Sportlovet 2026 – Del 2

Det här är del 2 av 2 i Sportlovet 2026

Annika vaknade en stund innan alarmet skulle ringa. För ett ögonblick låg hon kvar och lyssnade. Utanför från korridoren hördes dämpade röster, en dörr som stängdes någonstans längre bort.

Hon sträckte sig efter telefonen på nattduksbordet. Inga missade samtal, inga meddelanden. Inga katastrofer. Hon kändes sig lättad, om än aningen kluven.

Barnen hade i alla fall överlevt natten.

Badrumsgolvet var varmt när hon klev in. Hon lät duschen rinna en stund innan hon steg in under strålarna. Det heta vattnet gjorde henne gott efter gårdagens skidåkning. När hon torkade sig framför spegeln stannade hon till. Hon lät handen glida över sin rumpa. En svag rodnad syntes fortfarande på huden. Inte mycket. Bara tillräckligt för att påminna henne. Hon skrattade med en skamlös frihet med badlakandet mot ansiktet.

Fem minuter senare stod hon framför garderoben och funderade över vilken outfit som bäst skulle passa dagens ändamål. Det slog henne att hon fyllde femtio. Femtio. Ordet kändes märkligt, hon kände sig inte ett dugg femtio. Hon tänkte på barnen. På karriären. Det var en livstid sedan hon var en ung ekonomstudent, ändå kändes det nästan som igår. Det enda sättet att leva tycktes vara i ultrarapid.

Först när hon vände sig om fick hon syn på den lilla svarta asken på skrivbordet. Hon hade nästan glömt bort den. Hon stannade upp och tänkte tillbaka hur hon fick den kvällen innan. På hur hovmästare själv hade kommit förbi med det lilla paketet. Hennes äldsta hade stått och tittat över axeln när hon lyfte på locket. Hade hon inte varit kvicktänkt och sagt att det var en present från Tanja hade barnen aldrig slutat reta henne. För en gångs skull var hon lättat att Tanja hade planer med sina egna barn den kvällen. Ett litet leende drog i ena mungipan innan hon plockade upp asken. Hon fingrade på locket, som om hon vägde att öppna den. Innan hon hann bestämma sig tog fingrarna beslutet från henne. Hon tog upp den guldglittriga chokladpralinen och läste orden igen på det svarta kartongkortet.

”Perfektion tar tid”.

En knackning hördes från dörren och det avbröt ögonblicket.

– ”Om du inte är klar snart tänker vi lämna dig här.” Det var Tanjas röst. Annika skrattade.

– ”Kommer raring”

Annika la ner asken och drog på sig jackan. Hon skulle just gå men hindrade sig själv för en sekund. Sen lyfte hon upp pralinen till sina läppar och smakade. Hon var ju trots allt 50 nu, då måste man få göra lite som man vill.

——————–

Under förmiddagen hade de varit ute allihopa tillsammans i backen. Hon borde varit i nuet. Njutit av att alla ville spendera tiden tillsammans. Och det gjorde hon! Men ändå hade hon kommit på sig själv med låta ögonen vandra till främmande åkare.

– ”Ska vi åka hela vägen ner?”

Det var Tanjas röst som avbröt hennes tankar. Annika tittade ner mot dalen som bredde ut sig framför dem.

– ”Nej.”

– ”Inte?”

– ”Nej. Nu när ungdomarna har stuckit är det äntligen dags för vuxenskidåkning.”

Hennes väninna skrattade.

– ”Klockan är typ ett.”

– ”Precis. Vi har åkt skidor hela förmiddagen. Nu sitter vi i solen och dricker vin medan andra människor anstränger sig. Det är det som skiljer amatörer från proffsen.”

——————–

Björk var fjällets nya prestigeprojekt. Restaurangen tronade på bergstoppen i glas, trä och natursten. Genom de höga panoramafönstren bredde fjällvärlden ut sig i alla riktningar, spektakulärt vackert. Annika kastade en snabb blick runt lokalen medan hon klev ur pjäxorna och fortsatte mot fönsterplatserna utan att vänta på någon.

Sommelieren räckte fram vinlistan. Annika bläddrade igenom den med van hand. Blicken stannade aldrig länge nog för att läsa detaljerna. Hon räckte tillbaka den.

– ”Två glas vitt. Överraska oss.”

Sommelieren log.

– ”I så fall tror jag att ni ska få prova något svenskt.”

Hon lyfte fram flaskan.

– ”Pure 2021 från Thora Vingård. Solaris är en druva som trivs väldigt bra i vårt nordiska klimat. Friskt, elegant och väldigt välbalanserat. Mycket citrus, lite fläderblom och en frisk mineralitet i eftersmaken. Hon fyllde deras glas.

– ”Ett vin som gör sig särskilt bra i solen. Något att äta?”

– ”Jag känner mig ganska mätt. Vi åt ju frukost sent.”

– Samma här. Vi kanske egentligen bara ska ta något litet.

Tanja tog menyn.

– ”Arancini med tryffelmajonnäs?”

– ”Något litet alltså?”

Hennes vän log över menyn.

– ”Vi kan dela.”

Annika höjde ett ögonbryn.

– ”Det där har du sagt förr, Tanja.”

– ”Och det har nästan alltid slutat bra.”

Kort därefter började hennes telefon vibrera någonstans i skidjackan med en signal som de båda kände igen.

– ”Vi fick i alla få i oss två klunkar innan barnen hann vara med om en katastrof.” Tanjas röst bar en road sarkasm.

– ”Säkert någons liftkort som ligger begravd i en snödriva.”

Hon sträckte sig efter jackan som hängde över stolsryggen och stack ner handen i fickan. Hon fann inte telefonen. Istället stötte fingrarna något kantigt. Hon kände på föremålet fundersamt. Det var litet. Hårt. Inte något hon mindes att hon lagt där. Först efter ett ögonblick kom hon ihåg att mobilen låg i byxfickan. Annika reste sig.

– ”Jag får nog ta det här.”

Hon tog ett par steg bort från bordet innan hon svarade. Samtalet visade sig vara precis så odramatiskt som de hade förutspått. När hon lagt på gled handen automatiskt tillbaka ner i jackfickan. Det kantiga föremålet låg fortfarande kvar. Hon drog upp det. Det var liten svart ask. Annika stirrade på den några sekunder. Utformningen var oroväckande bekant men det var något distinkt med den här som var annorlunda. Hon strök tummen mot asken kant och avvägde att öppna den direkt. Istället vände hon på den i handen. Den var tyngre. Men ändå diskret. Inga logotyper. Ingen avsändare. Hon kastade en blick mot Tanja som fortfarande satt kvar vid bordet. Det var inte läge att öppna den nu. Hon stoppade tillbaka asken i fickan och återvände till bordet.

– ”Allt väl?”

Tanja sköt över vinglaset mot henne.

– ”Mm. En av tjejerna hade tappat skidglasögonen. Världen fortsätter snurra.” Annika slog sig ner igen. Samtalet återupptogs nästan omedelbart, men Annika kände sig inte riktigt med. Medvetandet återvände hela tiden till den lilla asken i jackfickan. Hon försökte minnas vilka tillfällen hon hade tagit av sig jackan. Liften. Hotellet. Restaurangen på kvällen. Nu på Björk. Någon hade lagt den där. Utan att hon märkt det. Det störde henne mer än hon ville erkänna.

Deras beställning hade just serverats när en man stannade vid deras bord. Han nickade igenkännande åt servitören. Mannen verkade vara i ungefär samma ålder som de själva. Han var stilrent klädd i en vit skjorta som var alldeles för finpressad för att bäras av en skidåkare i täckbyxor. Det verkade inte angå honom det minsta att han blockerade framfarten för andra.

– ”Ursäkta tjejer,” började han. Annika tittade upp.

– ”Jag och min vän har försökt lösa en dispyt där borta.”

Han nickade mot ett bord några meter bort.

– ”Är det där vinet från Thora?”

Tanja kastade en blick på flaskan.

– ”Det är det.”

– ”Då hade jag rätt. Vi var på konferens i Halmstad i somras. Åkte ut till landet för vinprovning där på kvällen. De har krossat musselskal i jorden för att berika den.” Han gjorde en konstpaus och log förväntansfullt mot Annika. Tanja smuttade på vinet.

– ”Det förklarar säkert mycket.”

Mannen skrattade, helt oberörd av ironin. Annika log pliktskyldigt, men i samma sekund slog det henne hur outhärdligt förutsägbar han var. Helt oavsiktligt dök Mikael upp i hennes tankar. Med Mikael hade hon aldrig vetat vad som skulle komma härnäst. Hon fingrade omedvetet på asken genom jackfickan. Den låg fortfarande kvar. Först när mannen skrattade insåg hon att hon inte hört ett ord vad han just sagt.

– ”Fascinerande,” sa Tanja som i alla fall verkade ha följt med. ”Jag har verkligen lärt mig mer om musselskal än jag någonsin trodde var möjligt.”

– ”Ja, hur ska någon kunna besegra oss i TP nu?” sa Annika innan hon hann hejda sig. Mannens blick stannade en sekund på henne. Som om han försökte förstå om hon drev med honom. Men verkade inte lyckas då han log och instämde:

– ”Precis!”

– ”Det är alltid bra att ha ett specialistområde”, fyllde Tanja in.

– ”Jag hoppas i alla fall vinet lever upp till förväntningarna.”

– ”Hittills gör det det, ”svarade Annika.

– ”Då måste jag nog beställa in en flaska själv. ”

Han höjde glaset lätt mot dem innan han återvände till sitt bord. Tanja väntade tills han satt sig. Sedan tog hon en klunk vin.

– ”Han var snygg.”

– ”Han hörde säkert vilket vin vi fick och kollade upp det på google.”

Tanja skrattade hjärtligt.

– ”Han försökte flörta med dig.”

Annika ryckte på axlarna.

– ”Det enda torrare än honom är möjligen det här vinet.”

– ”Synd på en sån snygg käklinje” konstaterade Tanja och satte ner glaset med en bestämd rörelse. ”Vet du vad? Jag tror jag behöver besöka damernas.”

Hon reste sig, gav Annika en menande blick och försvann mot garderoben och toaletterna.

Annika satt kvar. Ljudnivån i restaurangen var behaglig; ett sorl av röster, klirr från bestick mot porslin, någon som skrattade vid ett bord intill. Hon såg sig om. Ingen tittade åt hennes håll när hon sakta tog fram asken ur jackan och lyfte på locket. Överst var ett välbekant svart vykort i kartongpapper. Det gyllene typsnittet var detsamma. ”Fredriks Väg, 21:00″. Det var inga fler instruktioner, hon vände på vykortet. Baksidan visade en serie bilder och symboler som verkade beskriva hur någon form av elektronisk enhet skulle anslutas till en telefon. Annika rynkade pannan och la ifrån sig kortet. Hon tittade ner för att se resten av innehållet i asken. Med ens kände hon hjärtat i bröstet. Ett bultande som stegrade allt eftersom hon började förstå vad som låg där i.

Först såg hon nyckeln. En enkel assa-nyckel med en liten bricka märkt ”21A”. Det andra var en liten genomskinlig plastflaska som innehöll någon sorts vätska. Annika kände hettan i kinderna när hon såg det sista föremålet. Det var ett rosa, silikonklätt objekt formad som en båge. En sida var platt, med en kraftig droppformad bas i den andra. Det rådde inga tvivel om vad den skulle användas till. Hon stirrade några sekunder längre än hon borde innan hon kastade en nervös blick över axeln. Hur hade han ens burit sig åt för att lägga asken i hennes ficka? Hon pillrade hastigt tillbaka locket och hoppades innerligt att Tanja inte skulle se henne röd i ansiktet. När förväntade Mikael att hon skulle kunna använda den egentligen?

——————–

Kylan i kvällsluften bet i ansiktet när Annika lämnade hotellområdet många timmar senare. Nattmörkret hade börjat gripa tag i fjället. Promenaden från fjällhotellet till Fredriks Väg var kort men hon kände sig helt ur balans. Ett virrvarr av tankar for igenom hennes huvud. Hon tänkte på lunchen på Björk. De hade verkligen haft det mysigt. Det kändes fint att de hade kunnat styra upp den här resan tillsammans. Hon kände sig rädd på samma gång. Få kände henne som Tanja. Få vänner delade så mycket tillsammans som de gjorde. Tanja borde ha kunnat genomskåda henne. Inte för att vibratorn skulle ha höjt Tanjas ögonbryn. Men att behöva förklara hur hon fått den. De hade helt enkelt inte sådana hemligheter för varandra längre.

Tankarna gled tillbaka till vibratorn. Till en början avfärdade hon tanken på att använda den alls innan natten kom. Men asken hade gjort sig påmind i hennes jackficka flera gånger under eftermiddagen och kvällen. Den fick henne att tänka på Mikael. Hon undrade om han väntade på att hon skulle sätta igång den. Det var en remote-control leksak, det hade hon snabbt bekräftat online. Mikael skulle kunna aktivera och styra den så fort hon anslöt den till sin telefon. Det var en kittlande tanke som hon inte hade kunnat släppa.

Minnet av när de kommit tillbaka till hotellet efter skidåkningen den eftermiddagen var så skarpt att allt annat suddades ut. Ett brev hade väntat på henne i receptionen. Det rådde ingen tvekan om vem avsändaren var. ”Det är dags. Jag kommer hitta stunder att styra ägget under kvällen. Du får inte komma utan min tillåtelse.”

Den sista meningen hängde kvar i hennes tankar. Det sög till i magen när innebörden sjönk in. Han skulle kunna stimulera henne när han ville i flera timmar. Utan att hon fick komma. Hur skulle hon ens kunna hålla emot så länge? Tanken borde ha skrämt henne men hon kunde inte låta bli att le. Inte för ett ögonblick hade hon övervägt att ignorera hans order.

——————–

Annika levde sig tillbaka. Mindes hur hjärtat bultade när hon låst dörren efter sig. Silikonet hade varit svalt mot hennes fingrar när hon tog upp den ur den lilla asken. Appen hade hon laddat ner i smyg nere i lobbyn. Hon hade också hunnit skicka ett meddelande till Mikael.

Annika bet sig i läppen när hon tänkte tillbaka hur hon suttit i sängen med uppdragna knän och trosorna nere vid fötterna. Kroppen hade protesterat lätt mot den främmande formen innan hon omslutit den. Glidmedlet värmde inom henne. Hon blev sittande med tummen svävande över skärmen. Inte för att hon var rädd, bara medveten om den kontroll hon var på väg att överlämna.

Det tog inte lång tid från att hon aktiverat den tills det droppformade ägget djupt inom henne vaknade till liv. Vibrationen fortplantade sig inom henne hela vägen ut till vingen över hennes klitoris. Hon stönade lågt och gav sig hän åt känslan att det var han som styrde den. Han bestämde takten. Vibrationerna hade medvetet skiftat mellan lätta, retsamma vibrationer och djupa kraftfulla pulser som skickade vågor av ren njutning rakt genom hennes underliv. För bara några år sedan hade det känts skrämmande att låta någon annan styra hennes njutning.

Annika slöt sina nävar i handskarna medan hon gick, som om hon fortfarande höll ett hårt grepp om det mjuka lakanet. Hennes tår hade krampaktigt dragits samman. En underbart efterlängtad känsla hade spridit sig genom hennes kropp. Just då mindes hon hans förbud. Hon var så nära. Hon visste inte hur länge hon skulle kunna hålla emot. Plötsligt ekade hetsiga knackningar från rumsdörren. Annika frös till. Det tog det sista av hennes självkontroll att hindra kroppen från att slappna av den sista lilla biten som krävts för att välkomna den välbehövda förlösningen.

​Hon satte sig framlutad vid sängkanten och samlade sin häftiga andning. För en stund satt hon bara där med trosorna nere vid fötterna medan vibratorn fortsatte att surra inom henne. Hon var svettig och frustrerad. Ville nästan skrika åt den ovälkomna besökaren att dra åt helvete. Suckande böjde hon sig ner för att dra på sig kläderna igen.

– ”Jag kommer.”

Först efter att orden lämnat hennes mun registrerade hon ironin.

Under hela kvällen med Tanja och barnen, ända till det hade blivit dags att ge sig av, hade vibratorn funnits där. En dold närvaro som gjorde sig påmind för varje steg hon tog. Middagen hade nästan varit som en utdragen prövning. Hon hade visserligen fått ett välbehövt avbrott strax efter att hon lämnat hotellrummet, men varenda gång Mikael återtagit kontrollen hade hon fått gräva djupt inom sig för att behålla masken. Även när ägget återgått till en stilla grundvibration hade den ändå fortsatt, som ett löfte om vad som väntade när middagen väl var över och hon äntligen kunde smyga iväg.

Det värsta tillfället hade skett i väntan på efterrätten. Hennes kön var så känsligt när vibratorns pulserande stegrades. Hon satt med benen i kors och spände sig mot stimulansen. När det inte hjälpte nöp hon sig själv i låret under bordet. Flera gånger. Ändå var hon nära att passera gränsen.

Annika drog jackan tätare omkring sig medan hon fortsatte längs den snötäckta vägen. Hon försökte intala sig att det var kylan som fick pulsen att öka, men hon visste bättre än så. Hon hade levt större delen av sitt vuxna liv med att lita på sitt omdöme. Värdera risker. Tänka ett steg längre än alla andra. Ändå hade de mest minnesvärda händelserna de senaste åren skett när hon lämnat över kontrollen.

Nu var hon på väg att göra det igen.

Och hon visste alldeles för väl att den sortens makt inte alltid bars med varsamhet.

Hon stannade till längs vägen och såg upp mot den mörka fjällhimlen. Ljuset från hotellet glimmade långt bakom henne. Ett busigt leende spred sig över läpparna. Hon tog upp telefonen ur fickan och öppnade appen utan att skicka ett ord eller förvarna honom. Efter middagens intensiva stimulans surrade ägget inom henne nu bara svagt. Med ett tryck återgick vibratorn till det läge Mikael senast använt. Vibrationen var inte särskilt intensiv men hennes underliv krampade ändå kring ägget. Den här gången tänkte hon låta honom upptäcka det på egen hand.

——————–

Annika tog ut nyckeln från den lilla asken och klev in i farstun. Stugan var helt nersläckt. Det enda som lyste i mörkret var ett antal elektriska blockljus vars varma sken fladdrade stämningsfullt längs väggarna.

– ”Hallå?” Hennes känsla sa att hon var ensam i den mörka stugan redan innan hon ropade. Tystnaden som hon möttes av bekräftade det. På hallsoffan framför henne såg hon en flaska i en hink på kylning, ett vinglas verkade redan vara fyllt. Ett leende spred sig över hennes läppar. Utan brådska stängde hon dörren efter sig och började hänga upp sina kläder. Hon tog upp sin telefon och letade snabbt fram hans nummer. *Jag är framme nu*. Hon sträckte sig ner mot glaset och förde upp det upp mot ansiktet för att känna doften. Ljudet av små bubblor som nästan ljudlöst fräste mot ytan. Hon såg ner på telefonen igen. *Jag trodde du visste bättre än att låta en kvinna vänta 😘*. Utan att vänta på ett svar stoppade hon undan telefonen och följde ljusen längre in i stugan.

Ljuskällorna ledde henne förbi ett öppet badrum, värme strålade ut därifrån intill resten av huset. Han hade noggrant förberett varenda detalj inför hennes ankomst. Ett faktum som bara gjorde hans frånvaro ännu mer påtaglig. Hon fortsatte in i stugan förbi ett öppet kök. Annika visste var han ledde henne. Han hade beskrivit stugan långt innan de ens kom till fjällen. Hon visste vad hon gav sig in. Men den här gången tänkte Annika ge honom en överraskning han sent skulle glömma. Hon kände en förrädisk värme sprida sig över hennes ansikte när hon tänkte på vad han skulle göra, hur han skulle reagera när han såg henne.

Hon skannade runt med blicken. Sovrummet var sparsamt inrett. Två nattduksbord på varsin sida av en stor vitklädd säng, kingsize förmodligen. Det svarta kuvertet låg placerat i mitten av sängen nära sängkanten och krävde hennes uppmärksamhet. Annika tog ett par steg framåt, lät fingrarna glida över det vita lakanet innan hon plockade upp kuvertet. Inuti fanns samma sorts svarta kort som tidigare.

”Garderoben. Ovanpå väskan ligger din ögonbindel. Ta på dig den, ställ dig på knä i sängen och vänta på mig.”

Utan betänketid gick hon fram till garderoberna som löpte längs den inre väggen. De första två hade bara innehållit extrakläder och kuddar till sängen. När hon skjöt upp den sista garderobsdörren fäste blicken direkt på den stora svarta sportväskan. Ovanpå den vilade en bred ögonbindel i ett svart tyg. Innan hon lyfte upp bindeln kunde hon inte låta bli att låta handen vila mot väskan. Den såg tung ut. Dragkedjan avslöjade inget, men blotta tanken vad Mikael kunde ha packat där i fick det att börja pirra djupt i magen. För ett ögonblick övervägde hon att öppna den och se efter.

Annika tog ögonbindeln och stängde skjutdörren. Hon vände sig om för att återvända till sängkanten men stannade plötsligt. Hela väggen vid sidan av dörren framför henne var täckt av ett enda långt spegelglas. Hon såg sängen i full vy. Sedan såg hon sin egen silhuett. För ett ögonblick såg hon sig själv med hans blick. Det långa blonda håret föll över den svarta spetsen. De öppna kuporna dolde lika lite av hennes bröst som de svarta, grenlösa spetsstrumpbyxorna. Nästan ingenting lämnades åt fantasin och det fick henne att känna sig sårbar och livsfarlig på samma gång. Hon betraktade sig själv för en stund. Femtio år. Ändå hade hon aldrig känt sig mer kvinnlig.

Vibrationerna mot hennes klitoris skickade en okontrollerbar våg av njutning som skingrade alla tankar. Hon tog sig fram till sängkanten och fick stödja sig mot madrassen medan känslan långsamt klingade av. Med sidentyget i handen klättrade hon upp och lyfte ögonbindeln mot ansiktet. Den luktade honom.

Hon kastade en blick bakåt och såg sig själv igen i spegeln. En hjärtformad öppning i grenen skulle bli det första som mötte hans ögon. Hon log nöjt och drog bandet över huvudet, rättade till det över ögonen. Sedan blev allt alldeles mörkt.

——————–

Annika hörde dörrens svaga gnissel när han kom. Hjärtats snabba slag kändes ända upp i halsen.

– ”Mikael?”

Inget svar följde hennes rop. Frånvaron av hans röst fick andra ljud att eka högre. Ljudet av vinterkängor som släpptes mot hårt klinker. En flaska som korkades av, vars innehåll rann ut i tydliga klunkar. Hon hörde det dova ljudet av läder som drogs genom hällor, ett klirr av metall som föll till golvet. Hon försökte avgöra på hans fotsteg om han var nära, utan vidare framgång. Var han inne i rummet?

Ett välbekant surrande ljud av en hårtrimmer sattes igång någonstans utanför rummet. Skulle han verkligen låta henne vänta? Just då började ägget inom henne pulsera mer än det gjort under hela kvällen. Hon stönade högljutt. Vibrationen mot hennes klitoris gjorde det svårt att tänka. Surret från rummet intill fortsatte. Hon hade varit beredd på känslan så länge att när den faktiskt kom var den överrumplande. Njutning spreds genom hennes kropp. För första gången sen han kom in i stugan tappade hon honom ur fokus.

Hon svalde och försökte få kontroll över andningen igen. Vibratorn inom henne återgick till en lägre intensitet, men hennes hjärta fortsatte att hamra.

Det tog ett tag innan hon insåg att allt var stilla.

Hon lyssnade efter steg. Väntade på nästa ljud. Först då märkte hon att hon höll andan. Som om nästa andetag riskerade att dränka det hon så desperat försökte uppfatta.

——————–

– ”Du har visst bestämt dig för att göra det svårt för mig ikväll.”

De första orden bar en heshet som förrådde hans annars behärskade stämma men bara ljudet av hans mörka röst fick huden att rysa. Hans fotsteg närmade sig sängen.

Ett ögonblick av stillhet spred sig i rummet. Inom Annika rådde motsatsen. Varenda nerv väntade på honom. På den där första elektriska kontakten när hud möter hud. Hans andetag var det enda som bekräftade att han stod precis bredvid henne. Hon hörde honom lägga ifrån sig saker på vad hon bara kunde anta var nattduksbordet. Det metalliska klirret från en nyckelknippa mot en hård yta följdes av något tyngre, kanske en telefon, eller en plånbok som släpptes ner.

– ”Du fick mig nästan ur balans.” Han blev tyst en stund innan han fortsatte. ”Du har verkligen överträffat dig själv med spetsen.”

– ”Jag valde ut den för din skull.”

– ”Du spelar med oschyssta medel, Annika”.

Hon kunde inte låta bli att dra nöjt på mungiporna. Hon hade fått precis den reaktion hon hoppats på. Hennes leende byttes snabbt ut mot en nästan ljudlös flämtning när hans fingrar snuddade vid halsen. Hon lät honom sakta mana hennes ansikte uppåt. En smekning som övergick till ett grepp alldeles under hakan. Ett nytrimmat skägg kittlade hennes kind. Hans läppar var så nära hennes öra att hon kände hans varma andedräkt.

– ”Frågan är om jag ska belöna ditt initiativ eller om du förtjänar något annat.”

Hans röst var en låg, skorrande viskning. Madrassen rörde sig under henne när han plötsligt reste sig och hon tvingades fånga upp balansen med händerna.

Hon hörde på hans steg hur han förflyttade sig i rummet.

– ”Du tror kanske att jag inte märkte att du startade utan mig tidigare.”

Hans röst kom nu från andra sidan. Ägget pulserade till inom henne med en förrädisk timing, som om det bekräftade hans ord. Annika kunde inte låta bli knipa ihop runtom det.

Hon tyckte sig höra att en skjutdörr öppnas, följt av det distinkta ljudet av en dragkedja som drogs upp. Kort därefter kände hon hur han åter igen klev upp på sängen intill henne. Hans händer följde banden på bh:n och fann hennes bröst innanför de öppna kuporna. Hans handflator kändes stora och heta mot hennes nakna hud när han grep tag och knådade dem. Hon drog efter andan och ett lågt stön flydde hennes läppar. Bröstvårtorna var redan styva av förväntan när hans fingrar retfullt rörde dem.

– ”Säg mig. Vad ska jag egentligen göra med en kåt slyna som försöker njuta utan tillåtelse?”

– ”Jag…” flämtade hon. ”Jag förtjänar nog att bli straffad, herrn.”

Han tog vårtorna mellan sina fingrar, nöp till och drog. Hårdare än hon var beredd på. Annika kunde inte låta bli att gny till ofrivilligt. Han vred på dem och hon stönade till av smärta.

Ena handen släppte hennes bröst. Den omedelbara kylan när en metallisk kedja las över hennes rygg fick henne att rycka till. Hon kände hans fingrar trycka något hårt och kallt mot den ena bröstvårtan. Den kalla metallen klämdes ihop. Smärtan var långt ifrån skarp men gick inte att ignorera. Han fingrade på den andra sidan och fäste sedan en klämma där också. Kedjan drogs med ens upp bakom hennes rygg och en brännande smärta kändes direkt i hennes båda bröstvårtor.

– ”Du gör inget utan min tillåtelse. Inte ikväll.”

Han drog sakta i kedjan igen, mindre hårt den här gången. Draget i hennes bröst var dock ihållande.

– ”Är det förstått?”

– ”Ja, herrn.” En ofrivillig tår letade sig nerför hennes kind. Hon var tacksam över att den fångades upp av ögonbindeln. Hon visste inte hur Mikael skulle ha reagerat om han sett den.

Han höll kedjan sträckt ett par extra sekunder innan draget i hennes bröstvårtor lättade.

– ”Bra.” Han tystnade. Han flyttade handen till hennes nacke. Hon väntade på att greppet skulle hårdna. Istället gled hans handflata långsamt ner över hennes rygg, följde ryggradens kurva ner över midjebandet på den grenlösa strumpbyxan. Han utforskade länge hennes nakna hud med sina fingrar.

– ”Jag kommer att ta min tid. Och jag kommer inte tillåta dig att skynda din njutning.”

Hans röst var lugn men bestämd. Hon drog efter andan när handen tog tag i hennes bara rumpa, hans fingrar var så nära hennes våta sköte. Instinktivt tryckte hon sig bak mot hans hand, sökte den där intima, befriande kontakten med hans fingrar. När hon inte lyckades sträckte hon sig dit med sina egna.

– ”Nej, nej, nej. Du får inte som du vill så lätt.”

Han ett fast grepp om hennes armar, en och en, och drog dem bakåt. Hon tvingades bryskt ner med ansiktet mot madrassen. Han höll fast hennes armar bakom ryggen. Hon kände något mjukt mot huden. Ett klick hördes när fodret omslöt hennes ena handled och låstes fast. Kort därefter låstes även den andra fast i en boja.

——————–

Fast.

​Det stramade i axlarna, en fixering som gjorde henne totalt försvarslös. Hon kunde inte röra armarna. Inte ens skydda sig om hon hade velat. Vad som än hände härnäst låg inte längre i hennes händer. Hon visste att det var fel men vetskapen upphetsade henne nästan lika mycket som vibrationen inom henne.

– ”Ikväll är det jag som bestämmer. Och jag tror den här har gjort sitt jobb nu.” Den ständiga stimulansen från vibratorn upphörde i takt med att ägget långsamt drogs ut ur henne.

Hans händer återfann hennes rumpa, höll hennes skinkor isär. Annika darrade till när hans varma andedräkt mötte hennes kön. Djupa andetag som om han ville dra in hennes doft för att sedan blåsa ut över hennes mest känsliga delar. Gåshud spred sig omedelbart över hela kroppen.

*Snälla kör in fingrarna i mig bara.*

Hon ville tigga, ville skrika åt honom att stilla hennes behov, men hon bet sig i läppen. Hon tänkte visa att hon kunde vara duktig. Att öppna munnen nu skulle bara bekräfta hans ord.

Istället för att ge henne det hon ville strök hans handflator bara sin väg ner över strumpbyxans svarta band, ner längs låren. Fingrarna mötte spetsen innan de började röra sig upp igen. Hans beröring var lätt mot hennes hud. Hon spände sig när de nådde hela vägen upp till hennes ljumskar, i väntan på en kontakt som uteblev. Sekunderna kändes långa. Han undvek avsiktligen områden där hon var som känsligast. Avsaknaden av vibratorns sköna klitorisstimulans frustrerade henne. Allt hon ville var att äntligen få känna hans fingrar.

– ”Jag kan se på dig hur kåt du är Annika.” Han lät orden hänga i luften. ”Din kropp förråder dig. Varenda rörelse, varenda muskel i ditt underliv avslöjar vilken otålig liten slyna du är.”

Han förde tillbaka handen till hennes stjärt och lät den vila mot hennes skinkor.

– ”Hur många gånger behöver du bli smiskad för att lära dig tålamod?”

– ”Fem!” Hennes röst var upphetsad och ivrig.

– ”Fem? Du behöver lätt det dubbla. Räkna.”

Det första slaget föll utan förvarning. Smack. En skarp, brännande smärta brann över hennes skinka och fick henne att rycka till i bojorna.

​– ”E-ett…” stönade hon ur sig med darr på rösten. Han gav henne ingen tid att återhämta sig. Handflatan daskade till henne igen och igen. Två, tre, fyra. Annika räknade så gott hon kunde, men orden snubblade i takt med att smärtan spred sig över hennes bara hud. Vid sex och sju hade svedan övergått i en bultande, djup hetta som strålade hela vägen ner i hennes sköte. Varje slag drev henne närmare gränsen, en absurd och berusande blandning av smärta och ren kåthet. Vid det nionde slaget kom en snyftning över hennes läppar. Huden glödde.

​– ”T-tio, herrn!” flämtade hon fram, blind och helt utmattad i mörkret under ögonbindeln.

​Allt blev stilla, förutom hennes häftiga andning. Sedan kände hon hans handflata läggas mot den ömma huden igen.

​– ”Duktig flicka,” viskade han. ”Se så vackert du rodnar för mig.”

Hans hand sjönk ner mellan hennes lår. Två fingrar drog hennes läppar isär. Hon skälvde när de enkelt trängde in i henne. Hon var så otroligt våt. Om det var på grund av att bli retad eller smisket visste hon inte. Men det spelade inte heller någon roll för han knullade äntligen hennes fitta med sina fingrar.

​– ”Känn hur du krampar runt mig. Du är så djävla nära eller hur?”

– ”Snälla…”

Hennes röst var bara en tyst bedjande viskning. Varje fiber i hennes kropp ville trycka sig bakåt igen, rida mot hans hand för att nå befrielsen.

– ”Inte än.”

Hans röst var silkeslen och kontrollerad. Hon kände honom långsamt dra ut fingrarna nästan helt, bara för att sekunden efter sjunka in med ytterligare ett finger. Fingrarna kliade inom henne, som om han letade något. Han fann hennes g-punkt nästan direkt.

Mikaels fingrar upprepade rörelsen inom henne, om och om igen. Kroppen spände sig. Hon kände hur hennes underliv började dras samman, att hennes andning blev tyngre. Han drog i kedjan utan att ge fingrarna inom henne ett uppehåll. Smärtan i hennes bröstvårtor fick henne att stöna ut hans namn mot lakanet.

– ”Mikael!”

– ”Lite till. Kom igen. Du klarar det. Du är så duktig.”

Han fortsatte fingerknulla henne allt mer aggressivt. Hon var inte beredd när vibratoräggets vinge plötsligt pulserade mot hennes klitoris.

– ”Kom för mig, Annika.”

Den underbara, dubbla stimulansen kombinerat med en hel dag av spänning antände en eldstorm inom henne. Det fanns ingen chans att hålla emot längre. Hon bröt ihop i en total härdsmälta. Hon drog instinktivt i bojorna bakom ryggen och tvingades pressa ansiktet djupt ner i madrassen för att kväva det råa skriket som spillde ut från hennes läppar. Varje sammandragning var så intensiv att det svartnade för ögonen bakom bindeln. Kroppen skälvde spasmiskt och okontrollerat. När det sista av orgasmen lämnade henne låg hon bara där, darrande och utmattad.

——————–

Hon kände stelhet i axlar och armar när bojorna spändes löst, strax därefter kom ljudet när de damp i golvet. De kalla klämmorna lossades varsamt från hennes bröst och ögonbindeln drogs långsamt av. Ljuset från de fladdrande blockljusen lyste svagt upp honom på sängen framför henne. Det första hon mötte var hans mörka, varma ögon. Det fanns inget kvar av den stränga herrn nu, bara en djup, bekräftande blick hon inte vill släppa. Han höll hennes huvud med båda händerna under kinderna. Lyfte försiktigt hennes ansikte uppåt mot sig. Länge tittade de bara in i varandras ögon.

Han lutade sig ner och kysste henne. En första trevande kyss som stannade kvar mot hennes läppar. Men försiktigheten varade inte länge. De kysste varandra igen och igen. Den uppdämda spänningen från en hel dag av intensiv förväntan brast. Annika drog efter andan mot hans mun och klamrade sig fast vid hans axlar. Mikaels händer flyttades från hennes kinder, begravdes i det blonda håret för att dra henne närmare. Hans tunga mötte hennes, med en rå, ohämmad passion.

När deras läppar väl gled ifrån varandra var de båda fortfarande andfådda. Han stannade nära, lät tummen stryka bort en fuktig slinga från hennes panna innan han log ett svagt, nästan matt leende.

Annika kände sig plötsligt medveten om att allt hade handlat om henne. Hennes njutning. Hon hade inte hunnit göra något för honom. Hon försökte hitta orden men han avbröt hennes med ett finger över hennes läppar.

– ”Oroa dig inte. Vi har hela kvällen till det. Kom. Nu går vi och bastar.”

——————–

Värmen i bastun omslöt dem, fick det sista av kvällens spänning att släppa. Mikael var oberäknerlig. Ändå kunde hon känna sig fullständigt trygg i hans sällskap. Hon lutade sig mot honom och lät huvudet vila mot hans bröstkorg. Han höll om henne och strök henne långsamt över håret. Som om det varit den självklaraste saken i världen.

Ingen förväntan. Inga krav.

Att släppa kontrollen var aldrig det hon behövt vara rädd för. Bara vem hon valde att lita på.