martin ashwood del 1

martin 15 år krafter

”Du ser ut som någon som precis förlorat en kamp mot en brevlåda,” Chloe sa och sparkade lätt mot Martins sko med sin egna. Han tittade upp från sin plats på bibliotekstrappan, där han satt med en halvt ihopsjunken hållning, som om han väntat länge nog för att gravitationen börjat vinna.

Martin Ashwood hade alltid ägt staden Ashwood, i alla fall på papper. Det stod i någon gammal lagbok någonstans, en gammal skröna om hans familj som han själv knappt brydde sig om. Men just nu kändes det som att han ägde precis ingenting, förutom kanske den här trappstenen under sig.

Dörren till biblioteket gick upp igen, den här gången med en gnisslande protest från de slitna gångjärnen. Chloe klev ut, en hög med böcker balanserad på ena armen och en halvätan äppelmunk i andra handen. Hon såg ut som någon som precis vunnit en kamp mot en katalog – triumf i ögonvrårna, men med en trötthet som bara kommer av att ha rotat i arkiv för länge.

”Jag ser att du är tillbaka,” sa hon och tog en stor tugga av munken, medan hon satte sig bredvid honom på trappan. Hon var fortfarande klädd i samma svarta hoodie som hon haft på sig när hon gick in för två timmar sedan, men nu var den uppknäppt, och under syntes en t-shirt med en suddig tryck av något som en gång kunde ha varit en bandlogga. ”Och jag såg att ditt mansion är tillbaka på kullen. Bokstavligen. Det stod där när jag kollade ut genom fönstret på tredje våningen. Som om någon bara hade klippt och klistrat in det igen.”

Kul att se dig,” sa Martin och tittade upp på Chloe med en halvkvävd suck, som om orden fastnat i hans hals på väg ut. Han drog upp huvan lite högre, trots att solen stekte över asfalten, och händerna darrade när han försökte stoppa dem i hoodiens för smala fickor. Chloe blinkade åt honom, en långsam, bedömande blinkning som sa att hon inte köpte hans ”jag mår bra”-akt för en sekund. Men hon sa inget. Istället böjde hon sig fram och petade bort en tråd som hängde lös från hans ärm.

Dörren gnisslade upp igen bakom dem, och en kall pust av biblioteksluft vällde ut över deras ryggar. ”Hej Chloe,” sa en röst som lät som om den rullats i glassplitter och sedan mjukats upp med honung. Elara Swenson stod där, med en hög musikteoriböcker balanserade mot höften och en min som sa att hon redan hatade dagen. Hon kastade en blick på Martin, och sedan en till, som om hon först nu upptäckte att han existerade. ”Och vem är killen?”

”Hon är ny i stan,” sa Chloe och viftade lite med äppelmunken mot Elara, som om hon presenterade en konstig men intressant utställningsvara. ”Martin. Han kom just tillbaka. Efter tre månader borta.” Hon gjorde en paus, tog en tugga, och tuggade långsamt medan hon vägde orden i munnen lika noga som munken. ”Ska vi kalla det semester?” Hon fnös lite. ”Och nej, tro mig tjejen, inte fängelse.”

Martin drog ner huvan lite till, som om han försökte krypa in i den. Det där med ”semester” var en lögn så stor att den nästan kunde stå för sig själv som en karaktär i historien. Tre månader hade han varit borta, ja, men semester? Nej. Mer som något mittemellan en nedmontering och en panikdriven utflykt.

Martin lutade sig plötsligt fram och tryckte en hastig, torr puss mot Chloes kind – en sådan där overklig, brådmogen gest som bara lyckas göra båda parter generade. Chloe höjde ögonbrynen så högt att de nästan försvann under luggen, men innan hon hann säga något, hade Martins blick redan glidit förbi Elara, ut mot gatan. Där stod en polisbil, motorbakgrunden dunkande lågt som en dålig hjärtrytm. Tom Callahan klev ur med en rörelse som påminde om någon som just glömt bort var han parkerat, men ändå bestämt sig för att det här var hans problem nu.

”Jag ser att du är tillbaka, Martin,” sa Tom och drog handen över den kortklippta nacken, som om han försökte stryka bort en osynlig klisterlapp. Uniformen satt perfekt pressad, men ansiktet såg ut som om någon hade vecklat ihop det i hast.

.

Pussens eftersmak låg fortfarande som ett fuktigt frågetecken i luften mellan dem när Martins blick drog en rak, kall linje från Elaras överraskade ansiktsuttryck, över Chloes stelnade leende, och ut mot polisbilens blänkande motorhuv. Det var en sån där försenad tanke – en sån där realisation som kommer efter att handlingen redan är utförd – att han kanske borde ha väntat med den där kindpussen. Kanske borde ha väntat med att komma tillbaka över huvud taget. Men nu stod Tom Callahan där, med ena foten på trottoarkanten och ena handen vilande på batongen, och Martins ”semester” var officiellt över.

Elara blinkade långsamt, precis tillräckligt länge för att Martin skulle hinna se något skymta i hennes blick – något som såg ut som en blandning av nyfikenhet och en sorts mild, road förvirring. ”Du har polisen efter dig också?” sa hon och lät nästan imponerad. ”Jag trodde bara jag var den enda här som lyckades med det.” Chloe skrattade, ett kort, överraskat ljud som kom ut som en kombination av en fnysning och en hostning, och Martin såg hur hennes fingrar kramade äppelmunken lite hårdare än nödvändigt.

”Chloe, du är med Martin?” Tom sa och drog fingrarna genom sitt kortklippta hår, som om han försökte rätta till något som inte ens var fel från början. Han såg på Martin, som i sin tur tittade på Elara med en blick som liknade någon som precis fått en matematikuppgift i en främmande språk.
”Vad är det med den nya tjejen?” Tom fortsatte och gjorde en gest mot Elara, vars musikteoriböcker nu verkade vara på väg att bilda ett litet berg vid hennes fötter. Han suckade, en suck som bar på årtionden av trötta föräldrar och för många förtidiga grå hårstrån. ”Tro mig, in i bilen. Eller han blir sur om han inte får kaffe i sig snart.”

Elara såg på Chloe med en blick som var en märklig blandning av nyfikenhet och en sorts kylig beräkning, som om hon precis fått en matematisk ekvation som hon var tvungen att lösa innan hon bestämde sig för om hon skulle skratta eller springa. ”Tro mig,” sa Chloe och tog en sista tugga av äppelmunken innan hon slängde papperet i en papperskorg som stod lite för långt borta för att det skulle vara en naturlig rörelse, ”den här killen…” Hon pekade med hela handen mot Martin, som om hon presenterade en museiföremål. ”…om han inte får kaffe snart så blir han sur. Och det är inte roligt. Inte för dig. Inte för mig. Speciellt inte för honom.” Hon gjorde en paus, böjde sig fram och petade Martin på axeln. ”Och absolut inte för Tom där borta, som redan ser ut som han har en dålig dag.”

Tom stod kvar vid polisbilen, med ena handen på motorhuven som om han försökte känna efter om den var varm nog att steka ägg på. Han såg på dem med en min som sa att han hellre skulle ha varit var som helst just nu, men att han ändå inte kunde låta bli att vara just här. ”In i bilen,” sa han och gjorde en gest mot baksätet med huvudet, som om han inte ville använda händerna mer än absolut nödvändigt. ”Innan någon börjar prata igen.”

Martin tog två steg upp mot Tom utan att ens titta på honom, som om hans kropp redan visste att han skulle hamna i den där polisbilen oavsett vad hans hjärna tyckte om saken. Dörren gnisslade när han drog upp den – samma gnisslande ljud som alla polisbilar i Ashwood tycktes ha, som om stadens budget inte täckte silikonspray. Han sjönk ner i framsätet med en duns som fick hela karossen att gunga, och Tom ryckte till som om någon just hade satt en kaffekopp på hans dash utan underlägg.

Elara blinkade två gånger, långsamt, som om hon försökte få bilden att stämma med någon intern checklista. ”Vad fan”, sa hon och pekade på Martins ben som nu stack ut genom den öppna bildörren,

”är det där i framsätet av en polisbil?” Hon väntade inte på svar innan hon vände sig mot Chloe, vars händer redan var på väg att knäppa upp säkerhetsbältet bakom Martins nacke med en van rörelse som sa att detta inte var första gången.

”Yep,” sa Chloe och smällde igen dörren med en axelryckning som var så nonchalant att den nästan var ett konstverk. Elara såg hur Tom suckade och lutade sig mot ratten som om den just hade blivit hans enda stöd i livet. Sedan gjorde hon något konstigt – hon böjde sig fram och sniffade lätt vid Martins axel när hon klämde sig in bredvid Chloe. ”Du luktar eld,” muttrade hon, precis som motorn vrålade igång.

Polisstationen var inte stor, men den var stor nog. Tom slog på en kanna kaffe med en trött smäll mot bryggaren, som om han bestraffade den för att den inte redan var klar. ”Jag såg att ditt mansion var… ska vi säga lyste där igen,” sa han och skrapade med fingrarna mot den plastbelagta bordsskivan. Han tittade på Martin som redan höll en kopp kaffe mellan sina darrande händer utan att ha frågat. ”Jag gissar semestern gick bra?”

Martin blåste på det svarta kaffet, men drack inte. Det var en sådan där låtsasrörelse folk gör när de inte vill svara. Vätskan skakade i koppen, inte mycket, men nog för att Chloe skulle fånga det med en snabb blick från sin plats vid fönstret. Hon stod och petade på en död fluga som fastnat mellan dubbelrutorna, men hennes axel var spänd som ett upprullat lakan.

”Din nya väninna ser helt chockad ut,” sa Tom och tittade på de båda tjejerna med en min som om han just upptäckt att de stod i en oljepöl. Han gnuggade tinningarna, som om huvudvärken redan väntade runt hörnet. ”Nej, ingen av er är anhållen.” Han gjorde en paus och kastade en blick på Martin, vars händer fortfarande darrade runt kaffekoppen. ”Och *anhålla* honom? Ha. Det gör jag fan inte.” Rösten var torr som sandpapper, men något i ögonen – en slags utmattad resignation – sa att det här inte var första gången han låtit Martin slippa undan något.

Chloe blinkade långsamt. Hennes fingrar släppte flugan mellan fönsterrutorna och istället grep hon tag i sin egen armbåge, som om hon höll sig själv tillbaka från att göra något dumt. ”Men du släpade in honom i en polisbil,” sa hon och rösten var märkligt stadig, bara en aning högre än vanligt. ”Och nu står vi på en polisstation. Så låt mig gissa – det här är din version av en hämtning?”

”Chloe,” Tom sa och drog handen över ansiktet som om han försökte torka bort tröttheten. ”Du känner honom. Du kan fanimej historien om Ashwood stad bättre än din pappa och mig tillsammans, och du vet precis vad han kan göra. För fan, Chloe.” Hans röst var inte arg, bara slut. Slut på ett sätt som bara kommer när man har förklarat samma sak för många gånger för för många människor.

Chloe stod stilla, men Martin såg hur hennes fingrar krökte sig mot låren, som om hon höll på att förvandlas till något vassare. ”Jag vet vad folk säger han kan göra,” sa hon lågt. ”Men jag vet också vad han *har* gjort. Och det är inte samma sak.” Hon kastade en blick mot Martin, och det var något där i hennes ögon – något som såg ut som en kombination av ilska och en sorts desperat tro.

Chloe satte sig på stolen med en trött duns, och såg hur Martin sjönk ner på stolen bredvid när Elara slog ut med armarna och sa: ”Okej, så vad fan pågår här? Vad kan han—” Hon gjorde en gest mot Martin, vars ansikte såg ut som om det höll på att smälta i kaffedimman. ”—göra, egentligen?”

Tom stod kvar vid kaffebryggaren med en min som sa att han hellre skulle ha varit var som helst utom här, men han drog ett djupt andetag och sa: ”Mr Ashwood här—” Han pekade med hela handen mot Martin, som om han presenterade en museiföremål. ”—äger stan. För det första.”

Elara blinkade långsamt, precis tillräckligt länge för att Chloe skulle hinna se något skymta i hennes blick—något som såg ut som en kombination av nyfikenhet och en sorts mild förvirring. ”Och för det andra?” sa hon och lutade sig framåt, som om hon väntade på en magisk förklaring som skulle få allt att falla på plats.

Tom skrattade, ett kort, torrt ljud som kom ut som en kombination av en fnysning och en hostning. ”Och resten,” sa han och tittade på Martin, som i sin tur tittade på sin kaffekopp med en blick som liknade någon som precis fått en matematikuppgift på ett språk han inte förstod, ”—håller vi käften om.”

Elara såg på Chloe med en blick som om hon just fått reda på att hennes kaffe var ersatt med svagdricka. ”Okej, vad? Ungen äger hela jävla *stan*? Ashwood Stad?” Hon gjorde en kort paus som kändes som en hel mening i sig. ”Hur fan äger en femtonårig en jävla stad?”

Chloe ryckte på axlarna, men det var den sortens axelryckning som krävde hela kroppen – som om hennes skuldror bärgade en historia för tung att bära ensamt. ”Han gör,” sa hon och lät orden hänga i luften som en trasig neonskylt. ”Och om han vill prata om det, så snackar han om det.” Hon sneglade mot Martin, som satt och stirrade på sin kaffekopp som om den innehöll universums alla svar, om han bara kunde tyda dem genom att blinka tillräckligt långsamt. ”Och tro mig, tjejen,” Chloe tillade med en röst som plötsligt blev mjuk som en kniv i siden, ”gör honom inte arg.”

Tom här vet vad det betyder,” sa Chloe och pekade mot polismannen som nu stod och masserade sin nacke som om den var gjord av rostiga gångjärn. ”Och jag vet. Jag såg det. Sju år sedan.” Hon gjorde en paus som var precis lagom lång för att Elara skulle hinna se hur Tom’s fingrar stelnade mot kaffekannan. ”Vet du vad som hände då?” frågade Chloe, och det var ingen retorisk fråga – det var en utmaning, en öppnad dörr som Elara måste välja att gå igenom eller stänga.

Elara blinkade två gånger, långsamt, som om hon försökte få något att stämma i huvudet. ”Jag antar att du tänker berätta det ändå,” sa hon och viftade med handen i en cirkel som betydde *fortsätt, då*.

Chloe såg på Martin med en blick som var både en fråga och en varning, fingertopparna lätt vilande mot bordet som om hon väntade på en seismografisk reaktion. Martin satt framåtlutad, kaffedunsten ringlande runt hans ansikte, och efter en sekund som kändes som en timme gav han henne en lätt, nästan omärklig nickning.

”Femton år gammal,” började Chloe och knäppte händerna framför sig, som om hon försökte hålla historien på plats. ”Sju år sedan. Ett helt jävla MC-gäng rullade in i stan – svarta skinnvästar, motorer som lät som tordön, och en attityd som om de ägde asfalten de körde på.” Hon skakade lätt på huvudet, en kort, hård rörelse som fick hennes lugge att fladdra. ”De tänkte ta över. Skrämma upp folk. Och när de hörde talas om en femtonåring som officiellt ägde stan? Tja.” Hennes läppar kröktes i något som inte riktigt var ett leende. ”De tyckte det var skoj att hota Tom här. Och ännu roligare att planera ett ’besök’ till Martins hus på kullen.”

Elara satt absolut stilla, men hennes fingrar kröp långsamt längs bordskanten som om hon försökte hitta något att gripa tag i. Tom stod vid kaffebryggaren med armarna i kors, men han gjorde inget för att stoppa Chloe – bara stirrade på väggen som om han kunde se hela scenen målad där.

Martin hade inte rört sig. Hans händer låg stilla runt kaffekoppen nu, men något i hans axlar hade stelnat, som om han höll på att förvandlas till staty mitt framför dem.

”Och då,” sa Chloe lågt, ”gick Martin från att vara en snäll femtonåring som bara ville bli lämnad ifred – till att skicka terrorbilder rakt in i deras hjärnor.” Hon gjorde en paus, precis lagom lång för att Elara skulle hinna se hur Toms fingrar ryckte till mot kaffekannan. ”Spindlar. Svarta, täckta med ögon som såg ut som små speglar. Och andra… saker. Saker jag inte ens kan beskriva.” Hennes röst var stadig, men något i ögonen darrade, som om minnet brände. ”De skrek. Som om någon hade satt eld på deras hjärnor inifrån. Och när de väl försökte köra därifrån? Motorcyklarna vägrade starta. Som om de visste.”

Elara blinkade långsamt, precis tillräckligt länge för att Chloe skulle hinna se något skymta i hennes blick – något som såg ut som en kombination av skräck och en sorts morbid fascination. ”Och sedan?” frågade hon, och rösten var märkligt lugn för någon som just fått höra att hon satt bredvid en människa som kunde skicka mentala spindlar efter folk.

Tom drog fingrarna genom sitt kortklippta hår tills det stod åt alla håll samtidigt. ”Killen stod där ute,” sa han och pekade mot fönstret med en darrande hand, som om han pekade på en scen som fortfarande brann på hans näthinnor. ”Det var fyra hundra MC-killar. *Fyra hundra*. Jag är den enda jävla polisen i den här stan, och han stod där –” Tom gjorde en paus så lång att Elara kunde höra kaffebryggarens sista droppar falla. ”– hur jävla lugnt som helst.”

Martin böjde huvudet så djupt att hans haka nästan nuddade kaffekoppen. Chloe såg hur hans fingrar skakade mot porslinet, men inte av rädsla – det var den där skakningen som kommer när något är på väg ut och man försöker hålla det kvar.

Tom knäppte med fingrarna – en torr, skarp smäll som fick Elara att rycka till. ”Så började de skrika,” fortsatte han med en röst som lät som sandpapper mot rost. ”Slå sig mot marken på sina hojar. Som om de försökte krossa något *inuti* dem. Tills de klöste ut sina egna ögon.” Han tittade på sina egna händer, rena och polerade som en nyutgiven polisman. ”De som överlevde? Sitter på mentalsjukhus idag. Och allt de ser är terror. Inbränt i hjärnan.”

Elara stirrade på Martin, vars ansikte nu var täckt av skuggor trots det starka takljuset. Hon öppnade munnen, stängde den igen, och när hon till slut talade lät det som om hon kämpade med en ekvation hon inte kunde lösa. ”Du… gjorde det där? Som femtonåring?”

”Nej,” Chloe sa, och ordet kom ut som en trött utandning, tungt av något som inte bara var minnen. Hon böjde sig fram och tog Martins kaffekopp, som om hon behövde något att hålla i när hon sa det här. ”Detta är sju år sedan. Och de sitter där ännu. Skriker.” Hennes fingertoppar skrapade mot koppens glasyr, en ljud som fick Elara att rysa. ”De ser terrorn han satte där. Läkare har försökt medicin. Droger. Allt.” Chloe höjde blicken mot Elara, och ögonen var mörkare än vanligt. ”El. De har inte fått ut bilderna. Han satte dem där. Sju år sedan.”

Tom knöt händerna på bordet framför sig, knogarna vita som om han höll något osynligt i ett strypgrepp. ”Det finns en läkare på Fernbrook,” sa han med en röst som saknade all polislik professionalism nu – bara en man som sett för mycket. ”Dr. Lannister. Hon skickar mig brev ibland. Frågar om Martin någonsin…” Han gjorde en gest med handen, en vag cirkel i luften som inte betydde något och allt på samma gång. ”Hon säger att patienterna inte ens blinkar längre. Bara stirrar. Som om de fortfarande ser spindlarna krypa över deras synfält.”

Elara blinkade snabbt, hennes fingrar knackade nervöst staccato mot bordskanten. ”Vänta”, sa hon, rösten sprack mitt i meningen som tunn is. ”Du säger det här till mig—” Hennes hand flaxade mot Martin, som satt orörlig förutom ångan som krullade upp sig från hans orörda kaffe. ”—skickade *mentala bilder* till fyrahundra vuxna motorcyklister? Och de där bilderna…” Hon svalde hårt, hennes hals klickade. ”Är de *fortfarande där*? Sju år senare?”

Chloe nickade en gång, hennes läppar pressades till en blodlös linje. Lysrören ovanför fick hennes pupiller att dra ihop sig kraftigt, dubbla tomrum i ett blekt ansikte.

”Yep,” sa Chloe och Martin satte ner sin mugg med en metallisk klang som ekade i det tomma polisrummet. Han reste sig upp med en trötthet som verkade äta honom inifrån, som om hans ben var gjorda av bly. ”Kul att ses, Callahan.” Hans röst var slät, polerad av något som kunde vara ironi eller resignation – omöjligt att avgöra. ”Hälsa din hustru.” Han vände sig mot dörren utan att titta på någon av dem, men axlarna var spända som om han väntade på att någon skulle ropa efter honom.

Elara såg på Tom med ögon som sakta vidgade sig, som om hon just fått en matematisk ekvation där alla variabler var upphöjda i något obegripligt. ”Vad fan? Han låter dig *leka* så där?” Hon gjorde en gest mot Martins ryggtavla som försvann genom dörren. ”Om staten säger något—”

Tom skrattade, men det var inte ett skratt som betydde glädje. Det var det slags skratt som hörde hemma i ett väntrum på ett mentalsjukhus. ”Lycka till, Elara,” sa han och gnuggade sina tinningar som om han försökte massera bort en huvudvärk som redan rotat sig där för gott. ”Ta honom till fängelse. Eller skicka armén.” Han böjde sig fram och tog Chloes orörda kaffemugg, drack en klunk och grimaserade som om det smakade som rost. ”Hoppas dom har likpåsar med sig. För alla åtta miljoner dom skickar.”

Elara stod där med en bok i handen som hon inte mindes att hon tagit upp. Musikteori. Något om kontrapunkt. Hon stirrade på omslaget som om det plötsligt var skrivet på ett språk hon inte förstod. ”Va fan menar du—”

Men Tom hade redan vänt sig bort, gick mot fönstret där Chloe stod med händerna lätt vilande på fönsterbrädan. Utanför, i skenet från en gatlykta som stått på tomgång i tjugo år, såg de Martin gå. Hans skugga sträckte sig lång över trottoaren, förlängdes och böjde sig som om den försökte smita ifrån honom.

”Vad fan *är* han?” Elaras röst sprack som tunn is under fötterna, hennes fingrar spändes runt musikteoriboken tills ryggraden skrynklades.

Tom gnuggade sig i tinningen där en ven pulserade, blå och trött under hans hud. ”Vi vet inte direkt.” Han andades ut genom näsan, långt och långsamt – ett ljud som bar tyngden av kommunalt pappersarbete och årtionden av obesvarade frågor. ”Han är äldre än han ser ut. Och han har varit här sedan staden kom till.”

Chloe sa ”300 år sedan” och bara sa ”ja” som om det var det mest naturliga svaret i världen, som om hon just bekräftat att himlen var blå eller att kaffe smakade bittert. Elara blinkade, hennes fingertoppar stelnade mot musikteoribokens ryggrad. ”Va?” Ordet kom ut som en knäckt flisa av det hon egentligen menade, som om hennes hjärna vägrade bearbeta informationen i hela meningar.

Tom hällde upp mer kaffe i sin mug, men hällde det rakt ner i avloppet bredvid vasken, som om han inte ens insåg vad han gjorde. ”Ja,” upprepade han med en ton som var för platt för att ens kallas resignerad. ”Ashwood grundades 1723. Han var här då.” Han gjorde en gest mot fönstret där Martins skugga precis svängde runt hörnet och försvann, lång och smal som en streckkod av mörker.