KAFÉET
Tre väninnor
De träffas en torsdagseftermiddag i oktober på sitt vanliga kafé, ett litet hörnkafé med trägolv och odramatisk utsikt mot en gata på Södermalm där ingenting särskilt händer.
Anna kommer in först på kaféet. Prick klockan tre som avtalat öppnar hon dörren som plingar till på det där välkomnande sättet. Alexander står bakom disken.
”Hej!” säger han. ”Det var ett tag sedan. Ni har inte varit här sedan i juni tror jag.”
”Hej, Alexander! Vilket minne du har. Det stämmer som du säger. Det har alltid varit någon som haft förhinder nu under sommaren och början av hösten. Men nu så blir det av. Är vårt vanliga bord ledigt?”
”Ja, det tror jag”, säger han.
Hon går längst in i lokalen och sätter sig vid det bord som blivit deras eget. Hon lägger datorväskan på golvet under stolen.
Kristina kommer två minuter senare med det där lätt frånvarande uttrycket hon har när hon gått hemifrån med huvudet någon annanstans. Erika kommer tre minuter efter det, rättar till håret när hon kliver in genom dörren och ler mot dem båda på avstånd redan från ingången.
Tre kvinnor över femtio. En författare. En ekonom. En sjuksköterska.
De beställer kaffe. Utbyter de korta fraser som man gör när man känner varandra så väl att man inte behöver fylla tystnaden med en gång. Utanför fönstret rör sig staden i sitt vanliga tempo. Inne på kaféet spelar någon låg musik som ingen lyssnar på. Vid disken skrattar Alexander och någon annan i personalen åt något.
En vanlig torsdagseftermiddag alltså. Utom att var och en av de tre kvinnorna kommer hemifrån med något i kroppen de inte haft ord för förrän nu. Något som hänt sedan de sågs senast och som de burit på var för sig, utan att veta om varandra.
”Nå?” säger Anna. ”Har det hänt något speciellt sedan vi träffades sist?”
Det är Kristina som börjar. Det brukar vara det.
KRISTINAS BERÄTTELSE
Vi brukar träffas en gång i månaden, vi tre. Det började som en slump – Anna och jag kände varandra sedan länge, Erika kom in i bilden via Anna någon gång för tre år sedan – och nu är det en av de där sakerna i kalendern som man inte stryker över hur som helst. Ändå har det gått ovanligt länge den här gången sedan vi träffades senast – hela sommaren och början på hösten.
Vanligtvis pratar vi om det man pratar om. Jobbet. Barnen som blivit vuxna och försvunnit ut i världen. Föräldrarna som blivit gamla och behöver hjälp. Böcker ibland, när Anna och jag inte passar oss. Erika brukar skratta åt oss när vi börjar. ”Ni och era böcker”, säger hon. ”Man skulle tro att ni aldrig sett en riktig människa.”
Hon har en poäng där. Vi är nog lite för benägna att förstå livet via litteraturen, Anna och jag.
Den här gången är det annorlunda redan från början. Jag märker det när vi slår oss ner vid vårt vanliga bord längst in i lokalen. Erika rör vid håret på det där sättet hon har när hon bär på något. Anna beställer kaffe utan att titta på menyn, vilket hon annars alltid gör metodiskt, som om hon aldrig varit på ett kafé tidigare. Och jag själv sitter med en känsla av att ha gått hemifrån med något oavslutat i kroppen. Något jag inte riktigt hittat orden för ännu.
Det är ovanligt. Jag hittar nästan alltid orden.
”Nå”, säger Anna till slut och ser på oss båda med den där blicken hon har. Lugn, väntande, som om hon redan vet att något ska sägas men är beredd att låta det ta den tid det tar.
Ingen av oss svarar först.
Sedan börjar jag berätta om bokmässan.
Jag berättar om Marcus först. Om hur han kom fram efter samtalet där i montern med sin slitna anteckningsbok och det där nervösa leendet för att få min senaste bok signerad. Hur han såg på mig på ett sätt som fick mig att känna mig som författare igen, inte bara som en kvinna som presenterar sin bok på ett mässgolv bland hundra andra. Jag berättar hur jag plötsligt bjöd in honom på minglet senare på kvällen, och om hur besviken jag blev när han sa att han inte kunde, utan skulle sitta på ett tåg norrut. Jag berättar om hur glad jag blev när han ändå dök upp – han hade bokat om sitt tåg. Jag berättar om minglet, om hur samtalet flöt på ett sätt som samtal sällan gör numera, om hur vi liksom glömde världen runt omkring oss.
Jag berättar inte allt. Inte direkt.
Men Anna och Erika lyssnar på det sättet som gör att man hör sig själv säga mer än man tänkt. Anna med sin stilla koncentration, Erika med sin förmåga att se på en människa som om hon har all tid i världen. Det är nog därför jag berättar saker för dem som jag inte berättar för någon annan.
”Och sedan?” säger Erika.
”Sedan följde han med upp på rummet.”
Det blir tyst en stund. Inte obekvämt. Mer det där sättet som tystnad kan vara när tre människor bearbetar samma information på var sitt sätt.
”Han är tjugosju”, säger jag. ”Om ni nu undrar.”
Anna ler lite, inte stort, men tillräckligt.
”Det var jag faktiskt på väg att fråga”, säger hon.
”Och?” säger Erika.
”Och ingenting”, säger jag. ”Eller allt, beroende på hur man ser på det. Det var en natt. Det var en mycket bra natt.” Jag hör själv hur torrt det låter. ”Han såg mig. Och där på natten fick han mig att förstå något jag hade skrivit för längesen, men som jag nog inte förstod innebörden av när jag skrev det.”
”Vad hände?” Anna ser frågande ut.
”Han hade precis kommit in i mig. Ömt och försiktigt, som hela hans uppenbarelse. Men plötsligt svek hans kropp honom. Något jag skrivit om för många år sedan. Hur de i boken hade sänkt tempot, börjat om.”
”Och det fungerade i verkligheten också?”
”Ja, hans spänning och skam släppte och vi tog om det från början. Hittade rätt tempo. Det blev fint till slut.”
Jag berättar mer om honom.
”Han hade läst allt jag skrivit och han frågade om saker ingen annan frågar om längre. Inte om försäljningssiffror eller filmrättigheterna eller vad nästa bok handlar om. Han frågade varför jag slutade skriva i första person efter den tredje romanen.”
”Vad svarade du?” frågar Anna.
”Att jag blivit rädd.”
Jag hör hur det låter när jag säger det högt. Det är första gången jag formulerat det så, även för mig själv.
”Rädd för vad?” säger Erika mjukt.
”För att komma för nära. För att läsarna skulle se för mycket.” Jag tar en klunk av kaffet. ”Ironiskt med tanke på vad som sedan hände.”
De ler båda.
Jag berättar mer. Om hur han lyssnade när vi låg i hotellrumssängen efteråt och jag pratade om boken jag inte kunnat skriva på tre år. Om hur han inte försökte komma med lösningar, inte försökte analysera eller ge råd. Bara lyssnade. Och om hur det i det ögonblicket slog mig att det var länge sedan någon gjort det. Lyssnat utan agenda.
”Det låter som om det handlade om mer än sex”, säger Anna.
”Det gjorde det.” Jag tvekar. ”Men det handlade om det också. Det vore inte ärligt att låtsas annat.”
”Nej”, säger Anna. ”Det vore det inte.”
Det finns något i hennes ton som gör att jag ser på henne lite längre.
”Hur mår du av det nu?” frågar Erika. ”Efteråt?”
Jag tänker efter på riktigt innan jag svarar.
”Jag mår bra. Konstigt nog.” Jag vrider kaffekoppen mellan händerna. ”Jag väntade på att det skulle kännas som ett misstag. Att skammen skulle komma om natten eller att jag skulle vakna och inte förstå vad jag hållit på med.” Jag skakar på huvudet. ”Men den kom aldrig. Istället satte jag mig vid skrivbordet så fort jag kom hem och skrev fyra sidor på den där romanen jag inte kunnat röra på tre år.”
”Fyra sidor”, säger Erika.
”Fyra sidor.”
Anna ser på mig med ett uttryck jag inte riktigt kan tyda.
Hon lyfter sin kaffekopp och ser ut genom fönstret mot gatan ett ögonblick. Sedan ser hon tillbaka på oss.
”Vet ni, jag har något att berätta också”, säger hon. ”Och jag håller på att bestämma mig för hur mycket.”
Jag förstår direkt att det är något stort. Anna bestämmer sig inte för hur mycket hon ska berätta. Anna antingen berättar eller så gör hon det inte. Att hon sitter och väger det betyder att det kostar henne något att säga det.
Erika har också märkt det. Hon sätter ner sin kopp och ser på Anna med full uppmärksamhet.
”Vi lyssnar”, säger jag.
Och det gör vi.
ANNAS BERÄTTELSE
Jag har försökt förstå det. Det som hände i Tylösand. Inte ångrat det. Bara tänkt på det, vridit och vänt på det med den där vanan jag har att analysera saker tills de ligger platta på bordet framför mig och låter sig förstås.
Det är min första impuls inför det mesta – att förstå, att strukturera, att hitta den underliggande logiken. Det är också i princip mitt yrke. Jag analyserar, planerar, presenterar. Strukturellt och logiskt.
Jag borde kunna förklara vad som hände i Tylösand i somras. Jag kan inte det.
Kristina och Erika sitter tysta och väntar. De är bra på det, på sitt vis. Kristina med sin författarblick som registrerar allting och sorterar det i berättelser. Erika med sin vårdpersonalblick som letar efter var det gör ont. Jag brukar ibland känna mig som ett intressant studieobjekt när vi tre sitter tillsammans.
Den här gången bryr jag mig inte om det.
Jag berättar det i rätt ordning, vilket inte är det naturliga sättet för mig. Men den här gången vill jag att de ska förstå hur det hände, inte bara vad som hände. För det är just hur som är hela poängen.
”Det var i juli”, säger jag. ”Vi hade varit några dagar in på vår semester i Tylösand.”
”Samma ställe dit ni brukar åka varje år”, säger Kristina konstaterande.
”Ja, precis. Vi låg på stranden hela dagen, Johan och jag. Han hade legat och slumrat på sin handduk bredvid mig när han plötsligt slog upp ögonen, reste sig och gick ner till vattnet för att ta ett dopp. Jag låg kvar.”
”Det var då de dök upp. Två män, unga, tjugofem, trettio kanske, med den där självklara kroppen som unga män har innan de börjar tänka på den. De kom från norr längs strandkanten. Jag kände att de betraktade mig redan innan jag såg dem. En mörkhårig och lång. En ljushårig och lite kortare. Peter och Jonas skulle det visa sig så småningom att de hette. Klingande halländska, det hörde jag. Lokala förmågor. Johan stod med ryggen mot oss nere vid vattnet. Han märkte inget.”
”Och vad hände då?” säger Kristina. Jag hör på henne att hon redan är inne i berättelsen. Författarinstinkten.
”De stannade några meter ifrån mig och pratade lite med mig. Det flöt på bra, de var nyfikna och ville veta hur vi trivdes i deras hemtrakter. Sedan ställde de frågan.”
”Vad frågade de?” undrar Erika.
”De sa att de hade en liten stuga längre bort på stranden, och undrade om jag ville hänga med. Det kom som en total överraskning. Två unga killar som försöker få med sig en femtioåring som jag. Jag sa inte nej, men att jag skulle tänka på saken. De nöjde sig med det, beskrev var stugan låg och gick iväg.”
”Och funderade du på saken?” frågar Kristina.
”Ja. Det väckte något i mig, att de gav mig ett val, något jag kunde bestämma över själv.”
”Ångrade du dig att du inte sa ja?” frågar Erika
Jag funderar lite på hur jag ska fortsätta.
”När Johan kom tillbaka hade jag på något vis redan fattat ett beslut. Jag drog till med en lögn och sa att jag skulle ta en promenad, vilket det i och för sig låg lite sanning i.”
”Du gick iväg till killarna i alla fall”, säger Kristina. Hon ser redan ut att fundera på en ny berättelse att skriva.
”Hur kände du när du gick där på väg mot deras stuga”, frågar Erika med sin vårdande blick.
”Jag tänkte nog inte så mycket, bara drogs ditåt på något märkligt sätt. Att vad som än skulle hända så var det något jag själv hade valt.”
”Vad hände sedan?”
”Det var Peter som öppnade när jag knackade på dörren. Som väntat. Han var den som kändes mest drivande redan där på stranden. Jonas stod en bit in i rummet.”
Jag tvekar lite innan jag fortsätter.
”De turades om med mig.”
Det blir tyst en sekund.
”Båda?” säger Kristina.
”Ja.”
Erika håller sin kaffekopp med båda händerna.
”Hur var det?” säger hon. Inte nyfiket på det ytliga sättet. Mer som när hon frågar en patient hur det egentligen är.
Jag tänker efter.
”Annorlunda. Oväntat. Det är nog det jag kan säga.”
”Vem började?” frågar Kristina.
”Peter. Det var liksom självklart att det skulle vara han. Stor och explosiv med en kropp han var medveten om och inte blyg inför. Det var inte ovälkommet. Det var på många sätt exakt vad situationen erbjöd, och jag tog emot det med öppna ögon.”
”Och sedan?”
”Sedan Jonas.” Jag ser ner i kaffekoppen. ”Det var en helt annan sak.”
”På vilket sätt?” säger Erika mjukt.
”Där Peter var överväldigande, stor och mycket med sig själv, var Jonas ingenstans annat än i rummet. Med mig. Han tog sig tid på ett sätt som fick det att kännas som om vi hade en hel natt framför oss trots att vi inte höll på mer än en timme totalt.”
”Och sedan?” säger Kristina.
”Sedan Peter igen.”
”Och hur var det?”
Jag ler lite för mig själv.
”Annorlunda än första gången. Som om Jonas förändrat något i rummet och Peter kände av det utan att förstå det. Det tog längre tid andra gången. Jag tror inte han förstod varför.”
”Men du förstod”, säger Erika.
”Ja. Det är nog det enda jag förstår av hela den där eftermiddagen.”
”Kom båda i dig?” frågar Kristina.
Jag ser på henne ett ögonblick
”Ja. Ni kan ana hur det var när jag gick tillbaka längs stranden efteråt. Tur att det fanns gott om vatten bredvid mig.”
Erika skrattar till. Kristina också, det där lite chockade skrattet som kommer när något är både roligt och nästan för verkligt.
”Det var det hela”, säger jag. ”Johan låg kvar när jag kom tillbaka.”
”Har du berättat för honom?” frågar Erika.
”Nej. Inte på samma sätt som jag har berättat nu.”
”Tänker du göra det?”
Jag ser på henne. På Kristina. Tillbaka på Erika.
”Nej”, säger jag. ”Han anar ändå. Jag vill inte berätta om några detaljer för att skydda mig själv. Det som hände i Tylösand tillhör mig. Det är det första på länge som bara tillhör mig.”
”Ångrar du dig?”
Jag tänker efter.
”Nej, det gör jag faktiskt inte. Inte ett ögonblick.”
Kristina nickar långsamt. Som om hon känt igen något.
Erika ser ner i kaffekoppen. Hennes händer rör sig lite.
”Jag har också något att berätta”, säger hon tyst.
Vi ser på henne båda två.
Hon ser upp. Och i hennes blick finns något jag inte sett där tidigare. Inte osäkerhet. Snarare det där uttrycket hos någon som äntligen bestämt sig.
ERIKAS BERÄTTELSE
Jag har inte berättat det här för någon tidigare.
Inte för Staffan. Inte för mina kollegor på avdelningen. Inte ens för mig själv riktigt, inte på det sättet man berättar saker när man sätter ord på dem och de blir verkliga på ett nytt sätt. Men nu sitter jag här med Anna och Kristina, och Anna har just berättat om Peter och Jonas i stugan i Tylösand, och Kristina har berättat om Marcus och de fyra sidorna hon skrev nästa morgon. Och något inom mig som hållit emot ända sedan i somras lossar äntligen.
Jag vet inte var jag ska börja.
”Börja var du vill”, säger Kristina. Hon menar det. Det är inte ett artigt svar, det är ett professionellt råd från någon som vet att berättelser hittar sin egen ingång om man låter dem.
”Det var i somras”, säger jag. ”Vi var i Kroatien, Staffan och jag. En gruppresa.”
Jag berättar om Hanna. Om hur hon stod i ankomsthallen med sin namnlista och sitt lugna leende. Om hur hennes blick stannade kvar en sekund för länge och hur jag tänkte att jag inbillade mig. Om bastun och samtalet och hur hon hjälpte mig av med baddräkten utan att det kändes konstigt, bara ovanligt.
Jag berättar om hur dagarna gick. Om kyrkan och halvmörkret och hur vi satt för nära varandra i bänkraden och ingen av oss flyttade sig. Om bergsbyn och hur hon sa farlig och hur jag förstod vad hon menade men låtsades som ingenting.
Kristina och Anna lyssnar på det sättet de har. Kristina noterar allting, det syns på henne. Anna sitter stilla med händerna runt kaffekoppen och ser på mig med den där blicken som inte kräver något.
”Jag jobbar i vården”, säger jag plötsligt, lite utan sammanhang.
De ser lite förvånat på mig.
”Jag vet att det inte har med saken att göra direkt. Men det har det ändå.” Jag försöker hitta orden. ”Man slutar efter ett tag att tänka på sig själv som någon som behöver något. Man är den som ger. Det är ens roll. Det är ens identitet nästan.” Jag skrattar lite. ”Och så kommer den här kvinnan och ser på mig som om jag är den mest intressanta personen i rummet och jag förstår plötsligt inte alls vad jag ska göra med det.”
”Hur länge sedan var det du kände dig sedd?” frågar Anna.
Det är en typisk Anna-fråga. Direkt, utan utsmyckning, rakt in i kärnan.
Jag tänker efter på riktigt.
”Länge”, säger jag till slut. ”Väldigt länge.”
Sista kvällen berättar jag om. Om hur Hanna kom ner i baren i sin svarta klänning och högklackade skor och hur Staffan hajat till när han såg henne. Om örhängena. Om hur det var jag som föreslog det, inte hon.
”Det var du som tog initiativet?” säger Kristina.
”Ja.” Jag hör själv hur det låter. ”Det förvånar mig fortfarande lite. Det är inte riktigt mitt sätt.”
”Eller så kanske det är det”, säger Anna lågt.
Jag ser på henne.
”Precis”, säger jag. ”Kanske var det just det.”
Jag berättar om hissen. Om hur dörren gled igen bakom oss och hur allting vi hållit tillbaka hela veckan plötsligt inte hade någonstans kvar att ta vägen. Om hur det kändes att kyssa en kvinna för första gången. Inte konstigt, inte dramatiskt. Bara självklart på ett sätt jag inte förväntat mig.
Jag tar en klunk av kaffet och ser ut genom fönstret ett ögonblick.
”Jag har aldrig gjort det förut”, säger jag. ”Varken med en kvinna eller med någon annan än Staffan på tjugo år.”
”Hur var det?” frågar Kristina.
Jag tänker på hur jag ska säga det.
”Det var som att komma ihåg något jag inte visste att jag glömt bort.”
Jag berättar om rummet. Inte allt, men tillräckligt. Om hur Hanna tog sig tid, hur hon lärde mig något om min egen kropp som jag borde ha vetat sedan länge. Om hur jag grät lite efteråt utan att förstå varför, och hur Hanna inte frågade utan bara höll om mig tills det gick över.
”Det där behövde du”, säger Anna.
Jag stannar upp.
”Det sa hon också”, säger jag. ”Nästan exakt de orden.”
Kristina ser på mig med ett uttryck jag inte riktigt kan tyda. Som om något fallit på plats för henne.
”Och Staffan?” säger Anna.
Och där är vi. Det som jag burit på sedan vi kom hem från Kroatien. Det tunga.
”Han vet inte”, säger jag.
Det blir tyst.
”Eller”, säger jag. ”Det är vad jag trott hela tiden sedan vi kom hem.”
Jag berättar om det Hanna sa på flygplatsen. Att Staffan viskade något i hennes öra när han kramade om henne. Hur jag stod bredvid och inte förstod vad de menade. Hur det slog mig efteråt, på planet hem, när Staffan satt och sov med huvudet mot fönstret.
”Du tror att han såg er”, säger Kristina. Det är inte en fråga.
”Ja. Jag tror att han öppnade dörren och såg oss och sedan gick därifrån utan att säga något.”
”Och sedan har han hållit masken ända sedan dess”, säger Anna.
”Ja.”
”Har ni pratat om det?” frågar Kristina.
”Nej. Inte med ett ord.” Jag skrattar till, lite utan glädje. ”Vi är bra på att inte prata om saker, Staffan och jag. Det är nog en del av problemet.”
”Eller”, säger Anna, ”en del av lösningen. Beroende på hur man ser på det.”
Jag ser på henne.
”Han gick därifrån”, fortsätter hon. ”Han kunde ha ställt till med en scen. Han valde att inte göra det. Det säger något om honom.”
”Ja”, säger jag. ”Det gör det.”
Vi sitter tysta en stund, alla tre. Ute på gatan går folk förbi med sina vardagar intakta. Inne på kaféet pratar någon i telefon för högt. Personalen samlar in tomma koppar från bordet bredvid oss.
Det är Kristina som bryter tystnaden.
”Vad vill du göra?” frågar hon. ”Med det du vet. Med det han vet. Med alltihop.”
Det är den frågan jag inte kunnat svara på sedan Kroatien. Den jag vaknat med om nätterna och lagt ifrån mig om morgnarna utan att lösa. Men nu, när jag sitter här och har hört Anna berätta om Peter och Jonas och Kristina om Marcus och de fyra sidorna, förstår jag plötsligt något jag inte förstått förut.
Det handlar inte om Hanna. Det handlade aldrig egentligen om Hanna.
”Jag kysste henne i hissen”, säger jag, ”för att jag ville det. Jag valde det utan att bry mig om vad andra säger. Det är första gången på väldigt länge som jag gjort något sådant.”
Jag hör vad jag just sagt. Hur enkelt det låter. Hur sant det är.
Och jag ser på Kristina och Anna och ser att de känner igen det. Inte historien. Inte detaljerna. Utan rörelsen i det. Den där rörelsen mot sig själv som alla tre av oss gjort på var sitt håll under de gångna månaderna utan att veta om varandra.
Kristina sätter ner sin kaffekopp.
”Ja”, säger hon bara.
Anna nickar en gång. Långsamt.
Ingen av oss säger något mer på ett tag. Det behövs inte.
Det är Anna som till slut bryter tystnaden.
”Ska du berätta för honom?”
Jag tänker på Staffan. På hans hand mot min på väg in till middagen den där sista kvällen. På hur han sov på planet hem med ansiktet vänt mot fönstret. På hur vardagen hemma fortsatt som vanligt sedan dess, ytligt sett, men med något nytt och onämnbart under ytan.
”Ja”, säger jag. ”Jag tror det.”
”Varför?” frågar Kristina.
”För att han förtjänar det. Och för att jag inte orkar bära på det ensam längre.” Jag pausar. ”Och för att jag tror att han redan vet, och att vi båda vet att den andre vet, och att vi ändå låtsas som ingenting. Det är för tröttsamt.”
”Vad tror du händer när du berättar?” säger Anna.
”Jag vet inte”, säger jag ärligt. ”Men jag tror att vi överlever det. Vi har överlevt mycket annat.”
Kristina ser på mig länge.
”Det tror jag också”, säger hon till slut.
UPPBROTTET
De sitter kvar länge efter att kaffekopparna tömts. Ingen av dem är särskilt angelägen om att bryta upp.
Till slut är det Anna som ser på klockan. De andra två följer hennes blick nästan automatiskt, den gamla vanan att låta henne sätta tempot.
De betalar. Hjälper varandra med jackorna. Säger några ord till personalen som känner igen dem vid det här laget.
Ute på trottoaren stannar de upp ett ögonblick i det låga oktoberljuset. Kristina ska åt ett håll, Anna och Erika åt varsitt annat. Det är ingenting ovanligt i det. De har gått åt var sitt håll massor av gånger tidigare efter de här eftermiddagarna.
Den här gången känns det lite annorlunda.
”Vet ni vad?” säger Kristina med sin författarröst. ”Allt vi har upplevt de senaste månaderna skulle kunna bilda en novellsvit. Med vår träff här som avslutning. Vad tror ni?”
”Du tänker väl inte skriva om oss?” säger Anna lite förskräckt.
”Inte med våra riktiga namn i alla fall väl”, säger Erika. En liten paus. ”Men annars är det faktiskt inte en helt dum idé, Kristina.”
Kristina ser på henne.
”Nej”, säger hon. ”Det är det kanske inte. Bara en tanke.”
De kramas längre än vanligt.
Sedan går de.
Ingen av dem vet riktigt vad som väntar på andra sidan den här eftermiddagen. Vad som ska sägas, vad som ska förbli osagt. Vad som ska förändras och vad som ska förbli som det alltid varit.
Men någonting har lossnat. Det vet alla tre.
Och det får räcka för nu.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.