– Prolog
Ödet är att följa den väg som hjärtat säger…
***
Kapitel 1
***
Jag ser på vakterna som fångat min bror, han har stulit ett äpple, ett brott som kommer kosta honom hans högra hand. Jag hukar på taket och jag reser mig och hoppar ner mitt bland dem. Jag träffar vakten med knät i nacken och han stupar framåt, jag tar äpplet rullar runt och kastar det i huvudet på den andra vakten, det träffar honom mitt i ansiktet.
Jag drar upp min bror och skriker, spring, spring för fan. Han stirrar på mig och jag drar honom i hans slitna tröja, jag får upp honom på fötter och vi springer iväg. Det kommer fler vakter och de som jag skadat med min attack reser sig och skriker order.
Vi kommer fram till ett av husen och vi klättrar snabbt uppför väggen, ett liv på bakgatorna i Bagdad har lärt oss att klättra på väggarna. Vi kommer upp på taken, jag gömmer min bror. Jag hör vakterna och de kommer närmare.
– Sitt här, jag ska lura dem ifrån dig. Ta dig hem.
– Men Mikha!
– Gör som jag säger Dis, spring iväg när de följer efter mig.
Han ser på mig, jag är storebror, han är lillebror. Jag har tagit hand om oss hela hans liv nästan. Jag är tio och han är åtta, våra föräldrar dig när vi var små. Väldigt små, jag ser vakterna komma upp på taket på det andra huset. Jag börjar springa och de följer efter mig, jag hoppar från det ena taket till det andra.
Jag landar och rullar runt och springer vidare, vakterna kommer efter mig. Jag springer vidare och hoppar ner från taket och landar på marken och rullar runt igen och springer vidare, vakterna gör som jag. Två av dem skriker till av smärta, jag ler lite och springer vidare.
Jag kommer fram till en gränd och skjuter ifrån, jag trycker till och tar mig upp på taket igen och springer vidare. Vakterna skriker ut order och jag hoppas att Dis lyssnat på mig, jag hoppar ner igen och landar. Jag rullar runt och springer iväg.
En kamel blir mitt fall, jag tittar mig över axeln och ser inte kamelen. Jag kolliderar med den och ramlar bakåt, vakterna kommer ifatt mig och de sliter upp mig på fötterna och den vakt som jag landade på stirrar på mig och jag ser hatet lysa ur hans ögon.
Han sliter upp mig på mina fötter och hans enorma hand träffar mitt huvud, jag ser stjärnor när den träffar mig. Han bär iväg med mig och jag vaknar till liv och det snurrar i huvudet men jag vet vad som väntar mig. Om jag har tur så hugger han av min hand, men jag förväntar mig att han kommer hugga huvudet av mig.
Människorna på gatorna hetsar vakten, inte för att han behöver det. Han är förnedrad av det jag gjorde och att min bror kom undan, jag kommer inte komma undan hans ilska. Det finns inget som kan ändra på det.
Kungen har sett vad som hänt, han och hans bror sitter på varsin häst och de har sett spektaklet. Kungen ser mig rädda min bror och offra mig för honom, han ser min handling som heroisk. Som en handling av ädelmod, sådant ädelmod måste belönas. Han sätter hälarna i sidan på hästen och den börjar röra sig, han ser vakten lägga mig på en stupbock.
Vakten drar sitt svärd och tre andra vakter får hålla mig, jag kämpar emot med allt vad jag har. Vakten ser inte hur folket kastar sig på marken runt omkring han höjer svärdet och han hör en röst säga med hög röst.
– Håll!
Vakten vänder sig med en vredgad blick som blir till skräck när han ser att det är kungen som sagt åt honom att hålla. De hatfulla blicken byts mot en blick av ren och skär skräck. Han kastar sig på marken, de tre som höll mig har dragit ner mig på marken. Jag känner den torra trampade marken skrapar mitt panna och mina kinder.
– Släpp pojken befaller kungen.
De gör som han säger och släpper mig.
– Res dig pojk.
Jag gör som han säger och reser mig, jag har huvudet sänkt.
– Sträck på dig.
Jag gör som han säger och ser honom i ögonen, jag har något så ovanligt som blåaögon. Han ser dem och hans ögon vidgas lite.
– Vad är ditt namn pojk?
– Mikha min kung.
– Du verkar orädd.
Jag slickar mig om läpparna och svarar honom.
– Hunger gör det med en min kung.
Han tittar på mig, hans bror tittar på mig och jag anar ett snett leende på hans läppar.
– Dina föräldrar pojk?
– Döda min kung, för flera år sedan. Det är bara jag och min bror kvar, vi får tigga för maten min kung.
Han ser på äpplet han har i sin hand, han kastar det åt mig. Jag fångar det och bugar mig som tack.
– Du ska komma med mig till palatset, jag adopterar dig. Du ska räknas som min son utan rätt till kronan, sitt upp hos min bror. Mikha.
Det finns inte att säga nej, jag får smita tillbaka till Dis vid tillfälle.
– Ja min kung, jag är överväldigad min kung.
– Nej, jag är din far. Inte kung,
Jag ser på honom och han på mig. Jag bugar mig och rätar på mig och går till hans bror, han sträcker fram sin hand och drar upp mig framför sig på sadeln. Kungen rider iväg och vakten stirrar på mig där jag sitter framför kungens bror som är hans närmste rådgivare. Vi kommer fram till palats portarna och vi rider in genom dem och kommer in i palatsstaden, jag ser på husen som är byggda här.
Jag ser upp till vänster och ser palatset som ligger på toppen av berget. Min blick ser på de blå kupolerna som är taken på palatset. Det vita väggarna som lyser som molnen på himlen, vi rider på vägen som slingrar sig uppför bergssidan och vi kommer fram till palatset, de stannar sina hästar och de hoppar av. Kungens bror lyfter av mig och han ser på mig och ler.
– Vi delar samma öde du och jag, bröder till en kung och en tron som vi aldrig kan ärva.
– Så han menade allvar?
Mannen ser på mig och jag ser in i hans mörka ögon.
– Ja min brorson, han menade allvar. Kom nu.
Vi går efter kungen in i palatset, män kommer fram till honom och de talar med honom. Han talar med dem och viftar fram mig. Jag tittar på hans bror och han leder mig fram till kungen av Persien.
– Detta är pojken som från och med idag är min son, tvätta honom. Ge honom kläder värdig en son till mig och sätt honom i lära.
– I vadå?
– I allt givetvis, men framförallt så ska han tillbringa tid med den gamle.
Jag ser männens ögon vidgas, jag ser en rörelse till höger. Två pojkar i min ålder kommer gående, de stannar framför på kungen.
– Ismael, Def, detta är er bror Mikha. Han är er bror i allt utom kampen om tronen, välkomna honom som er bror. Guida honom som er bror och visa honom samma respekt som ni visar varandra. Ingen harm får falla mellan er.
De tittar på sin far och bugar sig.
– Som du befallt far, så ska det bli.
– Bra Ismael och Def.
Han tittar på mig.
– Du kommer aldrig gå hungrig mer min son.
Jag bugar mig och säger.
– Tack far.
***
Tio år senare.
***
Jag vaknar av att solen lyser in genom balkongen, jag glömde dra för gardinerna igår. Eller så har palatsets tjänare dragit upp dem, jag känner det nakna benet mot mitt. Jag ser på kvinnan som ligger till höger om mig, en av konkubinerna från haremet. Jasmine? Ja jag tror att hon heter så, jag lirkar mig loss från henne och går naken genom mitt stora rum.
Jag går fram till tunnan och kissar, när jag är klar så tvättar jag händerna i vattenskålen. Jag slår ut vattnet och fyller på nytt, jag tvättar av mitt ansikte och kliar mig i skägget. Jag torkar mig på en trasa och viker den och lägger den bredvid vattenskålen. Jag ser på de spikplattan, jag går fram till den och böjer mig fram och börjar göra mina rörelser.
När jag är klar så ser jag på de framlagda kläderna, då var det palatstjänarna som dragit upp gardinerna. Jag klär på mig och går ut från rummet, jag ser på vakterna.
– Väck henne inte, följ henne tillbaka när hon vaknar.
De slår sig för bröstet.
– Ja herre.
– Tack mina herrar.
Jag går genom korridorerna och nerför trappan. Genom en annan korridor och nerför en trappa till. Vidare genom en annan korridor och uppför en annan trappa. Jag går genom en massa korridorer och upp och nerför en massa trappor innan jag kommer fram till en dörr. Jag knackar på och väntar, knackar igen och väntar.
Jag knackar en tredje gång och öppnar dörren och går in, jag går över golvet till ena hörnan i rummet. Jag sätter mig på tvåmattor som ligger på varandra, jag sluter mina ögon och tömmer mitt inre. Jag minns första gången jag kom till den gamle. Han hade sett på mig och på min farbror som lämnade mig där, han hade gått fram till mig och sett mig i ögonen.
Jag hade mött hans svarta blick, han verkade inte arg. Men hans ögon var svarta, som om hela ögat bestod av en enda stor pupill, båda ögonen såg likadana ut.
– Kom, min prins.
Jag hade tittat på honom och gjort som han sa, han satte sig på samma mattor som jag sitter på nu. Jag satte mig bredvid honom, han slöt sina ögon och sa åt mig att göra samma sak. Jag gjorde som han sa.
– Finn ditt inre min prins, öppna ögonen när du funnit det.
Jag undrade vad han menade, jag öppnade munnen och han sa.
– Att finna sitt inre är en tyst resa.
Jag stängde munnen och undrade hur han kunde veta att jag tänkt säga något.
– Dina tankar hörs genom hela rummet, genom hela palatset. Var nu tyst min prins och finn ditt inre.
Det tog mig sexmånader innan jag fann mitt inre, när jag gjort det så började träningen. Den träning som jag tränat två gånger om dagen sedan den dagen, förutom allt annat jag fått lära mig. Alla lärare som drillat mig i en massa olika ämnen, jag fick samma utbildning som mina bröder. Ismael och Def, de hade andra stridslärare som lärde dem att strida och leda.
Jag lärde mig att strida i det tysta. Inte att leda arméer, jag lärde mig att leda andra som mig. Jag öppnar ögonen och går fram till trappan och går nerför den, jag kommer ut i grottan. Jag ser den gamle mannen sitta och smeka en falk, han ser mig komma in.
– Mikha.
– Mästare.
Han tittar på mig, hans ögon följer mig när jag tar av mig skjortan och går fram till mina svärd och tar dem i handen, jag går in i buren och andas in och sen ut. Jag börjar röra mig i mönstren och klangen från svärden när de träffar stänger fyller grottan. Falken skriar till, mannen lugnar falken.
När jag är klar så går jag vidare till nästa ring. Tio ringar senare så är jag klar, jag går fram till strids bågen. Jag tar den min hand och börjar skjuta, jag skjuter snabbt och när jag är klar så tar jag pilarna från tavlan och sätter dem i kogret. Jag går längre in i grottan och kommer in i en annan sal.
Jag ser på ”banan” och drar första pilen och släpper den. Jag ser träffarna och rör mig genom grottan och kommer fram till andra sidan. Jag ser på träffarna och samlar ihop pilarna och sätter dem i kogret, jag går igenom salen och kommer tillbaka till den stora grottan. Jag ser på ormen som ringlar sig över golvet, jag följer den med min blick. Mannens ögon är fäst vid mig.
– Tänk inte tanken min prins.
– Nej mästare.
Jag lägger tillbaka bågen och kogret.
– Vad trycker dig, jag hörde dina tankar ner hit Mikha.
– Ismael ska ge sig på Alametherna.
– Och varför bekymrar det dig Mikha?
Jag går fram till falken och ser på den, den tittar tillbaka till mig och skriar lite. Jag tar ett stycke kött och matar falken med köttet. Den tar biten och sväljer den, jag klappar den försiktigt.
– För att de är ett fredligt folk mästare.
– Har du sagt det till din bror?
– Ja mästare, men farbror hävdar att de gör svärd och skickar dem till våra svurna fiender Janisterna. Han säger att hans soldater stoppat en konvoj med svärd.
– Och han lyssnade inte Mikha?
– Jo men han lyssnade mer på farbror, Def är stridslysten så han bifaller farbrors förslag.
– Men inte du Mikha?
– Nej mästare, jag bad honom vänta tills far kommer hem. Men han vill inte verka svag. Jag bad honom skicka mig i förväg för att låta mig smita in i deras huvudstad och undersöka saken mästare.
– Men han sa nej?
– Ja mästare, han vill visa far att han är handlingskraftig.
– Vad kommer du att göra Mikha?
– Lyda, jag vet min plats mästare.
Han tittar på mig, ormen rör sig fram till oss. Den slingrar sig upp över den gamles kropp och slingrar sig ut på hans arm, min blick lämnar inte den dam gamles speciella ögon.
– Har han gett dig en order att inte göra något Mikha?
Jag tittar på honom, han blick är fäst i min.
– Nej mästare, det har han inte. Han sa att arméerna ska smalas och att de ska samlar för att marschera mot dem. Deras huvudstad kommer att bli en tuff nöt att knäcka, han kommer låta Defs kavalleri attackera huvudporten och där kommer de att stånga sina huvuden blodiga. Det kommer att kosta far en massa soldater. De är fars soldater, inte Defs och Ismaels.
Den gamle ser på mig.
– Sant, de är kungens och vems son är du?
– Kungens.
– Inte din farbrors, Ismaels eller Defs.
– Nej mästare.
– Då har du två val som jag ser det. 1. Informera din far, 2. Ta dig dit se om deras smedjor gör vapen.
– Jag kan också göra som jag blivit tillsagd att göra, veta min plats och inte lägga mig i deras göranden.
– Men du sa att du inte fått någon order.
– Nej det har jag inte, men Ismael har befallt. Som sagt jag vet min plats.
– Ja du är prins av Persien, inte prins av Ismael eller Def.
– Sant mästare.
– Tala med ditt inre, det kommer berätta för dig vad som är den rätta vägen.
– Ja mästare.
Jag reser mig och bugar mig och går iväg, jag går uppför trapporna och går till mattorna och sätter mig. Jag sluter mina ögon och börjar tala med mitt inre.
***
Jag packar väskan och hänger den på hästen, jag sitter upp och sätter hälarna i sidorna på hästen. Jag skickade iväg Dis till kungen med ett meddelande, förhoppningsvis så hinner han fram till kungen innan det är försent. Förhoppningsvis så hinner jag göra det jag ska göra innan det är försent. Jag rider ut från Bagdad och manar på hästen. Jag tar vägen som leder österut.
***
Ismael ser på sina fruar, han är lyckligt lottad. Han har tre fruar och de kommer faktiskt överens, han ser sina barn springa runt på marmor golvet och de skrattar. Som sagt han är lyckligt lottad, tre friska barn och tre fruar som kommer överens. Han ser Def komma gående, han stannar bredvid sin bror och han tittar på Ismael.
– Han var inte på sina rum, jag har skickat iväg löpare som ska leta därnere. På de vanliga platserna.
– Tror du att han har rätt Def?
– Vad menar du Ismael.
– Att det är en bluff?
Def tittar på sin bror. Han bryr sig inte så mycket egentligen, när hans kavalleri har gjort sitt så kan hans bror skriva historien, då behövs det inga bevis.
– Det sägs att prinssessan är en vacker kvinna Ismael, man kan aldrig ha för många fruar.
Ismael tittar på sin bror, han har inga fruar. Han skyller på att han inte vill lämna änkor efter sig, han har valt blodets väg som deras far säger. Ismael vet att det är en förevändning, hans bror föredrar män. Unga män, Ismael har sina synpunkter på det, han delar inte sin brors förkärlek för varken krig eller unga män.
De är så olika de två bröderna, eller tre. Mikha är deras bror, kanske inte genom blod. Men i anden så är de det. Ibland så önskar Ismael att Defs och Mikhas roller var ombytta. Att det var Mikha som var hans blodsbroder, inte Def. Ismael ser på sina barn, på sina två söner och sin dotter.
– När är armén redo Def?
– Om en vecka min bror.
– Bra då vet jag det.
Han kramar sin brors axel, det är inte lätt att växa upp i skuggan av sin far. Den mäktigaste kungen i Persiens historia.
***
Vår farbror ser på bröderna, ett leende spelar på hans läppar. Men leendet når inte hans ögon, han går iväg och han går igenom palatset. Han går till sina kvarter och går in genom dörren. Vakterna ställer sig i givakt när de ser honom, han öppnar dörren och går in, han stänger den och går fram till en ena väggen. Han öppnar en lönndörr och går in och stänger den, han går nerför trappan. Han kommer fram till en annan dörr. Han öppnar den och går in, han ser på de fem männen.
– Utför det.
De slår sig på bröstet och lämnar honom, han ser på deras svarta kläder. Ett leende spelar på hans läppar.
***
Jag sitter med ryggen mot ett träd, den lilla elden är nedgrävd för att inte synas. Jag ser på stjärnorna, här trivs jag bäst i min ensamhet. Ensam med månen och stjärnorna. Natten har en speciell påverkan på mig, det är mitt element. Det var det redan innan kungen adopterade mig, ett leende spelar på mina läppar.
Jag hade haft väldigt fel när jag trodde att han skulle glömma bort mig, jag hade vissa planer på att sno med mig en hel del värdesaker från palatset och rymma till Dis. Det satte han stopp för när han skickade mig till den gamle.
Jag sluter ögonen och njuter av nattens mörker, sömnen tar mig och somnar sittandes med ryggen mot trädet och jag drömmer om den gamle.
***
Jag rider långsamt fram mot den stora staden, jag ser på de höga murarna och vakterna som går på den, jag ser på deras beigea kläder. De vita huvuddukarna, jag rider in i staden och jag inspekterar de tjockaportarna. Jag ser på metallen som täcker dem.
Det ska mycket till för att bryta sig in här och Def kommer se det som en utmaning han inte kan tacka nej till. Den förbannade hetsporren, när han får vittring på blod och slag så blir han som en asgam som luktar villebråd. Jag rider vidare och jag ser på människorna som lever här, de ser välmående ut.
Det finns fattiga men inte lika många vid en snabb anblick som i andra städer som jag besökt, jag ser på vakterna och deras vapen. Framförallt de intresserar mig, jag stannar och hoppar av hästen. Jag binder den vid en pelare, jag smeker dess mule och viskar åt henne.
– Jag kommer strax.
Jag går in på tavernan och går fram till utskänkningen och mannen bakom den ser på mig, jag drar bak min huvudbonad och drar ner den del som täckt min mun. Han ser på mina kläder, de är alldagliga. Inte fattig men inte rik i heller, jag har inga smycken eller ringar.
– Ursäkta min gode herre, men jag undrar om det finns en smed i närheten? Min häst skulle behöva nya skor.
– Unge man, ja det finns en smedja två kvarter bort. Han kan säkert hjälpa dig.
– Två kvarter?
– Ja min unge herre, det finns tyvärr alldeles för få smeder och smedjor i staden. Kan erbjuda dig något?
– Ett glas nektar tack, jag får skölja ner resdammet.
Han ser på mig och slår upp ett glas nektar, jag lägger ett mynt på disken. Han tar det och jag ser att han studerar det när han inte tror att jag ser. Ett leende spelar på mina läppar. Jag dricker upp nektarn.
– Tack för hjälpen min gode herre.
– Ingen fara min unge vän.
Jag sätter muggen på disken och bugar mig, jag går ut till min häst och lossar på knuten. Jag går i väg och hästen följer med mig, vi går längre in i staden. Jag stannar på fler tavernor och ställer samma fråga varje gång. Det finns för få smedjor i staden.
Jag står vid ett avträde och kissar, all nektar har fyllt min blåsa. Jag tvättar av händerna när jag är klar och går fram till hästen, jag ser på palatset och templet. Jag börjar gå och hästen följer med mig, jag ser ett hus där jag kan övernatta.
Jag skulle vilja komma närmare palatset, jag tittar uppåt och ser på hustaken och jag ser att om det kniper så kan jag ta mig fram över taken. Att det finns för få smedjor i staden innebär inte att de inte finns därinne, jag går vidare och närmar mig palatset och jag ser att bebyggelsen avtar.
Det finns inga övernattningshus här, jag vänder och går tillbaka till det hus jag passerade innan. Jag kommer att få springa över hustaken, ett litet leende spelar på mina läppar. Det är inte första gången, säkerligen inte sista i heller. Jag binder fast hästen och går in, jag ser på kvinnan som står bakom disken. Det är ovanligt att en kvinna står bakom disken, jag går fram till henne och hälsar.
– Min goda fru, jag undrar om du har ett rum åt mig. Helst på översta våningen.
Hon tittar på mig, ingen vill bo på översta våningen av en massa anledningar. Hon tittar på mig och jag på henne.
– Jag har ormskräck, jag vill inte vakna mitt i natten och freda mig mot en orm.
– Det finns inga ormar här.
– Nej naturligtvis inte min goda fru, men jag är skrockfull. Jag har råkat utför det i Agraba och längre österut. Jag blev biten och så dåligt som jag mådde då vill jag aldrig må igen. Då tar jag gärna de andra obehagen framför att bli biten igen, de dekokterna de hällde i halsen på mig var vidriga.
Hon tittar på mig och hennes misstänksamhet försvinner, vi gör upp om priset och jag går ut och tar min häst och går runt byggnaden och ställer henne i stallet. Jag tar mina saker och går in igen. Jag går uppför trapporna till det rum som jag fått, jag går in och sätter min säck på sängen.
Jag tar av mig kläderna och jag går fram till tvättfatet och tvättar av mig. När jag är klar så klär jag på mig igen och går nerför trapporna och går till den lilla matsalen, jag sätter mig och en yngre kvinna serverar mig maten.
Den är enkel men god, förvånansvärt god. Jag berömmer kocken och flickan rodnar lite och niger och säger att hon ska framföra mitt beröm. Jag äter upp och reser mig, jag går till avträdet och utför mina behov och jag går in igen och går upp på mitt rum. Jag går in och stänger dörren, jag klär av mig mina kläder och jag sätter mig på golvet och stänger mina ögon och talar med mitt inre.
***
Dis ser på kungens följe, han sitter på knä på marken. Kungen vet vem Dis är, han läser mitt meddelande och han ser på Dis och han nickar åt sina vakter. De klappar Dis på axeln, han reser sig och tittar på kungen och bugar sig och backar ut. Han går till sin häst och sitter upp på den, han har gjort sin del.
När han adopterade Mikha så letade han upp Dis och såg till så att han blev placerad hos ett äldre par som tog hand om Dis, han kan tacka kungen för att han lever. Han sätter fötterna i sidan på hästen och rider iväg, han rider i en halvtimme och kommer fram till de andra.
– Vi rider till min bror, något säger mig att han kommer behöva vår hjälp.
De andra fyra tittar på honom, de sätter nederdelen på sjalarna över munnen och drar upp huvorna och de rider iväg. Dis undrar vad fan hans bror nu har startat.
***
Ismael ser på soldaterna, han tittar på Def och nickar. Han i sin tur viftar med handen och en trumpetstöt hörs, den får svar av de andra och ljudet från trumpeterna ekar. De sätter fötterna i sidorna på sina hästar och börjar rida, deras farbror rider bredvid dem och han ler inombords.
Ingen av dem ser den gamle som står på murkrönet och ser på spektaklet. Han däremot ler öppet, han smeker sin orm och han tittar upp mot solen. Han vet om de fem och deras uppdrag, Mikha kommer att stoppa dem, det var därför som den gamle skickade iväg honom. Farbroderns avundsjuka börjar bli ohanterlig,
***
Kungen läser meddelandet igen, han slår det lätt mot hakan och han reser sig och går fram till öppningen på det stora tältet och tittar på stjärnorna.
– Så min bror, du passar på när jag inte är hemma.
Högt säger han.
– Ahmed.
– Min kung?
– Samla ihop elitvakterna, vi rider om två timmar.
– Min kung.
Han slår sig för bröstet och bugar sig. Kungen slår meddelandet på hakan igen.
– Så min gamle vän, då får vi se hur väl du tränat honom.
Kungen ler, han betvivlar inte hur väl han tränat Mikha. Leendet fortsätter att spela på hans läppar.
***
Jag öppnar ögonen och reser mig, jag gör uppmjukande rörelser. När jag är klar så går jag fram till min säck, jag tar fram mina kläder och lägger dem på sängen och sen packar jag upp mina vapen. De två svärden, den korta bågen, pilarna och kogret. Jag ser på knivarna och på treuddarna.
Jag tar fram strypsnaran och lägger på sängen. Jag tar på mig kläderna, de är gjorda av en läder och skinn blandning. De smiter åt på min kropp, underbyxorna och den kortärmade tröjan. Jag tar läderbyxorna som är mjuka som smör, men tåliga som metall.
Jag sätter knivarna och treuddarna på sina platser. Jag tar läderjackan drar den över huvudet och jag sätter resten av vapnen på sina platser. Jag drar upp den täckande delen som döljer mitt ansikte upptill ögonen. Jag drar upp huvan och går fram till fönstret, jag klättrar vigt upp på taket och jag ser på taken och vägen som ska ta mig till palatsmuren.
Jag andas in och sen ut och börjar springa, jag kommer fram till kanten på taket och skjuter ifrån. Jag flyger genom luften, så fort mina fötter rör vid taket så börjar jag att springa igen. Leendet spelar på mina läppar.
***
Jag ser på prinssessan, jag ser på hennes nakna kropp. Hon är bländande vacker, jag ser på hennes målade kropp. Jag ser på kvinnorna som målar på hennes kropp, jag ser på mönstren som målas på hennes kropp. De ser intrikata ut, som om de fyller en funktion.
Mina efterforskningar i palats staden visar inte på några som helst vapensmidande aktiviteter. De smedjor som finns här, de gör på sin höjd knivar åt köket. Min blick är som fastklistrad på prinssessan kropp, jag ser på hennes bröst. De är två perfekta kullar, min blick ser på hennes rakade kön.
Där är inte ett endaste hårstrå, inte ens konkubinerna i palatset därhemma är så slätrakade. Kvinnorna som målat henne, hjälper henne att resa sig. Jag ser på henne när hon står upp. Hon är en lång kvinna, mer huvudet längre än de andra kvinnorna.
De klär på henne i en tunn genomskinlig klänning, de börjar gå och jag följer efter dem, jag klättar efter dem i taket. Jag ser dem vara på väg mot en trappa som leder nedåt. Jag faller ljudlöst nerifrån taket och landar lika ljudlöst, jag rör mig snabbt efter dem och kommer fram till trappan och rör mig nedåt. Jag ser ljuset som finns framför mig och jag följer efter dem nedåt.
Jag ser ljuset svänga till höger och nästan försvinna, jag kommer ner och kikar runt hörnet och jag ser på vakterna som står i korridoren. Jag samlar mig och ”försvinner”, jag tar mig upp i taket och rör mig framåt.
Jag ser kvinnorna och prinssessan gå in i ett rum. Vakterna stannar utanför, jag tar mig förbi dem och in i det rum som prinssessan och kvinnorna försvann in i. Jag ser på den stora salen och jag ser på de som är här, de bär klädnader av något slag. Min första tanke är präster, den verkar inte helt fel.
För när prinssessan kommer fram till ett vad som ser ut som ett altare och hon lägger sig på det så sätter de sig på knä och börjar mässa. Jag ser på vad som händer under mig, prinssessan ligger på altaret som är bestrött med blommor.
Prästerna mässar i en jämn rytm som stiger och sjunker, kvinnorna som målade prinssessan klär av sig nakna och ställer sig runt prinssessan. Jag ser hennes nakna kropp genom den genomskinliga klänningen, jag ser prinssessans händer börja smeka hennes kropp, de glider lätt över tyget på henne och jag ser hennes andning förändras.
Mina ögon följer händernas rörelser och jag ser hur hennes bröstvårtor stelna. Händerna gör cirklar över dem och jag hör henne stöna lågt, hennes ena hand glider neröver kroppen och när vulvan. Jag ser henne drar upp sina ben lite och hon särar på dem, jag ser vätan mellan hennes ben glittra.
Hennes fingrar börjar massera hennes kön, långsamt och i rytm med mässandet. Jag slickar mig om läpparna innanför masken, jag känner min penis trycka mot skinnunderbyxorna och läderbyxorna. Jag ser hur prinssessan för in ett finger i sitt innersta, det börjar röra sig och jag tittar på hennes ansikte och jag ser njutningen som dansar över det.
Den andra handen kramar hennes bröst och jag ser hennes hand glida från det ena bröstet till det andra. Hon för in ett finger till och jag hör stönandet lämna hennes läppar och jag svarar nästan på det. En av kvinnorna som står vid altaret går fram till ett bord och hämtar en fallosliknade sak.
Hon doppar den i ett krus, när hon drar upp det så ser jag oljan glänsa i facklornas sken, prinssessan kropp spänns och hon kommer. Hennes orgasmskrik ekar mellan väggarna, kvinnan med fallosen går fram till altaret och ställer sig där prinssessans fötter är, hon ställer sig på en upphöjning och särar på prinssessan ben, hon ser på prinssessan som fortfarande skaka lätt i kroppen efter hennes orgasm.
Hon lutar sig lite framåt och sätter toppen av fallosen mot prinssessan kön, prinssessan rycker till när hon känner den mot sin öppning. Kvinnan trycker till lätt och för in den i prinssessan och hon börjar röra sin hand. Prinssessans fingrar smeker hennes klitoris lätt, mässandet har ökat i styrka.
Kvinnans rörelser ökar också i takt med mässandet, jag ser att prinssessan hälar trycker ifrån och hennes rumpa lämnar stenen. Kvinnans hand rör sig snabbt, precis när prinssessan kommer och ett ännu högre orgasmskrik hörs så händer det flera saker samtidigt.
Jag ser fem knivar komma flygande, de träffar prästerna och de dör direkt. Kvinnorna har inte märk det än, jag släpper mitt grepp från taket och kastar tre, treuddar i fallet. Jag ser dem flyga genom luften, prinssessan slår upp ögonen och ser mig falla ner från taket och hon skriker till.
Jag ser mina treuddar träffa och jag drar mina svärd och möter de två som fortfarande lever. Jag parerar deras attack mot prinssessan och kvinnorna runt altaret kastar sig över prinssessan för att skydda hennes liv med sina. Jag fäktas med de två männen och jag ser på deras ögon, de är påverkade av droger.
Jag rör mig i mönstren och dödar dem båda, klangen från våra svärd tystnar och jag sätter mina svärd på sina platser, jag vänder mig mot altaret och prinssessan stirrar på mig, jag bugar mig och försvinner innan vakterna kommer. Kvinnornas skrikande kommer att alarmera dem.
Jag springer snabbt i korridoren, jag hör en klocka börja ljuda och jag trycker till lite till. Jag kommer upp i prinssessans kvarter och springer snabbt genom rummet och hoppar ut i natten. Jag vrider runt och skjuter iväg änterhaken som får kontakt med stenväggen och jag klättrar snabbt upp på taket och börjar springa och försvinner i natten.
***
Prinssessan ser mig falla ner från taket, hon ser mig landa och attackera de två lönnmördare som lever. Hon ser min dans med dem och hon ser perfektionen i mina rörelser, hon ser mig dansa runt med dem och döda dem. Hon ser blicken som jag ger henne och bugningen, hon ser hur jag försvinner mellan en blinkning och en annan.
– Tyst, dra i snöret och låt larmet ljuda.
Hon ser på fallosen som fortfarande sitter kvar mellan hennes ben, hon drar ut den och reser sig. Hon går fram till de svartklädda männen på golvet och hon studerar dem. Hashassassiner, han dödade fem av de förnämsta lönnmördarna som finns. Ensam så dödade han dem, hon ser på treuddarna och hon är noga med att inte röra dem. Klockan börjar ringa och hon ser på en av kvinnorna.
– Min klädnad.
Kvinnan springer iväg och hämtar den. Hon draperar den runt prinssessan och hon hinner precis innan vakterna kommer inrusande i rummet. Hon ser mina ögon framför sig, de delar färg med henne. De är lika ljusblåa som hennes.
Kapitel 2
***
Jag vaknar och reser mig, jag sätter mig upp och talar med mitt inre. Jag har lite svårt att fokusera till att börja med, det som hände i grottan på det där altaret dansar fortfarande framför mina ögon. Jag hade sprungit över taken och tagit mig hit till rummet, adrenalinet hade pumpat hårt i min kropp och jag klädde av mig snabbt och jag såg ner på min penis som stod rakt ut från min kropp.
En upphetsning som inte liknade något jag känt innan pumpade i min kropp, jag tog mitt darrande kön i handen och började smeka mig själv snabbt. Jag fick utlösning snabbare än någonsin tidigare, inte ens när min far skickade min första konkubin till mig hade jag kommit så fort.
Jag kände säden skjuta ur mig som från en av fars katapulter. Jag såg sträng efter sträng av den vita säden lämna mig och flyga genom rummet och landa på golvet. När jag var klar så torkade jag upp den med en känsla av upphetsning kvar i kroppen och en liten känsla av skam för hur jag kladdat ner golvet.
Jag hade lagt mig på sängen och försökt somna, men det som hänt snurrade runt i mitt huvud. Både det jag sett och det som jag gjort, de var Hashassassiner, fem av de finaste lönnmördarna som fanns och jag hade dödat dem alla fem. Frågan är om någon lyckats med det tidigare. Jag fick till slut tala med mitt inre för att kunna somna.
Jag känner hur jag får kontakt med det inre och jag andas in genom näsan och ut genom munnen. Jag rensar mina tankar och tömmer huvudet och jag sitter där tills jag finner min harmoni, den harmoni som den gamle och spikplattorna lärt mig.
Jag öppnar ögonen och reser mig och tvättar av min kropp med vattnet i tvättfatet, när jag är klar så klär jag på mig och packar min väska och går nerför trappan. Jag går till matsalen och sätter mig, jag får en tallrik med frukost och börjar äta.
Jag berömmer kocken igen och äter upp, när jag är klar så reser jag mig och lämnar huset, jag lastar på min säck på hästen och sitter upp. Jag rider igenom staden och kommer fram till den stora porten och rider ut på vägen.
***
Ismael och Def, ser på stjärnorna och de står utanför Ismaels tält.
– Vi kommer fram i morgon Def, är soldaterna redo?
– Ja min bror de är redo, vi kommer att lyckas min bror och du kan servera staden åt far på ett silverfat.
Ismael ser på sin bror, han är bekymrad över att de inte fått tag på Mikha innan de rest. Han vill ha sin bror här, hans filosofiska lugn är en bra konstrast till Defs hetsiga humör. De hör hästar närma sig och de vrider på sina huvuden och de ser sin far och hans elitvakter komma ridande.
– Far!
– Mina söner, väl mött.
– Vad gör du här far?
– Jag skulle kunna fråga dig det samma min son.
Han stiger av hästen och som alltid så imponeras Ismael av sin far styrka. Vakterna kliver av sina hästar, de skänker inte de två unga männen en blick.
– Kom in far.
– Tack min son.
De går in i tältet och deras far sätter sig och de två sönerna ser på honom, han får en mugg med vin av en av tjänarna, han tittar på muggen och sen på tjänaren.
– Smaka på det.
Alla ser tveksamheten i tjänarensblick, vakterna ser den definitivt. De drar sina svärd till hälften och tjänaren stirrar på dem. Han inser att han inte kommer att komma någonstans, antingen så får han kallt Damaskstål mellan revbenen eller så kommer han att dö av giftet i vinet.
Han väljer en tredje utväg och sätter händerna på huvudet och vrider till och dödar sig själv. Alla i tältet ser på kroppen som ligger på golvet, kungen häller ut vinet på kroppen och spottar på den.
– Varför?
Det är Ismael som viskar.
– För avundsjuka min son, den jag har försökt bota hos er tre. Varför lyssnade du inte på Mikha, varför lyssnade ni inte någon av er?
– Bevisen far.
– Vilka bevis Ismael? Ett par svärd och livrädda mäns ord? Förhörde du dem själv?
– Nej far, det gjorde farbrors män.
– Så du litade på orden från män som blivit torterade av någon annan?
Ismael ser på sin far, han möter hans blick.
– Ja far.
– Och du Def, jagar du äran så mycket så att du blivit blind? Är våra mäns liv så lite värt för dig och äran så stor att du offrar dem som lamm på ett altare?
– Men far…
– Vad? Jag har precis konstaterat att bevisen är tunna, jag får skicka er till skolbänken igen. Vi packar ihop och reser hem igen, det blir inget krig, inget slag och ingen ära. Ni ska tacka Mikha för att han räddade era rumpor, han var den som var klokast av er denna gång. Ja jag vet det ska vara en första gång för allt. Men han litade inte på de tunna bevisen, han har studerat våra grannar. Det kanske ni också skulle göra, var är min bror?
– Farbror är i sitt tält.
Kungen tittar på sina vakter, två av dem bugar sig och går iväg. Def och Ismael noterar att han skickar vakterna och inte en tjänare. De ser snabbt på varandra.
– Ja mina söner, som jag sa. Jag har försökt bota avundsjukan mellan er, för jag har levt med den i hela mitt liv. Min brors avundsjuka mot mig. Detta är hans plan om att avsätta mig, döda er och ta över kronan själv. Mikha stoppade honom, eller Mikhas agerande stoppade honom och avslöjade min bror.
– Farbror…
Nu är det Def som viskar, han slickar sig om läpparna och han ser på mannen som ligger på marken och han slickar sig om läpparna igen.
– Hashassassin?
– Ja min son.
– Oh goda gudar.
– Kanske det, er bror dödade fem av dem som försökte döda prinssessan i hennes palats.
De stirrar på sin far.
– Fem…
– Ja Ismael fem.
De sväljer och slickar sig om läpparna.
– Hans landstrykare som ni kallar dem red i två dagar i sträck utan vila, för att lämna ett meddelande från Mikha till mig, han i sin tur red i tre dagar i sträck för att genskjuta mig och berätta vad som hänt och han berättade att deras smedjor inte smidde vapen och att ni hade offrat tusentals av vårt folk mot portar som ni inte kunnat få upp.
– Var är han nu far?
– Mikha? Han är på väg hem, han skämdes för att han gått bakom ryggen på er. Så han vågade inte konfrontera er, han som han ser det bröt mot ert band som bröder när han litade på sin hjärna i stället för sitt hjärta. Jag däremot är väldigt glad för att han gjorde det. För hade han inte gjort det så hade min brors plan lyckats.
– Mikha skämmas far?
– Ja Def min son, så mycket älskar han er båda. Hans kärlek till er höll på att kosta oss allt. Men han lyssnade på sitt förstånd och inte sitt hjärta.
Vakterna kommer tillbaka och de skakar på sina huvuden.
– Så han är borta, frågan är vad det kommer leda till. Nåja, vi packar ihop och reser hem igen. Def beordra soldaterna att riva lägret, Ismael.
– Ja far?
– Du måste lära dig att lyssna, du behöver inte bevisa din duglighet såhär. Det gör du genom att lyssna och fatta kloka beslut. Du Def.
– Ja far?
– Vi vet vad du kan på slagfältet, men jag vet inte vad du kan på den politiska scenen. Visa mig vad du kan där.
De ser på sin far, de hör bannorna. De bugar sig och deras far ser på dem och reser sig, han går fram till dem.
– Låt inte avundsjukan diktera era liv, lita på varandra ni tre.
– Ja far.
***
Prinssessan lyssnar på de rapporter hon får, om den armé som närmat sig. För att sen dra sig tillbaka, om deras sökande av den man eller kvinna som räddade hennes liv. Hon är övertygad om att det var en man, hans blick avslöjade honom.
Hon känner ingen genans över vad han fått se, vilket förvånar henne. Hennes kvinnliga tjänare däremot. De talar om intrånget i deras heliga rum, de talar så mycket om det så att prinssessan får markera att de ska sluta. De har fått reda på vilket övernattningshus han bott på.
De blåaögonen avslöjade honom, de två kvinnorna hade nervöst berättat om mannen när de legat på knä framför henne. Hon hade lyssnat på deras beskrivning av mannen. Hon hade hört den unga kvinnans skälvande beskrivning av mannen, den var väldigt målande och beskrivande.
Om han påverkade henne så vid två korta möten så måste han vara en vacker man. Frågan är vem han är, hennes hemlige räddare. Prinssessan står i den tunna klädnaden och ser på månen och stjärnorna. Hennes favorit tid på dygnet, ensam med månen och stjärnorna.
– Vem är du, mitt öde som profetiorna talar om?
Hon går in i sitt rum och lägger sig på sängen och sluter sina blåaögon och drömmer om mina.
***
Jag sitter på ett av palatstaken och ser soldaterna återvända, min far rider först och mina bröder precis bakom honom, de är flankerade av fars elitvakter. Jag ser kvinnorna och barnen till soldaterna krama om dem, de kom hem med livet i behåll. Jag reser mig och springer över kupolen och skjuter ifrån landar på min balkong, jag rullar runt och reser mig.
Jag går igenom korridorerna och kommer till den gamles rum. Jag går fram till mattorna och sätter mig, jag finner mitt inre och svävar bort. I utkanten av min tomhet svävar prinssessans blåaögon och hennes nakna kropp.
Jag öppnar ögonen och går nerför trappan och ser på redskapen. Jag ser den gamle mannen och jag bugar mig och tar mina svärd och går in i buren och börjar göra mina rörelser.
***
Ismael och Def ser på varandra, de har skickat vakter efter mig. De ser på vinet och minns vad som hänt i tältet, ingen av dem vågar dricka av det.
– Du där.
Def pekar på en av tjänarna.
– Ja herre.
– Ta en mugg och drick av vinet.
– Ja herre.
Tjänaren slår upp en mugg och dricker av vinet, de ser på honom och han sätter ner muggen och de väntar. Minuterna går och inget händer, de lyfter sina muggar.
– Det finns gift som tar flera dagar innan det ger sig tillkänna.
De stannar med sina händer och ser på mig, tjänaren slickar sig om läpparna och tittar på vinet.
– Men drick ni mina bröder, fars avsmakare han testat vinet. Det är rent, annars så hade det inte serverats åt oss.
Jag går fram till vinet och slår upp en mugg och tar en liten klunk av det, de tittar på mig och sen dricker de med.
– Mikha…
– Vänta Ismael, jag vill be er om ursäkt för att jag svek er och gick bakom ryggen på er. Det var inte med lätt hjärta jag gjorde det, men denna gång så vann denna, framför detta.
Jag pekar på min panna och mitt bröst.
– Men något klingade fel Ismael, något med farbrors uppmaning klingade fel. De har aldrig varit krigiska, eller försökt att spela bakom ryggen på oss. Jag vet att jag svek er, men det klingade fel Ismael.
Jag tystnar och tar en klunk av vinet.
– Jag ber om ursäkt för mitt tillkortakommande Mikha och att jag inte lyssnade på dig, du har inget att skämmas för. Verkligen inte, om någon ska skämmas så är det jag Mikha.
– Jag med Mikha, vi skulle lyssnat på dig. Men vi lyssnade på en förrädare i stället. I stället för på vår bror, det kommer inte ske igen Mikha.
Jag ser på dem, Ismaels ursäkt hade jag nästan väntat mig. Men inte Defs, den överraskar mig och jag bugar mig mot dem.
– Nej vår bror, buga dig inte. Du är vår bror inte en tjänare.
Ismael kramar min axel och ser mig i ögonen, Def kramar min andra axel, jag tittar på dem och lyfter mina händer och kramar deras axlar.
***
Kungen ser på oss, han ser våra kramar och ett leende spelar på hans läppar. Han känner de varma händerna och den nakna varma kroppen som kramar honom bakifrån.
– Så din bror spelade ut sina kort?
– Ja Aisha, det gjorde han. Frågan är vilka fler kort han har på sin hand, vilket drag han kommer göra nu?
– Vem vet med honom, en sak är jag dock övertygad om. Han kommer inte göra något överilat.
– Nej Aisha min bror gör aldrig något överilat, frågan är varför han ville att Ismael skulle attackera dem. Vad har hon som han åtrår?
– Mer än henne själv kanske?
– Min bror åtrår inte kvinnor Aisha, han åtrår bara en sak.
– Vadå min kung?
Hennes hand greppar hans penis och hon börjar röra armen, hon känner kungens manlighet resa sig. Aisha har bara varit med en man som haft större penis än kungen, då hade den unge mannen varit ung. Frågan är om den vuxit mer sedan dess, hon får passa på att fråga de konkubiner som besöker hans säng. Hon sätter sig på knä framför kungens mandom och öppnar munnen och tar honom i den.
– Han åtrår bara makten Aisha.
Hans röst är tung, tung av det som hennes tunga gör med honom. Aisha är hans favorit konkubin, hon är faktiskt den enda konkubinen som får besöka honom. Har ser på hennes huvud när det rör på sig och han känner hennes fingrar smeka hans testiklar.
Han känner hennes tunga leka med undersidan av hans ollon, hennes lek med strängen där. Han känner hennes finger mot sitt anus, han känner vätan som hon samlat från sig själv.
Vätan som underlättar hennes penetration, han känner hennes finger glida in i honom. Han känner orgasmen träffa honom och han känner hennes massage av honom och han känner hennes mun svälja det han delar med sig av till henne.
Hon drar ut fingret långsamt, hon ser på honom och han möter hennes blick. Hon slickar honom ren och reser sig, hon går till tvättfatet och tvättar av sina fingrar. Hon går till sängen och lägger sig på rygg och han tittar på henne och hennes nakna kropp, han ser henne börja smeka sig själv.
Han känner åtrån träffa honom och han slickar sig om läpparna när han ser på hennes lek med sig själv. När hon kommer med ett skrikande så är han hård igen och han lägger sig på henne och penetrerar henne.
***
– Tack för hjälpen Dis.
Min bror ser på mig och ler.
– Ingen fara Mikha,
– Hade ni inte gjort det ni gjorde så hade vi stått i skiten nu.
– Som sagt ingen fara Mikha, vi hjälper gärna till.
– Tack min bror.
Han ser på mig och ler, jag ser min rädda lillebror som jag fick vyssa till sömns på nätterna när vår mor och far dött.
– Jag ska tillbaka Dis, men hälsa de andra och tacka för hjälpen.
– Det ska jag göra Mikha.
Jag går fram till hästen och sätter mig på den och rider iväg.
***
Jag slickar på kvinnans bröst och känner hur bröstvårtorna stelnar lite till, jag känner hennes blöta varma inre smeka mig, hon sitter grensle över min penis och rider mig. Jag smeker hennes rumpa och min fingrar glider försiktigt över hennes anus.
Hon rister till i kroppen och hennes ögon spärras upp, jag tittar på henne och låter fingrarna röra vid henne där igen och jag ser på rörelserna som fortplantar sig genom hennes kropp. Hon stelnar till i kroppen när min fingertopp penetrerar henne. Hon tjuter till och hennes inre kramar mig när orgasmen rider henne.
Jag slickar på hennes bröst och rör fingret försiktigt i hennes bak. Hon ser på mig och jag ser åtrån dansa i hennes ögon. Jag reser mig med henne i min famn. Jag lägger henne på min säng och säger åt henne att ställa sig på knä.
Hon gör som jag säger och jag böjer mig fram och kysser hennes skinkor, jag leker med min tunga över dem. Den letar sig ner till hennes slida och jag slickar henne och smakar på hennes safter. Jag slickar henne till orgasm och hon skriker ner i sängen.
Ett leende spelar på mina läppar, jag slickar henne över läpparna och drar med tungan över mellangården och fram till hennes andra hål. Jag gör det upprepade antal gånger. När jag anser att hon är tillräckligt blött så reser jag mig och sätter mitt ollon mot hennes öppning och tryck mig försiktigt in i henne och hon stönar djupt tillsammans med mig när jag glider in i henne.
Jag stannar emellanåt för att låta henne vänja sig vid mig. Jag är medveten om att jag är stor, det har ett antal andra konkubiner meddelat mig innan. När jag når botten så ser jag på den bit som är utanför henne. Jag tar tag om hennes höfter och börjar röra mig.
Jag tar henne med långa tag, min rörelser är långsamma och långa. Jag drar mig nästan ur henne innan jag rör mig långsamt framåt igen, jag ser på hennes bakrehål och jag för in ett finger i henne, jag rör det i samma takt som jag tar henne. Jag hör hennes ljud som ger ifrån sig, det är inga ljud av smärta.
Tvärtom den är ljud av njutning. Jag för in ett finger till i henne och hon exploderar i en orgasm som väter ner mina ben och sängkläderna som ligger under oss. Jag står stilla och låter orgasmen rida henne och den rider henne länge. Jag tänker på mina lektioner som den gamle utsatt mig för.
Lektionerna i att kunna kontrollera min egen njutning. Hur han förklarat att det inte bara är kvinnor som kan använda älskandets konster till att få det de vill. Det kan även män göra och jag hade blivit en flitig elev.
Jag drar ut mina fingrar från henne och jag hör ett besviket läte från henne. Jag drar mig bakåt och tar min penis i handen och jag sätter den mot hennes stjärt hål. Jag känner henne spänna sig, jag smeker hennes kropp lugnande och jag trycker till försiktigt i och i vad som känns som evighet så känner jag ollonet glida försiktigt in i henne, jag känner att jag passerar ringen och att jag glider långsamt in i henne.
– Andas.
Min röst är en viskning, en tyst uppmaning. Hon börjar andas och då slappnar hon av, jag glider hela vägen och våra kroppar möts. Jag stannar där, jag står stilla och viskar.
– Styr du.
Hon ser tacksamt på mig och börjar röra sig, hennes rörelser är långsamma. Hon rör sig fram och tillbaka, hon gör längre och längre rörelser för varje gång hon rör sig, hon ser på mig och säger.
– Ta över.
Jag sätter mina händer på hennes höfter och tar över rörelserna. Först försiktigt och efterhand mer bestämt, rörelserna blir längre och längre. Jag känner kittlingen i de nedre regionerna. Jag känner hur de sprider sig i hela min kropp, jag håller emot så länge jag kan och vill.
Jag vill njuta av att dansa på den tunna linjen, visa för mig själv vilken läraktig elev jag varit. Jag känner henne komma om och om igen. Jag släpper på spärrarna och jag känner min säd lämna mig, jag vrålar när orgasmen tar mig och jag pumpar ut min säd.
Jag känner de kraftiga spruten lämna mig och fylla hennes inre med säd. Jag kommer länge och när orgasmen ebbar ut så lägger vi oss på sidan och svetten rinner av oss båda. Jag känner hur mitt kön pulserar, jag smeker hennes mage och bröst.
Den syn som till slut fick mig att komma var prinssessans blick på mig när hon kom och jag föll genom luften och dödade lönnmördarna, synen av fallosen i hennes inre och hennes orgasm som träffade henne.
***
Jag öppnar ögonen och ser på kvinnan som ligger bredvid mig, jag reser mig och går till spikplattan och gör mina rörelser. Jag trycker ifrån och slår en volt och landar på fötterna, jag klär på mig och ser på kvinnan som ligger i min säng. Ett leende spelar på mina läppar när jag lämnar rummet. Vakterna stramar upp sig när jag kommer ut.
– Låt henne sova tills hon vaknar och följ henne tillbaka sen.
– Ja herre.
Jag går genom palatset till den gamle, jag gör min träning och när jag är klar så ser jag ormen ringla sig över golvet. Jag stannar och sätter mig på huk och ormen stannar den med, jag ser dess svarta ögon se på mig.
Jag sträcker fram min hand och dess tunga spelar mot mina fingrar. Sen vi tränade på att landa ljudlöst när jag var tio eller elva år så har jag en fobi mot ormar. Jag fick lära mig att landa ljudlöst på ett golv täckt med ormar.
Om de hörde mig så bet de mig, jag blev biten en hel del gånger innan jag lärde mig att landa ljudlöst. Jag känner ormens tunga spela över mina fingrar och den rör sig långsamt mot mig och den ringlar sig långsamt uppför min kropp och jag reser mig och går fram till den gamle, han tittar på mig och sen på ormen. Ett smalt leende syns på hans läppar.
– Visste du?
Jag tittar på den gamle mannen framför mig, min hand smeker ormen långsamt.
– Visste vadå unge man?
– Vad som skulle hända?
– Nej jag är ingen siare, men att något var fel kände du med.
Jag tittar på honom, jag ser inte honom i ögonen. Jag läser hans ansikte, hans hållning och kroppsspråk.
– Hur långsinta är Hashassassinerna?
– Väldigt.
– Då får vi hoppas på att de inte får reda på vem som stoppade fem av dem. Eller den som skulle mörda mina bröder.
– De hämnas sällan, om man inte retar dem. De dödade som de ser det så var det, deras tur. Nästa gång så kommer de att skicka någon skickligare. De har byggt upp en respekt som de kommer att ta på allvar.
– Så du menar att de vet att det var jag som dödade dem?
– Nej jag menar ingenting, mer än att de inte kommer underskatta den som skyddar familjen nästa gång. För det kommer blir en nästa gång, kungens bror. Er farbror kommer inte backa, han kan inte backa. Att han slipper agera i det dolda kommer bara att bli en större utmaning för honom. Han kommer inte sluta.
Jag smeker ormens kropp och det är något rogivande över smekandet.
– Var kommer han att slå till nästa gång?
– Vem vet, han är en bra schackspelare.
– Jo jag vet, han förnedrade mig när jag var yngre. Först i schack, sen i Go. Tills jag förnedrade honom. Då slutade han att spela med mig, så du visste inget?
– Nej som sagt jag är inte siare.
Jag ser att han ljuger och jag visar med min blick att jag ser att han ljuger. Ett lite bredare leende spelar på hans läppar. Jag ser det och han skrattar till.
– Du vet det finns bara en till som ser förbi mina ögon.
– Kungen?
– Din far ja, har du spelat Go eller schack med honom?
– Nej.
– Synd, man lär sig ödmjukhet att spela med honom. Jag visste att något skulle hända men inte vad, jag visste vem som låg bakom det som hände men inte vad han skulle göra. Jag visste om målet, men inte vägen dit. Men han i sin iver över att inte kunna vänta längre så lurade jag honom i en fälla och han föll rakt i den. Förutom för att han kom undan så lyckades jag med mitt uppsåt.
– Att avslöja honom mästare?
– Precis Michael, alldeles för länge så har han fått styra från skuggorna. Det var dags att dra fram honom i ljuset.
– Du vill vara ensam där mästare?
Han tittar på mig och hans leende är borta.
– Jag sattes i kungens tjänst av hans far, din farfar. Min uppgift var att se till så att din far, kungen var skyddad mot alla. Han tränade med mig, hans bror fick inte göra det. När han var kung så agerade jag som hans rådgivare, eller jag lånade ut mitt öra åt honom. Han diskuterade en massa saker med mig, han fick göra en massa saker som väckte harm hos sin bror. Min uppgift är fortfarande att skydda kungen, det gör jag bäst från skuggorna och ja, jag vill vara ensam där. Jag hittade en avundsjuk pojke som blivit man i skuggorna, jag agerade för kungarikets bästa.
– Genom att skicka mig dit, trots att du misstänkte att det kunde bli farligt. Väldigt farligt, vilket det också blev.
– Jag har full tillit till din kapacitet unge man, unge prins.
Jag bugar mig mot honom, min blick söker sig till ormen och den lämnar min arm. Den slingrar sig över golvet till den äldre mannen. Den rör sig uppför hans kropp.
– Jag tackar för ditt förtroende, jag förstår dina bevekelsegrunder. Men jag behöver inte gilla den mästare.
Jag reser mig och bugar mig och går iväg, innan jag tagit tre steg så säger han lugnt.
– Vad tyckte du om riten unge prins?
Jag stannar och vänder mig mot honom.
– Vilken rit?
– Fruktbarhetsriten, den som prinssessan utförde där på altaret?
– Upphetsande mästare, den var upphetsande.
Leendet är tillbaka på hans läppar, jag vänder på mig igen och går vidare. Jag går genom slottet till mina kvarter, jag går in och går igenom rummet. Kvinnan är inte kvar. Sängen är ren bäddad och tom, jag går ut på balkongen och jag ser utöver Bagdad. Jag ser på staden därunder mig, jag ställer mig på räcket och blundar. Jag känner den varma vinden smeka min kropp.
***
– Så gamle man, du visste?
– Ja min kung, du slutade lyssna på mig. Så jag fick använda andra kanaler för att få dig att lyssna.
– Vad får dig att tro att jag inte lyssnade? Att det som skedde var nödvändigt?
– För deras lojalitet?
– Det med, men det var inte det viktiga.
Den gamle mannen ser på kungen, han avskyr att inte veta vad kungen tänker på. Kungen påminner om mig, han kan inte läsa någon av oss.
– Det viktiga min gamle vän var det som hände under riten, jag är imponerad av att han kunde hålla sig. Du har tränat honom väl min äldste vän. Den riten kan få blodet att svalla i alla mäns kroppar. Att han lyckades behålla sinnesnärvaron.
– Ja, han imponerar. Hans fråga om din brors nästa drag är relevant.
– Ja min vän, det är den. Vad tror du?
– Jag tror aldrig något, jag uttalar mig när jag vet. Just nu så vet jag inte, frågan är också om inte Hashassassinernas drag är viktigare just nu. De kommer försöka reta honom till ett misstag. Han har insett det, därav hans fråga. Frågan är om han hinner lösa den innan det är försent.
– Vad vet du?
– Inget mer än att ingen dödat fem av dem på samma gång förr, sprider det sig så kommer de att tappa i respekt. Det bästa är om ingen får reda på det, inte här i alla fall. Vad hon väljer att göra med den informationen är upp till henne. Det få hon ta ansvar för, men om hon är som sina föregångare så är hon en intelligent kvinna.
Han ser snabbt på kungen.
– De två!
Kungen ler och reser sig, han klappar ormen och sen falken.
– Du ska ge honom märkena min vän, han har förtjänat dem med råge.
– Ja min kung.
– Bra min vän, du har överträffat mina vildaste fantasier. Ödet ingrep den dagen min vän, vi ska inte utmana det. Ge honom märkena, alla märkena min vän.
– Ja min kung.
Den gamle mannen böjer ödmjukt på huvudet, tanken som glider förbi i hans huvud är.
– Äntligen.
Stoltheten han känner i sitt hjärta är stor, större än vad han känt innan.
***

Kapitel 3
***
Jag känner den molande värken i min kropp, jag ser på märkena och på tatueringarna, fem brännmärken och fem tatueringar. Jag smeker försiktigt med handen över brännmärkena.
De persiska tecknen för eld, trä, vatten, metall och jord. Fyra på insidan låren och den sista på min penis, smärtan från den hade övergått allt annat jag förut känt. Jag smeker mig lätt över penisen, tatueringarna hade också gjort ont, de hade tagit en vecka att framställa.
En tatuerare för varje tatuering, de fick vila. Det fick inte jag, jag fick inget smärtstillande i heller. Jag fick dricka men inte äta, en del av priset. Jag ser på fyra av tatueringarna, den femte kan jag inte se. Den finns på min rygg, jag ser på ormen som biter sig själv i svansen, på hjulet med sina tecken, på de fem elementen, en i varje färg. På den svarta pantern och täcker det mesta av mitt ben över nederdelen av min mage och dess huvud som avslutas precis ovanför min penis, tatueringen på ryggen är detsamma som de målade på prinssessans mage. Två cirklar, en mindre streck utifrån den till en större ring. Text mellan ringarna, fyra streck som avslutas med något som ser ut som pilspetsar. Den täcker hela min rygg.
Jag hade satt mig framför den gamle som vanligt och han hade sagt att det var dags. Jag hade tittat på honom och nickat, han hade frågat om jag förstod?
– Ja mästare.
– Bra min prins, när de är klara så är du lika mycket mästare som jag. Vet du vad jag är?
– De fem elementens beskyddare, en av de sista av ert slag. Lönnmördarnas lönnmördare enligt vissa, det närmsta gudar som människan kommer enligt andra. Vissa kallar er en myt, en hägring som dallrar i öknen. Andra säger att ni är demoner som man skrämmer barnen med innan de somnar. Det finns många namn på er, alla har sitt namn men om man kokar ner dem så är ni enligt dem osynliga synliga.
– Du har nästan rätt, eller du har rätt du använder bara ett syftningsfel, det är inte jag. Det är vi, du är det du med.
– Nej, inte än. Jag är inte märkt, en märkning för varje element och en tatuering för varje märkning. Mästaren bestämmer tatueringarna, de ska representera elevens väg till sanningen.
Han ser på mig och ett leende spelar på hans läppar.
– Du är mer informerad än vad jag var när min mästare satt såhär med mig. För vad som känns som en evighet sedan. Men du har rätt, du är inte en av oss än.
– Vad kommer jag att bli?
– Något nödvändigt, en beskyddare av våra traditioner. När din far kom med dig till mig så sa han lär honom allt och lite till. Jag har gjort det, en dag så kommer någon att be dig om samma sak min prins. Minns då min träning.
– Ja mästare.
– Bra, då förbereder vi dig och sen så blir vi bröder.
– Ja mästare.
Vi hade börjat förberedelserna, när vi var klara så brännmärkte han mig. Jag stoppade undan smärtan jag kände, den knockade mig nästan. Men jag stod emot och klarade provet, sen kom tatuerarna. När de tatuerade mig så berättade han om ”magin” bakom märkena, vad de innebar och vad de gjorde. Om våra fiender och de få vänner vi har.
Efter sju dagar så var de klara, jag reste mig och bugade mig mot honom och han bugade sig mot mig. jag gick hit och åt sen somnade jag. Nu står jag här i månenssken och ser märkena lysa. Jag hade inte frågat om tatueringarna, de var hans hemligheter. Jag smeker brännmärkena mjukt och går in i mitt rum och går till min säng. Jag lägger huvudet på kudden och somnar om.
***
– Var är Mikha far?
– Han är på ett uppdrag för mig, han kommer tillbaka vilken dag som helst. Ismael.
– Vad för uppdrag far?
– Ett uppdrag för mig, inget farligt. Men nödvändigt.
Ismael ser på sin far, han vet bättre än att ifrågasätta vad hans far säger.
– Har Alametherna hört av sig?
– Nej min son, förhoppningsvis så vet de inget om vad som hände.
– Och farbror?
– Inga spår efter honom, men du kan vara lugn för att han finns därute och bidar sin tid. Vi kommer märka av honom när han gör något.
– Ja far.
***
Prinssessan står på sin balkong och ser ner på staden, hon lyssnar på vad mannen berättar. Hon hör vad han säger om min fars plötsliga uppdykande och om min farbrors försvinnande, hon lyssnar tills han är klar. Hon viftar med handen och han bugar sig och lämnar hennes rum.
Kvinnorna återgår till sitt och prinssessan vänder sig och ser på kvinnorna. Hon hör deras lågmälda sånger, de lugnar henne. Hon går fram till bordet där treuddarna ligger, hon vågar inte röra dem. En av hennes vakter hade stuckit sig på en av dem och fallit ihop golvet och dött mellan ett hjärtslag och nästa, ingen av hennes officerare har sett något liknande.
Hon funderar på de fem kropparna, fem Hashassassiner. Mordet på henne kan inte ha varit billigt, frågan är om det var en del av kungens brors försvinnande. Men varför vill han se mig död? Eller hon var bara en sten på hans Go bord, eller en pjäs på hans schackbräde? Kan han ha fått reda på profetian? Nej, eller? Hon hade läst den igen efter det som hänt, efter att hon sett mina ögon.
Frågan är om jag vet om den? Hennes spioner i kungens palats har inte fått fram något om mig. Inte än, de är inte inne i den innerstakretsen av tjänare än. Hon vänder huvudet mot en av kvinnorna som sjunger, det är den kvinna som höll i fallosen. Hennes bästa på det hon gör, hon ser på henne och ser på hennes vackra anlete och hennes vackra kropp. En plan börjar ta form i prinssessans huvud.
– Mirjam.
– Ja ers höghet.
– Jag vill tala med dig mellan fyra ögon.
– Ja ers höghet.
Mirjam reser sig och prinssessan ser på hennes vackra kropp genom den genomskinliga klänningen. De går ut på balkongen och prinssessan berättar om sin plan för Mirjam. Hon lyssnar och bugar sig mot prinssessan, hon går in och prinssessan ser på hennes rygg och hon undrar vem hon ska välja till nästa ritual av de andra. Mirjam kommer att vara upptagen på annat håll.
***
Jag sätter mig upp i sängen och rör mig snabbt, jag klär på mig ännu snabbare. Jag springer genom rummet och ut på balkongen och hoppar ut i luften och jag landar och springer vidare, jag tar mig ner till porten som leder ut i den stora staden.
Jag springer allt vad jag kan genom gatorna, jag tröttnar på att törna in i människor och jag klättrar snabbt upp på taket på ett av husen och jag springer snabbt över dem. Jag kommer fram till mitt mål, jag hoppar ner på marken och människorna som är där stirrar på mig.
Jag går fram till Dis dörr, jag öppnar den och stanken slår emot mig. Jag rusar genom huset och jag ser på de fem döda kropparna. Där Dis är en av dem, jag går långsamt fram till den. Stanken ger mig kväljningar, den fyller min näsa, mitt medvetande men jag stoppar in den i ett fack i mitt huvud.
Jag sätter mig på knä och stirrar på hans döda kropp, de har skändat den. De dödade inte rent, de drog ut på det länge. Frågan är vad de ville få reda på. Vad han inte berättade? Varför annars tortera honom? Ett skrik byggs upp inom mig och det lämnar mina läppar.
De som är utanför hör det, vissa slår händerna för öronen när de hör det. Vakter hör mitt skrik och de kommer springande och de kommer fram till huset, de känner stanken och går in i huset.
De ser mig sitta på mina knä och de ser tårarna som rinner på mina kinder och de hör mig skrika igen. Skriket ekar mellan väggarna och de slår händerna för öronen för att stänga ute mitt skrikande.
– Hämta vårt befäl, såg åt honom att prinsen är här. Säg åt honom att det finns döda här.
Den vakt som sagt åt den andra vakten vet att Dis är min bror, han växte upp med oss på bakgatorna. Han valde en soldatsyrkesbana. Alltför att överleva.
Befälet kommer fram, han ser mig sitta på knä och gråta. Han ser på kropparna och han slickar sig om läpparna.
– Spring till palatset och säg åt vakterna där att prinsen är här och att han behöver en eskort tillbaka till palatset, säg åt dem att komma med fullstyrka.
– Ja sergeant.
Mannen springer iväg, han är andfådd när han kommer fram. Han framför sergeantens meddelande, befälet ser på honom och samlar snabbt ihop en eskort. Han själv sätter sig på en häst och rider upp till palatset, han meddelar befälet där som tittar på honom och samlar ihop en egen styrka som ger sig ner i staden.
Befälet går in i palatset och letar upp vaktchefen för palatset och meddelar honom vad som hänt, han ser på det befäl som rapporterat. Han nickar och går in i palatset. Han letar upp kungen och meddelar honom. Ismael är där när mannen kommer, han ser på eunucken som bestämmer över konkubinerna.
– Ta hand om henne, ge henne en plats.
– Ja herre.
– Kom med mig fröken.
Mirjam bugar sig och går efter eunucken, hon noterar uppståndelsen. Hon ser på kungen och prinsen, något speciellt har hänt. Hon kommer få reda på vad.
***
Jag ser liksveparna lyfta upp min bror och de andra fyra, det tar hand om deras kroppar med respekt. Jag är inte medveten om alla soldater som är här, jag går efter liksveparen när jag lägger brors kropp varsamt på vagnen. Jag ser dem lägga de andra fyra kropparna på vagnen, de börjar gå och jag följer med dem.
Soldaterna rör på sig och det blir som ett begravningsfölje, vi kommer fram till liksveparens lokaler och de lyfter upp deras kroppar. Jag följer med dem in och jag ser dem ta hand om kropparna. När de är klara så har solen gått ner och månen står mitt på natthimlen.
Jag går fram till min bror och jag lägger min hand försiktigt på hans bröst och jag blundar. Inom mig så svär jag på att hämnas, jag kommer slakta dem allihop, jag kommer dansa på deras förbannade kroppar, jag kommer spotta på dem, pissa på dem.
Jag kommer utrota dem allihop, de kommer få reda på vad som händer när man retar mig. När man retar en sådan som mig, jag kommer leta upp deras förbannade borg och jämna den med marken och göra grus av deras slott.
Jag känner en hand på min axel och ser på Defs och Ismaels ansikten. Jag kramar Def hårt, sen Ismael. De tröstar mig och jag ser på liksveparen.
– Meddela mig var ni begraver honom.
– Ja herre.
– Få inte för dig att sälja hans kroppsdelar, får jag reda på att du gjort det så kommer jag stympa dig och ge dina kroppsdelar till rabiessmittade hundar, medan du fortfarande lever. Förstår du? Ingen av deras kroppar.
– Nej herre givetvis inte.
– Bra.
Vi går ut från huset, jag ser min häst och jag går fram till den. Mina bröder ser på mig och sen på varandra, jag sitter upp och vi rider snabbt tillbaka till palatset. Min far står och väntar på mig, han ser min blick och sväljer.
– Mikha.
– Du ska få vad du skapat far, hela världen kommer få reda på vad du skapat. Tro mig, farbror kommer att pissa på sig av rädsla bara de nämner mitt namn.
Jag går förbi honom och mina bröder ser på mig och sen på sin far.
– Vadå skapat far? vad menade han?
– Inte här, gå in jag måste göra en sak. Jag kommer strax.
– Ja far.
De ser sin far röra sig, de ser hans snabba steg när han följer efter mig. De tittar på varandra, de går in i palatset.
***
Mirjam lyssnar på de andra konkubinerna, hon försöker sortera vad hon hör. Men de kacklar värre än kvinnorna hemma i palatset, men så mycket förstår hon att kungens adoptivsons riktiga bror har blivit mördad tillsammans med fyra andra män, vissa av kvinnorna gråter. De sörjer med Mikha som de säger, hon reagerar när hon hör en av konkubinerna tala om hans isblåa ögon. Hon hade också sett de där ögonen. De nästan lös som på en Djinn i öknen.
– Det är inte möjligt, det måste vara ett sammanträffande. En prins kan inte göra det han gjorde. Inte ens en prins av Persien, av Bagdad.
Hon försöker reda ut kacklet.
***
Jag kommer fram till den gamles rum, kungen kommer in en minut efter mig. Jag går fram till den gamle mannen och sätter mig.
– Visste du?
– Visste vadå min prins?
– Vad som skulle hända?
Han ser på mig, jag ser honom inte i ögonen. Försöker han ljuga för mig så dödar jag honom och hans förbannar orm.
– Nej min prins, jag visste inte. Tror du att jag inte skulle berätta för dig om jag visste.
– Ni två spelar ett spel där jag är en pjäs att flyttas på, det har ni gjort sen jag kom hit första gången. Kanske redan innan, men en sak ska ni veta. Jag kommer inte tillåta mig att användas som en pjäs längre, jag har märkena. De ger mig rätten att ta reda på varför ni använder mig som en pjäs. Jag kommer ta reda på vilka de andra pjäserna är. När jag gjort det så kommer det att talas om min hämnd i tusen sinom tusen år. Om jag så ska be den onde om hjälp så kommer jag att göra det. Jag är glad att du inte ljög för mig mästare.
Jag reser mig och lämnar rummet, jag går igenom palatset till mina rum. Jag ser på tjänarna som är i rummet.
– Försvinn!
De ser på mig och de ser min ljusblåa lysa, de bugar sig och lämnar rummet. Jag går ut på balkongen och kramar räcket, jag ser upp mot himlen och ser på månen och stjärnorna. Jag klär av mig naken och sätter mig på balkongen och försöker finna min inre väg.
***
Mirjam ser på männen som kommer in i konkubinernas kvarter, hon ser de två bröderna och hon hör brottstycken av vad de talar om. Ingen av dem ägnar konkubinerna en blick.
– Det är inte lönt med de två, den ene är trogen sina fruar och den andre gillar pojkar.
Mirjam tittar på kvinnan som talat till henne.
– Den tredje då?
– Mikha?
– Heter han så?
– Ja, jo han är intresserad. Han är något så konstigt som en ömsint älskare, han ser inte oss som konkubiner. Han behandlar oss med respekt, efter en natt med honom så svävar de flesta flickor eller kvinnor på molnen. Hans första var Aisha, kungens personliga konkubin. Det sägs att hon kan få män att gråta av saknad när hon lämnar den. När hon varit hos honom så var det hon som grät.
– Varför är det sådan uppståndelse?
Mirjam ser på kvinnan och hon ser på Mirjam.
– Mikha är adopterad av kungen, det blev uppståndelse på en av basarerna, kungen var där med sin bror.
Hon spottar på marken, Mirjam ser på henne.
– Han är en förrädare, han försökte att döda kungen och prinsarna och sen ta makten. Men Mikha stoppade honom, men han hann fly.
– Hur stoppade han honom?
Mirjam har svårt att dölja sin upphetsning, kvinnan ser på henne och slickar sig om läpparna.
– Jag får egentligen inte berätta detta, en av generalerna berättade om det för mig i förtroende.
– Jag kommer inte berätta det vidare, jag svär.
Kvinnan ser på Mirjam och sen berättar hon om hur jag stoppade kungens bror, sönernas farbror. När hon är klar så tittar Mirjam på henne, hon slickar sig lite om läpparna och vissa delar av historien är rena falsarier, men vissa eller de flesta stämmer. Mirjam är övertygad om att hon hittat den som räddade prinssessans liv. Hon tar en klunk av vinet, hon ser officerare tala med övereunucken, han klappar i händerna och kvinnorna reser sig och går fram till honom och ställer sig på en rad. Hon och fyra andra kvinnor blir utvalda, de får följa med officerarna.
***
Kungen ser på den gamle mannen och han läser den gamle mannens ansikte.
– Din bror har gjort sitt drag, nu är frågan vad ditt kommer att bli min kung.
Kungen tittar på honom och han drar handen över ansiktet.
– Nej frågan är vad Mikha kommer företa sig.
– Det vet ingen, han liknar ingen annan jag träffat. Inte ens dig min kung, vi kan bara sitta och se på vad som händer. Men att han kommer göra något råder det inget tvivel om.
– Är du rädd för honom?
– Nej min kung, men jag fruktar vad han kan bli.
Kungen ser på honom.
– Vad menar du? Och tala inte i gåtor idag, min gamle vän.
– Jag fruktar att han kommer bli en hämnande ängel som dödar allt i sin väg, att han förlorar sig själv i dödandet.
– Kan du göra något?
– Nej du hörde honom, han dödar mig.
– Skulle han klara det min gamle vän?
– Ja min kung, han skulle kunna döda mig. Han hade dödat mig om jag ljugit, det sa hans ögon mig.
Kungen ser på den gamle mannen, en isande känsla känns genom hans kropp. Tanken som slår honom är.
– Vid gud vad har jag skapat.
Den gamle mannen ser på honom.
– Något nödvändigt, vi har skapat något nödvändigt min vän.
Han ser på den gamle mannen.
***
Mirjam ser på den sovande mannen och hon reser sig och går ut på balkongen, hon ser på väggen och börjar klättra. Hennes träning som väktare åt sin prinssessa kommer till sin rätt. Hon är som en skugga som glider uppåt på väggen, hon kommer fram till rätt balkong.
Hon hade fått mannen därnere att avslöja vilken som var min balkong, hon hade tagit honom till himlen och tillbaka med sina händer, mun och sköte. Män glömde ofta vilken makt en kvinna besatt om hon kunde använda sin kvinnlighet rätt.
Den mannen hade konfirmerat konkubinens berättelse. Hon greppar balkongräcket och tar sig ljudlöst upp på balkongen. Hon ser min rygg, hon ser tatueringen och sväljer. Hon blundar och öppnar ögonen och hon känner greppet om sin hals. Jag är försvunnen från golvet.
– Vid alla gudar, jag bara blinkade!
Hon hinner precis tänka tanken när hon hör viskandet i sitt vänstra öra.
– Så han skickar kvinnor nu, tror han att jag inte kommer döda dem med?
Mirjam stelnar till.
– Nej herre, prinssessan har skickat mig.
Trycket på halsen ökar inte, men det blir inte mindre i heller.
– Prinssessan? Vad vill hon mig?
Mirjam känner hans varma kropp mot sin rygg, hon känner musklerna i hans kropp tryckas mot henne. Hon känner hans penis tryckas mot hennes skinkor, hon slickar sig om läpparna.
– Min gud han är stor.
Trycket ökar lite till.
– Hon vill tacka sin räddare, sin hemlige räddare.
– Då kunde hon kommit personligen, hur visste hon? Hur visste du?
– Hon visste inget, men dina ögon. Hon såg dina ögon.
Hon känner trycket lätta litegrann men han släpper henne inte.
– Hon vill dig inget illa herre.
– Ändå så skickar hon spioner som klättrar på väggar som en tjuv om natten, en spion så riskerar sitt liv att gå in i en prins kvarter oinbjuden, genom hans balkong. Jag skulle kunna få dig piskad, våldtagen av de spetälska, utskickad naken i öknen. Jag skulle kunna döda dig här och nu utan att någon förebrått mig, tvärtom de hade tackat mig. De som släppt in dig palatset hade pryglats, från den som sålde dig till prinsarna som släppte in dig. Men du var beredd på att riskera det, varför? Det var inte bara för att tacka mig, så varför kvinna?
– Mirjam, mitt namn är Mirjam.
– Det var inte min fråga kvinna, min fråga var, varför riskerar hon konsekvenserna av detta?
Mirjam känner trycket öka mot halsen igen, nu slutar det inte som det gjort innan skräcken griper henne.
– Han kommer döda mig!
Hon försöker kämpa emot men hon sitter fast i ett skruvstäd.
– Profetian, för profetian.
Hennes röst är en viskning, jag släpper henne. Hon böjer sig fram och andas tungt, jag går förbi henne in i mitt rum. Hon rätar på sig och hon ser på mig.
– Känslan av att dö lossar det flesta band, framförallt tungans band. Så en profetia? Förlåt vill du ha vatten eller vin?
Mirjam ser på mig, hon ser på märkena och tatueringarna. Hon ser på den extremt vältränade kroppen och hon ser på min penis, för eller senare så dras allas blickar till den. Den är större än de största fallosarna på deras lilla stenaltare. Hon gnider sig om halsen.
– Vatten tack.
Jag slår upp vatten åt henne, jag går fram med muggen åt henne. Jag räcker fram den och hon tar emot den och dricker snabbt. Hon ser på mitt leende och mina ögon. De är lite mildare nu, sorgsnare, hon ser en bottenlös sorg i mina ögon.
– Jag beklagar sorgen.
– Så skvallret har nått konkubinerna, det sägs att kvinnor skvallrar mycket. Men frågan är om soldater inte skvallrar mer, när jag räddade livet på din prinssessa så kostade det min bror livet. Frågan är om det bytet var värt det.
Mirjam öppnar munnen, hon ser min lyfta hand och säger inget.
– För dig så var bytet givet, men inte för mig. Oavsett profetior eller ej, han var min bror. Våra föräldrar dog när vi var små, jag var mer än hans bror. Mycket mer, jag valde ett liv här för att han skulle överleva. Jag valde att bli detta för att han skulle överleva, när jag räddade livet på henne så offrade jag min bror. Den jag hade gett mitt liv för utan att tveka, precis som han gav sitt liv för mig. Jag känner inte din prinssessa, hon betyder inget för mig. Min bror var allt för mig, precis allt Mirjam. Jag är ensam nu, ensam i världen.
Jag tystnar och tar en klunk av vattnet, Mirjam ser den bottenlösa sorgen i mina ögon.
– Märket på din rygg herre.
– Mikha, jag heter Mikha. Inte prinsen, inte herre. Idag så är jag Mikha, bror till Dis, en död bror.
– Mikha, märket på din rygg.
– Är samma som ni målade på Prinssessan.
– Det är en del av profetian.
– Vad handlar den om Mirjam?
– Jag vet inte, jag har inte läst den. Den är bara för prinssessornas ögon, inte ens översteprästerna får läsa den. Det jag vet är att en man av ingen ska äkta prinssessan, en man med ögon som lyser som stjärnorna på natthimlen.
Jag dricker av vattnet, jag sväljer och tittar på henne.
– Var finns profetian?
– Jag vet inte Mikha.
Mina ögon läser hennes kroppsspråk, ett litet leende spelar på mina läppar.
– Ljug för mig en gång till så kommer det jag sa innan att slå in, jag kommer personligen dra dig efter mig till de spetälska, naken över gruset på gatorna. Du förstår Mirjam, man kan inte ljuga för mig. Det kanske inte är meningen att du ska veta var den är, men du vet. Eller i alla fall tror dig veta var den är. Så jag ställer frågan igen, denna gång så ber jag dig att tänka över ditt svar noggrant. Var finns profetian?
Mirjam slickar sig om läpparna, hon ser i mina ögon och hon finner ingen lögn i mina ögon. Hon tar en klunk av vattnet, sen berättar hon. Jag lyssnar och när hon är klar så tittar jag på henne.
– Tack Mirjam.
Hon blinkar till, hur kom han så nära? Hon känner hans andedräkt mot sin nacke, hur hamnade han bakom mig. Hon känner honom ta hennes mugg från henne hand. Hon känner hans läppar mot sin nacke, hon blundar och känner hans hand smeka hennes bröst.
Hon känner hur värmen från hans hand smeker hennes kropp. Den andra handen snurrar hennes bröstvårtor ömt, hon känner ilningarna fortplanta sig från brösten ner i sin slida. Hon känner penisen trycka mot hennes rygg, hon känner mina läppar och tunga slicka hennes nacke.
Den är precis lagom hård, fingrarna på min andra hand smeker hennes mage. Hon stönar lätt, inget fejkat stönande. Det förvånar henne, det bara lämnar hennes läppar. Hon känner min tunga slicka sig nerför hennes rygg. Handen smeker fortfarande brösten, den andra handen smeker hennes ben.
Hon känner tungan nå hennes rumpa, den ritar mönster över skinkorna. Den lämnar våta spår över dem, hon känner min hand på ryggen, hon förstår vad jag vill och böjer sig fram och särar på benen. Min tunga slickar hennes läppar och hon spärrar upp ögonen när hon känner den slicka henne.
Hon känner hur värmen sprider sig i hennes kropp, hon känner mina händer smeka hennes kropp. Hon känner mig kramar brösten, smeka hennes mage, ben och armar. Hennes skinkor får sin del av smekningarna, men de är bisaker mot vad min tunga gör med hennes slida.
Hon stönar och gnyr högt, hon känner hur orgasmen byggs upp inom henne. En orgasm som inte liknar någon annan hon fått innan. Inte av de andra kvinnorna, inte av fallosarna, inte av de män hon varit med. De byggs upp av mitt lekande med min tunga.
Hon känner hur den når hennes klitoris och hennes värld exploderar i njutning, hon skriker rakt ut i luften när orgasmen träffar henne. Hennes kropp skakar utom kontroll, hon rider länge på orgasmens fröjder. Hon öppnar ögonen och inser att hon ligger i sängen. Hon ser mitt leende framför sig, hon ser in i de ögon som profetian kallar stjärnor. Hon känner penisen glida in i henne och den är definitivt större än någon av fallosarna på Prinssessans altare.
Den som glider in i henne liknar ingenting annat hon upplevt i sitt liv, det är som om det är ett eget levande väsen som bara har en uppgift. Att skänka henne njutning, hon känner mig nå botten efter vad som för henne känns som en evighet.
Hon ser mig resa mig på raka armar, när jag börjar röra mig så känner hon samma känsla som innan med min tunga, det är bara det att det känns tusen, tiotusen gånger starkare nu. Hon känner hur jag fyller henne till den minsta millimeter av det som är hennes inre, hon känner mig ta henne.
Hennes värld exploderar igen och igen och igen. Jag tar henne genom orgasmerna, jag ser på hennes vackra kropp och ett leende dansar på mina läppar. Jag ökar takten i mina rörelser och jag ser henne spärra upp ögonen och jag ler och böjer mig fram och kysser henne. Våra tungor möts och jag ökar igen och hon kommer med ytterligare ett skrikande. När hon landat så drar jag mig ur henne och hon säger.
– Nej!!
Jag ler mot henne och vänder henne på mage och sätter penisen mot hennes slida igen och glider in och hennes ögon spärras upp ännu mer, jag tar henne med långa tag och orgasmerna avlöser varandra. Jag känner ilningarna, jag rider på dem. Jag drar ut min penis och tömmer min säd i hennes mun, hon suger min penis och sväljer säden som sprutar ur mig.
Hon hade inte tvekat en sekund, inte känt den vanliga vanmakt hon brukar känna när män vill göra det. Hon längtade efter det, hon känner tårarna av glädje rinna på hennes kinder. Hon känner min orgasm avta. Hon känner min penis lämna hennes mun, hon känner mina läppar på sin panna. Hon hör en låg viskning.
– Du får berätta för din prinssessa om detta Mirjam, om hur vi älskat. Sov gott min sköna.
Hon somnar tungt, jag reser mig och går till mitt lönnrum. Jag packar mina väskor och klär på mig. Jag går fram till balkongen och ställer mig på räcket och hoppar ut i natten.
***
Kungen ser på sina söner, de sitter på kuddar på golvet och äter sin frukost. De väntar på att jag ska komma in genom dörren till matsalen, kanske inte med mitt vanliga leende på läpparna, men de väntar på mig. Kungen ser på bröderna och han tar en tugga av brödet med honung på. Han ser förstemannen komma in i matsalen, han kommer fram till kungen och lutar sig fram och viskar i kungens öra. Han ser på förste mannen och reser sig.
– Far?
Ismael ser sin far höja handen och gå iväg snabbt.
– Vad handlade det om Ismael?
– Mikha, Def. Det handlade om Mikha.
Def ser på Ismael och han undrar vad jag nu gjort.
***
Kungen kommer fram till konkubinernas kvarter, han ser på kvinnan framför honom. Hon visar honom märket, han tittar på det och sen på henne.
– Var är han?
– Jag vet inte, vi älskade i natt. Jag somnade, när jag vaknade så var han borta. Vakterna följde mig hit, de sa att de alltid får göra så. Sen hörde jag ryktena om att ingen kunde hitta honom. Jag tror att han rest till min stad, till prinssessan för att läsa profetian.
– Varför kom du hit?
– För att tacka honom från prinssessan, han räddade hennes liv ers nåd.
– Hur visste hon?
– Hans ögon ers nåd, de ska lysa som stjärnorna om natten.
– Och som solen om dagen.
Kungen avslutar meningen, kvinnan tittar på honom.
– Ja jag kan den också. Res hem, säg åt prinssessan att vi är tacksamma för hennes omtanke, men att vi skulle uppskatta om hon inte fortsatte att försöka ta reda på mer. Tiden är inte inne, inte än.
– Ja ers nåd.
Han går iväg och Mirjam sväljer, det hade varit ett vågspel. Han kunde lika gärna gjort det som Mika hotade med, eller värre saker.
***
Jag ser på stjärnorna, jag tar en klunk av vattnet. Jag sluter mina ögon och jag spelar upp minnen med min bror innanför mina stängda ögon, jag ser honom framför mig och jag känner tårarna rinna längsmed mina kinder. Jag torkar dem inte, jag vill inte torka bort min sorg. Fler minnen dansar innanför mina stängda ögon.
***
Prinssessan ser på samma stjärnor som jag, hon är lite orolig. Mirjam har inte rapporterat, hon känner nattbrisen svepa över hennes kropp och det tunna tyget smeker hennes nakna kropp under den, hon blundar och ser mina ögon innanför sina stängda ögon. Hon ser min dans med männen från lönnmördarna, hon ser mig döda dem, hon ser ögonen igen.
***
Den gamle mannen smeker sin orm, han reser sig och går fram till sin falk och tar av huvan.
– Finn honom min vän, finn honom och kom tillbaka.
Falken skriar och lättar, den gamle mannen ser på falken när den lättar och flyger iväg.
***
Denna gång så beger jag mig inte in i staden, jag ser på muren framför mig och på väggen som stiger uppåt. Jag smeker hästens mule och säger åt henne att vänta på mig, jag har studerat muren och väggen hela dagen. Jag har gjort en resa i mitt inre. Jag bytte om och tog på mig mina andra kläder, jag samlar mig och börjar springa. Jag skjuter ifrån och får grepp om en sten och börjar klättra, jag når muren och smälter in i skuggorna. Vakterna går förbi mig och jag ser dem passera och jag klättrar vidare på väggen.
Jag når taket och hivar mig upp, jag ser utöver staden och njuter av utsikten. Jag går fram till hålet i taket och ser ner på golvet. Ett leende dansar bakom masken.
– Så det var därför min gamle vän.
Jag klättar in genom hålet, jag ser på ormarna på golvet. Jag ser boken ligga på en pulpet och jag andas in blundar och släpper taget. Jag landar ljudlöst och öppnar ögonen. Jag ser på ormarna och reser mig långsamt, jag går över golvet och jag går ljudlöst och väldigt försiktigt fram till pulpeten och öppnar boken och jag börjar läsa.
***
Prinssessan sätter sig upp i sin säng, något har väckt henne. En känsla, hon sluter ögonen och känner efter. Det är inte fara hon känner, det är något annat. En svår definierbar känsla, hon reser sig från sängen och går ut på balkongen. Hon ser utöver staden och hon tittar på månen, hon vrider på huvudet och ser mot det höga tornet.
Något i henne drar hennes blick ditåt, hon ser på månen och stjärnorna som lyser upp tornet. Något med tornet får henne åtrå att vakna, något i det får hennes kropp att skrika av lust. Hon känner hur hennes kropp vibrerar av lust, hennes händer glider över hennes kropp utan att hon är medveten om vad som händer.
Hon känner de styva bröstvårtorna mot sina handflator, hon kramar brösten och glider ner med ena handen mot sitt sköte. Hon känner värmen och vätan från den mot sina fingrar, hon börjar massera och smeka sig.
Hennes blick är klistrad mot tornet och hon för in först ett finger i sig och ganska kort efter två fingrar som smeker och masserar hennes inre, elden för det känns som en eld sprider sig i hennes kropp och hon exploderar i sin orgasm, den varar för evigt känns det som.
Den rider hennes kropp länge, för att avlösas av nästa orgasm och nästa. Hennes ben viker sig och hon ligger på balkonggolvet och skakar i kroppen. Hennes två fingrar är fortfarande begravda i henne. Hon vågar inte dra ut dem, risken för att minsta rörelse ska kasta ut henne i ett liknade kaos är påtaglig. Ett leende dansar på hennes läppar, hon öppnar ögonen och ser på månen och stjärnorna.
***
Jag ser på boken, jag stänger den ljudlöst och ser på ormarna. Jag går över golvet och kommer fram till fyrkanten i taket och jag böjer på benen och skjuter ifrån. Mina händer greppar kanten och jag drar mig upp och lägger mig på rygg på taket. Jag sluter ögonen och jag känner tröttheten träffa mig. Jag slickar mig om läpparna och tänker.
– Bara ett par minuter, bara ett par minuters vila.
Mina tankar börjar processera det jag läst i boken, orden dansar framför mina ögon och jag läser om dem igen. Jag tycker mig höra ett skri från en ensam fågel långt borta, jag skyller på tröttheten.
***
Jag öppnar ögonen och ser på natthimlen, jag sätter mig upp och inser att jag sovit hela dagen. Jag reser mig och tittar ner och jag börjar klättringen nerför väggen, jag kommer till muren och fortsätter neråt och jag känner sanden undermina fötter.
Jag springer över den till där jag ställt min häst, den puffar på mig med sin mule och jag smeker hennes huvud. Jag klär av mig och tar på mina andra kläder och tar fram vatten och mat från mina väskor. Jag dricker snabbt och tuggar lika fort.
När jag är klar så sätter jag mig i sadeln och ser mot muren och tornet, en känsla av längtan kommer över mig. Jag trycker undan den och stoppar ner vattnet och maten i väskan. Jag sitter upp och smeker hästen på halsen.
– Nu rider vi min vän.
Hästen gnäggar och jag vänder henne mot norr och jag sätter fötterna i sidorna på henne och hon börjar springa, jag lutar mig framöver henne och jag känner känslan av längtan avta. Den andra känslan fyller mig, känslan av hämnd.
***
Prinssessan ser på Mirjam som kommit tillbaka, hon ser henne sitta på knä framför henne. Hon hör henne berätta om sina upplevelser i kungens palats, om det hon fått reda på. Om mig, vad som hänt med min bror. Hon tystnar och slickar sig om läpparna. Min uppmaning ekar i hennes huvud.
– Berätta för prinssessan om hur vi älskat min sköna.
Hon inbillar sig att hon fortfarande känner mina läppar på sin panna, att hon känner fukten av dem mot sin hud.
– Vad är det du inte berättar för mig Mirjam?
Hon ser på prinssessan och hennes ögon lyser som mina gjort. Hon slickar sig om läpparna igen och sen börjar hon berätta, orden rinner ur henne snabbt. När hon är klar så ser hon på prinssessan.
– Så han sa åt dig att berätta Mirjam?
– Ja min prinssessa.
– Så det var hans hämnd för att han räddade mig.
Mirjam tittar på henne.
– Han gav dig en natt av lust Mirjam, en lust som han vet att jag vill ha. Som min kropp kräver, som profetian kräver. Han visste det Mirjam.
– Men han har inte läst profetian ers höghet.
– Det behöver han inte, han är dess redskap. Precis som jag är, som hans sa. Hade han inte räddat mig så hade hans bror kanske överlevt. Nu kommer jag inte tänka på något annat än det som du berättat, det som förvägras mig. Det som kommer väcka vanmakt i mig. Han är en intressant man Mirjam, han vet vilket starkt vapen, lust och åtrå är. Men jo Mirjam han har läst profetian, han har varit i tornet och läst den. Det skedde en natt för åtta dagar sen, min kropp minns fortfarande hans besök.
Mirjam ser på sin prinssessa, hon ser på märket på hennes överkropp. Det är samma märke som jag har på ryggen.
– Han är märkt ers höghet.
– Märkt Mirjam?
– Tatuerad och brännmärkt, han har det märket intatuerat på sin rygg prinssessa.
Hon pekar på det märke som syns på prinssessans överkropp.
– Någon där vet om profetian.
– Kungen gör, han reciterade avslutningen på versen.
Prinssessan ser på Mirjam.
– Någon annan vet mer än så Mirjam. Frågan är vem det är.
Mirjam ser på prinssessan, hennes blick blir fjärran och hon ser betänksam ut.
***
Jag ser på gräset framför mig, jag har varit på väg i tvåveckor nu. Jag lämnade den öknen bakom mig och kom fram till en grässtäpp. Jag har ridit på den i tio dagar nu med bergen som mål, jag sitter på marken och ser på bergen.
De närmar sig, de har närmat sig i tiodagar. De är höga och som det ser ut oändliga, jag tar en klunk av mitt vatten. Jag tuggar på köttet från haren som jag stekt över elden. Hästen tuggar på gräset, jag ser på den och smeker hennes hals.
Jag sluter mina ögon och kliar mig i skägget. Det har växt en del på de två veckor som gått, två veckor av ensamhet. Jag har hållit mig borta från all bebyggelse i två veckor. Jag har inte velat träffa någon, jag lägger mig med huvudet på sadeln. Jag sluter mina ögon och somnar.
***
– Var är Mikha far?
– Han har lämnat oss för en tid Ismael.
– Kommer han tillbaka?
– Jag hoppas på det Ismael, vi får se vad ödet har i beredskap för oss.
Ismael ser på sin far, hans fars blick är sorgsen.
***
Prinssessan ser på prästerna, hon går efter dem. Kvinnorna går efter henne och de går nerför trappan till grottan. Hon ser altaret, hon går fram till det och hon lägger sig på det och ritualen börjar, hon sluter sina ögon och minnesbilderna av det Mirjam berättat om hennes och mitt älskande dansar innanför hennes ögon.
Prinssessan har tvingat henne att berätta i detalj om vad de gjorde, om vad jag gjorde. Om och om igen så har hon pressat Mirjam på fler och fler detaljer. Hon spelar upp scenerna innanför sina stängda ögon här på altaret, men det är inte Mirjam jag älskar med, det är henne. Hon känner orgasmen attackera henne med samma kraft som på balkongen.
Hon känner den hala fallosen röra vid hennes läppar, hon känner toppen dela på dem och hon känner hur hon fylls. Hon minns Mirjams ord om att de bleknar i jämförelse med min penis. Prinssessan kommer av tanken på att min penis är större och bättre än de som penetrerar henne.
***
Jag ser på värdshuset, jag binder hästen och smeker hennes hals. Jag går uppför den lilla trappan, jag öppnar dörren och går in. Ljuden tystnar en stund, jag går fram till baren och ser på den man som står bakom den.
– En mugg vin tack.
Jag tar fram ett mynt och lägger det på disken, han tittar på det och slår upp en mugg åt mig. Samtalen börjar igen, jag sveper med blicken och jag ser den man jag är här för. Tecknen är tydliga, ett leende spelar på mina läppar.
Men det når inte ögonen. Jag tar min mugg och går igenom lokalen, jag kommer fram till mannens bord och sätter mig. Jag ser på schackbrädet framför mig, han ser på mig och ett leende spelar på hans läppar.
– Känner du dig modig?
– Behövs det?
– Haha, ja.
– Där ser man, här trodde jag att det krävdes intelligens. Men om det är mod som krävs så har jag inga problem att spela med dig.
– Har du vad som krävs i mynt?
– Det beror på.
– På vadå?
– Hur många mynt som krävs.
– Tre guldmynt.
– Då har vi inga problem.
Jag öppnar en pung och tar fram tre guldmynt, jag lägger dem framför mig. Han ser på dem och slickar sig om läpparna, jag ser girigheten lysa i hans ögon. Han tar fram sina mynt och vi börjar spela. En kort stund senare så har jag slagit honom, han ser på mig och slickar sig om läpparna. Jag sträcker fram handen och han lägger mynten i den.
– En gång till?
– Ja.
Fem partier senare så ser jag ilskan dansa i hans ögon. Ett leende spelar på mina läppar.
– Ett till, men med en ny insats.
– Som vadå?
– Låt oss spela om något som betyder något.
– Och vad är det, vad kan betyda något mer än guld.
– Våra liv, vi spelar om våra liv. Vinner du så får du köra ditt svärd i mig. Vinner jag så kommer jag att göra samma sak med dig.
Tystnaden i rummet blir tryckande, de ser på mig och sen på mannen. Han har aldrig förlorat innan när han spelat här. Alla ser honom slicka sig om läpparna.
– Eller priset är för högt? Du vågar kanske inte spela om det?
– Taget.
– Bra, mycket bra.
Han börjar och jag ler. Han inser att han förlorat, han ser på mig och slickar sig om läpparna. Jag ser desperationen i hans ögon, han försöker smita. Snabbare än vad han kan se så känner han smärtan i handen. Han stirrar på kniven som naglar fast den i bordet. Han skriker till, men skriket fastnar i hans hals och han stirrar på spetsen till min kniv som är vid hans öga.
– Sitt kvar, vi är inte klara.
Jag gör mitt drag och han hör mig säga.
– Schackmatt.
Han stirrar på kniven och jag rör den och han skriker till. Samtidigt så hörs en röst.
– Håll.
Den är lugn och samlad, jag stannar med bladet på mannens hals. Jag vrider på huvudet.
– Så ormen visar sig till slut, bra. Det är så tröttsamt att tala med idioter.
Mannen som bett mig hålla tittar på mig, han ser något i min blick. Något som ger honom en rysning, han känner en känsla han inte känt på tjugoår. Han känner rädsla. Han ser mig resa på mig och han ser på min långa kropp.
– Någon får betala skulden, blir det inte honom så får någon av er andra göra det.
– Stora ord.
– Nej, min vän. Det är inte stora ord, de är ett faktum. Vi slog vad, han förlorade. Jag samlar alltid in mina skulder, så antingen så får han betala eller någon annan av er. Du förstår, jag vet vem han är. Jag vet vem du är och vad du är, vem ni är. Ni livnär er på fruktan av rädda människor, problemet för er är när ni träffar på en man, eller kvinna som inte är rädda för er.
– Och vem är vi?
Mannen försöker låta självsäkrare än vad han är.
– Ni är fega råttor som, som jag sa skor er på människors rädsla.
Jag rör mig och möter attacken och stöter mannens svärd igenom honom, jag möter nästa attack och nästa. Till slut så är det bara mannen som talat till mig kvar, han stirrar på mig.
– Vem är du!
– Er dom.
Svärden susar genom luften och hans huvud faller av hans axlar, hans kropp faller ihop och jag vänder mig mot mannen som sitter vid bordet. Jag ser den blöta fläcken under honom. Ett leende spelar på mina läppar.
– Hälsa din mästare att en hämndens Djinn är på väg, deras dagar är räknade. Jag kommer döda er alla om ni inte ger mig min farbror. Hälsa honom det, din last är nu min. Förstår du?
Mannen stirrar på mig, jag lutar mig fram över honom och sätter handen på min kniv som sitter genom hans hand.
– Jag frågade om du förstod?
– Ja.
– Bra, försvinn.
Jag drar ut kniven från hans hand. Han skriker till och rusar ut från värdshuset, jag tittar på värden och kastar en pung med mynt på disken.
– För besväret.
Jag går ut från värdshuset och sätter mig på min häst och ser åt vilket håll mannen rider, jag sätter hälarna i min häst och rider iväg. Mannen framför mig rider i fullgalopp, saktar han inte in snart så kommer han att döda hästen.
***
Jag lutar huvudet mot ett träd, hans last är uppeldad. Frågan är hur de kommer att reagera på det, framförallt de kunder som väntar på Vallmons tårar som de kallas, jag fick rätt. Mannen red ihjäl sin häst, han fortsatte till fots. Tills han inte orkade längre. Jag stannade och satt av min häst och tittade på honom.
Hans ögon var tomma. Jag satte mig på huk och tittade på honom, jag slöt hans ögon och reste mig. Jag satte mig på min häst igen och vi red vidare, nu sitter jag här och ser uppför klippväggen. Frågan är om skvallerbyttorna på värdshuset hunnit skicka sina meddelanden, jag har ridit medvetet långsamt av just den anledningen.
Att deras skvaller ska hinna fram, att allt skvaller ska hinna fram. Jag har besökt fler värdshus som det. Med samma utgång och med samma budskap. Ge mig min farbror, jag tar en tugga av det torkade köttet och tuggar på det.
– Om ni vill smyga er på människor så får ni träna mer.
Jag öppnar mina ögon och ser på de män som står runt mig.
– Vår herre vill träffa dig.
– Så bra för jag vill träffa honom.
Jag reser mig och de ser på min dräkt, på mina vapen. Jag drar bak min huva och tittar på dem.
– Ska vi?
De tittar på mig och börjar gå, jag tar hästen i tömmarna och hon börjar gå. Vi kommer fram till berget och vi går uppför en slingrande väg. Hästen får gå bakom mig för att få plats. De stannar framför en port i trä.
– Du får lämna hästen här.
– Jaha, ett råd.
– Vadå?
– Hon bits, vad ni än gör. Försök inget med henne.
Jag hör ett skri i luften och ett leende spelar på mina läppar, jag binder fast hästen och ser på de som hämtat mig därnere.
– Ska vi?
De går fram till porten och öppnar den, vi går in i en korridor och porten stängs bakom mig. Jag går efter dem och vi följer en fackelbelyst korridor och kommer fram till en stor sal, vi går in och jag ser på de som sitter på andra sidan salen.
Vi går runt en stor glödbädd i mitten av salen. Vi kommer fram till de som sitter på stolarna, jag ser på mannen som sitter i mitten. Min blick avfärdar honom och jag ser honom spänna sig.
– Slappna av, men jag har inte kommit hit för att tala med en underhuggare.
Jag sveper med min blick, jag stannar med den på en av männen. Jag bugar mig lätt mot honom.
– Det är honom som jag kommit för att tala med, du ska kanske sätta dig på din stol?
Mannen tittar på mig och ett litet leende spelar på hans läppar.
– Du är den förste som inte går på det tricket.
– Finns det någon som gått på det?
– Haha, som sagt du är den förste som inte gör det.
– Där ser man, respekten lämnar en del övrigt att önska.
Jag känner spänning stiga, han tittar på mig och böjer lätt på sitt huvud. Jag känner förvåningen glida över salen.
– Bättre, har du inte berättat för dem vem jag är och kanske framförallt vad jag är?
Han går fram till stolen och sätter sig, den man som suttit där när jag kom in ställer sig bakom honom.
– Nej det har jag inte.
– Där ser man, får jag fråga varför?
– Därför att jag inte i heller visste.
Jag ser på honom, inte hans ögon. Det finns ingen lögn i vad han säger.
– Jag kan tänka mig att farbror inte sagt något i heller?
– Nej, det har han inte.
– Det är hans fel att dina barn dör, att tårarna inte kommer fram till sina kunder. Jag kommer fortsätta slakta dina barn och bränna tårarna tills jag får honom.
Jag känner spänningen stiga igen.
– Ni får gärna försöka, men då kommer han snart att vara barnlös.
Han lyfter sin hand och spänningen släpper lite, ett leende spelar på mina läppar.
– Som sagt, lösningen är enkel. Ge mig min farbror, så slutar jag att döda dina barn och bränna era tårar.
– Vi har inte din farbror.
Fortfarande ingen lögn.
– Men ni kan ge mig en riktning, inte bara ett väderstreck utan en faktisk riktning. Innan du blir djup och filosofisk, jag ser på dig att du är den typen som kommer att komma med en filosofisk utläggning. Det är under min värdighet, de kan du spara åt de som blir imponerade av sådant trams. Så ge mig en riktning och ni återgår till ert vanliga. Gör det inte och fler av dem kommer att dö och fler fält av tårar kommer att brinna. Då kommer dina kunder i Kina att bli lätt irriterade, jag tror inte att du vill att de ska bli irriterade. För irritation fyller inga magar, eller skattkammare. Fyller du inte magar eller skattkammare så kommer dina barn för eller senare att göra revolt och du försvinner. Jag har varit fattig och hungrig, hungrigare än vad ni kan tänka er. Jag har ätit saker som andra skulle kastat upp bara av se, jag har gjort saker som ingen annan skulle göra för att ge min bror mat. En bror som ni slaktade, förnedrade och ovanpå allt tömde era blåsor och magar över. Jag är beredd på att se förbi de övertrampen om ni visar mig var min farbror är. För en sak ska du veta, han kommer aldrig kunna ge dig det du vill ha. För han vet inte var det finns, han har inte förstått vad det är.
– Tömde de sina blåsor och magar på honom?
– Ja, det gjorde de. De dödade inte rent och de förnedrade honom. De behandlade honom sämre än en rabiessmittad hund. De torterade honom, de våldtog honom, de tömde sig över honom. De lät honom dö av sina skador, de njöt av det de gjorde. Får jag reda på vem de var så kommer det som de kommer råka utför att skrämma barn i tusen sinom tusen år. Det kommer att berättas historier om deras öde. Men som sagt, visa mig var min farbror är så kommer jag att sluta mina ögon för det. För jag vet vem som gav ordern om det som hände.
Jag ser blickarna av avsky som de män som står bakom mannen visar, ja de är mördare. Men de har heder, det som hände min bror har ingen heder.
– Konstantinopel, din farbror är i Konstantinopel. Eller på väg dit om han inte kommit fram. Han har fem avfällingar med sig, det var de som gjorde det mot din bror. De var tio från början, fem av dem har du dödat.
– Tack du ärevördige far.
Jag bugar mig djupt och reser mig.
– De är snart ett minneblott.
Han böjer på huvudet. Jag vänder mig och börjar gå.
– En fråga.
Jag stannar och vänder mig mot honom.
– Vem kan ge oss det vi vill ha?
– Ingen, för det ni söker är mitt oavsett om jag vill det eller ej. Det är mitt öde, ni får gärna försöka stoppa mitt öde.
– Vet du vad det är?
– Ja ärevördige, det är min fru och framtid.
Jag ser hans förvånade blick, jag bugar mig igen och går ut från salen. Jag följer korridoren och går fram till porten och öppnar den. Jag går ut och ser på min häst, jag ser en av männen stå lite snett och jag ler.
– Säg inte att jag inte varnade dig.
Jag lösgör tömmarna och tar dem i min hand och går nerför bergssidan och kommer ner på marken, jag tar ut riktningen och sätter mig på hästen och sätter hälarna i hennes sidor.
– Vi har en lång ritt framför oss vännen.
Hon gnäggar till och springer iväg.
Kapitel 4
***
Jag tvättar av mig och sänker mig under ytan och håller andan och njuter av tystnaden under vattnet. Jag reser mig och drar handen genom mitt hår, jag tar mitt läderband och knyter det runt mitt hår. Jag kliar mig i mitt skägg, jag skulle behöva tukta det.
Jag får göra det när jag kommer fram till nästa stad, jag ser på mina kläder som jag tvättat i vatten i sjön. De ligger på stenar för att torka, jag går upp från vattnet och sätter mig naken på en av stenarna och låter vinden och solen torka mig. Jag sluter mina ögon och som alltid så ser jag scenen från grottan spelas upp innanför mina ögon.
Det minnet skyddar mig från andra minnen, minnen om min bror. Jag hoppas att han och de andra fick en värdig jordfästning. Jag tvingar fram minnet av prinssessans nakna kropp igen, jag fokuserar på det och jag känner min penis resa sig. Som den alltid gör när jag tänker på det som hände där, min hand sluter sig om min halvhårda penis.
Jag börjar röra på den och jag känner hur den reser sig till full resning. Jag ser hennes smekande framför mig. Min hand rör sig fortare och jag känner ilningarna komma, jag har inga spärrar uppe. Jag ser nästa bild och det är när Mirjam för in fallosen och jag känner säden komma och jag stönar när jag kommer.
Jag öppnar ögonen och ser säden lämna mig och landa i vattnet nedanför mig. Jag ser hur sträng efter sträng av säd lämnar mig. Min hand saktar in för att tillslut stanna, jag slickar mig om läpparna och andas tungt. Jag lägger mig på rygg på stenen och sluter mina ögon. En trötthet kommer över mig, jag känner vinden smeka min kropp.
***
Prinssessan ser på människorna som sitter vid bordet, de har avslutat middagen. Hon ser på emissarierna, det är utsända från andra riken som vill köpa siden och andra varor av henne. Hon tittar på Mirjam och hon nickar mot prinssessan, hon reser sig och går fram till emissarierna och viskar i en av männens öra.
Prinssessan ser hans leende, hon reser sig och säger åt de andra männen att det väntar underhållning i en annan sal. Alla vet vad det är för underhållning, de reser sig och bugar sig mot prinssessan. Hon reser sig och svarar på dem, männen går iväg och prinssessan ser på deras ryggar och ler inombords över hur lättlurade män är. Vilka slavar de är under sina drifter, hon ser på Mirjam och de går iväg till hennes del av palatset.
– Ers höghet.
En av hennes vakter stannar henne och hon ser på lådan som han håller i sina händer. Mirjam tar emot den och de går in i hennes rum, vakterna stänger dörren och Mirjam sätter den lilla lådan på ett bord. Prinssessan går fram till den och öppnar den.
Hon ser pappersarken som ligger i den, papper är en lyx. Hon tar dem försiktigt från lådan och viker upp dem ännu försiktigare. Hon börjar läsa, Mirjam ser på prinssessan och hon ser på hennes ansikte att orden rör upp känslor i henne.
Hon ser prinssessan lägga ner ett av papperna och läsa på nästa. När hon är klar så ligger det fem papper på bordet och hon torkar tårarna som rinner på hennes kinder.
– Ers höghet.
– Han vet Mirjam, han vet. Han förstår profetian, om han överlever så kommer han att infria den.
– Var är han ers höghet?
– I Konstantinopel Mirjam.
Mirjam tittar på prinssessan, en perser i Konstantinopel.
***
Kungen ser på vakten och tar emot lådan, Ismael ser på den och sen på sin far. Det är en vackert snidad låda, Ismael ser på falken. Han ser på sin far när han öppnar lådan och han ser pappret. Papper är en lyx, den som skickat papperna måste vara rik. Han ser sin far börja läsa och han ser sin far slicka sig om läpparna, han lägger ner papperna ett efter ett och när han är klar så reser sig kungen och går fram till Ismael med dem.
– De är för dig med min son, men vet att läser du dem så är du bunden till ödet min son. Bördan av att vara förstfödd kommer att kännas tung.
– Vad menar du far?
– Att om du väljer att läsa dem så får du inte yppa ett ord av vad som står i dem till någon, inte ens för Def. Inte än, kanske aldrig. De kommer leda till frågor som jag kommer svara på.
Ismael ser på sin far, han ser på hans anlete. Han slickar sig om läpparna och börjar läsa.
– Käre far och min käre bror Ismael.
Ismael börjar läsa, hans händer börjar skaka när han läser vidare. När han är klar så ser han på sin far.
– Hur länge har du vetat far?
– Sen den dag din farfar presenterade mig för en man som lärde mig att försvara mig själv. Det mötet var det som ledde till avundsjukan mellan mig och min bror. Jag ville skona dig och Def från det, från vad det inneburit för er att bli det som Mikha är. Ett ödets redskap. Det hade inneburit slutet på vårt rike Ismael, er bror har fått axla ansvaret för ödet.
– Och vilket är det?
– Att gifta sig med prinssessan, att bli far åt hennes barn.
– Jag kan tänka mig ett värre öde.
– Att din bror hade måst dö för att infria det? att du alltid måste gå i hennes skugga, att du alltid kommer att få rida ut som ödets redskap när nöden kräver det? att utsätta din familj för tusen faror bara för att du är den du är? Att du kommer överleva alla du älskar? Din fru, dina barn, barnbarn, barnbarnsbarn? Vad är värre än det ödet Ismael? Att få säga åt mig att du förstår varför du gjorde som du gjorde och att du älskar mig ändå? Hans förlåtelse är värre än tusen rapp med piskan, hans ord värmer mig mer än den hetaste eld Ismael. Så nej min son, det finns inte ett värre öde.
Ismael ser på sin far och han slickar sig om läpparna, han reser sig och kramar sin far.
– Tack far.
– Varsågod min son, men tacka inte mig. Tacka Mikha.
De delar sig och hans far går iväg, han går igenom korridorerna och kommer till den gamles rum.
– Min kung.
– Konstantinopel.
Den gamle ser på honom och han slickar sig om läpparna.
– Han satte Hashassassinerna på plats, de kommer inte att störa oss mer.
– Hur lyckades han med det?
– Han talade till deras girighet.
Ett leende spelar på den gamles läppar. Kungen ser på honom och ler han med.
***
Jag ser staden närma sig, jag följer strömmen av människor mot portarna som leder in i staden. Myllret av människor är överväldigande, jag rider långsamt och ser på byggnaderna. Min blick glider upp till taken och leende spelar på mina läppar, jag rider vidare och kommer djupare in i staden.
Jag låter hästen styra oss mot det mål som vi är på väg mot, den svänger ner på en mindre gata och den stannar framför ett värdshus. Jag kliver av hästen och smeker hennes sida, jag tar mina saker från sadeln och jag går fram till dörren och öppnar den och går in.
Jag ser på människorna som sitter här, de är mest köpmän. Jag går fram till mannen som står på andra sidan disken.
– Jag skulle vilja ha ett rum åt mig och en plats i stallet åt min häst.
Mannen tittar på mig.
– Hur länge?
– En månad?
Han tittar på mig och slickar sig om läpparna.
– Fyra guldmynt.
Jag tar fram fyra guldmynt, han tittar på dem och tar dem från disken.
– För det priset så förväntar jag mig att det ingår mat och ert bästa rum.
– Givetvis herrn.
– Tack.
Han kallar på en ung kvinna och hon niger för mannen, hon går före mig uppför trappan. Vi kommer högst upp och hon öppnar dörren och vi går in i rummet. Det är stort med en stor säng vid ena väggen. En hink att kissa i, en byrå och en putsad kopparskiva. Jag räcker flickan en silver krona och hon niger.
– Min häst står utanför, vill du leda den till stallet. Hon heter Aisha, smek henne på mulen och säg att jag skickat dig.
– Vad heter du bäste herre?
– Mikha.
– Ja herre.
– Tack.
Hon går iväg och jag ler när jag ser henne gå iväg. Jag sätter mina saker på sängen och går fram till fönsterluckorna och öppnar dem. Jag ser ut på den lilla gatan och jag ser vattnet ett stenkast från rummet. Jag klär av mig naken och byter kläder, jag lägger undan de andra och går fram till dörren och går ut från rummet. Jag låser dörren och går ner för trapporna, jag går fram till mannen.
– Finns det en barberare i närheten?
Han nickar och förklarar hur jag ska ta mig dit. Jag lämnar värdshuset och jag ser att Aisha är borta. Ja jag döpte henne till det efter att jag sett Aisha första gången. Jag går till barberaren och jag sätter mig i en stol. Han ser på mig och jag säger hur jag vill ha det.
Han ser på mig och sätter igång, en timme senare så är jag full av information om staden. Jag betalar honom och går ut på gatan, jag börjar gå och jag följer människorna till en av basarerna. Jag ser på stånden och affärerna, jag rör mig genom folkmassan och kommer fram till en skräddare.
Jag går in och han ser på mig. Jag förklarar för honom vad jag vill ha hjälp med, han ser på mig och nickar. Han tar mått på mig och när han är klar så ber han mig att komma tillbaka om två dagar, jag bugar mig och går ut på gatan och ser på basaren och ger mig in i den.
Jag kommer tillbaka till värdshuset och går upp på mitt rum, jag ser på trälådorna och jag smeker dem. Jag tar fram pappersarken och börjar skriva på dem.
***
Prinssessan ser på den andra trälådan som kommit till henne, hon ser på locket och hon ser på den snidade blomman. Hon öppnar den och ser på arket som ligger där, hon lyfter det och ser på halsbandet som ligger under pappret.
Hon lägger ner pappersarket och ser på halsbandet och bladen som hänger i kedjan. Hon öppnar pappersarket och läser orden som står där, ett blygt leende spelar på hennes läppar.
– Mirjam.
– Ja ers höghet.
– Vill du hjälpa mig på med detta?
– Givetvis ers höghet.
Mirjam sätter halsbandet på plats och stänger låset och hon ser prinssessan tar upp arket igen och hon ser henne gå ut på balkongen och sätta sig på räcket och läsa arket igen. Hon ser rodnaden på hennes kinder, ett leende spelar på Mirjams läppar.
***
Jag ser de två nakna kvinnorna, jag ser min farbror slicka den ena av dem. Den andra suger och slickar på hans penis, det har tagit mer än en månad att hitta honom. Staden är gigantisk och han har gömt sig väl, jag ser de fem vakterna.
De viker aldrig från hans sida. Jag fortsätter ser på vad som händer i rummet, de är till och med, med honom härinne. Jag ser på dem att de inte är opåverkade av vad de två kvinnorna och min farbror gör. Jag hör den kvinna som han slickar skrika till och hennes kropp skakar av hans slickande.
Han drar upp den andra kvinnan och hans tunga börjar leka med hennes kön, den andra kvinnan vaknar till efter sin orgasm och tar över där den andra kvinnan fick sluta. Hennes mun tillfredsställer min farbror.
Jag kommer inte kunna döda honom, inte utan att kvinnorna dör och de är oskyldiga. Jag får vänta tills han är klar med dem och lämnar huset. Den kvinna han slickar kommer hon med, hon faller ner på sidan och min farbror drar upp den kvinna som suger honom. Hon sjunker ner på hans penis och hon börjar rida honom och det dröjer inte länge förrän hon kommer igen.
Hon faller ihop på honom, han knuffar undan henne och ställer sig bakom den andra och han sätter sin penis mot hennes andra hål och trycker sig in i henne, hon skriker till. Inte av njutning utan av smärta. Han förberedde henne inte, nu känner jag igen min farbror.
Det hade först överraskat mig att han var med kvinnor tills jag fick reda på att det han ville ha var förbjudit. Han och Def delar samma böjelse, de vill älska med pojkar. I min farbrors fall, ju yngre desto bättre. Jag ser honom ta henne hårt och som sagt, hon uppskattar inte det som sker.
Det kokar i mig, men om jag gör något så kommer de att dö. Jag ser farbrors kropp spännas och han vrålar ut sin orgasm och när han är klar så drar han sig ur kvinnan. Hon ligger som en boll på sidan och skakar av gråt.
Han hånskrattar åt henne, han reser sig och tvättar av sin penis och klär på sig. Han lämnar rummet och jag klättrar ut på taket och ser dem lämna byggnaden, jag följer efter dem. Jag håller koll på dem därnere och jag ser min farbror öka på steglängden och jag ser honom gå mot hamnen.
Jag följer efter dem och jag ser dem svänga ner i en gränd. Jag ler och springer över taken och hoppar och drar mina svärd och landar och dödar två av männen innan de förstår vad som händer, min farbror vänder sig och ser mina ögon.
Jag ser skräcken ta honom och han skriker åt sina vakter och sen börjar han springa. Jag möter deras attacker och svärden träffar varandra och klangen av Damaskstål ekar mellan väggarna och jag dödar dem. Jag samlar mig och andas in sen ut och ser på deras döda kroppar.
Min farbror är försvunnen, jag svär ganska högljutt. Jag sätter igång och gör så att det kommer att talas om min hämnd i tusen sinom tusen år. När jag är klar så klättrar jag snabbt upp taket och börjar springa åt det håll som min farbror försvann.
Jag anar vart han är på väg, han kommer fly på ett skepp. Jag springer ännu fortare och jag hoppar mellan hustaken och kommer ner till hamnen. Jag ser ett skepp som är på väg att lägga ut, jag ser seglen spännas och jag börjar springa och jag kommer fram till det sista huset och tar ett språng från kanten, jag flyger genom luften och slår en volt och landar och rullar runt och börjar springa.
Jag springer det fortaste jag kan och kommer fram till slutet av bryggan. Jag kastar treuddar mot skeppet och jag hör skriken när de träffar män på skeppet, min farbror kastar sig ner på däcket och två treuddar träffar två män som inte var lika snabba.
Jag trampar ifrån och flyger genom luften, jag ser skeppet komma närmre men jag inser att jag inte kommer nå det. Besvikelsen fyller hela min kropp med vanmakt. Jag träffar vattnet och sjunker neråt. Jag samlar mig och simmar upp till ytan och ser skeppet försvinna. Jag lägger namnet på skeppet på minnet.
***
Jag läser i hamnkaptenens bok, jag ser namnet på skeppet och dess destination. Jag lämnar lokalen, han kommer att vakna med huvudvärk i morgon. Jag klättrar upp på taket och börjar springa. Jag kommer fram till värdshuset där jag bor, jag klättrar in genom fönstret och jag tar av mig de våta kläderna och torkar av mig med lakanet från sängen.
Jag packar mina saker snabbt och när jag är klar så går jag nerför trappan och lägger nyckeln på disken och går till stallet. Jag sadlar på min häst och sätter fast väskorna och sitter upp och rider genom staden och ut genom en av portarna och börjar rida snabbt mot Italien. Jag fick i alla fall döda de fem svin som dödade min bror.
***
Ledaren för Hassassinerna, hör mannen berätta för honom om ödet för de fem avfällingarna. När mannen är klar så bugar han sig och går iväg, ledaren sväljer lite extra när han hör om deras öde. Det kommer bli som mannen berättade, det kommer att talas om deras straff i tusen sinom tusen år. Han kommer att underblåsa vad som hände som en sedelärande läxa för andra som kanske lockas att bli avfällingar. Han skänker en tacksam tanke på åt mig.
***
Kungen lyssnar på sändebudet, när han är klar så bugar han sig och går iväg. Kungen går ut på balkongen och han ryser när han hör om deras öde. Han tycker nästan synd om sin bror, men bara nästan.
***
Prinssessan smeker halsbandet utan att tänka på det, hon hör sändebudet berätta om vad som hänt i Konstantinopel. Om hur min farbror flytt och mitt försvinnande, att hennes agenter tappar bort spåren efter mig.
– Skicka dem till Italien.
– Ers höghet.
Han bugar sig och går iväg, hon smeker halsbandet igen och hon reser sig och går ut på balkongen. Hon hör ljuden från staden under henne.
***
Jag ser på kaptenen för skeppet, han stirrar på mig och han känner nästan knivspetsen mot ögat. Han stammar fram vad han vet, jag slår till honom och lämnar skeppet snabbt. Besättningen ligger utslagna på däcket, jag kommer fram till min häst och sätter hälarna i sidorna på den och den börjar springa.
Jag tar mig ut från staden och rider vidare. Han har rest vidare, jag missade honom med en timme. En förbannad timme, han hade bytt skepp och var på väg mot Hispania. Jag kommer jaga honom till jordens ände om det är det som krävs.
***
Han ser på borgen däruppe på berget, deras beskydd hade kostat honom det sista av hans förmögenhet. Men han kan alltid skapa sig en ny, han går fram till grottan och går in i den. Han ser på de två männen som väntar på honom, han ser på deras kläder.
De påminner honom om mina, han går fram till dem och säger lösenordet. De tittar på honom och går fram till en trappa, den leder uppåt. De kommer upp och de öppnar en dörr och han ser på byggnaderna, på den fyrkantiga gården med rabatterna och blommorna och tomaterna och de andra grönsakerna, han ser fontänen i mitten som sprutar ut vatten.
De leder honom till en dörr och knackar på den. De öppnar den och han går in, de visar hon till en sal. Där sitter en man och min farbror ser på honom, när han inte bugar sig så slår en av de två männen honom sidan och han skriker till och sjunker ner på knä.
– Du är kanske en stor man där du kommer ifrån, men här så är du en gäst. Visa respekt.
Min farbror tittar på den som slagit till honom, han ser de ljusblåa ögonen. Han tittar på den andre mannen. Hans ögon har samma färg och mannen som är ledaren för dem reser sig och går fram till honom, han drar bak sin huva och ser på min farbror. Hans ögon lyser nästan lika skarpa som mina.
– Det är inte de första ljusblåa ögonen du ser, intressant.
***
Jag håller in hästen, min farbrors spår leder hit. Jag kliver av Aisha och jag smeker hennes mule och jag klär av mig och tar på mig min dräkt. Jag sätter vapnen på sina platser och sätter masken på plats och drar upp huvan.
Den man som visade mig hit varnade mig för de som bor i bergen. Han varnade mig för vad de är. Jag hade tittat på honom och gett honom hans pengar, han red iväg och jag red den sista biten själv. Jag binder fast Aisha vid ett träd och sätter mig bredvid henne och startar min inre resa. Jag tömmer mitt huvud och gör mig redo.
***
Jag ser på de två vakterna, jag sätter mig på huk och ser på de två vapnen de har på sina underarmar. Jag reser mig och tittar på deras kläder och ler lite. Jag hade sett färgen på deras ögon. Jag går fram till trappan och rör mig snabbt och ljudlöst uppför den.
Jag kommer fram till en dörr och stannar, jag sluter mina ögon och fokuserar min hörsel. Jag samlar mig och öppnar dörren och går ut på andra sidan. Jag stänger dörren och går fullt synligt och normalt. Jag ser på byggnaderna och på rabatterna och växtligheten, jag ser vakterna och jag ser att de har pilar på sina bågar.
Jag går vidare och kommer fram till den dörr som de ledde min farbror in genom. Jag knackar på den med en viss rytm, jag knackar tre gånger sen öppnar jag den. Jag ser att vakterna satt tillbaka sina pilar och jag går in genom dörren.
Jag går nerför trappan och kommer fram till nästa dörr, vakterna ser på mig och bugar sig. De öppnar dörren och jag bugar mig mot dem och väntar tills de rest sig. Jag går in i salen och ser på mannen som sitter på en stol. Jag ser min farbror stirra på mig.
– Mästare.
Jag bugar mig mot mannen som sitter på stolen, han svarar på dem och jag rätar på mig. Jag börjar klä av mig och när jag står naken framför honom på golvet så ser jag hans ögon vidgas. Han reser sig och bugar sig för mig och sjunker ner på ett knä, de andra som är i rummet gör likadant. Jag sätter mig på båda knäna framför dem och bugar med pannan i golvet.
– Res dig mästare.
Mannen som satt på stolen är den som talar till mig, jag rätar på mig. Jag sitter kvar på knäna och jag tittar på honom.
– Ställ dig upp mästare.
Jag gör som han säger, de som är i rummet sitter kvar med ett knä i golvet och med huvudena böjda.
– Res er mina bröder.
De reser sig och jag snurrar ett varv så att alla kan se mina brännmärken, de som stått bakom mig ser alla fem brännmärkena.
– Vad vill du broder?
Jag ser på mannen som står framför mig.
– Utmana min farbror på duell, han svek sin familj och dödade min den bror som delade blod med mig. Allt på grund av avundsjuka mot sin bror, hedern kräver inte mindre av mig.
Min farbror stirrar på mig, han har sett mina tatueringar. Framförallt den på ryggen, hans tunga väter läpparna.
– Han försökte döda min blivande fru och stoppa en profetia, en profetia han inte förstått.
Jag ser färgen lämna hans ansikte.
– Det han trodde var en skatt av guld och silver, är en helt annan skatt.
– Vad består skatten av?
Jag ser på min farbror och sen på mannen därframme.
– Den största av dem alla, kärlek.
– Han har betalt oss för sitt beskydd.
Jag ser ett snabbt leende på hans läppar, jag visar ingenting.
– Men du är den du är, dina brännmärken berättar det för oss. Han har skymfat en av oss. Hans pant är förverkad, hämta den.
En av de som står vid sidan bugar sig och går iväg, leendet på min farbrors läppar stelnar för att bli till en grimas av skräck. Han försöker springa, två av männen griper tag i honom och trycker ner honom framför sig. Han skriker till av smärta, jag tittar på honom och jag visar ingenting. Ingen säger något, det enda som hörs är farbrors stönande av smärta.
Den man som gått iväg och han kommer tillbaka, jag ser på sakerna som han lägger framför mannen som står framför mig.
– Han har betalat er med saker som inte är hans, han är inte bara en mördare, våldtäktsman, blodssvikare, han är även en tjuv. De saker han stulit och betalat er med är hans brors. Han är en man utan heder, ingen skugga kommer falla över er.
Mannen tittar på mig och sen på min farbror, han nickar mot de som trycker ner min farbror mot golvet. De drar upp honom på fötter och de knuffar ut honom på golvet. Han stirrar på mig, hans blick lyser av skräck och hat. De olika känslorna spelar över hans ansikte.
– Du är en horunge, en horunge vars mor knullade män för pengar.
– Jag vet vem min far var, jag vet vem min mor var. Min far var en av oss, min mor var en vacker kvinna. Deras öde var att föda mig, mig och min bror. En bror som du fick dödad, förnedrad och förödmjukad. De skändade hans kropp farbror, hjälpte du dem? Ödet dödade mina föräldrar för att jag skulle härdas inför mitt öde. Att bli den jag är, Al Muhktar. En man utan öde, den med de fem märkena. Det är mitt öde att rädda vårt rike farbror, att stoppa det krig som du ville starta. Det kaos du ville kasta ut riket i, jag står här naken framför mina bröder och systrar. Naken som den dag jag föddes och mötte världen som den jag är, Al Muhktar, mannen utan öde. Ge honom ett svärd, ingen ska kunna säga att jag inte har heder.
En av männen räcker honom ett svärd, min farbror tar det och går ut på golvet. Jag andas in och ser min brors sargade kropp framför mig, stanken av det de gjorde med honom fyller min näsa. Jag ställer mig i min första position, vatten. Han svänger svärdet fram mig och ställer sig i sin, han är skicklig med det. Han tittar på mig.
– Döden farbror är bara början på nästa resa, jag kommer möta min med ett rent hjärta, hur kommer du att möta din?
Min farbror ser på mig och spottar på golvet, ett leende spelar på mina läppar. Ett leende som inte når mina ögon. Han attackerar mig, jag glider undan och han missar mig.
– För min bror farbror.
Jag exploderar i rörelse.
***
Jag ser på min farbrors döda kropp, jag sätter mig på huk och sluter hans ögon. Jag reser mig och bugar mig mot mannen som sitter på stolen, han reser sig oh bugar sig. Alla som är i salen bugar sig, jag rätar på mig och de gör detsamma.
– Jag har en begäran mästare.
– Du är den du är, du behöver inte be Al Muhktar.
Jag bugar mig, jag svingar svärdet som jag har in min hand. Svärdet jag tog av honom i vår strid, jag tar huvudet i håret.
– Jag vill att detta skickas till kungen av Persien.
– Som du befaller ska bli gjort Al Muhktar.
– Mitt namn är Mikha, son till den förste, son till den första.
De bugar sig och jag svarar på den.
***
Kungen ser på lådan som står framför honom, han ser på pappersarket i sin hand. Def och Ismael ser på honom på lådan, den hade stått på bordet när de kom till frukosten på morgonen. Kungen öppnar lådan och ser sin bror huvud ligga i lådan, han ser på lappen i sin hand och han visar den för Ismael och Def.
– Min far, mina bröder. Det är gjort, förrädaren har fått sitt straff. Jag kommer snart hem, vänta mig när solen lämnar himlen och månen står som högst.
– Han lyckades far.
– Ja Ismael han lyckades.
En av vakterna kommer in i salen, han bugar sig och säger.
– Ers höghet.
– Ja?
– Det har kommit mer.
Kungen tittar på honom och nickar. Vakten vinkar med handen och två vakter kommer in med en större låda. De sätter den på golvet och kungen går fram till den och öppnar den. Han ser på sakerna som ligger i lådan, han böjer sig fram och hans hand sluts om dolken. Tecknet på hans makt, det tecken som hans bror stulit. Def och Ismael ser på sin far.
***
Prinssessan läser breven från mig, hon ler och går ut på balkongen och ser på månen. Hon kommer att vänta.
***
Jag rullar ihop skriften och lägger den på bokhyllan, jag tar nästa och rullar upp den. Jag börjar läsa och orden fastnar i mitt minne, solljuset fyller rummet. Jag hör skriet från falken och jag ler. Jag läser färdigt skriften och lägger den på sin plats, jag reser mig och går fram till spaken och rör den.
Ljuset försvinner när luckorna stängs. Jag går uppför trappan och går ut på gården, jag ser på männen och kvinnorna som rör sig över gården. I par eller ensamma, jag hör ljuden av träsvärd som träffar varandra från den öppna dörren till vänster.
Jag känner lukten av maten som lagas, kryddorna som fyller luften. Jag går fram till fontänen och doppar mina händer i den och dricker. Jag hör skriet igen och falken landar bredvid mig, jag sträcker ut handen och smeker dess huvud.
– Saknar du din vän?
Han nafsar mig i fingrarna.
– Jag saknar honom jag med min vän. Ett litet tag till bara sen ska du få segla på vindarna därhemma.
– Mikha.
Jag vänder mig mot mannen som är ledaren här, jag bugar mig och han svarar på den.
– Falken har hemlängtan.
– Och du?
– Ja jag med, men vi får ge oss till tåls ett tag till. Vi får tulla på er gästfrihet ett tag till.
– Detta är ditt lika mycket som det är vårt Mikha.
– Tack min vän.
Jag kramar hans axel, sen jag dödade min farbror så har jag landat i förlusten av min bror. Jag har fått reda på mer om min far, vem han var och varför han lämnade. Han hade ett öde han med, att föra sitt arv vidare. Han var den siste av de förste. Precis som min mor var den sista av de första, jag har deras blod i mitt blod.
– De är klara min vän.
Jag ser på honom och kramar hans axel med ett leende, vi går till vapensmeden och jag ser på dem där de ligger på en bänk. Jag går fram till dem och smeker dem med min hand. Jag lyfter upp den ene och spänner på mig den på min underarm.
Jag tar den andra och spänner fast den, jag knycker till med handlederna och de två bladen skjuter ut, jag knycker till igen och de försvinner. Jag vänder mig mot smeden och bugar mig, jag ser på svärdet han smitt.
Jag går fram till det och lyfter upp det, jag svingar det och känner på den perfekta balansen. Han kommer smida ett till, det är en av anledningarna till att vi ska stanna lite till. Min arsenal ska bli färdig, jag ler mot smeden och han ler tillbaka.
Vi går till skräddaren och jag ser på de kläder de syr åt mig. Jag smeker materialet och ler. En annan anledning är deras bibliotek, jag måste läsa allt de har. Två tusen år av samlande finns där, tvåtusen års kunskap samlat på en plats.
Vi går vidare och vi går till dörren som leder till träningslokalen, vi går nerför trappan och går ut på golvet. Jag tar av mig den tunna jackan och går fram till trädockan. Jag ställer mig framför den och andas in sen ut och knycker till med handlederna och börjar göra mina rörelser.
***
Jag hoppar från kanten och träffar vattnet, jag simmar ner till botten och sätter mig. Jag sluter mina ögon och börjar min inre resa, jag känner harmonin fylla mig. mina tankar svävar fritt. Jag öppnar ögonen och skjuter ifrån, jag bryter vattenytan och går upp från vattnet. Jag torkar min nakna kropp och klär på mig mina kläder.
Jag går uppför trappan och går till biblioteket, mitt första träningspass för dagen avslutades med badet därnere. Jag öppnar dörren och går nerför trappan och går in i biblioteket. Jag går fram till en av hyllorna och tar ner en skrift och rullar upp den.
Jag börjar läsa och mina ögon rör sig när jag läser bokstäverna. Kunskapen fyller mig med tillfredsställelse. Precis som träningen gör, den gamle mannen hade hål i sin utbildning. Hål som jag nu fyllt, som jag var tvungen att fylla för att kunna bli den jag är ämnad att bli. Precis som kunskapen i detta rum, jag behöver den med.
Jag läser de sista raderna och lägger tillbaka rullen och reser mig, jag går upp och ut på gården. Jag ser på falken och går fram till honom, jag smeker hans huvud.
– Ska vi se om vår vän lever min vän?
Falken tittar på mig med sina ögon han skriar, jag ser på honom och ler. Jag går till mitt rum och går in, jag ser på min packning. Jag tar den och går ut från rummet, jag går över gården till ledaren. Jag knackar på hans dörr och han öppnar den, jag bugar mig och hans svarar på den.
– Det är dags min vän, jag är klar.
– Vi kommer sakna dig min vän.
– Vi kommer mötas igen, ödet kommer se till det min vän.
Han ser på mig och blir allvarlig, han bugar sig och jag svarar på den. Jag går till mina väskor och falken lättar och flyger fram till mig och sätter sig på min axel, jag går ut från borgen och går fram till stallet och sätter min sadel på hästen. Hon gnäggar lite.
– Så du känner också hemlängtan?
Hon gnäggar och böjer på sitt huvud.
– Då får vi bota den min vän.
Jag sätter väskorna på sina platser och sätter mig i sadeln och sätter fötterna i sidorna på hästen och rider iväg. Jag tar mig nerför berget och rider österut, jag kommer ut på en grusväg. Jag läser på stenen, Rom. Jag manar på Aisha i galopp och hon rusar iväg.
***
Jag ser på den stora staden, jag rör mig med floden av människor som tar sig in i den. Den stad som varit medelpunkten för utvecklingen av länderna här, nästan ända hem österut, förbi borgen i väster och ner i syd och upp i norr. Vi rider in och jag följer gatorna. Jag ser spåren av den kultur som skapades här, jag ser Colosseum.
Jag rider på den stenlagda vägen och vi kommer fram till den gigantiska byggnaden, den överväldigar mig. Jag stannar Aisha och sitter av, jag går fram till en av ingångarna och ser in på detta gigantiska stadion. Jag sluter ögonen och jag kan höra ropen och skriken från publiken när gladiatorerna slogs därnere.
Jag känner en vind, den kommer österifrån. Jag öppnar ögonen och tar Aisha i tömmarna och jag sätter mig upp och letar upp ett värdshus.
***
Jag står i hamnen i Ostia, jag leder Aisha på ett av skeppen. Jag betalar kaptenen den överenskomna summan. Jag smeker falken som sitter på min axel, männen på skeppet tittar på mig. Jag möter deras blickar och sätter mig på däcket och lutar huvudet mot relingen och sluter mina ögon. Jag ser hennes ansikte framför mig, hon som är mitt öde enligt profetian. Jag har läst den igen, jag har läst fler profetior. Ett leende spelar på mina läppar.
***
Jag stiger av skeppet och jag leder Aisha upp en bit från hamnen, jag sätter mig i sadeln och jag smeker falkens huvud. Han ser på mig och skriar.
– Känner du det också min vän? Lukten av hemma?
Han skriar igen och lyfter från min axel och flyger iväg, jag sätter fötterna i sidorna på Aisha och vi rider iväg. Vi rider ut ur staden och jag ser på stenen vid vägkanten. Jag läser på den och rider iväg.
Vi kommer fram till Jerusalem och jag tar in på ett värdshus, jag stannar över natten och morgonen därpå så rider vi ut från staden och ut på karavanleden som kommer föra oss hem. Hem till Bagdad, hem till min familj. Men innan dess så ska jag göra ett stopp på vägen, jag ska möta mitt öde.
***
Jag lutar mitt huvud mot ett träd, jag sitter i en oas och lyssnar på ljuden runt mig. Jag hör mitt språk talas, det var ett tag sedan jag hörde det. Sjungandet som mitt språk bildar när det talas, jag ler lite och tar en tugga av brödet.
En av köpmännen bjöd mig på det. Jag kunde inte tacka nej, då hade jag skymfat honom. Jag bryter av en bit och räcker den till falken, han sväljer den och jag smeker hans huvud. Jag ser på stjärnorna och på månen, den är inte full, inte än.
Jag ler lite åt min poetiska ådra när jag skrev mina meddelanden till familjen och till henne. Jag hoppas att de kommit fram, jag tar en klyfta av apelsinen och tuggar på den. Jag känner sötman från den fylla min mun och jag njuter av smaken, ytterligare en smak av hemma.
Precis som smaken av brödet, den påminner mig om hemma. Jag äter färdigt och lägger mig med huvudet på sadeln, jag sluter mina ögon och slickar mig om läpparna. Smaken från apelsinen känns fortfarande mot dem.
***
Mirjam ser på prinssessan, hon har det drömmande uttrycket igen i sina ögon. Det hon får varje gång månen lyser full, hon ser prinssessan klä av sig den genomskinliga klänningen och hon går mot sin säng och lägger sig.
Mirjam ser på sin prinssessa och hon viftar med handen och de andra kvinnorna lämnar rummet. Mirjam går sist och hon vänder sig blick mot prinssessans slutna ögon, hon ser leendet på hennes läppar och hon vet vem hon drömmer om.
Samme man som hon drömmer om. Den man som älskat med henne som ingen annan man före eller efter. Hon stänger dörren och vakterna ställer sig i givakt, hon ser deras blickar på henne och de andra kvinnorna.
Hon ser på dem och de vänder sina huvuden framåt. Hon ser den röda genansen på deras kinder. Hon vänder sig och ett leende spelar på hennes läppar.
***
Jag ser kvinnorna lämna rummet, jag ser Mirjam vända sig mot den blundande prinssessan och hon stänger dörren. Jag väntar ett par minuter till sen släpper jag taget och faller ner på golvet. Jag landar ljudlöst och går över golvet, jag ser på hennes nakna kropp och jag ser på halsbandet, ett leende spelar på mina läppar bakom masken.
Jag kommer fram till hennes säng och jag ser på hennes nakna kropp, jag ser på märket som är målat på hennes bröst. Jag lutar mig fram och drar ner masken och andas på hennes panna. Hon slår upp sina ögon och det är som om jag ser in i en spegel när jag ser färgen på hennes ögon.
Våra blickar möts och vi ser in i varandras själar, jag ler mot henne och hon ler tillbaka. Jag ser på hennes läppar och möter dem. Vi särar på dem och beseglar våra öden, min tunga möter hennes och vi stönar lågt båda två.
Våra tungor smeker varandra och det vi längtat efter så länge båda två sker, efter vad som känns som en evighet så drar jag mig lite tillbaka. Ett besviket stön lämnar hennes läppar, jag ser på henne och ler.
– Jag är hemma mitt hjärta, mitt öde, mitt liv.
– Jag ser dig mitt hjärta, mitt öde, mitt liv. Du är inte bara en förlängning av min dröm, en hägring för att gäcka mitt sinne?
Jag lutar mig fram och kysser henne igen och våra tungor leker med varandra och jag lägger mig mjukt i hennes säng och vi ligger på sidan och kysser varandra. Jag rullar runt oss så att hon ligger på mig och mina händer smeker hennes kropp, jag smeker henne försiktigt över ryggen och sen över hennes rumpa.
Mina händer följer den och den vänder och smeker åt andra hållet, hon reser sig lite och hennes ögon finner mina och vi ler.
– Nej mitt hjärta, jag är ingen hägring.
– Nej mitt hjärta du är verkligen här.
Hon smeker mig på kinderna och hon lutar sig fram och kysser mig, vi rullar runt och jag sätter mig upp och tar av mig på överkroppen och hennes händer smeker mitt bröst. Jag njuter av beröringen, jag känner hennes händer smeka mig.
Jag njuter av beröringen och jag lutar mig fram och kysser henne. Vi får av mina sista kläder med gemensam kraft. Jag ser på henne och hon ser på mig, hon tittar ner på min penis och hon inser att Mirjam inte överdrivit om storleken.
Jag lutar mig fram och kysser henne, min tunga lämnar hennes mun och jag slickar mig nerför hennes kropp. Min tunga leker med hennes bröst och jag känner på dem med tungan och mina händer. Jag slickar vidare och när hennes slida, min tunga slickar och leker med henne, den undersöker varenda millimeter av det som är hon.
Hennes lukter och smaker nästan knockar mig, min tunga finner hennes klitoris och jag börjar slicka på den. Jag för försiktigt in ett finger i hennes innersta och hon stönar och skriker till. Jag hoppas att vakterna inte hör oss eller inte står oss. Jag slickar och smeker henne, hennes andning förändras och den blir kortare och kortare.
Hennes kropp spänns och hon skriker till och hennes kropp spänns när orgasmen träffar henne, jag drar ut min finger och ersätter det med min tunga och jag slickar henne genom orgasmen. Jag smakar på det som är henne och hennes smaker berusar mig och för mig till höjder som jag inte trodde fanns.
Jag känner henne landa efter vad som känns som en evighet. Hon drar upp mig och jag ser in i hennes ögon. Jag ser tårar i dem, jag lutar mig fram och kysser bort dem.
Våra läppar möts och vi kysser varandra, mjukt och passionerat. Vi delar på oss, jag ser in i hennes ögon. Vi säger inget, ord behövs inte. Jag tar min penis i handen och smeker den. Den reser sig och jag sätter mitt ollon mot hennes slida och jag ser på henne.
Hon nickar och jag trycker till, vi andas in häftigt båda två när vi känner vad som händer. Min penis glider sakta in i henne, känslan överstiger allt annat jag känt tidigare. Det går inte att jämföra med något annat jag känt förr.
Hennes ögon spärras upp när jag glider längre in i henne, vi stirrar på varandra och jag når botten av henne. Jag stannar och jag känner hennes inre anpassa sig efter mig, jag börjar röra mig och jag tar henne med långa tag. Smekningen av hennes inre kan jag inte beskriva i ord, inte nu och inte senare.
Jag lutar mig fram och kysser henne och hennes händer smeker min kropp, jag ökar farten i rörelserna och jag tar henne snabbare och snabbare. Våra kroppar möts och vi rullar runt. Hon sitter på mig och sätter sina händer på mitt bröst och börjar rida mig.
Hon rör sina höfter snabbare och snabbare, vi andas fortare båda två och vi närmar oss målet. Jag trycker till med mina höfter och hennes ögon spärras upp och hon kommer. Hon har sinnesnärvaro att sätta sin hand över munnen och hennes skrik dämpas av handen.
Mina höfter rör sig när jag tar henne genom hennes orgasm. Min hand smeker hennes klitoris och hennes ögon spärras upp ännu mer och hennes kropp spänns ännu mer och jag ser hennes muskler markeras ännu mer mot huden på hennes kropp.
Jag ser alla känslor som spelar över hennes ansikte. Hon landar efter orgasmen och lutar sig fram och hennes läppar möter mina. Jag rullar runt oss och jag ser på henne och jag börjar röra mig, vi andas i synk och jag känner ilningarna och kittlingarna byggas upp inom mig och jag ökar takten och släpper alla spärrar jag någonsin haft.
Jag låter mig bada i mina känslor, de känslor som jag känner för henne. De gör att min upplevelse ökar i styrka tusenfalt. Jag drar mig ur henne och tar min penis i handen och smeker mig fort. Jag ser hennes ögon vidgas när säden lämnar mig, jag riktar min penis mot hennes bröst.
Jag ser första sprutet lämna mig och träffa henne, sen nästa och nästa… det känns som om jag kommer i en evighet innan orgasmen lägger sig. Jag ser på hennes bröst, på hennes mage och hennes vulva.
Min säd täcker henne och hon slickar sig om munnen och jag lutar mig fram och kysser henne. Vi delar på oss och jag reser mig och ser mig runt i rummet och tar en duk från ett av borden och torkar av henne, jag kastar den i eldstaden och går tillbaka till sängen och lägger mig bredvid henne.
Vi ligger på sidan och jag smeker hennes kind försiktigt. Hon sluter sina ögon och njuter av min beröring. Hennes hand på mitt bröst smeker mig mjukt. Vi kysser varandra försiktigt. Våra läppar möts och vi särar på dem och vi kysser varandra länge. Hennes röst är som sammet mot min kropp när hon viskar.
– Jag älskar dig.
– Jag älskar dig med.
Kapitel 5
***
Falken skriar, jag ser på Tigris floden som flyter genom staden. Dess blå färg förtrollar mig som alltid, jag ser palatset och dess blåa tak med de vita byggnaderna. Jag sätter fötterna i sidorna på Aisha och vi rider fram till porten, vakterna ser på mig och de ställer sig i givakt. Jag nickar åt dem och rider in i staden.
Jag rider långsamt fram till portarna som leder in i palats staden. Vakterna stramar upp sig här också. Jag nickar mot dem och jag rider in genom portarna. Aisha rör sig lite snabbare. Vi kommer fram till palatset och jag sitter av och tar loss mina väskor. Jag smeker Aishas sida och viskar i hennes öra.
– Tack för hjälpen min vän.
Hon puffar på mig med sitt huvud.
– Se till så att hon får den bästa omvårdnad som ni kan erbjuda.
Stallpojkarna bugar sig och jag bugar mig tillbaka, jag tar mina väskor och hänger dem på mina axlar och går fram till porten och vakterna öppnar den och jag går in. Jag stannar och ser på palatset som breder ut sig framför mig, jag sjunker ner på ett knä och mumlar fram min tacksamhet över att vara hemma.
Jag reser mig och går längre in i palatset och jag kommer fram till tronsalen och jag går in och ser min far, mina bröder och de andra som sitter där.
– Jag är hemma.
De ser mig och mina bröder reser sig hastigt och rör sig över golvet och kommer fram till mig och de skakar mina armar och Def kramar mig, jag möter den och kramar honom. Vi delar på oss och Ismael ger mig en kram han med, vi delar på oss och jag ser på min far kungen. Jag går över golvet och kommer fram till honom och sätter mig ner på ett knä och böjer på huvudet.
– Far jag är hemma.
– Välkommen hem min son.
– Tack far.
Han reser sig och jag gör detsamma, våra ögon möts och våra blickar berättar att vi båda vet vad den andre tänker. Han kramar mig och jag svarar på den.
– Tack Mikha.
– Det är du som ska ha tack far.
Hans armar spänns och vi delar på oss efter en stund, jag bugar mig mot kvinnorna och de svarar på bugningarna.
– Vi måste tala far.
– Ja min son.
– Det är för Ismaels och Defs öron med.
– Ja min son.
Vi går igenom salen och kommer fram till en balkong, vi går ut på den och mina bröder kommer fram till oss.
– Vi har ett bröllop att förbereda far.
Han ser på mig och ler.
– Så hon sa ja min son?
– Hon lika lite som jag hade något val far.
– Nej min son, det hade ni inte.
– Har du träffat en exotisk utlänning Mikha?
– Nej Def, jag kommer gifta mig med prinssessan av Alamethera.
Han stirrar på mig, jag ser på Ismaels leende att han vet. Vet vem vi är, att vi inte hade något val, ingen av oss. Han vet allt om min uppoffring, eller inte allt. Det vet inte min far i heller. De vet inte allt.
– Hennes emissarier kommer om två dagar far, de kommer kräva att jag flyttar dit.
– Jag vet min son.
– Vet att mitt hjärta alltid kommer bo här far, vet att vi alltid kommer stå vid er sida far och mina bröder, att våra släkter alltid kommer stå sida vid sida som två floder som är en.
– Varför Mikha?
Jag ser på Def som ställt frågan.
– Ödet min bror, vem är jag att gå emot det?
De andra två tittar på mig och sen på varandra.
***
Jag öppnar ögonen och reser mig från mattorna, jag går fram till trappan och går nerför den. Jag ser på ringarna och går fram till den första och börjar min träning, jag andas in och sen ut. Jag lämnar den sista ringen och går över golvet och sätter mig framför den gamle mannen. Hans svarta ögon ser på mig.
– Pojken reste iväg och mannen kom hem.
– Ja min gamle vän, tack för hjälpen.
– Med vad?
– Honom.
Jag tittar på falken och han tittar på mig och klipper med näbben. Jag vänder tillbaka blicken mot mannen och han ser på mig med sina svarta ögon.
– Det var det lilla.
– Jag trodde faktiskt att du skulle skicka ormen min vän.
Hans blick förändras lite men blir normal igen direkt.
– Varför skulle jag det?
– Med tanke på att jag gav mig ut för att döda din son min gamle vän. Deras mor var ditt livs kärlek. Ni fick honom, jag dödade honom utan nåd min vän.
Hans ögon är lika kalla och tomma som ormens som sitter på hans arm. Attacken från dem båda kommer och jag knycker till, det ena bladet spetsar ormen och det andra penetrerar hans hals. Jag ser livet rinna ur dem båda.
– Du utmanade ödet min gamle vän och du förlorade.
Falken skriar till och lyfter, den landar på min axel och jag knycker till med handlederna och ormen faller ner död på golvet och den gamles kropp faller bakåt och blodet rinner ut från hans hals och färgar golvet rött. Jag reser mig och bugar mig framför honom. Jag känner tårarna bränna bakom mina ögon och jag viskar.
– Ni är hämnade mor och far.
Falken lyfter från min axel och tar ormen i näbben och flyger ut genom fönstret, den flyger över staden och släpper ner ormen i Tigris, den skriar när ormen faller ner och träffar vattenytan. Den stiger och ett ensamt skri lämnar dess mun, jag går igenom rummet och uppför trappan. Jag lämnar hans kvarter och jag kommer aldrig att gå tillbaka dit.
Kungen vet om att den gamle mannen är död, han vet att den gamle mannen var vår farbrors far. Han vet att den gamle dödade min mor och min far, han vet att den gamle offrade sin son för sin egen vinningsskull. Han ville att jag skulle döda dem alla. Utan misskund, utan nåd. Han ville styra ödet.
***
Jag står i tronsalen och väntar, Def och Ismael står bredvid mig. Palatset är smyckat för bröllop, det kommer att ske här. Min far böjde sig för många av deras krav men inte detta. Om han ska förlora en son så ska vi gifta oss här.
– Nervös?
– Ja Ismael, jag är nervös.
– Vänta bara tills i natt.
Jag ser på honom och ler. Han skulle bara veta att vi redan älskat, jag ser på gästerna. Alla digniteter som är inbjudna, festen kommer att vara i en vecka och som vid alla sådana här tillfälligheter så kommer det att skrivas avtal.
Min far kommer in i salen och alla reser sig och bugar sig, han svarar på dem och vi reser oss. Han tittar på mig och ett leende spelar på hans läppar, jag svarar på det. Jag ser smärta glida över hans ansikte och jag ler lite större och han ser på mig och ler tillbaka.
Jag har funnit mig i mitt öde, en gonggong hörs och jag vänder på huvudet. Jag ser henne komma gående och jag andas in sen ut, hon är klädd i en vitt lång klänning av siden. Hennes kvinnliga följeslagare går bredvid henne och hon går inte, hon skrider, eller glider fram över golvet.
Klänningen gör så att det ser ut som om hon svävar fram. Hon har håret dolt bakom en huva och ansiktet är dolt bakom en slöja. Följet kommer fram till oss och jag ser på henne och hon ser på mig, ett leende dansar på mina läppar och jag hoppas att det gör det på hennes med. Vi vänder oss mot min far och översteprästen, ceremonin startar.
***
Jag ser hennes nakna kropp lysas upp av månen, jag smeker den med en lätt beröring av min hand. Hennes smeker min lika mjukt, vi delar på oss och jag tar min hårt erigerade penis i handen och sätter den mot hennes slida, vi ser varandra djupt i ögonen och våra kroppar möts när jag glider in i henne.
Vi älskar och vi kommer tillsammans, min säd fyller hennes inre och vi ser på varandra. Ett leende spelar på våra läppar och jag viskar.
– Jag älskar dig min fru, min prinssessa.
– Jag älskar dig min man, min prins.
***
Epilog…
***
Jag ser hennes stå på balkongen, jag går fram till henne och kramar henne bakifrån.
– Välkommen hem min make.
– Tack min fru.
Jag kysser hennes nacke och hon lutar sitt huvud mot mitt bröst och sluter sina ögon.
– Jag har saknat dig min make.
– Och jag dig min fru.
Jag hör falkens skri eka mellan bergen och jag ser upp på himlen och ett leende spelar på mina läppar.
– Gick det bra min make?
– Ja min fru, svinet är död.
– Så bra min make. Hon är född.
Jag kramar henne lite hårdare, jag kysser hennes nacke lätt.
– En ny linje startar.
– Ja min make, vill du se henne?
– Ja min fru.
Hon stoppar ner handen i fickan på pälsjackan och hon tar fram sin telefon, hon visar mig en bild på en liten flicka. Ett leende spelar på mina läppar, blodslinjen fortsätter. Jag ser upp på himlen och ser på flygplanet däruppe, jag ser de vita strecken som det lämnar efter sig.
Den man som försökt döda vår linje är död, flickan kommer att växa upp och bli prinssessa som min fru. Hon vet dock inte om det, inte än. Kanske aldrig, vi får se vad ödet har i beredskap för henne. För oss, mig och min fru häruppe bland bergen i vår borg av ensamhet. Det var det min far aldrig visste. Vi delar samma öde jag och min prinssessa, vi kan inte dö. Inte av ålder eller sjukdom i alla fall.
***