Passion i vardagen #2 – Kontoret

Det är sommaren 2019 och Sverige hukar under sommarhettan. Vi är på jobbet som vanligt. Det är så praktiskt, vi jobbar på samma ställe, bara olika våningsplan. De flesta säger att de aldrig skulle stå ut att jobba med sin partner, att det är så skönt att komma ifrån varandra en stund, men så är det inte för oss. Vi är aldrig långt ifrån varandra och varje gång jag ser dig vibrerar och pirrar det skönt inuti magen och hjärtat och hjärnan känns som bomull.

Trots att vi varit ett par i snart 25 år är jag lika svag för ditt skratt och ändlösa pladder, ditt långa blonda hår, munnen, bröstens former, de böljande höfterna och rumpan. Jag älskar allt hos dig och du vet om det. På jobbet har du håret uppsatt men när vi åker hem brukar du dra tofsen ur håret, rätar ut det med fingrarna och skakar till det så det lägger sig över ryggen. Samtidigt ler du så där som om du vet vad just den där rörelsen gör med mig.

Det är början på juli och de flesta har redan gått på semester. Vi har en vecka kvar innan det är vår tur. I lunchrummet säger vi till varandra att det ska bli så skönt, så välbehövligt och att året känts långt. Vi ser fram emot den vanliga veckan ute på skärgårdsön där vi alltid brukar vara och sedan har vi inte planerat någonting. Det är ett aktivt val. Regnar det vill vi vara hemma och läsa och lata oss. Skiner solen kan vi göra vad vi vill.

Arbetsplatsen är verkligen gles på människor. Åtminstone på vårt våningsplan finns bara människor i knappt vart tredje rum. Telefonerna ringer allt glesare och våra inkorgar är tomma. Vi fikar, går ett varv runt parken i värmen men flyr snart in igen i den relativa svalkan.

Inne är det 27 grader i korridorerna. I varje rum står fönster på glänt och bordsfläktar surrar. Du har klänning på dig som alltid sådana här varma dagar och du klagar på att du är svettig under armarna och lite tystare läger du till att du även är svettig mellan brösten. De orden är bara avsedda för mig och jag undrar om du retas lite.

Du sitter längst bort i den parallella korridoren och din rumskamrat är på semester. I mitt hörn ekar rummen tomma. Ibland surrar skrivaren till i det allmänna utrymmet i närheten.

Den här dagen tickar klockan mot lunch. Alla verkar ta långlunch utanför huset på någon av de närbelägna restaurangerna och en efter en lämnar många av våra kollegor byggnaden. Jag flinar lite och tänker att chefen är på semester så luncherna kommer nog i de allra flesta fall bli längre än de vanliga fyrtiofem minutrarna i regionen.

Klockan är 11:45 och jag undrar om du snart ska komma så även vi kan gå ut. Kanske vill du gå en lång promenad runt sjön och ta en fika på kaffet nere vid vattnet.

Då plingar min telefon. Ett SMS visas och det är från dig.

< Jag är ensam, jag har klänning på mig.

Jag vet ju det redan så anledningen kan bara vara en. Jag skickar ett hjärta och reser mig långsamt från stolen. Allt är klibbigt. Svettig över ryggen och i rumpan efter den varma kontorsstolen. Jag går långsamt den korta biten bort mot ditt rum, passerar toaletten och blaskar ansiktet med kallt vatten. Jag hoppas att jag inte ska möta någon för ditt SMS, bara de få orden har fått min kropp att reagera och längta.

I din del av korridoren är alla dörrar stängda utom din. Det finns ingen här. Inne på ditt rum blåser det ljummet från det öppna fönstret och det luktar av din parfym, svagt och välbekant. Din kollegas plats är tom och på hennes skärm sitter en stor lapp med information om att hon är på semester och en ritad väldigt glad gubbe.

Bakom den ena ljuddämpande skärmen sitter du med armbågarna på bordet och blicken oskyldigt riktad på skärmen. Du tittar upp när jag kommer. Håret har du släppt ut löst över ryggen. Det gör du bara med en enda avsikt.

– Stäng och lås, försiktigt, viskar du.
Jag stänger dörren helt ljudlöst och ägnar många värdefulla sekunder åt att vrida om låset utan att det ska klicka. Det är inget konstigt med låsta dörrar här eftersom alla låser när vi går för att skydda sekretessbelagt material lite extra. Så att även din dörr nu är låst är inte konstigt. Men det ger oss många extra sekunder.

När jag åter rundar skärmen som skiljer av ditt skrivbord från din kollegas, har du rullat bakåt på stolen och sitter nu onormalt långt ifrån skrivbordet. Jag böjer mig fram och vi börjar kyssas samtidigt som jag rör vid ditt hår, ner över ryggen. Jag känner mot min mun att du ler.

Vi vet att det inte går att avbryta. Vi har försökt förut, tänkt att vi måste vänta tills vi kommer hem. Men då är det alltid tusen saker som måste göras. Middagen ska planeras, läxorna ska läsas och barnen vill berätta om sin dag. Då har lusten runnit av oss och fått vänta och då har det runnit ut i sanden.

Men nu är vi här och alla förutsättningar sammanfaller perfekt. Det tomma kontoret, din ägglossning, min längtan efter din närhet, doft, smak, dina kyssar och andetag. Jag längtar efter att du ska be mig att sluta för att någon kan komma, samtidigt som du särar benen och ber om mer…

När vi kysser varandra ligger min ena hand runt din nacke med fingrarna intrasslade i ditt utsläppta långa ljusa hår. Den andra handen söker sig innanför din klänning, den bara huden, ditt mjuka bröst. Du andas i min mun när min hand kupas och handflatan cirklar och nyper lätt om din styva bröstvårta.

Din hand masserar min hårda lem innanför shortsen. Lite fumligt knäpper du upp knapparna och drar ner dragkedjan. Jag andas, viskar ja, längtar efter din mjuka hand runt min lem, längtar efter din våta mun.

Vi fortsätter så en stund. Du sitter på din stol med stjärten långt fram och benen brett isär och kan inte riktigt sitta still. Jag kysser din hals och ditt blottade bröst. Du gör det jag tycker så mycket om, håller handen under bröstet och styr det mot min mun. Jag känner igen det från när du lät mig smaka din bröstmjölk när barnen var små. Små tysta gnyn kommer från din mun när jag slickar och suger försiktigt på din bröstvårta. Det är för krångligt, för riskabelt att befria båda brösten.

Jag fortsätter nedåt, pussar över magen utanpå kläderna. Du särar benen, drar upp klänningen helt så att du sitter med trosorna mot kontorsstolen. Bara det känns fel och upphetsande.

Jag pussar ditt venusberg utanpå tyget, låter tungan löpa längs insidan av båda låren. Du kör naglarna i min hårbotten, försöker styra, trycka mig rätt. Jag vet vad du vill och jag vet att vi inte har eoner av tid.

När jag pussar utanpå tyget rakt över din slida flyttar du dig framåt ännu mer så att du nästan kasar av stolen. Vi fnissar lite, kanske båda åt samma syn, hur du ramlar och blir liggande på golvet. Men du håller dig kvar, lyfter upp ena benet. Du har inga skor på dig. Ena foten först mot min axel, sedan på kanten på skrivbordet.

Lukten från ditt sköte, från trosorna gör att jag inte kan vänta mycket längre. Jag pressar näsa och mun en sista gång mot tyget och andas in, njuter av dina dofter och andas sedan ut. Varm het luft rakt in i dig.

Sedan gör jag dig till viljes, för trosorna åt sidan så att jag kan slicka dig och föra in tre fingrar i dig. Du är så drivande våt och svullen. Du nästan skriker av sensationen. Jag tittar upp på dig och ler, du måste vara tyst. Du ler tillbaka och nickar.

Jag slickar dig girigt, vet precis hur du vill ha det. Vi är så kåta, längtar så mycket efter varandra och det extra lagret av spänning och det förbjudna. Det triggar dig mer än mig. Det här är inte du, du vågar nästan aldrig göra sådana här saker men nu brinner din kropp och du är bortom kontroll. Just nu skulle bara en knackning på dörren kunna förstöra allt.

Du kommer mot min mun. Jag slickar dig långsammare så att det inte ska bli för mycket. Ditt underliv rör sig i långsamma vågor upp och ner över hela mitt ansikte. Sedan håller du fast mig i ett hårt grepp i håret så att jag inte ska röra mig mera. Jag håller fingrarna inne i dig alldeles stilla, känner hur dina slidmuskler krampar rytmiskt runt mina fingrar medan du kämpar med din andning. Hemma skulle du ha andats högt med vidöppen mun, små höga kvävda gnyn men nu är du nästan tyst, försöker andas genom näsan men luften räcker inte riktigt till. Ibland öppnar du munnen och andas mer.

Jag älskar den här stunden, älskar när du kommer, när du är lycklig, när du mår bra. Det våta över mitt ansikte och längs insidan av dina lår är det bästa kvittot av alla.

Långsamt reser jag mig upp. Du drar ner mina shorts och kalsonger över mina höfter. Du böjer dig fram och tar mig djupt i munnen, djupare än vanligt. Dina andetag genom den öppna munnen ger mig sensationer av både varmt och kallt när du andas ut och in. Din mun är även den våtare än vanligt, rikligt med saliv. Du vet så väl att jag vill komma i din mun, kyssa dig sen men det vill inte du. Vi har lärt oss varandra. Du känner på mitt grepp i ditt hår när det blir allt för nära. Då släpper du mig ur munnen och lutar dig tillbaka på stolen och ler så där oemotståndligt.
– Kom, viskar du och sträcker armarna mot mig.

Jag håller om dina axlar och du styr in mig mellan dina våta blygdläppar. Det låter skönt kladdigt när jag börjar röra mig och då har inte ens jag kommit ännu. Ditt ena ben på skrivbordet, det andra lyfter jag upp från golvet. Stolen rullar lite bakåt och stannar med en bokhylla som stöd så att jag kan ta dig ordentligt. Samtidigt kysser och slickar jag ditt nakna ben som jag håller upp.

Jag kan inte hålla mig länge, men idag är ”fyra sekunder” mer okej än hemma innanför våra trygga väggar. Du har redan kommit och jag har njutit länge av att få dig dit. Det som sker nu är bara mitt klimax.

Med långa stötar djupt in i dig pumpar min sperma upp i dig. Tanken på att just det här givit oss fyra underbara barn gör känslan ännu mer primitiv och uråldrig. Jag får alltid bilden av den lilla livmodertappen långt bak i din slida, det lilla slutna hålet liksom suger åt sig av all min säd och då kommer jag mer. Jag tappar nästan balansen av musklerna som rycker och krampar i benen.

Efteråt står jag lutad över dig med händerna knäppta bakom din nacke. Vi andas häftigt och kysser varandra djupt och mycket. Vi känner båda av stressen och du börjar redan sträcka dig efter pappershanddukarna som du förberett i din hylla. Men just idag känns stressen inte fel. Det känns bara som en del av äventyret, som en krydda och som något som tillhör just detta.

Vi fnissar lite när vi bökar med pappershanddukarna för att få in dem mellan dina ben innan jag drar mig ur dig. VI hjälps åt att knöla in ett par pappershanddukar i dina trosor men framför allt måste vi rädda kontorsstolen. Det här är också en procedur som är en del av äventyret. Det är busigt och knasigt och alldeles underbart.
– Nu fick jag inte knulla dig på skrivbordet, viskar jag tätt intill ditt öra.
Du daskar till mig, jag vet att du hatar sådant språk och det gör jag också men jag älskar att göra dig generad.
– Det får bli nästa gång, viskar du tillbaka.
– Så det blir en nästa gång? viskar jag tätt intill din mun.
Du nickar och vi kysser varandra vått och sexigt slafsigt, så där med mycket tunga och saliv och öppna munnar.

Du reser dig och kniper ihop benen och drar snabbt upp trosorna. Jag torkar av min lem och mitt ena ben där lite av vår blandade sav runnit. Sedan inspekterar vi varandra. Du undrar hur jag kunnat få knullrufs och jag hävdar att det är ditt fel. Jag säger att du är röd i ansiktet och du svarar att jag ser likadan ut. Vi undrar om vi ska hinna obemärkta till varsin toalett så att vi kan svalka oss med kallt vatten.

Korridoren är fortfarande öde när vi tyst låser upp din dörr och öppnar den utan ett ljud, bara ett svagt knarrande från gummilisten hörs och jag ger dig tummen upp för att du lyckades göra det så tyst. Längre bort i korridoren mot utgången rör sig människor som kommit tillbaka från sin lunch och en av mina kollegor vinkar och pekar frågande på sin kaffekopp. Du ler retsamt och puttar mig i riktning bort mot honom — gå bara. Själv smiter du in på närmaste toalett. Jag ler, skakar på huvudet och tänker att jag älskar dig. Trots snart 25 år tillsammans är du så vacker och jag älskar dig så galet mycket. Ditt hår, dina ögon, brösten, rumpan och benen, ditt ändlösa pladder och skratt. Jag tänker att det nog bara är du som kan tända mig så här fortfarande. Jag önskar bara det kunde ske mer ofta, att vår kärlek inte så lätt drunknade i vardag och slentrian. Dessa stunder visar ändå att vi fortfarande kan.