Luffaren – Del 1

Det var en vinterdag år 1931. I en enskilt belägen bondgård i Uppvidinge härad i Småland satt en ung bondkvinna i köket och stoppade strumpor. Vid hennes fötter låg en stor lurvig schäfer och sov. Elden sprakade i köksspisen, och det var varmt i köket. Men där ute var det kallt. Snön yrde kring träden, och det hade mörknat.

Så plötsligt lyfte schäfern på huvudet och spetsade öronen. Och efter ett tag hörde kvinnan att någon stampade av sej snön på trappan utanför. Så knackade det på dörren.

Den unga kvinnan kopplade upp schäfern och väntade. Så knackade det igen, tre försiktiga knakningar. Hon öppnade dörren på glänt. Där ute stod en ung man med slitna kläder.

”God afton,” sade han. ”Finns det något husrum och en bit mat för en frusen luffare?”

Kvinnan tittade på honom. Han såg snäll ut.

Så tittade hon på hunden. För den hade krupit fram till luffaren med bakåtlagda öron och lagt sej framför honom. Och det brukade den aldrig göra med främmande människor. Luffaren böjde sej ned och klappade hunden.

Kvinnan tyckte att luffaren verkade ofarlig, så hon bjöd honom att stiga in. Hon kopplade loss hunden, och den följde luffaren hack i häl.

”Tack för att jag fick komma in,” sa luffaren. ”Det är svinkallt därute. Jag heter Anders Eriksson.”

”Och jag heter Anna Persson,” svarade kvinnan. ”Ni måste vara hungrig. Om ni tar av er rocken ska jag ställa fram lite mat åt oss.”

Anders var genomfrusen och skakade av köld, så det kändes otroligt skönt att få komma in i värmen. Och när han hade varit inne ett tag spred det sej en skön värme i kroppen, och han började slappna av.

Så satte dom sej vid köksbordet och åt av den uppdukade maten. Anders åt först under tystnad. Och medan han åt, tittade Anna förstulet på honom. Han hade ett fint skuret ansikte, och långt rufsigt hår som föll ned över axlarna.

När Anders hade ätit upp sin portion suckade han, tittade upp på Anna och log. ”Tack för maten, fru Persson. Det gjorde gott i en hungrig mage.”

”Vill ni inte ha lite mer?” undrade Anna.

Anders var fortfarande lite hungrig. Men han sa ändå att ”Tack, det var väldigt gott, men nu är jag nöjd.”

Anna ställde fram ett kakfat och fyllde på kaffekopparna, och så fortsatte dom att prata. Anders berättade att han kom från ett större gods i Hovmantorps socken i Småland. Godset var fideikommiss, vilket betydde att hela fastigheten ärvdes av den äldste sonen.

Anders hade en storebror Hans som var en riktig odugling, och rätt nedsupen. Så det var fadern och Anders som hade skött jordbruket. Modern var död sedan länge.

Så dog fadern, och då ärvde Hans godset eftersom han var äldst.

Anders och brodern hade varit mer eller mindre osams under hela uppväxten, och det var dom fortfarande när fadern dog. Så brodern tog hela godset utan erbjudande om jobb till Anders. Anders blev förbannad, lämnade godset och gav sej ut på landsvägarna. Då var han 21 år gammal. Nu hade han gått på luffen i drygt ett år.

Anna tyckte genuint synd om Anders. Utan att tänka på det började hon dua honom. Och han duade henne tillbaka.

”Hur har du det själv?” undrade Anders.

Anna tittade länge på honom. ”Ja du, Anders, vi klarar oss här på hemmanet fastän det är knappt ibland. Min man ligger ute på skogsarbete om veckorna, så det är fruktansvärt ensamt här. Men nu kommer han hem om några dar. Om jag inte hade sällskap av hunden och korna och grisen under dom ensamma veckorna vet jag inte vad jag skulle ta mej till.” Hon torkade bort en tår.

Anders tittade förstulet på Anna. ”Ni har inga barn?” undrade han.

”Nej, vi har inte lyckats få några,”svarade hon.” Hon torkade bort ännu en tår.

Så samlade hon sej.

”Men du Anders, du har väl inte kunnat bada på länge. Om du vill bära in en hink vatten från brunnen så ska jag värma badvatten åt dej.

Medan Anders tvättade sej i en stor plåtbalja i köket höll sej Anna diskret inne i kammaren. När han var klar svepte han badlakanet om sej som Anna hade tagit fram åt honom. Och så kom hon in igen med några av makens kläder.

Så bäddade Anna i kökssoffan åt Anders. Och när Anders hade lagt sej lade sej hunden på golvet intill soffan.

Det var länge sedan Anders hade legat rentvättad mellan rena lakan i ett varmt rum, så han somnade direkt.

I kammaren däremot låg Anna fortfarande vaken. Hon kunde inte få Anders ur tankarna. Till slut klev hon upp ur sängen, tände ett stearinljus och trippade tyst ut i det mörka köket. Och där sov Anders djupt. Hon ställde sej vid kökssoffan och tittade på honom i det fladdrande skenet från ljuset. Först låg han alldeles stilla och andades regelbundet. Men efter ett tag började han röra på sej i sömnen, och kasta av sej täcket. Och Anna anade en erigerad penis under hans kalsonger.

Hon strök honom varsamt över håret. Sen gick hon tillbaka till kammaren.

_ _ _ _ _

Morgonen därpå kände Anders sej mera utvilad än han hade gjort på länge. Och efter en rejäl frukost som Anna hade ställt fram piggnade han till ännu mera.

Dom satt länge och pratade. Men så blev det dags för mjölkningen, och Anna begav sej ut i lagårn. Anders följde med, och medan Anna mjölkade fördelade Anders hö till korna och mockade. Och sen högg han ved och bar in, hämtade vatten ur brunnen, skottade snö och en hel del annat.

På kvällen bäddade Anna kökssoffan åt Anders igen, och sen gick hon in i kammaren.

Vägguret tickade på, men den här kvällen lyckades Anders inte somna. När han blundade såg han Anna framför sej, med hennes sorgsna ögon i det vackra ansiktet, och med små fina bröst och rundade höfter.

Precis när han höll på att somna öppnades kammardörren sakta, och in kom Anna. Hon var klädd i ett långt nattlinne, och hon hade släppt ned det långa håret som svallade över axlarna.

”Anders kära, vet du, jag kan inte somna. Vill du inte komma in till mej i kammaren ett slag?”

Anders var pötsligt klarvaken. Han klev ur sängen, och Anna tog hans hand och ledde in honom till sängen i kammaren. Och hunden följde Anders hack i häl.

”Gå genast ut i köket Murre!” sa hon till hunden. Hunden gnällde, men flyttade sej inte en tum. Då sa Anders med låg röst, ”Seså Murre, gå ut i köket nu.” Och då lomade Murre ut i köket och Anna stängde dörren.

Så tog hon Anders båda händer, tittade på honom och log. ”Tror du att du kan tycka om mej lite grann, Anders?”

Anders tryckte hennes händer hårt och utbrast, ”Ja, mycket!”

Dom stod mitt emot varandra ett tag och bara tittade på varandra. Så smög Anna intill Anders, lindade armarna om honom och kramade honom hårt. Och Anders kramade henne hårt tillbaka. Och så drog Anna ned Anders i sängen och svepte sängtäcket om dom .

Först låg dom tätt intill varandra, aldeles stilla. Så satte Anna sej upp i sängen och krängde av sej nattlinnet. Och hon var alldeles naken under. Och då kröp Anders ur kalsongerna. Och så låg dom nakna med kropparna tätt tryckta mot varandra.

”Du är så fin,” viskade Anna. ”Håll om mej hårt. Och det gjorde Anders. Och hans styva penis tryckte mot hennes mage.

Så satte Anna sej upp i sängen igen och strök Anders mjukt över bröstet.

”Men Anders,” utbrast hon, du är ju alldeles utmärglad; dina revben känns som en tvättbräda!”

”Ja, till och från blir det ju lite dåligt med mat,” erkände Anders.

Så började Anders händer smeka runt på Annas kropp, först på skuldrorna, sen på brösten, sidorna, magen, låren. Och till sist landade hans ena hand på hennes sköte.

Annas händer gjorde likadant, och så småningom hittade hon till hans penis, som hon smekte sakta.

Och dom tittade på varandra och log.

Anna andades allt häftigare. Till sist kunde hon inte hålla sej längre. Hon vände sej på rygg med särade lår och viskade,

”Kom Anders. Ta mej varligt.”

Anders kysste henne och strök henne över kinden. Sen lade han sej mellan hennes ben och lät penisen vila mot hennes sköte. Anna sköt in ena handen mellan deras kroppar, fann penisen och satte den mot slidöppningen. Och så gled Anders in i henne, lite i sänder.

Anna hade armarna runt Anders rygg och tryckte honom hårt mot sej. Och Anders började försiktigt röra sej in och ut i henne. Och Annas underliv böljade upp och ned under honom.

Så plötslig stönade Anna ”Åh Anders!” Och så kom hon i en lång orgasm.

Anders fortsatte att stöta i henne. Och för varje tag kände han hur Annas vagina pressades mot hans blygdben. Och så kom han också.

När Anna kände Anders spruta sin sperma inne i henne kom hon igen, denna gången ännu häftigare än förut.

Sen låg dom flämtande i varandras armar.

Anders smekte Anna och kysste henne. ”Vad fin du är Anna, och så skön!”

”Du också,” svarade Anna, och smekte honom tillbaka.

Sen sov dom hos varandra.

_ _ _ _ _

Anders stannade i tre dagar. När Anna mjölkade korna och matade grisen mockade han, och när det var klart högg han ved. Och vart han gick följde Murre med honom.

På kvällarna kröp dom ned i sängen, kelades och låg med varandra. Och Annas ögon såg inte sorgsna ut längre.

Men så måste Anders vandra vidare. Annas man skulle komma hem snart, och Anna ville inte att han skulle upptäcka Anders.

Så stod dom i farstun och kramade om varandra en sista gång. Anders i sina rena kläder som Anna hade tvättat, och hon i sina arbetskläder.

”Du kan väl komma förbi någon gång,” sade hon. Hon strök honom över kinden, och sen strök hon bort en tår ur ögonvrån.”

”Jag ska försöka,” sade Anders. Men det lär nog dröja ett tag är jag rädd.”

”Ja, farväl då Anders,” sade hon.

”Farväl Anna,” svarade han.

Så vandrade han iväg.