Spelets regler Del 2: Succé direkt

Matchdag

Lördag i början på maj. Det var matchdag och Wilma var spänd. Trots att Alex pratat med henne om att hon skulle göra sin grej och inte vara nervös hade hon vaknat som ett nervvrak. Nu var det dags. Nu skulle hon börja visa vem hon var. Vad hon kunde och vart hon ville i framtiden.

Luften på planen var sval, men solen värmde när den tittade fram mellan molnen på den annars så mulna himlen. En skral publik hade samlats på läktaren, ett femtiotal personer, mestadels föräldrar och några lokala supportrar. Men för Wilma kändes det som en fullsatt arena. Allt kretsade kring henne. Hon kände blickarna på sig i spelarbåset. Det var nu hon skulle visa vad hon kunde.

Motståndarna, Olstuna, låg i den nedre delen av tabellen och på pappret skulle de inte ha några problem att vinna.  Matchen började och Sjövik dominerande som väntat från start. Men Wilma kände sig blytung.  Samma mentala känsla som på den första träningen. Passningarna satt där de skulle, men hon saknade sin vanliga explosivitet. Varje boll hon rörde kändes tung, som om hon spelade med benvikter runt anklarna. Hon såg hur Alex vid sidlinjen gjorde tecken, hans röst ekade över planen.

-Wilma! Lyft blicken! Rör på dig!

Men det var som om hennes kropp inte lyssnade, mentalt var hon inte där. Efter tio minuter kom dock möjligheten. Elin, en snabb men tekniskt begränsad kantspelare, sprang i djupled och fick bollen. Efter ett par steg drog hon på måfå in ett inlägg mot straffpunkten. Den var långt ifrån perfekt, för hög och lite för långt fram. Men för Wilma var det en utmaning. Hon rundade sin back, tog ett par kliv och sedan hoppade hon. Med en perfekt tajming nickade hon bollen förbi målvakten och in mot bortre stolpen. 1-0!

Euforin exploderade i henne. Hon sprang bort mot hörnflaggan med armarna sträckta, men hann inte dit. Från ingenstans kom Nora, som en missil, och gav henne en fullständigt ohämmad kram. Det var en hård, nästan brutal omfamning som fick luften att gå ur henne.  Nora skrek i hennes öra. Hon var så nära att Wilma kände hennes andedräkt och hade bara hon vridit huvudet lite mot henne hade de mötts i en kyss . Snart anslöt flera andra ur laget och händer var överallt, på hennes rygg och i hennes nacke. Wilma kände till och med någons hand klämma henne på rumpan och in i skrevet.

I den kaotiska situationen kändes det knappt konstigt. Men när de andra började skingras, var Noras hand kvar. Den flyttade sig inte. Den låg kvar, tung över hennes rumpa medan andra gick. Nora lutade sig fram och viskade hest in i hennes öra.

-Du är otrolig, Willy. Vet du det?

Orden var en hyllning, men handen sa något annat. Den var en tyst markering. Nora såg mer än bara en bra spelare. Sedan, som om ingenting hade hänt, släppte hon taget och gav den två lätta,  avslutande klappar.

-Fortsätt så här!

När de skulle positionera sig för avspark kände Wilma en blick på sig. Det var Saga. Hon stod i mål, helt stilla med sin kalla och analyserande blick. Det var som om hon såg rakt igenom Wilma, genom euforin, ner till den nervösa tjej som dolde sig under ytan. Jag ser dig. Inte dåligt tjejen men det är inte bra nog. Du kan bättre. Visa dem!

Alex jubel vid sidlinjen hade lagt sig och han flyttade sitt fokus från Wilma. Den var fäst på Elin, som sprang tillbaka till sin position. Alex vinkade fram henne, för att ge henne en snabb instruktion såg det ut som. Wilma noterade hans hand runt hennes midja. Den vilade tryggt alldeles ovanför shortslinjen, säkert för att se till att hon verkligen förstod när han nu förklarade något. Det var sådana här små detaljer som gjorde en bra tränare, tänkte Wilma. Han är personlig och engagerad. Hon såg till och med hur Elin rodnade lite när hon lyssnade, men nickade sedan med ett litet leende som visade att hon tagit till sig kritiken. Bra. Allt fokus på planen nu.

Resten av matchen blev en diffus dimma för Wilma. Hennes tidigare nervositet släppte med målet och hon kom in i sitt flow, en mental bubbla där allt hon gjorde kändes rätt.

Men genom bubblan trängde små, otydliga signaler. Vid ett inkast en bit in i andra halvlek stod hon och Nora sida vid sida. Nora sa inget, hon la bara sin hand på Wilmas ländrygg som för att skjuta fram hennes position kanske. Men den bara … vilade där, den styrde henne inte. Stannade länge nog för att Wilma skulle undra vad hon menade, men inte tillräckligt länge för att det blev konstigt. Sedan var den borta. Vid en hörna lite senare så trängdes Wilma med en av motståndarnas backar. Hon vägde säker 30kg mer och var ett huvud längre. Nora kom då till undsättning och trängde sig in mellan dem.  Wilma kände då Noras hand om hennes midja i en stark och skyddande gest som sköt undan motståndaren. I samma rörelse, i kaoset av tröjdragningar och armbågar gled åter Noras hand ner bestämt och snabbt klämde till på Wilmas rumpa. Det var inte som vid målfirandet tidigare utan ett regelrätt nyp i skinkan. Sedan var handen borta, och Noras fokus var helt på bollen som precis skulle slås in i straffområdet.

Nästa mål kom ur ingenting. En snabb kontring, Sagas utspark nådde fram till Wilma som gled in mellan deras mittbackar. En enkel bredsida senare vid stolproten och 2-0.

Den här gången var det Petra som mötte henne med en mjuk, moderlig kram. Hennes armar var starka och fast, men Wilma kände ansträngningen som om kramen kostade på.

-Bra jobbat, Lindberg! Kyligt placerat! sa Petra.

Hennes röst var varm, men när hon drog sig tillbaka och mötte Wilmas blick var leendet inte riktigt samma. Det var en trött blick och i den fanns en uppgivenhet så djup att Wilma kände av den i sin egen kropp. Wilma såg hur Petra skannade av hennes orörda kropp, de smala benen som inte bar på årtionden av trasiga ligament eller muskelbristningar.  Magen som var smal och atletisk, inte slapp och hängig efter två barn. Hon blev vägd och mätt där på planen. Jag gav allt för det där. Du har det gratis.

När de sprang tillbaka kom Nora i kapp henne och la sin arm runt Wilmas axlar. En vanlig kram. Men när de gick sida vid sida, kände Wilma hur Noras tumme började smådansa. Enstaka, små, nästan omärkbara slag mot hennes axel. Känslan av tummens lilla slag mot hennes hud fastnade, även när Nora släppte taget.

I slutet av matchen kom frisparken. Två meter utanför straffområdet och lite till vänster. Wilma placerade bollen, backade några steg och såg upp. Inte mot målet, utan mot läktaren. Hon letade efter sina föräldrar, men hittade dem inte. I stället såg hon Kim, som stod precis vid sidlinjen. Han log sitt kritvita leende och gjorde en liten gest med sin hand. Lillfingret? Lyfte han lillfingret? Minnet av behandlingsrummet, av hans förlupna händer, kom tillbaka. Det var inget misstag, han visste vad han gjorde. Det var konstigt, men den insikten där och då mitt på planen, gav henne en konstig styrka. Hennes bäcken drog ihop sig och hon kände sig ostoppbar.

Hon såg luckan till vänster om muren. Blundade och såg det framför sig. Sedan öppnade hon ögonen nickade mot Nora och satte fart mot bollen. Med höger yttersida skruvade hon bollen runt muren och in ett par centimeter innanför vänster stolpe. 3-0 och matchen var avgjord.

Massage med Kim

I omklädningsrummet hade hennes eufori dock mattats av. Låren brände och hon kände av att hon hade sprungit mer än på länge. Hon satt på sin bänk med huvudet i händerna, oförmögen att ens fira. Kraven hon hade på sig hade satt sina spår. Alex kom in och gastade.

-Härligt tjejer och grymt jobbat Willy, sa han. -Att du lyckade skruva den runt muren, imponerande. Lite mör eller?

Wilma log. Hon hade svårt att ta emot beröm och kände hur det hettade till i kinderna.  Nora la armen om henne där de satt bredvid varandra på bänken och gav henne en snabb, hård kram.

-Fan vad du är grym, sa hon rakt i Wilmas öra och gav henne en puss i pannan. Hennes andedräkt var varm och hon luktade svagt av mint och svett. -Du är ju helt fucking ostoppbar på plan.

Samtidigt som hon sa det, lade hon sin andra hand på Wilmas lår just där shortsen slutade och klämde till. Det var som om hon kände efter hur mycket kraft det fanns kvar i Wilmas kropp. Hon tryckte till lite extra på den trötta muskeln på framsidan av låret.

-Känns det här? sa Nora med ett skratt i rösten. -Helt död, eller hur? Vi måste få Kim att fixa till den här. Annars kommer du inte kunna gå imorgon.

Wilma skrattade med, även om Noras grepp gjorde lite ont. Det var en bra smärta. Det var kamratligt och rakt på sak. Nora såg bara en trött spelare som behövde tas hand om.

-Kim! Tar du hand om vår nya stjärna, ropade Alex.

De orden fick Wilma att reagera. Nej inte nu? Tankarna från tisdagens massage kom tillbaka och de fick henne att frysa till.  En del av henne, en mörk och hemlig sida, kände en längtan. En längtan efter att återigen känna hans starka händer på sin trötta kropp, att få slappna av under hans professionella, men ändå så personliga, beröring. Men en annan del skrek av skam. Skammen över att ha reagerat, över att ha legat där nästan naken och känt den där förbjudna värmen. Hon ville inte dit igen. Ville inte känna sig så sårbar, så manipulerad. Så….kåt. Ordet rullade i hennes sinne och fick hennes kinder att hetta till ytterligare och hennes bäckenmuskler att dra åt sig.

-Jag… jag är bara trött, försökte hon, men hennes röst var tunn och Alex hade redan vänt sig om.

Kim såg på henne. Han log sitt sneda, lugna leende.

-Kom nu, lilla du, sa han mjukt. – Ett hattrick förtjänar en skön stund. Vi kan inte ha att vår framtida stjärna går sönder redan efter en match.

Skön stund. Orden hängde kvar i luften, de var tunga och laddade. Wilma reste sig mödosamt, varje muskel i kroppen protesterade. Hon följde efter Kim ut ur omklädningsrummet, medveten om att Nora såg efter dem, hennes blick omöjlig att tolka.

Väl inne i behandlingsrummet kändes det annorlunda. Doften av lavendel och liniment var densamma, den dämpade belysningen likaså, men allt hade förändrats. Förra gången var hon oskyldig och ovetande. Nu visste hon. Och en del av henne, den mörka delen som hade vaknat under den första massagen, visste exakt vad den hoppades skulle hända.

-Ligga på ryggen idag , lilla du, sa Kim med den där mjuka, nästan paternalistiska rösten. -Dina lår och ljumskar behöver det efter den där matchen.

Lilla du. Visst var hon liten men hon var inget barn. Hon var ju vuxen, eller nästan i alla fall. Minnet från massagen i tisdags satt nu fastspikat i hennes sinne. Hans händer över hennes kropp. Hur de knådat djupt för att sedan bara ytligt nuddat hennes känsligaste delar.  Ljumskar. Var det en invit? Han hade ju nuddat henne där nere. Det hade inte varit ett misstag? Det var hon säker på. Det sög till igen i skrevet. Oavsett ville hon uppleva det igen. Hon drog av sig shorts och tröja, men den här gången tvekade hon inte. Det fanns en beslutsamhet i hennes rörelser. Hon lade sig ner på bänken, förväntansfull. Jag är redo! Ta på mig! Smek mig. Jag förtjänar det!

Kim började massera henne, hans händer var starka och säkra. Oljan var varm mot hennes hud. Han arbetade sig ner mot hennes lår, och när han nådde insidan kände hon hur pulsen började dunka där. Han var närmare den här gången. Modigare. Skönt!

-Du var fantastisk ute idag, sa han försiktigt. -En riktig stjärna. Så snabb. Så vacker.

Hans hand stannade på insidan av hennes lår, tummen bara centimeter från trosan. Han tryckte inte, bara lät den vila där. Värmen från hans hand verkade stråla rakt in i henne. Hjärtat slog hårdare, huden knottrades och hon kände hur bröstvårtorna sträckte sig mot den tighta sportBHn.

Nu! Nu händer det igen. Bilder från porrfilmen visualiserades i Wilmas hjärna. Hon såg hur den svarte mannen var ersatt av Kim och hur hon var den blonda tjejen.  Hon stod på alla fyra och tog emot honom.  Han stötte sin lem i henne och hon gungade framåt av hans kraft i varje stöt. Ta på mig! Smek mig!

Wilma rörde lätt på höften och sökte Kims finger. Tummen kom närmare och han tryckte den mot trosan. Wilma suckade djupt så att han hörde. Kim log och lutade sig ner mot hennes öra.

-Du är så vacker när du .., började viska till henne men pausade sedan.

Under tystnaden som följde kände Wilma hans andedräkt mot hennes hud. Den lätta vindpusten mot hennes öra fick henne att rysa. Längtan inom henne var nu outhärdlig. Smek mig nu! Jag vet att du vill. Ta på mig! Kims ord hängde kvar i luften, fyllda av ett löfte om något mer. Sedan, i stället för att slutföra meningen, fortsatte han med samma mjuka ton:

-…slappnar av. Du är så vacker när du äntligen slappnar av och litar på mig. Det är det jag vill att du ska lära dig.

Wilma var redo och särade på benen så att Kim kunde komma åt henne. Hon gjorde sig till och med beredd att ta av sig sina trosor när Kim sakta rätade på sig.

Handen som nyss varit redo att leta sig in i henne lämnade hennes lår. Den smög sig sakta uppåt, längs insidan av benet, en sista, långsam beröring som lämnade ett glödande spår efter sig, innan den landade på ett helt neutralt ställe: muskelfästet ovanför hennes knä. När han öppnade munnen igen var rösten densamma, men tonen hade blivit helt annorlunda. Den var ren, tydlig och fri från allt det där varma som nyss funnits i den. Han var experten som förklarar en mekanism.

-Men nu måste vi fokusera, sa han och började arbeta med en helt annan teknik. -Den här spänningen i din vastus medialis, den måste vi få bort. Annars riskerar du att bli halt till nästa match.

Orden träffade Wilma som en fysisk smäll. Luften som nyss varit fylld av en elektrisk spänning försvann. Hon hade varit redo. Att ta emot honom, låta honom göra henne till kvinna. Kylan som ersatte den var nästan smärtsam. Hon fick svårt att hantera förvirringen det var som en chock fladdrade förbi hennes ansikte. Hon kände hur tårar brände bakom ögonlocken, inte av besvikelse,  utan av en skam så överväldigande att den kändes fysisk. Vad hade hon förväntat sig. Skulle han smeka henne, eller rent av ligga med henne. Han gjorde ju bara sitt jobb. Hon var hans patient och han tog hand om henne som en läkare. Inte en kvinna. Han fortsatte massagen, noggrant och metodiskt, utan att en enda gång komma i närheten av något annat än trötta muskler. När han var klar hjälpte han henne upp, log sitt professionella leende gav henne en handduk att svepa om sig och sa att han skulle se efter hur hon sprang på tisdagens träning. Hon samlade ihop sina kläder och såg sig i spegel som satt uppsatt på dörren. En späd blond flicka mötte henne lika blyg och osäker som alltid.

När hon gick därifrån kände hon sig förvirrad. En våg av besviken lättnad sköljde över henne, men den följdes omedelbart av en ännu starkare våg av tvivel. Hände det verkligen förra gången? Var det bara hjärnspöken? Hade hennes egen förvirrade hjärna och hemliga drömmar och fantasier fått henne att inbilla sig hela den där laddade stunden? Men tummen var ju när mig!  Han hade ju rört henne där nere idag med. Skammen kom tillbaka, men den var annorlunda nu. Det var skammen över att tro att han ville ha henne. Varför skulle han vilja det? Hon var ju bara en späd liten flicka, oskuld och nästan okysst. Men minnet av hans tumme, som tryckt mot hennes mest intima delar, brände fortfarande som en eld.