Svar till: Sleepys skrivtips!

Tack Sleepy för att du startat en bra och intressant diskussion.
Själv har jag brottats en del med båda aspekterna, framför allt i början av mitt skrivande. Jag hoppade mellan första och tredje person, kände att det blev fel, skrev om, bytte tillbaka, tappade tråden, och skrev om igen. Som du är inne på gäller det ju att hitta rätta känslan, och för mig har jag landat på att tredje person funkar bäst. Sedan föredrar jag att ”sitta på axeln” på en person i taget. Att betrakta skeendet ur den personens perspektiv, kika in på den personens tankar och känslor. Annars kan det, som ni är inne på, bli förvirrande. Och man får vara tydlig med bytena.
Bara en gång har jag valt första person. I min fetishhistoria om duschrummet kändes det naturligt att begränsa perspektivet till en betraktare, och hennes tankar, känslor och perspektiv på skeendet. Det blir på något sätt en begränsning som tillför något till berättelsen. En subjektivitet som kanske kan ställas i relief till läsaren objektiva reflexioner. Kanske. Vad tror ni?
Kul föresten att du Aragorn väljer Tolkien som exempel på ”den allvetande berättaren”. Det må vara sant i delar av berättelsen. Men jag brukar alltid tänka på Sagan om ringen som exempel på nära tredje person. När brödraskapet färdas i större eller sedan mer uppsplittrade konstellationer, sätter sig Tolkien alltid på axeln på någon viss person. I början är det mycket Frodo, men efter splittringen väljer han konsekvent den ”minsta” personen. Inte de stora hjältarna och auktoriteterna, utan den som kanske är närmast oss som läsare. Den ”vanlige” hoben eller dvärgen Gimli. Det är något som för mig bidrar till att historien är relaterbar. Vem skulle jag vara i den här berättelsen? Eller som författare, vems perspektiv vill jag förmedla.
Vad gäller tempus försöker jag hålla mig till dåtid. Har famlat en del med det också. Växlat och skrivit om. Och ibland finner man sig helt enkelt ha bytt helt omedvetet, och så får man gå tillbaks och redigera.
Jag har funderat lite på greppet att i en berättelse i dåtid, gå över till presens när skeendet verkligen ställs på sin spets, när det avgörande ögonblicket är där, för att alla är på tårna och så fokuserade. Det skulle kunna vara effektfullt. Men jag tror att det inte blivit av att jag använt mig av det ännu. Men jag har varit sugen flera gånger. Vad tror ni om det?