Mina ben är fastbundna i byglar. Jag ligger lång ut på sängen. Lakanet skavar mot min hud. Rumpan putar ut över sängkanten som en öppen inbjudan. En dörr som står vidöppen för den som vill. En djup skåra av tunn skör hud, ett moget körsbär som aldrig plockats. Allt från naveln och ner är naken hud, nyskrubbad med doft av lavendel. Jag ligger utsträckt. Mina handleder i Husmors händer. Hennes grepp är vant, lika självklart som knuten i ett förkläde.
Jag stirrar upp i taket. Som om jag kunde borra mig igenom det. Vid kaminen klickar stickorna från Martas handarbete. Från trädgården tränger ljudet av oskyldig vår in i luften vi andas. Någon har lämnat fönstret öppet. Vi har välsignats med vackert väder. Anföraren drar ner sin gylf.
Män är som spöken, något att sky som pesten. Ingen tjänarinna har någonsin sett sin Anförares ansikte eller talat med honom. Ändå lyckas de alltid komma nära oss varje gång de vill. Det enda jag känner till om honom är ljudet av hans rörelser, hur han andas och storleken på hans lem.
Långsamt lägger han sitt varma ollon mot mina sköra hud och pressar sig in i min kropp. Mitt bäcken dras ihop kring hans kuk, jag kippar efter andan, snabba ytliga andetag utan mening. Mina kinder hettar. Bröstvårtorna och huden på mina bleka skära skinkor knottras, en känsla som sprider sig utmed insidan på mina lår tillsammans med en smärtsam ilning som når hela vägen ner i tårna. De viker sig inåt mot de nakna fotsulorna, alltmedan Anföraren hamrar sig in i mig med sådan kraft att jag fullständigt tappar kontrollen över mina andetag. Husmor kramat mina handleder allt hårdare. Det är meningslöst att protestera. Det här är en märklig blandning av chockartad smärta blandad med lust. Detta är makt och maktlöshet.
Han trånar utan att hålla tillbaka. Varför skulle han hålla tillbaka? Jag känner mig stel, musklerna spänner och stretar emot, jag gnyr lätt, vrider huvudet åt sidan och önskar att jag kunde gömma ansiktet i lakanet. Husmor drar snabbt ihop sina ben, fixerar mitt huvud som i ett skruvstäd mellan sina lår. Här får ingenting någonsin gå utanför protokollet. Jag ska ligga tyst och stilla.
Ljuset som skymtar genom Ceremonirummets gardiner förändras medan solen går ner. Oskyldiga skuggar tränger sig in och kroppen börjar kännas tung och trött av att användas. Jag hör slamret av porslin komma ifrån köket. Det måste vara kvällsvard snart. Musklerna kring hans kuk har slutat streta emot. Jag accepterar. Hans andning eskalerar, han ökar takten nu. Exploderar.
När de är klara blir rummet genast större, fast jag inte har rört mig en centimeter. Snart lämnas jag ensam i sängen, tyst och orörlig. Anföraren har mer arbete att utföra någon annan stans, trots en dag som den här. Och varför skulle husmor vilja vara kvar?
Marta rör sig igen. Vatten. Porslin. En handduk som vrids ur med en suck, som om det vore det tyngsta arbetet i världen, innan hon drar den över mitt bultande underliv.
Ritualen upprepas. Det är så livet ser ut här.


Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.