvete var den här kvinnan?
För jag kände mig som en kvinna, kanske för första gången i mitt liv.
Först Costas korta ”It’s okay”.
Nu Josh, som hade gjort det fullständigt självklart att han ville ha mig.
Aldrig hade jag känt mig så attraktiv, så åtrådd, så önskad.
Var det här vad jag hade missat genom att växa upp i ett killgäng?
Jag stängde kylens dörr och lutade mig mot den svala metallen.
Minnet av varför jag tagit jobbet utan att tveka högg till.
Jag hade inte ställt en enda fråga.
Jag hade bara fått en chans att fly.
En chans att ta mig därifrån.
Vid det här laget borde gänget hemma ha upptäckt att jag var borta. När jag landade hade jag kastat mitt gamla simkort och skaffat ett grekiskt nummer.
Natten som förändrade allt låg två månader tillbaka. Men den var fortfarande ett öppet sår. Jag slöt ögonen, men minnet som kom var äldre.
Sedan mellanstadiet hade jag kallats pojkflicka. Jag hatade ordet, som om min personlighet gjorde mig till en pojke. Jag älskade att vara tjej och hade ofta spelat på det till min fördel. Men jag hade alltid varit den som klättrade högst, den som hoppade först.
Den som gjorde sådant som andra tvekade inför.
Det var i femman, vid klätterställningen, som jag hade förseglat mitt öde i den lilla hemstaden. Högst upp på ställningen kunde den som vågade hoppa över till kronan på en stor ek.
Det var min plats.
Mitt andrum från de andra barnen.
Där kunde jag läsa ifred.
En dag stod några killar från sexan där. En kort, blond kille som de andra kallade Tony var på väg över till eken. Från trädkronan ropade han att de andra skulle komma. En mörkhårig kille tog sig vant upp på ställningen men backade vid hoppet.
Vilka jäkla fegisar, hade jag tänkt.
Jag klättrade förbi dem.
”Ska du hoppa?” frågade någon.
”Det vågar hon aldrig.”
Jag ignorerade dem och tog språnget lika säkert som alla gånger tidigare.
Tony mötte mig med ett flin.
”Inte illa.”
”Försvinn ur mitt träd.”
”Ditt träd? Det är väl skolans.”
”Äh, kom igen. Vi kan väl dela? Det verkar ju inte som att någon annan vågar.”
Jag klättrade vidare upp i kronan till min favoritgren och tog fram en bok. Tony kom tillbaka på flera raster efter det. Ibland vågade någon av hans kompisar hoppa, men oftast var det bara vi två.
Det märkliga var att jag aldrig hade tänkt på honom som någon som förändrade mitt liv.
Inte då.
Kanske var det just det som hade gjort honom viktig. Han hade varit den första som inte försökte få mig att välja mellan att vara tjej och att vara modig.
Röster från salen slet mig ur minnet.
Jag grep vagnens handtag och skyndade tillbaka innan nästa bild hann komma. Klara väntade tillsammans med Costas och Ann.
”Wow. Bara wow. Ni såg fantastiska ut!” sa jag och delade ut flaskorna. ”Vilket nummer.”
Jag vände mig till Costas.
”Och kläderna … de var magnifika. Helt underbara.”
”Tack.”
Han log.
Anns granskande blick landade på mig.
”Vad tror du, Costas? Kommer vi få in henne i bondagedräkten?”
Jag satte vattnet i halsen.
Dräkten Ann hade burit skulle alltså bli min.
Banden hade knappt täckt hennes bröstvårtor.
På mig skulle den vara minst sagt minimal.
”Inte som den ser ut nu, men jag tänkte ändå uppdatera den. Du har burit den i fem säsonger.”
Han gav Ann en sträng blick innan han vände sig till mig.
”Jag lovar att du kommer se minst lika fantastisk ut. Oroa dig inte.”
Jag försökte låta bli att tänka på det.
Det gick sådär.
Klockan närmade sig sex och teamet, inklusive Costas, bestämde att dagens arbete var slut.
”Det är lite flytande tider nu i början”, förklarade Klara, ”men frukost serveras mellan nio och tio för oss i kvällsunderhållning och du ska vara på plats vid scenen innan elva varje morgon. Den tiden förändras aldrig för oss.”
Hon höjde axlarna.
”Däremot beror det lite på när vi slutar.”
Klara hakade fast sin arm i min.
”Det är nu det roliga börjar”, viskade hon och log mystiskt.
Sedan drog hon med mig mot altanen vid poolen.
Trots att det bara var början av våren var det redan varmt på här. Så fort vi steg ut på den solvarmda altanen blundade jag och lät strålarna träffa ansiktet. När jag lämnat Sverige hade små högar av vinterns sista snö legat kvar utanför flygplatsen.
Jag drog in ett djupt andetag.
Undrar om det snöar på Kreta? Jag log åt tanken, sedan såg jag ut över altanen.
Personalen samlades i en av loungegrupperna med utsikt över stranden, den låg gömd mellan klipporna nedanför hotellet. Solen vandrade långsamt ner över himlen. Jag satte mig i utkanten av gruppen medan alla pratade i mun på varandra. Nils upptäckte att jag höll mig undan, grep tag i stolen och drog in mig bland de andra.
Jag såg honom nu med andra ögon än tidigare under dagen, trots att han hade precis samma kläder på sig.
Bilden från scenen kom tillbaka.
Sara.
Nils.
Det hade varit något i det där ögonblicket när ljuset slocknade.
Något som fastnat i mig.
Plötsligt insåg jag att det inte var Sara jag såg framför mig i tankarna.
Det var jag själv.
Nils tittade förbryllat på mig och log.
”Vad tänker du på?”
”Inget. Absolut inget”, svarade jag och vände bort blicken.
Den blyga kvinnan från showen satt bredvid en av killarna jag ännu inte hade presenterats för.
Jag lutade mig fram.
”Hej. Jag måste bara säga att du var helt magnifik i numret.”
Hon tittade på mig och mumlade ett lågt:
”Tack.”
Killen bredvid henne sträckte fram handen.
”Tjena. Clark. Och det här är Faith”, sa han och pekade på den blyga tjejen. ”Så du är den nya tjejen? Var kommer du ifrån?”
”Clark, du vet bättre än att ställa sådana frågor”, avbröt Klara barskt.
Sedan vände hon sig mot mig.
”Vi kommer alla från mindre städer runt om i Norden. Mr Raffa tycker att det är viktigt att vi inte riskerar att springa på gäster vi känner. Det förstör den anonyma känslan på hotellet.”
Den anonyma känslan? Jag tittade på henne, vad pratade hon om? Jag hade missat något, något viktigt.
Precis när jag skulle fråga vad hon menade sträcktes en hand rakt mot mitt ansikte.
”Hej. Lina. Eller Karolina egentligen.”
En tjej med en lång, brun fläta stod nästan bokstavligen i mitt knä.
Jag gled längre bak i stolen.
Hon tog det som en inbjudan, satte sig på armstödet och hamnade till hälften i mitt knä. Hennes lår pressades mot mina hängselbyxor och hon rörde sig närmare, medvetet.
Va i helvete …
Hon lutade sig mot min hals och sniffade.
Sedan höjde hon ena ögonbrynet.
”Jag gillar din doft.”
”Min doft? Tack, antar jag. Den är köpt på Åhléns och var inte dyr.”
”Nej, inte parfymen.”
Hon log.
”Din doft.”
Det var något i hennes blick som om hon visste något. Jag pressade mig längre bak i stolen.
Kunde hon ha sett mig från scenen?
Jag kände igen henne som mördare nummer ett. Hettan slog upp i ansiktet, paniken växte. Jag behövde komma därifrån, få luft.
Vakna och inse att allt bara varit en dröm.
Klara såg det.
”Laura, är du okej? Vad har hänt?”
Hon vände sig häftigt mot Lina.
”Soso, vad i helvete har du sagt nu?”
Lina höjde händerna i en oskyldig gest.
”Jag? Jag sa bara att hon doftade gott. Det var allt.”
Hon hade rest sig och gick bort mot några andra längre bort.
Klara hämtade ett stort glas vatten.
Här, drick, andas.
Kylan från vattnet som rann ner genom strupen svalkade hettan i ansiktet.
”Tack.”
Jag hann knappt sätta ner glaset innan fler människor började ansluta. Medan solen sänkte sig och snuddade vid horisonten växte gruppen. Snart var säkert femtio personer samlade på altanen. De måste tillhöra de andra avdelningarna. Jag hade uppfattat att det fanns totalt fyra hotell, men det här var det största och tog cirka trehundra gäster. Personalen bodde alla på det här hotellet, men en bit bort.
Då slog det mig, jag hade fortfarande inte fått något rum.
Jag tittade efter Ann, men hon syntes inte till.
”Laura, kom!” ropade Klara från altanens bortre ände.
Jag skyndade efter henne.
Där började en lång, vindlande trappa som ledde ner mot den privata stranden. När vi kom ner insåg jag att ännu fler människor hade samlats där. Först trodde jag att det bara var en kväll på stranden.
Många av kvinnorna hade tunna, ljusa kläder och de bar små krukor och grunda fat där späda groddar, blommor och örter växte ur mörk jord. Vid en flotte vid vattenbrynet stod gamla vinkaraffer och stora fat med frukt. En kvinna som bara kunde beskrivas som en grekisk gudinna vandrade längs vattenbrynet och nynnade.
Hennes vita tygstycken dansade kring benen medan hon tände facklor en efter en. När den sista lågan tog sig låg skymningen som sammet över viken.
Människor rörde sig mellan stranden och havet under lågmäld sång. Några bar krukor i famnen, andra rev försiktigt kronblad från blommorna och lät dem samlas i kupade händer.
Havet doftade salt, röken från facklorna blandades med söta örter och varm jord.
Jag hade klivit in i en annan värld.
Det fanns en känsla i luften, i sanden där vi stod, som om de visste vad livet gick ut på.
Jag sökte Klaras blick.
”Vad är det här?”
”Adonia.”
”Vad betyder det?”
Hon log.
”En påminnelse om att inget vackert varar för evigt.”
Jag såg ut över stranden.
”Och vad har det med oss att göra?”
Klara såg på mig några sekunder längre än nödvändigt.
”Mer än du tror.”
Sedan drog hon den tunna klänningen över huvudet.
Innan jag hann förstå vad hon gjorde sprang hon barbröstad mot vattnet med ett skri.
Hon kastade sig genom den första vågen.
När hon bröt ytan igen kastade hon en sky av blomblad omkring sig.
De landade på vattnet och flöt omkring henne som små färgklickar i mörkret.
Sedan vände hon sig mot mig.
”Kom, Laura!”
Jag stod kvar.
Klara stod med vattnet till midjan. Hennes ballerinakropp syntes mellan skenet från lyktorna och skymningens sista strålar, och de små blombladen guppade omkring henne på vattenytan.
Det var vackert.
Men något med bilden gav mig en rysning.
”Kom, Laura!” ropade Klara igen.
Jag skakade på huvudet och gick – eller rättare sagt sprang – upp till strandens övre del. Sanden var fortfarande varm när jag satte mig lite i skymundan. En efter en befriade sig människorna från sina kläder och gick ut i vattnet. Precis som Klara kastade de blomblad mot himlen. Några behöll tunna plagg på sig, men flera var helt nakna.
Jag borde ha tittat bort.
Men jag kunde inte.
Jag ville inte.
Det fanns något hypnotiskt i hur de rörde sig tillsammans.
Som om de glömde allt så fort de steg ner i vattnet.
När solen hade försvunnit helt bakom horisonten steg de flesta upp ur havet. Klara kom fram och skakade sitt blöta hår över mig.
Jag tjöt när de kalla dropparna träffade huden.
”Är du redo att gå?”
”Men de andra då?”
Jag såg ut mot gestalterna som kunde skymtas i skenet från lyktorna och som fortfarande rörde sig i vattnet.
”De kommer när de är klara.”
Hennes leende sa att hon visste något.
En hemlighet.
Vi följde vägen som slingrade sig runt hotellet i stället för trappan tillbaka upp till altanen. Jag kastade en blick uppåt.
En man stod vid räcket.
Det blå ljuset från poolen bakom honom gjorde honom till en mörk siluett. Jag kunde inte urskilja hans ansikte, bara de breda axlarna och sättet han stod på.
Helt stilla.
Som om hotellet, stranden och människorna i vattnet tillhörde honom.
Det kändes som om hans blick granskade mig.
Jag stannade till.
”Laura?”
Klara drog mig i armen.
”Kommer du?”
Jag tvingade bort blicken från mannen.
”Ja.”
Vi fortsatte gå.
Efter några steg kunde jag inte låta bli att titta tillbaka.
Mannen var borta.
Men den här gången visste jag att jag inte hade inbillat mig.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.