Smuts #1 – Zigenarlägret brinner

OBS! Den här novellserien är en hyllning till det naturliga: smuts och kroppsvätskor. Gillar du inte sådant ska du inte läsa vidare.

——

Vi lever våra liv, åtminstone vi den övre medelklassen, med en självklarhet och enkelhet vi aldrig ifrågasätter. Och varför skulle vi det? Våra vänner är framgångsrika, röstar på anständiga partier, hyser goda åsikter och bjuder hem på delikata middagar.

Vi är framgångsrika med höga inkomster, boende i fina områden utan större problem med invandrare och kriminalitet. Jag är kanske framgångsrikast av alla, med en sjutton år yngre fru som är perfekt i varje mening av ordet. Det finns inte en underklädesmodell i världen som är lika vacker, som har en lika perfekt kropp. Utöver att jag älskar henne, och hon mig, känner jag mig ofta löjligt stolt över hur män tittar med avund på mig och kvinnor med avund på henne.

Kristallren, skimrande som en diamant, pärlande som bäck i de österrikiska alperna, himmelsk? Ingen beskrivning av Josefin kan göra henne rättvisa. Och trots att jag fyllt 52 passar jag henne perfekt. Vältränad, bildad och, som sagt, ekonomiskt framgångsrik. Det var natten zigenarlägret brann ner vår resa mot en ny medvetenhet började.

Det kan ha varit tre, fyra år sen några romer parkerade sina husvagnar på den nedlagda idrottsplatsen. Jag och Josefin är ju öppna människor, försvarare av multikultur och asylrätt, och tyckte inte att det var något problem. Dessutom låg ju lägret ett par kilometer bort och Nya Lorensborgsgatan fungerade som en barriär vilken skyddade våra trygga, vita områden. Något år senare bodde närmre tvåtusen romer i skjul och husvagnar på den gamla fotbollsplanen. Utan tillgång till ordentliga toaletter eller duschar. Det spreds rykten och det spreds hat.

Jag och Josefin var på väg hem från en asianfusion-restaurang inne i centrum, en iskall januarikväll, när vi hörde sirenerna. Där gatorna öppnade sig såg vi den orangefärgade himlen och den bolmande svarta röken. Medan vi sneddade genom parken läste vi nyheter i våra telefoner om det brinnande zigenarlägret, om kaoset och flykten. Det skulle ta tid innan vi fick veta hur många som dött i branden och varför elden spridit sig så snabbt. Ingen skulle få veta var de hundratals romer som flydde lågorna och spreds i den rökiga natten tog vägen. Så mycket förblev hemligt, säkert av välvilja men oron lever kvar.

Vi vek av för att undvika röken som blåste in över stan. Vi undvek de stora gatorna där ambulanser for i skytteltrafik och pickuper med svenska flaggor vajande genom de öppna fönstren körde fram och tillbaka. Väl hemma i vårt eget kvarter genade vi över gården, förbi lådcyklarna som småbarnsföräldrarna kedjat fast längs med cykelställen trots fastighetsägarens uttryckliga förbud att göra så.

Det var Josefin som upptäckte henne först. Antagligen var det ljudet av hennes snyftande och huttrande som fick hennes blick att dras till en av lådcyklarna. Den skattesubventionerade plastpresenningen hade skurits upp och en liten kropp hade sökt skydd mot den isande vinden och det utlämnande mörkret.
– Vi måste ringa Polisen, sa Josefin.
– Nej, låt ungen vara. Den behöver nog bara få sova.
– Den?
– Ja, hur fan ska jag veta vad det är.
Två skrämda ögonen tittade upp på oss, en flickas ögon.
– Hon kan ju frysa ihjäl om hon stannar här, sa Josefin, är det inte bättre att Polisen tar hand om henne.
– Och gör vad då? Låser in en cell och sen skickar henne till något jävla LSS-boende?
Jag frös som fan och började gå mot porten.
– Vi kan ju inte bara låta henne…
– Men va fan vill du att vi ska göra? Ta med henne hem?
– Ja!
Jag stirrade på Josefin. Detta var en helt ny sida hos henne.
– Ja, jag tycker det!
– Du är fan inte klok, men ok, ta med henne upp. Hur fan du tänker lösa det sen skiter jag i.
Jag gick upp i lägenheten och lämnade Josefin ensam med ungen. Jag slog upp en whisky och startade tv:n. SVT hade plockat bort kvällens deckare och sände direkt med anledning av branden. Vi hade inte förstått katastrofens dimensioner när vi snabbt skrollade i telefonerna. Det spekulerades i dödstal som vi inte hört sen tsunamin eller Estonia.
Utan att tänka klart förstod jag att ungen i lådcykeln säkert var ett de romska barnen som flydde branden och gängen som väntade på dem utanför. Jag stängde tv:n för att gå ner till Josefin och säga att det var rätt beslut att ta hand om flickan. De var redan på väg uppför trappan. Vackra, prydliga Josefin och en kort, lite knubbig unge med sotigt ansikte och smutsiga kläder.
– Det här är min man, John.
– Hej, sa jag med ett hurtigt välkomnande tonfall som ekade falskt i trapphuset.
Flickans mörkbruna ögon iakttog mig noga när jag öppnade dörren och hängde nycklarna på en liten krok bredvid strömbrytaren. Hennes ögon skannade snabbt av hallen, registrerade var nycklarna fanns, innan hon steg över tröskeln.
Det fanns en burk Coca-Cola Zero kvar i kylen sen brorsan och hans odräglig dotter var på besök förra veckan. Jag bredde två knäckebröd med ost och ställde framför flickan. Hon satt vid köksbordet, Josefin höll hennes smutsiga hand, och jag mindes plötsligt att min mamma alltid kallade smutsiga naglar för sorgkant.
Det var svårt att avgöra flickans ålder. Det långa svarta håret var tovigt och fläckat av grå sot, vilket fick henne att nästan se gammal ut men ansiktet var runt som på ett litet barn. Kläderna var för stora så hennes kropp kunde inte anas.
Något, svårt att veta vad, gav intryck av att det inte bara var sot och brandrök som gjorde henne smutsig. På halsen, nedanför öronen, liksom på handlederna som anades under den stickade tröjan verkade smutsen vara ingrodd. Kläderna luktade av brandrök men i bakgrunden fanns en syrlig ton av svett och urin.
– Sally, svarade flickan på Josefins fråga, Sally Romani. Min familj heter Romani.
Hon började gråta. Tanken på att hennes familj kanske inte längre fanns, att hon kastade sig ur den brinnande husvagnen och sprang längs de rökfyllda gatorna som skapats mellan vagnarna på den olagliga campingen. Hon såg sig om, såg hundratals flyende i det flammande skenet från lågorna men ingenstans kunde hon urskilja sina föräldrar eller sin bröder. Utanför lägret, innan polisen och brandkåren kommit fram, stod svartklädda män men också kvinnor med käppar och stenar för att hindra de flyende.
Sally beskrev flykten genom Lorensborg, först när hon nådde villorna på Solbacken vågade hon stanna och vända sig om. Himlen var upplyst som helvetet vällt upp ur jorden. Villaägarna stod i trädgårdarna och såg den lilla sotiga flickan ragla fram men ingen räckte henne en hjälpande hand, en flaska vatten. Och hon, zigenarungen, vågade inte be om hjälp.
Josefin föreslog att hon skulle stanna över natten. Sally nickade tveksamt, kanske rädd för vem vi var och vad ville henne, men förstod att alternativet var en natt i minusgrader och hat.
Jag bäddade om bäddsoffan i gästrummet medan Josefin ledde in Sally i badrummet för en dusch. Genom badrumsdörren ropade Josefin till mig att hämta hennes gamla nattlinne, det i bomull som hon bara använde när vi var i hennes föräldrars skidstuga i Åre. Där, medan snön virvlade utanför fönstren kunde Josefin ibland släppa den perfekta bilden av sig själv, och kura ihop framför brasan med raggsockor på fötterna och ett bomullsnattlinne med blå stjärnor på. Hon hade aldrig något under och den perfekta huden, befriad från allt hår, föreföll skör och lockande i vinternatten.
Jag la nattlinnet utanför badrumsdörren och lyssnade. Ljuden av det brusande vattnet, Josefins lugnande röst, Sallys lite nervösa fnitter som ibland avbröts av frågor som uttalades med ett ifrågasättande, en inneboende ilska, den underordnade, den nakna flickan i det främmande badrummet. Orden var omöjliga att urskilja men det var ett växelspel mellan flickans oro och ilska och Josefins lugna och förklarande tonfall.
Josefin som inte ens klarar en fika med min brorsdotter utan att snäsa åt hennes dumheter visade upp ett tålamod, ett lugn, jag inte förväntat mig av henne.
Jag gick in i vardagsrummet, startade tv:n och undvek alla nyhetsutsändningar, hittade en repris av ett gammalt Top Gear-avsnitt där Clarkson jämför en Bentley med kompositören Edward Elgar. Det var fånigt, massor av spinnande med däcken och grabbighet, men avkopplande och jag kunde ostört fundera över vad vi skulle ta oss till med flickan. En natt kunde hon väl stanna men i morgon måste vi hitta hennes familj eller lämna över henne till myndigheterna, som säkert skulle sätta henne på något boende där hon blev utnyttjad eller skicka henne till ett land hon inte kände någon, och där hon riskerade att bli utnyttjad.
Josefin hade virat in Sallys korpsvarta hår i en handduk. Nattlinnet nådde till halva vaden och var lite för stort över kroppen men en aningen fyllig kropp med små runda bröst anandes. Mörkbruna ögon läste av mitt ansikte, sökte min blick, för att se vad jag sökte med min blick. Hon såg trött ut, inte rädd men oroad över den oväntade välvilja hon möttes av. Josefin hade gett henne en ny tandborste, torkat hennes kropp med en handduk från Lexington, erbjöd henne att föna håret torrt.
Vi satt en stund framför tv:n medan Sallys hår torkade innan Josefin tog med sig flickan i gästrummet och bäddade ner henne. Några minuter senare hörde vi Sallys tunga andning när hon somnat.
– Vad ska vi göra med henne?
I lugnet som infunnit sig vaknade Josefin till medvetande om att hon tagit hem en flicka utan att veta vad som skulle hända härnäst.
– Vi får gå till polisen, svarade jag. Kanske någon letar efter henne.
Vi satt tysta en stund, såg Clarkson och hans kollegor diskutera vilken BMW som var den fulaste som någonsin tillverkats.
– Hur gammal tror du hon är, frågade jag.
– Hon säger att hon är femton.
– I helvete heller. Hon är fan bara ett barn. Tolv, högst tretton.
– Nej, jag tror… Jag vet inte… men hon…
Josefin hade svårt att säga det.
– Vadå?
– Alltså, jag vet inte hur jag ska säga det men… Hon har den hårigaste fitta jag någonsin sett.
– Va?
– Hon har hår på benen också, och under armarna.
Josefin tog sig samman.
– Jag aldrig sett någon så smutsig i hela mitt liv. Inte bara sot från branden… hon var alldeles…Kom, se själv.
Josefin reste sig och gick in i badrummet. Jag följde efter. Josefin höll upp flickans tröja och visade de gråvita fläckarna under ärmarna. Sen lyfte hon upp trosorna från golvet, vek ut dem och visade mig grenen. Linningarna var svarta, grenen gulfläckig av urin, blanka stråk av stelnade flytningar och längre bak brunt efter att flera dagar, kanske mer än så, gnidits mot hennes rövhål.
– Ser du, sa hon?
Jag såg. Jag fylldes med äckel.
– Det är inte lönt att tvätta dem, vi måste kasta dem.
– Nej, det kan vi inte göra, svarade jag. Det är inte rätt.
– Vad menar du?
– Jag vet inte men vi kan inte kasta hennes kläder. Det är inte hennes fel att hon är smutsig. Låt dem vara, jag köper nya kläder till henne i morgon.
Vi gick och la oss. Jag kröp intill Josefin för att berömma henne, för hennes lugn och tålamod men framförallt för hennes goda hjärta. Vi var båda nakna, som alltid när vi sover, och hennes hud var varm och mjuk.
Det var något i allt det som hänt. Ett av de värsta våldsdåd som skett i landet, hade skett bara någon kilometer bort. En av de överlevande, en liten smutsig flicka, sov i vår bäddsoffa. Den sorg och förfäran jag kände, den oro över vad som höll på att hända, smutsen, hatet. Allt borde få mig att må illa men när jag låg intill Josefin slöts jag som i en bubbla där det bara var hon och jag, hennes varma, mjuka och perfekta hud. Värmen spred sig i min kropp och min kuk styvnade och låg mot hennes höft.
– Är du kåt?
Innan jag han svara fortsatte hon:
– Hur kan du?
Jag svamlade något om min oro, hur hennes varma hud gjorde mig trygg och att jag skämdes, och jag skämdes verkligen för jag förstod inte varför kunde vara kåt när med allt som hänt.
– Det är ok, sa perfekta Josefin som aldrig blir riktigt arg, jag förstår. Men jag vill sova.
Min hjärna befann sig i den där märkliga fasen mellan sömn och vakenhet. Lika verklig som Josefins lätta andning när hon somnat var bilden av ett barn springande genom det trygga villaområdet. Bilder och ord rusade runt, uppstod och försvann: den flammande himlen, ett gråtande barn, barnets runda mage med en enorm svarthårig buske nedanför, Josefin som bevingad ängel i sitt gamla nattlinne framför brasan och brasan blev till en brinnande husvagn.
Plötsligt var jag klarvaken. Lyssnade på de lugna andetagen från Josefin och från Sally i gästrummet. Som så ofta efter drömsömn hade jag stånd. Jag rörde försiktigt vid min varma lem och undrade varför drömmar som var så skrämmande gav samma reaktion som närhet och njutning.
Kanske var det bilden av Sallys skitiga trosor. De borde få mig att må illa men på något sätt var det som att deras existens, där de låg i tvättkorgen i badrummet, lockade mig. Väckte minnen av min tidiga pubertet. Mitt sexuella intresse vaknade tidigt, kanske var jag elva eller tolv när jag började runka. Till en början taffligt och orgasmen var lika skrämmande som skön. Visst tyckte jag att flickorna på skolan var söta och flera av dem hade fått bröst men det jag oftast blev kåt av var underbyxorna i barndomshemmets tvättkorg. Jag levde med min mamma och mina två systrar, Jennifer som var två år äldre än mig och Cecilia som var tre år yngre.
Det fanns en tid i min ungdom när jag runkade varje dag, ibland flera gånger om dagen. Jag luktade på trosor, slickade på varje fläck medan handen gled över min lilla pojkkuk. Varje gång det hände var jag rädd för att bli avslöjad för jag förstod att det var fel, att jag var äcklig men det var som om jag inte kunde låta bli. Cecilias underbyxor luktade nästan inget alls, bara om hon hade torkat sig slarvigt kunde där finnas lite bajslukt, och det tog lång tid innan jag vågade låta tungspetsen för första gången nudda det bruna stråket, som oftast inte smakade något alls. Mors trosor hade en mustig doft jag älskade. De luktade svavel, ibland lite som kokt fisk, ibland med en skrap syra jag då inte förstod vad det var. De gråvita fläckarna smakade märkligt, kommer jag ihåg, som stencilpappret vi fick i skolan. Bäst tyckte jag om Jennifers underbyxor. När hon varit inne på sitt rum och hånglat med någon pojkvän hade de en underbar doft, syrlig, lite stickande som att få kolsyra i näsan. Vid två eller tre tillfälle var de fortfarande fuktiga när jag hittade dem och jag minns att jag slickade dem intensivt. En gång var där ett stråk av stelnat blod. Först blev jag rädd och tänkte att Jennifer var sjuk eller gjort sig illa, sen mindes jag sexualkunskapen där fröken berättat om menstruation och att det var normalt och inget farligt. Jag skrapade lite med naglarna på den rödbruna fläcken, sög sen fingrarna rena men kände ingen smak. Känslan av äckel blev värre efter att jag runkat av mig. Skammen fyllde mig.
Det gick över när jag började träffa flickor på riktigt, eller att det bara var en sådan sak man växer ifrån. Någon gång har  jag luktat på Josefins trosor men den tunna sidenstringen som strukits mot hennes rena kropp doftar nästan ingenting.
Jag var egentligen inte kåt men kuken hade inte slaknat efter drömmen. Bilderna försvann inte trots att jag var vaken. Det som drev mig upp ur sängen och in i badrummet, var en längtan jag inte kunde motstå. Det var inget jag ville eller längtade efter, det var ett tvång, ett begär, som grep tag i mig. Omedveten om hur det gått till stod jag i badrummet med Sallys smutsiga underbyxor i handen. Jag stirrade fascinerat på nyanserna av smuts, av kroppsliga utsöndringar som torkat, som avlagringar. Jag tittade upp och såg mig själv i spegeln, med den lilla flickans smutsiga trosor i handen, den styva lemmen med det mörklila ollonet blottat. Jag mötte min blick, skamfylld, patetisk. Jag såg att jag skakade på huvudet och mina läppar formade orden ”gör det inte”, om och om igen.
Men jag gjorde det.
Lukten var motbjudande och oemotståndlig. Svett, intorkad urin som stank som en pissoar och längre bak en ofräsch fittlukt som rusade genom näsan, upp i hjärnan och ut i blodet. Kuken ryckte till, förhuden gled bakåt och blottade ollonet. Mina ögon i spegeln var fyllda med förakt och kåthet och mitt intellekt sa åt mig att kasta trosorna i tvättkorgen och gå och lägga mig men något annat drev på och jag flyttade trosorna: jag bara måste andas in de vidrigaste fläckarna, de bruna stråken från Sallys smutsiga rövhål. Ett andetag, sen slet jag trosorna från näsan. Av rädsla och av skam. Doften var söt, närmast mild, på ett märkligt sätt.
Det går inte att förstå vad som utspelade sig inom mig. Äcklet från dofterna, skammen över att jag återigen, nästan 40 år senare, stod och sög i mig dofterna från smutsiga trosor. Skammen över att utnyttja en katastrof, en liten flickas fattigdom. Samtidigt den ljuvliga, råa, kåtheten. Njutningen av de mänskliga dofterna som absorberades av slemhinnorna, fördes med blodet till hjärnan, till kuken. Känslan av min hand som rytmiskt rörde sig över mitt svullna, mörkröda ollon.
Jag höll åter trosorna mot näsan, sög i mig doften av flickans fitta medan jag med tungan blötte upp den intorkade urinen och sög i mig sältan. Äckelkänslorna försvann, kåtheten härskade över mig och efter bara en liten stund kände jag en kittling från rövhålet, genom pungen. Kuken hårdnade i min hand, ollonkransen svällde och sperman pumpade ur öppningen ner i handfatet. Rann sakta över porslinet ner i hålen i den blänkande silen.