Ett litet lån

”… och det känns ju trist, nästan lite taskigt, att inte kunna ge det, om du fattar? Men jag vill ju inte, så ja…”

”Äsch, jag tror du övertänker lite nu. Och fattar hur jobbigt det skulle vara att göra en så pass intim grej som du inte vill. Det är faktiskt inte lätt att ha en karl på knä, eller i sitt knä heller för den delen. Och, du vet, hela grejen bygger ju på att båda vill. Det är inget man gör bara sådär, som att typ gå och plocka äpplen.”

”Plocka äpplen? Du har sjukt skumma liknelser.”

”Mäh, har jag väl inte! Plocka äpplen är lätt, enkelt. Att dominera sin partner, dels för första gången och kanske extra mycket inom ett område som ändå är rätt så nischat, i alla fall för folk som är lite mer normativa, är inte enkelt i jämförelse,” rabblade Vera och viftade med drinkpinnen som om hon dirigerade en livlig orkester.

”Ja, jo, ja okej då! Men iallafall, jag vet inte vad jag ska göra,” påpekade Lena och sörplade i sig det sista av sitt iste.

”Du ska inte göra något alls, för du vill inget göra,” sa Vera med skarp pondus.

”Alltså, ibland låter du verkligen precis så gammal som ditt namn också låter,” muttrade Lena.

Vera svarade med att kasta en servett på henne.

”Vad säger Peter då?”

”Gud, Vera, ingen säger Peter om Pelle.”

”Detaljer, smedaljer. Vad säger han? För ni har väl ändå pratat om det mer?”

”Jo, ja. Nej men han vill ju inte heller att jag gör det om jag inte vill. Men det är mer att… han behöver det, och jag fattar det, men jag kan inte. Runt, runt sådär liksom.”

”Det är skillnad på att vilja ha något och att behöva,” påminde Vera vänligt och hejdade snabbt en servitör och beställde in mer iskall dricka och chokladbakelser.

”Jo, iochförsig, men alltså, jag märker liksom av att han faktiskt behöver, och inte bara vill.”

”Fullt rimligt, jag ville mest bara påminna.”

”Mhm, jag vet.”

Hälften av chokladbakelserna hann bli uppätna innan Vera drämde till med:

”Men låt mig låna honom en kväll då?”

Lena tappade sin sked med bakelse.

”Vad sa du?” gapade hon och stirrade oblinkandes, vilket var en bedrift för en som annars blinkade så ofta som Lena ändå gjorde.

”Jag sa, låt mig låna honom en kväll då? Menar, det är ju inte som om vi inte knullat, det här skulle ju bara vara en annan typ av intimitet.”

Lena stirrade lite till. Blinkade. Reste sig och hämtade en ren sked. Åt tre stora bitar chokladbakelse. Stirrade lite till. Vera stjälpte i sig iste och väntade, suveränt oberörd.

”Men alltså… låna? Vad fan, Vera?”

”Ja, ni måste ju inte, men det var en tanke bara.”

”Men vaddå, vill du göra… uh… det där med min man?”

”Lena, har du glömt att jag sa att jag gärna skulle göra liknande med er båda två?”

”Huh?”

Vera garvade, mumsade i sig det sista av sin bakelse och plirade tvärs över bordet på väninnan.

”Okej du har glömt. Men ja.”

”Men, men vaddå med oss båda?”

”Men vaddå vaddå? Lena, vi har haft en vanlig hederlig vaniljig trekant, varför skulle jag inte vilja ha en runda BDSM också?”

”Huh. Ja, nejmen okej. Eh… jag har typ inte tänkt på det? Men alltså, Vera, jag vill ändå inte.”

”Nej, jag vet. Du sa det då. Jag menar bara, att ja det är något jag vill, inte att det måste göras, såklart.”

Lena såg på sin långhåriga vän med smalnande ögon, plockade upp in mobil, fipplade med den, stoppade ner den i väskan igen.

”Jag frågade vad Pelle tycker.”

”Mycket rimligt. Skål för kommunikation.”

”Alltså, jag tror inte att jag skulle vilja ha, typ, detaljer, om ni gör något? För liksom, jag är verkligen inte med i den matchen.”

Vera viftade med ena handen i luften, nickade samtidigt så häftigt att håret hoppade runt henne.

”Nej nej, allt sånt kan vi ju babbla igenom om det ens är aktuellt, men självklart behöver ingen veta mer än vad som är bekvämt.”

”Huh,” fick Lena fram och klickade naglarna mot bordets glasyta.

#

”Pelle?”

Det lät som om hon var inne i badrummet, så Peter parkerade jobbväska och skor i hallen, hängde jackan på en krok, petade av strumporna och letade upp sin sambo, som mycket riktigt låg i badet. Hon vinkade lite halvdant åt honom, Peter log tillbaka och skalade av resten av kläderna, tog en snabb dusch och kröp ner i badkarets andra ände.

”Hej,” log han medan det varma vattnet fick musklerna att långsamt slappna av ytterligare.

”Hej.”

Trivsam tystnad följde. Lena la sina ben över hans. Peter masserade hennes fötter.

”Har du hunnit tänka?” undrade hon och gned en fot över hans lår.

”Lite. Men, alltså, blir det inte konstigt? Menar, rent relationsmässigt? Vera är ju ändå din bästa vän.”

”Jovisst, men alltså, vi har ju redan legat med henne, så isåfall blir det väl bara konstigt om vi typ… gör det konstigt? Jag vet inte. Men, det jag tänkte på var väl mer, om du vill? För liksom, jag kan inte ge dig just den här typen av intimitet.”

”Nej, okej, fattar. Och du behöver inte ge mig det, du vet det va?”

”Ja, jo, typ. Men det känns… trist? Att inte kunna leverera, typ.”

”Herregud, Lena.”

Peter sträckte sig framåt och drog helt sonika Lena tvärsigenom vattnet, vände henne så att hon kunde luta ryggen mot hans bröst, slöt armarna runt henne.

”Du, om det här med specifikt Vera är för komplicerat, så kan vi ju bara släppa det. Du vet, jag kan ju kika efter en annan person, det behöver inte vara din bästa vän bara för att vi hade en bra trekant med henne. Eller, om det blir för fel för dig, så får jag väl släppa det.”

”Jag tycker inte att du ska behöva släppa en del av dig för min skull. Jag måste hantera mina reaktioner, Pelle. Det är inte på dig, att jag flippar.”

”Nej, jag vet. Men eftersom vi är mer monogama är icke, så.. ja, jag vet inte.”

”Mm. Kommer du ihåg att Vera sagt att hon vill göra sådant där med oss båda?”

”Hm? Åh ja, jo det sa hon väl där efter att vi låg?”

Lena stönade och sjönk långsamt helt ner under vattnet, så att hans armar gled upp från henne midja över brösten till axlarna för att slutligen landa ovanpå henne huvud. När hon kom upp igen, med håret drypande vått mot hans bröst, suckade hon.

”Jag minns verkligen det.”

”Okej, alltså jag vet inte vad jag ska säga om det?”

”Nejmen inget. Jag bara… det är lite frustrerande, typ. Och jag försöker släppa att jag inte behöver, och kan, uppfylla alla behov, och sådär, du vet…”

Och hon ålade sig ner under vattenytan igen. Peter kikade på toppen av hennes huvud, såg håret flyta runt som sjögräs. Väntade.

”Jag sa till Vera att jag nog inte vill ha några detaljer om vad ni gör, ifall ni gör något, så, jag vil inte ha detaljer ifall ni gör något,” meddelande hon honom när hon dök upp ur vattnet och kurade ihop sig mot honom igen, drypande våt.

”Okej. Men alltså. Jag vet inte om jag vill.”

”Nej, men om. Såhär, du får gärna säga att det händer eller har hänt, men jag vill inte veta mer än så. Eller att det inte händer, ja du fattar. Bara en statusrapport, liksom.”

#

13:40 slirade Peter tillbaka in på kontoret efter ett lunchmöte med en kund. På skrivbordet låg ett litet vadderat kuvert, en hög med nya fall, och en post-it lapp. Det var bara det vadderade kuvertet som stack ut. Han kikade hastigt på det, kände igen Veras handstil, la kuvertet i portföljen och tog upp det första av de nya fallen som han behöver arbeta sig igenom innan stängning klockan 17.

17:30 svängde han runt hörnet till det gula stenhuset, knappade in koden och slank in i entrén. Hissen var vidrig, så det blev sju trappor som iochförsig också var vidriga, och han nådde den sjunde våningen med en puls som nog fick vara ett tydligt tecken på att han nog borde trappa upp både simningen och konditionen lite mera.

Nyckeln, sval mellan fingrarna när han stack den i låset och vred om. Hallen, skoställ, hatthylla, en gammaldags herrbetjänt i svart metall, en matta med röd-svart mönster. Hans svarta skor bredvid ett par mörkt bruna. Hans bruna jacka bredvid en klarröd.

Gången mellan hallen och de övriga rummen, en matta även där, speglar på väggarna, ljusslingor uppe vid taklisterna.

Vera på sängen, på mage med en bok under näsan.

Orden på lappen som legat i det vadderade kuvertet studsade runt i Peters huvud. Lätta ord. Instruktioner. Stoppord. Peter drog loss slipsen, knäppte upp skjortans knappar, drog tyget upp ur byxlinningen, lät skjortan glida av, ner i en hög på golvet. Han lirkade fötterna fria från strumporna, kände trägolvets släta yta.

”Ner på knä.”

Det mjuka tonfallet förvånade honom, Peter hade föreställt sig skarpa, lite hårda ord. Det kanske berodde på att Vera för det mesta lät som om hon rökt i femtio år och druckit kilovis med whiskey. Men icke. Det var lite som att få bomull i öronen. Trägolvet var kompakt under knän och skenben när han, lätt ovant, satte sig så som hon sagt.

”Händerna bakom ryggen, håll om handlederna. Huvudet högt, och se på mig.”

Hon hade flyttat sig och satt på sängkanten, med ett ben vikt in under kroppen och det andra hängande fritt så att tårna nästan nuddade golvet.

”Jaha, sötnos, hur ska vi leka ikväll, hm? Eller, mer exakt, vad ska jag göra med dig?” Vera log ner mot honom, släppte oändligt långsamt håret ur knuten det suttit i, ruskade på huvudet så att de ljusa lockarna studsade, och Peter bet sig i läppen, följde hårsvallet ner, ner, ner. Vera hade verkligen så långt hår.

”Jag sa att du ska se på mig, inte mitt hår.”

Hennes röst, fortfarande så mjuk. Med lätt blossande kinder slet han blicken från hennes såg, såg in i henne ögon, fick luta huvudet lätt bakåt för att kunna göra det.

”Duktig, du kan ju lyssna. Bravo, Peter,” mumlade hon och strök ett finger längsmed hans ena kind. Hennes fingerspets lämnande ett spår av värme över huden. Peter svalde, vägrade blinka.

”Jag tror att vi ska börja lite lätt, eller vad tycker du, hm? Öppna munnen, Peter.”

Luften som han andades in la sig som en filt över tungan. Vera grep om hans haka med tre fingrar, drog tummen över hans underläpp.

”Det tog dig fem minuter att sitta halvnaken på mitt golv. Vilken liten slampa du är, så lätthanterlig.”

Hennes tunga mot kinden i en långsam slickning. Spåret av saliv brände. Rummets konturer blev mer diffusa. Vera var kristallklar där hon satt lutad över honom.

”Nå? Vad tycker du?”

”Snälla,” viskade han och kände hennes tumme glida över underläppen igen.

”Så girig. Men det är okej, jag vet att du är lite otålig.”

Hennes leende var både ljuvt och djävulskt. Strängen av saliv som hon lät rinna från sin mun ner över hans läppar och haka kändes som varmt silke. Peter gnällde till.

#

Lena vaknade till av att sängen sviktade lätt. Peters kropp bredvid, en lätt doft av den duschtvål som hon visste att Vera använde. Hon vred lite på sig, la sig på sidan, kände hur hans arm smögs över hennes höft. Varma läppar mot hennes axel, och lätt fuktigt hår mot kinden.

”Somna om,” viskade Peter och drog henne tätt mot sig under täcket.

”Mår du bra?” mumlade hon, för hon behövde veta åtminstone det, om inget annat.

”Jadå. Jag ville inte väcka dig, men ja. Sov, älskling.”

”Okej. God natt.”

#

Vera drack en sista kopp te i timmen mellan natt och gryning, invirad i täcket i sängen som fortfarande doftade svagt av Peters aftershave. Den sista slurken te värmde lång ner i magen. Påväg ut i köket stannade hon och öppnade sovrumsfönstret på vid gavel, lät frisk nattluft strömma in. Tekoppen lämnades i diskhon.

Badrummet doftade svagt av citron, och hon tände ljuset för att få ut mer doft medan vattnet i duschen blev varmt.

När hon kröp tillbaka i sängen med håret halvtorrt och kroppen mjuk av värmen från duschen, doftade sovrummet endast av citron.

Mobilens skärm lystes upp.

Lena: Mår du också bra?

Vera knappade in ett snabbt svar, tackade alla högre makter för att hon inte jobbade helg, la huvudet på kudden och lät sömnen komma.