Barnen hade somnat ojämnt. Alva med tummen i munnen, Isak med ena foten utanför täcket som vanligt. Sofia hade stått en extra minut i dörren och lyssnat efter andningen, den där vanan som aldrig riktigt släppte även när de nu inte längre var spädbarn.
I vardagsrummet hade Erik redan hällt upp två glas. Samma vin som alltid på fredagar, det dyra de egentligen sparade till umgänge. Lampan över soffbordet var ner dimmat. Resten av huset låg släckt och tyst på det där sättet som kändes tryggt och säkert efter en lång vecka där man nu bara lägga sig raklång i soffan.
Hon sjönk ner bredvid honom. Knäna mot bröstet först, sedan rätade hon ut sig. Glaset kallt mot handflatan.
“Skönt”, sa han.
“Mm.”
De drack, pratade om Isaks fröken, om att diskmaskinen lät konstigt igen, om hennes mamma som skulle komma på söndag. Vanliga meningar. Trygga. Efter ett tag tystnade de, inte obehagligt, bara tomt på fler saker att gömma sig bakom.
Erik vred på glaset.
“Du har varit långt borta ett tag”, sa han, inte anklagande utan ödmjukt.
Sofia log mot vinet. “Jag är här.”
“Det var inte det jag syftade på.” sa Erik med blicken vänd mot henne.
Hon skulle ha skämtat bort det, i stället kom det där trycket bakom ögonen, snabbt, lömskt. Hon blinkade. Blinkade igen. Det hjälpte inte.
“Förlåt”, viskade hon, och då var det redan kört.
Erik satte ifrån sig glaset.
Flyttade sig närmare.
Hans hand i hennes hår, mot nacken, den där vana greppen som alltid hade betytt jag tar det. Hon lutade sig in, först styvt, sedan med hela vikten. Grät mot hans tröja. Inte vackert. Inte stilla. Det kom i stötar, som om kroppen äntligen fått lov.
“Jag är så usel”, sa hon in i tyget. “Jag vet att jag är det. Jag ser hur du tittar. Inte krävande. Bara… väntande. Och jag har ingenting. Inget. Det är som att det slocknade och jag står där och låtsas att jag letar efter tändstickor.”
“Sofia.”
“Du säger att det blir bättre. Du har sagt det i två år.”
“För att jag tror det.”
“För att du är snäll.” Hon snyftade till, och skämdes för ljudet. “Du är så jävla snäll, Erik. Du diskar. Du hämtar. Du rör mig som om jag vore ömtålig i stället för om jag vore vrickad. Och jag hatar det. Jag hatar att du anpassar dig.”
Han sa ingenting på ett tag. Bara höll. Tummen ritade samma lilla cirkel mot hennes axel.
När hon andades jämnare satt hon fortfarande hopkurad, kinden mot hans bröst. Hjärtat under tröjan var lugnt. Pålitligt. Det gjorde nästan värre.
Orden kom lågt. Så lågt att hon först inte var säker på att hon sagt dem högt.
“Kanske ska du träffa någon annan.”
Tystnaden blev en annan sort.
Erik stelnade inte till. Han blev bara väldigt stilla.
“Vad sa du?”
Hon slöt ögonen. “Du hörde.”
“Jag vill höra det igen.”
Sofia sväljde. Smaken av vin och tårar.
“Att du kanske ska träffa andra… Kvinnor. Inte… lämna oss. Bara… Slippa vänta på mig.”
Viskade hon lågt.
Han andades ut genom näsan. Ett långt, kontrollerat andetag.
“Nej.”
“Erik.”
“Nej”, sa han igen, mjukare. “Det är inte så vi gör.”
Hon log mot hans tröja, snett, trött. “Du säger så nu. Jag har gått och burit på det sen i vintras. Länge. Jag vet hur jag är när jag väl bestämt mig. Du vet också.”
Hans hand hade slutat röra sig.
I köket klickade diskmaskinen till att den var klart. Någonstans i huset vände sig ett barn i sömnen.
Sofia höll kvar ansiktet mot honom, som om hon kunde gömma orden där de redan låg.
“Jag vill att du ska må bra”, viskade hon. “Och jag vet inte hur jag ska ge dig det längre. Inte med den här kroppen. Inte med det här huvudet. Så jag tänkte… om jag åtminstone kan välja. Om jag kan se till att det inte blir fel.”
Erik sa hennes namn igen. Bara det.
Hon lyfte på huvudet. Ögonen var svullna, men blicken hade den där skärpan han kände igen.
Den som brukade komma när hon redan var framme vid beslutet och bara väntade på att han skulle hinna i kapp.
“Vi pratar inte klart i natt”, sa han.
“Nej”, sa hon. “Men nu ligger det här. Mellan oss.”
Han nickade till slut. Ett litet, motvilligt nick.
Sofia lutade sig tillbaka mot honom. Drack inte mer. Bara satt där med hans arm om sig och kände hur något hon hållit in släppt, inte en full sten men något kändes lättare. Mer som att ett fönster öppnats i ett rum hon låst. Kall luft. Och under kylan, längst in, något hon inte ville namnge än.
De satt kvar länge efter att orden har lagt sig.
Vinet i Sofias glas hade blivit ljummet. Hon drack det ändå, bara för att ha något i händerna. Erik hade lutat huvudet bakåt mot soffkarmen. Hans profil i lampan var densamma som alltid näsryggen, den lilla skåran vid munnen som kom när han tänkte för mycket men käken var hårdare.
“Du menar det”, sa han till slut. Inte som en fråga.
“Jag menar det tillräckligt för att säga det.”
“Det är inte samma sak.”
Sofia drog upp fötterna under sig. Tröjan hade åkt upp över höften, hon drog ner den utan att tänka, den där automatiska rörelsen som kommit sen kroppen slutat kännas som hennes på riktigt.
“Jag vet vad du hör”, sa hon. “Att jag skickar i väg dig. Att jag ger upp.”
“Vad ska jag höra i stället?”
Hon sökte efter en mening som inte lät som förräderi. Hittade ingen.
“Att jag är rädd att du stannar av lojalitet tills lojaliteten blir till ömkan som sedan leder till splittring. Och att jag inte överlever att bli ömkad av dig.”
Erik log inte. Han brukade göra det när det blev för naket, ett litet värn. Nu bara tittade han på henne.
“Jag ömkar dig inte.”
“Inte än.”
“Sofia.”
“Du tar på mig ibland”, fortsatte hon, tystare. “På kvällen. Inte för att pressa. Bara handen på magen, eller längs ryggen. Och jag stelnar. Inte för att jag tycker det är fel. För att jag väntar på att något ska hända i mig, och det gör det inte. Då drar du undan. Alltid du som drar undan. Alltid du som säger förlåt med kroppen.”
Han såg ner i sitt glas.
“Jag drar undan för att jag inte vill att du ska känna att du är skyldig mig något.”
“Och det är precis det jag känner ändå.”
Tystnaden som följde var tjockare. Från övervåningen hördes Isak mumla något i sömnen, ett halvt ord, sedan stillhet igen.
Erik reste sig. Gick till fönstret, drog undan gardinen en bit. Svart ute. Deras egen spegelbild svag i glaset, han stående, hon kvar i soffan med benen uppdragna, ögonen rödsprängda.
“Andra kvinnor”, sa han mot rutan. “Du hör hur det låter.”
“Jag har hört det i huvudet i månader. Det låter inte bättre där heller.”
“Har du redan… tittat?”
Hon tvekade. Lögnerna låg nära. De vore enklare att bara säga sanningen.
“Ja.”
Han vände sig inte om. “På vad?”
“Appar. Profiler. Inte skrivit. Inte än. Jag svär.”
Rösten tunnare. “Jag bara ville se om det ens fanns någon slags verklighet i det. Eller om det bara var en sjuk tanke man får när man inte blivit kåt på år.”
Nu vände han sig om.
Det sista hade hon inte tänkt säga. Det låg där ändå, fult och konkret mellan dem.
Erik kom tillbaka till soffan. Satte sig inte tätt intill den här gången. En kudde mellan dem, som av misstag.
“Och vad såg du?”
Sofia drog fingrarna längs glaskanten.
“Att det finns kvinnor som skulle vilja ha dig. Inte trots att du är gift. Inte ens alltid för att du är gift. Bara för att du ser ut som du gör när du inte anstränger dig. För att du inte är tjugotre och rädd för tystnad.”
“Det där är inte jag. Det är en fantasi av mig.”
“Kanske.” Hon såg upp. “Men fantasin räcker för att någon ska dyka upp på en restaurang. Resten är du.”
Han skakade på huvudet, sakta.
“Jag vill inte ha någon annan.”
“Jag vet.”
“Då förstår jag inte.”
Sofia sträckte fram handen. Inte hela vägen. Handflatan uppåt på kudden mellan dem. Efter en stund tog han den. Hans fingrar var varma, torra. Vigselringen klickade svagt mot hennes.
“För att jag vill det åt dig mer än jag vill behålla bilden av oss som de som klarar allt själva”, sa hon. “Och för att det finns en annan sak också. Som jag skäms mer för.”
Erik väntade. Han var bra på det. För bra.
Hon tvingade sig att hålla kvar blicken.
“När jag tittade på dem… blev jag inte bara ledsen. Inte bara svartsjuk. Det fanns stunder när jag såg en mun, eller en hals, eller sättet någon skrattade på, och tänkte på dig mot det. Och då hände det något. Inte mycket. Men mer än det gjort med oss på länge.”
Hon såg honom svälja.
“Du menar att du blev tänd.”
“Jag menar att kroppen reagerade på en bild av dig med någon som inte är jag. Och att jag sedan låg vaken och hatade mig för det. Och sedan öppnade appen igen för att stirra och fantisera.”
Erik släppte inte hennes hand. Men hans grepp hade förändrats. Inte hårdare. Bara mer medvetet.
“Det är inte ett skäl att göra det på riktigt.”
“Nej”, sa hon. “Det är ett skäl att sluta låtsas att förslaget bara handlar om din skull.”
Något i hans ansikte mjuknade och mörknade samtidigt.
“Sofia…”
“Du får säga nej”, viskade hon. “Du får säga att jag är sjuk i huvudet och att vi ska gå och lägga oss och aldrig ta upp det här igen. Jag kommer inte hota med något. Jag kommer inte straffa dig med tystnad. Men jag kan inte bära det ensam längre. Det ruttnar i mig.”
Han lutade sig fram, pannan mot hennes. De satt så en stund. Andedräkten luktade vin och tystnaden i villan låg stilla.
“Inte i natt”, sa han mot hennes hud till slut.
“Inga beslut. Inga appar. Inga namn. Inte än.”
“Okej.”
“Men jag hör dig. Båda sakerna. Men det tar tid att ta in, ovilligt eller ej.”
Hon nickade. Ögonen brände igen, men tårarna kom inte. Det var som om hon redan tömt den delen.
Erik kysste henne i håret. Inte på munnen. Munnen hade just nu för mycket betydelse.
“Kom”, sa han. “Vi släcker.”
De gick genom huset och att släckte de sista lamporna. På övervåningen tittade Sofia in till barnen en extra gång. Alvas handknuten runt ett gammalt gosedjur. Isak på mage, kinden tryckt platt. Allt det här. Allt det här som skulle fortsätta imorgon oavsett vad de gjort av natten.
I sovrummet klädde de av sig med ryggen mot varandra, av gammal vana mer än blygsel. Sofia tog på den stora T-shirten. Erik bara kalsonger. När de låg ner vände han sig mot henne, vilket han inte alltid gjorde numera. Armen över hennes midja. Handen stilla. Inget krav i den.
“Om vi gör det här”, sa han in i mörkret, så tyst att det nästan kunde ha varit en tanke. “Då är det inte för att jag är otålig eller för att det är det här jag vill. Då är det för att du inte ska behöva vara ensam med det. Att vi gör det tillsammans.”
Sofia stirrade mot taket hon inte såg.
“Och om du hatar det?”
“Då slutar vi.”
“Och om du inte hatar det?”
Tystnad. Längre den här gången.
“Då pratar vi om det också.”
Hon vände sig mot honom. Tryckte ansiktet mot hans axel. Hans hud var ljummen. Bekant. Det enda ställe i världen som fortfarande luktade hem och känslan av trygghet.
“Jag är rädd att jag vill det mer än jag borde”, viskade hon.
Erik strök sakta över hennes rygg, upp och ner, som man gör med ett barn som inte får till sömnen.
“Jag är rädd för samma sak”, sa han. “Bara från andra hållet.”
De somnade inte på en gång. De låg och lyssnade på huset. På varandra. På det nya som redan flyttat in mellan lakanen, det osynliga, men med vikt.
Utanför hade det börjat regna. Tunna droppar mot fönstret. Fredag som blev morgon, som blev något de inte hade ord för än.
Sofia slöt ögonen.
I mörkret såg hon inga ansikten. Bara hans hand. Och en hals som inte var hennes.
Hon höll sig stilla tills bilden släppte.
Den släppte inte helt.
****
Hon vaknade före honom, vilket hon sällan gjorde.
Rummet var grått och kallt som nattregnet. Erik låg på rygg, en armslängd upp över kudden, munnen lätt öppen. I sömnen såg han yngre ut. Inte tjugofem. Bara mindre ansvarig.
Sofia låg kvar och tittade på honom längre än hon brukade tillåta sig. Tänkte på orden. På att de inte gått sönder över natten. De låg kvar i rummet som allting var som förut, innan orden och samtal igår.
Från barnens rum hördes redan liv. Alvas röst först, den där ljusa som alltid kom i gång före kroppen. Sedan Isak, sur, feberfri men orättvist trött.
Sofia släppte ur sig andan och steg upp.
Köket luktade disk från kvällen innan. Hon satte på kaffe, skar frukt, torkade upp saft som Isak råkade välta innan han ens satt sig. Allt det vanliga. Det var det som gjorde det overkligt, att världen inte hade ändrat skift för att hon sagt det hon sagt.
Erik kom ner barfota, håret i oordning, samma tysta min som efter en dålig dag på jobbet eller en kväll efter ett glatt AW.
Han kysste Alva på hjässan, rufsade om Isak, mötte Sofias blick över bordet. En sekund för länge. Sedan satte han sig.
“Kan vi gå till parken sen?” frågade Alva.
“Efter frukost”, sa Erik. “Och om det inte börjar regna igen.”
Isak ville inte ha yoghurt. Ville inte ha ägg. Ville ha toast med bara smör och sitta i Sofias knä, vilket han var för stor för och gjorde ändå. Hon höll om honom och kände hur hans tyngd tryckte bort tankarna. Inte helt. Tillräckligt för att hon skulle orka tugga.
När barnen till slut släpptes mot soffan till TV:n. Hon hörde sin mors röst i bakhuvudet, skärmtid på lördagsmorgonen, det förstör bara ögonen. I köket var det tyst.
Erik ställde disken i ho. Stängde av kranen. Torkade händerna.
“Vi behöver prata innan vi går ut”, sa han.
“Jag vet.”
De satte sig vid köksbordet som om det vore ett möte. Kaffet mellan dem. En spilld ring efter Isaks glas som ingen torkat upp.
Erik började.
“Jag har tänkt på vad vi pratade om igår kväll sen jag vaknade. Inte färdigt. Men tillräckligt för att inte bara säga nej för att det skrämmer mig.”
Sofia nickade. Händerna runt muggen.
“Jag hatar tanken”, fortsatte han. “Inte på sex. På att gå hemifrån till någon som inte är du, och sedan komma tillbaka och lägga mig bredvid dig. Det finns något i det som känns… slarvigt, oansvarsfullt och svek. Som att vi säljer något vi inte får tillbaka.”
“Det kanske vi gör.”
“Ja.” Han såg på henne. “Men jag hatar också det du sa om ömkan. För att jag kände igen det. Inte för att jag redan är där. För att jag sett var det slutar hos andra.”
Sofia svalde.
“Så vad säger du?”
“Jag säger att om vi gör det här så är det inte ett projekt du driver och jag uthärdar. Då är det vi. Med regler. Och med rätt att slita ut sladden ifall det går för långt.”
Hon kände hur axlarna sjönk, mot hennes vilja. Inte seger. Mer som att någon äntligen tog i andra änden av repet.
“Vilka regler?”
Erik andades ut.
“Ingen får tro att jag är singel. Inte när det blir mer än småprat. Du ljuger inte i mitt namn. Jag går inte på en dejt med någon som inte vet att du finns och att du är med på det.”
“Okej.”
“Jag väljer inte åt dig. Du får leta. Du får skriva först. Men jag läser innan något skickas som låter som jag. Och jag kan säga nej utan att motivera.”
“Okej.”
“Inget hemma. Inte i det här huset. Inte i vår säng.”
Det sista sa han hårdare. Sofia nickade. Hon hade inte ens kommit dit i huvudet än, och ändå gjorde meningen något med henne. En gräns. Ett rum som fortfarande var bara deras.
“Och barnen”, sa hon. “De ska inte märka en enda sak. Inga konstiga tider. Inga nya parfymer i hallen. Inga samtal de kan höra.”
“Självklart.”
De tystnade. Från vardagsrummet kom oväsen från barnprogrammet, ett gapskratt från Alva.
Sofia såg ner i kaffet.
“Det finns mer”, sa hon.
“Jag hörde det igår kväll.”
“Inte bara att jag… reagerade.” Hon tvingade fram orden. “Att jag vill veta. Inte allt. Men tillräckligt. Vem. Hur hon var. Om du skrattade. Om du kom hem och önskade att du var kvar.”
Erik såg besvärad ut.
“Det är mycket att be om.”
“Jag vet.”
“Och om jag inte vill berätta?”
“Då får du säga det. Men låtsas inte att det inte hände. Jag tror det skulle göra mig galnare än sanningen.”
Han satt tyst. En bil körde förbi utanför. Vinden tog i den lösa rännan de skulle ha lagat sen i somras.
“Sofia”, sa han. “Om du gör det här för att straffa dig själv, så är det ett nej från mig. Jag går inte ut och träffar någon för att du ska få lida eller att du inbillar dig att jag inte vill vara med dig.”
Hon mötte blicken. Ögonen var torra nu. Alltför torra.
“Det är inte straff. Inte bara. Det är också det enda som fått mig att känna något på länge. Jag önskar att det var din hand på mig som gjorde det. Det är det inte. Det är bilden av din hand på någon annan. Jag kan inte göra den bilden ogjord bara för att den är skamfull.”
Erik lutade sig tillbaka. Tog sig över hakan, en vana när han räknade efter eller funderade djupt.
“Vi testar ingenting den här veckan”, sa han. “Du får visa mig hur en sådan profil skulle se ut. Vi skriver den tillsammans. Inga samtal med någon förrän jag sagt ja till texten. Och första gången det blir en riktig träff är det kaffe. Offentlig plats. Jag kommer hem. Vi pratar. Inget mer.”
“Det låter som du redan sagt ja.”
“Det låter som att jag sagt att jag inte lämnar dig ensam med det här.” Han såg på henne. “Det är inte samma sak som att jag längtar.”
Sofia nickade.
Sedan, tystare.
“Tack.”
Ordet kändes fel och rätt på samma gång.
Erik sträckte fram handen över bordet. Hon tog den. De satt så, mitt i lördagsfrukostens spill och barnens skratt, och höll om varandras händer.
Alva kom in släpande på en filt.
“Ni ser allvarliga ut”, sa hon.
Erik släppte Sofias hand, men inte abrupt.
“Vi pratar vuxensaker.”
“Tråkiga?”
“Ja”, sa Sofia och log, och leendet höll nästan. “Väldigt tråkiga.”
“Kan vi gå nu?”
“Fem minuter”, sa Erik. “Jackor på. Stövlar.”
När Alva försvunnit igen satt de kvar en sista stund.
“Jag är rädd att jag ska tycka det är lättare än jag vill erkänna”, sa han.
Sofia såg mot fönstret, mot den blöta gräsmattan, mot gungan som rörde sig tom i vinden.
“Jag är rädd att jag ska tycka om att det är svårt för dig”, sa hon. “Och rädd att jag inte ska göra det.”
Erik reste sig tvärt, log ett snett leende mot Sofia. Ställde muggen i diskhon.
“Parken”, sa han. “Sedan handlar vi. Sedan är det en vanlig lördag.”
“Är den det?”
Han stannade i dörren. Ryggen bred under tröjan. Rösten jämn.
“Den är det tills den inte är det längre. Och det bestämmer vi tillsammans.”
Sofia satt kvar några sekunder efter att han gått.
Sedan reste hon sig, torkade bordet, ropade på Isak att han måste ha mössa.
I hallen, när hon räckte Erik hans halsduk, lät fingrarna stanna mot hans. Bara kort.
Han såg på henne. Nickade nästan osynligt.
Sedan öppnade de dörren och släppte ut barnen i den kalla, rena luften, som om natten inte hade öppnat något alls.
Men i jackfickan låg Sofias telefon.
Och hon visste redan att hon inte skulle låta bli den.
Ända tills kvällen.
Kanske inte ens då.
Det var det som skrämde mest, hur mycket hon redan längtade efter att sätta det här lilla projektet i gungning.
****
Parken hade varit blöt i gräset. Alva ville gunga tills repet gnisslade. Isak kastade pinnar i en pöl och blev nedsölad till knäna. Erik bar honom en bit när han vägrade gå.
Sofia tittade på Eriks nacke framför sig, på hur han böjde sig, på hur ingenting i hans kropp såg ut som en man som kvällen innan hört att han kanske skulle få träffa andra kvinnor. Kvinnor som hans fru skulle välja.
De handlade. Mjölk, bananer, det bröd Isak bara åt om det var just det märket. I kön vid kassan stod Eriks hand ett ögonblick mot hennes rygg. Vanlig hand. Vanlig rygg. Allt normalt men ändå inte inom sig.
Hem. Jackor i en hög. Tecknat. Mackor. Bråk om vem som suttit på vems plats. Allt det som brukade irritera henne kändes nästan välkommet. Det sköt undan det andra.
Först när barnen låg i sina sängar, Alva med en bok hon inte läste, Isak redan borta, kom det tillbaka.
Pirret, längtan.
Sofia stod vid diskbänken och sköljde ett glas som redan var rent. Erik kom in, stannade i dörren.
“Vi sa att vi skulle titta på en profil”, sa han.
“Vi sa att vi inte skulle göra något den här veckan.”
“Att titta är inte att göra.”
Hon log snett mot vattnet. “Du låter som Alva när hon vill ha en extra saga.”
De satte sig vid köksbordet igen. Samma platser som på morgonen. Datorn mellan dem den här gången, inte kaffet. Skärmen lyste upp deras ansikten på det där ofördelaktiga sättet som gjorde allt allvarligare än det var.
Sofia öppnade ett tomt dokument först. Inte appen. Hon ville se orden utan bilder först.
“Vad ska det stå?” frågade hon.
Erik drog handen över munnen.
“Sanningen. Men inte hela.”
“Det är en bra mening att inte skriva.”
Hon skrev ändå, långsamt, som om varje bokstav kunde tas tillbaka.
Man, 46. Gift. Två barn. Det här sker i överenskommelse med min fru. Jag söker inte ett nytt liv. Jag söker sällskap, samtal, och om det känns rätt – mer.
Erik läste. En gång. En gång till.
“Ta bort åldern”, sa han.
“Varför?”
“För att jag inte vill se den där.”
Hon tog bort den. Hon ändrade 46 till att inte stå där alls och skrev mitt i livet i stället, vilket var mer vagt och därför bättre.
“Bild”, sa hon.
Det blev tyst.
De hade hundra bilder på barn, på fjäll, på en kräftskiva där han blundade. Nästan inga på bara honom. Till slut fann hon en från i somras, i köket, morgonljus, kaffekopp, han ovetande. Inte uppställd. Inte snygg på det sätt appar ville. Bara han.
“Den”, sa Sofia.
“Jag ser trött ut.”
“Du ser ut som du.”
Han nickade till slut. Inte för att han gillade den. För att han förstod att en annan bild hade varit en lögn.
Sedan fann de några bilder till, en från resan i fjol och en annan när han körde båten.
Först då öppnade hon appen i telefonen, när texten och bilderna hade valts ut.
Det gick fort att göra ett konto. För fort. Som att någon redan byggt en dörr och bara väntade på att de skulle öppna den. Sofia fyllde i. Skriv in texten. Laddade upp bilderna.
Tummen hovrade över publicera.
“Inte i nu”, sa Erik.
Hon släppte.
“Nej.”
De satt kvar och tittade på förhandsgranskningen ändå. Hans ansikte i en liten ruta. Hennes meningar under. Det såg inte ut som otrohet. Det såg ut som en annons om en båt man inte visste om man ville sälja.
“Vad känner du?” frågade hon.
Erik tänkte efter, vilket hon älskade och just då nästan hatade.
“Som att vi har ställt ut en stol i hallen. Ingen sitter i den än. Men stolen står där och väntar.”
Sofia la ner telefonen på bordet.
“Jag kommer att lägga ut profilen imorgon”, sa hon. “Inte för att jaga utan för att titta omkring. Jag säger det nu så att du blir arg eller förvånad.”
“Jag vet redan det.”
“Vet du också att jag kommer att känna något av det?”
Han såg på henne över bordet.
“Ja.”
“Och att det inte betyder att jag älskar dig mindre.”
“Det vet jag inte”, sa han ärligt. “Men jag hör att du vill att det ska vara sant.”
Hon blundade. Öppnade igen.
“Kom och sitt i soffan”, sa hon. “Inte det här köket mer i natt.”
De gick. Tände inte extra lampa. Nyheterna på låg volym utan att de såg. Sofias fötter i hans knä. Hans hand kring hennes vrist, tummen mot knölen. Inte sexuellt. Bara en skön och uppskattad fotmassage. Som förr.
Efter en stund sa hon.
“Om någon svarar. Om hon är i vår ålder. Om hon låter som en människa och inte som en lek. Då blir jag rädd på ett annat sätt.”
“Varför just då?”
“För att hon kan vilja ha dig som jag en gång fick dig. Inte lånat. Inte tillfälligt.”
Erik strök långsamt längs hennes fot.
“Då säger vi att det bara är tillfälligt, en lek. Tidigt. Så att den som vill ha mer går.”
“Och om hon stannar ändå? Vill ha mer?”
“Då har vi varit otydliga”, sa han. “Och då är det vårt fel, inte hennes. Och avslutar det hela.”
Sofia vände huvudet mot kudden. Doften av hans tröja. Av park. Av lördag.
“Jag hatar att du redan är så klok i det här.”
“Jag är inte klok. Jag försöker inte bli den som sårar någon mer än nödvändigt. Det är inte samma sak.”
De tystnade. På tv:n pratade någon om räntor. Huset knakade som hus gör.
När de gick och lade sig kysste han henne på munnen. Kort. Torrt. Inte som en man som ville ta det vidare utan en man som förstod och som bara vill väl.
I mörkret viskade hon.
“Stolen i hallen.”
“Mm.”
“Jag kommer att vilja att någon sätter sig.”
Erik andades mot hennes hår.
“Jag vet”, sa han.
Hon sov inte på en gång.
Hon låg och såg stolen framför sig. Tom. Av trä. Och längre in i bilden, ännu inte med ansikte, en kvinna som hängde av sig jackan som om hon hade tid.
Sofia tryckte ryggen mot Eriks bröst.
Hans arm slöt sig om henne, tung, van, trogen.
Stolen stod kvar ändå med kvinnan i bakgrunden, väntandes.
***
Mormor kom vid elva. Hon hade kanelbullar och åsikter om Isaks hosta, som inte längre fanns. Sofia släppte in henne med det leende hon alltid tog fram åt sin mor, det som sa allt är bra innan någon hunnit fråga.
Erik körde till byggvaruhuset efter en skruv de för sätta upp den nya hyllan som stod i garaget. Sofia visste att han inte rymde. Han gav henne rum. Det var nästan värre.
När huset var fullt av mormors röst öppnade hon upp telefonen och appen uppe på arbetsrummet, dörren på glänt så att hon hörde om någon kom i trappan.
Profilen låg kvar som utkast. Hans ansikte i rutan. Texten de skrivit tillsammans.
Hon läste den tre gånger. Ändrade ett komma. Ändrade ett ord.
Sedan publicerade hon.
Inget hände. Naturligtvis inget. Bara en grön prick, ett aktiv nu som kändes obscent i ett hus där mormor just ställde fram tallrikar till barnen.
Sofia gick in på utforska.
Det var då det blev verkligt på ett annat sätt än orden i soffan.
Kvinnor i rader. Mun. Hals. Text om vandring och rödvin och trött på lek. Olika åldrar, kroppar, som hon snabbt bläddrade förbi som om de brände. Andra i femtiofem, för tydliga, för hårda i blicken. Och så de däremellan. Kvinnor som kunde ha stått bredvid henne på ett utvecklingssamtal eller i matkön.
En hette Karin.
Sofia stannade utan att veta varför just där. Fyrtiotre. Skild. “Har en son, fjorton. Tränar för sällan. Läser för mycket. Vill inte leka hemlig, vill inte bygga familj om igen. Vill bli sedd av en vuxen.”
Bilderna var få. En i kök, sol i håret, skratt som inte var till kameran. En i ytterkläder vid havet, vinden i jackan. Inget underklädesleende. Inget filter som slätade bort åren. Hon såg ut som någon Sofia kunde ha gillat.
Det var det som gjorde det.
Sofia kände det i magen först. Inte mellan benen, inte än. En sjunkande, varm tyngd.
Hon.
Nedanför trappan skrattade Alva. Mormor sa något om att de var för snälla med socker.
Sofia skrev inte. Hon sparade. Stängde. Gick ner. Hällde kaffe. Lyssnade på sin mor som talade om en grannkvinna som lämnat sin man. Nickade på rätt ställen. Tänkte på stolen. På Karin.
Erik kom hem med skruvarna och en påse lösgodis han inte skulle ha köpt. I hallen mötte han hennes blick över barnens huvuden. Hon nickade. Bara en gång, lätt. Han förstod tillräckligt, att tärningen var kastad. .
Först sent, när mormor åkt och barnen somnat och huset åter varit deras, sa hon det.
“Jag la ut den.”
Erik stod med en hög tvätt i famnen.
“Okej.”
“Och jag har sett någon.”
Han la ner tvätten på stolen i sovrummet. Just den stolen. Sofia såg det och nästan log.
“Redan.”
“Hon heter Karin. Vår ålder. Skild. Ett barn. Hon låter… vanlig.”
“Vanlig är farligt”, sa han.
“Jag vet.”
Han satte sig på sängkanten. Knäppte upp en knapp i skjortan, stannade.
“Har du skrivit?”
“Nej.”
“Bra.”
“Jag vill.”
Erik såg på henne. Inte arg. Inte tänd. Bara trött på det sätt hon kände igen från skattedeklarationer och samtal om hennes pappas demens.
“Då skriver du som oss. Inte som en man som är ensam. Inte som en man som lovar mer än kaffe eller en man som bedrar.”
Sofia tag fram mobilen. Satte sig bredvid honom i sängen, ryggen mot sänggavel, telefonen som att bägge kunde se. Karin låg kvar där, leendet i köket.
Sofia skrev. Raderade. Skrev om.
Hej Karin. Jag heter Erik. Det står i profilen att jag är gift. Det är sant. Min fru vet att jag skriver det här – just nu sitter hon bredvid. Vi söker inte en tredje i familjen. Inte ett dubbelliv. Ett möte, om du vill, och sedan ser vi vad som kan hända. Om det låter fel så är det bättre att du säger det på en gång.
Erik läste.
“Ta bort ‘just nu sitter hon bredvid’.”
“Varför?”
“För att… Det kanske skrämmer henne.”
Sofia strök meningen. Det sved mer än hon velat.
De skickade.
Kvällen efteråt hände ingenting. Sofia tittade ändå. Tre gånger. Fyra.
På måndagen, när Erik redan gått och Alva skrek efter den röda tröjan som låg framme, kom svaret.
Hej Erik. Tack för att du skrev rakt. De flesta gör inte det. Jag vet inte än vad jag vill. Men en kopp kaffe är alltid trevligt. Berätta vem hon är, din fru, så jag inte behöver gissa eller undra.
Sofia läste det stående i hallen med Alvas mössa i handen.
Vem hon var.
Inte vad de hade för regler. Inte hur öppna de var. Utan vem hon var.
Hon kände sig sedd genom en dörr hon själv öppnat.
På kvällen visade hon Erik. Han läste. Nickade.
“Skriv vem du är då”, sa han. “Inte vem vi är.”
Sofia väntade tills huset sov. Satte sig i soffan där det börjat. Glaset tomt den här gången.
Hon heter Sofia. Vi har varit tillsammans sedan jag var tjugotvå. Två barn. Hon är den som föreslog det här. Inte för att hon slutat älska mig. För att något i henne slocknade efter andra barnet och hon vägrar att jag ska slockna med henne. Hon är rädd för kvinnor som du. Just därför tittar hon först.
Hon visade honom inte den versionen.
Hon skickade en kortare.
Sofia. Vi har varit ihop länge. Två barn. Det var hon som öppnade den här dörren. Hon är med, inte som vakt, utan som den som vill att det ska ske..
Skickat var skickat.
Svaret kom efter tjugo minuter.
Jag gillar det även om det är nytt för mig. Onsdag? Efter jobbet. Stället vid bron, om du känner till det.
Sofia höll telefonen mot läppen.
I trappan knarrade det. Erik, barfota.
“Hon vill träffas”, sa Sofia utan att vända sig om. “Onsdag. Kaffe.”
Han stod bakom soffan. Hon kände honom där innan hon såg honom.
“Karin”, sa han.
“Karin.”
Tystnad.
“Då går jag”, sa han till slut. “Vi ses på kafét, samtal och sen hem efter.”
Sofia nickade.
Hon borde ha känt sig lättad. Att det rörde sig. Att han inte backade.
I stället satt hon med Karins köksskratt framför sig och tänkte på hur en kvinna i deras ålder hänger av sig jackan. Hur hon skulle flirta, få honom att skratta. Hur hon kanske lägger handen över hans, inte för att ta, för att se hur han reagerar.
Sofia släppte telefonen i knät.
“Jag tror hon kommer att vilja ha mer än kaffe”, sa hon.
Erik la handen på hennes axel. Tummen mot halsen, just där pulsen satt.
“Då får hon inte det”, sa han.
Sofia blundade.
Än, tänkte hon.
Och visste inte vem av dem hon menade.
****
Måndagen var ett vanligt maskineri. Lunchlådor. Ett mejl Sofia inte svarade på i tid. Isak som inte fann den andra vanten. Erik som kysste henne i hallen med samma mun som kanske skulle sitta mitt emot Karin om två dagar.
Ingen av dem nämnde onsdagen vid frukost. Det var en tyst överenskommelse, som att inte säga “begravning” vid bordet.
På kvällen, när barnen somnat, låg telefonen mellan dem på täcket.
Karin hade skrivit igen.
Bara så att jag inte går och hittar på. Ni har varit tillsammans länge. Det var hon som öppnade. Vad vill hon att jag ska vara?
Sofia läste högt. Rösten höll.
Erik såg i taket.
“Skriv att du inte vet”, sa han.
“Det låter slarvigt.”
“Det är sant.”
Sofia skrev:
Hon vill att det ska vara ärligt. Inte att jag ska bli tröstad i smyg. Inte att du ska bli ett projekt. En fika är fortfarande bara en fika.
Svaret kom fort.
Då ses vi som människor först. Jag sätter mig och väntar. Om du är sen säger jag upp bordet efter tjugo minuter, av princip.
Sofia log trots allt.
“Hon är skarp.”
“Bra”, sa Erik. “Då backar jag inte för sent den här gången.”
Han sa den här gången som om det redan funnits en. Det hade det inte. Bara tanken.
Tisdagen var värre, för att den var tom. Inget att förbereda som gick att ta i. Sofia bytte lakan fast de inte behövde bytas. Stod länge vid badrumsspegeln och såg efter något i sitt ansikte som skulle förklara varför hon skickade i väg honom. Hittade bara samma kvinna som alltid. Lite grått vid tinningen hon inte täckte. Munnen som fortfarande var vacker när hon inte log.
På kvällen la hon fram en skjorta åt honom utan att kommentera. Mörkblå, den hon tyckte om. Den hon hade köpt. Erik såg den. Sa inget. Hängde tillbaka den och tog en grå i stället.
“Inte den du valt”, sa han. “Då går jag som din idé.”
Det var det snällaste motstånd hon fått på länge.
***
Tillslut kom dagen D.
Hon kom hem före honom, vilket hon arrangerat med ett påhittat tandläkarbesök för att komma hem tidigare. Barnen var hos en kompis till klockan 20:00. Huset ekade tomt till Erik kom hem.
Han duschade, bytte om snabbt.
Klockan halvfem gick Erik.
Ingen lång kyss. En i tinningen. Handen ett ögonblick i hennes nacke.
“Jag kommer hem”, sa han.
“Jag vet.”
När dörren stängts stod hon kvar i hallen och räknade andetag. Stolen de skämtat om fanns inte. Bara krokar, skor, Alvas röda mössa på golvet.
Sofia plockade upp mössan. Höll den. Satte den på kroken.
Sedan gjorde hon saker som såg ut som liv. Disk. Mejl. En kastrull med pasta hon inte skulle äta. Scrollade i telefonen.
Hon hade lovat sig själv att inte skriva.
Vid 17:07 skrev hon ändå.
Är du där?
Svaret dröjde nio minuter.
Ja. Hon är sen. Dricker vatten.
Sofia stirrade på meningen. Såg honom vid ett bord i kafét under bron, den grå skjortan, glaset, blicken mot dörren. Såg Karin komma. Jacka av.
Hon la telefonen ifrån sig. Tog upp den. Gick ut i trädgården trots kylan. Kom in igen.
Vid 18.30
Vi sitter kvar. Det är bara kaffe. Hon frågar mycket om dig.
Sofia satte sig på huk mot hallväggen, ryggen mot skofacket, som om huset blivit för stort.
Vad säger du?
Sanningen. Kort.
Hon skrev inte mer. Händerna luktade lök från en middag ingen skulle sitta ner vid.
Klockan 19:00 borde han ha varit på väg. Han var det inte.
19:12
Går snart.
19:41. Inget.
Sofia ringde inte. Det hade varit att dra hem honom i koppel. I stället gick hon upp till barnens rum och la fram pyjamas. Rätade Alvas böcker. Stod i dörren till deras sovrum och såg den bäddade sängen och hatade hur tom den såg ut när den var ordentlig.
Nyckeln kom 20:08.
Hon hörde honom innan hon såg honom. Skorna. Jackan. Den lilla pausen som betydde att han samlade sig.
Sofia stod i köksdörren.
Erik såg trött ut på ett sätt som inte kom från jobb. Munnens linje annorlunda. Doften av kaffe och uteluft och något annat, svagt, inte parfym exakt, mer värme från ett rum hon inte varit i.
“Hej”, sa han.
“Hej.”
Han gick förbi henne, tvättade händerna i diskhon som om han kom från kollektivtrafiken. Torkade dem för noga.
“Barnen?”
“Kommer om en halvtimme, blev lite senare. Pappa till Vera kör.”
“Bra.”
Tystnaden var tjockare än på fredagen. Då hade de haft gråt. Nu hade de en verklig träff.
“Sitt”, sa Sofia.
De satt vid bordet. Samma platser. Inget vin.
“Berätta inte allt”, sa hon. “Berätta det som fastnade.”
Erik nickade. Tog tid på sig.
“Hon var precis som bilderna. Inte mer. Inte mindre. Skarp. Rolig på ett torrt sätt. Hon kom sex minuter sen och ursäktade sig som om principen gällde henne också.”
Sofia väntade.
“Hon frågade vad du heter. Jag sa det. Hon frågade om du visste att jag satt där just då. Jag sa ja. Hon sa, då ska jag erkänna att det är nytt för mig.”
“Sa hon det?”
“Ja.”
“Och sedan?”
Erik såg på sina händer.
“Sedan pratade vi som folk pratar. Jobb. Hennes son som inte vill flytta varannan vecka. Att hon slutat svära på att aldrig släppa in någon, men att hon inte tror på män som säger det är komplicerat och sedan menar min fru vet inte. Hon sa att vi var ovanliga på pappret. Att ett papper kanske inte räcker trots allt utan ville ha en bok.”
Sofia svalde.
“Tog hon på dig?”
Han tvekade. Det var svaret.
“På slutet. Inte lår. Handen över min, på bordet. Hon lät den ligga. Frågade om jag skulle hem till dig nu. Jag sa ja. Hon nickade. Sa. Då går jag först, så att det inte ser ut som att vi lämnar något tillsammans.”
“Gjorde hon det?”
“Ja.”
“Och du satt kvar.”
“Fem minuter. Betalade. Gick.”
Sofia andades ut genom näsan. Det skakade lite.
“Ville hon mer?”
Erik mötte hennes blick.
“Ja. Inte rum. Inte i kväll. Men mer än kaffe, med tiden. Hon sa inte orden. Det låg i hur hon inte tog bort handen.”
“Vad ville du?”
Längre tystnad.
“Sitta kvar”, sa han till slut, så lågt att det nästan inte fanns. “Inte för att hon var Karin. För att det var enkelt att bli lyssnad på av någon som inte redan visste slutet på mina meningar.”
Sofia kände det slå ner i bröstet. Inte som kniv. Som sanning.
“Tack”, viskade hon.
“För vad?”
“För att du inte sa att det bara var kaffe.”
Han sträckte fram handen över bordet. Hon tog den. Hans hud var kall om fingrarna, varm i mitten.
“Jag vill inte ses igen”, sa han.
Sofia blundade.
“För att hon vill ha mer, mer än bara mer.”
“För att jag märkte att jag kunde ge henne mer utan att ljuga färdigt. Det är en sämre sort av fel än sex. Det är att lura.”
Hon nickade. Tårarna kom inte. Bara en torr hetta bakom ögonen.
“Då skriver jag till henne”, sa Sofia. “Att det stannar här. Från oss båda.”
“Jag kan göra det.”
“Nej. Det var jag som öppnade asken. Jag stänger också om jag öppnar den.”
Erik log inte. Tryckte hennes hand.
Utanför stannade en bil. Barnröster. Veras pappa tutade lätt, den artiga tutningen.
Sofia reste sig. Torkade sig om munnen som om hon ätit.
“Vi pratar klart sen”, sa hon. “Nu är vi föräldrar.”
Erik nickade, reste sig också. I hallen, just innan hon öppnade, sa han mot hennes bakhuvud.
“Jag tänkte på dig när hon la handen där. Inte som plikt. Som skillnad.”
Sofia stannade med fingrarna på handtaget.
Skillnad.
Hon öppnade. Släppte in kylan och barnen och väskorna och berättelsen om en film de sett, och leendet hon fäste i ansiktet höll hela vägen in i köket.
Först när Alva och Isak hade borstat tänderna, byt om till pyjamas, när dörrarna till deras rum stängts och huset tystnat, först då satte hon sig med telefonen.
Karin. Tack för att du var tydlig. Det här stannar här. Inte för att du gjorde fel. För att mer än kaffe, med tiden, är precis det vi inte kan bära än. Förlåt att pappret var tunnare än vi.
Hon visade Erik. Han nickade.
Skickat.
Svaret kom medan de låg i mörkret, skärmen lös mot Sofias ansikte.
Okej. Jag gillade er ärlighet. Just därför går jag. Säg till henne att jag inte tänker höra av mig. Och att handen på bordet inte var ett krav. Bara en fråga. Ni svarade. Det räcker.
Sofia vände skärmen mot Erik. Han läste. Andades ut.
“Hon var vuxen”, sa han.
“Ja.”
“Det gör det inte lättare.”
“Nej.”
Sofia släckte telefonen. Lade den på sängbordet, längre bort än vanligt.
I mörkret vände hon sig mot honom. Inte för sex. Panna mot hans axel.
“Nästa gång”, viskade hon, “om det blir en nästa gång, så är vi ärliga först och tydliga med vad vi vill. Inte vid fikat eller under träffen.”
Erik strök hennes hår.
“Nästa gång”, sa han, “väljer vi inte någon som kan bli vän med dig på ett föräldramöte.”
Sofia log mot hans hud, litet, snett.
“Då lärde vi oss något.”
“Ja.”
Hon låg vaken efter att hans andning jämnats.
I taket, som inte syns, såg hon Karins hand över hans. Inte som rival utan som ett test.
Sedan såg hon en annan bild, ännu utan ansikte, någon som inte ville bygga något. Bara ta emot det Sofia inte visste hur hon skulle ge.
Det skrämde henne mindre än det borde.
Hon slöt ögonen och lyssnade på huset, på barnen, på mannen bredvid sig som kommit hem.
Stolen i hallen var inte tom längre.
Den hade använts.
Och burits ut igen.
Men nu väntade den på nästa person.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.