Spelets regler Del 1: Ny i laget

Det här är del 1 av 2 i Spelets regler

Prolog

Den speciella cocktailen av dofter man bara kan finna i ett gammalt slitet omklädningsrum låg som en matta när Alex låste upp dörren. Svett, ingrodd fukt från blöta träningskläder och skor och över det en genomträngande mintig arom från liniment och tigerbalsam. Snart steg ljudnivån i rummet och han gick för att möta Wilma på parkeringen som han hade lovat. Sorlet av uppspelt prat, gapskratt och dobbar som trummade mot golvet mattades av när han klev ut genom klubbhuset och halvjoggade nerför den lilla grässlänten till parkeringen.

Wilma Lindberg, sjutton år och nybliven medlem i klubben stod med sin pappa Erik och väntade när Alex kom fram. Erik hade en kort proffskarriär i Italien i början på 90-talet när han spelade för Parma. Tre korsband senare levde han nu som fotbollsförälder till det som nu anses vara bygdens största talang någonsin, honom själv inräknad.

Flytten till Sjöviks FF hade trots allt varit självklar. När Österbo BK ramlat ur fyran förra året fanns inget kvar där för henne. Att harva i gärdsgårdsserien skulle inte leda någonstans och det visste både hon och hennes pappa. Om hon skulle lyckas med sin karriär behövde hon större utmaningar och Sjöviks FF i division 2 var steg ett i den planen.  Gjorde hon bra ifrån sig här skulle snart större klubbar få ögonen på henne och hon kunde stega vidare mot Damallsvenskan och sedan vidare ut i Europa. Målet var tydligt, nu skulle det bara förverkligas.

-Tjena Wilma, välkomnade Alex henne och tog sedan även Erik i hand. -Kul att ha dig här. Men nu är det Wilma vi ska få att glänsa, eller hur?

Erik skrattade och knuffade till sin dotter.

-Ja för fan, vi är glada att ni tar er an henne. Hon blev grymt besviken när laget gick ner i femman. Men en sån som hon har fan inget där att göra, eller hur?

Wilma kände hur kinderna hettade. Pappan pratade om henne som om hon inte var där, som om hon var en investering han var nervös för. Alex nickade med ett professionellt leende, men hans blick var inte på Erik. Den svepte över Wilma, snabb och utvärderande, som en veterinär som inspekterar en unghäst innan man släpper in den i flocken.

Efter ytterligare några tomma artigheter gick de mot klubbhuset och in till omklädningsrummet där resten av laget var i full gång att byta om för träning.  Wilma tittade fascinerat på sina framtida lagkamrater.  Tjejerna rörde sig med en bekvämlighet inför varandra som Wilma bara kunde drömma om. De var halvnakna, eller tillochmed helt nakna, och de verkade inte bry sig för fem öre att två män nu steg in i lokalen.

En äldre spelare, satt på en bänk och lindade sitt ena knä med tejp. Det var en van hand som vittnade om stor rutin på det området. Bredvid henne satt två yngre spelare endast med ett par minimala hipstertrosor på sig och diskuterade någon TV-serie medan de krängde på sig var sin sport-BH. Deras bröst pressades ihop av tyget och Wilma tittade oförskämt obesvärat på hur bröstvårtorna avtecknad sig. Hon sneglade på sin pappa bakom sig och tänkte att han kanske tyckte det var lite pinsamt, men han verkade inte ta någon notis om det utan steg in i rummet och såg sig om.

Alex tog till orda.

-Det här är vårt senaste förvärv. Wilma Lindberg, kommer senast från Österbo BK. Hon behöver väl knappast någon närmre presentation men vi är glada att ha dig här. Får väl se hur länge vi får behålla dig innan storklubbarna knackar på.

Alex log åt Erik som skrattade till. Wilma visste inte vad hon skulle säga men vinkade försiktigt till alla i rummet.

-Hej där! hörde hon från sidan och vred på blicken.

Där satt lagets kapten Nora. Wilma log lite nervöst när hon fick syn på henne. Ett bekant ansikte, skönt. Nora hade varit en del i att hon till sist bestämt sig för Sjövik. Andra klubbar hade också varit intresserade, men Nora hade pratat med Erik, målat upp bilden av att få vara inte behöva byta gymnasieskola samt lovat att ta hand om deras ”stjärna”. Bra träningsmöjligheter och fina möjligheter att utvecklas. De hade dessutom ett framtaget samarbete med en av de större klubbarna i Damallsvenskan vilket betydde att porten mot högre divisioner låg öppen.  Det hade till sist vägt över.

-Kom in, stå inte där glo hela kvällen, sa Nora och klappade på den tomma bänkplatsen bredvid sig.  -Häng av dig här bredvid mig.

Wilma gjorde som hon blev tillsagd och la sin väska på bänken. Hon försökte låta bli att stirra, men det var svårt. Nora satt bara i ett par tighta sportstring och hennes nakna överkropp var muskulös och solbränd. Det fanns en kraft i hennes rörelser som var hypnotisk. När Nora lutade sig fram för att leta efter något i sin väska på golvet, spändes musklerna i hennes rygg. Det var inte musklerna i sig som fångade hennes blick, utan hur de verkade arbeta. Som en perfekt maskin där varje rörelse hade ett syfte. Wilma tittade ner på sina egna armar, som kändes tunna och opraktiska, och en känsla av att vara ofullständig, en halvfärdig skiss, spred sig i bröstet. Hon tittade upp mot sin pappa som nu följde med Alex ut ur rummet.

-Klara på planen om 15! ropade Alex när han gick. -och då menar jag helt klara, inga toalettbesök, ingen tofs som ska fixas eller skor som ska dras på. Helt klara! OK?

Ett trött eko av ja:anden svarade på Alex fråga och Wilma började tyst byta om.

-Det här är Petra, sa Nora och nickade mot veteranen som gav Wilma en snabb, uppskattande blick innan hon återgick till sin tejpning. – Men alla kallar henne Pop-John efter en blöt utekväll på Backen.

Backen var det enda utestället värt namnet i Sjövik. Hotell Havsbacken hette det egentligen och var ett typiskt stadshotell från mitten av 60-talet som nu hade ny ägare och hade upprustats med Spa och nattklubb.

-Och där borta i sitt eget universum, fortsatte Nora och sänkte rösten lite, -..har vi vår supermålvakt, Saga. Säger inte mycket men hon ju uppifrån i lapphelvetet. Vad vad det nu det där stället hette igen?

Wilma tittade mot den andra sidan av rummet. Där stod en lång, smal kvinna med blonderat hår uppsatt i en stram bulle. Hon hade redan tagit på sig och stod och plockade osynligt smuts från sina handskar med en koncentrerad min, som om resten av världen inte existerade. Hon verkade kall, avlägsen. Som om hon hade en osynlig mur runt sig. Hon hade inte ens tittat i Wilmas riktning.

-Svartträsk! sa Saga och fortsatte att plocka bort den ickeexisterande smutsen utan att vända sig om.

-Ignore her, viskade Nora och lade en hand på Wilmas axel.

Beröringen varade bara ett par sekunder men den gav intryck. Handen var varm och när den försvann kände Wilma genast en avsaknad och lätt kyla över kroppen.

-Seg norrlänning med en uppvärmningstid på ungefär en vecka, fortsatte Nora. -Men du kommer att gilla henne. Alla gör det till slut.

-Sådär ladies, sa till sist Nora och reste på sig.  -Dags att börja röra på sig så att inte chefen blir sur och ger oss straffrundor. Dags att prestera!

Hon sa det sista med ett skämtsam ton, men Wilma hörde det underliggandet allvaret. Det var nu det gällde. Hon skulle visa vem hon var, vad hon kunde. Det här var en utmaning och hennes språngbräda ut i verkligheten. Hon var talangen som skulle bli något och det var nu det började .

 

Första träningen

Träningen var ett helvete.

Inte på det sätt Wilma hade förväntat sig. Tekniskt sett kunde hon hantera det mesta. Men hon kände sig blytung, passningarna satt där de skulle, och när de körde kvadraten var hon den som satte fart medan andra kändes slöa och långsamma. Bra! De måste se att jag är värd det här. Men ansträngningen kändes tom, som om hon sprang för att bevisa något. Det var inte en fysisk trötthet men det var en mental utpumpning. Hon såg sin pappa sitta uppe på läktaren och iaktta och hon visste vad som väntade hemma till frukosten imorgon. Genomgång och analys. Alltid samma sak. Vad hon skulle se efter, hur hon skulle löpa. Men det var ju det som gav resultat. Träning, analys och feedback.

Efter varje pass hon släppte, efter varje löpning hon vann, kände hon och ett dussin andra blickar i nacken. Alex blickar var som hennes pappas, ständig utvärderande. Nora, alltid leendes men med en blick som trängde igenom henne, något hungrigt. Och så fanns det de andra. Tjejerna som inte hade sagt ett ord till henne, som såg på henne som ett hot mot deras positioner, mot deras minuter på planen.

Den enda som inte verkade bry sig var Saga. Under alla spelövningar och avslut hade hon stått i mål och kommenderat. Hon hade en sävlig röst som kändes trygg men samtidigt helt frånvarade av känslor.  Kort kanten!  Cross mittplan!  Elin är fri!  Hon kunde lika gärna ha varit en bandad inspelning.

Alex blåste av.

-Tre minuters vila! Vatten och sen avslutar vi med trappan över helplan. 16metarn, mittplan, andra 16 och kortlinje.

Wilma sjönk ner på gräset med händerna på knäna och försökte få tillbaka andan. Hon var trött, men också uppspelt. Hon hade klarat det. Hon hade visat vad hon kunde. Nu återstod bara löpning och det var tyvärr hennes största svaghet. Hon var snabb men inte uthållig.

-Du såg bra ut därute.

Rösten kom ifrån sidan. Det var Kim, klubbens massör, fysioterapeut och medicinskt kunniga. Han höll ut en vattenflaska mot henne. Han log lite snett mot henne när har sträckte armen lite extra mot henne för att hon skulle nå. Hans hud var mörk, nästan svart i den starka solen, och kontrasten mot hans vita tänder när han log var slående.

-Tack, svarade hon och tog flaskan. Hennes fingrar snuddade nästan vid hans.

-Alex är hård, men han är rättvis, sa Kim och satte sig på huk bredvid henne. -Han vill bara se om du tål pressen. Och det gör du uppenbarligen. Du har en speciell kroppstyp. Du är späd men med en atletisk kroppsbyggnad som tål mycket, men som också behöver rätt sorts vård för att inte gå sönder. Dina höfter rör sig lite snett när du springer.

Hans mörka ögon svepte över hennes ben, över hennes axlar, över hennes bröst som hävdes under den fuktiga tröjan.  I det ögonblicket, när hon såg upp på honom, slog en bild ner i henne. Inte från verkligheten, utan från en sen kväll i sängen med mobilen i sin hand. En film hon sett.  En svart man, precis som Kim, stor och muskulös som stod över en liten, nästan genomskinlig blondin. Späd som hon själv. Hon skakade bort tanken lika fort som den kom, men hon kände samtidigt hur hon rös till.

-Spänningar. Det är vanligt när man är ung och kroppen inte är färdigutvecklad. Jag kan ge dig en snabb massage efter träningen, om du vill. Bara för att släppa lite på de knutarna. Det skulle göra gott.

Hon visste inte vad hon skulle säga. Hon ville vara tacksam, ville visa att hon var samarbetsvillig, men samtidigt kände hon sig obekväm.

-Jag… jag vet inte, sa hon tveksamt. -Är inte van vid det?

-Ingen fara, sa Kim och log igen.

Hans svenska var perfekt, men med en aning annorlunda melodi, en mjukare rytm som inte var från någon av dialekterna här i vid västkusten.

-Hade ni ingen massör i Österbo? fortsatte han med samma mjuka ton. -Tänk på det. Viktigt att inte jobba fram onödiga skador i så ung ålder som din.

Han reste sig och gick bort mot Alex, och Wilma såg hur de utbytte några ord och båda tittade tillbaka på henne. Det kändes som att de pratade om henne. Som att hon var en vara de diskuterade.

-Vad ville han?

Nora stod över henne, en skugga mot den låga kvällssolen. Hennes ansikte var hårt, hennes ögon mörka.

-Ingenting, sa Wilma snabbt. -Bara… erbjöd sig att massage efter träningen.

Nora snörpte på munnen.

-OK, sa hon med låg röst. -Han kan sin grej, magiska händer. Men han är lite… gränslös om du förstår vad jag menar.

Gränslös? Wilma förstod inte vad hon menade men nickade ändå som svar.

-Kom nu, fortsatte Nora och sträckte ut en hand. -Pyramiden, och du och jag, vi ska visa dem hur det ska se ut. Vi ska fan vinna!

Hon drog upp Wilma på fötter, och när hon gjorde det lät hon sin hand stanna en sekund för länge på Wilmas underarm. Det var en varm självsäker beröring.

På planen väntade trappan, långa idioten, eller pyramiden. Kärt barn har många namn men löpa blev det och när hon och Nora spurtade mot varandra på sista sträckan över hela planen var hon tvungen att vika ner sig.  Totalt utpumpad la hon sig på rygg i gräset bakom kortlinjen och andades häftigt. En skugga uppenbarade sig strax över henne och tog formen av en brett leendes Nora.

-Bra jobbat, du pressade mig till max.

Nora stod gränsle över henne med händerna på höfterna, bröstet hävandes i takt med hennes egna tunga andetag. Solen låg lågt och kastade långa skuggor över planen.

Alex samlade tjejerna och efter den sedvanliga genomgången och förkunnandet att laguppställningen till matchen på lördag skulle sättas efter träningen på torsdag, började en efter en droppa av mot omklädningsrummet.

Wilma satte sig i gräset igen fortfarande ansträngd efter löpningen och andades ut. Nora gjorde henne sällskap med en proteinbar som hon knäckte på mitten och gav halva till Wilma.  De sa inte så mycket men till slut var det bara de två kvar, ensamma i den tysta, svala kvällsluften. Wilma tittade bort mot läktaren men såg att hennes pappa hade gått med Alex in.

-Jag trodde… jag skulle hinna ifatt, sa Wilma samtidigt som hon tuggade på den sega proteinbaren.

-Ja, du är snabb, svarade Nora. -Men jag är uthållig. Du får jobba på det.  Kom nu, duschen väntar. Vi är ju fan sist, och jag hatar att förlora.

Wilma tog emot Noras utsträckta hand och reste sig. Hon kände en värme i Nora, de var ganska lika det två. Trots att Nora var nästan 10 år äldre klickade något, hon kunde bara inte förstå vad.

I omklädningsrummet var nästan alla redan påklädda. Saga satt kvar och packade långsamt ner sina saker, och kastade en tom blick på Wilma när hon kom in. Petra var redan fullt påklädd i mörka jeans och en trång tröja med något bandnamn på magen. Hon tittade upp, mötte Wilmas blick med ett leende.

-Grymt jobbat Lindberg, sa hon och fortsatte med en skämtsam ton. -Bättre spring i benen bara så kommer du nog upp i min nivå. Ses på lördag.

Sedan försvann hon snabbt ut.  Precis när Wilma satte sig och började rota fram dusch grejerna kom Kim in. Obrydd att Nora var helt naken log han log brett med sin kritvita tandrad och låste fast blicken på hennes exponerade bröst. Wilma såg hans blick men borstade snabbt undan tanken på att det var något fel, Nora hade ju inte reagerat heller.

-Wilma! Kommer du in till mig,  sa han och fortsatte att le. -En snabb behandling så är du som ny imorgon. Order från chefen. Alex vill ha dig i toppform inför lördagens match.

Han sa det med en sådan självklarhet, som om det var den mest naturliga saken i världen. Wilma såg på Nora, som försvann in mot duschen. Ingen hjälp där inte.

-J-jag vet inte, sa Wilma. -Jag är väldigt trött.

-Det är då det gör mest skillnad, sa Kim. -En kvart och du är som en ny människa. Kom nu!

Han räckte ut en hand, och Wilma, som inte visste hur hon skulle säga nej utan att verka otacksam eller konstig, tog den. Hans grepp var fast. Han ledde henne bort från omklädningsrummet, ner i en korridor längre bort, till ett litet rum med en behandlingsbänk. Det var ett helt annan atmosfär här inne. Den starka doften av svett och surblöta träningskläder var borta, ersatt av något sött och blommigt, som lavendel och liniment. På ena väggen hängde plaketter som visade på diplom och utmärkelser han hade fått. Kiweewa Mane, kallad Kim, var tydligt duktig på det han gjorde och Wilma kände sig genast lite tryggare att det verkligen var en professionell behandling hon nu skulle få. Belysningen var dämpad, kom från en lampa i ett hörn som kastade långa, mjuka skuggor längs väggarna.

-Avslappnande stämning är viktig, skrockade Kim när han stängde dörren med en tyst klick och vred om låset. Ljudet fick hjärtat att hoppa till i hennes bröst.

I det mjuka ljuset såg hans hud ännu mörkare ut, nästan blåsvart. Han gick bort till en hylla och började plocka ner ett par handdukar och flaskor med olja. Wilma studerade hur de kraftfulla musklerna rörde sig under linnet han hade på sig. Plötsligt var hon inte längre i behandlingsrummet. En bild slog ner i henne, från filmen hon tänkte på tidigare. Minnesbilden av mannen med samma mörka hud och samma självsäkra närvaro. En intim scen där han stod över en späd, nästan skör ung kvinna. De kysstes och rörde varandra. Hennes händer smekte hans muskler, hans breda axlar och den definierade muskulaturen i armar och rygg. Han rörde sig med en tyst självklarhet, som ett rovdjur som visste att det var det starkaste i flocken. Hon mindes hur hans stora, mörka hand vilat på kvinnans nacke, inte aggressivt, men med en tyngd som inte lämnade något tvivel om vem som var i kontroll. Kvinnan hade inte sett rädd ut, snarare… överlämnad. Som om hennes egen styrka var meningslös i den närvaron.

Hon hade sett hur tjejen hade njutit när de var som mest intima och han trängde sig in i henne, och den synen hade fått henne att känna en värme sprida sig i magen. En tjej lika späd som hon själv med en man lika stor, stark och mystiskt mörk som mannen i det här rummet.

Hon skakade bort tanken, men den lämnade ett eko av förväntan, eller snarare en kittlande längtan. Något farligt och lockande på samma gång. Hon stod här, i det här tysta dunkla rummet, med en man som fick henne att andas tungt och samtidig skaka av nervositet.  Hon visste inte om hon ville fly eller stanna kvar.

-Klä av dig shortsen och tröjan och lägg dig på magen, sa Kim och plockade fram en flaska olja. -Jag tar höften, låren och ländryggen. Dina höftböjare ser spända ut.

Wilma tvekade. Det kändes… fel. Att ligga här, halvnaken, med en helt främmande man. Men samtidigt… han var fysioterapeut. Det här var hans jobb. Och hon ville vara bra. Ville visa att hon var värd all den uppmärksamhet hon fick. Hon drog av sina shorts, strumpor och träningströja och la sig ner på den kalla bänken, med ansiktet i det lilla hålet. Hon kände sig totalt exponerad och rättade omedvetet till sin trosa i grenen, en sista meningslös barriär till hennes redan fullt exponerade kropp. Hon kände sig utlämnad och iakttagen, men samtidigt nervöst upprymd.

-Perfekt, sa Kim och hans röst var nära hennes öra. Hon kände hur han försiktigt vek ner översta delen av trosorna två varv så att nu översta delen av hennes rumpa var helt naken.

-Vi vill inte få olja på dina kläder, eller hur?

Sedan hällde han olja på hennes rygg. Det var kallt först och Wilma spände sig, men snart övergick det i en svagt brännande värme. Hans händer började arbeta på hennes ländrygg. Det var starka händer som visste vad de gjorde. De tryckte och knådade på spända muskler hon inte ens visste att hon hade. Det gjorde ont, men på ett skönt sätt. Som när en tränare skriker åt dig, men du vet att det gör dig starkare.

-Du är så spänd, Wilma, viskade han. -Du måste lära dig att slappna av. Lita på mig. Jag vet vad jag gör.

Hans händer arbetade sig ner mot trosans kant på rumpan, längs med baksidan av låren. Det var fortfarande professionellt, eller åtminstone kändes det så. Han tryckte på en punkt bakom hennes knä och en våg av värme sköt genom hela hennes ben. Hon kunde inte låta bli att stöna till och hon kände hur huden knottrade sig.

-Där ja, sa Kim och hans röst var lägre nu, mörkare. -Där sitter den, du känner det va? Jag måste lösa upp den knutan.

Ena handen fortsatte massera låret, medan den andra långsamt, nästan omärkligt, smög sig högre upp, in på insidan av låret. Det var då filmen återvände, inte längre ett svagt minne utan en skarp, livlig detalj. Hon såg det framför sig, precis som i filmen. Den där svarte mannen låg naken bakom tjejen. Såg hur de långsamt rörde sig i symbios. Hur de älskade. Hur hans lem hade glidit in i tjejen om och om igen i en allt högre takt. Hjärtat började slå hårdare i hennes bröst och hon kände hur en våg av välbehag sökte sig genom kroppen. Bröstvårtorna styvnade och om det var en reaktion på minnet av filmen eller Kims hand visste hon inte. Men nu kände hon hur den bara var centimeter från hennes eget mest skyddade ställe. Minnet blandades med en ilande känsla i kroppen. Det knöt sig i magen och omedvetet särade hon lätt på benen.

Hans tumme gjorde en ny, långsam cirkel på insidan av hennes lår, närmare och närmare den smala sträng som utgjorde grenen i trosans tyg. Hon slutade andas. Hon visste att hon borde säga ifrån, resa sig, gå därifrån. Men hon var förlamad. En blandning av rädsla och överväldigande nyfikenhet höll henne fast vid bänken. Den där märkliga känslan kom tillbaka. Det pirrade och musklerna i bäckenet drog ihop sig.

-Jag måste verkligen lösa upp den här spänningen, viskade han och tryckte med tummen på en punkt djupt in i ljumsken, bara någon centimeter från hennes skrev.

Smärtan var skarp och skön och fick henne att dra ett djupt, andetag som utmynnade i ett ofrivilligt stön. I det ögonblicket, när hennes kropp spändes av smärtan, ändrade han vinkeln på sin hand. Hans lillfinger, som vilade mot hennes insida, ”glömde” att följa med. När han släppte trycket och drog handen en aning uppåt för att fortsätta massagen, drog fingertoppen av hans lillfinger en nästan osynlig linje rakt över trosans tunna tyg. Rakt över hennes sköra, fuktiga veck.

Lillfingret pressades inte mot henne. Det bara nuddade ultralätt. Som en fjäder, eller lätt vindpust som for förbi. En sekund av kontakt som var över innan hon ens hann registrera den fullt ut. Men den lämnade efter sig ett spår av eld i Wilmas kropp.

Tystnaden som följde var värre än beröringen själv. Den var ett tomrum som hennes hjärna desperat försökte fylla. Hände det? Var det ett misstag?

Skammen kom som en våg, het och kvävande. Skammen över att hon låg här, halvnaken, och lät en främmande man röra henne… där nere. Skammen över att hennes kropp hade reagerat, att den hade blivit våt av den där korta, stulna beröringen.

Men under ytan bubblade det något annat i Wilma. En hemlig tanke, en förbjuden önskan.  Gör det igen! Tanken slog ner i henne som en knytnäve. Det var fel. Det var sjukt. Men den var där. En del av henne, en mörk och okänd del, hade inte bara känt chock. Den hade känt… lättnad. Lättnad över att äntligen bli berörd på det sättet hon bara hade sett på film innan.

Rör mig igen. Fortsätt, sluta inte.

Kim sa ingenting. Han fortsatte sin massage som om ingenting hade hänt, som om hans hand bara hade glidit lite fel i oljan.

Men Wilma visste. Hon visste i hela sitt väsen att det inte var ett misstag. Hela hennes kropp skrek av det. Den där avsiktliga, korta beröringen hade inte varit massage. Den hade varit ett test. En markering.

Och det värsta av allt, var insikten om att en del av henne nu hade hoppats att testet skulle fortsätta. Att han skulle våga gå längre. Massera hennes intimaste delar. Röra henne som mannen på filmen gjort. Nästa gång.