– Prolog.
Jag skrattar, mina två kusiner Tobias och Jim skrattar. Deras bäste kompis Dennis skrattar, tio sekunder senare så finns de inte mer. Det sista jag minns är att vi skrattar. Jag skrattar så att hela min tjocka kropp skakar, sen minns jag inte mer förrän jag vaknar upp sjukhuset två veckor senare och får reda på att de andra är döda.
Att jag klarade mig är för att jag hade bälte, det hade inte de andra tre. Polisen förhörde mig om vad som hände. Jag berättade att jag och mina föräldrar och två yngre syskon besökte min farbror och hans familj. De bor ett par mil ifrån oss, mina kusiner älskade att meka med bilar framförallt den som vi krockade med.
De älskade Fast and the Furious filmerna. De byggde en Mitsubishi som finns i en av filmerna. Polisen frågade mig om jag var medveten om att de stulit alla delarna till bilen. Jag sa som det var, att jag inte hade en aning om det. Ingen i min familj var medvetna om det.
Jag var bara passagerare, jag hade bälte på mig så jag överlevde. Jag har sett bilder på bilen efteråt, att jag överlevde var ett mirakel. Olyckan ledde till att det skar sig mellan min far och min farbror. De anklagade mig på något konstigt vis för att jag överlevde.
Min far och mor blev heligt förbannade när det visade sig att min farbror och hans familj visste att de stal delarna. Att bilen inte var besiktigad osv. så det blev liv mellan bröderna och familjerna. Resten av släkten valde sidor, de är fyra syskon.
Min andre farbror tog sin andre brors sida och min faster och hennes familj tog min fars sida. Farmor och farfar hamnade i mitten. De valde ingen sida alls, vilket fick min far att gå i taket så han sa upp bekantskapen med dem med.
Vilket i sin tur innebär att jag och mina syskon inte har träffat vår farmor och farfar på sex år. Jag var sexton år när olyckan hände. Jag skulle börja på gymnasiet och jag hade hela livet framför mig. Jag skulle börja tekniklinjen och sen bli civilingenjör.
Det blev inte så, när jag vaknade upp på sjukhuset så fick jag reda på att jag om jag hade tur skulle kunna gå igen. Men det skulle krävas att par operationer och en massa rehab träning, det skulle även kräva en livsstils ändring för mig.
Jag vägde 119 kilo när olyckan hände, jag är 198 cm lång och då vägde jag som sagt 119 kilo. Jag hade tappat i vikt när jag låg i koma, men jag skulle behöva tappa ännu mer. Något hände med mig den dagen läkarna sa åt mig att jag skulle vara glad om jag kunde gå igen. Något inom min klickade till.
Jag vet inte vad, verkligen inte. Men något klickade till och jag bestämde mig. Jag ska göra ett Triathlon, var det kom ifrån har jag inte en aning om. Jag hade fram till den dagen aldrig tränat något. Verkligen inte, jag hade precis E i idrott i skolan och jag hatade att röra på mig.
Förutom om det inte gällde att ta mig från min dator i mitt sovrum till köket och matbordet. De gjorde första operationen och de var försiktigt optimistiska. Jag fick en fysioterapeut och en dietist knuten till mig. Jag började min rehab träning så fort jag fick tillåtelse till det.
Jag fick lämna sjukhuset efter ett par veckor. De hade då opererat min rygg och mitt högra ben. Jag kunde inte börja skolan, dels så hade jag missat för mycket och som sagt. Jag skulle opereras minst en gång till.
Det skulle bli två operationer till inom ett år. Två operationer till och väldigt mycket rehab träning. Jag gjorde exakt som hon sa till mig, hon har ett namn. Hon heter Rebecka och hon med sin träning och jag med min vilja bevisade för läkarna att de hade fel.
Jag kan mer än att gå i dag. Jag följde dietistens kostråd slaviskt, så med träningen och förändringen av kosten. Eller hela min livsstil så gick jag ner i vikt, ett år efter olyckan så vägde jag 92 kilo. Min kropp var inte riktigt där den är idag men grunden var lagd.
Jag sökte om, jag valde samhälle/samhälle i stället. Mitt stora intresse för datorer var inte lika stort längre. Jag visste helt plötsligt inte vad jag ville bli längre. Så jag gjorde ett omval och jag sökte till de två bästa skolorna i Malmö.
Jag kom in på båda och jag valde St: Petri. Jag började skolan tre veckor efter min sista operation. Jag hade kryckor de tre första veckorna, sen släppte jag dem och jag har aldrig använt dem igen. Aldrig någonsin, jag fortsatte att träffa Rebecka i ett år till innan hon friskförklarade mig.
Dietisten släppte jag efter ett par månader. Jag åt rätt och jag tappade i vikt, övervikten försvann och den ersattes av muskler. När det gått två år efter olyckan, så ställde jag upp i mitt första Triathlon. De arrangerar ett sådant lopp varje år i Malmö, jag tog mig i mål och jag grät när jag gjorde det.
Jag var väldigt långtifrån att vinna, men att jag klarade det var en större seger för mig än om jag vunnit hela skiten. Min familj grät med mig, allt hade inte varit en dans på rosor de två åren. Det var många bakslag, bråk med släkten, terapitimmar för att hantera drömmarna, dödsångesten, ångesten av att aldrig kunna gå igen.
Att kunna hantera ärren på min kropp, för jag har en hel del ärr på min kropp. Min rygg och mina ben är en karta av ärr, jag har ett par på bröstet med och ett på kinden. Det är ett tunt vitt ärr som bli ännu vitare när jag är ute i solen och det är en konstant påminnelse om det som hände.
Om olyckan som kostade mig mina kusiner och deras bäste vän. Som kunde dödat mig med, som kunde gjort mig förlamad. Men jag överlevde med allt som kommer med det. Inte bara skadorna utan även skuldkänslorna för att jag överlevde. Vilket jag också fick hantera i terapin.
Så att jag klarade att ta mig igenom mitt första Triathlon var en större seger än något annat i mitt liv. När jag vaknade dagen efter så insåg jag att jag vill göra fler Triathlon. Jag gick till en av mina större tryggheter i livet. Min dator, även om jag inte ville bli ingenjör längre så hade jag inte släppt mitt liv vid min dator för det.
Jag var inte mindre introvert än vad jag varit innan, eller kanske lite mindre. Så tillbringade jag fortfarande en hel del tid vid min dator. Jag började söka på träningsprogram för att bli bättre på Triathlon, jag frågade Rebecka vad hon visste om hur man tränar inför Triathlon.
Så med hjälp av internet och Rebecka så började jag att träna för att bli bättre på Triathlon. Jag började träna simning, cykling och löpning. Men även crossfit, crossfiten var Rebeckas tillägg till träningen, så jag tränade ett till två pass om dagen.
Jag simmade innan skolan på morgonen, jag cyklade eller sprang till skolan. Sen cyklade jag till Crossfit träningen på kvällarna. Jag cyklade eller sprang var jag än skulle. Jag duschade i skolans idrottssal varje morgon. Jag hade alltid ett ombyte med mig i väskan.
Jag tränade stenhårt i ett år, mitt mål var att göra det bättre i samma tävling i Malmö. Året gick och jag ställde mig på startlinjen, jag tävlade i seniorklassen även om jag bara var arton år. Starten gick och jag hoppade i vattnet och började att simma, vi tog oss upp ur vattnet och jag satte mig på min cykel och följde efter de som låg i täten.
När vi bytte till löpningen så var jag med bland de fem bästa. När vi gick i mål så var jag trea, jag kramade familjen och jag skrek ut min glädje. Det resultatet gav mig ännu mer blodad tand, jag bestämde mig för att anmäla mig till fler tävlingar.
Att fortsätta att träna som jag gjort, vilket jag gjorde och jag fortfarande gör. Tränar väldigt mycket, det har gått sex år sedan olyckan. Det har gått fyra år sedan jag blev trea i mitt andra Triathlon, det gjorde så att jag ställde upp i SM året efter.
Jag blev tvåa och fick ställa upp i JVM i Triathlon, jag gick med i en klubb. För det mer eller mindre förväntades av en att man ska vara med i en klubb. Det gav mig andra träningsmöjligheter, medlemsavgiften gjorde så att jag kunde träna simning utan att behöva betala själv.
Att jag kunde träna inomhus på vintern när det behövdes osv. Men jag tränade på mitt sätt även om jag var med i en klubb. Jag fick en tränare knuten till mig, det tog två veckor sen var vi på kant med varandra. Jag åkte till Schweiz där JVM skulle gå av stapeln.
Mina föräldrar och syskon följde med och hejade på mig. Min tränare var också med, han kom med en massa taktiska förslag. Jag såg på honom och sa.
– Jag kommer att göra som jag alltid gör, jag kommer att simma så fort jag kan, jag kommer att cykla så fort jag kan, sen kommer jag att springa så fort jag kan. Så får vi se vad som händer när jag kommer i mål.
Jag stod där på flotten som vi skulle starta ifrån, jag hoppade i vattnet och började att simma, sen cyklade jag och sen sprang jag. Jag förlorade kampen om guldet och silvret i spurten. Jag blev trea och jag kramades länge med min familj. Min ”tränare” hade en massa synpunkter. Jag såg på honom och sen så sa jag.
– En sak ska du ha väldigt klart för dig. Du bestämmer inte över mig, passar inte mitt sätt att träna och tävla på så får det vara så. För detta är mitt sätt att träna och tävla på. Du förstår, jag skulle varit död eller förlamad för tre år sedan. Nu blir jag trea på JVM. Om inget annat så bevisar det att min metod fungerar för mig. Jag tävlar inte mot de andra, jag tävlar mot mig själv och min kropp. Jag skulle varit förlamad, läkarna sa att jag hade kanske 15% chans att kunna gå igen. Tre år senare så blir jag trea på JVM. Så passar inte min inställning eller mina träningsmetoder dig så får det vara så.
Sen gick jag till prisutdelningen och jag fick min medalj, när vi kom hemifrån JVM så ställde jag upp i två tävlingar till. Jag blev tvåa i en och jag vann den i Malmö. Jag slog de bästa seniorerna. Jag skötte mina studier lika bra som jag skötte min träning.
Eller sköter min träning. Sommaren efter JVM och segern i Malmö så stod jag i valet eller kvalet om jag skulle fortsätta med Triathlon. Det som fick mig att tveka mest var tränaren i klubben. Jag valde att fortsätta, det tog inte lång tid innan vi kolliderade ordentligt han och jag.
Det slutade med att han inte fortsatte som min tränare. Jag fick en annan tränare, en tjej som var tre år äldre än mig. Hon heter Emelie. Hon fick sluta på hög nivå efter att hon skadat hälsenan. Efter den skadan så kom hon inte tillbaka på samma nivå.
Så hon la ner sin elitsatsning och blev tränare i stället. Hon var den enda i föreningen som vågade gå emot den andre tränaren. Så hon valde att bli min tränare. Hon lyssnade på mitt träningsupplägg, på mitt kostintag och på varför jag tränar och tävlar. Hon nickade bara och sa.
– Det ser bra ut, jag har några förslag. Framförallt när det gäller cykelträningen och hur du sitter på cykeln. Du sitter inte optimalt.
Jag såg på henne.
– Visa mig.
Hon gjorde det och jag lyssnade på henne och hon ändrade en del inställningar på min cykel och jag blev en bättre cyklist. Hon kom med synpunkter på min simteknik. Jag lyssnade igen och jag gjorde förändringar och jag blev bättre simmare. Hon hade synpunkter på min löpteknik, jag lyssnade igen och jag blev en bättre löpare.
Förändringarna gjorde mest så att jag sparade energi och kunde prestera bättre. Den största skillnaden kom i cyklingen, att sitta rätt på cykeln sparar väldigt mycket kraft och energi. Så året efter så vann jag SM, jag kvalificerade mig till EM både för U21 och EM för seniorer. EM för U21 gick i England och EM för vuxna gick i Österrike.
Vi åkte först till Österrike för stora EM. Jag slutade fyra, jag missade medaljen med trettiosekunder. Vi åkte hem och jag var nöjd, jag hade gjort mitt bästa mot en hel del av världseliten. Jag tränade inför U21 EM. Vi åkte till England och jag vann tävlingen, jag vann med en minut till tvåan.
Vi åkte hem och jag ställde upp i tävlingen i Malmö och jag vann igen. Jag började sista året på gymnasiet, jag pluggade och tränade inför kommande år. Jag satte upp ett nytt mål, jag ska göra en Iron man tävling på Hawaii.
Det skulle innebära en markant ökad träningsmängd. Jag var beredd på att göra det, jag var beredd på att öka min träningsmängd. Så jag pluggade mitt sista år på gymnasiet, samtidigt som jag tränade inför något som kallas det tuffaste man kan göra som atlet.
Det jag tävlar i annars kallas för olympiskdistans, då simmar man 1500 meter, cyklar 40 km och springer 10 km. I en Iron man så simmar man 3860 meter, man cyklar 180 km och springer 42,2 km. Det blev ett långt år, där jag ”offrade” hela upplevelsen med studentåret. Jag festade inte, jag tränade.
Jag festade inte ens på min student. Jag var med på utspringet, dagen efter så åkte jag till Norrköping för SM. Jag vann och åkte hem och fortsatte mina förberedelser inför min första Iron Man. Men innan jag skulle resa till Hawaii och Iron Man så skulle jag vara med i VM för seniorer och för U21 ungdomar.
VM för seniorer gick i Kanada och U21 VM gick i Spanien. Jag åkte till Kanada med familjen och Emelie. Vi åkte dit ett par dagar innan så att jag kunde anpassa mig till tidsomställning osv. Dagen för tävlingarna kom, starten gick och jag hoppade i vattnet och simmade, jag var med i täten på simningen, sen cyklade vi och snart så var vi tre som brutit oss loss från de andra.
När vi kom in till växlingen så ledde jag med tjugo sekunder före tvåan och trean. Växlingen gick väldigt bra den gick lite sämre för de andra två. Så min ledning växte, jag kom in i mitt tempo och höll undan för de två som jagade mig.
Det var två bröder från Frankrike, de blev etta och tvåa på OS. Jag fattade inte riktigt att jag vunnit när jag kom i mål. Det tog ett antal sekunder innan jag landade i det faktum att jag vunnit. Då sprang jag fram till mina föräldrar och jag kramade dem. Jag kramade Emelie och sen mina föräldrar igen.
Vi reste hemifrån Kanada, Triathlon är ingen stor sport i Sverige så det blev bara en mindre nyhet på sportsidorna. Men det underlättade när min far och min mor skulle försöka skaffa sponsorer. Emelie meddelade att jag skulle kunna få ekonomiskt stöd av Sveriges olympiska kommitté.
Det tillsammans med sponsorer skulle göra så att jag skulle kunna träna på heltid. Eftersom jag inte visste vad jag ville bli så passade det mig bra, att kunna ta ett sabbatsår och träna. Landa i mig själv och försöka komma på vad jag vill bli.
Mina föräldrar inledde sponsorjakten och jag tränade. Jag reste till U21 VM och jag vann där också. När jag kom hem så fortsatte jag att träna inför Iron Man tävlingen på Hawaii. Mina föräldrar gjorde sitt bästa för att skaffa sponsorer till mig.
Men de har sina arbeten att sköta så de tog kontakt med en agent som hjälpte mig med det. Det tog ett tag men jag fick en kläd och sko sponsor. Han fixade en cykel till mig genom ett företag som gör tävlingscyklar och andra sponsorer så att jag kan leva på min träning.
Jag ansökte om stöd ifrån Svenska Olympiska kommittén och bad om stöd från dem. Eftersom jag vunnit VM så var det svårt för dem att inte hjälpa mig. Så jag kunde träna så mycket jag ville, jag tjänade inga miljoner men jag klarade mig.
Sommaren passerade och oktober kom. Det blev dags för den ultimata utmaningen. Den som är bäst i världen just nu är en norrman, jag bestämde mig för att hålla hans rygg så länge det gick. Vi reste till Hawaii och vi kom dit en vecka innan tävlingarna skulle börja.
Det var bara jag och Emelie, vi bodde på ett mindre hotell och vi acklimatiserade oss i en vecka. Jag tränade bara lätt, inget ansträngande alls. Dagen för tävling kom, den bästa tiden är 7 timmar och 40 minuter. Starten gick och vi började att simma, jag tog rygg på norrmannen. Eller rygg, jag var en eller två placeringar bakom honom hela simningen. Jag höll samma tempo som honom, vi kom upp på land och vi sprang till våra cyklar.
Vi tog på oss våra hjälmar och skor, sen springer man i gång och hoppar på cykeln och ger sig i väg. Jag tog rygg på norrmannen igen, jag höll samma tempo som honom. Vilket gjorde att jag var topp tio fram till det var dags för löpningen.
Byte av skor, av med hjälmen, på med keps och sen iväg. Jag hade fortfarande ryggen på norrmannen. Med en mil kvar så tappade jag hans rygg, han sprang inte fortare. Det var bara vi andra som inte orkade hålla samma tempo som honom.
Jag slutade femma i min första Iron Man tävling. Det kändes som en vinst för mig. Men det var extrem jobbigt så frågan är om jag kommer att göra om det. Det tog mig nästan två veckor att återhämta mig ifrån tömningen av energi. Jag tränade inte på två veckor, jag åt och sov i princip. Sen började jag att träna så smått.
Jag ska kanske passa på att presentera min familj. Det är min mor, hon heter Jenny. Hon arbetar som inköpschef på ett känt företag som säljer skor, hon är 44 år gammal. Sen har vi min far, han heter Richard och arbetar på en bank med placeringar.
De tjänar bra båda två. Sen har vi mina två mindre syskon. Det är två år mellan oss, jag är nu tjugotvå år ung, mina två yngre syskon är då följaktligen 20 och 18 år unga. Hon som är tjugo heter Erika, han som är arton heter Emil.
Vi bor i ett hus i Malmö, vi bor i Slottsstaden. Inte mitt inne i smeten utan i utkanten. Men det är dock Slottsstaden, jag bor i ett Attefallshus i trädgården som mina föräldrar byggde just för att jag skulle få något eget.
Det är tjugofem kvadratmeter som är mina. Mina syskon bor inne i huset med våra föräldrar. Erika läser till 1 – 7 lärare, Emil går i gymnasiet. Han läser samhälle med uniformsyrkes inriktning. Han har en önskan om att bli polis en dag.
Han går på Paulisskolan. Både Erika och Emil har haft pojk och flickvänner. Det har inte jag, jag är tjugotvå år gammal och oskuld. Jag har kyssts med två tjejer i mitt liv, en gång när jag gick i sexan och en gång med Emelie. Det blev bara den kyssen, jag vet inte varför egentligen.
Men det blev bara så, det blev en kyss men inte mer. När jag funderat och landat i vad jag vill bli så bestämde jag mig för att bli fysioterapeut. Jag fick läsa in natur2 så jag gjorde det och sen sökte jag in. Jag kom in, jag har studerat i ett år.
Jag tränar fortfarande och mitt mål i år är OS i Paris. När denna historia tar sin början så ligger jag i min säng och sover. Jag vaknar med ett ryck. Jag är svettig och jag sätter mig upp och slickar mig om läpparna…

Kapitel 1.
Jag drömmer fortfarande om den där dagen när allt bara gick fel, jag hör fortfarande skratten och sen de skrikande däcken. Sen blir det tyst, väldigt tyst. Jag drar handen över mitt ansikte, jag går till toaletten i mitt lilla hus.
Det är ett stort rum, eller stort det är tjugofem kvadratmeter boyta. Jag kissar, när jag är klar så tvättar jag mina händer. Jag går tillbaka till sängen som står i andra änden av rummet. Jag känner på lakanen och de är alldeles blöta.
Jag drar av dem ifrån sängen och jag byter sängkläder. Jag tittar på klockan, den är halvsju. Det är dags att sätta sig på cykeln som står i rummet. Det är lördag så det är ingen skola idag. Jag tar på mig träningskläder och jag går till min kyl och jag tar en shake som jag förberett.
Jag dricker den samtidigt som jag väljer dagens träningsspellista. Jag rullar upp rullgardinerna och jag ser ut på det gråa vädret. Det regnar inte men det är grått, väldigt grått. Jag stoppar i hörlurarna och sen går fram till motionscykeln, Jag sätter mig på cykeln och börjar att cykla.
Som alltid när jag börjar att träna så försvinner alla tankar på vad som hände den där natten. Jag kommer upp i det watt tal som jag ska träna i. Två timmars cyklande, sen löper jag till Crossfit lokalen. Det är ungefär fyrtiofem minuter till en timmes löpning genom hela staden och en bit utanför den.
Där tränar jag dagens WOD sen springer jag hem igen. I morgon är det vila, jag vilar minst två dagar i veckan. Det är som en 5:2 diet. Fem dagars träning, två dagars vila. De dagar jag vilar, så vilar jag. Jag springer vart annat pass och simmar vart annat.
Cyklar och tränar crossfit gör jag varje pass. Den metoden fungerar för mig. Min vardag består av två saker just nu. Träna och plugga, där träningen upptar 80% av min tid. Pluggandet får stryka en hel del på foten. Jag klarar mina tentor men det är på håret ibland.
Jag tränar inför OS om tre månader, det kommer att gå av stapeln i Paris. Det kommer att bli en galen upplevelse, mitt VM guld, mitt EM guld och två topp placeringar i Iron Man där jag blev femma första gången och trea andra gången har kvalificerat mig till OS. SVT fick nys om min historia på något vis.
De ringde en dag och ville göra en intervju med mig. Jag pratade med mina föräldrar om det. Vi diskuterade fram och tillbaka, sen gick jag med på det. Men jag ville läsa deras frågor först. Det fick jag göra, sen gjorde de intervjun.
Det låg givetvis mycket fokus på min resa så att säga. Från att fått domen om att kanske aldrig kunna gå igen. Till att ställa upp i ett Triathlon ett år senare och genomföra det. Som jag sa i intervjun.
– Det är den största segern för mig.
– Kommer det att slå ett OS guld om du skulle vinna det?
– Det vet jag inte, för jag har inte vunnit ett OS – guld. Men jag har inte fått samma glädjerus när jag vunnit mina medaljer, eller av mina topplaceringar i Iron Man.
Intervjun gjordes bland annat i mitt lilla hus i trädgården, de följde med mig på min löprunda. Eller de filmade mig när jag började att springa sen filmade de mig när jag kom fram till träningslokalen. Enligt min agent så var det en kanonintervju, jag gick hem i stugorna och han fick fler sponsorer. Vilket innebär fler sådana uppdrag. Men som min far säger.
– De pengarna sätter smör och bröd på bordet.
Vilket är sant, eller i mitt fall så sköter min far placeringarna av merparten av de pengar jag tjänar. Den lilla tid jag har över till annat tillbringar jag oftast vid min dator. När intervjun sänts så hörde det bolag som ska sända OS av sig och frågade om jag ville göra en liknande intervju med dem.
Då hänvisade jag till min agent. En förhandling inleddes och sen fick de göra sin intervju. Det var en copypaste av SVTs intervju. De kommer att visa den när det närmar sig OS. Enligt min agent så störde det dem att de var tvåa på bollen så att säga. Jag tränar vidare, jag ska hålla mina watt…
Jag torkar mig och jag klär på mig mina träningskläder och regnställ, jag lämnar huset och går genom trädgården och ut på trottoaren. Jag ser mot Slottstadensskola och fotbollsplanerna som ligger vid skolan. Jag sätter på musiken och sen börjar jag att springa. Jag ser på klockan och jag kommer upp i det tempo som jag ska hålla hela vägen dit…
Jag stannar klockan och jag går in i träningslokalen. Jag tar fram de tömda gelerna. Det är sådana som cyklister använder sig av, jag går till omklädningsrummet och jag går in och byter om. Jag går uti lokalen och jag hälsar på de andra. Sen läser jag dagens WOD och sen sätter jag igång och träna…
Jag kommer hem och går till mitt lilla hus, jag går in och tar av mig skorna. Jag går till min lilla toalett. Jag klär av mig och jag ställer mig i duschen och duschar av mig. När jag är klar så klär jag på mig och går in i stora huset. Jag går till köket och jag börjar med min frukost.
Eller det är mer av en brunch. Jag tar fram vågen och sen börjar jag att väga upp min mat. Det är en hel vetenskap som är kul att nörda ner sig i. Jag har gjort det sen jag kom i kontakt med dietisten på sjukhuset.
Sen så har jag tagit det vidare så att säga, jag har med hjälp av blodprov och tester kommit fram till hur mitt energiintag ska se ut när jag tränar. Hur mycket jag tränar, så ska jag äta en viss mängd mat under dagen. Jag gör mina shakers själv.
Jag lägger inte till några som helst tillskott, jag får vad jag behöver i min mat. Varken mer eller mindre. Jag sätter mig med min mat när jag är klar och jag börjar att äta.
– Michael.
– Mor.
– Du sprang iväg tidigt idag, Michael.
– Ja, jag vaknade tidigt, mor.
– Drömmar?
– Ja, jag drömde om det som hände.
Hon kramar mig och jag lägger min arm om henne och kramar henne tillbaka.
– Vad ska du göra efter maten, Michael?
– Inget, jag är ledig i fyra timmar innan jag ska cykla igen. Vadå då?
– Jag behöver hjälp med att klippa ett par grenar från träden därute och jag når inte upp.
– Var är far?
– Spelar golf.
– I detta vädret?
– Det regnar inte, Michael.
– Förvisso, är Emil med honom?
– Ja.
– Var är syrran?
– Det var fest på någon nation igår.
– Så hon sover?
– Haha, ja hon sover.
– Jag ska bara äta så hjälper jag dig sen, mor.
– Tack, Michael.
Hon går i väg och jag äter vidare, jag hade planerat att spela ett par timmar. Men det kommer att bli tid till det med efter klippandet. Hoppas jag i alla fall. Jag är ett WoW fan, jag har spelat det sen jag var tio år gammal. Jag spelar alla versioner av spelet. Gamla, nya och Hardcore.
Jag har prövat andra spel men inget har fallit mig på läppen som WoW. Min huvudkaraktär är en Druid som jag spelat sedan dag 1 av mitt spelande. Sen har jag två andra karaktärer som jag också spelar. Det är en Paladin och en Hunter, jag har testat andra karaktärer och ingen av dem har varit lika roliga som de tre karaktärerna.
Jag spelar Alliance, jag har alltid spelat som Alliance. Jag spelar inte alls lika mycket nu som jag gjorde förr, nu så är det avkoppling ifrån träningen och skolan. Förr så var det mitt liv, verkligen mitt liv. Jag tillhör samma Guild som jag gjort hela tiden.
De som jag spelar med är mina bästa vänner i livet. Jag har aldrig träffat någon av dem på riktigt så att säga men de är mina bästa vänner i livet. De jag talar mest med vet om alla mina hemligheter. Jag äter färdigt och jag dukar av och diskar och plockar undan efter mig.
Jag säger till min mor att jag är klar och redo att hjälpa henne. Jag ska bara klä på mig lite varmare kläder. Hon tar på sig sina ytterkläder, jag går till mitt lilla hus och tar på mig varmare kläder. Sen går jag ut till henne och jag hjälper henne med att beskära träden i trädgården.
Det tar en timme, sen är vi klara. Hon samlar ihop grenarna som jag klippt ner till henne. Jag går till mitt hus och jag klär av mig. Jag sätter mig vid min dator och jag loggar in på mitt WoW konto och börjar att spela…
Min klocka piper till, jag loggar ut och byter om. Jag går fram till cykeln och jag sätter mig på den. Jag sätter flaskan med shaken i till munnen och jag tömmer hälften av den. Sen börjar jag att cykla, jag kommer upp i rätt watt tal och jag håller dem i två timmar.
När jag är klar så tömmer jag resten av shaken, jag går till toaletten och jag duschar. När jag är klar så smörjer jag in min kropp med en fuktande kräm. Jag duschar två till tre gånger om dagen, jag tränar simning. Så min hud behöver återfuktas för att huden inte ska torka ut så att säga.
Jag klär på mig. Nu är jag färdig med träningen för idag. Jag ser på min bok som jag ska läsa i inför tentan som är om en vecka. Jag ser på datorn, sen på boken och sen på datorn igen. Jag suckar tungt och jag tar boken och sätter mig i min fåtölj och jag börjar att läsa i boken.
De sidor som vår lärare sagt att vi ska läsa i. Det tar inte många minuter förrän jag glömt bort datorn. Men det är en förhandling varje gång. Förstå mig rätt jag är intresserad av min utbildning, men datorn har varit en så stor del av mitt liv så jag får förhandla med mig själv varje gång jag ska göra något annat än att träna.
Det behöver jag aldrig förhandla med mig själv om, träningen räddade mitt liv kan man säga. Inte bara för att den hjälpt mig hit där jag är idag. För frågan är om jag inte drabbats av flera följdsjukdomar av min övervikt för eller senare om jag inte börjat att träna. Så jag pluggar i stället för att spela, det kommer att finnas tid till att spela senare…
Jag sitter vid matsalsbordet med resten av familjen, det är lördag då äter vi tillsammans. Det gör vi varje lördag och söndag, mor och far lagar middag tillsammans, sen diskar jag och mina syskon efter maten. Mina två syskon har bett mig att ta disken idag så tar de den i morgon. De ska ut idag.
– Ska du festa idag igen, Erika?
– Ja, brorsan.
– Där ser man, är det nation idag igen?
– Ja, det är nation varje dag om man vill.
– Förvisso, vad ska du då Emil?
– Hemma fest vid Ribban, en av mina gamla klasskamrater har fest.
– Där ser man, men visst jag kan ta disken.
– Tack brorsan.
De säger det samtidigt, så nu sitter vi vid bordet och äter middag tillsammans. Det är kött, sås och potatis. Jag har inte vägt maten, det gör jag inte med lördags och söndagsmiddagarna. Jag har bara ett önskemål om middagarna på lördagarna.
Ingen kyckling och inget ris. Det äter jag nästan varje dag, ris och kyckling. När jag tränar som hårdast så ligger jag på ett intag på 7 – 8000 kalorier om dagen. Det är en massa mat som ska in, det blir stora mängder ris och kyckling.
Jag hade inte kunnat göra som skrinnaren Van Der Poel och äta en massa kebabpizzor. Ibland får jag frossa i onyttigt för att få i mig kalorierna jag behöver men inte kebabpizza. Jag har dock frossat i pizza vid ett par tillfällen, mitt rekord är fyra Calzone efter varandra. Men jag använder andra metoder för att få i mig det jag behöver.
– Hur gick golfen idag?
– Den gick bra, Michael.
– För er båda?
– Jadå.
– Ska du träna i morgon Michael?
– Nej mor jag är träningsfri i morgon.
– Så bra, då kan du följa med oss andra till mormor och morfar.
– Javisst.
Mormor och morfar bor i Ystad, min mor är född där. Hon flyttade till Malmö när hon började att plugga. Det blev Malmö för att det inte fanns några studentbostäder i Lund. Hon och vår far träffades på utbildningen, det var kärlek vid första ögonkastet.
De började att plugga direkt efter gymnasiet båda två, vår mor blev gravid ett par år in på utbildningen, hon födde mig på sommaren. Hon var hemma i en termin sen pluggade hon vidare. Blev klar och gravid igen, sen fick hon det arbete hon har nu och blev gravid igen.
Vår far blev av naturliga orsaker klar före vår mor, han fick sitt arbete på banken som han fortfarande arbetar på. Han har arbetat sig upp till den position han har nu. Vi äter och pratar tills vi ätit färdigt. Sen dukar vi av och jag tar hand om disken, jag sätter in i diskmaskinen och det som inte kan diskas i den.
Diskar jag för hand, när jag är klar så säger jag god natt till mina föräldrar. Jag går till mitt lilla hus i trädgården, jag går in och jag går till min dator och jag sätter mig vid den och loggar in på WoW…
Jag vaknar och jag ser upp i taket, i natt så hade jag inga konstiga drömmar. Jag ser på klockan på min telefon. Den är nio på morgonen, jag spelade till två i natt innan jag loggade ut. Jag pratade med mina vänner, det var skönt att prata om andra saker än min träning, min skola eller varför jag inte har en flickvän.
Eller kommentaren om att jag inte kommer att få en flickvän om jag inte anstränger mig. När jag var arton så hade jag ett rätt så konstigt samtal med mina föräldrar som bottnade sig i om jag var homosexuell och inte vågade tala om det.
Om det var orsaken till att jag inte tagit med tjejer hem, eller att jag aldrig talade om tjejer osv. jag såg på mina föräldrar och jag tackade dem för att de pratade med mig om sådana saker. Jag sa som det är, jag är inte homosexuell.
Jag tänder på tjejer, men av en massa anledningar så är det som det är. Mobbningen av mig när jag växte upp för att jag var tjock, en nörd osv. sen skedde olyckan och de konsekvenser som den hade. Dels att jag började att träna, dels att jag skäms för mina ärr på min kropp. Jag är väldigt sällan utan tröja på mig oavsett hur varmt det är.
Jag har inte badbyxor på mig när jag simmar. Jag har en dräkt som liknar hajdräkter som simmare hade på sig förr. Jag skäms väldigt mycket över mina ärr. De är många och vissa av dem är fula, väldigt fula. Vi hade ett längre samtal om min blygsel och andra saker.
Samtalet innehöll också ett blommor och bin samtal. Det blev ett bra samtal, jag hoppas kunna ha ett liknande samtal med mina barn i framtiden. Men för att få barn så måste man ha en partner osv. jag går till toaletten. När jag är klar så klär jag på mig och jag går in i det stora huset och jag börjar med min frukost.
Jag tar fram vågen och börjar att mäta upp min mat. När jag är klar så sätter jag mig och börjar äta min gröt, mina mörka smörgåsar, jag dricker yoghurten, äter Granola till och dricker det kalla gröna teet. Min mor och far kommer ut i köket och de börjar med sin frukost. Min far ser på min.
– Är det dags för hårdträning?
– Ja, den börjar i morgon. Vi har plugg ledigt, jag har tenta på fredag. Så jag kommer att köra hårt hela veckan. Träna och plugga, varken mer eller mindre. Så nästa vilodag är inte förrän på nästa lördag.
– Då vet vi det.
Jag blir lite speciell när jag går in i bubblan. Jag bunkrar upp med massor av mat och sen äter jag som jag sa innan mellan 7 – 8000 kalorier om dagen. Jag ska träna ner mig rejält för att sen bygga på mig. Vi ska hem till mormor och morfar idag.
Mormor heter Britt och är pensionär, hon arbetade som tandläkare innan. Morfar som heter Sven är också pensionär. Han arbetade som byggnadsingenjör innan. Nu spelar de golf ett par dagar i veckan och är med vänner och de njuter av att vara pensionärer.
De har köpt en husbil som de ska åka runt med när de känner för det. Jag äter upp min frukost, jag frågar min mor när vi ska åka. Hon säger att vi ska köra vid tolv. Vi ska äta lunch och middag hemma hos dem. jag får ta med mig extra bananer och en shake eller två.
Så att jag får i mig vad jag ska innan jag börjar att träna i morgon. Jag lämnar köket och jag går till mitt hus och jag sätter mig vid datorn och jag börjar att spela. Jag ställer alarmet på min telefon så att jag inte ska missa tiden när vi ska köra. Jag loggar in och börjar att spela…
Min far parkerar bredvid mormor och morfars hus mina två syskon är bakfulla. Våra föräldrar är måttligt irriterade på dem. Framför allt på min bror för att han inte är mer än arton år. Syrran är tjugo och har längre snöre så att säga.
Vi går ur bilen, det tog mer än ett år innan jag kunde åka bil utan att svettas floder och vara livrädd. Jag åkte bara med mina föräldrar och inga andra. Jag har tagit körkort men jag väntade tills jag var tjugo innan jag gjorde det. Vår mormor och morfar bor i ett enplanshus i västra Ystad.
Vi går fram till ytterdörren och mormor öppnar dörren och vi går, vi tar av oss ytterkläderna och sen hälsar vi på dem. Vi kramar dem båda och sen går vi in deras vardagsrum. Vi sätter oss och mormor dukar fram lunchen. Varsin räkmacka.
Vi börjar att äta och prata, de ställer frågor till oss om hur det går i skolan. Vi svarar dem att det går bra, jag säger att jag har tenta på fredag. Erika berättar att de har inlämningsuppgifter. Hon ska snart ut på praktik. Vi pratar vidare om andra saker.
När vi är klara så blir det kaffe och kaka. Jag dricker inte kaffe, jag håller mig till mineralvatten. När vi ätit och druckit färdigt så sätter vi oss i sofforna och de börjar att prata golf. Vilket jag totalt ointresserad av. Resten av familjen spelar, men inte jag.
Syrran är inte lika aktiv som de andra är. De har bokat en golfresa till Spanien nu i vår, till påsklovet. De fyra ska åka ner, jag och syrran ska vara hemma. Vi har vår skola, det är inte säkert att vi är lediga på lovet. Jag har min träning med, jag följer ett väldigt strikt träningsschema inför OS.
Det börjar i morgon och slutar i lagom tid till OS. Jag kommer att träna i en cykel om fyra veckor. Där första veckan är tuffast och sen blir det lättare och lättare för att börja om med den första veckan igen.
Så fortsätter det hela tiden. Runt och runt…I tre månader innan vi är framme vid OS. Jag lyssnar bara med ett halvt öra på vad de säger. Tills morfar ser på mig och säger.
– Vad säger du om att norrmannen åkt dit för doping, Michael?
– Vilken norrman?
– Din antagonist, han som vinner Iron Man varje år.
– Har han åkt dit för doping?!
De ser på mig och sen på morfar.
– Läser du inte nyheterna, det var ute i morse. Han har inte följt reglementet om att informera om var han varit. Han är avstängd i arton månader.
– Det är inte detsamma som att han dopat sig morfar.
– De klassar det som det, Michael.
– Förvisso, men det betyder inte att han gjort det. Men frågan är varför han inte gjort det. De kommer hem till oss minst en gång i månaden och testar mig. När det närmar sig mästerskap så kommer de oftare. Det är inte så svårt att meddela dem. Det funkar med ett mejl bara, förvisso så ska du vara ute i god tid. Jag ska på träningsläger på Kanarieöarna en månad innan OS och tränar där. Jag meddelade det för sexmånader sedan. Så han är avstängd?
– Ja, som sagt läs nyheterna.
Jag tar fram min telefon och jag ser meddelandet från Emelie om att han är avstängd. Jag svarar på det, jag har haft telefonen på ljudlöst av någon anledning. Jag öppnar SVT sport och jag läser om nyheten där. Spekulationerna kommer att börja komma.
Frågan är om han kan svära sig fri från detta. Jag vill inte ens spekulera i om han är skyldig eller inte. Han har klantat sig, enligt artikeln så ska det vara upprepade gånger som han inte varit där han ska vara. Jag stänger ner appen och jag ser på de andra.
– Det är en konkurrent mindre.
– Ja, Michael.
Vi ser på varandra och vi ler. En konkurrent mindre är aldrig fel, verkligen inte. Han var tippad som favorit med, förutom honom så är det de brittiska bröderna en fransman, en schweizare och jag som tillhör förhandsfavoriterna. Med tanke på mina guld så är jag väl huvudfavoriten nu när han är borta.
Fast det är klart, dagsformen är väldigt avgörande i vår sport. Jag tar en klunk av mitt mineralvatten. Jag kommer att sköta min träning som jag ska, det förändrar inget för mig. Verkligen inte, jag kommer att få träna lika hårt ändå. Men en konkurrent mindre är aldrig fel. Verkligen inte. De fortsätter att tala om sin golfsemester…
Vi stannade till runt sju innan vi körde hem igen. När vi kom hem så gick jag till mitt hus och jag gick in och satte mig vid datorn. Det kommer inte att bli något spelande på hela veckan. Jag kommer att träna, plugga, äta och sova. Jag kommer inte att ha några problem att sova denna vecka…
Jag läser igenom tentan, jag lämnar in den och sen lämnar jag tentasalen och går till min cykel och jag sätter mig på den och jag sätter på mig cykelhjälmen och sen börjar jag att cykla. Jag cyklar från Malmö Universitet till Crossfit lokalen.
Jag går in och börjar att träna. När jag är klar så cyklar jag hem, jag går in i huset och går till köket. Jag plockar fram fem burkar med mat, kyckling, ris och grönsaker. Ja värmer burk efter burk i mikron. När jag tömt de fem burkarna så dricker jag två shakes och en tvåhundragramschoklad.
Det känns som om jag ska kräkas, men jag undviker det. Jag går till mitt hus och jag lägger mig på min säng och jag blundar och somnar. Jag vaknar en timme senare, jag packar min badväska och jag tar på mig mina kläder som jag springer i.
Jag tar på mig joggingskorna och jag börjar att springa. Jag ska till simhallen och simma. Jag kommer fram, jag visar mitt medlemskort. Jag går in och jag byter om, jag känner mig obekväm. Jag tar på mig dräkten vilket inte är lätt. När jag är klar så går jag till duscharna och duschar av mig. Jag går till bassängen, jag hoppar i och jag börjar att simma…
Jag ser på all mat som jag ska äta, jag blundar samlar mig och sen börjar jag att äta. Det är sista extrema måltiden, från och med i morgon så kommer jag att trappa ner. Jag har ett löp pass kvar. När jag har ätit upp så får jag kämpa lite för att inte springa in på toaletten och kräkas.
Jag diskar efter mig och sen går jag till mitt hus och lägger mig på sängen och somnar. Jag har inga som helst problem att somna. Verkligen inte…
Jag kommer hem, sista träningspasset är gjort. Jag ser på klockan, den är 23.00. De andra i klassen är ute och firar att vi har gjort tentan. De firar att ångesten inför den är över. Nu kan vi bara hoppas på att vi gjort tillräckligt för att klara oss. Jag går till kylen och jag tar fram två shakes, fyra bananer och två chokladkakor.
Jag går till mitt hus, jag sätter maten på mitt datorbord. Jag går till mitt badrum och jag klär av mig. Jag ställer mig i duschen och duschar av mig. Helvetesveckan är över, jag duschar klart och sen går jag till mitt datorbord och jag startar datorn.
Den har varit avstängd hela veckan. Jag stänger alltid av den när jag tränar mina extremveckor. Jag loggar in och sen klickar jag på ikonen för spelet, jag kommer in och jag trycker på play. Jag dricker av min ena shake, sen dricker jag min andra shake.
Jag klickar på den av mina karaktärer som jag vill spela ikväll, ikväll så kör jag på min main som det kallas. Min huvudkaraktär, min druid. Jag äter vidare och jag gör det man alltid gör när man kommer in i spelet. Jag kollar min brevlåda, sen AH och sen ger mig ut i spelet så att säga.
Jag följer surret i vår Discord kanal. Vi talar bara engelska i den kanalen, sen har vi kanaler där man kan tala sitt språk så att säga med andra från Sverige, Danmark, England osv. Vi har människor från väldigt många olika länder i Europa i vårt Guild som det kallas.
Vi är tre kvar som varit med sedan början, jag och två killar ifrån England. Jag börjar att spela. Jag gör quester och surrar med de andra i kanalen när jag får ett whisper från en i guildet.
– Kan du hjälpa mig med en sak?
Jag ser på namnet, det är ingen jag känner igen. Men det säger inte så mycket längre, jag är inte lika aktiv längre och guildet med sina niohundra olika namn så är det inte så lätt att hålla reda på vem som är vem.
– Det beror på.
– På vadå?
– Vad du vill ha hjälp med?
– En instans.
– Vilken?
– UBRS.
En känsla av nostalgi kommer över mig, jag kan inte låta bli att le lite.
– Visst.
– Tack!!
– Ingen fara, jag hoppar över i vår kanal.
– Ok då gör jag det med.
Vi byter kanal och vi är ensamma i den.
– Vad spelar du för karaktär?
– Druid som du, men jag är healer.
– Ok.
Hon är tjej eller kvinna, det kan man inte avgöra när man spelar med någon. Killar spelar som tjejer och tjejer spelar som killar. Namnen avslöjar inte i heller om det är en man eller kvinna. Hon är en Nightelf druid precis som jag.
– Varför ska ni köra UBRS?
– Quest och vi jagar ett speciellt Mount.
– Där ser man.
Jag kommer fram till samlingsplatsen för UBRS och vi går in, alla förberedelser görs och sen börjar instansen. Som sagt en känsla av nostalgi kommer över mig. Det var flera år sedan jag körde UBRS, det var min favoritinstans när jag började att spela. Vi pratar och skrattar åt det som händer i spelet och en känsla av att jag känt henne hela livet kommer över mig.
Hon kallar sig för Selene i spelet. Jag kallar mig för Skogsmumrik. Alla andra coola namn jag ville ha var upptagna. Hon är väldigt duktig på att spela sin karaktär. Vi börjar tala om andra saker än spelet, vi börjar tala om vad vi gör utanför spelet.
– Jag pluggar till fysioterapeut, Selene, vad gör du?
– Jag…
Hon blir tyst, jag säger inget. Jag trycker på knapparna på tangentbordet och jag gör min grej. Vi dödar ett monster och vi går vidare, hon får beröm för sitt helande. Hon säger tack.
– Fan det var svårt.
– Vadå, Selene?
– Att bli personlig, jag skulle kunna ljuga och hitta på vad som helst. Men det ligger inte för mig. Jag är skådis.
– Där ser man, jag förutom att jag pluggar är elitidrottsman. Så jag vet lite om att vara i rampljuset så att säga.
– Vad tävlar du i för sport?
– Triathlon.
Jag trycker på knapparna och vi dödar mindre levlade skurkar innan vi ska ge oss på den större bossen. Han har två livvakter som vi ska ta hand om samtidigt. Vi går till attack och jag springer fram när jag ska och jag attackerar honom och vi dödar den store bossen och hon säger.
– Är du Michael Kraft?
– Ja, jag är Michael Kraft.
– Jag såg intervjun med dig, min pappa är sportfanatiker. Han såg den och sen sa han åt mig att jag skulle se den. Det som hände och du sen gick genom kan bli en film.
– Kanske det, Selene.
– Jag heter Klara.
Jag går igenom skådespelerskor som heter Klara i mitt huvud.
– Wilson?
– Ja.
Hon är en internationellt känd skådis. Hon har varit med i två storfilmer, jag ser henne framför mig. Hon är rätt så lång, minst 175 cm. Jag alt tabbar och går in på IMBD jag skriver in hennes namn och jag ser på hennes profil där.
Hon är 181 cm lång. Jag tabbar tillbaka till spelet, alla andra har lämnat gruppen. Jag använder min Heartstone till att teleportera mig tillbaka till Stormwind och innet som är mitt hem där.
– Ja, Klara Wilson.
– Där ser man, så vi har en kändis i guildet.
– Haha, ja men snälla säg inget till de andra.
– Givetvis inte, jag är inte så aktiv längre. Vi är tre kvar som varit med ifrån början. Jag och två engelsmän, de raidar fortfarande. Det gör inte jag, jag spelar numera för att det är en skön avkoppling från träningen och skolan. Jag har precis avslutat en väldigt tung träningsperiod. Då är det skönt att försvinna in i spelet. Tack för frågan om att vara med i UBRS. Det var länge sedan jag var där.
– Ingen fara, Michael. Jag måste bara fråga, ditt namn på druiden?
– Alla coola namn var upptagna, så jag bara skrev något. Det blev Skogsmumrik och det fungerade. Så jag gjorde samma sak med min Paladin och Hunter. Paladinen heter HeligeLars och Huntern heter DjungelMats. Det blev min grej så att säga. Alla mina pet till huntern heter Hasse med en siffra efter. Tramsigt jag vet, men pojkar är pojkar och allt det där. När de coola namnen var upptagna så valde jag unika namn. Det är namn som andra kommer ihåg.
– Hur många alts har du, Michael?
– Två, min Paladin och Hunter är mina alts. Jag har lika bra saker på alla tre, men de är mina alts. Tre var perfekt när man levlade de sista levlarna innan. Så att man fick rested på karaktärerna. Jag är väldigt glad att de gjorde om hela levlingsystemet. Det var ett helvete att bli level 120 kan jag säga.
– Ja det kan jag förstå, jag började spela för ett par år sedan. Det är som du säger, skön avkoppling. Det var faktiskt Henry Cavill som tipsade mig om att spela. Han är en riktig spelnörd.
– Jag har hört det, har du spelat med honom?
– Nej, jag började att spela på denna server. Sen var jag fast, det var han som tipsade mig om Druiden, feral när jag levlade och sen healer när jag blev 70.
– Bra tips, jag har inte tålamodet att stå där bak och hela. Jag gjorde det ett tag med min Paladin, men det var inte kul så jag blev tank i stället och nu spelar jag den som DPS Paladin. Huntern är också DPS speccad. Precis som druiden. Det har inte alltid fallit alla på läppen att jag spelat som jag vill. Men jag har aldrig brytt mig. Jag spelar för att jag tycker att det är kul, inte för att tillfredsställa andra. Jag har fått mina saker, det har kanske tagit lite längre tid än för andra. Men jag har sakerna och jag spelar som sagt för att koppla av.
– Jag med, jag spelar mest när jag spelar in filmer.
– Gör du det nu?
– Ja, jag är med i ett kostymdrama. Vi är i England och spelar in just nu, så jag sitter på mitt hotellrum och spelar på min bärbara speldator. Du då?
– Sitter i mitt lilla hus i mina föräldrars trädgård och spelar. Jag avslutade hell week precis.
– Och det innebär, Michael?
Jag förklarar vad det innebär, vi är kvar i grupp. Jag ser var hon är och jag flyger dit. Jag hjälper henne med det hon gör, som healer så gör du inte så mycket skada. Det gör däremot jag, när jag förklarat klart så säger hon.
– Jag har hört historier från vissa manliga skådespelare om sådana träningspass och maten de måste äta.
– Det är jobbigast, jag har alltid älskat mat. Jag var väldigt tjock innan det som hände, hände. Men det extrema som jag gör under de veckorna botar en nästan ifrån att äta.
– Det kan jag tänka mig, Michael. Nu får jag logga ut, jag ska upp tidigt i morgon.
– Det ska faktiskt inte jag, Klara.
– Lyckost, ska du spela i morgon med?
– Ja, jag är ledig hela helgen, Klara så jag kommer att spela i morgon med. Det är AV helg, så jag kommer att köra AV i helgen. Det är min favorit PVP.
– Då hörs vi i morgon, Michael.
– Det gör vi, Klara.
Hon loggar ut och hon lämnar vår kanal med, jag ser på klockan. Den är två på natten. Hon är i England så den är bara ett på natten där. Eller ”bara” allt är ju relativt. Jag loggar också ut, jag ser på bilden på IMBD. Hon ser väldigt bra ut, hennes ansikte där det första man ser är hennes lätt sneda ögon.
Hennes mamma är amerikansk kinesiska och hennes pappa är svensk. De är båda kända läkare som träffades och fick Klara. De bor både i Sverige och i USA, Klara bor för det mesta i Sverige. Det var här hon slog igenom, hon har gjort en raketkarriär.
Hon är fem år äldre än mig, jag ser på filmerna som hon varit med i. Den film hon slog igenom i är ett drama där hon spelar dottern till en schizofren mamma. Hon slog igenom med buller och bång med den rollen som snabbt blev nästa och nästa. Hon har gjort det mesta, från drama till komedi.
Jag stänger ner datorn och jag går till toaletten och gör mig klar att gå och lägga mig. Jag går till sängen och jag lägger mig. Jag stänger ögonen och jag somnar direkt…
Jag står i trädgården med min mor hon behöver hjälp igen. Min far och bror är och spelar golf igen så jag får rycka in som hjälp åt min mor. Hon behöver hjälp med att gräva i trädgårdslandet. Jag tar spaden och jag går fram till trädgårdslandet och jag börjar att gräva. Min mor står bredvid mig, jag väntar på frågan.
– Hur mår du?
– Jag mår bra, lite sliten. Men annars så är det bra, det är synd att jag inte visste om tentan när vi la planeringen för min träning bara. Jag är lite orolig för att jag ska missa tentan.
– Var den svår?
– Ja, men träningen gjorde det inte lättare. Som sagt jag önskar att jag vetat om den. Då hade jag planerat annorlunda.
– Hade det gått?
– Jag vet faktiskt inte mor, men jag hoppas på det.
Jag gräver vidare, hon tar in luft för nästa fråga.
– Hur går det med tjejerna, Michael?
– Precis lika bra, eller dåligt som det brukar göra mor.
– Är det fortfarande ärren som spökar?
Jag ser på henne, så här direkt brukar hon inte vara. Hon brukar linda in frågorna i bomull annars men inte idag. Idag så går hon direkt på pudelns kärna.
– Ja, det är ärren som spökar, mitt dåliga självförtroende och mitt något introverta sätt. Jag har inte en aning om hur man gör.
– Var bara dig själv, Michael. När du träffar rätt tjej så kommer hon inte att bry sig om ärren.
– Frågan är om jag kommer att pricka rätt mor.
– Du lär inte göra det om du sitter i huset där och inte är ute och lever, Michael.
– Vi får se efter OS, mor.
Hon ser på mig, hon öppnar munnen. Men hon stänger den igen, jag gräver vidare. Sen säger hon.
– Sen efter OS så är det Iron Man, sen efter det så är det något annat, Michael.
– Det låter på dig som om jag inte vill träffa någon mor.
– Du agerar som om du inte vill det, Michael.
Jag svarar inte direkt, jag gräver under tystnad i en minut eller två. Sen säger jag.
– Jag vill verkligen inte leva ensam mor, verkligen inte. Jag vill inte leva resten av mitt liv som oskuld och knappt kysst. Men du ser inte blickarna jag får i omklädningsrummet på badhuset, eller i omklädningsrummet på Crossfiten. De blickarna kan knäcka den bäste mor. Jag ser äcklet i deras blickar.
– Eller så är det bara du som överdriver, Michael. De är inte så hemska, verkligen inte.
Jag ser på henne, jag sätter spaden i jorden och jag säger.
– Så de är inte så hemska?
– Nej, Michael, de är inte så hemska längre. De är smalare och vita, till och med det största ärret har minskat i storlek och det är inte lika rött längre. Eller lila, de flesta av ärren är lika tunna som det på kinden. Det är ditt huvud som överdriver hur illa det är.
Jag ser på henne och säger.
– Har du skolat om dig till psykolog mor?
– Nej, men jag har rätt.
Jag ser på henne och jag gräver vidare en stund. Jag säger ingenting, det finns inte så mycket att säga. Vi ser på mina ärr på olika vis, det är väl egentligen inte de synliga ärren som är värst. De är dock en bra ursäkt, ärren inombords är värre.
Skuldkänslorna av att jag överlevde och inte de, mobbingen av mig när jag var yngre osv. träningen efter olyckan blev en bra ursäkt för att slippa möta mina demoner. Mitt dåliga självförtroende när det kommer till relationer med andra människor då inte bara det motsatta könet.
Utan alla nya bekantskaper, på nätet så är jag en anonym person. Eller efter igår så är jag mindre anonym, jag gräver lite till och jag får inse att min mor avslöjat mig. Frågan är hur länge hon väntat med att konfrontera mig. I flera år, nej det tror jag inte. Det skulle inte vara likt henne, fast det är klart. Far har kanske stoppat henne, nu är han inte hemma och hon passar på att konfrontera mig.
– Hur länge har du velat säga detta, mor?
– Ett tag.
– Ok, jag kommer inte göra allt för stora förändringar innan OS i alla fall. Jag hör vad du säger, jag tar det till mig. Sen får vi se var det hamnar, men just nu så ligger allt mitt fokus på OS, eller på OS och skolan.
– Ok, bara du tänker på det så är jag nöjd.
– Jadå, jag tänker på det. Men det är fortfarande vad det är, mor.
– Ja, Michael.
Jag fortsätter att gräva och vi talar om andra saker en stund. Jag gräver färdigt och min kropp har fått lite träning idag. Fast det är vilodag idag, jag går in i mitt hus och jag går in i duschen och duschar av mig.
Det är svettigt att gräva, jag tar på mig kläder och sen sätter jag på min tv och jag väljer en film med Klara på en av streamingtjänsterna. Det är en actionfilm, jag lutar mig tillbaka i min soffa och jag lägger benen på soffbordet och jag slappnar av och ser på filmen…
Jag sätter på mig hörlurarna och jag startar mitt spel, jag går in i Discordkanalen och jag hälsar på de som är där. Jag klickar på min Hunter och jag börjar att spela. Jag håller koll i guildchatten om vem om loggar in, jag hoppas att Klara loggar in.
Jag spelar hela kvällen och fram till två på natten, Klara loggar inte in och jag känner mig lite besviken. Men hon arbetar så hon har kanske inte tid. Jag loggar ut och jag går och lägger mig. Jag stänger ögonen och somnar…
Jag ser på min syster, hon är ganska så bakis.
– Har du tid att plugga Erika med tanke på att hur mycket du festar?
– Sköt du ditt, Michael så sköter jag mitt.
Jag ser på henne, jag svarar inte på hennes kommentar. Jag fortsätter att äta.
– Jag har i alla fall ett liv, Michael.
– Ett liv som består av supa ner dig och ligga runt, om det är din definition om att leva så är jag glad att jag inte ”lever”
– Jag får i alla fall ligga, Michael.
Jag säger inget, jag förbannar mig själv för att jag gav mig in i denna ordväxling.
– Jag väljer kvalité framför kvantitet, syrran.
– Far åt helvete!
– Detsamma.
Jag reser mig och dukar av min frukost, våra föräldrar som hörde Erikas skrikande kommer ut i köket.
– Vad händer?
– Inget.
Det är Erika som svarar.
– Vi diskuterar bara lite.
– Om?
– Hennes festande och min brist på festande. Vi sa saker som sårade den andre. Vi menade dem nog båda två.
Jag lämnar köket och går till mitt hus, jag är träningsledig idag med. Jag gör som igår, jag sätter mig i soffan och jag sätter på en annan film med Klara. Det är hennes första film som hon fick så mycket fin kritik för. Hon vann en del priser med för den rollen…
Söndagsmiddagen är lite ansträngd, jag och Erika pratar inte så mycket, vi svarar på tilltal båda två. Varken mer eller mindre, när vi ätit klart så dukar vi av. Vi hjälps åt med disken. Jag går ut till mitt hus och jag sätter mig vid datorn och jag loggar in på den. Jag sätter på mig mina hörlurar och jag börjar spela och prata med de andra. När jag spelat i ett par timmar så får jag en whisper.
– Hej, vill du hjälpa mig?
– Gärna.
Jag lämnar kanalen som jag satt i och jag går på kanalen där vi kan tala svenska.
– Hej, Michael.
– Hej, Klara. Vad behöver du hjälp med?
– Jag stör inte i ditt AV spelande?
– Nej då, jag kan inte få högre rang och jag har alla delar av det jag vill ha i PVP på mina tre karaktärer så jag spelar bara AV för att det är kul. Så vad behöver du hjälp med?
Hon berättar och det är ett långt Quest som innehåller flera delar. Jag har gjort det så jag kan guida henne genom det. Jag vet var fällorna är så att säga, det är ett tidskrävande Quest om man inte vet vad man ska göra. Så vi sätter i gång och börjar att questa. Jag kör min Paladin idag.
– Hur går inspelningen?
– Framåt, det är alltid något som strular. Men den går framåt, vi håller tiden enligt de som har koll på det.
– Vad är det för kostymdrama?
– Typ Jane Austen, men utan att vara Jane Austen. Jag spelar en ung kvinna som blir förälskad i en adelsman. Jag kommer från en mindre fin adelsfamilj och sen så blir det, det normala dramat i sådana filmer.
– Slutar det lyckligt?
– Det avslöjar jag inte, Michael.
– Attans, Klara.
Hon skrattar och vi spelar vidare och vi pratar om andra saker. Om skola, om föräldrar, syskon osv. vi löser Quest efter Quest. Vi kommer fram till det sista questet och vi löser det. Hon lämnar in det och hon får sin belöning, en väldigt bra armour del. Vi avslutar spelet, men innan vi gör det så frågar hon mig.
– Ska du spela i morgon med, Michael?
– Ja, jag tror det. Jag har träning och skola i morgon så det blir inte förrän på kvällen.
– Då kanske du kan hjälpa mig med nästa Quest i morgon?
– Jadå, det löser vi Klara.
– Tack, Michael.
– Ingen fara, Klara. Vi hörs i morgon.
– Det gör vi.
Vi loggar ut och jag går och lägger mig…
En månad senare. OS är två månader bort. Jag har precis avslutat hell week, jag sitter nyduschad och klar vid datorn. Jag har spelat nästan varje kväll med Klara sen vi spelade första kvällen. Fram till i söndagskväll, på måndagen så började jag med hell week.
Bråket med min syster reddes aldrig upp ordentligt, vi pratar med varandra men det är en spänd stämning mellan oss. De andra tre i familjen märker av den. De andra åkte i väg på sin golfresa de hade en trevligresa. Jag och syrran pratade knappt med varandra. Våren har exploderat det är varmt och behagligt ute. Det gör det lättare att träna mina väldigt tunga löp och cykelpass. Jag klarade min tenta, jag var ganska nära att inte göra det.
Men jag gjorde det och det är jag nöjd med. Så veckorna gick, jag tränade, pluggade, spelade, åt och sov. Nu startar jag upp mitt spel och jag loggar in och jag börjar att spela. Det tar inte många minuter innan jag får en whisper om att vi ska byta kanal och prata. Jag gör det och hälsar på henne när hon kommer in i kanalen.
– Hej, Klara.
– Hej, Michael. Hur är det?
– Det är bra, jag är trött men det är bra. Hur är det själv?
– Jag är också trött, allt som kunnat gå fel denna vecka har gjort det.
– Vadå då?
– Bråk, sjukdomar och skador. Så vi kommer att bli försenad med minst en vecka vilket inte är kul. Det har varit en seg inspelning, min motspelare är ett kålhuvud. Varken mer eller mindre, frågan är om jag kommer att arbeta med honom igen.
– Har du något på gång?
– Ja, ett par saker. En film i Sverige och en ny tv – serie i USA. Jag får inte avslöja vad de handlar om. Varken filmen eller tv – serien.
– Ingen fara, men det är trist att det blivit strul, Klara.
– Ja jag har knappt spelat på hela veckan jag i heller. Jag har varit så trött på kvällarna av allt tjafs så jag har bara gått och lagt mig direkt.
– Det låter trist som fasen.
– Ja det är det. Vi skulle blivit klara i nästa vecka, nu skjuts allt fram minst en vecka.
– Ställer det till det, Klara?
– Nej, jag ska vara ledig ett tag. Jag har ett par tv – shower inbokade. Jag ska börja promota andra delen av rymdeposet som jag varit med i. Tredje filmen har snart premiär. Har du sett ettan och tvåan?
– Ja, det har jag. De är bra, du gör en bra roll.
– Tack, Michael.
– Det var så lite så Erika.
Vi börjar att spela, jag hjälper henne med ett annat questchain som det heter. Det finns ett oändligt antal sådana i spelet. Jag har gjort en hel del av dem, så jag vet som sagt hur man ska göra för att klara av dem. Vi spelar och pratar om allt möjligt. Våra föräldrar, våra syskon. Hon är också äldst, jag berättar hur olika jag och mina syskon är.
Hur min uppväxt präglat mig, hur olyckan spädde på den präglingen. Hon berättar om sin uppväxt, om hur hon precis som jag var överviktig när hon var yngre. Sen började hon att växa och hon träffades av puberteten och hon förändrades fysiskt.
Hur intresset för teater och att agera alltid funnits där sedan hon var liten. Jag ser på klockan, den är tre på natten. Tiden har bara runnit i väg. Just nu så gör vi ingenting i spelet. Vi sitter bara och pratar med varandra.
– Jag får gå och lägga mig, Michael.
– Jag med, Klara. Hörs vi i morgon?
– Ja, det gör vi. Vi är inte klara med den nya questchainen.
– Det är sant, sov gott så hörs vi i morgon, Klara.
– Detsamma, Michael.
Vi loggar ut från spelet och Discord som vi pratar med varandra genom. Jag går till toaletten och jag gör mig klar för att sova. Jag går till min säng och jag lägger mig i den och jag somnar nästan direkt…
Jag ligger i soffan och jag ser om de två rymdfilmerna med Klara, jag njuter av att vara ledig. Av att bra få koppla av, träningen den senaste veckan var brutal, frågan är om jag någonsin tränat så brutalt. Jag slog nytt rekord i intag av mat, 9000 kalorier skulle in.
Jag lyckades men jag mådde skit i en timme efter det. Men jag hade gjort ett brutalt pass innan dess. Med löpning, simning, cykling och till sist ett brutalt pass på crossfiten. Sen avslutade jag med att cykla hem och sen så åt jag som en galning. Jag har sett Van Der Poels träningsdagbok, min är värre.
Jag lägger mig på andra sidan av soffan. Jag flyttar på mig från en sida av soffan till den andra. Jag gör det när jag börjar stelna till, jag ser på shakern och bananerna på bordet. Jag ska tömma dem snart och äta upp bananerna.
Jag tar min shaker och jag börjar att dricka. Det är lika bra att ta tjuren vid hornen direkt. Jag sätter mig upp och skalar den första av sex bananer, jag ser Klara i en eldstrid tillsammans med den andre hjälten i filmen.
Jag ska inte säga att de plagierat Star Wars men mycket påminner om de filmerna. En hel del påminner faktiskt om Sagan om Ringen med. Egentligen så påminner filmen mer om Sagan om Ringen än Star Wars. Även om det finns referenspunkter till den med.
Jag äter upp bananerna och dricker upp innehållet i shaken. Jag sitter kvar med benen på bordet och jag ser färdigt filmen. När den är klar så kastar jag bananskalen, jag går uti trädgården och jag går över gräsmattan till andra huset.
Jag går in och diskar av min flaska som jag har min shake i. När jag gjort det så blandar jag en ny och jag sätter den i kylen. Jag ser på kylskåpsdörren och jag ser på fotografierna på mig och mina syskon.
Jag ler lite och sen går jag tillbaka till mitt hus. Jag sätter mig i soffan igen och jag sätter på en ny film. Denna är inte Klara med i. Jag lägger mig på sidan i soffan och jag börjar att se på filmen…
Det knackar på min dörr och min far kommer in, jag sätter mig upp och han ser på mig.
– Är du vaken?
– Jadå, vad har du på hjärtat?
– Vi ska i väg ikväll, vi kom på att vi glömt att berätta det för dig, Michael.
– Var ska ni?
– Till Nicklas och Saga, vi ska planera sommarens golfresa. Vi ska i väg i två veckor och resa runt i Sverige och spela golf. Innan vi åker till Paris och tittar på dig.
– Där ser man.
– Det har vi berättat, Michael.
– Det har ni säkert men jag har glömt bort det. Så ni käkar där?
– Ja.
– Jaja jag käkar en pizza eller något. Jag behöver lite kalorier och kolhydrater.
Jag ser på honom och jag ler, han ler tillbaka.
– Förresten kan ni köra mig till Uppsala om två veckor.
– Varför?
– Jag tänkte ställa upp i SM i tempocykling, bara för att se var jag står mot de bästa i Sverige i cykling.
– Javisst, varför kör du inte själv?
– För att jag inte har bil, men det har ni. Med takräcke där jag kan spänna fast min cykel.
– Du kan låna bilen, Michael.
– Förvisso men då har ni bara en hemma.
– Vi klarar oss om det bara är över helgen, Michael.
– Ja, jag kör upp på fredagen och hem på söndag morgon.
– Då får du låna vår bil.
– Tack, far.
– Hur känns det i kroppen?
– Tungt, det har nog aldrig känts så tungt någon gång förut far.
– Där ser man, ska det kännas så?
– Enligt Emelie så ja, sen så ska det lätta de närmsta veckorna innan jag gör det sista tunga träningspasset. Sen så ska jag lätta på och toppa inför OS.
– Norrmannen har överklagat sin dom.
– Ja, men frågan är om CAS hinner ta upp frågan innan OS. Sen så kommer han inte undan. Han har gjort fel, han vet om det. Men enligt vad jag hört så kommer alla hans sponsorer att dra om de säger att han är skyldig. Så han gamblar på att hans advokat ska få honom frikänd. Problemet är att hans trovärdighet har fått sig en rejäl knäck av detta.
– Ja, det vore konstigt annars. Så han har överklagat?
– Ja, men det kommer inte att spela någon roll för honom. Han är körd oavsett, han är borttagen från OS. Han har gjort fel och nu så får han ta konsekvenserna av sitt agerande. Han har ett väldigt stort ego, jag var tre kilometer ifrån att slå honom vid förra årets Iron Man. Hade inte min mage börjat att strula så hade jag slagit honom och amerikanen.
– Du låter säker på din sak, Michael.
– Det är jag också.
Min far ser på mig, jag möter hans blick.
– Så nu irriterar det mig lite att han inte får ställa upp, det skulle vara skönt att slå honom. Det är på tiden att någon gör det, jag känner mig säker på att jag slagit honom förra året om min mage inte bråkat.
Min far säger ingenting, det är nog första gången jag visar en sådan här sida. En tävlingsinriktad sida. Innan så har jag bara talat om att göra mitt bästa. Det handlar fortfarande om att göra mitt bästa. Men jag gillar inte norrmannen, han är en egocentrisk skit som tror att världen snurrar runt honom. Det gör den inte, verkligen inte.
– Han är en egocentrisk skit som tror att jorden snurrar runt honom. Han snackar en massa skit när man tävlar mot honom. Både före, under och efter tävlingarna. Jag tävlar fortfarande för att det är kul, far men han är ett svin.
– Ok.
– Ska brorsan och syrran med?
– Din bror ska, din syster ska iväg. Vad är det mellan er två?
– Jag sa vad jag tyckte om hennes festande, hon sa vad hon tyckte om min brist på festande och liggande runt. Det gick för långt och nu så är vi för envisa båda två för att be om ursäkt.
– Din mor och jag festande en del vi med när vi gick på universitetet.
– Flera gånger i veckan, far? Varje vecka?
Han ser på mig, jag ser på honom. Han säger inget mer om det, men han kommer att prata med vår mor. Han säger hej då och går iväg. Vår far är rätt så konflikträdd. I alla fall härhemma, eller om det inte är något allvarligt. Jag fortsätter se på filmen…
– Så din syster festar för mycket, Michael?
– Jag vet inte om det är för mycket, men det är väldigt mycket och enligt egenutsago så är det ny kille varje gång så att säga.
– Det låter som om du är orolig, Michael.
– Ja, jag är orolig att hon ska fara illa, Klara.
– Har du sagt det till henne, Michael?
– Nej, det har jag inte.
– Då ska du kanske göra det, det kanske inte hjälper. Men jag tycker att du ska säga det till henne, Michael.
– Ja, jag får väl det Klara.
Jag tar en klunk av ölen, jag unnar mig två öl idag. Det händer inte ofta, men idag så var jag sugen på en öl. Jag tar en klunk till.
– Hur går det för dig, Klara?
– Jodå, det har gått bra idag. Inget drama och kålhuvudet har skött sig.
– Så skönt.
– Ja verkligen, jag är ledig i morgon. Jag ska träffa Henry Cavill och hans flickvän. Vi ska träffas hemma hos dem.
– Där ser man.
– Vad ska du göra, Michael?
– Träna, tre pass i morgon. Simma på morgonen, jag cyklar dit. Efter simningen så cyklar jag till crossfiten. Sen cyklar jag hem, äter vilar och sen så springer jag på eftermiddagen. Kommer hem, äter vilar. Sen äter jag middag och om jag orkar så spelar jag en stund. Annars så ser jag på en film. Vi har inga föreläsningar i morgon. Sen ser resten av veckan ut ungefär likadant, men jag har lektioner de andra dagarna. Så då blir det lite mer pusslande med träningen. Men det är skönt att ha skolan, något annat att fokusera på.
– Tränar du varje dag?
– Nej, fem dagar i veckan och två dagars vila. Min kropp reagerar bäst på den mixen.
Vi fokuserar på något som händer i spelet och sen pratar vi om andra saker…
Jag ser på min syster och hon ser på mig.
– Jag är orolig, Erika. Varken mer eller mindre.
– Vadå, att jag ska bli alkis eller?
– Kanske det, men först och främst så är jag orolig för att någon ska göra dig illa. Våldta dig eller värre. Det finns en massa galningar, eller det räcker med en och alkoholen påverkar omdömet. Det gör den med alla.
Emil ser på oss, vi sitter i vardagsrummet. Mor och far är ute och handlar något till trädgården. Det är fredag och Erika ska ut idag igen, hon är klädd och påsen med hennes dricka står i hallen. Jag gjorde som Klara sagt åt mig att göra, berätta för Erika om min oro.
– Jag håller med Michael.
Vi ser på Emil.
– Jag är också orolig, Erika. Inte för att du ska bli alkis men att du ska fara illa. Det behövs bara en galning.
Hon ser på oss, hon kommer inte ge sig. Det är hon för envis för, vi är lika envisa alla tre. Det har vi fått av vår mor, hon är ännu envisare än vad vi är.
– Du ska inte snacka, Emil.
– Jag är inte i närheten av ditt festande Erika, inte ens i närheten.
– Vi är bara oroliga för dig, Erika. Skulle något hända så snälla ring, jag är trött på att vi bråkar hela tiden. Jag är som sagt bara orolig för dig.
– Jag med syrran.
Hon ser på oss, hon kommer inte att vika sig idag. Men förhoppningsvis så har vi väckt tankar hos henne. Hon reser sig och hon går till hallen, jag reser mig och jag går efter henne. Hon tar på sig skorna och hon ser på mig, jag möter hennes blick. Jag går fram till henne och jag kramar henne.
– Jag älskar dig syrran, jag är väldigt avundsjuk på dig för att du vågar.
Hon kramar mig med och hon kramar mig lite hårdare när jag säger att jag älskar henne.
– Jag älskar dig med, din tomte. Jag lovar att vara försiktig, Michael.
– Ring om något händer så kommer jag direkt.
– Ja, jag lovar.
Vi släpper varandra och hon går ut genom dörren, hon stänger den bakom sig och jag ser på Emil. Han ser lite förvånat på mig.
– Jag älskar dig med Emil, jag är bara dålig på att visa det. Även om du inte festar lika mycket som henne, så var försiktig när du gör det och som jag sa till henne. Tveka inte att ringa om något händer.
– Nej, Michael.
– Bra.
Jag går till köket och kylen, jag tar fram maten som vi ska äta idag och jag börjar att laga den. Kycklinggryta med ris, om det är något jag kan så är det att laga kyckling…
Ytterligare en månad senare, sista hell week innan OS. Det är sommarlov, jag har klarat alla tentorna i skolan. Vissa med ett nödrop, men jag har klarat dem. Jag och Klara spelar med varann så ofta som vi kan. Egentligen så spelar vi inte så mycket. Vi pratar mest, eller fokuset ligger på att prata med varandra. Vi pratar om min träning och hennes filmer. Hon är ledig ett tag nu, eller hon är ledig hela sommaren. Hon ska göra ett par reklamjobb, men inget mer.
Hon är klar för den svenska filmen och hon har fått rollen i tv – serien. Den ska spelas in på olika platser på jorden. Hon har avslöjat så pass mycket som att det är en fantasyserie. Inspelningarna börjar efter sommaren och den kommer att vara i minst åtta veckor.
Hon har fått ett träningsschema som hon ska börja att följa om en vecka. Jag frågade om hon ville skicka det till mig, hon gjorde det och jag såg på det. De ska trimma hennes kropp. Hon kommer att bli ”biffigare”. Jag sa det när jag läst igenom träningsprogrammet och kostschemat, det är mycket ris och kyckling.
Hon kommenterade det och jag sa, välkommen till min värld. Jag har delat med mig av mitt recept på min shake mot ett löfte om att inte avslöja för någon om vad den innehåller. Hon ska helst inte visa den för någon. Jag vill inte att någon snor det receptet och tjänar pengar på det.
Idag så dricker folk vad som helst, framförallt ”energidrycker” de är direkt farliga. Behöver man sätta artonårsgräns på något som inte innehåller alkohol så har det gått långt. Alldeles för långt. Samtalet med syrran gjorde så att vi begravde stridsyxan och vi är som vanligt med varandra.
Hon har festat mindre sen vi hade samtalet, hon pratar inte om sina erövringar lika mycket längre. Sen om det beror på att hon inte pratar om dem, eller om hon lugnat ner sig vet jag inte. Men som sagt, hon talar inte så mycket om dem längre. Hon har fixat sommarjobb på Ica Maxi så hon arbetar varje dag.
Det gör också att festandet får stryka på foten en del. Emil är med mor och far på golfresan, de åkte för ett par dagar sedan. Just det, jag ställde upp i SM i tempolopp och jag blev trea. Alla blev lite chockade, jag med. Antingen så är Sverige eliten dålig eller så är jag så pass bra.
Jag ser på Emelie och hon ser på mig, sen fortsätter jag med intervallerna. Just nu så hatar jag intervaller, eller jag hatar träning överhuvudtaget just nu. Just nu så vill jag bara skita i allt och supa ner mig. Eller det vill jag inte, men träningen är väldigt jobbig just nu.
– Vila.
Jag stannar och jag dricker, det är varmt. Vi är på Hästhagens idrottsplats och tränar intervaller. Jag hatar intervaller, snart så ska jag sätta mig på cykeln och cykla intervaller på löparbanan. Runt, runt…
Jag ser på berget av mat, min syster ser på mig. Sen på maten och sen på mig igen.
– Då börjar vi.
– Vi?
– Du förstår vad jag menar, Erika.
Hon ser på mig och hon ler. Sen börjar jag att äta, jag äter under tystnad och när jag tömt tallriken så fyller jag på med mer kyckling, ris och grönsaker. Jag ska äta fem tallrikar, dricka tre shakes och äta tio bananer. Jag blundar och äter vidare…
Jag ligger på sängen och jag mår illa, den känslan kommer att gå över. Så länge jag inte rör mig. Jag tänker på Klara, jag tänker på Klara i en intim situation. Jag känner hur jag hårdnar. Jag smeker min penis utanpå kalsongerna, den hårdnar ännu mer.
Jag drar ner mina shorts och jag greppar min penis, jag börjar att röra handen och den växer till full resning. Jag rör handen fortare och fortare och i min fantasi så ligger vi här i min säng och älskar med varandra. Kittlingarna och ilningarna kommer och jag rör handen ännu fortare.
Jag kommer med ett vrål och jag vinklar min penis mot min mage och jag kommer kraftigt, jag kommer länge. När jag kommit färdigt så reser jag mig och går in i mitt badrum och jag tar av mig shortsen och jag ställer mig i duschen och duschar av mig.
Jag började att fantisera om henne så för en månad sedan, nu fantiserar jag minst ett par gånger om dagen om henne och mig. Det slutar alltid med att jag onanerar, jag tvålar in mig och sköljer av mig. Jag går tillbaka till sängen när jag är klar och vilar vidare…
Hell week är slut, nu är det finputsningar kvar till OS. Jag sitter vid datorn och jag spelar lite. Klara har inte kommit in än, vi har lagt till varandra på Whats – up så att vi kan fråga varandra om den andre vill spela. Hon frågade mig innan idag om jag var sugen på att spela. Jag sa ja, så nu sitter jag här och väntar på henne. Jag hör henne komma in i kanalen och hon säger.
– Hej, Michael.
– Hej, Klara.
Sen börjar vi att spela, idag så är vi på jakt efter ett speciellt Mount som det heter. Det finns över tusen sådana i spelet och vissa är väldigt ovanliga. Det är ett sådant som hon vill ha. Så jag hjälper henne med det, det är en lång väg till att få det. Vi sätter igång och vi spelar och pratar samtidigt. Det kommer att ta minst åtta timmar innan vi är redo för att få Mountet.
– Jag börjar min träning i morgon, Michael.
– Hur känns det, Klara?
– Jag vet inte, jag har inte tränat så extremt tidigare. Jag fick ett träningsschema inför rymdfilmerna. Men det var inte på den nivån, verkligen inte. Jag ska lära mig självförsvar med och att fäktas.
– Som sagt det låter spännande, Klara. En förvarning, det kommer att komma dagar när du bara vill skita i det. Det är de dagar som det är viktigast att bita ihop och göra träningen. Jag avskyr min tränare och träning ibland, men jag biter ihop och tränar. Det är de dagar som gör de andra dagarna lättare.
– Tack för rådet och varningen, Michael.
– Ingen fara, Klara.
Sen spelar vi och pratar om vad ska göra i spelet…
Jag ser på kläderna som vi ska ha på oss på OS. De är väldigt blå och gula, mest gula faktiskt. Eller det finns både väldigt blåa kläder och väldigt gula kläder. Jag ser på dem och på väskorna som vi fått med. Jag ser på tävlingsdräkten, den ser liten ut. Jag klär av mig och jag prövar den, den är för liten.
Jag tar av mig den igen och jag kontaktar den person som är ansvarig för kläderna och jag ber henne att skicka en större storlek. Hon lovar att göra det och hon ber om ursäkt för att det blivit fel. Hon skickar i väg en ny dräkt direkt med specialbud.
Jag säger tack och sen lägger jag på och jag börjar att packa ner sakerna i väskorna. Vi ska alltid ha dessa kläder på oss. Från det att vi reser till Paris, tills vi reser hem igen. Klädmärket betalar väldigt bra för det, man riskerar dryga böter om man bryter mot de reglerna.
Jag packar färdigt och jag hoppas på att de löser min dräkt. Jag går till min garderob och jag tar fram den jag hade på VM i fjol och jag packar ner den i väskan för säkerhetsskull. Jag vill inte stå där med kläder som inte passar.
Jag ställer väskorna vid väggen och jag går in i huset och jag öppnar kylen och jag tar fram mat. Jag sätter burkarna i mikron och jag börjar att värma dem…
Jag tar av mig dräkten, den passade bättre. Mycket bättre, den kom med specialbud precis. Jag fick gå till huset och signera att jag tagit emot paketet. Jag gick till mitt hus och jag prövade den. Den sitter bättre, jag fick två stycken.
Jag packar ner den i väskan och jag går till datorn och sätter mig. Klara frågade om jag var sugen på att spela. Jag sa ja, hon är hemma hos sina föräldrar i Sverige. De bor i Kungsbacka, de har ett stort hus där. Så när hon är hemma så bor hon hos sina föräldrar.
Hon hyr ett hus i Los Angeles när hon spelar in film där, hon bor på hotell eller hyr ett hus om hon spelar in i England. Annars så är hemma, föräldrarnas hus i Kungsbacka. Hon som jag bor hemma. Jag loggar in på min dator och startar spelet och jag tar på mig hörlurarna och jag börjar att spela…
Jag går av planet och vi blir lotsade genom passkontroll, säkerhetskontroll osv. Vi kommer ut och vi blir visade till bussarna som vi ska åka med. Jag och Emelie går på den och vi sätter oss. När bussen är full så kör den oss till OS – byn och vi går in i byggnaden som vi ska bo i.
En ifrån den svenska delegationen organiserar oss och meddelar våra rumsnummer. Jag ska bo på femte våningen, jag går till hissen med mina väskor och jag åker upp och jag letar upp mitt rum. Eftersom jag är ensam deltagare i min gren så får jag dela med någon annan från en annan gren som också är själv. Det är en skeetskytt.
– Stefan.
– Michael.
– Vad tävlar du i?
– Triathlon, du?
– Skytte, skeet.
– Ok?
– Man skjuter på lerduvor.
– Aha.
Jag ser på gevären som står i sina fodral. Vi säger inte så mycket mer till varandra…
Vi står och lyssnar på en från den svenska delegationen som meddelar reglerna som gäller. Både angående uppförande osv. när han är klar så får vi en rundtur. Sen är det dags att äta, när vi gjort det så går vi tillbaka till huset som vi bor i.
Jag går in på mitt rum och går in på toaletten och jag gör mig redo för att sova. Stefan som min rumskamrat heter kommer in i rummet han med. Jag lägger mig i sängen och jag skriver till mina föräldrar och till Klara att första dagen är avklarad…
Jag sitter på bussen som ska ta mig till Triathlon banan. Jag sitter där med de andra som ska tävla. Vi var uppe tidigt i morse, det är en hel del förberedelser innan. Cykeln ska på rätt plats, hjälm, solglasögon, skor och dricka ska vara på rätt plats.
Emelie kommer att stå i drickazonen och langa dricka och energibars. Jag ser på de andra, det är många sammanbitna ansikten. Man kan ta på nervositeten. Framför allt från fransmännen, de tävlar i ett OS på hemmaplan. De brukar vara rätt så lättsamma annars.
Men inte idag, vi kommer fram och vi gör våra förberedelser. Det är varmt idag, klockan är inte mer sju och det är redan över tjugo grader varmt. Vi börjar med våra förberedelser, jag gör mina och jag blir klar ganska fort.
Det är inget nytt, fransmännen är ganska så uppjagade. Jag ser på engelsmännen och den av amerikanerna som är ett hot. De ser också sammanbitna ut. Jag ler lite inombords, jag går till bryggan där starten ska gå. Jag tar på mig mina simglasögon och jag sätter mig på marken och väntar på de andra…
Starten går och jag springer ut i vattnet, jag dyker och börjar att simma. Jag finner min rytm och jag simmar i väg. Jag känner mig lätt i vattnet och jag simmar de 1500 metrarna. Jag tar mig upp ur vattnet och jag springer till min cykel och jag tar på mig hjälmen. Jag springer med cykeln genom växlingsområdet och jag hoppar på cykeln när vi får göra det. Jag sätter fötterna i skorna och spänner dem sen cyklar jag iväg.
Jag böjer mig fram och jag börjar att trampa, fyra mil rakt fram. Jag finner min rytm nästan direkt, jag är så inne i min bubbla så jag märker inte var de andra är. Jag har ingen framför mig, så mycket vet jag men jag vet inte var de andra är.
Jag ser på cykeldatorn och jag ser på wattmätaren. Jag cyklar på watt tal som jag aldrig gjort förut och det känns lätt. Jag ökar lite till och sen lite till. Jag kommer fram till växlingen och jag ställer cykeln, tar av mig hjälmen och klickar ur skorna och tar av dem och sen tar jag på mig skorna.
Jag tar kepsen i handen och börjar att springa. En mils löpning, jag finner rytmen igen. Allt känns så lätt, jag trycker till och jag bara flyter fram, ett års stenhård träning har lett till att allt känns lätt. Jag har ingen framför mig, men jag vet fortfarande inte var mina konkurrenter är.
Jag bryr mig inte, jag bryr mig bara om känslan av lätthet som fyller mig. All den förbannade smärtan som jag känt när jag tränat har lett till att jag känner mig lätt i kroppen. Att det inte känns som om mina fötter träffar marken.
Jag springer med ett leende på mina läppar alla fyra varven, jag är ensam på upploppet och jag passerar mållinjen och jag vänder mig om och jag ser ingen. Jag sträcker mina armar i luften och jag vrålar ut min glädje.
Jag går runt där i målområdet och jag tar av mig mina solglasögon och jag torkar tårarna som rinner på mina kinder. Det är en total förlösning av känslor som bara exploderar ur mig. Jag knyter händerna och jag sträcker på armarna och jag skriker ut min glädje.
Det tar mer än en minut innan de andra kommer springandes. De har minst en minut kvar till mål, jag kommer att vinna med mer än två minuter till dem. Jag ser på en storbildsskärm vem det är som är efter mig, det är amerikanen, de två britterna och en av fransmännen.
Det är amerikanen som ligger först, de andra tre ligger bakom honom. Jag följer avgörandet på storbildsskärmen. De kommer in samlat på upploppet och det blir en spurt, den vinns av amerikanen och en av britterna blir trea. De som vinner medalj skriker ut sin glädje precis som jag gjorde.
De andra två är fullt förståeligt besvikna, jag går fram till dem och jag skakar deras händer. De gratulerar mig, jag tackar dem. Jag går fram till de andra medaljörerna och vi gratulerar varandra.
– Vilken fart du hade, Michael.
– Ja det kändes lätt idag, ni andra var för nervösa helt enkelt.
– Och det var inte du?
– Nej, Kris. Det var jag inte.
Jag svarar amerikanen, britten ser på oss. Han nickar, han ger mig rätt i att de var för nervösa.
– Grattis, Michael.
– Tack, Ben.
– Så du var inte nervös?
– Nej, Ben det var jag inte. Jag bryr mig inte så mycket om placeringen, jag bryr mig om min insats och idag så var den så nära perfektion som jag komma. Det bara flöt på. Ni var spända och jag var avslappnad.
Jag hör min far ropa på mig, jag går fram till läktaren och jag kramar om min familj. Jag får en flagga av dem som jag lägger över mina Jag ser åt vänster på läktaren och jag ser Klara som står där, jag släpper min mor och jag går fram till läktaren där hon står och hon kommer ner.
– Grattis Michael!!
– Tack, vad gör du här?
– Hejar på dig så klart.
Hon lutar sig fram och vi kramar varandra. Det är ingen kram vänner emellan, vi känner det båda två. Hon drar sig tillbaka, vi ser på varandra och hon lutar sig fram och vi kysser varandra. Inför ögonen på hela världen, inför ögonen på min familj. Vi delar på oss och vi ser på varandra.
– Känner du så, Klara?
– Ja, Michael. Du med?
– Ja, jag med. Vi får prata mer senare, jag ska iväg på dopingkontroller och intervjuer osv. Men min familj är där, de känner till hur det går till. Håll dig till dem, min mor kommer säkert att ha tusen frågor. Har du bara tålamod med dem. Så kommer de att guida dig runt cirkusen som detta är.
En dopingkontrollant kommer fram till mig och hon visar med handen att jag ska komma med henne. Jag pussar Klara snabbt, sen går jag med kvinnan som ska leda mig till dopingkontrollen. Jag ser på Emelie och vi kramar varandra, vi går till dopingkontrollen.
Hon räcker mig en flaska med vatten. Jag tar emot den, jag får gå in i en bodliknande byggnad. Jag går igenom proceduren med mitt namn och personnummer osv. Jag får en mugg och jag får ställa mig i ett bås utan dörrar och kissa.
Jag klarar av det direkt, jag lämnar ifrån min provet. De tar ett blodprov på mig med. När de är klara så lämnar vi boden och vi går till där pressen står. Jag blir intervjuad av ett antal journalister, både på svenska och engelska.
Som tur är så har vår kyss inte spridit sig hit än. När jag tagit mig igenom journalisterna så lämnar vi området. Min cykel och mina andra saker kommer att transporteras tillbaka till den byggnad som jag bor i.
Prisutdelningen kommer att vara om en timme här på plats. Så nu så ska vi hänga här i en timme, jag sätter mig på en bänk och Emelie sätter sig bredvid mig.
– Så du och Klara Wilson?
– Tydligen.
– Vadå då?
Jag ser på henne och sen berättar jag hur vi känner varandra.
– Så ni spelar WoW tillsammans?
– Ja, i samma Guild. Hon har varit med i guildet ett tag. Jag har varit med sedan början. Men hon bad mig om hjälp och jag hjälpte henne, vi började att prata med varandra. Sen så har vi spelat mer och mer med varandra och pratat, mer och mer med varandra.
– Och sen kysste hon dig?
– Sen kysste hon mig, jag visste inte ens att hon skulle komma. Vilket var tur kanske, för då hade kanske jag också blivit nervös. Det var därför jag vann så överlägset. De var nervösa och spända, detta betyder väldigt mycket för dem. Eller resultatet betyder väldigt mycket för dem. För mig så är prestationen viktigare än resultatet. Så jag var inte nervös, jag såg fram emot att prestera, att göra mitt bästa och se om all träning skulle ge resultat. Det kan man säga att den gjort.
– Ja, så de var nervösa?
– Ja, jag märkte det i bussen på väg hit. Sen när vi gick av bussen, framför allt fransmännen var nervösa.
– Deras tränare med, Michael.
– Så jag slappnade av ännu mer när jag såg att de var nervösa. Sen såg jag att de var nervösa allihop. Så jag gjorde mig klar och väntade på dem på bryggan. Sen gick startskottet och jag njöt av varje sekund därute på banan. Allt kändes så lätt idag, jag kände inget motstånd alls. Verkligen inte.
– Sen vann du.
– Sen vann jag Emelie, jag är väldigt tacksam för allt du gjort för mig. Utan dig så hade jag inte vunnit guldet.
– Tack, Michael. Det är din förtjänst, det är du som gjort jobbet. Du är lätt att ha att göra med.
– Tack, det är du med.
Hon ser på mig och hon ler, jag ler tillbaka och jag tar en klunk av vattnet. Det är lite lätt amatörmässigt att sitta så här och vänta på en prisutdelning. Det är ändå OS liksom. Jag ser mot läktaren där min familj sitter och jag ser att min mor och Erika talar med Klara, frågan är hur chockad min mor är? Frågan är hur chockade de alla är.
Frågan är hur länge jag förväntas att stanna här i OS – byn? Frågan är när de kastar ut mig? Det kommer fram en funktionär och hämtar mig. Det är dags att göra sig klar inför prisutdelningen. Vi går till en prispall som är framför den stora läktaren. Jag hälsar på de två andra och amerikanen säger.
– Jag vill ha revansch i oktober.
– Jag får se om jag kommer.
De två ser på mig som om jag är en alien.
– Det är dyrt att resa dit. Jag får betala för allt själv. Jag får kanske lite sponsorer efter idag. så vi får se.
Det är dags, de presenterar trean först. Han går upp på prispallen, han vinkar till publiken. Det är hans andra medalj på ett OS, de ropar upp amerikanen och sen mig. Jag hör tjuten från min familj och Klara när jag går upp på prispallen.
Jag vinkar till publiken. Vi får våra medaljer och sen spelar de nationalsången och jag sjunger med. När den är slut så vinkar vi till publiken igen och jag går av prispallen. Vi fotograferas tillsammans, fotograferingen varar i en kvart och sen går vi iväg.
Jag går fram till läktaren där min familj, Emelie och Klara väntar på mig. Jag går upp på läktaren och jag kramar min familj igen, Jag kramar Klara och nu fotograferas det. Jag bryr mig inte, bryr inte Klara sig så gör inte jag det i heller.
– Det var ett galet lopp, Michael.
– Tack, Emil. Det kändes så lätt idag, jag blev aldrig trött. Jag kände mig inte trött någon gång under loppet. Jag bara flöt fram på marken, allt vara bara så lätt.
– Får jag se, Michael?
Erika pekar på guldmedaljen, jag tar den av mig och jag räcker den till henne. De tittar på den allihopa. Klara lägger sin arm runt min rygg och jag lägger min runt hennes. Så vi står med den svenska flaggan runt oss båda två.
Jag ser på henne och hon ser på mig och jag drar upp flaggan och jag lutar mig fram och jag kysser henne under flaggan. Vi delar på oss och vi ler mot varandra. Min familj ser på oss. Jag ser förvåningen i deras ögon, jag ler mot dem med. Emelie ler hon med. En av överledarna kommer fram till oss.
– Det är dags att åka tillbaka.
– Ok, vi kommer.
Jag kysser Klara och hon kysser mig tillbaka, vi delar på oss och jag kramar min familj och jag ser på mina föräldrar.
– Var nu snälla med Klara.
– Självklart.
Jag ser på dem och ler, sen lämnar vi läktaren. Jag får minväska och jag tar fram min telefon och jag ser på alla gratulationer som jag fått. Det ringer i min telefon och jag svarar. Det är statsministern som gratulerar mig till medaljen. Vi pratar i ett par minuter sen avslutar vi samtalet. Emelie ser på mig.
– Det var statsministern.
– Skojar du?
– Haha, nej det gör jag inte.
Det ringer igen och jag svarar, denna gång så är det kungen som ringer och gratulerar. Jag pratar med honom med i ett par minuter och när jag lägger på så är jag lagom starstruck. Emelie ser på mig.
– Det var kungen.
Hon ser på mig och hon är minst lika starstruck som jag är. Vi kommer tillbaka till OS – byn. Bussen stannar och vi går av den. Vi går till vår byggnad och vi går in. Jag får gratulationer hela vägen upp till den våning där mitt rum är, jag går in på mitt rum.
Stefan är inte där, jag stänger dörren och jag sätter mig på sängen och jag landar i att jag vunnit OS och att jag kysst Klara. Jag sitter där på sängen och jag landar i ett par minuter innan jag reser mig och jag går in i badrummet och jag klär av mig och jag ställer mig i duschen och jag sätter på vattnet.
Jag blundar och njuter av vattnet som träffar min kropp. Jag sätter handflatorna mot väggen och jag ler med hela ansiktet. Jag har vunnit OS – guld, jag har talat med kungen…
– Varför har du inte sagt att du träffat Klara?
– Därför att jag inte träffat Klara, mor. Vi spelar WoW båda, vi spelar i samma Guild. Hon frågade mig om jag ville hjälpa henne i spelet, jag gjorde det och sen så har vi spelat mer med varandra. Det har blivit mer och mer.
– Så hon spelar WoW?
– Ja, mor hon spelar WoW. Det var Henry Cavill han som spelar Stålmannen som fick henne att börja spela.
– Där ser man.
– Det är ett bra sätt att koppla av på för dem. Det är rätt intensivt att vara skådespelare.
– Är ni ett par?
– Jag vet inte mor, hon kysste mig. Det är inte så att vi frågat chans på varandra. Om man nu gör det, vi har pratat om allt med varandra. Vi har blivit vänner, som hon tyckte att vi skulle ta det vidare.
– Vad tycker du, Michael?
– Jag hade inte kysst henne mer än en gång om jag inte tyckt det, mor.
– Så det är allvar?
– Vi får kanske prata om det först men som sagt jag tror det. Ni tar det lugnt med henne?
– Jadå, Erika och Emil pratar med henne just nu. Hon är väldigt trevlig, hon är väldigt vacker med.
– Ja, men som sagt. Ta det lugnt med henne mor.
– Jadå, vi ska ta det lugnt med henne. Kommer du senare?
– Jadå, möt mig vid ingången om två timmar så kommer jag dit. Jag ska göra en del intervjuer nu med SVT och andra kanaler. Sen med tidningar, det lär ta ett par timmar. Men jag hör av mig när jag är klar.
– Då vet jag det, vi får ge oss ut i Paris och shoppa medan vi väntar.
– Gör ni det, mor.
Vi lägger på och jag går till ledaren som sköter om pressen så att säga, jag följer med henne till SVT. Intervjun börjar…
Det tog inte två timmar, det tog tre. Men nu så är jag färdig, jag går ut genom OS – Byn vilket inte är det lättaste. Men jag lyckas ta mig ut, min familj och Klara står och väntar på mig. Jag kramar dem allihop och jag kramar Klara lite längre än de andra.
De har bokat bord på en restaurang och vi går till den vi går in och blir visade till vårt bord. Vi sätter oss och vi får menyer. Vi beställer och servitören tar emot våra beställningar. Han samlar in menyerna och går iväg. Emil ser på mig och han säger.
– Hur känns det, Michael.
– Lite surrealistiskt, Emil. Det blev ännu mer surrealistiskt när statsministern och kungen ringer till en.
– Haha, ja det kan jag förstå.
Servitören kommer med vår dricka, min far har beställt in champagne och servitören öppnar flaskan och häller upp åt oss. När jag får mitt glas så reser sig min far och han ser på mig.
– Jag brukar inte ha svårt för att hitta ord men idag så har jag. Det som du gjort de senaste sex åren är imponerande. Det är inget mindre än ett mirakel, Michael. Vi är alla lika stolta över dig.
Han höjer sitt glas och han utbringar ett fyrfaldigt leve. De andra svarar på det, de andra gästerna ser på oss. När vi skålat så reser jag mig.
– Jag hade inte stått här om det inte varit för er alla, utan ert stöd i alla år. Även innan olyckan, de tunga åren. Ni har alltid funnits där, sen ännu mer efter skadan. Sen när jag bestämde mig för att satsa på att bli triahtlet så fanns ni där och stöttade mig. Utan er min familj så hade detta inte varit möjligt. Så tack till er.
Jag lyfter mitt glas i en skål, vi dricker ur glasen och servitören kommer med vår andra dricka. Efter en stund så kommer vår mat, vi äter och har trevligt. Klara glider in i samtalen på ett naturligt sätt. Vi sitter kvar en stund efter att vi ätit upp, sen lämnar vi restaurangen. Vi tar oss tillbaka till OS – byn. Jag och Klara står lite för oss själva.
– Jag är väldigt glad att du kom hit Klara, glad och överraskad. Jag blev minst lika överraskad av kyssen.
– Så bra.
Hon ser på mig och ler, jag ler tillbaka.
– Min mor frågade om vi är ett par, Klara?
– Vill du vara ett par?
– Ja, det vill jag väldigt gärna, Klara.
– Så bra, Michael. För det vill jag med.
Vi kysser varandra och vi delar på oss.
– Jag åker hem i morgon, Michael. Jag ska fortsätta med träningen inför filmen.
– Jag tror att jag åker hem i övermorgon, jag ska kolla upp det.
– Vill du komma till mig?
– Gärna, Klara. Jag ska ha ledigt i ett par veckor innan träningen inför Iron Man börjar.
– När är det?
– I oktober på Hawaii.
– Då har inspelningarna till Tv – serien börjat.
– Då vet jag det, Klara.
Vi kysser varandra igen, vi delar på oss och jag går fram till grindarna. Jag visar min ackreditation och jag blir insläppt. Vi vinkar till varandra och jag går till den byggnad som vi bor i. Jag åker upp till våningen där mitt rum finns, jag ser aktiva som sitter och spelar spel.
De hälsar på mig och jag hälsar på dem, de gratulerar mig till guldet. Jag säger tack och jag går fram till mitt rum, jag är tyst när jag går in. Stefan sover, jag gör mig klar och jag sätter mig på sängen och jag tittar på min medalj. Jag skriver med Klara en stund, sen säger vi god natt…
Jag sitter på tåget till Kungsbacka, jag valde att åka tåg. Jag kände inte för att köra bil. Jag kom hemifrån Paris igår, jag blev mött på flygplatsen av journalister. Jag fick faktiskt övervägande frågor om Klara och om vi är ett par. Jag sa att vi är det, sen ställde de en massa frågor om det som jag inte svarade på.
Mina föräldrar mötte mig på Sturup och jag åkte med dem hem. Jag ringde Klara när jag kom hem och vi bestämde att jag skulle åka upp till henne idag. Jag sa det till mina föräldrar. Vi firade guldet med att grilla och dricka öl igår.
Mormor och morfar var också på plats. Min farmor och farfar ringde igår och jag pratade en stund med dem. Relationen mellan min far och dem är fortfarande inte bra. Eller den är lika dålig som innan. Jag får igenkännande blickar på tåget, det kommer fram människor och gratulerar mig till guldet.
Jag säger tack, jag får skriva ett par autografer med. Det känns väldigt ovanligt och klart obekvämt. Eller inte obekvämt, men ovanligt. Tåget kommer fram till Kungsbacka och jag tar mina två väskor och jag går av tåget.
Jag tittar på perrongen och jag ser Klara stå där, jag går fram till henne och vi kramar varandra. Hon ger mig en kyss och jag svarar på den. Vi går till hennes bil och jag lägger mina väskor i bagageutrymmet. Hon kör i väg och jag ser på henne. Hon har en keps och solglasögon på sig, så jag ser inte hennes vackra ögon. Hon är fokuserad på körningen så jag ser bara hennes profil.
– Gick resan bra?
– Jadå, det fanns personer som kände igen mig. Jag fick skriva en del autografer. Det var bara surrealistiskt.
Hon ser på mig och hon ler, vi kör vidare och vi kommer fram till ett hus med en mur runt tomten och hon stannar vid en port. Hon trycker på en knapp i bilen och porten öppnas. Hon kör in och porten stängs bakom oss, hon kör fram till ett stort garage och hon stannar bilen.
Vi går ur den och jag tar mina två väskor, jag har kläder i den ena och min dator och andra saker i den andra. Vi går fram till den väldigt stora villan. Hon öppnar dörren och vi går in.
– Du kan behålla skorna på dig, Michael.
– Ok, då vet jag det.
– Mina föräldrar är inte hemma, de är på semester.
– Där ser man.
Hon går före mig och hon går uppför en trappa och vi kommer upp på andra våningen. Vi går fram till en andra trappa som leder upp till vad jag trodde var vinden men som visade sig vara hennes rum här. Det är ett enda stort rum, jag ser på möblerna och de andra sakerna som är i rummet.
– Du kan sätta upp din dator där bredvid min.
Hon har ett stort bord där hennes skärm står på, under bordet står hennes stationära dator. Jag går fram med min väska till bordet och jag packar upp min bärbara speldator, min mus, musmatta och mina hörlurar.
Jag sätter upp sakerna på bordet. När jag är klar så lägger jag min andra väska i en fåtölj och jag ser på henne och hon ser på mig. Sen kysser vi varandra, vi kysser varandra länge och sen ligger vi i hennes säng och vi fortsätter att kyssa varandra.
Mina händer smeker hennes kropp. Hon ligger på mig så hon kommer inte åt att smeka mig så mycket. Jag känner hur min penis trycker mot tyget i mina shorts, jag har nog aldrig känt mig hårdare än vad jag gör just nu.
Hon lämnar mina läppar, hon sätter sig upp och hon ser på mig. Jag ser på henne, hon drar sin tröja över sitt huvud. Hon knäpper upp sin bh och jag ser på hennes välformade bröst. Jag slickar mig om läpparna och om jag var hård innan så blir jag om möjligt ännu hårdare nu.
Hon tar mina händer och hon sätter dem på sina bröst och jag smeker dem. Först lite tafatt, hon visar mig hur hon vill att jag ska göra. Jag blir lite säkrare och hon stönar lågt. Jag sätter mig upp och hon drar av mig min tröja och hon lägger sina händer på min varma hud.
Hennes fingrar smeker mig, jag stönar lågt jag med. Vi kysser varandra och vi delar på oss. Hon kliver av mig, hon ställer sig på golvet och hon tar av sig sina byxor och trosor. Hon står spritt språngande naken framför mig.
Jag går också av sängen och jag tar av mina shorts och mina kalsonger. Min penis sprätter ur kalsongerna och jag ser hennes blick dras till den precis som min gjorde till hennes slida. Jag ser hennes ögon vidgas när hon ser på min penis.
Vi kysser varandra och våra nakna kroppar möts, vi lägger oss på sängen som vi låg innan. Med henne på mig, jag smeker hennes nakna kropp. Hon sätter händerna på sängen och hon står på alla fyra och hon ser på mig.
– Nu, Michael så kommer du att förlora oskulden.
– Ok.
Jag vet inte vad jag ska säga, vi ser på varandra och hon greppar mig. Jag känner hennes varma mjuka hand smeka mig. Jag slickar mig om läpparna och jag kämpar för att inte komma. Hon drar mitt blottade ollon över sin slida, jag känner den varma fukten mot mitt ollon.
Hon stannar med sin hand och hon ser på mig. Hon trycker till och hon sjunker ner en bit, sen stannar hon. Hon slickar sig om läpparna, sen trycker hon till igen och hon glider ner en bit till. Sen stannar hon igen. Jag andas tungt, jag får kämpa med allt vad jag har för att jag inte ska komma direkt.
Hon trycker till en tredje gång och jag når botten av henne. Hon stannar, vi ser på varandra. Eller hon ser på mig med ett leende på sina läppar, jag stirrar på henne. Jag känner hur jag stirrar och jag kan inte tala, känslan är överväldigande. Verkligen överväldigande, jag slickar mig om läpparna.
– Jag kommer att börja rida dig nu Michael. Bara kom, vi kommer att älska fler gånger och jag kommer att få chans till att komma senare. Skäms inte om det går för snabbt för dig.
– Ok.
– Du är väldigt stor, Michael. Jag har aldrig varit med en kille med större penis. Den är väldigt, väldigt skön Michael.
– Så bra.
– Vet du hur stor den är, Michael?
– Om du menar om jag mätt den?
– Ja.
– Nej det har jag inte gjort, Klara.
– Då får vi göra det senare, nu kommer jag att börja rida dig och som sagt. Bara kom, håll inte igen. Jag har skydd så det är bara att komma i mig, Michael.
– Ok.
Hon börjar att rida mig och den skönaste känsla jag någonsin känt fyller mig kropp. Hon rider mig långsamt till att börja med, sen ökar hon takten och jag känner hur kittlingarna och ilningarna attackerar mig tusengånger kraftigare än vad jag någonsin känt tidigare.
Jag har aldrig känt något liknande innan, mina ögon spärras upp och jag gör som hon sa åt mig att göra. Jag håller inte igen, jag låter orgasmen komma och den tar över mig. Jag blir orgasmen, den sköljer över hela mig kropp.
Jag blundar och ett vrål lämnar mina läppar samtidigt som min säd lämnar mig penis och den fyller hennes inre. Hon rider mig snabbare och hennes kropp stelnar till, hon kommer också. Vi kommer tillsammans, hon rider mig genom vår gemensamma orgasm.
Hon rider mig tills hon inte orkar mer, hon lägger sig på mig och vi landar båda två efter våra orgasmer. Jag av att jag älskat för första gången i mitt liv, för första gången på sex år så tänkte jag inte på mina ärr, på vad hon skulle tycka om dem.
Hon har inte sett dem än, de är på ryggen. För första gången på sex år så bryr jag mig inte om vad andra tycker om mina ärr. Vi andas i takt, jag smeker hennes rygg och neröver hennes rumpa. Hennes svarta hår ligger utslaget på hennes rygg, hon lyfter på huvudet och hon ser på mig.
– Det var magiskt, Michael.
– Ja, Klara det var det skönaste jag någonsin upplevt i hela mitt liv.
– Detsamma, Michael.
Vi ser på varandra och vi ler, jag ser på hennes lätt sneda ögon. Arvet från sin mamma, de blir ännu mer exotiska av hennes ljusblå ögon. De är ett arv från hennes far, precis som längden är. Hennes väldigt vältränade kropp.
Det märks att hon tränar inför TV – serien. Hon kysser mig och jag svarar på kyssen, vi kysser varandra länge. Min penis blir inte slak, hon börjar att röra höfterna igen och min penis hårdnar snabbt. Jag ser lite förvåning i hennes ögon sen ler hon och hon kysser mig.
Sen börjar hon att rida mig snabbare, jag greppar hennes höfter och jag möter hennes rörelser och hennes ögon spärras upp när jag gör det. Min penis möter hennes inre om och om igen, hon börjar att rulla runt och jag följer med i hennes rörelse och jag ligger på henne.
Något nedärvt vet vad jag ska göra. Så jag börjar att ta henne, jag rör mig och hon guidar mig. Hon visar mig rätt tempo, vi ser på varandra och jag lyssnar på henne och jag älskar med henne. Vi älskar, vi ser på varandra och jag lutar mig fram och kysser henne. kittlingarna och ilningarna kommer igen. Hon ser på mig och hon säger.
– Lite snabbare, Michael så kommer jag igen.
Jag gör som hon säger och hon kommer och jag kommer efter henne och vi kommer tillsammans igen…
Vi sitter vid bardisken i köket, vi har duschat och klätt på oss. Hon äter och jag dricker vatten. Hon ska få i sig sina kalorier, jag har semester så jag behöver inte tänka på kaloriintag osv. jag tar en klunk av mineralvattnet och jag sväljer. Hon äter kyckling och ris, jag ler lite. Jag är inte avundsjuk på henne. Verkligen inte.
– När börjar inspelningen?
– Om tre veckor. Sen håller vi på fram till november om inget konstigt händer, när jag är klar med den så ska jag promota filmen jag spelade in i våras. Samtidigt som inspelningen här i Sverige börjar. De räknar med att den kommer att ta fyra till sexveckor. Om vi inte blir klara innan jul så är vi lediga då.
– Kommer vi att hinna att träffas, Klara?
– Ja, vi får jobba lite för det men vi kommer att ses, Michael.
– Så bra, Klara.
– När börjar du träna inför Iron Man?
– Om två veckor. Om jag vinner Iron Man så funderar jag på att ta en lång semester.
– Du kan kanske vänta tills efter jul, så kan vi ta en lång semester tillsammans.
– Om jag vinner så kommer jag att sätta mig ner och fundera på om jag ska fortsätta med Triathlon eller inte.
– Skulle du sluta att träna, Michael?
– Nej, men jag skulle träna annorlundare. Träna annat, träna mer crossfit kanske. Jag vet inte, jag vill vinna Iron Man en gång. Gör jag det så har jag vunnit allt en gång, det är inte många som lyckats med det Klara. Om jag lyckas med det så måste jag sätta nya mål för mig. Göra något annat, som sagt träna andra saker. Eller vi får se, men jag vet inte om jag vill tävla mer. Den träning jag gör inför tävlingarna, det blir svårare att motivera sig. Skulle jag vinna Iron Man så kommer det att bli väldigt mycket svårare att motivera mig att lägga ner den träning som kommer att behövas för att fortsätta att tävla.
Jag tar fram min träningsdagbok på telefonen, jag visar henne mitt träningsschema som jag ska följa inför Iron Man. Det är tyngre och jobbigare än det jag följde inför OS. Hon ser på det och sen på mig.
– Det är galet!
– Ja, det är det. Men Iron Man håller på i nästan åtta timmar. Du måste ha ork att klara av det.
Hon har ätit klart, hon sköljer av tallriken. Hon sätter sig grensle i mitt knä och hon lutar sig fram och hon kysser mig.
– Ska vi träna på en annan sorts uthållighet, Michael?
– Vilken sorts?
– Älskandets, Michael.
– Som sagt jag gillar att träna, med dig så älskar jag att träna.
Jag reser mig och hon slår benen runt mina höfter och jag går uppför trapporna till hennes rum. Vi lägger oss på sängen och vi hånglar, vi klär av oss nakna och hon visar mig hur man slickar slida. Hon guidar mig, min tunga för henne till orgasm.
Hennes mun och tunga gör mig väldigt hård igen. Hon styr mig rätt och jag trycker till och jag glider in i henne. Jag når botten av henne och sen älskar vi. Vi kommer tillsammans igen. Jag klarade att hålla mig längre denna gång…
Två veckor senare.
Vi står på perrongen, jag ska åka hem och Klara ska åka till den första inspelningsplatsen i morgon. De ska ha genomgång av manuskriptet, det kommer att ta en vecka och sen så börjar de att filma. Jag ska börja med min träning inför Iron Man.
Hon har tränat upp min uthållighet, jag kan hålla mig betydligt längre nu när vi älskar än vad jag kunde första gången vi älskade. Vi har älskat ofta de två senaste veckorna. Hon har lärt upp mig och jag har varit en väldigt lydig elev.
Vi har testat olika ställningar, vi har utfört oralsex på varandra samtidigt tills vi kom båda två och jag sprutade i hennes mun och hon kom i min. Vi har älskat i deras pool, i deras jacuzzi, på deras gräsmatta, i deras kök. Vi har älskat på flera platser i deras väldigt stora hus.
Vi är väldigt kära i varandra och det är svårt att resa hem. Men hon ska resa i väg i morgon och jag ska börja min uppladdning inför Iron Man om tre månader. Tåget rullar in på perrongen, det stannar och vi kysser varandra snabbt och jag tar mina väskor.
Jag går på tåget och jag vinkar till Klara när tåget börjar att köra. Att vi är ett par visade vi i Paris, även om det inte var något officiellt från någon av oss. Tidningarna fick nys om det och de började att höra av sig till både henne och mig.
Vi talade med våra agenter och vi genom dem meddelade att vi är ett par. Sen var det inte mer med det, faktiskt inte. Vi avdramatiserade det rätt så rejält. Så det skrevs inte så mycket om det. Vi är inte Wahlgrens precis. Jag lutar mig tillbaka i sätet och jag sluter ögonen och jag känner redan saknad efter henne…
Tre månader senare på en strand på Hawaii.
Jag har tränat hårdare än vad jag gjorde inför OS. Verkligen hårdare, eftersom det är ett längre lopp så har jag varit tvungen till det. Jag har förberett mig inför detta sen jag missade att vinna förra året. Klara är på inspelningen av TV – serien.
De ska spela in tio avsnitt, det är redan klart att det blir två säsonger till och Klara ska vara med i båda. Det får jag inte avslöja för någon annan, men det är ett faktum. Hon tjänar snuskigt bra, när jag säger snuskigt bra så menar jag snuskigt bra.
Hon tjänar inte lika bra som den manlige huvudrollsinnehavaren. Men hon är inte långt efter, hennes lön per avsnitt är 500 000 dollar. Som jag sa, det är galna pengar. Hon är lovad minst lika mycket för de kommande två säsongerna.
Hon kommer att tjäna tillräckligt med pengar så att hon inte behöver arbeta mer. Pratar hon sen med min far så hjälper han henne att placera dem rätt så behöver hon verkligen inte arbeta mer i sitt liv. Jag har också börjat att tjäna mer pengar.
Inte i hennes klass, men jag har fått större sponsorer. De avtalen ”tvingar” mig att satsa ett år till över VM nästa år. Skulle jag vinna Iron Man så betalas det ut en rätt så stor bonus från alla mina sponsorer. Den är tillräckligt stor så att jag kommer att ge pengarna till min far så får han placera dem.
Jag och Klara träffas när vi kan, när det passar i våra scheman. Jag har varit hos henne när hon spelade in i England, Norge och i Tyskland. Vi spelar tillsammans så fort vi kan och när vi träffas så älskar vi väldigt hett och passionerat.
Hon har sett mina ärr och hon sa att de var en del av mig. Sen var det inte mer med det. Min mor är glad för min skull, men eftersom hon är min mor så oroar hon sig samtidigt. Mest tror jag för att hon är en kändis, ända tills jag blev inbjuden till ett sådant avslöja lite om ditt liv program.
Jag fick en hel del ”intima” frågor som jag svarade fullständigt ärligt på. Det var om mobbningen av mig, om olyckan och om kampen tillbaka. Om mitt pannben, som jag fått för att jag mobbades, för att jag skadade mig. Efter den intervjun så skrivs det en del om mig med, så jag är semikändis i alla fall.
De hade även tagit reda på att jag tränat hårdare än Van Der Pool. Det väckte en del debatt det med. Framför allt hur skadligt det kan vara att träna så hårt. Det var talen inför OS, de har varit extremare nu. Jag kommer att behöva vila i minst en månad efter loppet idag, oavsett hur det går.
Jag sätter på mig mina simglasögon, jag gör mig redo för att starta. Det gör alla andra med, amerikanen som blev tvåa i OS är riktigt hetsig, jag bestämmer mig för att ta rygg på honom. Som sagt vi ska hålla på i nästan åtta timmar.
Starten går och vi springer ut i vattnet och vi börjar att simma. Efter hundra meter så släpper segheten som jag känt sedan jag kom hit. Jag har känt mig seg och jag har faktiskt börjat att tvivla på att jag skulle kunna göra en hundra procentig insats.
Efter cirka hundra meters simning så släpper segheten, jag finner en bra rytm i simningen. Jag tar rygg på amerikanen, han är en bra simmare. Vi springer upp på land och vi förbereder bytet inför cyklingen. Jag springer i väg med cykeln och amerikanen gör ett dåligt byte, det är ett katastrofbyte från hans sida.
Han tappar placeringar och nästan en minut i bytet. Vi är fem i täten, det är jag, en tysk, två andra amerikaner och en japan. Jag lägger mig bakom tysken, han är en riktigt bra cyklist, ett tempomonster. Jag ligger i hans slipstream och jag låter honom hålla takten.
Jag ligger perfekt bakom honom, han klyver vinden för mig. Jag sparar minst tjugo procent av min kraft. Den hetsige amerikanen, han som blev tvåa i OS försöker komma ifatt oss. men tysken försöker spränga gruppen med sin tokkörning och han lyckas efter ett par mil så är det bara han och jag kvar.
Jag låter honom göra jobbet i femton av de arton milen. Sen går jag förbi honom och jag trycker till och ökar hastigheten och framför allt Watt talen. Jag distanserar honom och de andra rejält inför löpningen. Jag ställer min cykel, jag ser på skylten som Emelie håller upp den visar att jag ligger före i mitt schema.
Jag ligger rätt så mycket före mitt schema. Jag tar på mig strumpor och skor, jag sätter på mig kepsen och sen börjar jag att springa. Jag har ett maraton framför mig. Jag går in i min bubbla, jag hittar min fart. Jag vet att jag kan hålla denna fart hela löpningen.
Skulle det behövas i slutet så har jag en växel till, jag sparade väldigt mycket kraft och energi på att ligga bakom tysken. Jag stänger ute smärtan med tankar på och om Klara. Jag springer, min blick är hela tiden tio meter fram. När jag passerat de tio meterna så ser jag fram mot nästa tio meter…
Jag ser målet närma sig, jag ökar lite på takten. Inte för att jag behöver det, men jag vill bara att det ska ta slut. Smärtan jag känner i min kropp, jag kan snart inte tugga den mer. Tusen meter, femhundrameter, tvåhundrafemtiometer, hundrameter jag springer in i mål och jag stannar och jag ser på tiden.
Jag har krossat norrmannens tid med nästan åtta minuter. I dessa sammanhang så är åtta minuter en kross. Jag sträcker upp armarna och jag skriker ut min glädje, blandat med skrik av smärta. Det gör så ont, hela kroppen gör så ont.
Frågan är om jag någonsin kommer att ställa upp i en Iron Man igen. Jag funderar allvarligt på att bara tävla i de kortare sträckorna. Det är inte värt att känna en sådan här smärta, så stora är inte prispengarna. Nu har jag vunnit detta med, jag dricker vatten som jag får av Emelie.
Jag måste dricka, jag har druckit på vägen men jag måste dricka mer. Mycket mer, framför allt för att kroppen skriker efter vätska. Men även för att kunna kissa vid dopingtestet. Jag tömmer flaskan med vatten, jag får en till och jag tömmer den med.
De drar i väg med mig till dopningskontrollen. Jag lyckas efter en halvtimme att kissa ut tillräckligt för ett urinprov. Det kommer in fler till testning. Bland annat tysken, han blev trea till slut. En kanadensare kom tvåa, han sprang förbi de andra på löpningen.
Han kommer också in och vi gratulerar varandra. Jag lämnar byggnaden och jag får göra intervjuer, när de andra kissat klart så blir det prisceremoni. Jag dricker mer vatten, det gör de andra med. Alla dricker vatten eller energidricka.
De som gör det kommer att springa på toaletten inom fem minuter med magknip. Jag kramar Emelie.
– Aldrig mer, Emelie. Det är inte värt det, smärtan är brutal.
– Jag förstår, Michael.
– Tack, jag kommer att satsa över VM nästa år sen får vi se vad som händer. Jag är lite mer än tjugotvå år och jag har vunnit allt som går att vinna. Jag har sponsorer som förväntar sig att jag levererar nästa år med. Så jag får leverera nästa år med. Sen gör jag kanske en Van Der Pool och slutar med Triathlon. Vi får se.
– Har du tränat?
– Det är en brutal träning, jag måste hela tiden utmana mig själv. Annars så kommer jag verkligen att tröttna. Frågan är om jag kan träna så mycket hårdare än det jag precis gjort. Jag kommer inte att träna så här igen. Inte en chans Emelie. OS träningen var en barnlek i jämförelse. Den kommer jag att köra inför VM. Men inget som liknar detta Emelie.
– Jag förstår.
– Bra.
Vi lämnar området och vi åker till vårt hotell, jag får min väska av Emelie och jag startar min telefon och jag ser på gratulationerna som kommit. Jag svarar på dem alla. Jag ser på klockan, jag ringer till Klara. Hon svarar på andra signalen.
– Jag vann, Klara.
– Grattis, Michael. Jag har följt loppet.
– Jaså? var då?
– Henry har IP tv.
– Aha.
– Han och Trish bjöd på middag så jag hoppade på. Eller jag sa att jag kom om jag fick kidnappa hans IP – tv. Det fick jag. Du krossade dem Michael.
– Ja, jag la upp loppet smart, den kaxige amerikanen delade vatten för mig och tysken drog fram mig i femton mil. Så jag var väldigt fräsch när jag kom fram till löpningen. Eller fräsch är att ta i, man är inte fräsch efter simningen och cyklingen. Men jag kände mig fräschare än vad gjort om jag inte tagit rygg på dem. Jag kommer inte att göra en Iron Man igen, det är inte värt smärtan. Hela min kropp skriker av smärta nu. Jag kommer bara att tävla i olympisk distans nästa år. Jag kommer inte att träna såhär igen, i alla fall inte inom överskådlig tid.
– Jag förstår, Michael.
– Hur är det med dig?
– Det är bra, vi har haft en ledig dag idag. Eller jag har haft en ledig dag idag.
– Så skönt, hur är det med Henry och Trish?
– Det är bra. De hälsar.
– Hälsa tillbaka, nu ska jag vara ledig i ett par veckor.
– Kommer du hit, Michael?
– Gärna.
De ska avsluta inspelningarna i England, hon har hyrt ett litet hus i närheten av inspelningsplatsen.
– Så bra.
– Det tycker jag med, jag saknar dig så att jag håller på att bli tokig.
– Detsamma, Michael.
Vi kommer fram till hotellet, vi går in och vi går till hissen. Vi åker upp och jag går till mitt rum och Emelie går till sitt. Jag stänger dörren bakom mig, jag sätter samtalet på högtalare och jag klär av mig. Jag står naken framför en spegel, jag tar upp telefonen och jag tar en selfie som jag skickar till Klara.
Med en varning om att bara öppna meddelandet när hon är själv. Jag lägger mig naken på sängen och jag sluter ögonen och jag pratar vidare med henne. Vi avslutar samtalet efter en stund. Jag går in i duschen och jag ställer mig i den och jag sätter på vattnet. Hela min kropp skriker av smärta, som sagt jag kommer inte göra om detta på väldigt länge. Verkligen inte…
Jag sitter i köket i huset därhemma, jag kom hem igår morse. Jag somnade och jag vaknade inte förrän nu, nästan ett dygn senare. Jag äter frukost och min mor sitter på andra sidan bordet. Hon ska resa iväg idag, hon ska resa runt till olika butiker och prata med butikscheferna. Jag ska resa till England och Klara.
– Så det var sista gången, Michael?
– Ja, jag tror det. Jag kommer inte göra en sådan satsning till i alla fall. Det var inte roligt, det har bara gjort ont och varit jobbigt i flera månader. Sen så gör det ont efter ett tag i loppet och den smärtan släpper inte på flera dagar. Jag har fortfarande ont. Så nej jag kommer inte träna så igen eller ställa upp i ett Iron Man igen inom överskådligtid. Verkligen inte. Det är inte värt det, inga pengar i världen är värt det.
– Bra, Michael.
Jag ser på henne och jag ler lite.
– Men vi säger inget om det till far.
– Haha, nej Michael. När åker du?
– Planet lyfter klockan 12.00. så jag ska bara packa och sen åker jag.
– Hur länge stannar du?
– Jag ska ha semester i minst två veckor, så kanske så länge. Vi får se det beror lite på hur mycket Klara har att göra. De är inne i slutfasen, så man vet aldrig vad de kan få för sig. Det är en rätt snurrig värld så att säga.
– Det kan jag föreställa mig.
Jag äter upp, jag får nästan tvinga i mig maten. Min kropp har inte landat än, frågan är hur långtid det tar denna gång för den att landa. Min mor ser på mig, jag ser på henne.
– Hur är det?
– För jävligt, som sagt. Jag kommer inte göra om detta.
– Det förstår jag.
Hon reser sig och dukar av, jag gör detsamma och vi går till hallen där hennes väskor står. Hon klär på sig och hon ser på mig.
– Vi är väldigt stolta över dig Michael.
– Tack, mor. Men det hade inte gått utan er.
Vi kramar varandra och vi kramar varandra länge. Hennes taxi kommer och jag hjälper henne ut med hennes väska. Jag vinkar när hon åker i väg och jag går in i huset och genom det till mitt hus. Jag ser på mina väskor och jag går igenom dem en gång till för säkerhetsskull…
Jag kysser henne och hon kysser mig, vi kysser varandra länge. Vi delar på oss och jag ser på henne och hon ser på mig.
– Jag har saknat dig, Klara.
– Och jag dig, Michael.
Vi går ut ur flygplatsen och vi går till hennes hyrbil. Vi sätter oss i den och hon kör i väg.
– Vad säger de i skolan, Michael?
– Jag har inte så mycket just nu, kan vara med på distans så att säga.
– Så bra.
– Visst är det Klara, vi har en tenta om ett par veckor. Den måste jag hem och skriva. Efter det så börjar vi en ny kurs, den måste jag vara med på.
– Så vi har ett par veckor tillsammans?
– Ja, Klara vi har ett par veckor tillsammans.
– Fantastiskt.
– Det tycker jag med, Klara.
Vi pratar om loppet och hennes arbete tills vi kommer fram till en liten by på den engelska landsbygden. Hon parkerar bilen på gatan framför huset. Vi går ur den och jag tar mina väskor.
– Det är väldigt mycket morden i Midsummer över detta.
– Haha, ja Michael det är det.
Vi går fram till huset, hon låser upp och vi går in i det lilla huset. På första våningen så är där ett kök och ett litet vardagsrum. På andra våningen så är det tre rum. Ett större sovrum och två mindre rum, i det ena så står hennes bärbara dator.
Där är ett bord och en stol till mig med i rummet. Jag sätter väskan med datorn och mina andra saker på bordet. Vi går in i sovrummet och jag ställer min väska på golvet. Vi ser på varandra och sen börjar vi att kyssa varandra mjukt. Vi hjälper varandra med kläderna.
De åker av och vi kysser varandra hela tiden, våra händer smeker den andres kropp. Vi lägger oss i sängen och vi är nakna, jag kysser mig nerför hennes kropp. Min tunga finner hennes slida och jag börjar att slicka henne.
Min tunga och mitt ena finger för henne till orgasm. När hon kommit färdigt så reser jag mig. Jag tar min penis i handen och jag smeker mig hård samtidigt som jag kysser henne. När jag är hård så sätter jag penisen mot hennes slida och jag trycker till och jag glider in i hennes varma inre.
Det smeker mig, det kramar mig och det formar sig efter mig. Jag når botten av henne och jag stannar. Vi ser på varandra och vi ler, jag lutar mig fram och kysser henne igen. Jag börjar att ta henne. Jag tar henne med långa tag, jag ökar takten långsamt och vi njuter av älskandet. Hon ser på mig och jag på henne.
– Kom med mig, Michael.
– Din önskan är min lag.
Jag tar henne snabbare och vi kommer tillsammans, jag exploderar i henne. Jag känner hur säden exploderar ur mig och in i hennes inre. Vi kommer tillsammans, det hörs när vi kommer. Går någon förbi det lilla huset så lär de höra oss komma…
Vi ligger i sängen, vi har duschat och nu så ligger vi och njuter av att vara nära varandra. Jag ligger på rygg och Klara ligger på sidan och hon smeker mitt bröst. Hon ser på mig och jag på henne, något i hennes blick säger mig att nu så vill hon tala allvar.
– Vill du ta vårt förhållande till nästa steg, Michael.
– Jag är inte så rutinerad på sådant här, vad är nästa steg?
– Att vi flyttar ihop.
Jag ser på henne.
– Gärna, frågan är bara var?
– Malmö?
Jag ser förvånat på henne.
– Så du skulle kunna tänka dig att bo i Malmö?
– Ja, vadå då?
– Nej ingenting egentligen. Jag trodde bara att du ville bo närmare dina föräldrar. Din familj.
– Nej, jag vill bo där med dig. Du har din skola, så vi kan inte flytta därifrån. I Malmö så finns det väldigt bra kommunikationer med resten av världen. Två flygplatser inom behagligt avstånd, tåg och båt med om man skulle vilja resa med dem. Det är en lagom stor stad, jag hade inte kunnat bo i Los Angeles, eller London eller någon annan storstad, Michael.
– Inte jag i heller, Klara.
– Så Malmö blir perfekt, Michael.
Jag ser på henne och jag ler, jag drar ner henne på min kropp och jag kysser henne mjukt och passionerat. Hon svarar på kyssen och kyssandet övergår i smekande som blir till att hon rider mig tills det går för oss båda…
Jag ser på Klara, hon och par andra från inspelningen av kostymdramat är på Graham Nortons show. Han är en väldigt skicklig programledare som har en show där han bjuder in kändisar och gör en show. Han ställer frågor till dem, på gränsen frågor ibland. Men alla slåss om att få vara med på hans show.
Man tackar inte nej till honom så att säga. Inte Klara i heller. Inspelningen av serien är slut, vi åkte hem och vi började att leta efter en passande bostad i Malmö. Med passande så ska den passa både min och hennes plånbok.
Hon har inga problem med plånboken. Min är mer begränsad än hennes, men vi letade och vi fann en pärla. Pärlan renoveras just nu, det är en etagelägenhet vid Kungsgatan i Malmö. Med utsikt mot Latinskolan, den var rätt så rejält sliten.
Det påverkade givetvis priset så vi med dagens mått mätt gjorde ett klipp som de säger. Vi tog dit ett företag som renoverar hus och lägenheter. De tog på sig att göra lägenheten som vi vill ha den. Vi bor hemma hos mig just nu, eller när vi är tillsammans så bor vi i mitt hus, i mina föräldrars trädgård.
Jag ser på Klara där hon sitter i en soffa med tre andra från inspelningen. När jag varit i England i en vecka och vi älskat och älskat ännu mer, mellan pluggande och arbete så hörde min agent av sig. Han hade fått en förfrågan från Sports Illustrated om jag ville vara med på deras första sida och sen så skulle det vara bilder och ett reportage i tidningen.
Jag sa först nej, sen frågade Klara vad det gällde. Jag berättade för henne, sen berättade min agent vad de var beredda att betala för att jag skulle vara med. Det skulle utöka min plånbok lite. Så de övertalade mig att vara med.
Min plånbok utökades lite, så pass så att vi kunde köpa lägenheten utan lån. Vi delade på kostnaden, vi har skrivit samboavtal. Hennes agent och min agent rekommenderade det starkt. Så vi har gjort det. Jag har träffat hennes föräldrar och vi kan väl säga att jag inte imponerade på dem.
Jag imponerade inte på hennes syskon i heller. Vilket ledde till ett bråk mellan Klara och hennes familj. Jag är inte tillräckligt fin för hennes familj. Så vi avbröt vår vistelse hos dem och vi åkte till mitt hus. Vi hittade lägenheten och nu så är vi i England för att promota hennes kostymdrama.
Samtidigt som hon spelar in filmen i Sverige. Hon har fått ledigt idag och i morgon. Vi har tur för inspelningarna av filmen är i Skåne, det är ett kriminaldrama. Det diskuteras om det ska bli en följetong som Beck filmerna.
Det är Netflix som gör filmen. Det var Netflix som gjorde serien med, hon har en bra kontakt med dem.
– Det sägs att du träffat ditt livskärlek Klara.
– Ja, Graham. Vi träffades i våras och nu så ska vi flytta ihop.
– Han är något av en kändis han med?
– Han är triahtlet.
– Hur träffades ni?
– Det är faktiskt Henry Cavills förtjänst.
– Jaså?
– Han fick mig att börja spela WoW, vi träffades genom spelet. Jag spanade på honom i spelet och en kväll så bad jag honom om hjälp. Eftersom han är en väldigt vänlig person så hjälpte han mig. Vi pratade med varandra, sen spelade vi mer med varandra och tre månader senare så träffades vi på riktigt så att säga.
– När han vunnit OS – guld?
– Ja, jag snodde en kyss av honom då.
– Han ska vara rätt så extrem i sitt tränande.
Hon svarar inte på frågan först.
– Han tränar så hårt som behövs för att kunna prestera sitt bästa.
– Och det är rätt hårt.
– Det har varit det ibland ja.
– Men så ser han också ut såhär när han är klar.
De visar en bild på mig när jag har dragit ner överdelen på min dräkt så att min muskulösa framsida syns. Jag hör visslingar och tjut i publiken. Jag blir generad, jag var förvarnad om att den skulle komma.
– Det är min pojkvän.
– Lyckost.
– Ja, han är en väldigt vacker människa på insidan. Han är en otroligt snäll människa med det största hjärtat som jag någonsin träffat.
Jag ser på henne och ler.
– Och filmen?
Sen pratar de bara om filmen, när showen är slut så lämnar vi studion och åker till flygplatsen.
– Jag ber om ursäkt, Michael.
– För vadå, Klara?
– Ja…
– Bilden.
– Jag visste om den. Jag trodde att du också visste, de sa att du skulle veta. De frågade om det var ok att de visade den, jag sa att om det var ok för dig så var det ok för mig.
– Jag hade inte en aning, Michael.
– Ok, det var ju inte bra.
– Nej, jag ska prata med min agent. Så du är inte sur.
– På dig? Nej då, jag är väldigt glad över att du är min flickvän och jag älskar dig Klara. Dina ord gick rakt in i mitt hjärta och du betyder precis lika mycket för mig.
Vi ser på varandra och vi kysser varandra. Vi kommer fram till flygplatsen och vi letar upp vår incheckning…
Vi ser på vår lägenhet, den är renoverad och möblerad. Vi har flyttat in och vi ska bjuda min familj på middag som tack för hjälpen. För de har hjälpt oss med att inreda lägenheten och flytta hit saker från Kungsbacka och från mitt hus.
Nu är vi färdiga. Klara är färdig med inspelningen av filmen, jag har gjort min sista tenta för denna termin. Jag har börjat att träna igen, eller jag började träna igen efter ett par veckor efter Iron Man tävlingen. Nu så är jag tillbaka i vanlig uppbyggnads träningsdos.
Men det kommer inte att bli som inför Iron Man, möjligtvis som inför OS. Innan VM, men vi får se. Men jag tränar, Klara tränar också. Hon vill behålla den kropp som hon fick av att träna inför serien. Vi har dukat och allt är klart, nu så väntar vi bara på gästerna.
Det ringer på dörren, vi går till den och öppnar och de kommer in. De klär av sig och vi går in och de får varsitt glas fyllt med vad de vill ha. Vi tackar dem för all hjälp, när vi gjort det så sätter vi oss och börjar att äta…
Jag står i den del av lägenheten som kallas för vardagsrummet, vi valde att öppna upp hela första våningen. Hundra kvadratmeter yta, som är avdelat av valv. Det var tre stora rum och ett kök innan. Nu så är det ett enda stort rum som är avdelat av valven.
Uppför trappan är vårt sovrum som är öppet ner mot de andra rummen. Ytan däruppe är på cirka fyrtiofem kvadratmeter. Jag ser ut på regnandet, det är december och skånskvinter. 4 plusgrader, vind och regn. Jag är nyduschad efter att ha varit och tränat.
Dagens andra pass, skolan är slut för terminen. Eller vi har en hemuppgift som ska lämnas in senast den femte januari. Så vi har ledigt, eller vi har inga föreläsningar. Klara är på inspelningen, de ska spela in idag och i morgon.
Sen går hon på ledighet och vi ska fira jul med min familj. Det är fortfarande en frostig stämning mellan henne och hennes familj. Saker och ting blev inte bättre när hon valde att flytta ihop med mig i Malmö av alla platser. Vi var i Stockholm för ett tag sedan, vi var med på idrottsgalan.
Jag fick pris som årets manlige idrottare före Duplantis och en ryttare. Det var ett stort ögonblick. Jag hade inte förberett något tacktal, så jag fick höfta fram något. Det gick helt ok. Jag har fått tillbaka motivationen till träningen, jag vet var min gräns går nu.
Så jag kommer inte att pressa mig hårdare, verkligen inte. Jag kommer inte gå så nära gränsen igen. Det skrämde mig en del faktiskt, det tog tid innan min kropp återhämtade sig. Men den gjorde det och jag har lärt mig något, jag har lärt mig att aldrig göra om det jag gjorde.
Jag lämnar fönstret och jag går till köket och jag tar fram mat. Jag sätter mig och börjar att äta, jag ser på min telefon samtidigt som jag äter. Det ringer på porttelefonen och jag reser mig och jag går till den och jag trycker på knappen som öppnar dörren.
Jag står kvar och väntar på att vem det nu än är ska ringa på dörren. Det gör det efter en minut, jag öppnar dörren och där står en dopingkontrollant.
– Så det är dags igen.
– Ja, Michael.
– Kom in.
– Tack.
Jag släpper in honom, jag får muggen som jag ska kissa i. Jag går till toaletten och jag kissar i muggen och jag ger den till honom. Han tar emot den, sen lämnar han lägenheten. Jag låser dörren och går tillbaka till min tallrik och jag fortsätter att äta.
Peter som han heter är bra, han kommer vid vettiga tider och han kräver inte att stå bakom mig på toaletten. Så länge dörren är öppen så att han kan se så att jag inte försöker med något fuffens så är han nöjd. Det finns de som är värre, framför allt när jag var i England.
De var direkt otrevliga, jag skrev ett mejl till SOK och framförde mina klagomål på deras uppträdande. Det visade sig att jag inte var den enda som råkat utför dem. Det finns tyvärr inget som de kan göra mer än att framföra mina synpunkter till de som är deras chefer. Så det blir politik av det och inget händer.
Jag har inget emot att bli testad, men när de dyker upp mitt i natten och går igenom mitt hus som om de vore poliser som gjorde ett tillslag mot narkotikalangare. Så blir jag irriterad, jag har inga rättigheter. Vilket irriterar mig ännu mer.
Jag får stå till svars för vad andra gjort och jag har inget ”privatliv” det irriterar mig också. Men det är en del av gamet och när de är som Peter och hans andra kolleger här i Sverige så har jag inga problem med att bli testad.
Jag har inga problem med att meddela om jag åker i väg, jag är till och med så noga så jag meddelar dem om vi åker hem till mina föräldrar en hel dag. Om inget annat så får de arbeta lite.
Peter har sagt till mig att så länge jag är i Malmö så behöver jag inte meddela dem. Men jag gör det ändå, det är lite payback. Jag dukar av och jag sätter in i diskmaskinen. Min telefon ringer, jag svarar.
– Hej hjärtat, hur går det?
– Framåt, jag springer runt och skjuter skurkar.
– Där ser man, prickar du dem?
– Självklart.
– Så bra.
– Det kommer att komma ett paket från Amazon under dagen, ska du iväg?
– Nej, jag ska inte i väg förrän ikväll.
– Så bra, det är julklapparna som vi beställde på nätet.
Hon säger vi, det var hon som beställde. Hon gick bananas en kväll och beställde julklappar till min familj där ingår min mormor och morfar. Vi ska fira julafton hos dem i deras hus i Ystad.
– Jag blev kollad idag.
– Vi får hoppas att du slipper det under julen.
– Ja, men jag har meddelat dem att vi ska till mormor och morfar på julafton. Gör jag inte det så blir det liv, jag tror att det var det som norrmannen tröttnade på. Den ständiga bevakningen, att vi inte har några rättigheter och vi behandlas som kriminella. Jag förstår att vi ska stå till rådighet osv. men ibland så blir det för mycket bara.
– Ja, Michael. Nu ska jag skjuta skurkar igen.
– Lycka till hjärtat.
– Tack hjärtat.
Vi lägger på och jag går till datorn och sätter mig, i ett av valvrummen som jag kallar dem har vi våra datorer. Jag loggar in och jag går in på WoW och jag ser på mina karaktärer. Jag väljer en annan karaktär, jag väljer att börja spela en ny karaktär.
Jag väljer en som jag inte spelat innan. Jag väljer att spela som Munk och som Panda. Det är väldigt mycket Kung Fu Panda över det, jag börjar att spela och jag har kul. Det ringer på porttelefonen och jag öppnar den och det är paketet från Amason som kommer.
Jag ser på det, det är stort och han som levererade paketet är nog väldigt tacksam att vi har hiss i huset. Jag skriver på plattan att jag tagit emot paketet. Jag ser på det och jag låter det stå vid dörren. Jag går tillbaka till min dator och jag sätter mig och fortsätter att spela i en timme till.
Sen avslutar jag och byter om, jag tar på mig regnkläder och jag tar min cykel på axeln och bär ner den till första plan. Jag går ut och jag sätter mig på sadeln och jag börjar att cykla. Jag kommer fram till crossfit lokalen och jag går in. Jag går till omklädningsrummet och byter om. Jag går ut i lokalen och jag börjar att träna…
Vi äter middag tillsammans, den blev sen idag. Inspelningen drog över på tiden. Men nu så sitter vi här och äter middag tillsammans och vi pratar om vår dag. Jag berättar om min träning, dopingtest, att jag startat en ny karaktär på WoW.
Hon blir eld och lågor. Hon kommer också att göra det, hon kommer också att starta en Panda och munk. Fast en annan sorts munk än den jag spelar. Man kan välja tre olika vägar. Sen så har jag inte så mycket mer att berätta, hon berättar om sin dag.
Om att springa och jaga skurkar och skjuta efter dem. När vi ätit klart så diskar vi och vi går till spelrummet. Vi sätter oss vid datorerna, vi bestämmer oss för att börja att spela dessa karaktärer på en annan server.
Jag börjar om från början tillsammans med henne. Vi börjar spela och vi spelar i ett par timmar. Sen stänger vi ner. Vi gör oss redo för sängen, vi kommer inte att sova. I alla fall inte på en bra stund, först så ska vi älska. Vi kysser varandra, jag smeker hennes slida och hon min penis.
Hon tar min penis i munnen och suger mig, när jag kommer nära så byter vi plats och jag slickar henne till orgasm. När hon kommit så lägger jag mig tillrätta mellan hennes ben och jag tar min penis i handen och jag sätter ollonet mot hennes slida och jag trycker till och glider in i hennes varma inre.
Jag når botten av henne, sen älskar vi länge. Varje gång jag kommer för nära så stannar jag och vilar. Då kysser vi varandra tills kittlingarna lagt sig, hon kommer. Hon kommer flera gånger, men jag fortsätter att dra ut på det tills hon ber mig att komma. Jag gör det och jag kommer länge, vi kommer länge och min säd fyller hennes inre…
Vi lägger paketen under mormor och morfars julgran, vi kramar om dem och vi får varsin mugg med glögg. De önskar oss välkomna och familjen gratulerar oss till förlovningen. Vi förlovade oss i morse, vi satte på oss ringarna och vi älskade när vi gjort det. Vi älskade länge och vi njöt av varandras närhet, av varandras kärlek till varandra.
Så nu är vi förlovade, vi dricker upp glöggen. När vi är klara så hjälper vi mormor och morfar med maten och att duka fram den. Vi börjar med jullunch, där vi äter det kalla så att säga. Vi sätter oss till bords och vi börjar att äta. Vi sitter kvar och äter i en bra stund, det är inte bara jag som äter mycket.
Det gör även min far och min bror. När vi ätit färdigt så dukar vi av och vi hjälps åt allihop. Vi sätter på kaffe och mormor plockar fram kakor till kaffet. När vi gör det så ser jag en bil stanna utanför huset och jag skakar lite lätt på huvudet.
– Vad är det, Michael?
– Dopingkontrollant, förhoppningsvis så ska de bara kolla om jag är här.
Det ringer på dörren och jag går och öppnar den. Jag ser på kvinnan, hon ber om mitt körkort. Jag visar henne det, hon ser på det och sen på mig och sen på körkortet igen. Hon räcker tillbaka det, jag tar emot det och jag stoppar ner det i min plånbok.
– Så ska du bara kissa med.
– Javisst, kom in.
Jag släpper in henne, hon tar av sig skorna och jackan. Jag går till en av deras toaletter. Jag får muggen som jag ska kissa i, som tur är så är jag nödig. Hon går in i badrummet med mig. Hon står bakom mig och jag kissar. Jag räcker henne muggen när jag är klar.
Jag stoppar in penisen igen och jag tvättar av mina händer. Vi lämnar toaletten och hon klär på sig och lämnar huset. Jag undrar om hon får extra betalt för att arbeta idag? Familjen ser på mig, jag ser på dem.
– Detta får mig att ifrågasätta om det är värt att fortsätta tävla.
– Jag förstår dig, Michael.
Stämningen sjunker lite, men den lättar igen när kaffet är klart och det är Kalle på tv. Vi ser på Kalle och när det är slut så tar vi på oss och går ut en runda. När vi kommer tillbaka till huset så börjar vi att förbereda det varma.
När det är klart så sätter vi oss och äter igen. Vi äter minst lika länge nu som innan, när vi är färdiga så dukar vi av, vi diskar och sen så är det dags för julklappar. Morfar är tomte och han sköter utdelningen av julklapparna. Vi öppnar dem och vi tackar varandra för de fina paketen.
Vi stoppar ner dem i påsar och när vi är klara med julklappsutdelningen så spelar vi sällskapsspel i ett par timmar innan det är dags att åka hem. Vi sätter oss i bilen och kör hem, jag har druckit alkoholfritt hela dagen så det är jag som kör.
Vi lämnar Ystad och vi kör tillbaka till Malmö, vi kommer hem och vi packar upp våra julklappar. När vi är klara så går vi upp till vårt sovrum. Vi klär av oss och vi lägger oss i sängen och vi älskar länge. Jag kommer tre gånger innan vi får nog.
Jag ligger på rygg och jag ser upp i taket, Klara ligger bredvid mig. Jag funderar på det som hände innan, att jag inte är fredad någonstans. Förnedringen av att hon ska följa med mig in på toaletten. Att jag ska acceptera att en kvinna följer med mig in på toaletten.
Får kvinnor tåla att män följer med dem in på toaletten. Att de kommer till min mormor och morfar på julafton. Att de tvingas att släppa in en främling i sitt hus, som till råga på allt följer efter deras barnbarn in på toaletten.
Jag tar min telefon, sen börjar jag att skriva ett inlägg på Instagram. När jag är klar så delar jag det på Facebook och andra sociala medier med. Jag skickar iväg det…
Jag ser på reaktionerna som blivit av mitt inlägg, det har fått en rejäl spridning. Inte bara i Sverige utan över hela världen, framför allt idrottsvärlden. Flera liknande historier som min kommer fram, värre historier än min. Jag skrev att jag ifrågasätter om det är värt att fortsätta tävla.
Att jag tappar sugen av att tävla om det ska vara så här. Jag ifrågasätter inte att vi blir testade, jag ifrågasätter metoderna. Att vi som jag upplever det inte har några som helst rättigheter. Jag har blivit testad vid minst två hundra tillfällen i år.
Utan att mina prover visat något. Jag känner att jag och andra utövare idag får betala för vad som hände för tio år sedan och längre tillbaka. Ingen annan fri människa i demokratier måste utstå det som vi får utstå. Vi har inga som helst rättigheter, vi kan inte säga att det inte passar just vid det tillfället.
Som på julafton hemma hos min mormor och morfar. Inte nog med att hon kontrollerar att jag är där jag sagt att jag ska vara, nej hon följer med mig in på toaletten och hon står bakom mig när jag kissar. Inlägget blev väldigt viralt, det spred sig som en löpeld.
Det blev debatt direkt, det talas om att vi idrottsmän ska strejka. Att vi inte ska tävla eller utöva våra idrotter förrän vi också får rättigheter och kanske framförallt får tillbaka vår integritet. Klara delade inlägget på sina sociala medier och hon är betydligt större där än vad jag är.
Tidningarna ringer och vill ha intervjuer, Tv har hört av sig både svenska och internationella. Min agent har bråda dagar just nu, han får göra skäl för lönen. Det är nyårsafton om ett par dagar. Vi ska fira med en av Klaras vänner, de har känt varandra i flera år.
De har spelat in film tillsammans ett par gånger, hon är tillsammans med Sveriges mest inne manlige skådespelare. Hon är gravid och de har lyckats att hålla sitt förhållande hemligt ett bra tag. Det blir vi och ett fyra par till förutom värdparet.
De har ett hus på Österlen som vi ska åka till, jag har fått meddela adressen dit. Frågan är om mitt inlägg kommer att göra saker och ting värre. Det skulle inte förvåna mig om de kommer dit bara för att. Vi har förvarnat de vi ska till om att det kan bli så.
Så om de planerat att ta dit gräs eller något annat liknande så får vi stanna hemma. Jag får inte befinna mig i sådana miljöer som det heter. Även om inte jag nyttjar så kan jag åka dit. Hennes vän har lovat oss att det inte kommer att vara något sådant där, hon vill inte ha sådant runt sig när hon är gravid.
Hon vill inte ha sådant runt sig annars i heller. Men nu så kan hon skylla på att hon är gravid. Hennes pojkvän håller med henne. Så de andra är förvarnade. Min agent ringer mig och han säger att han skickat en lista med intervjuer som jag ska göra.
– Ska?
– Nej, givetvis så bestämmer du själv, Michael.
– Tack, Niklas. Vem rekommenderar du att jag gör?
– SVT sport, sen de två större tidningarna. En hel del utländska medier vill också intervjua dig.
– Boka in dem, så kör vi.
– Då gör jag det, men du är säker?
– Ja, jag är säker. Risken finns väl att de jagar mig ännu mer, men de kom hem till min mormor och morfar på julafton och hon följde med mig in på toaletten. Jag har inget emot att bli testad, men det får finnas gränser, Niklas.
– Jag håller med dig, frågan är om de gör.
– Ja det är frågan.
Vi avslutar samtalet och jag ser på Klara…
– Jag har inget emot att bli testad, jag blir testad minst en gång i veckan. Jag har inget emot det. Men vad som gör att jag överväger att sluta med något som jag är att jag inte har något som helst privatliv. Jag är irriterad för att vi får betala priset som nådde sin peak när jag inte ens var född. De kom hem till min mormor och morfar på julafton. Då hade de testat mig hemma hos mig och min sambo två dagar tidigare. Vilka dopingmedel skulle ge utslag två dagar senare? Inte nog med att de kom till min mormor och morfar. Kvinnan som kontrollerade mig följde med mig in på toaletten. Jag ställde frågan om de gör likadant med kvinnor. Det gör de tydligen, tror de att jag alltid går runt med någon annans urin i fickan? Som sagt jag har inget emot att bli testad, jag meddelar alltid när jag ska iväg även om det bara är över dagen. Men jag vill inte bli behandlad som en kriminell. För något som jag inte är skyldig till. Verkligen inte.
Det är den sista intervjun som jag gör, jag har betat av dem allihop. Den sista intervjun gjorde jag för CNN. Jag får skriva en autograf till intervjuaren. Jag lämnar konferensrummet som vi lånat på hotellet som de bor på. Jag går ut i regnet.
Jag slår upp kragen på min jacka och jag börjar att gå hem. Det är tio minuters gångväg från hotellet och hem. Jag tror inte att detta kommer att ha så stor effekt men jag har satt igång något i alla fall. De kanske visar oss mer hänsyn i fortsättningen.
Jag kommer hem, jag går in och tar av mig skorna. Jag tar av mig jackan och jag går till köket. Jag öppnar kylen och jag tar en shake. Jag går till mitt favoritfönster och jag tittar ut genom det. Klara är på inspelningen, hon fick åka dit akut.
De ringde, något hade gått fel med en scen så de fick filma om den. Vi var hos hennes vänner på nyårsafton, värdparet var väldigt trevliga. De andra var mindre trevliga. Kvällen slutade med att vi körde hem innan klockan slagit tolv. Saker och ting spårade ut, de mindre trevliga gästerna hade tagit med droger.
Klara och värdinnan fick reda på det, efter det så spårade saker och ting ut ganska så fort. Eller de spårade ut fullständigt, så vi körde hem. Jag hade inte druckit något, så jag körde. Klara sa inget på halva vägen hem, sen började hon att prata.
Jag lyssnade och höll med i vad hon sa. Men det har blivit en del drama på sociala medier. Klara klarar sig, det är värre för värdinnan. Hon får en hel del skit för sitt agerande. Som var helt rätt, men det tycker inte deras vänner. Så nu är det krig på sociala medier och Klara stöttar sin vän.
Men det är lite kaos, ytterdörren öppnas och Klara kommer hem, hon hänger av sig sen kommer hon till mig. Vi kramar varandra, hon är lite kall. Jag kramar henne och jag rör mina händer över hennes rygg. Vi ser varandra i ögonen, sen kysser jag henne. Hon svarar på kyssen och lusten vaknar i oss båda.
Vi går uppför trappan till sovrummet. Vi kysser varandra och vi hjälper varandra av med kläderna. Jag lägger henne på rygg på sängen och jag smeker hennes kropp med mina händer och mun. Min tunga ritar våta streck på hennes hud. Den letar sig fram till hennes slida. Den leker med hennes läppar, den smakar på hennes inre och den masserar hennes klitoris tills hon kommer med ett skrikande.
Jag ber henne vända på sig, jag vill ta henne bakifrån. Hon vänder sig snabbt och jag sätter mitt ollon mot hennes läppar och jag trycker till. Jag glider in i hennes varma inre, det smeker mig. Det masserar mig, jag greppar hennes höfter och vi börjar att älska. Jag rör mig snabbare och snabbare. Hon kommer och jag kommer precis efter henne. Vi kommer tillsammans och vi lägger oss på sidan och vi njuter av närheten till varandra…
Tre månader senare…
Jag står på startbryggan, det är dags för årets första tävling. Jag är i Australien för att göra en tävling, jag är inbjuden. De betalade mig en summa pengar för att komma hit och tävla. Jag är inte i toppform, långt därifrån. Jag meddelade dem det, men de ville att jag skulle komma ändå.
Så nu står jag här på startlinjen. Jag känner mig inte bekväm med detta och jag undrar vad fan jag tänkte på när jag gick med på detta. Starten går och vi hoppar i vattnet och vi börjar att simma. Som tur är för mig så är resten av eliten som är här, minst lika långtifrån toppformen som jag är.
Det är även tur att jag inte precis har kört en hell week. Första gången Klara råkade utför en hell week så blev det en viss frustration hemma. Jag orkar inte så mycket mer än att träna, äta, dricka och sova. Att ha sex är inte ett alternativ.
För jag orkar helt enkelt inte, de senaste gångerna så har hon haft menstruation när jag kört hell week. Så frustrationen har varit mindre. En bra sak med hell week är att vi älskar som kaniner när den är slut. Jag tar mig upp ur vattnet och jag joggar fram till min cykel och jag sätter mig på den och sen cyklar jag i väg.
Jag leder inte, eller jag är med i en klunga som är lite före en annan klunga. Jag ligger i rygg på de som är villiga att dra, vi kommer fram till bytet och jag ställer cykeln och jag tar på mig mina joggingskor och sen börjar jag att springa.
Efter halva sträckan så leder jag med tjugo sekunder. Jag håller det avståndet till mål och jag vinner. Jag fattar ingenting, men en vinst är en vinst. De andra kommer in och vi är lika trötta allihop. Framför allt vi som tillhör världseliten.
– Fy fan, Mark.
– Haha, ja Michael.
– De sista kilometrarna gick på ren vilja.
– Ja, verkligen.
Vi blir uttagna till dopingkontroll, jag kissar. De står bakom mig och kollar mig, det har blivit bättre hemma. Jag får i alla fall kissa ifred, jag fick faktiskt en officiell ursäkt med för den kontrollantens uppförande. Men inte så mycket mer än så har hänt.
Det är affärer som vanligt så att säga. Vi kissar och sen lämnar vi dopingkontrollen. Det blir prisutdelning, jag vinner hundratusen australiensiska dollar för min insats. Jag kommer att ge dem till min far så får han investera dem. Jag åker till hotellet, dagen efter åker jag hem…
Klara är i väg och spelar in andra och tredje säsongen av den där serien. De ska spela in tjugo avsnitt på mindre än trettio dagar. Så de har galna dagar, de spelar in flera scener och avsnitt samtidigt. Det är ett galet tempo hela tiden. Serien slog som satan när den kom på den där kanalen. Så det är förhandlingar om fler säsonger, Klara har fått ett galet erbjudande.
Pengarna är löjliga, vi har pratat fram och tillbaka. Sen skrev hon på kontraktet innan hon åkte, nu ångrar hon sig. Som sagt tempot är galet, min resa passade in bra. För jag saknar henne väldigt mycket, vi hörs snabbt varje dag.
Varje dag är som hell week för henne just nu. Jag tar en shake ifrån kylen, hon ska vara i väg i minst en vecka till. Hon har fått fler erbjudanden på filmer. Väldigt bra erbjudanden, väldigt bra manuskript. Hon är i ropet som man säger.
Min telefon ringer, det är ett utlandsnummer. Jag funderar först på att inte svara. Sen gör jag det, jag är ensam. Det kanske är någon som vill sälja något. Så kan jag driva med den stackaren.
– Det är Michael.
Jag svarar på svenska.
– Är det, Michael Kraft?
– Ja.
Det är ingen försäljare, engelskan är alldeles för bra för det.
– Hej, mitt namn är James Ingelman.
Jag undrar varför en av världens ledande regissörer och producenter ringer mig.
– Du undrar kanske varför jag ringer till dig?
– Ja.
Jag går till soffan och jag sätter mig, jag lägger upp benen på soffbordet.
– Jag behöver din hjälp.
– Med vadå?
– Att övertala Klara om att göra en roll för mig.
– Har hon tackat nej?
– Hon har inte svarat alls.
– Hon spelar in serien just nu, någon där fick för sig att de skulle spela in två säsonger på trettiodagar så tempot är lätt galet. Vad heter filmen.
Han säger vad den heter.
– Hon har inte vad jag vet fått ett manuskript som heter så, James.
– Är du säker?
– Ja, jag är väldigt säker. Hon visar mig alla manuskript och hon ber mig läsa igenom dem. Jag har inte läst något manuskript som handlar om det som du beskriver. Så det kommer att bli svårt för mig att övertala henne att göra något som hon inte vet något om.
– Jag återkommer.
– Javisst.
– Så du läser hennes manuskript?
– Ja.
– Varför?
– Jag vet inte, men jag är ärlig med vad jag tycker om det jag läser. Det är inte hennes agent, hennes agent ser bara pengarna. Hade hon fått bestämma så hade Klara bott i Bel Air eller något liknande område och arbetat 24/7 för att göra agenten rikare. En agent som kommer att droppa henne snabbare än en avlöning när hon passerat 35 år. Så om jag tycker att det är bra så litar hon på mig. Sen så är det hon som avgör givetvis.
– Varför bor hon inte i Los Angeles?
– För att hon inte trivs där, hon är en väldigt privat person som inte gillar yta. Det är väldigt mycket yta där.
– Ja, men jag återkommer.
– Gör så James.
– Det var intressant att tala med dig, Michael.
– Tack detsamma, James.
Vi lägger på och jag reser mig och jag går till kartongen med manuskript. Jag letar igenom dem och det ligger inte där. Jag skriver till Klara och jag frågar om hon fått det dit där hon är nu. Hon ringer mig.
– Hej, hjärtat.
– Hej, hjärtat. Nej jag har inte fått något manuskript hit. Vad ville han?
– Att jag skulle övertala dig att ta rollen i hans kommande storfilm. Jag sa som det var, jag övertalar inte dig till något. Sen talade vi om att jag också läser manuskripten och att du lyssnar på min åsikt om vad jag tycker om dem. Sen talade vi om din agent och varför du inte bor i Los Angeles. Han verkar väldigt trevlig.
– Det är han, vill han ha med mig i en film så kommer jag att bli väldigt hedrad.
– Det förstår jag.
Vi pratar om andra saker, vi pratar mest om hur mycket vi saknar varandra. Sen får vi lägga på för inspelningarna ska fortsätta. Vi lägger på och jag reser mig och jag byter om till träningskläder.
Jag tar min cykel och jag sätter mig på den och sen cyklar jag till 101: an och sen börjar jag att cykla. Jag ska göra tio varv, från en rondell till en annan…
Jag lägger ner manuskriptet, det är väldigt bra. Han skickade en kopia till mig och en till Klara där hon är. Det är drama, som jag sa till James. Hennes agent kommer att sälja ut henne. Hon har inte sålt ut henne, men hon höll i manuskriptet och skickade det till en annan skådespelerska som är på väg upp.
Nu är James inte vem som helst så det tog hus i helsicke. Så nu står Klara utan agent, hon kommer inte att göra det så länge till. Men hon gör det just nu. Jag ser på manuskriptet och jag skriver till Klara.
– Jag hoppas att du gör filmen hjärtat.
Jag skriver inte mer än så, jag ser på James nummer. Sen skriver jag det jag skrivit till Klara. Att jag hoppas att hon gör filmen. Jag reser mig, det är dags att träna. Jag byter om, lämnar lägenheten och jag går nerför trappan.
Jag sätter mig på cykeln och cyklar till crossfit lokalen. Jag går in och byter om, jag ser på dagens WOD sen sätter jag igång…
Vi andas snabbt båda två, vi hann inte upp i sängen. Jag tar henne i soffan, eller hon rider mig i soffan. Jag har redan kommit en gång, jag kommer snart att komma en gång till. Vi behövde inget förspel, det var överflödigt. Vi slet av oss kläderna och sen grenslade hon mig i soffan och vi kom snabbt första gången.
Det kommer att ta lite längre tid denna gång, hon rider mig snabbare och snabbare och hennes kropp stelnar till och hon kommer. Jag reser mig upp med henne i famnen och jag trycker upp henne mot väggen och jag tar henne ståendes.
Jag kommer ganska så snabbt och jag tömmer min säd i henne. Vi andas snabbt båda två och vi ler. Vi skrattar lite och vi kysser varandra, jag går in i badrummet med henne runt mina höfter. Jag ställer oss i duschen och jag sätter på vattnet.
Det smeker mig, jag njuter av att stå med henne i min famn och känna närheten av hennes kropp mot min. Vi kysser varandra mjukt, jag börjar att röra mig och hon stönar lågt och vi älskar en gång till i duschen. Vi kommer tillsammans igen. Vi duschar klart, sen sitter vi nakna i soffan och hon lutar sitt huvud mot min axel.
– Jag går med på att göra filmen på ett villkor, Michael.
– Vilket?
– Att när jag är klar med den så gifter vi oss och försöker att skaffa barn.
– Men du har skrivit på ett kontrakt för två säsonger till på serien.
– Det är lugnt, Michael. Gal Gadot var gravid när hon spelade in Wonder Woman. Sen så finns det inget som säger att jag blir gravid direkt.
– Förvisso, så du friar till mig, Klara?
– Haha, ja.
– Jag vill verkligen gifta mig med dig, jag vill skaffa tio barn med dig, Klara.
– Tio?
– En jämn siffra, blir det bara ett så är jag nöjd med det med. Jag vill ha allt med dig. Vill du gifta dig i morgon så gör vi det Klara. Min mor kanske skulle ha en åsikt om det. Men jag vill ha allt med dig, så den förhandlingen var rätt lätt, Klara.
– Vi får kanske bo i USA i ett par månader, jag misstänker att de kommer att spela in filmen där.
– Då vet jag det, jag kan säkert träna där också. Jag är klar med skolan om två veckor sen så har jag all tid i världen Klara.
– Så bra, så du kommer inte att söka arbete?
– Vi får se, jag har så att jag klarar mig i stöd från sponsorer och SOK. Så jag kan klara mig ett tag utan att arbeta, Klara. Sen så vill jag givetvis arbeta, men jag vet inte med vad än. Jag har turen att jag kan fundera på det utan att gå under ekonomiskt.
Hon ser på mig och hon kysser mig, jag svarar på kyssen och den blir hetsigare och hetsigare. Ett par minuter senare så sitter jag på knä på golvet med mitt ansikte begravt över hennes slida och jag slickar henne till orgasm. Hon tar mig i munnen och hon suger mig till fullt stånd. Sen tar jag henne bakifrån över matsalsbordet…
Vi läser igenom kontraktet som hennes nya agent skickat till henne, hon ser på det och sen skriver hon under på det. Hon skickar tillbaka det efter att ha scannat in det. Sen fortsätter vi med vårt spelande. Min telefon ringer, det är Niklas och jag svarar.
– Ja?
– Vi har fått en fråga om du vill vara med i en välgörenhetsgrej.
– För?
– Barncancerfonden.
– Vad ska jag göra?
– Cykla i tio mil, det är en stafettgrej. Sponsorerna betalar tio kronor per kilometer som ni cyklar.
– När?
– Om en månad, du ska cykla från Ystad till en bit efter Hallandsåsen. Du kommer att ha poliseskort på motorvägen.
– Så jag ska cykla på motorvägen?
– Jag misstänker att det kommer att vara i väg grenen men ja.
– Det är två veckor innan VM, det kan bli ett bra träningspass. Men visst jag ställer upp. Jag får hoppas att poliserna skyddar mig.
– De har lovat det, det ska vara en social grej innan ni cyklar. Ni är tjugo kändisar som ska cykla.
– Där ser man, när är det då?
– I nästa vecka.
– Då kan inte jag, Niklas. Jag ställer gärna upp och cyklar, men jag kan inte vara med på en social grej i nästa vecka. Det är hell week för mig då, så det fungerar inte alls.
– Då meddelar jag dem att du ställer upp, Michael men att den sociala grejen inte fungerar.
– Är den från måndag morgon till fredag eftermiddag så fungerar det inte, Niklas.
Vi avslutar samtalet och Klara ser på mig, hon har hört samtalet och hon ser på mig.
– Så kändisen.
– Mm, superstjärnan.
Vi ser på varandra och ler, sen kysser vi varandra. Kyssen leder vidare till äventyr på vardagsrumsgolvet…
Jag ser på min familj, jag får mitt intyg. Jag är nu utbildad fysioterapeut, jag sätter mig på min plats. Rektorn avslutar ceremonin, vi lämnar salen och vi går ut ur byggnaden och vi åker till en restaurang i Malmö. Vi äter en väldigt god middag i väldigt trevligt sällskap. När vi kommer hem så älskar vi länge…
Jag slapp inte den sociala grejen, de la den på söndagen. De hade bjudit in pressen och vi blev intervjuade. Vi svarade på deras frågor, vi är fem män och fem kvinnor som ska cykla tio mil var. Vi är sex idrottsmän, en politiker, två skådespelare och en stå upp komiker.
Jag ska cykla första sträckan, tio mil från Ystad till andra sidan Hallandsåsen där nästa person tar över. Sen fortsätter vi så i hundra mil. Det kommer att ta ett par dagar, sponsorerna betalar tio kronor var för varje kilometer som vi cyklar.
Jag pratar en hel del med Van Der Poel. Vi pratar en hel del träning, kalorier osv. nu står jag på startlinjen i Ystad och jag ser på polisbilarna som ska eskortera mig till mitt mål om tio mil. Jag ser det som ett bra träningspass. Jag har tur med vädret, det är hyfsat varmt, solsken och knappt någon vind. Inte här i alla fall. Men det kommer att ändra på sig på motorvägen. Jag startar med pompa och ståt, jag går in i mig själv och jag börjar att trampa…
Jag sätter min cykel på taket på vår bil, det är inte lika mycket pompa och ståt här, när jag lämnat över till stand up komikern. Jag har gjort min del och fått min träning för idag. Jag byter om och vi sätter oss i bilen och Klara startar den och hon kör i väg.
– Hur känns det?
– Det känns bra Klara, det var ett bra träningspass.
– Så bra, Michael.
Det har spikats när de ska sätta igång med inspelningen av filmen. De kommer att sätta igång efter sommaren. Så flytten dit kommer inte krocka med VM, hade den gjort det så hade jag bara fått flytta dit senare. De ska spela in det mesta av filmen i öknen.
De kommer att bo i husvagnar när de spelar in där. När de inte gör det så kommer vi att bo i Los Angeles. Inspelningen kommer att ta mellan två till tre månader. Vi har hyrt ett hus i ett av de finare områdena, ensemblen är toppen av Hollywood eliten.
Den kommer att bli stor, filmen kommer att bli en väldigt stor film och Klara har en av huvudrollerna i den. Jag ser på henne och jag ler, jag är förlovad med en superkändis…
Jag ligger på marken och jag ser upp på molnen, jag har ett brett leende på mina läppar. Jag har försvarat mitt VM – guld. Det satt hårt inne, de andra har genomskådat min taktik så ingen drog någonstans. Så det blev spurt av det hela, som jag vann.
Vi var fem stycken inom tjugo sekunder. Tvåan var fem sekunder efter mig. Vi ligger på gräset alla fem och vi är helt slut, jag sätter mig upp och sen reser jag mig. Jag hjälper de andra upp på fötter. Vi kramar om varandra och jag och de andra fem blir uttagna till dopingkontroll.
När vi gjort den så är det dags för prisutdelning. Jag får min medalj och jag sjunger med i nationalsången. Jag sträcker armarna över huvudet och jag ler. Vi blir fotograferade, när de är klara så går jag till min familj.
Jag kysser Klara och kramar de andra, Emelie är inte med denna gång. Hon är hemma och är gravid. Hon valde att inseminera, hon förklarade det med att hon inte vill leva i ett förhållande. Men hon vill ha barn, så hon valde att inseminera. Så hon är höggravid och hemma.
– Det var spännande, Michael.
– Ja, de hade lurat ut min taktik. Så ingen ville dra, så ingen av oss drog. Vi höll bara ett högt och jämnt tempo. Så det fick avgöras med en spurt, så vi spurtade och jag vann idag.
Jag kysser Klara igen, jag ska på intervjuer. De kommer att vänta på mig utanför arenan när jag är klar. Sen åker vi till hotellet, vi äter middag där ikväll. Sen åker vi hem i morgon och vi ska ha semester innan vi flyttar till USA i ett par månader. Vi har berättat för mina föräldrar om planerna på att vi ska gifta oss nästa år till midsommar. Vi har meddelat hennes föräldrar med, relationen mellan dem är fortfarande inte bra. Men den är bättre än vad den var när jag träffade dem första gången.
De kommer att få en inbjudan till bröllopet, sen får vi se om de kommer. Min mor och Klara har börjat leta efter festlokaler, Klara vill ha ett stort bröllop i kyrkan osv. jag säger inte emot. Jag hade lika gärna kunnat gifta mig borgligt, men hon vill ha ett traditionellt bröllop. Så då får det bli det, de har hittat ett par ställen. De kostar en väldigt bra slant, men som Klara säger.
– Vi har råd.
Så vi har råd. Jag gör intervjuerna, jag svarar på samma frågor ett antal gånger. När de är färdiga med sina frågor så lämnar jag arenan och vi åker till hotellet. Min bror och syster är med, syrran har lugnat ner sig med festandet. Det gick ut över hennes studier, så hon lugnade ner sig.
Emil läser till jurist, han lärde sig av Erikas bravader så han festar inte lika mycket. De har inget fast sällskap så att säga. Det är trevligt att ha dem här, att få tillbringa ett par dagar här i Tjeckien med dem.
Som sagt, vi åker på semester i övermorgon. Vi ska till Seychellerna och när vi kommer hem så åker vi till USA för hennes inspelning. Så jag njuter av att få tillbringa tid med familjen…
Fyra månader senare…
Jag ser på Klara och hon ser på mig. Inspelningen är slut, det har varit som en berg och dalbana. Men nu är det slut, Klara säger att det är den emotionellt tuffaste inspelningen som hon gjort. Nu vill hon bara åka hem och stänga dörren om oss och inte göra något på ett bra tag.
Eller på två månader, sen så är det dags för nästa inspelning av serien. Men Klara kommer inte att göra något på två månader. Filmen hon gjorde i Sverige blev det ingen fortsättning på, det handlade inte om att filmen floppade. Tvärtom, men pengarna tog slut.
Det är tufft just nu för streamingkanalerna. Det talas om att den stora serien inte i heller kommer att förlängas efter de två kommande säsongerna. Jag förstår varför Klara inte vill bo här, det är en kuslig stämning. En förfalskad stämning, jag känner mig inte alls bekväm med den. Jag har kunnat träna som vanligt, det fanns ett väldigt välutrustat gym i huset som vi hyrde.
Jag kunde springa, cykla och simma som jag ville med. Så för mig så har det funkat, för Klara så har det varit en rejäl berg och dalbana. Jag har funnits där för henne hela tiden. Jag ställde inte upp i Iron Man tävlingen på Hawaii.
Det blev tysken som vann, han slog amerikanen. Den kaxige amerikanen. Han hade en hel del syrliga uttalanden om varför jag inte ställde upp. När jag fått frågan så har jag sagt som det är. Det är alldeles för hård träning för mig.
Tysken var nästan en halvtimme sämre än min vinnartid från i fjol. Det ryktas om att norrmannen kommer att göra comeback nästa år. Enligt ryktena så ska han träna enbart för Iron Man tävlingen. Han vill ta tillbaka sitt världsrekord. Jag har fått frågor om det med, mitt svar är alltid detsamma.
– Jag önskar honom lycka till. Rekord är till för att slås.
Sen så säger jag inte mer om det. Taxin som ska köra oss till LAX kommer. Vi tar våra väskor och vi lämnar huset. Vi har betalat för en månad till men Klara vill inte vara kvar i en sekund till. Los Angeles är inte bra för henne, eller miljön som är här bland skådespelarna och de andra är inte bra för henne.
Vi sätter oss i taxin och åker till LAX. Vi checkar in och letar upp gaten, vi sätter oss och väntar på att få komma ombord på planet. Hon lutar sitt huvud mot min axel.
– Jag vill bara hem, Michael.
– Jag med Klara, jag förstår att du avskyr att bo där.
– Så bra.
Hon kurar in sig så gott det går mot mig. De öppnar gaten och vi går ombord på planet. Vi sitter i första klass, vi sätter oss och spänner fast oss. Efter en stund så lättar planet. Vi ska byta i New York, därifrån så flyger vi till Kastrup.
Där kommer mina föräldrar att hämta oss och köra oss hem. Jag känner inte för att åka tåg, verkligen inte. Vi äter och när vi gjort det så somnar vi…
– Välkomna hem.
– Tack, mor.
De kramar oss, Klara kramar min mamma länge. Sen går vi till deras bil och vi sätter oss i den och kör i väg. Min mor och Klara sitter i baksätet och Klara lutar sitt huvud mot min mors axel. Vi pratar om allmänna saker tills vi kommer hem.
Vi lyfter ut våra väskor. De hjälper oss upp med dem och efter en kvart så åker de i väg och vi klär av oss och går och lägger oss. Vi däckar på en halvminut. Vi sover i nästan tjugofyra timmar innan vi vaknar. Vi lämnar sängen och Klara går väldigt snabbt in på toaletten.
Hon sätter sig på knä framför toalettsskålen och sen kräks hon. Vi inser båda två vad det kan innebära, när hon är färdig så ser vi på varandra och hon ler. Jag svarar på hennes leende.
– Jag är nog gravid, Michael.
– Det tror jag med, Klara. Vi får köpa ett test, sen så får du kissa på stickan.
– Mm, hur känns det?
– Spontant så känns det väldigt bra, Klara. Hur känns det för dig?
– Väldigt bra, det kommer inte att synas alltför mycket när vi spelar in serien. Sen så tar jag ledigt, vi förbereder bröllopet och jag går runt och är gravid.
– Det låter bra, Klara.
Vi lämnar toaletten, vi går till köket och äter frukost. När vi är klara med den så går vi till apoteket och köper test. Man ska helst testa ditt på morgonen så vi får vänta tills i morgon bitti innan vi testar. Vi spenderar dagen med att landa i att vara hemma.
Vi storhandlar, vi tvättar osv. vi öppnar den post som vi fått. På tal om dopingkontroller så har jag blivit testad två gånger i USA vi har varit där i lite mer än fyra månader och jag har blivit testad två gånger. Ingen av gångerna så var det en amerikansk kontrollant.
De kom ifrån utlandet, jag har meddelat att jag är hemma nu. Norrmannen har avtjänat sitt straff och han kommer att göra comeback senare när säsongen börjar…
Vi ser på stickan, vi är gravida. Klara gråter, jag gråter jag med. Vi kysser varandra, kyssarna leder vidare till sängen. När vi ligger där så leder kyssarna till att vi älskar. Vi älskar länge, ömsint och kärleksfullt. Vi ska bli föräldrar…
Tre månader senare…
Klara är färdig med inspelningen av tv – serien. Hon har varit hemma i ett par veckor. Våra familjer vet om att vi är gravida. Det var en del delade meningar om att hon arbetade när hon var gravid. Men inget hände och hon kommer inte att göra något mer i år.
Nu är allt fokus på bröllopet, de har bokat kyrka, de har bokat festlokal. Vi ska vara ute på landet, på en stor gård som byggts om till festlokaler med boende för den som önskar det. Det kommer att komma ett par gäster från utlandet,
Henry kommer att komma och ett par av skådespelarna från filmen som de gjorde förra året. Promotion turnén för den börjar snart, sen får vi se hur mycket som Klara kommer att vara med på.