Jag ville inte åka. Inte för att jag ogillar Gotland, för det gör jag inte. Tvärtom älskar jag Gotland och särskilt sommarkvällarna när himlen möter havet i hundra nyanser av orange och rosa som i en viss berömd oljemålning signerad en avlägsen släkting till mig. Jag har heller ingenting emot sällskapet som jag reser med för det handlar trots allt om mina vänner, de flesta har jag känt sedan barnsben. Problemet är måhända att de är för lika mig. För det är jag som är problemet. Personen jag blivit. Om jag inte alltid varit person som jag är, det vill säga.

Nu var det så dags att tänka på den saken, för vi var redan här. Hade varit här i två, blöta dygn trots strålande solsken och vänt upp och ner på Visby. I alla fall stod det så i tidningen. Varje år. Om vecka tjugonio, Stockholmsveckan.

”Lufsan!” gastade någon som elden var lös. 

”Julie!” ropade någon annan. Mitt riktiga namn.

Som om jag inte hört första gången.

”Kom nu! Vi drar till nästa ställe!”

Med en suck knäppte jag i väg min nyss tända cigarett över räcket och genast vrålade någon nedanför.

”Dumma hora! Jag fick den nästan i huvudet.”

Som om jag brydde mig. Om vad han skrek eller hur det gått för honom. Sånt händer, särskilt om man inte kommit upp sig här i världen som gaphalsen nedanför. Så jag vände på stilettklacken och lämnade honom åt sitt öde.

På bordet tornade det vanliga upp sig. Ishinkar med champagne. Vodka med vad helst man ville blanda den med. Och Calle. Snart också Nolle. Nolle som nästan hittade in under mina trosor igår, till skillnad från Calle som redan varit där första natten förra året, eller om det möjligtvis var året innan dess. Calle som i motsats till Nicolas haft vett att hålla tyst om saken. För Nicolas hade inga hemligheter och i det fall han inte redan legat med alla kanske det varit ett problem. Fast nu var det inte så. Det kunde nog vi alla intyga, Ingrid, Mary, Hedvig och Filippa som nu i sina decimeterhöga klackar drog med mig till dansgolvet som var tätare packat än en konservburk ansjovis.

Nolle hade inte gett upp. Det kände jag nu, med hans händer om midjan och till och från något hårt som stötte mot min rumpa. Fast jag lät honom hållas. Ville inte va hon som ställde till med en scen även om en scen igår skulle sparat mig bekymret idag. I stället sjasade jag diskret bort hans händer som jag viftat bort en fluga var gång hans fingrar blev alltför äventyrliga.

Ändå brakade kriget loss. I ett obevakat ögonblick var det inte Nolle som fingrade på mig. Det var någon från Göteborg. Åtminstone lät det så när Nicolas konfronterade honom. Sedan kom resten farande från höger och vänster som när fiskdammen förkunnas på ett barnkalas. Lejonhannarna behövde skydda sina honor mot utmanarna. Inte ens ett dansgolv i Visby var undantaget naturens ordning, revir och parning, det var vad allt handlade om. Det var i varje fall inte min scen, tack och lov.

Morgonen därpå vaknade jag av Hedvigs jordbävningsliknande snarkningar och hon snarkade fortfarande när jag lämnade hotellrummet. I foajén lyckades jag obemärkt smyga förbi Nicolas och Totte vilket kanske inte var en stor bedrift för de såg slitna ut, innan jag till sist andandes frisk luft.

Frisk som i kylig, men troligtvis snart varm för solen stack i mina ögon som nålar. Jag funderade en kort stund på att gå tillbaka efter mina solglasögon men sköt snabbt undan tanke. Det var inte värt risken. I stället fortsatte jag ner mot hamnen.

Där satt jag till solen mödosamt klättrat en bra bit uppför himlen, och mitt flyktförsök kom till ända.

”Tufft nattskift i går”, sa min bror lojt.

Jag såg mig över axeln med handen i pannan som skydd mot solen och svarade med en axelryckning. ”Är inte alla nätter tuffa på Gotland?”

”Fick du någon sömn?”

”Sov som en nallebjörn.”

”Nolles nallebjörn?” sa William och gjorde en grimas man kunde tolka på minst tre sätt. ”Varför tittar du konstigt på mig?”

”Kollar efter blåtiror och brutna ben”, sa jag syrligt.

William flinade. ”Jag höll mig utanför.”

”Vilken gentleman du är”, sa jag och himlade med ögon. ”Ska inte en storebror ta bättre hand om sin lillasyrra?”

Min storebror var också en i gänget. Killgänget med Calle, Nolle, Nicolas och de andra, som så smått hade börjat flätas samman med tjejgänget någon gång i högstadiet. Varför sammanflätning skedde just vid den tidpunkten var lika lättförståeligt som att påven var katolik.

William gav mig ett snett leende. ”Jag oroar mig mer för Nolle än en random fiskrensare från baksidan.”

”Tror göteborgarna kallar det framsidan”, sa jag och snörpte med munnen. ”Och förresten har du väl koll på Nolle, ni delar ju rum.”

”Sov inte på rummet i natt”, svarade min bror med ett malligt leende.

”Är inte imponerad, om du tror det”, muttrade jag. ”Eller intresserad.”

”Har du alls några intressen, syrran?”

Jag ryckte på axlarna. ”Om du alls varit intresserad av mig hade du vetat.”

Min bror suckade som han varit med i en svår teaterföreställning. ”Jag orkar inte med den diskussionen igen…”

”Det gör du aldrig. För du är så jävla ytlig nuförtiden Men slå dig ner, jag bits inte. För jag vill gärna höra om dina nattliga eskapader”, sa jag utan en gnutta entusiasm.

”Kan du någonsin säga något som inte är sarkastiskt?”

En båt med dunkande motor anlöpte hamnen med några skränande fiskmåsar i släptåg.

”Hoppas i varje fall du bjöd henne på frukost”, sa jag efter en stund.

”Klart jag gjorde.”

Klart han ljög. Men om det tänkte jag inte bråka för brydde inte han sig om mig, sket jag fullkomligt i honom. Den ståndpunkten kom jag fram till för mer än tre år sedan. Dessutom kom Nicolas spatserade, så det fanns gott om möjligheter för andra konflikter.

”Här sitter ni och flirtar med varandra”, sa Nicolas högt nog för att skrämma slag på hälften av småbåtsägarna som ömsint pysslade med sina båtar.

Nu stod han framför oss i shorts och linne och hoppade på stället som han alldeles strax skulle bege sig in i första rond i sitt livs boxningsmatch.

”Synd för dig att hon är din syster”, gläfste Nicolas som jag inte fanns. ”För hon är vildare i sängen än hon ger sken av. Gnäller inte när man skruvar upp temperaturen, hehe.”

”Käften, Nicolas…” morrade jag.

Nicolas flinade med mungiporna ända upp till öronen. ”Det var en komplimang.”

Jag stirrade rakt igenom Nicolas på en punkt långt ut i Östersjön.

Vilket verkade uppmuntra Nicolas. ”Jag är alltid öppen för returmatch. Bara att slå en signal när andan faller på om du vill uppleva ett hattrick.”

Vilken storebror som helst hade gått emellan nu. Men inte William. Han flinade som jag var vem som helst och allra minst hans syster. Sedan fortsatte de diskutera tjejer över huvudet på mig till Nicolas förkunnade, ”Visby är fan i mig inte bra för sexpacket. Brunch om en timme, see ya!”

Så fort Nicolas försvunnit utom synhåll fiskade jag fram en cigarett.

”Du borde sluta med det”, sa William som samtalet med Nicolas aldrig ägt rum. ”Och börja plugga igen.”

”Har ingen lust”, sa jag torrt.

”Med vad? Sluta röka eller börja plugga?”

Jag ryckte på axlarna. ”Att snacka med dig.”

Sedan gick jag.

Uppenbarligen borde jag sluta röka. Det borde alla. Och fortsätta läsa till min juris kand var lika självklart, förutom att det inte var det. Jag hade nämligen ingen lust att plugga. Jag hade faktiskt inga ambitioner alls och på den punkten kände tydligen min bror mig. I stället fördrev jag tiden med strötimmar som receptionist på ett bättre hotel, ett jobb jag fick behålla på grund av mitt utseende snarare än övertygande intresse för god service.

Att nästan alla lyckats ta sig till brunchen var något av ett mirakel. Bara Totte och Philip saknades. Och Nicolas. Beatrice, som var där, hade nog haft svårt att ens ta sig ur sängen för trots mörka solglasögon såg hon ut som hon kom direkt från en torktumlare. Detsamma gällde flera andra.

Jag slog mig ner bredvid Beatrice som såg minst pratglad ut och dessutom satt längst i från min bror, och väntade ut brunchen sörplade på en bloody mary. Till Nicolas förstörde min plan.

Svettig men förvånansvärt fräsch klämde han sig in bredvid mig fortfarande iklädd shorts och linne. Luktade en smula skunk gjorde han men också gott, som han sprutat på sig parfym. Det tog en stund innan jag listade ut doftkombination – så hade han doftat en natt förra året efter han följt med mig hem efter LE! eller om det var Berns, varför vi ens varit på Berns, och uppehållit mig i några timmar.

Egentligen var det inget större fel på Nicolas. Han var åtminstone inte värre än någon annan och på vissa punkter bättre. Snygg som få och när han kände för det både charmig och vältalig. Och med facit i hand skulle jag troligtvis sluta upp med någon i gänget, köpa hus och skaffa barn, arrangera ett stort jävla bröllop som kostade som en trea på Söder, så varför inte Nicolas? Dels för jag redan kände till hans avigsidor, dels så jag slapp tänka mer på skiten. Bara få det överstökat och passa in. Le glatt och skratta lyckligt. Då visste jag i varje fall vad jag fick.

Jag sög en stund till på min bloody mary innan jag sträckte mig efter en ny cigarett. Och där var den, alldeles bredvid min handväska som en stor kontur i Nicolas tighta shorts. Jag försökte inte titta. Men i stället dök den upp i mitt huvud och vägrade försvinna hur mycket jag en försökte ruska bort den.

Natten med Nicolas hade inte varit dålig. Faktiskt ganska bra. Väldigt bra när jag tänkte efter fastän jag försökte tänka på annat. Nicolas hade varit lyhörd men också påhittig, utmanat mig på gränsen till vad jag tålt och motvilligt fick jag erkänna att det inte var en dum idé. 

”Lufsan?”

Jag tittade upp med ett ryck och mötte Nicolas leende. Ett mjukt, varmt leende och inte det vanliga flinet som vanligtvis prydde hans ansikte. Med ens insåg jag att jag behövde fly.

”Lufsan!”

Nicolas småjoggade efter mig.

”Vänta.”

”Försvinn!” snäste jag.

”Vart ska du?”

”Dit du inte ska.”

”Baren runt hörnet? Jag bjuder på en drink. Blir trevligt!”

”Nicolas, klockan är två.”

”Med andra ord en bra tid för för en drink.”

”Du borde byta om.”

”Skäms du för mig?” sa Nicolas med sitt sneda leende som fått många flickor inklusive mig på fall. 

”Vad vill du, Nicolas?”

”Bjuda på en drink. Det sa jag väl?”

Jag bromsade från hundra till noll på en sekund och sköt upp mina solglasögon i pannan innan jag spände blicken i Nicolas. ”Det kommer inte hända igen.”

Nicolas la huvudet på sned och granskade mig med en kriminaldetektivs intensiva intresse. ”Varför tjuvkikade du i så fall på min kuk?”

”Försvinn, Nicolas.”

”Jag var i varje fall bättre än Calle.”

”Jag har inte legat med Calle.”

”Då har du och Calle olika syn på vad sex innebär.”

Jag blängde en stund till på Nicolas innan jag morrade, ”Calle bjöd i varje fall på frukost dagen efter.”

Sedan gav min potentiellt framtida äkta make som enligt instruktionsboken skulle göra mig till en lycklig fru upp. I varje fall för stunden.

Kvällen påminde om föregående kväll förutom slagsmål och nästa dag väntade Gotska Sandön på oss i ett hav av sol. Tyvärr är det lika spännande att segla bakfull som att städa en toalett. Åtminstone föreställde jag mig att så var fallet, för när jag tänkte efter hade jag nog aldrig städat en enda toalett i mitt liv.

”Lufsan, håll koll på tampen!” vrålade Nicolas över seglen som smällde.

”Du suger i sängen!” skrek jag tillbaka.

”Va? Jag hör inte vad du säger! Reva nu!”

Väl tillbaka i Visby och senare samma kväll avvisade jag Nolle vid tre eller fyra tillfällen och hamnade i säng med Nicolas. Jag förstod inte riktigt hur det gått till, men nu var jag här, i segelbåtens kajuta, med Nicolas så långt upp i mig han förmådde och mer entusiastisk än någonsin förr.

Jag flämtade som jag sprungit från ett hungrigt lejon när Nicolas klev av mig.

”Bästa kvällen på länge”, sa Nicolas nöjt och drog mig till sig.

”Sudda bort flinet, tack”, muttrade jag.

”Det är svårt att inte le när jag är med dig.”

”Svårt att inte le när du äntligen fått sätta på mig igen, menar du?”

Nicolas leende mjuknade. ”Varför så sur?”

Jag sög en stund på svaret innan jag sa, ”för jag är här med dig.”

Med ens försvann Nicolas leende. Han såg närmast sårad ut, ett tillstånd jag aldrig tidigare sett hos honom.

”Förlåt”, mumlade jag.

”Jag är van”, sa Nicolas torrt. ”Även om du inte tror mig.”

Det gjorde jag inte. Förren han började berätta. Och medan Nicolas berättade om sig själv kurade jag ihop mig tätt intill honom. Och sedan vad han såg i mig.

”Varför mig?”, frågade jag med hans fingrar tätt inlindade mellan mina lockar. ”Både Josephine och Hedvig snyggare.”

Det var inte bara som jag sa. De var snyggare än mig, särskilt Josephine, blond, blåögd med ansiktsdrag från en saga, Själv lyste mitt tyska arv igenom mer än jag önskade. Brunt hår med lika bruna ögon och lite för breda käkar för att någonsin hamna på framsidan av en modetidning.

”Kanske för du är mer än yta?”

”Vad vet du om det?”

”För du är ganska dålig på att vara en bitch”, flinade Nicolas.

Jag gav honom en sur blick trots värmen som pyrde i min mage. Han kanske inte var så dum ändå. Trots allt. Och när han frågade, ”orkar du mer, orkar jag”, nickade jag som som han fallit ner på knä och friat, innan han ställde upp mig som han ville han mig.

”Inte ett ord till någon”, sa jag med blicken över axeln. Sedan var han i mig igen.

Så blev det inte. Djungeltrumman gick varm och dundrade redan högljutt över hela Visby när jag klev ut på terrassen för en sen frukost. Alla blickar föll på mig. Sedan kom gliringarna och med ens var Golgata ett paradis jämfört med terrassen. Inte en sekund till, tänkte jag.

Utanför balkongdörren dallrade takåsarna och där bakom glittrade Östersjön i kapp med soldränkta seglen från hundratals båtar. Fast det struntade jag i. Jag började febrilt packa ihop mina tillhörigheter men någon gång gick något snett för när jag vaknade var jag fortfarande kvar på hotellrummet. Och någon knackade på dörren.

Jag hade fortfarande grus i ögonen när dörren öppnades framför näsan på mig.

”Hedvig?

”Det är jag. Hur mår du?”

”Hur kom du in?”

”Jag lånade Hedvigs nyckelkort.”

”Jag mår bra”, mumlade jag och knuffade till dörren. ”Du kan gå igen.”

”Vänta”, sa min bror som fångat upp dörren.

”Vänta på vad?”

”Sluta dryga dig. Får jag komma in?”

”Så klart inte.”

William tittade besviket på mig.

”Du kommer bara suga mitt blod.”

Nu såg min bror mest förvirrad ut.

”Vampyrer behöver en inbjudan för att komma in”, muttrade jag. ”Ett skämt. Men ändå inte. För jag gissar att du tänker suga ut det sista av min olycka.”

Jag kröp tillbaka upp i sängen och lutade mig mot huvudändan innan jag drog upp täcket till näsan.

”Hur vet du så mycket om vampyrer”, sa William efter att ha slagit sig ner i rummets enda fåtölj.

”Kollar en del Netflix”, sa jag med blicken fäst på en segelbåt i fjärran.

”Du borde plugga i stället för att glo på teve.”

”Du sa det ja”, suckade jag. ”Var det därför du kom hit, för att tjata på mig?”

”Säker på att du mår bra?”

”Igår var inte första gången jag hade sex”, snäste jag. ”Du har inget att oroa dig över.”

”Jag lider faktiskt med dig.”

”Det gör du inte alls!” fräste jag och spände blicken i min bror. ”Var länge sedan du brydde dig om mig. Och dessutom var det mitt fel. Bara mitt. Jag skulle aldrig hoppat i säng med Nicolas igen och ställt upp på vad jag gjorde för det var jävligt, jävligt dumt av mig.”

En röd nyans dansade över min brors ansikte.

”Jag såg er smyga i väg”, fortsatte William efter en stund.

”Vi smög inte!”, fnös jag. ”Jag är inte femton.”

”Först tänkte jag…”

”Tänkte vadå?”

”Skit samma. Det viktiga är att du mår bra.”

”Du tycker bara det är jobbigt att jag ligger med dina kompisar.”

”Lufsan.”

”Kalla mig inte Lufsan. Jag hatar det smeknamnet.”

Det gjorde jag verkligen. Lufsan kom till när jag var fem och blandade ihop vem Lady och Lufsen och sedan dess var var Lufsan. Som jag som sagt avskydde.

William gav mig ett mjukt leende. ”Jag tror du behöver en paus… från gänget.”

”Bra tänkt Einstein.”

”Vad sägs om middag ikväll? Du och jag.”

”Så det dags att bli en bra storebror nu?!” skrek jag. ”För det är ungefär tolv timmar för sent. Kan du gå nu? Jag vill sova.”

Till sist gick han. Och innan jag somnade såg jag flaskan med mineralvatten som nog inte stått där innan. 

Jag stannade kvar i sängen resten av dagen. Låtsades sova när Hedvig kom tillbaka för att göra sig i ordning för kvällen och klev upp först när hon försvunnit i en dimma av dyr parfym. Därefter började jag skriva åtminstone tjugo meddelanden till Nicolas men skickade lika många av dem som jag fått från honom. Noll.

Vid sjutiden vann min mage kampen om min vilja och jag smög ut från rummet i jakten på mat. Tryckte i mig två pizzaslices på ett skränigt pizzaställe knappt värt namnet medan jag blängde på min telefon. Den sista jag ville höra ifrån var Nicolas samtidigt som jag kunde dö för ett meddelande från honom. Ett enkelt förlåt hade ändå makten att ändra världen. Eller åtminstone min situation, om en bara en smula. Men inget förlåt kom. Inte något annat heller. Resten av kvällen blev hotellrummets teve mitt enda sällskap.

Hedvig sov som en stock när jag vaknade nästa morgon. Förklarligt, för till skillnad från mig borde hennes sömnskuld vara större än statsskulden. Själv tänkte jag klart för första gången på ett dygn. Att packa klart och dra var den enkla vägen ut. Men sen? Vad skulle jag göra imorgon, och dagen därefter? I stället sträckte jag på mig och tog en lång dusch. Sminkade mig sedan och tog ner min minst skrynkliga klänning från galgen.

Några hade redan letat sig ner till terrassen för frukost. Som Josephine och Nicolas. Som satt tätt intill varandra. På ett sätt som man bara sitter när man tillbringat natten tillsammans och insett att det finns någon ömsesidigt värt att dela frukost över. Något mer än sex. Allra minst en framtid tillsammans. En sån jävla fitta!

Jag hann med ett halvt paket cigaretter innan William hittade mig.

”Jag har fan letat runt halva Visby efter dig!”

”För att säga vad var det jag sa?” svarade jag torrt.

Min bror studerade bekymrar högen med fimpar framför mina fötter.

”Hånskrattar alla åt mig nu?” fortsatte jag efter att ha tänd en ny cigarett. ”Mer än igår?”

William lirkade försiktigt loss cigaretten mellan mina fingrar.

”Jag trodde faktiskt…” började jag innan jag gav upp. Sedan rättade jag till mina solglasögon. ”Är Josephine så jävla mycket snyggare än mig? Och roligare? Och vad i helvete är det för fel på mig? Varför vill alla ligga med mig men ingen ha mig?Varför, William, varför?

Min storebror satte sig ner på bänken bredvid mig. ”Kommer du ihåg när Alice dumpade mig?”

”Vilken av dem?”

William gav mig en armbåge i sidan. ”När jag fick sova hos dig.”

”Hur kan jag glömma? Inte ens Hedvig snarkar högre än du.”

”Du bäddade åt mig i soffan och lagade äggröra till mig. Visserligen bränd, men du försökte. Och du hämtade mina kläder när jag inte ville gå tillbaka till lägenheten. Kommer du ihåg? Du tog hand om mig, syrran.”

Jag gav min bror ett hastigt leende. ”Blir aldrig du trött på skiten?”

”Vilken skit?”

”Allt det här! Allt vi har. Varför anstränger vi ens oss? Ingen av oss behöver jobba en dag till om vi inte vill. Allt och alla är så jävla falska. Det är påhittat!”

”Förstår om du är upprörd”, sa min storebror försiktigt. Sedan tog han ett djupt andetag. ”Men det som hänt dig kan hända alla. Det beror inte på vilka vi är. Så ge inte upp livet för det här, det kommer gå över.”

”Inte hjälpsamt”, muttrade jag.

”Okej, jag omformulerar”, sa min William med ett litet leende. ”Vi skiter i allt och köper två enkelbiljetter till Buenos Aires och startar en liten vinbar, bara du och jag.”

”Låter bättre”, fnissade jag plötsligt upprymd. ”När åker vi?”

”När du vill.”

För några ögonblick ögnade jag igenom min bror. Han hade samma breda käklinjer som jag. ”Fast tror du inte folk kan få för sig att vi är ättlingar till någon tysk krigsförbrytare om vi sticker till Argentina?”

Min bror exploderade i gapskratt. ”Det är en risk vi får leva med.”

”Jag menar allvar”, sa jag.

”Att vi kommer uppfattas som övervintrade nazister?” flinade min han.

Jag sköt upp solglasögon i håret och fäste blicken i min bror. ”Att vi åker.”

William fångade min blick och höll den kvar. ”Skämt åsido. Du kan inte fly från det här, Julie.”

”Jag skämtar inte”, sa jag torrt och rotade fram telefonen. ”Flygbiljetter till Buenos Aires”, bokstaverade jag medan jag skrev.

”Jag förstår att du har det kämpigt nu.”

”Fjorton tusen får två enkelbiljetter. Fast då är det mellanlandning i Paris. Och ekonomiklass.”

”Men det blir bättre. Du behöver bara tid.”

”Hittade biljetter för bara elva tusen!”

”Lufsan?”

”Jag bokar. Flyget går i övermorgon. Då hinner vi hem och packa!”

”Julie…” 

Min bror avväpnade mig från min telefon.

”Ge tillbaka den! Jag skämtar inte”, morrade jag.

”Jag var rädd för det. Men vet du vad. Jag råkar känna till ett lugnt lunchställe vid ringmuren. Dit går vi.”

”Så fan heller!” fräste jag. ”Du bryr dig inte ett skit om mig! Bara om din jävla kompis Nicolas som du håller om ryggen. För du tycker allt är mitt fel och att jag skämt ut dig och nu vill du bara att allt ska återgå till det normala som ingenting hänt. Fan ta dig!”

”Nu går vi, Julie”, röt William.

Restaurangen hette nästan som mig och låg i en trång gränd alldeles intill ringmuren, och bestod mest av små bord klädda med röd och vitrutiga vaxdukar.

Det första William gjorde när vi satt oss var att peka på den lilla mässingsskylten mitt på bordet som tydliggjorde restaurangens syn på rökning. Sedan kom menyn.

”Den där salladen med getost, tack”, förklarade jag när kyparen tog vår beställning.

”Hon vill egentligen ha spaghetti bolognese”, rättade min bror mig.

Jag blängde surt på min bror och så fort kyparen försvunnit i väg skällde jag ut honom. ”Jag behöver ingen jävla överförmyndare!”

”Julie, du är smal som en sticka och alla blir på bättre humör av spagetti.”

”Sluta prata med mig som jag vore åtta”, fräste jag fram mellan sammanbitna tänder.

”Det gör jag inte. En åttaåring behöver ingen övertalning för att äta pasta”, flinade William vilket inte påverkade mitt humör i rätt riktning.

Jag skickade fortfarande blixtar mot min bror när kyparen ställde fram maten.

”Gott?” frågade min bror några tuggor in i maten.

”Fråga dig själv. Du äter samma sak”, muttrade jag och tog motvilligt en gaffel till av den godaste spaghetti bolognese jag ätit sedan jag var åtta. Längre hann jag inte förrän vi blev avbrutna.

”Hrm. Ursäkta mig.”

Både William och jag tittade upp.

”Jo”, sa en äldre dam som ljudlöst smugit upp på oss. ”Jag ville bara säga att ni inte borde bråka så mycket som ni gör, för ni är verkligen ett gulligt par.”

Då tappade jag det. Först blängde jag några ögonblick på inkräktaren innan jag fräste, ”vi är inte gulliga! Vi är nazister från Argentina.”

Sedan satte min bror i halsen.

Och när William fått ordning på sig själv blev vi ovänligt och bestämt avvisande från den mysiga lilla restaurangen med rutiga dukar trots min brors välformulerade plädering om att vi aldrig satt våra fötter i Argentina och på sin höjd röstat på moderaterna.

”Snyggt jobbat”, muttrade en surmulen William medan vi lommade nerför gränden.

”Kunde väl inte veta att de var helt humorbefriade…” mumlade jag.

”Nej, men vissa saker är lämpligare att skämta om än andra.”

”Och nu låter du som en gnällig förälder igen.”

”Nej, Julie”, dundrade min bror för andra gången under dagen så jag hoppade till som marken gett mig elektriska stötar. ”Jag låter bara som en helt vanlig storebror som håller koll på sin gränslösa lillasyster.”

För en gångs skull var William irriterad. Så jag höll tyst och studerade noggrant varenda spricka i muren som kom min väg.

***

Jag ville inte tillbaka till hotellet. Aldrig någonsin. För blotta tanken av att springa på någon i gänget gjorde mig spyfärdig. Och om någon jag sprang på råkade vara Josephine eller Nicolas skulle minst en av oss inte gå levande därifrån. Det förklarade jag för William medan vi strök omkring på måfå i Visby.

”Sista flyget har gått”, suckade min bror när jag pratat klart. ”Men jag kan fråga Calle om han kan dela rum med Hedvig.”

”Du förstår inte. Jag vill inte tillbaka alls. Aldrig. Även om jag bor med dig. Går båten ikväll?”

”Färjan går inte heller.”

”Då får jag väl boka in mig på ett annat hotell”, muttrade jag.

”Under Stockholmsveckan? Lycka till.”

”Sluta dryga dig…”

Min bror suckade. Sedan tog han plötsligt tag i min arm, ”kom, vi går in här!”

”Vad gör vi här?” sa jag en stund senare, omringad av vandringsryggsäckar, fleecetröjor och kängor gjorda för bergsbestigning.

”Ordnar så du slipper gå tillbaka till hotellet”, svarade William. ”Dit bort ska vi.”

Misslynt följde jag efter min bror. Sedan trillade poletten ner. ”Skojar du? Jag tänker inte sova i tält!”

”Okej. Då går vi tillbaka till hotellet.”

Under några långa ögonblick vägde jag mellan pest och kolera till min bror fattade beslutet åt mig. ”Två sovsäckar behöver vi också. Och liggunderlag.”

”Hur vet du så mycket om tältning?” muttrade jag.

”För till skillnad från dig lämnar jag ibland Stockholm.”

Jag himlade med ögonen. ”Kul.”

William fortsatte entusiastiskt plocka på sig saker som han såg fram mot det kommande äventyret. Eller ansträngde han sig en smula för mycket för att vara en god storebror. Jag kunde inte lista ut vilket.

”Och var exakt ska du resa tälten? Nere i hamnen?”

”Finns säkert campingplatser någonstans.”

”Gissar du bara?”

”Det är alltid kul att tälta med en surpuppa”, muttrade William.

”Jaha. Jag vill också ha en tandborste. Och trosor.”

Campingen låg en kort promenad från Visby, lite längre om man hade klackar, väl framme fattade William tyckte för en ledig gräsplätt intill ett gäng vindpinade tallar med märkliga former. Avståndet till toaletterna var om möjligt i längsta laget, särskilt i högklackat, men jag bet i sista stund tag om läppen. Dumt att klaga. Det hade jag nog gjort tillräckligt.

”Vad tänkte du säga?” suckade min bror medan han brottades med en lång tältpinne.

”Inget”, sa jag och försökte me. ”Behöver du hjälp?”

Under några ögonblick snurrade kugghjulen i William huvud och när han till sist svarade visste jag redan svaret. För jag hade svarat detsamma.

När tältet var rest och sovsäckarna utrullade begav vi oss av i jakt på något att äta. Tre tuggor spagetti tog en inte hur långt som helst, hur god den än var, och en stund senare satt vi på ett liggunderlag utanför vårt tält och åt fettdrypande varmkorv och drack cola.

”Nästan lika gott som spaghetti bolognese”, sa jag.

”Inte ett ord”, muttrade min bror.

”Vad hade du förväntat dig? Att campingen haft en michelinkrog?”

William gav mig onda ögat innan han tog en till tugga av korven.

Efter maten tog vi en promenad norrut längst med Östersjön. Bakom bleknade mullret från Visbys tusen fester långsamt bort. Och på en någon av festerna var gänget. Fast kanske inte alla. Kanske satte Nicolas på Josephine just nu. Kanske med ett finger i rumpan. Som jag haft första gången jag låg med Nicolas. Eller gick de hela vägen, som Nicolas och jag gjort. Fast nej, inte Josephine, för fina flickor tar inte kuk i rumpan. Sådana är ingen man gifter sig mig och föder ens barn. För Nicolas var jag väl bara ett ytterligare hattrick i mängden.

”Vad tänker du på?” frågade min bror medan vi rundade en liten udde.

”Ingenting”, sa jag och ruskade bort tanken. 

I stället tittade jag på vågorna som outtröttligt slog in mot sanddynorna.

”Du är bäst, syrran”, sa William som han läst mina tankar.

”Det är jag inte alls”, mumlade jag.

”Fast du är snyggare när du ler. Kan du inte ge mig ett leende?”

Jag gav min bror en grimas.

Varpå William kittlade mig på magen till jag fnittrade.

”Se”, fortsatte min bror. ”Det är det leenden som får varenda kille på fall. Du borde le oftare.”

”Nej, det borde jag inte. För jag har fått nog av killar.”

Min bror gav mig ett urskuldande leende. ”Ska vi gå tillbaka?”

Tältet var trängre än det såg ut. Antingen slog jag i huvudet eller fötterna i tältduken och då var jag inte ens särskilt lång. William såg däremot ut att trivas som en fisk i vatten. Och inte heller gled han omkring som liggunderlaget vore nyoljat.

”Du glömde köpa kuddar”, klagade jag

”Julie, man har inte kuddar i tält”, fick jag till svar följt av en suck.

”Jaha, vem har bestämt det? Campingmyndigheten?”

”Nu låter du som åtta igen”, sa William med en ännu djupare suck. ”Luta dig mot min axel, den är i alla fall mjukare än marken.”

Det hade han rätt i, min bror. Han var både mjukare och varmare än Gotlands torvjord och dessutom fanns det något lugnande i hans andetag,

”William”, sa jag efter en stunds tystnad. ”Varför följde du efter Nicolas och mig?”

”Det gjorde jag inte.”

”Du har aldrig varit en bra lögnare. Vet du det?”

”Inte? Vad mer anklagar du mig för att ha ljugit om?”

Jag tittade upp mot min bror. ”Nu försöker du också manipulera mig?”

”Jasså?”

”Ja, genom att byta samtalsämne. Tror du jag är helt tappat?”

”Jaså”, sa William med ett skyldigt leende. ”Det är distraktion i min bok. Inte alls samma sak som manipulation.”

”Pfft”, sa jag mjukare än tänkt. ”Du övertygar inte ens dig själv.”

”Fnissade du precis, Julie?”

”Klart jag inte gjorde”, ljög jag och borrade kinden djupare ner i min brors axel.

”Julie”, sa min bror en tyst stund senare. ”Jag följde efter dig till båten eftersom jag var orolig för dig. Det var också därför jag tog din telefon, så du inte skulle göra något dumt.”

”William, jag tänkte inte köpa de där biljetterna…”

Min bror kikade ner på mig med ett snett leende.

”Om jag ljuger dåligt, ljuger du sämre. Julie, jag känner dig bättre än du tror.”

Min brors varma andedräkt kittlade min nacke. Fast värmen kom mest från handen som smugit in under min t-shirt och nu smekte min bara mage. Jag lät min bror göra vad han nu gjorde under några ögonblick innan jag flyttade undan hans hand och vände ryggen mot honom.

”Varför stoppade du mig inte?” mumlade jag. ”Bryr du dig inte längre om mig?”

”För du är tjugotvå, snart tjugotre, Julie. Du är inte längre någon barnunge och du behöver lära dig ta ansvar för dig själv.”

”Du kan fortfarande bry dig.”

”Det gör jag, Julie. Mer än du anar.”

Tältet kändes med ens varmare trots natten utanför som hela tiden blev kyligare. Det kanske rörde sig om något termodynamiskt fenomen som jag inte uppfattat i skolan. Eller något helt annat. Som att min bror ritade mönster på min rygg. Eller kittlade min nacke med varma andetag.

”Godnatt, William”, sa jag och kurade ihop mig.

Somnade gjorde jag inte. Vinden ven för högt utanför. Och Visby dunkade. Dessutom snarkade grannen i tältet intill. Med ens kändes luften tjock som söt parfym och blev tjockare när Williams hand återigen smög över till min mage.

”Stör det dig att jag låg med Nicolas?” frågade jag utan att vända mig om. Den frågan hade jag aldrig ställt öga mot öga. I varje fall inte klarat av svaret med min brors blick på min.

”Julie, du får ligga med vem du vill. Du är som sagt ingen barnunge längre.”

Något vasst stack mig i magen. Jag hade nog hoppats på ett annat svar.

”Killar är tokiga i sig, Julie”, fortsatte min bror mjukt. ”För du är snygg. Snyggare än Josephine för att svara på frågan du ställde tidigare.”

”Det säger du bara för att det är din broderliga plikt att hålla din syster på bra humör”, mumlade jag.

William tog försiktigt tag om min haka och vände på mitt huvud.

”Julie, ser jag ut att ljuga?” frågade han med ett snett leende. Samma leende som ljugande och manipulerande killar har när de vill något. ”Du har fina ansiktsdrag, Julie.”

”Det säger du bara för de påminner om dina”, svarade jag och vände bort blicken igen.

Min bror strök försiktigt finger längs med min kind.

”Dina ansiktsdrag har personlighet”, sa han. ”De säger något om dig.”

Sedan fortsatte han nerför min hals och stannade där i några ögonblick innan han fortsatte nerför mina axlar och över mitt nyckelben.

”Du har fina former. Långa, snygga ben och gullig näsa, en sådan där uppnosig näsa som betyder trubbel och det säger mycket om dig.”

”Om du inte vore min bror skulle jag tro att du stöter på mig”, fnissade jag.

”Ska jag sluta?”

När jag inte svarade drog William fingrarna igenom mitt hår. 

”Du är smart och rolig när du lägger den sidan till. Och gullig utan att veta om det. Även om du inte vill visa den sidan av dig. Av någon anledning.”

I nästa ögonblick drog min bror mig till sig. Som hans kropp var ett varmt täckte. Försiktigt vandrade hans fingrar över mig igen. Min t-shirt kändes plötsligt tunn. Sedan kändes den inte alls. Försiktigt följande William den tunna röda linjen under mina bröst. Några millimeter men samtidigt mil från det otänkbara, från ena änden till den andra och tillbaka. Jag svalde. Hoppades innerligt att han inte märkte det. Eller min andning som skenade iväg som en skrämd flock vildhästar varje gång hans hand smög för långt upp och jag försiktigt föste tillbaka den därifrån den kom.

”Julie…”

När jag vände mig om tystade vinden. Dunkandet från Visby försvann. Och ingen snarkare längre. Jag hörde inte ens våra andetag.

”William”, flämtade jag. ”Kysste du precis mig?”

Hans söta smak dröjde sig kvar på mina läppar.

”Nej… jag…” mumlade min trygga bror, rådvill som jag aldrig tidigare sett honom.

”… Kysste mig”, sa jag.

Williams blick flackade fram och tillbaka.

”William, jag är din syster. Jag är inte heller någon som hoppar i säng med vem som helst, bara så där. Även om du tror det”, sa jag utan att släppa min bror med blicken.

I nästa andetag drog jag upp hans hand till mina bröst.

”Julie, du skickar ganska motsägelsefulla signaler nu”, sa min bror gällt som han fortfarande var i målbrottet.

”Gör jag?” mumlade jag.

Sedan kysste jag min bror. Fick en djupare kyss tillbaka. Varm och mjuk, mjukare än fingrarna om min bröstvårta.

”För hårt?” mumlade William.

”Nej…” gnydde jag.

Sedan flämtade jag till. Smärtan väckte varje cell i min kropp till liv. På ett sätt som inte gjorde ont. Det kändes bara varmt och kittlade och något som jag ville känna om och om igen.

”Sluta inte…” gnällde jag när min brors hand vandrade i väg och lämnade ett stort tomrum efter sig.

Ett tomrum som snart fylldes igen. Jag flämtade högt. Bet tag om min läpp för att inte väcka halva campingen medan ett finger letade sig in i mig. Följt av ett till. Kanske fler. Plötsligt febrig tryckte jag ner min hand innanför min brors boxershorts. Jag behövde inte leta, för i nästa ögonblick höll jag om honom för glatta livet medan min kropp levde sitt eget liv.

”Sluta, sluta, sluta…” flämtade jag. ”Tror jag kom…”

”Tror? Jag kan berätta att du kom”, sa min bror med ett nöjt leende.

”Sluta låtas att du känner mig”, muttrade jag mellan mina bångstyriga andetag.

”Blir du alltid grining när du kommit?” flinade William.

”Är du alltid mallig när du får en tjej att komma?” snäste jag. ”Självgoda killar får i alla fall inga avsugningar av mig. Något jag tänkt ge dig.”

Min bror såg med ens lika snopen ut som han gjort när han var sex år och missade glassbilen. Vilket hänt mer ofta än sällan. Det var bland mina första minnen av honom, där han stod på gatan utanför huset med slokande öron. Och då, om jag minns rätt, gav jag alltid min bror en kram.

”Julie? Vad gör du?”

”Tänkte ligga med dig”, sa och lade mig tillrätta på rygg mellan sovsäckarna.

”Är du säker?” frågade min bror osäkert.

Om min bror såg osäker ut kände jag mig tusen gånger med vilsen. Jag hade aldrig känt mig mer osäker i mitt liv. Å andra sidan var jag inte säker på någonting. Allra minst på mig själv, tjejen jag hade blivit och innerligt avskydde. Det var kanske därför min med ens självsäkra röst förbryllade mig. Kanske för jag kände hopp.

”Om du inte låtas som ingenting imorgon”, svarade jag och sparkade av mig trosorna.

”Julie, jag älskar dig.”

”Vi får väl se vad du har att säga om den saken imorgon”, mumlade jag och kilade in mig under min bror. ”Hjälper du mig?”

Några ögonblick senare flämtade jag högt medan alla känslor en syster känner när hennes bror för första gången kommer in i henne for igenom min kropp som ett yrväder.

”Håll inte emot…” flämtade jag.

Sedan gnydde jag. ”Hårdare, ända in…”

Om det bara skulle bli en natt ville jag känna allt. Och kände gjorde jag. Min bror tog mig som han kände mig. Gav mig allt jag orkade när min kropp skrek efter mer, älskade mjukt med mig när jag kippade efter andan och kysste mig när jag som mest behövde.

”Hårdare, William. Hårdare…”

”Julie, jag kommer… nu.”

Jag flämtade högt när min bror tryckte sig långt upp i min mage. Och efter en stund började jag fnittra.

”Du”, fnittrar jag. ”Nu har du kommit i minst en minut.”

”Jag vet”, stönade min bror som fortfarande bultade inuti mig som en galning.

”Tältet kommer svämma över”, fnissade jag.

”Sluta skratta, Julie…”

”Kan inte…” fnittrade jag medan jag studerade min brors breda repertoar av grimaser.

William gav mig onda ögat medan han fortfarande ryckte i mig och som svar bet jag tag om min läpp i ett fåfängt försök att tämja mitt fnitter.

”Klaj schnat?” 

”Sluta prata, Julie…”

”Föjlåt…”

”Retar du alla som kommer i dig?” muttrade min bror men slutade inte rycka i mig för det.

Jag skakade fåraktigt på huvudet.

”Bara för dem jag älskar. Jag älskar dig, William. Om du inte förstått det. Och även om du smiter iväg innan jag vaknat imorgon kommer jag älska dig. Så du vet…”

Min bror såg fundersam ut. Sedan gav han mig samma sneda leende som innan. Samma leende som killar ger tjejer när de lovar något dyrt och heligt men inte menar annat än sand.

”Julie, om du tror att jag kommer vaska mitt nya tält för ett krogragg känner du mig inte särskilt bra.”

Men sedan sken något helt annat igenom leendet.

”Jag älskar dig, Julie. Kommer alltid göra. För du är min syster.”