Svar till: Varför skriver du?

Hmm, varför började jag skriva? Jag har alltid älskat kärlek och romantik, alltid längtat efter närhet och kärlek så länge det går att minnas, alltid tagit den där den gått att få och där verkligheten tagit slut eller varit för svår så har dagdrömmarna tagit vid.

Och jag har alltid älskat att skriva. Det blev dagböcker som var som noveller, lika detaljerade men aldrig menade att läsas av andra. Jag skrev från penna till min första manuella skrivmaskin vidare till datorernas värld. Det var en egen ventil kanske mest för att bearbeta allt.

Sedan har jag älskat böcker och redan i internets barndom hittade jag noveller, eller långt innan egentligen i ungdoms- och vuxentidningarna.

Men att publicera noveller kom sent i livet förutom några halvhjärtade försök för länge sedan. Jag ombads av mina barn att skriva om min uppväxt efter att de läst ett kapitel i en släktbok och ville veta mera. Så jag började helt seriöst att skriva till dem och den dagen jag går bort så att de skulle veta och förstå att det finns de som växt upp på annat sätt än de haft ynnesten att göra.

Jag använde så klart dagböckerna som stöd. Där står ju verkligen allt. Men ganska tidigt i skrivandet upptäckte jag att kapitlen om romantik bara blev längre och mer detaljerade tills jag insåg att hmm nä, det här ska inte mina barn läsa. När jag plockade bort de delarna blev liksom ingenting kvar. 🙂

Så jag la ner skrivandet till barnen och började skriva om dagböckerna till noveller istället.

Det första riktiga publicerade jag i dagboken på Bodycontact mest på kul eftersom sidan i övrigt var helt meningslös för en medelålders helt vanlig (nåja) man. Men responsen blev obefintlig.

Det var då jag hittade Mina Synder och sedan Bubblan och förstod glädjen i anonymiteten och att kunna publicera. Jag kände en frihet jag aldrig känt förut efter nästan 30 års bloggande om meningslösa saker där man inte kunde skriva det man verkligen kände och tänkte, drömde och fantiserade om.

En sidoeffekt som väl också är en del av drivkraften är det som @Pencil skrev, känslan av att sitta hemma, på bussen eller på jobbet med massa vanliga människor runt omkring mig och veta att de har verkligen ingen aning och tänk om de visste? Samtidigt som jag undrar vad Ann-Sofie eller Daniel etc mitt emot mig i fikasoffan på jobbet har för motsvarande hemligheter och så går jag hem och skriver om det. 🙂

Sist men absolut inte minst, jag skriver för responsen, för att någon ska tycka om det jag skriver, känna något, bli rörd, kåt eller visst, lite arg får man väl också bli om man vill det. Annars hade jag fortsatt skriva i mina låsta Word-dokument på ett krypterat USB-minne.