Snön över Thornwall – en glömd förälskelse i orolig tid

** Den här novellen har legat ett tag och varit bortglömd i ett vrå på datorn, så har tagit fram och bearbetat om den på nytt. Skulle säga att den är mer än romantiskt novell snarare en renodlad sexnovell och har en långsam uppbyggnad så att ni vet.

I alla fall har jag försökt korrektur och korrigera så gott man kan när gör om en novell som har legat och skräpat ett tag. Men låt mig gärna veta vad ni tycker, ris som ros!**

Kapitel 1 – Den annalkande stormen

Snöflingorna yrde när hästarna galopperade längs den frusna vägen, de fyra ryttarna red i ilfart och ljudet av hovarna dämpades av snön som låg tung över trädkronorna.

De stannade tvärt när de precis kom upp på krönet av backen, dels för att speja bakåt och se ifall de hade några efterföljare bakom sig. Och för det andra se hur långt de hade kvar.

Borgen låg i horisonten och de kunde trots det lätta snöovädret se röken sippra upp bakom stenmuren.

Framför dem låg landskapet öppet och även de små husen där bönderna bor såg man hur röken sakta sveptes upp i skyn.

Sir Tristan tittade på sina tre följeslagare.

– ”Det är bara en halvdagsritt bort och jag vet att vi är trötta, utsvultna men framför allt kalla. Men vi måste nå dit innan mörkret faller, det ligger inte bara i Lord Veldhams intresse utan rikets… ”

Han tittade på var och en när han yttrade orden, de alla förstod innebörden av det viktiga uppdrag de hade fått för tre dagar sedan.

Även om de inte hade fått läsa det brev som hade getts till Sir Tristan i förtroende så hade alla fyra hört om de rykten som hade spridits som en löpeld från huvudstaden.

Något stort var i görningen, det kände de alla. Men vad det egentligen handlade om fanns bara i det förseglade brevet med Lord Veldhams sigill.

Först hade Sir Tristan inte förstått varför de måste rida och inte skickade brevet med duvorna som de vanligtvis gör. Men när Lord Veldham förklarade att det var av yttersta vikt att brevet kom fram i Sir Tristans egna händer, och att ingen annan fick öppna det, förstod han. Det fanns de som gärna såg att innehållet aldrig nådde sin mottagare.

Nu satt de fyra ryttarna på krönet och stirrade mot den gråa silhuetten av Thornwall.

Röken från böndernas stugor steg rakt upp i den stilla luften, ett tecken på att vinden ännu inte hade vänt och att deras spår fortfarande syntes längs vägen.

Sir Tristan drog handsken av den högra handen och masserade de stela fingrarna innan han klappade Flaxe, sin svarta trogna följeslagare och bästa vän. Han hade kört hårt med honom, men han visste att det fanns mer energi i honom än många andra hästar han haft genom årens lopp.

Kölden hade bitit sig fast i lederna efter tre dagars ridning. Han tänkte på det förseglade brevet som låg tungt mot bröstet under rocken och hur nära de nu var för att förändra Lord Veldham men även hela rikets färdriktning.

En av de yngre ryttarna, Sir Bran, spottade i snön.

– ”Om vi rider hårt kan vi vara framme innan solnedgången. Men hästarna är nära att ge upp.”

Tristan nickade. Han visste det. Han visste också att varje timme de dröjde ökade risken för de brickor som tydligen redan satts i gungning.

Han drog på sig handsken igen, och spottade på marken han också innan han fällde upp kragen ytterligare. Kylan hade redan börjat bli kallare.

Någonstans långt borta fanns hon. Lady Elowen. Dottern till mannen som skulle ta emot brevet. Den enda människa som fortfarande kunde få honom att glömma hur kallt det var. Just därför var det både en lättnad och en plåga att hon inte fanns bakom de grå murarna framför dem.

– ”Vi rider.”

Så skänkte han Flaxe fram. Hingsten svarade direkt och gick upp i galopp, och de andra tre följde efter över den frusna marken.

Medan snön yrde omkring dem och den redan frusna näsan blev allt kallare kunde Sir Tristan inte undgå att tänka på Lady Elowen igen. Och på hennes far.

Han hade inte satt sin fot i borgen på flera år, men mindes fortfarande exakt varför han tvingats lämna den i all hast.

Under en kort tid hade han tjänstgjort som väpnare hos Lord Veldhams bror, som också bodde innanför murarna.

Det var där han första gången sett den fagra Lady Elowen. Liksom så många andra unga män hade han fallit för henne pladask. Redan innan han kom dit hade ryktena om henne gått vida omkring – att hon var den vackraste kvinnan i hela riket. Ryktena hade inte överdrivit. Inte enligt honom.

Han mindes fortfarande hur hennes amberfärgade hår infallit det fina ansiktet, och framför allt de varma ögonen som mött hans blick. Det hade gjort honom knäsvag där han stått framför Lord Eddrick och hans följe i stora salen.

När han stammade fram att han var son till Lord Olmert och presenterade sig som väpnare åt Sir Krugertz hade hon bara fnissat. Det gjorde honom ännu mer knäsvag – och röd som en tomat där han stod.

Just därför blev han så förvånad när Lord Veldham valde att skicka honom till Thornwall.

Sir Tristan bet ihop käkarna och hoppades innerligt att Lord Eddric och hans fru, Lady Isolde, hade glömt den skandal han en gång orsakat. Den skandal som nästan fått Lord Alaric att bryta förlovningen med deras dotter.

”Åtminstone är hon inte där. Hon borde vara hos Lord Alaric vid det här laget. De hade ju varit gifta i flera år nu.”

Den sista biten var inte bara tung för Flaxe utan alla fyra, när tornen och borgen kom allt närmare så blev de ännu mer stelna i sadeln. De hade ridit på ett par timmar utan det sedvanliga uppehållet för mat, nu när borgen äntligen låg i sikte var tanken att stanna de sista de ville.

Färden hade tagit längre tid än beräknat på grund av det kraftiga snöoväder som plötsligt dragit in. Med nöd och näppe hade de lyckats söka skydd hos en synnerligen misstänksam mjölnare.

Och Sir Bran hade som vanligt mumlat om att sådant oväder alltid förde otur med sig. Även om Sir Tristan inte alls trodde på vidskeplighet så låg det ändå något i luften – något som han inte alls gillade.

– – –

Den ettrige vakten såg misstänksamt på Sir Tristan och hans följeslagare medan han snabbt rabblade en order till sin underlydande, som skulle meddela Lord Eddric om deras ankomst. Så fort han var klar försvann den unge mannen bakom muren, förmodligen i fullt språng för att underrätta sin herre om de fyra män som bestämt krävt att få träffa honom genast.

”Ni måste förstå att vi har vidtagit försiktighetsåtgärder efter de senaste ryktena från Humbleton,” sa vakten igen, nu med något lugnare röst.

Det enda Sir Tristan kunde tänka var att om Lord Eddric hade gått så långt som att ta till extra åtgärder, då var ryktena antagligen delvis, om inte helt, sanna. Det bådade inte gott. Lord Eddric var inte en man som handlade i all hast.

Hästarna frustade och slog med huvudet.

”Vi kan väl i alla fall få komma in och värma oss,” sa Sir Tristan otåligt. ”Vi är genomfrusna och utsvultna, och hästarna måste få vatten.”

Men vakten skakade bara på huvudet.

”En order är en order.”

De fick snällt stå och vänta tills den unge underlydande kom tillbaka med besked om att de kunde släppas in.

Efter en stund hördes äntligen snabba fotsteg, och pojken dök upp i den lilla dörren i den stora porten. Vakten steg fram, pojken viskade något i hans öra, och så fort han försvunnit in igen ropade vakten upp till männen på muren att öppna för gästerna. Därefter vände han sig om och bugade för Sir Tristan.

”Välkomna till Thornwall.”

Med ett tungt skrammel började den stora porten öppnas. Så fort den var tillräckligt vid red de in, och hovslagen ekade hårt över borggården.

När de kom fram till den första ingången till själva borgen såg de att man redan börjat befästa den yttre muren. Det var i sig inget ovanligt – man övade ofta på att snabbt sätta staden i försvarsberedskap även i fredstid. Men mängden soldater och knektar var påfallande stor, och att vakten varit så kategorisk med att hålla dem utanför hörde till det ytterst sällsynta.

Borggården myllrade av liv. Smedjan arbetade för fullt och röken låg som en tjock dimma över gården. Män sprang i olika riktningar, kvinnor bar tunga säckar som såg ut att innehålla säd.

Sir Tristan visste av erfarenhet att sådan febril aktivitet på den inre borggården brukade betyda en av två saker: antingen förbereddes ett bröllop, eller så rustade man för strid.

Så fort en stallpojke kom fram hoppade han av Flaxe och överlämnade tyglarna med en barsk order om vatten och färskt hö. Sedan vände han sig till sina män.

– ”Det är bäst att ni väntar här eller inne i kasernen.”

– ”Men…” började Sir Bran, men tystnade genast när Tristan gav honom en sträng blick.

”Det är jag som bär brevet. Ju mindre uppmärksamhet vi drar till hur brådskande det är, desto bättre.”

Med de orden vände Sir Tristan på klacken och gick vant uppför de välbekanta trappstegen in i borgen.

Inne i borgen möttes han av en tjänare som hälsade honom välkommen med ett nyfiket men ansträngt leende. Bugande sade han:

– ”Följ efter mig, Sir Tristan.”

Tristan ville först invända att han hittade själv, men kom på sig med att det knappast var läge att nämna sin historia. Så han följde snällt efter sin ledsagare, samtidigt som han insåg hur mycket som hade förändrats sedan han senast var här.

Då hade borgen varit kall och ogästvänlig. Det luktade alltid fukt och man frös även mitt i sommaren. Nu var det ljust. Han kände hur kroppen långsamt värmdes upp, och de tidigare så kalla väggarna var utsmyckade med diverse nya prydnader.

Antingen hade Lady Isolde lyckats bryta den gamla kölden över borgen, eller så hade någon annan tagit den i besittning. En kall ilning for genom honom när han tänkte på vilka det i så fall kunde vara.

Tjänaren fortsatte genom den stora salen, som nu var upplyst och värmdes av en stor eld, sedan upp för trapporna mot borgens kammare. Men innan de nådde sovgemaken svängde de vänster och stannade tvärt framför en dörr.

Den unge tjänaren sträckte fram handen och knackade tre gången. En barsk röst inifrån röt att de kunde komma in.

Sir Tristan drog ett djupt andetag, knöt handen ett ögonblick kring det förseglade brevet under rocken och klev in.

Rummet var varmare än han minde sig, upplyst av både eld och flera talgljus. Bakom ett tungt skrivbord satt Lord Eddric of Thornwall, gråare i skägget än sist men med samma skarpa blick. Lite snett bakom honom, med armarna i kors, stod Sir Krugertz.

Deras ögon möttes.

För ett kort ögonblick var det som om de sju åren aldrig hade passerat. Tristan såg hur något hårt drog genom Krugertz ansikte – igenkänning, minne, kanske fortfarande ilska. Sedan var det borta. Den äldre riddaren nickade knappt märkbart, stelare än artigheten krävde.

Lord Eddric reste sig inte. Han lutade sig bara bakåt i stolen och betraktade Tristan i tystnad en stund för länge.

– ”Sir Tristan,” sade han till sist. Rösten var låg och kontrollerad. ”Det var länge sedan.”

– ”Min herre.” Tristan bugade sig ordentligt, först för Lord Eddric, sedan mer kortfattat för Krugertz. ”Jag kommer med ett brådskande meddelande från Lord Veldham.”

Han tog fram brevet och räckte fram det med båda händerna. Det förseglade vaxet glänste i eldskenet.

Lord Eddric tog det, vägde det ett ögonblick i handen och bröt sedan sigillet utan att skynda. Medan han vecklade upp pergamentet kände Tristan Krugertz blick i nacken. Den var tung, värderande, som om mannen fortfarande såg den sextonårige väpnaren som en gång skapat så mycket besvär under hans tak.

Elden knastrade. Någonstans långt borta hördes röster från borggården.

Lord Eddric läste långsamt. Pannan rynkades allt djupare. När han till sist såg upp igen var blicken mörkare.

– ”När red ni från Veldham?”

– ”För tre dagar sedan, min herre. Vi har ridit nästan utan uppehåll. ”

Krugertz flyttade sig tyngre från den ena foten till den andra.

– ”Och ni kom oupptäckta?” frågade han. Det var första gången han talade. Rösten var hesare än Tristan mindes.

– ”Så vitt vi vet, ja.”

Lord Eddric lade brevet på skrivbordet, lät handen vila kvar på det en stund, och såg sedan rakt på Tristan.

– ”Det finns saker vi måste tala om. I enrum.”

Han nickade kort mot sin bror. Sir Krugertz dröjde ett ögonblick längre än nödvändigt, sköt en sista blick mot Tristan, och gick sedan mot dörren. När den stängdes bakom honom blev tystnaden i rummet plötsligt mycket tyngre.

Lord Eddric pekade mot stolen mitt emot sig.

– ”Sitt, Sir Tristan. Det ni har burit hit förändrar mer än ni anar.”

Sir Tristan satte sig på stolen mitt emot skrivbordet. Lädret knarrade svagt under honom. Han höll ryggen rak, händerna vilande på knäna, men inuti var kroppen fortfarande stel av köld och lång ridning.

Lord Eddric såg på honom en lång stund utan att tala. Eldskenet låg över den äldre mannens ansikte och gjorde de grå strecken kring ögonen djupare.

– ”Lord Veldham har alltid varit försiktig med orden,” sade han till sist och tappade lätt mot det öppna brevet. ”Men det här… det här är inte bara försiktighet. Det är mycket olycksbådande ifall det stämmer.”

Han vände pergamentet så att Tristan kunde se de tätt skrivna raderna, men utan att räcka över det.

– ”Det finns de som menar att tronen står ostadigare än på många år. Och det finns de som redan börjat samla män för att utnyttja det. Humbleton är bara början. Det som står här…” Han tystnade ett ögonblick. ”Det rör även denna borg. Och min familj. Likaså hela riket.”

Tristan kände hur något kallt drog sig samman i magen. Han hade anat att innehållet var allvarligt, men att höra Lord Eddric säga orden högt gjorde det verkligt på ett annat sätt.

– ”Vad önskar ni av mig, min herre?”

Lord Eddric lutade sig framåt. Armbågarna vilade mot skrivbordet, fingrarna knäpptes hårt.

– ”Jag behöver veta hur mycket ni såg på vägen hit. Hur mycket ni hörde. Och framför allt, om någon följde er.”

Tristan svalde.

– ”Vi red hårt och såg ingen, min herre. Men snön dolde mycket. Det är omöjligt att vara helt säker och det var nästintill öde under hela färden hit.”

Ett kort nick. Lord Eddric verkade vänta sig just det svaret.

Sedan kom det som Tristan inte hade förberett sig på.

– ”Ni kommer att stanna här en tid,” sade Lord Eddric lugnt. ”Både ni och era män. Kasernen har plats. Och jag vill ha er nära medan jag avgör hur vi ska handla på det här.”

Tristan kände hur hjärtat slog ett hårt slag mot bröstkorgen. Stanna. Här. Innanför samma murar där allt en gång fallit samman.

Han böjde huvudet.

– ”Som ni önskar, min herre.”

Lord Eddric studerade honom ännu en stund, som om han vägde något osagt. Sedan lutade han sig tillbaka igen.

– ”Det är sent. Ni har ridit hårt. Gå och vila. I morgon talar vi vidare.”

Han gjorde en kort gest mot dörren. Samtalet var över.

Sir Tristan reste sig, bugade sig åter, och gick mot utgången. Just när hans hand nådde handtaget hörde han Lord Eddrics röst bakom sig, lägre den här gången.

– ”Och Tristan…”

Han stannade, men vände sig inte om.

– ”Det var länge sedan. En del saker är glömda. Andra… är det inte.”

Det var allt. Inga fler ord.

Tristan nickade knappt, öppnade dörren och steg ut i den svala korridoren. Dörren stängdes mjukt bakom honom.

Först då tillät han sig att släppa ut det andetag han hållit.

Hon var inte här. Det var det enda han hade att hålla sig i. Hon var hos Lord Alaric, långt borta. Det var både en lättnad och en plåga.

Han visste inte vilket som vägde tyngst.

– – –

Sir Tristan fortsatte över den inre borggården. Luften var bitande, men doften av rök och bakat bröd drev ut från köket och fick magen att dra ihop sig av hunger. Han hade inte ätit ordentligt sedan de lämnade mjölnarens hus. Efter en kort tvekan svängde han av mot köksingången.

Inne i värmen var det full aktivitet. Skaftmalande pigor, en kock som skrek order och lukten av lök, stekflott och nybakt bröd. En äldre köksmästare kände igen riddarkappan och nickade kort.

– ”Ni ser ut att behöva något varmt, Sir.”

Tristan fick en träskål med tjock soppa och en bit bröd. Han ställde sig undan vid en sidobänk och åt stående, mer för att fylla magen än för att det smakade. Tankarna ville inte lämna honom ifred.

Sju år. Hon hade fnissat när han stammade fram sitt namn. Hon hade kysst honom som om världen utanför den mörka nischen inte fanns. Hon hade sett honom i ögonen den sista gången, just innan Sir Krugertz röst skar genom tystnaden.

Nu var hon gift. Borta. Hos Lord Alaric.

Han sköljde ner sista brödbiten, satte ifrån sig skålen och gick ut igen. Mörkret hade börjat falla på allvar. Facklorna längs murarna var tända och kastade långa skuggor över den trampade snön.

Han gick mot kasernen. Stegen var tunga. Tanken på en brits och några timmars sömn var det enda som höll honom upprätt.

Precis när han skulle svänga om hörnet vid smedjan stannade han upp.

På andra sidan den inre gården, vid den trappa som ledde upp mot familjens privata våningar, stod en kvinna.

Hon bar en mörk mantel med huva, men huven hade glidit ner i nacken. I skenet från en fackla såg han det amberfärgade håret, uppsatt men med lösa lockar som rörde sig i vinden. Hon talade tyst med en tjänstekvinna, nickade, och vände sedan ansiktet lite grann.

Tiden tycktes stanna.

Även på detta avstånd kände han igen linjerna. Kinderna. Munnen. Och trots kylan och de många åren – ögonen.

Lady Elowen.

Hon var här.

Hon var här.

Tristan stod orörlig. Andedräkten låg vit i luften framför honom. Något i bröstet drog ihop sig så hårt att det gjorde ont.

Hon hade ännu inte sett honom. Tjänstekvinnan bugade och skyndade in. Elowen dröjde kvar ett ögonblick på trappan, drog manteln tätare om sig, och gick sedan upp mot dörren.

Precis innan hon försvann in vände hon huvudet. Blicken sveptes över gårde, förbi smedjan, förbi de tända facklorna – och fastnade.

Deras ögon möttes.

Bara en sekund. Kanske två.

Sedan var hon borta. Dörren stängdes.

Sir Tristan stod kvar i snön med hjärtat hamrande mot revbenen.

Hon var inte hos Lord Alaric. Hon var här. I samma borg. Under samma tak.

Och hon hade sett honom.

Kapitel 2 – Bakom murarna

Fyra dagar hade gått.

Sir Tristan hade räknat dem noga, även om han försökte låta bli. Fyra morgnar där han vaknat i kasernen med den samma tunga känslan i bröstet. Fyra kvällar där han ätit med sina män och låtsats lyssna på deras samtal medan tankarna ständigt vandrade upp mot de privata våningarna.

Han hade inte sett henne sedan den första kvällen.

Inte en glimt. Inte en röst. Ingenting.

Det borde ha varit en lättnad. I stället hade frånvaron blivit ett eget slags tortyr. Varje gång en dörr öppnades någonstans i borgen for blicken dit av ren reflex. Varje gång en kvinna i mantel skymtade på avstånd spände sig något i honom – bara för att slappna av igen när det visade sig vara en tjänarinna eller Lady Isolde.

Hon höll sig undan. Eller så höll någon annan henne undan. Han visste inte vilket som var värst.

På borggården fortsatte förberedelserna. Fler vagnar rullade in med säd och vapen. Smedjan arbetade långt in på nätterna. Lord Eddric hade kallat till sig flera av de närmaste vasallerna, och ryktena om det som hänt i Humbleton växte för varje dag. Något stort var i görningen, det kände även de enklaste knektarna.

Tristan utförde sina plikter. Han tränade med Sir Bran och de andra, red ut på kortare spaningsrundor i snön, rapporterade det lilla han såg. På ytan var han den lojale riddaren som Lord Veldham skickat. Inuti malde tankarna oavbrutet.

Hon hade sett honom. Hon visste att han var här. Och ändå hade hon inte gjort minsta försök att söka upp honom.

Kanske var det lika bra. Kanske var det det enda förnuftiga.

Ändå låg minnet av den där sekunden på borggården kvar som en brand under huden. Ögonen. Den korta stunden när tiden stannat. Sedan hade hon bara vänt sig om och gått.

Nu satt Sir Tristan på kanten av sin brits i den kalla kasernen, drack utvattnat öl och stirrade in i väggen medan morgonljuset långsamt trängde in genom de små fönsteröppningarna.

Dag fem hade börjat.

Och han visste inte hur länge han skulle orka hålla sig borta.

Han reste sig från britsen, drog på sig rocken och gick ut i den grå morgonen. Snön hade fallit lätt under natten och låg som ett tunt, orört täcke över borggården. Röken från smedjan steg redan rakt upp i den stilla luften.

Sir Bran stod vid vattenhoen och tvättade ansiktet. Han torkade sig med ärmen och nickade när Tristan kom fram.

– ”Du sover dåligt” konstaterade han.

”Det gör vi alla.”

Bran granskade honom ett ögonblick längre än vanligt, men sade ingenting mer. De hade ridit tillsammans tillräckligt länge för att veta när frågor var onödiga.

Dagen gick som de föregående. Spaningsrunda i skogarna norr om borgen. Rapport till en av Lord Eddrics väpnare. Träning på den inre gården. Allt medan aktiviteten omkring dem bara ökade. Nya trupper hade anlänt under natten – män med främmande färger på sköldarna. Ingen sade högt vad det betydde, men alla förstod.

Först sent på eftermiddagen, när skuggorna börjat bli långa, hände det.

Tristan var på väg tillbaka från stallet när en grupp kvinnor kom ut från den privata trappan. Tjänarinnor, de flesta. Men mitt ibland dem gick hon.

Lady Elowen.

Hon bar en enkel, mörkblå klänning under den öppna manteln. Håret var flätat i en tjock fläta som vilade över axeln. Hon såg blekare ut än han mindes, men fortfarande så smärtsamt bekant att det gjorde ont att andas.

Den här gången såg hon honom direkt.

Deras blickar möttes över den trampade snön. Ingen av dem stannade upp. Ingen av dem nickade. Men hon saktade farten en aning, bara så lite att det var omöjligt att ta miste på. Sedan vände hon ansiktet framåt igen och fortsatte mot kapellet tillsammans med de andra kvinnorna.

Tristan stod kvar länge efter att de försvunnit in genom kapellets dörr. Hjärtats slag satt fortfarande hårt i halsen när han hörde steg bakom sig.

Sir Bran stannade bredvid honom. Han sade ingenting på en stund, bara följde Tristans blick mot den stängda dörren. Sedan muttrade han tyst:

– ”Det är hon, va? Tristan… vissa saker är bättre glömda.”

Utan att vänta på svar vände han sig om och gick mot kasernen.

Tristan dröjde kvar ännu en stund innan han följde efter mot kasernen. Brans ord låg kvar i honom som en låg, ihållande varning. Vissa saker är bättre glömda. Han visste att mannen hade rätt. Ändå kunde han inte få bilden av henne ur huvudet, den mörkblå klänningen, flätan över axeln, den korta stunden när hon saktat in och mött hans blick.

Den kvällen sov han ännu sämre.

Nästa morgon kom den illafarsande nyheten.

En ensam trött ryttare red in genom porten strax efter soluppgången, hästen löd rotad och mannen täckt av snö och lera. Inom en timme hade hela borgen fått veta; Humbleton hade fallit. Upprorsmännen hade tagit både staden och borgen. De som inte svurit dem trohet hade man hängt från murarna.

Nu rörde sig styrkorna norrut för att kuva alla som vägrade svära den nye kungen trohet. Den fred som legat över landet sedan Tristan var en liten pojke var bruten. Än en gång plågades riket av oreda och blod.

Lord Eddric samlade alla vapenföra män på den inre borggården vid middagstid. Snön föll lätt medan han talade, rösten hård och utan krusiduller.

”Humbleton är fallit. De kommer hitåt. Vi vet inte hur många de är, men vi vet att de dödar dem som gör motstånd och bränner det som står i deras väg. Och vi står i deras väg. Från och med nu är Thornwall i högsta beredskap. Ingen lämnar borgen, eller staden, utan min uttryckliga order. Alla vapenföra män sover i full mundering. Kvinnor och barn håller sig innanför den inre muren.”

Han lät blicken vandra över de församlade. När den nådde Tristan dröjde den sig kvar en sekund längre än nödvändigt.

”Vi har redan skickat bud efter förstärkning till mina vasaller. Tills de kommer står vi själva.”

När folkmassan började skingras såg Tristan henne igen.

Elowen stod uppe på den privata trappan tillsammans med Lady Isolde och några andra kvinnor. Manteln var dragen tätt om kroppen, ansiktet blekt. Hon lyssnade på sin far, men hennes blick sökte sig genom mängden – och fann honom.

Den här gången vände hon inte bort ögonen direkt. De stod bara och såg på varandra medan männen omkring Tristan rörde sig och pratade. Det varade kanske fem hjärtslag längre än det borde. Sedan lade Lady Isolde en hand på sin dotters arm och förde henne in.

Tristan kände hur något i bröstet både lättade och tyngdes på samma gång.

Hon hade letat efter honom.

– – –

De följande dagarna krympte världen innanför murarna.

Portarna hölls stängda. Vakter dubblerades. På nätterna hördes ständiga steg från murkrönen. Tristan red inte längre ut på spaning, ingen gjorde det. I stället övade de vapenlek på den inre gården, bar material till murarna och sov med svärden inom räckhåll.

Och mitt i allt detta fanns hon.

Första gången efter talet såg han henne i kapellet under bönetiden. Alla satt tysta och trängda medan prästen höll mässan. Hon satt långt fram tillsammans med de andra kvinnorna. Tristan kunde inte sluta se på hennes hår och rygg. Det slog honom att hon bar sig mycket mer självsäkert nu än den unga flicka han en gång känt.

När hon reste sig för att gå mötte hon hans blick över axeln, bara en kort sekund, men tillräckligt länge för att han skulle känna det som ett slag under bröstbenet.

Nästa dag passerade de varandra på det övre galleriet. Det var trångt. Folk gick i båda riktningarna. När de mötte varandra saktade båda in. Hon hade kunnat gå förbi. Det hade han också. I stället stannade de upp, bara en armlängd ifrån varandra.

”Sir Tristan” sade hon tyst. Rösten var lägre än han mindes, men fortfarande densamma.

”Min lady.”

Det var allt de hann säga. En grupp knektar kom bakom honom, någon ropade order, och ögonblicket brast. Hon böjde huvudet lätt och fortsatte. Han stod kvar och kände doften av henne, något rent, som lavendel och kyla låg kvar i luften efter att hon gått.

På kvällen den tredje dagen efter att Lord Eddrick hade stått på borggården och berättade om nyheten att Humbleton hade fallit – hände det igen.

Tristan var på väg ner från den norra tornet efter att ha avlöst ännu en tråkig vaktpost när han såg henne stå ensam i den smala gången som ledde till det gamla biblioteket. Facklan på väggen kastade varmt ljus över hennes ansikte. Hon verkade vänta.

Han borde ha vänt om.

I stället gick han fram.

När han stannade framför henne sade ingen av dem något på en lång stund. Bara vinden som trängde in genom en springa och det avlägsna ljudet av män på muren.

– ”Du borde inte vara här ensam,” muttrade han till slut.

-”Nej.” Hennes blick mötte hans utan att vika undan. ”Det borde inte du heller.”

Tystnaden mellan dem var tjock. Han såg hur hennes andedräkt låg vit i den kalla luften, hur en lös lock hade glidit fri från flätan och vilade mot kinden. Handen kliade av viljan att lägga den mot hennes ansikte.

– ”Elowen…” viskade han, knappt hörbart.

Hon stängde ögonen ett ögonblick när han sade hennes namn. När hon öppnade dem igen var något brustet i dem.

Steg ekade längre bort i korridoren. Tunga, snabba.

Hon drog in andan, tog ett steg tillbaka och vände sig om. Just innan hon försvann runt hörnet vände hon huvudet en sista gång.

– ”Biblioteket. I morgon kväll efter vesper.”

Sedan var hon borta.

Tristan stod kvar i den tomma gången med hjärtat hamrande så hårt att det gjorde ont. Bakom honom kom två vakter gående. De nickade i förbifarten. Han nickade tillbaka, tvingade ansiktet att bli uttryckslöst, och gick därifrån med stadiga steg.

Men inne i honom hade något slutgiltigt rubbats.

Hon hade bett honom komma.

Och han visste redan att han skulle göra det trots att alla varningsklockor sa annorlunda.

– – –

Nattsömnen blev nästan obefintlig. Han låg på britsen och stirrade upp i det mörka bjälktaket medan Brans ord och hennes röst slogs om utrymmet i huvudet.

”Vissa saker är bättre glömda”.

”Biblioteket. I morgon kväll efter vesper.”

När morgonen kom var han redan vaken. Dagen som följde var den längsta han kunde minnas.

Han utförde sina plikter mekaniskt. Övade med svärdet tills armarna värkte. Bar sten till muren. Åt utan att känna smak. Hela tiden tickade timmarna fram mot kvällen som en långsam, obeveklig trumvirvel.

Vesperklockorna ljöd över borgen precis när skymningen började övergå i mörker. Tristan väntade tills de flesta dragit sig inomhus. Sedan gick han.

Den smala gången ner mot det gamla biblioteket var tom och dåligt upplyst. Bara enstaka facklor brann. Hans steg lät och vant över stengolvet. När han nådde den tunga ekdörren stannade han upp, lyssnade, och tryckte sedan ner handtaget.

Rummet var litet och luktade gammalt pergament, vax och kyla. En ensam oljelampa brann på det massiva bordet i mitten. Hon stod vid det, med ryggen delvis vänd mot honom, händerna vilande mot bordsskivan.

Hon vände sig om när dörren stängdes.

För första gången på sju år stod de ensamma i samma rum.

Ingen av dem sade något. Bara lågan som flämtade och det avlägsna ljudet av vakter på muren. Hon såg på honom med stora, mörka ögon. Han såg hur hennes strupe rörde sig när hon sväljde.

– ”Du kom,” viskade hon till slut.

– ”Jag borde inte ha gjort det.”

-”Nej.” Hon log svagt, men leendet nådde inte ögonen. ”Det borde du inte.”

Han tog ett steg närmare. Sedan ett till. Avståndet mellan dem krympte tills han kände värmen från hennes kropp i den kalla luften. Hon bakåtlutade sig en aning mot bordet, men vek inte undan.

-”Elowen…” Rösten var hes. ”Din man—”

– ”Är långt borta,” avbröt hon tyst. ”Och han har varit det länge.”

Något i bröstet på honom brast. Han lyfte handen, tvekade, och lät den sedan vila mot hennes kind. Huden var kall, men under hans handflata kände han hur hon lutade sig in i beröringen. Hennes ögonslutades ett ögonblick.

När hon öppnade dem igen fanns det ingen tvekan kvar.

Han böjde sig ner. Hon sträckte sig upp.

Kyssen var inte mjuk. Den var hungrig, desperat, full av sju års uppdämd längtan och ilska och saknad. Hennes händer knöt sig i hans rock. Hans arm slog om hennes midja och drog henne hårt intill sig. Hon andades ut mot hans mun, en liten, svag flämtning och kysste honom tillbaka som om hon var rädd att han skulle försvinna om hon släppte taget.

När de till slut bröt isär var båda andfådda. Pannorna vilade mot varandra. Hans tumme strök över hennes kindben, där en tår hade glidit ner utan att han märkt det.

– ”Det här kommer förgöra oss,” viskade han.

Hon nickade, men hennes händer höll fortfarande hårt i hans kläder.

– ”Jag vet.”

Utanför hördes plötsligt röster och tunga steg i korridoren. De frös båda till. Tristan tog ett snabbt steg bakåt. Elowen vände sig mot bordet, greppade en bok på måfå och öppnade den som om hon letat efter något.

Dörren öppnades.

En av de äldre tjänarna tittade in, bugade sig hastigt när han såg dem båda, och sade ursäktande att Lord Eddric sökte sin dotter.

Elowen nickade lugnt, stängde boken och gick mot dörren utan att se på Tristan igen. Bara när hon passerade honom lät hon fingrarna snudda vid hans hand – så lätt att det kunde ha varit en tillfällighet.

Sedan var hon borta.

Tjänaren stängde dörren efter sig. Tristan stod kvar i det tysta biblioteket med smaken av henne kvar på läpparna och hjärtat som en vildsint trumma i bröstet.

Han hade kysst henne.

Och världen utanför murarna kunde gå under för allt han brydde sig om var i den stunden.

Efteråt hade Tristan smugit sig tillbaka ner till sin sängplats i kasernen. Han trodde att alla sov när han la sig till rätta men precis då mötte han Brans blick. Och den sa redan allt han visste.

Men Bran skakade bara lätt på huvudet och vände sig om.

Sömn vägrade komma.

I stället kom minnena, skarpa som om de hänt i går.

De hade mötts i hemlighet i nästan två månader den sommaren. Först bara blickar och korta, stulna samtal. Sedan beröringar. Sedan mer. Hon hade varit den som dragit in honom i den mörka nischen bakom förrådet den första gången, den som kysst honom med en hunger som skrämde dem båda. De visste att det var galenskap. Hon var redan utlovad åt Lord Alaric. Han var bara en väpnare, andreson till en mindre herre.

Ändå kunde de inte sluta.

Det tog slut en sen kväll när Sir Krugertz fann dem. Inte nakna, men tillräckligt nära för att det inte skulle gå att förklara bort. Elowens läppar fortfarande svullna, Tristans händer under hennes klänning. Den äldre riddarens ansikte hade blivit grått av ilska. Det hade inte blivit några högljudda scener. Bara hårda order. Tristan skickades i väg samma natt. Innan solen gått upp var han ute på vägen med en tunn pungsilver och ett tydligt budskap: återvänd aldrig igen.

Han hade sett henne en sista gång genom fönstret när han red ut. Hon hade stått där, blek och upprätt, och sett på honom utan att vinka.

Sju år senare kunde han fortfarande känna smaken av den sista kyssen de delade den natten, salt av hennes tårar och desperat av det de båda visste skulle komma.

Nu hade han kysst henne igen.

Och den här gången var priset ännu högre.

Nästa dag var det som om ingenting hänt – utåt sett.

De såg varandra två gånger. Första gången på borggården, på behörigt avstånd. Hon gick med Lady Isolde och en tjänstekvinna. Deras blickar möttes bara en kort sekund, men den var tillräckligt laddad för att få blodet att rusa i öronen på honom. Andra gången var i den stora salen under kvällsmåltiden. Hon satt vid högbordet, blek men upprätt. Han satt längre ner bland de andra riddarna. Inte en enda gång såg hon åt hans håll. Ändå kände han hennes närvaro som en feber under huden.

På natten sov han ännu sämre.

– – –

Den tredje morgonen efter kyssen kom ordern.

Lord Eddric behövde veta hur långt de fientliga styrkorna hunnit. En liten spaningsstyrka skulle rida ut under täckmantel av de sista mörka timmarna före gryningen – snabbt in och snabbt ut. Tristan utsågs att leda den.

När de red ut genom den norra porten i den bitande kylan vände han sig inte om. Men han kände blicken i nacken ändå. Någonstans uppe på muren, eller bakom en fönsterlucka, visste han att hon stod.

De red hårt denna tidiga morgon.

Skogen norr om borgen var tät och tyst under snötäcket. Vid middagstid fann de det första tecknet: en bränd gård, röken fortfarande svag över askan.

På den brända gården mötte dem en fasansfull syn. Det som en gång varit en bondes familj låg kvar bland askan – svarta, förvridna kroppar, och händer som fortfarande tycktes hålla om mindre gestalter.

Nu visste den lilla spaningsgruppen exakt vad som väntade Thornwall om de överrumplades av fienden.

Lite längre fram, när de ridit en bit ifrån den brända gården, såg de spår av många hästar och vagnar som var relativt färska. Fienden var närmare än någon velat tro.

Det var på återvägen det hände.

En pil kom från ingenstans. Den visslade tätt förbi Brans huvud och borrade sig in i trädstammen bakom dem. Sedan kom fler.

– ”Bakhåll!” skrek någon.

Hästarna stegrade. Män svor. Tristan ryckte upp skölden, vände Flaxe och red rakt mot den riktning pilarna kom ifrån. Han såg skuggor röra sig mellan träden – tre, fyra män. Inte en hel styrka, bara en förtrupp eller spejare.

Svärdet var i handen innan han tänkte. Han högg ner den förste som kom emot honom. Den andre hann avfyra en ny pil på nära håll.

Smärtan var het och skarp, precis under nyckelbenet på vänster sida. Kraften i träffen nästan lyfte honom ur sadeln. Han morrade, högg ändå, och såg mannen tillslut falla.

Sedan var det över lika snabbt som det börjat. De överlevande fienderna försvann in mellan träden. Bran var plötsligt bredvid honom, greppade tyglarna till Flaxe.

– ”Du är träffad, min herr” sa han med uppskärrade ögon.

”Jag märkte,” pressade Tristan fram mellan sammanbitna tänder. Blodet värmde redan rocken inifrån. Och det var tur att han hade den lätt rustningen på sig annars så hade fler pilar kunde träffa hans kropp.

Återfärden blev en plåga. Varje steg hästen tog sände en ny våg av smärta genom axeln och bröstet. Han höll sig medveten av ren vilja, käkarna hårt sammanbitna, medan skogen omkring honom gungade.

När de äntligen red in genom porten till Thornwall var det skymning. Någon ropade efter hjälpare. Händer grep tag i honom när han nästan föll av hästen. Han hörde Brans röst, skarp och befallande, och sedan försvann världen i en grå dimma av smärta och kyla.

När han öppnade ögonen igen låg han på en brits i sjukstugan. Lukten av örter, ättika och torkat blod fyllde näsan. En eld brann i den lilla öppna spisen. Det var natt.

Och bredvid britsen, med en fuktig trasa i handen och det amberfärgade håret uppsatt i en enkel knut, satt Lady Elowen.

Hon frös till när hon såg att han vaknat. För ett ögonblick såg hon rent förskräckt ut – sedan lade sig masken på plats, lugn och behärskad.

– ”Ligg still,” sade hon tyst. ”Pilen gick djupt, men den träffade inget livsviktigt. Du har tur.”

Sedan såg hon honom med en ödmjuk blick. Tristan stirrade tillbaka på henne. Munnen var torr.

– ”Du borde inte vara här.”

Hon doppade trasan i en skål, vriden ur den, och lade den försiktigt mot hans panna. Fingrarna vidrörde hans hud bara ett ögonblick.

– ”Jag hjälper till här ibland,” svarade hon likgiltigt. ”Särskilt nu när det börjar bli ont om händer.”

Men ögonen sade något annat. Och när hon lutade sig fram för att kontrollera bandaget över hans axel darrade hennes andedräkt nästan omärkligt.

De var inte ensamma, en sovande knekt låg två britsar bort och jämrade sig medan en gammal munk snarkade i en stol vid dörren, men i den dämpade lampoljans sken kändes det som om rummet bara innehöll dem två.

-”Du red rakt mot dem,” viskade hon efter en stund, så lågt att han knappt hörde. Det fanns en skärva av anklagelse i rösten. Eller rädsla.

– ”Det är mitt jobb.”

Hon sade ingenting mer. Bara bytte ut den varma trasan mot en ny och lät handen vila en sekund för länge mot hans kind.

Sedan reste hon sig.

– ”Vila. Jag kommer tillbaka senare och byter bandage.”

När hon gick mot dörren vände hon sig inte om. Men Tristan såg hur hennes hand knöt sig hårt kring dörrposten ett ögonblick innan hon försvann ut i mörkret.

Han blundade.

Smärtan i axeln var skarp och tydlig.

Smärtan efter hennes beröring var värre.

Tristan låg kvar och stirrade upp i det sotiga taket medan smärtan i axeln bultade i takt med hjärtat. Munkens lätta snarkningar och den skadade knektens tunga andning fyllde tystnaden. Ändå kändes rummet plötsligt mycket tommare.

Han visste att hon skulle komma tillbaka.

Det tog flera timmar. Elden hade brunnit ner till glöd och de flesta facklor släckts när han hörde den försiktiga knackningen. Inte på dörren, på väggen, precis bredvid hans huvud, som om någon stod i den smala tjänstegången bakom.

Sedan hördes ett svagt klick. En dold lucka, nästan osynlig i den mörka panelen, gled upp en springa.

Elowen klev in.

Hon bar bara ett enkelt nattlinne under den mörka manteln, håret löst över axlarna. I den svaga glöden från spisen såg hon yngre ut, mer som den flicka han en gång känt – och samtidigt äldre, märkt av åren som legat emellan.

Hon lade fingret mot läpparna, lyssnade ett ögonblick mot den sovande munken, och smög sedan fram till britsen.

– ”Du borde sova,” viskade hon.

-”Jag kan inte” svarade Tristan.

Hon stod tyst en stund, bara såg på honom. Sedan satte hon sig försiktigt på kanten av britsen. Hennes hand fann hans, fingrarna flätades samman utan att någon av dem egentligen bestämde det.

– ”Jag trodde att jag glömt hur det kändes,” sade hon till slut, så lågt att orden nästan försvann. ”Att se dig. Att… röra dig.”

Tristan tog hennes hand hårdare. Smärtan i axeln var ingenting mot den som satt i bröstet.

– ”Vi kan inte göra det här, Elowen… Även om det är det enda och sista jag vill”

-”Jag vet.” Hon log sorgset. ”Men jag är här ändå.”

Hon lutade sig ner och kysste honom. Lättare den här gången, nästan försiktigt, som om hon var rädd att göra honom illa. Han svarade ändå, lyfte den oskadade handen och lät den glida in under manteln, över den tunna linnen, upp längs hennes sida. Hon andades in skarpt mot hans mun när hans fingrar fann den bara huden under bröstet.

Det gick inte längre än så.

Ett ljud från den sovande knekten fick dem båda att frysa till. Elowen drog sig upp, andningen snabb, kinderna rodnande även i mörkret. Hon strök honom en sista gång över håret, så lätt att det knappt kändes.

– ”De ska flytta dig i morgon,” viskade hon. ”Upp till de privata rummen. Min far vill ha dig nära rådslagen nu när du ändå inte kan strida på ett tag.”

Hon tvekade men sa med ett litet sorgset leende.

– ”Jag kommer att finnas i närheten.”

Sedan böjde hon sig ner en sista gång, kysste honom hårt och desperat i pannan, och gled tillbaka in i den dolda luckan. Den stängdes nästan ljudlöst.

Tristan låg kvar i mörkret med smaken av henne på läpparna och handen fortfarande varm där hon hållit den. Och en hårdhet mellan benen som han inte känt på länge.

I morgon skulle han ligga under samma tak som henne. I samma del av borgen. Bara några dörrar bort.

Och båda visste att det bara var en tidsfråga innan de inte längre klarade av att hålla sig ifrån varandra.

 Kapitel 3 – Under samma tak

Två dagar hade gått sedan han flyttats upp från sjukstugan.

Rummet de gett honom låg i den östra flygeln, bara tre dörrar från familjens privata gemak. Det var större än något han vant sig vid de senaste åren, en riktig säng med linne, en egen eldstad, och ett smalt fönster som vette ut mot den inre borggården.

På dagen hörde han röster, steg och ibland ljudet av Elowens klänning när hon passerade i korridoren. På natten låg han vaken och lyssnade på tystnaden mellan dem.

Den politiska situationen hade inte förbättrats. Tvärtom. Spejarna som skickats ut efter hans egen olyckliga runda rapporterade nu om att fienden bara var två dagsmarscher bort. Rådslagen hade blivit längre och hårdare. Lord Eddric talade mindre och lyssnade mer. Sir Krugertz var ständigt närvarande, med armarna i kors och blicken skarp samtidigt som man klurade på hur de bäst skulle positionera sig.

Tristan deltog. Hans axel var fortfarande styv och bandaget satt kvar, men han kunde sitta, tala och tänka. Det var tydligen tillräckligt och hans tidigare kunskap om fälttåg samt belägringar kom väl till pass.

Den tredje morgonen efter flytten kallades han åter in till rådkammaren.

Rummet var fullt. Kartor låg utbredda över det stora bordet, tyngda med dolkar och tomma bägare. Elden brann hårt. Stämningen var samlad och mörk.

Lord Eddric pekade på en punkt norr om borgen på den stora karta som låg utbredd över det stora ekbordet.

– ”De har stannat upp här. Antingen vilar de, eller så väntar de på förstärkning. Oavsett vilket har vi kanske max två dagar. Kanske mindre. Vi måste förbereda det sista!”

Diskussionen som följde var lågmäld men intens. Vasaller argumenterade för utfall, andra för att hålla ställningarna och lita på de utlovade trupperna. Tristan sade lite. När han tillfrågades gav han korta, sakliga svar utifrån det han sett under spaningen och vad de kunde förvänta sig av fienden.

Det var medan en av de äldre riddarna talade som dörren öppnades och Lady Elowen kom in.

Hon bar en enkel grå klänning och hade håret flätat stramt. I händerna höll hon en bricka med friskt vin och bägare. Tydligen hade någon skickat efter mer dryck. Hon rörde sig tyst längs bordet, fyllde de tomma bägarna, och stannade till slut bredvid Tristan.

När hon lutade sig fram för att hälla i hans bägare kände han doften av henne igen – densamma som i biblioteket, densamma som på sjukstugan. Hennes ärm snuddade lätt mot hans oskadade arm.

Deras blickar möttes en kort sekund över kanten på bägaren.

I hennes ögon fanns ingen tvekan längre. Bara en tyst, brännande överenskommelse.

Hon fortsatte runt bordet som om ingenting hänt, ställde ifrån sig brickan och lämnade rummet utan att se tillbaka.

Tristan greppade bägaren hårdare än nödvändigt. Vinet smakade metalliskt.

Resten av rådslaget gick han igenom på ren rutin. När det slutligen upplöstes var det sen eftermiddag. Männen reste sig, sträckte på sig, började tala om vaktlistor och vapenförråd. Tristan väntade tills de flesta gått, bugade sig för Lord Eddric och lämnade kammaren.

Efter rådslaget blev Tristan kvar en stund i den tomma kammaren. Kartorna låg fortfarande utbredda, tyngda av dolkar. Han stod vid fönstret och såg ut över borggården där män bar vapen och säckar in i det sista dagsljuset.

När han vände sig om stod Sir Krugertz i dörröppningen.

Den äldre riddaren sade ingenting först. Bara såg på honom med den där tunga, granskande blicken som Tristan mindes alltför väl från sju år tidigare.

– ”Du har blivit bättre på att dölja det,” sade Krugertz till slut. Rösten var låg. ”Men inte tillräckligt bra.”

Tristan höll kvar blicken.

– ”Jag vet inte vad ni menar.”

Krugertz log snett, utan värme.

”Jo, det vet du. Hon är gift. Du är här på min brors nåder. Och fienden står två dagars marsch härifrån. Det är en dålig tid att gräva upp gamla synder.”

Han tog ett steg in i rummet, sänkte rösten ytterligare.

– ”Jag såg er i biblioteket den kvällen. Jag sade ingenting då. Gör inte så att jag ångrar det.”

Sedan vände han och gick därifrån utan att vänta på svar.

Tristan stod kvar. Käkarna var hårt sammanbitna. Varningen kunde inte ha varit tydligare.

Men i korridoren stannade han upp och tittade mot hennes sovgemak.

Han visste att hon väntade, men han kände det lika säkert som smärtan i axeln.

Trots hennes farbrors varning så visste han att hon skulle komma till honom I kväll.

Det fanns ingen återvändo längre, och om det var någon gång de skulle förenas så var det nu.

—

Tristan återvände till sitt rum i den östra flygeln. Han stängde dörren, lutade sig mot den och blundade. Axeln värkte dovt under bandaget, men det var en annan sorts smärta som satt djupare. Han tände den lilla oljelampan, drog av rocken och satte sig på sängkanten. Utanför hördes de vanliga ljuden från en borg i beredskap: tunga steg, låga röster, enstaka skrammel av vapen.

Han försökte äta av det bröd och den kallnade soppa som lämnats fram. Det smakade ingenting. I stället lyssnade han.

Varje gång någon passerade i korridoren spände sig kroppen. Varje gång stegen fortsatte förbi sjönk något i honom, bara för att lyftas igen vid nästa ljud.

Skymningen övergick i mörker. Facklorna tändes längs murarna. Borggården där nere blev tystare. De flesta hade dragit sig inomhus. Bara vakterna rörde sig fortfarande.

Han visste att hon skulle komma.

Det var inte en förhoppning längre. Det var en visshet, lika säker som att snön låg kvar utanför murarna. De hade sett det i varandras ögon under rådslaget. Överenskommelsen behövde inga ord.

När knackningen till slut kom var den så svag att han nästan missade den.

Tre korta, snabba slag.

Han reste sig, gick över golvet och öppnade.

Elowen stod där ute i den mörka korridoren, manteln dragen tätt om kroppen, luvan uppdragen. Bakom henne var gången tom. Hon såg på honom utan att tveka, sedan klev hon in. Han stängde dörren tyst bakom henne och vred om nyckeln.

Lampoljans sken föll över hennes ansikte när hon drog ner luvan. Håret var löst den här gången, bara delvis uppsatt. Ögonen var mörka och stora.

De stod stilla en lång stund, bara några steg ifrån varandra. Ljudet av deras andning var det enda som hördes.

-”Jag kunde inte stanna borta längre,” viskade hon.

”Jag vet.”

Hon tog det sista steget fram. Hennes händer gled upp över hans bröst, försiktiga kring det skadade området, och vidare upp bakom hans nacke. Han böjde sig ner samtidigt som hon sträckte sig upp.

Kyssen den här gången var långsam. Djup. Full av allt det de inte längre behövde hålla tillbaka. Hon öppnade munnen mot hans, andades ut ett litet ljud när hans tunga mötte hennes. Hans händer red över hennes rygg, ner över manteln, och drog henne hårdare intill sig.

När de bröt isär vilade pannorna mot varandra. Hennes fingrar strök längs hans käkben.

-”Lås” viskade hon.

Han lydde. Nyckeln vreds om med ett torrt klick som lät alltför högt i det tysta rummet.

När han vände sig tillbaka hade hon redan dragit av sig manteln och lagt den över stolryggen. Under fanns bara en enkel, ljus nattklänning av tunt tyg. Elden från den lilla spisen och oljelampans sken lyste igenom det, avslöjade konturerna av hennes kropp – höfterna, midjan, bröstens mjuka form.

Tristan svalde. Handen som inte var skadad lyfte sig av sig själv och lät fingrarna följa kanten på hennes nyckelben, ner längs axeln, över den tunna ärmen. Hon huttrade till under beröringen, men vek inte undan.

-”Sju år,” sade han hest. ”Jag har tänkt på dig varje dag sen vi skildes åt.”

-”Jag också.” Hennes röst var knappt hörbar. ”Varje dag. Varje natt.”

Hon räckte ut handen och började knäppa upp hans skjorta. Fingrarna arbetade långsamt, nästan vördnadsfullt, som om hon ville minnas varje rörelse. När tygstyckena glidit isär lät hon handflatorna vila mot hans bara hud, strök försiktigt runt bandaget, vidare över bröstkorgen och ner mot magen. Han drog in andan, käkarna spända.

Hon såg upp på honom. Ögonen var blanka.

-”Jag vill känna dig,” viskade hon. ”Ordentligt. Innan världen utanför hinner i kapp oss.”

Han svarade genom att böja sig ner och kyssa henne igen – hårdare den här gången, hungrigare. Samtidigt som hans oskadade hand gled ner över hennes höft, greppade tyget i nattklänningen och drog det uppåt. Fingertopparna fann den bara huden på hennes lår. Hon andades ut skarpt mot hans mun och pressade sig närmare.

De rörde sig mot sängen utan att egentligen bestämma det. Knän stötte mot sängkanten. Hon satte sig ner först, drog honom med sig så gott det gick utan att belasta hans skadade axel. Han stödde sig på den friska armen, lutade sig över henne, och lät blicken vandra över ansiktet under sig.

I lampoljans sken såg hon både bekant och ny ut. Kvinnan hon blivit. Kvinnan som fortfarande var hans på något djupt, orubbligt sätt.

Hon lyfte handen och strök tummen över hans underläpp.

-”Kom hit,” viskade hon igen. ”Jag är trött på att vänta.”

Han följde henne ner mot madrassen. Den oskadade armen tog det mesta av vikten när han lutade sig över henne. Hon spred låren och lät honom sjunka ner mellan dem. Genom det tunna tyget kände han hettan från hennes våta sköte. När hon lyfte höfterna och pressade könet mot hans hårda lem stönade han tyst mot hennes hals.

Hon fick upp knäppningen på hans byxor med darrande fingrar och drog ner dem tillräckligt långt för att frigöra honom. Hennes hand omslöt den tunga, varma kuken och strök långsamt från rot till topp, tummen smeks över den blanka vätskan som samlats i ollonets springa. Han stötte i hennes grepp av ren reflex.

-”Vänta,” andades tungt han. ”Inte än.”

Han kysste sig ner över hennes hals, över nyckelbenet, och tog den ena bröstvårtan i munnen genom tyget. Hon bågade ryggen. Han drog ner linnet så att båda brösten blottades, sög hårt på den styva vårtan medan handen knådade det andra. Först när hon började vrida sig otåligt under honom fortsatte han nedåt.

Han kysste över magen, lät tungan glida i hennes navel, och sedan lägre. När han nådde den mjuka, fuktiga huden mellan låren spred han dem bredare med händerna. Doften av hennes upphetsning slog emot honom – söt och jordig. Han andades in den innan han lät tungan slå ut och slicka en lång, långsam strimma rakt genom hennes veck.

Elowen ryckte till som om hon fått en stöt. Ett högt, kvävt ljud lämnade henne. Han gjorde om det, långsammare, tryckte tungan in mellan de blöta inre blygdläpparna och slickade uppåt tills han fann den svullna, känsliga knuten. Där stannade han. Sög in den mellan läpparna, lät tungan vibrera mot den medan två fingrar långsamt trängde in i henne.

Hon var så blöt att de gled in utan motstånd. Han böjde dem, sökte, och fann den mjuka, skrovliga punkten på framsidan. När han masserade den i takt med tungan på klitoris greppade hon lakanet så hårt att knogarna vitnade.

”Tristan…gud….det.. där…”

Han tog henne hårdare med munnen. Sög, slickade, stötte fingrarna djupare. Hennes lår skälvde runt hans huvud. Hon försökte hålla tyst, bet sig i handen, men stönen läckte ut ändå – korta, desperata, alltmer höga. När orgasmen träffade henne spände hon ihop runt hans fingrar, höfterna lyfte från sängen och en klar, varm vätska sköljde över hans tunga och haka. Han slickade i sig allt, i långsamma, djupa drag, medan hon skakade och kom en andra gång tätt efter den första.

Först när hon sjönk tillbaka, darrande och andfådd, släppte han henne. Han kysste sig tillbaka upp längs kroppen, lät henne smaka sig själv på hans tunga när han kysste henne djupt.

Hon vände dem om med överraskande kraft, försiktig med hans skadade axel men bestämd. Nu satt hon över honom. Håret föll som en ridå runt deras ansikten medan hon kysste sig ner över hans bröst, magen, den smala strimman av hår under naveln. När hon nådde hans erektion andades hon varmt mot den innan hon lät tungan glida från rot till topp i en lång, våt strimma.

Tristan stönade högt. Handen for ner och samlade ihop hennes hår så han såg.

Hon öppnade munnen och tog honom in. Först bara ollonet, sög mjukt medan tungan lekte med springan. Sedan djupare. Centimeter för centimeter tills han kände bakre delen av hennes svalg. Hon greppade basen med handen och började suga på allvar – långsamma, våta, dunkande rörelser där hon lät honom glida nästan helt ut innan hon tog honom djupt igen. Spott rann längs skaftet. Ljudet var oblygt och blött.

-”Elowen… jag klarar inte… om du fortsätter…”

Hon släppte honom med ett vått smackande ljud, log upp mot honom med blanka läppar och kröp upp över kroppen igen. Hon greppade hans erektion, placerade den mot sin blöta ingång och sänkte sig ner i en enda lång, långsam rörelse tills han var helt i henne.

Båda stönade.

Hon började rida honom. Först långsamt, nästan graciöst – höfterna rullade i mjuka cirklar så att han kände varje liten sammandragning inuti henne. Sedan fortare. Hårdare. Brösten studsade för varje gång hon lät sig falla ner på honom. Han greppade hennes höfter, mötte stötarna underifrån, och såg hur hon bit sig i underläppen för att inte skrika.

När han kände att hon närmade sig igen satte han tummen mot hennes klitoris och gned snabba, hårda cirklar. Hon kom med en bruten, nästan gråtande ljud, kroppen krampade, och de inre musklerna mjölkade honom så hårt att han inte längre kunde hålla emot.

Han vände dem om, lade henne på rygg, lyfte ett av hennes ben mot sin oskadade axel och stötte in hårt och djupt. Några få, kraftiga tag var allt som behövdes. Han kom med ett gutturalt stön, höfterna pressade mot hennes så djupt det gick, och pumpade ut allt inuti henne i långa, heta stötar. Hon höll om honom, naglarna i ryggen, och tog emot det med öppna, blanka ögon.

Efteråt stannade de förenade. Han sjönk ner på sidan, drog henne med sig, fortfarande hård inuti henne medan efterskalven gick genom dem båda. Hennes ben låg kastat över hans höft. Deras hud var kladdig av svett. Hennes inre muskler ryckte fortfarande svagt runt honom.

Hon strök honom över kinden med darrande fingrar.

-”Jag älskar dig,” viskade hon mot hans mun. ”Jag har aldrig slutat.”

Han kysste henne, långsamt och djupt, medan han fortfarande låg begravd i hennes värme.

Utanför rummet föll snön vidare. Inne i rummet fanns ingen värld utanför deras sammanflätade kroppar.

De låg kvar länge utan att tala.

Hans hand strök långsamt upp och ner över hennes bara rygg. Hon hade kinden mot hans bröst, andningen fortfarande lite ojämn. Emellanåt kände han hur de inre musklerna runt honom ryckte till i små efterskalv. Han var fortfarande halvhård inuti henne, och varken han eller hon verkade vilja ändra på det.

-”Jag borde gå tillbaka,” viskade hon till slut, men gjorde ingen ansats att röra sig.

-”En liten stund till,” svarade han bara och kysste hennes hår.

Hon tystnade. Fingrarna ritade små, meningslösa mönster över hans hud. Elden i spisen hade brunnit ner till glöd, men kroppsvärmen mellan dem räckte. Utanför hördes enstaka steg från vakterna på muren, men de lät långt borta.

Till slut gled han ur henne. Den varma, klibbiga känslan mellan hennes lår fick henne att andas in kort. Han sträckte sig efter täcket och drog det över dem båda. Hon kröp tätare intill honom, ett ben mellan hans, armen över hans midja, försiktig med den skadade axeln.

-”Sov en stund,” muttrade han omsorgsfullt mot hennes tinning. ”Jag väcker dig innan gryningen.”

Hon nickade mot hans hud. Inom några minuter hade andningen blivit djup och jämn. Tristan låg vaken lite längre, lyssnade på henne, kände tyngden av hennes kropp mot sin, och lät ögonen slutligen falla igen med ett leende på läpparna.

—

Tristan vaknade på stört över det kalla ljudet från kyrkklockorna som studsade högt mellan murarna.

Och hur plötsligt borgen med ens vaknade till liv med rop och order som skreks ut till männen.

Elowen for upp i sängen samtidigt som honom. För ett ögonblick bara stirrade de på varandra i det grå gryningsljuset, nakna, hennes hår rufsigt, hans bandage neddraget. Sedan hördes rop från borggården. Tunga steg i korridorerna. Någon skrek ytterligare order.

Hon grep efter nattklänningen. Han drog på sig byxorna så snabbt den stela axeln tillät.

Vid dörren stannade de upp en sista gång. Hans hand låg mot hennes kind. Hon lutade sig in i den, ögonen stora och mörka.

Inga ord.

De kysstes.

Sedan öppnade han dörren försiktigt, såg att korridoren var tom för ögonblicket, och släppte ut henne. Hon försvann tyst mot familjens våning. Han stängde om sig, lutade sig mot dörren och lyssnade på klockorna fortsatte ringa ut över Thornwall.

Han greppade tag i svärdet och sedan sprang Tristan nedför trapporna mot den annalkande stormen.