Törntrosa

Det här är del 4 av 4 i Sagor för barn som är vuxna nu

Visst saknar man när mamma och pappa läste sagor för en som barn? Men de gamla folksagorna av bröderna Grimm och ”Gåsmor” var ju ursprungligen mer barnförbjudna. Både grymmare och sexigare. Så är det inte dags för några modernarnare versioner i den gamla andan? Dags för Sagor för barn som är vuxna nu. För var inte Törnrosa en väl sömnig historia?

__________________________________

 

Det var en gång en prinsessa som hette Aurora, efter morgonrodnaden den vackra vårdag då hon föddes. Men det var inte någon vanlig prinsessa. Vissa sa att det var något fel på henne. Andra var övertygade om att hon drabbats av en förbannelse av någon ond fe, kanske redan vid födseln. Men de flesta sa ingenting, för det var en väl bevarad hemlighet. För vem vill ha en prinsessa som älskar smärta?

 

Det hade inletts redan i unga år, när prinsessan först började upptäcka sin kropp. Först bara som andra flickor som märker att det är skönt att pilla på vissa delar på kroppen. Men ju mer hon experimenterade med olika sätt att pilla, desto mer kom hon på att det kunde bli ännu mer spännande om det skavde lite. Gjorde lite ont. Att rulla små gruskorn på de känsliga läpparna, eller nypa sig lite i de knoppande bröstvårtorna.

Ju mer hon mognade, och ju mer de i början så oskyldiga lekarna övergick till mer regelrätt onani, desto mer smärta började hon blanda in. En favorit blev snart att testa med olika vassa föremål, som nålar och rent av långa taggar från törnbusken som växte i slottsträdgården. Att lätt sticka sig kring och på blygdläpparna, eller på brösten, medan hon onanerade, gjorde det ännu skönare tyckte hon. Aldrig så att det gick hål och blödde, bara på gränsen. Bara för att retas. Att få blodet att flöda i ådrorna, och adrenalinet att rusa i kroppen.

Efter ett tag kunde hon över huvud taget inte njuta, inte få orgasm, utan att tillföra smärta. Och eftersom hon gick omkring och var kåt nästan jämt, började hon i smyg bära ett särskilt plagg under kjolen. En trosa flätad av långtaggiga törnkvistar. Med den på sig kunde hon då ständigt känna den ljuva smärtan, både när hon stod när hon gick och framför allt när hon satt. Detta var länge en väl bevarad hemlighet. Men i sitt stilla sinne kände hon att det definierade henne, och hon gav sig själv ett smeknamn därefter. Hon kallade sig prinsessan Törntrosa.

 

Länge kunde hennes lilla egenhet passera obemärkt. Hon såg till att klä sig i långa, tjocka, brunröda klänningar, så att inte fläckarna skulle synas så tydligt. Men när hon på allvar började intressera sig för pojkar, blev det ett mer allvarligt problem. I och för sig ska ju en fin prinsessa hålla på sig till bröllopsnatten. Men sådana petitesser var det ju ingen som brydde sig om i praktiken, och hovet kryllade ju av älskare och älskarinnor, som gärna gick sängvägen för att klamra sig fast vid hovlivet. Men det visade sig att prinsessans första kandidater som älskare, inte var lika tända på att slåss med en törnbuske för att komma åt godsakerna.

Ryktena började sprida sig, och snart var det mer och mer känt, att prinsessan nog skulle få svårt att gifta sig och föda några arvprinsar, om hon höll fast vid sin lilla egenhet. Och nu började det bli allvar. Lagom till att kungaparet började fundera på hur de skulle kunna finna ett gott parti för giftermål med sin dotter, fann sig hovet tvungna att avslöja detta predikament för majestäterna.

Kungaparet blev rasande och beslöt att drottningen skulle ta ett allvarligt samtal i enrum med prinsessan. Det här måste få ett slut, fick hon höra, om hon skulle kunna gifta sig, om hon skulle få en framtid, en gemål och en arvinge. Om hon ens skulle kunna ha sex med någon annan människa. Då måste hon ge upp sina… perversa böjelser, och uppföra sig som en fin flicka ska göra.

Men det bet inte på prinsessan. Visst hade hon bekymrat sig lite för att inte kunna ha sex med en man. Att ingen ville ha henne, ens som älskarinna. Men hon hade förlikat sig med det, och kände att hon klarade sig bra på egen hand. Så att säga.

Så hur än modern tjatade, bönade och bad, så fick hon inte dottern att ändra sig. Hon skulle hellre förbli ogift hävdade hon. Bortskämd prinsessa som hon var, ville hon ha det på sina villkor. Skulle hon gifta sig, så fick prinsen allt anpassa sig efter henne.

Frustrerad fick drottningen dra sig tillbaka och diskutera situationen med kungen. Han blev rosenröd i ansiktet, när han fick höra vad hans halsstarriga lilla flicka hade att säga. Hur vågade hon sätta sig upp mot sin far!? Mot traditionen!? Mot… folket!? Att låta lite… ovanliga böjelser… sätta stopp för ett alldeles utmärkt resonemangsäktenskap! Trodde hon att hon var ensam i historien om sexuella böjelser? Det hade inte hindrat någon förut. Allra minst kungen och hans gemål. Man fick lösa det snyggt. Göra lagom avkall. Hon kunde väl ha en älskare vid sidan om!? Nej, visst nej. Inte ens det klarade hon av.

När kungen ångat av sig det värsta, och kungaparet kunnat diskutera igenom situationen i mer lugn och ro, kom de till slut fram till ett förslag. Ett förslag som de framförde till prinsessan. Eftersom ryktet ändå var så vida spritt, så var det ingen idé att hålla det hemligt längre. Alla av betydelse, och några till, kände ändå till prinsessan ”Törntrosa”. Lika bra att ta tjuren vid hornen, och genomföra ett regelrätt uttagningsförfarande till platsen som prinsessgemål. Den friare som ville äkta prinsessan måste kunna tillfredsställa henne på hennes villkor. Sexuellt. Med törntrosan i vägen. Ville man uppnå något, fick man stå ut med lite smärta. Så fick det bli.

Det blev stor uppståndelse när den märkliga nyheten började spridas. Affischer sattes upp över hela riket. Härolder ropade ut kungörelsen på torg, marknader och gästhus. Dessutom skickades bud till alla omkringliggande kungariken, som skulle kunna vara intresserade. Och det var många. För prinsessan var kungaparets enda barn, och därmed tronarvinge till hela riket, och därmed ett eftertraktat parti. Och det fanns många tredje- och fjärdesöner där ute, som var i skriande behov av att gifta sig till en tron. Så de kunde nog stå ut med både det ena och det andra.

 

Så kom till slut den stora dagen, och kön ringlade lång till det kungliga slottet. Först i ledet stod alla prinsarna. De radade upp sig i tronsalen omgiven av en stor och nyfiken publik av allt från högdjur till enkla bönder. I självaste tronsalen ledde kön ända från de storslagna portarna fram till det magnifika podiet där tronerna stod. På tronerna satt naturligtvis kungen och drottningen, och framför deras fötter, en nivå ner, stod en divan i blodröd sammet. På divanen tronade prinsessan Törntrosa.

Hon var en anslående syn. Dagen till ära var hon klädd i en vacker mörkröd klänning, som dock visade mer än den dolde. Kjorteln var så högt skuren på framsidan, att den visade precis vad prinsessan hade att erbjuda, med törntrosa och allt. Även urringningen var mer än generös, och visade upp hennes vackra bröst till allmän beskådan. Dagen till ära var de till och med piercade. Varje bröstvårta var genomborrad av var sin lång törntagg, vilket fick de längst fram stående prinsarna att grimasera i avsmak och förvåning. Det här var till och med värre än man kunde vänta sig.

Prinsessans min var iskall. På sätt och vis njöt hon i hemlighet av att visa upp sig på det här sättet. Av att visa sin makt, och att tvinga dessa män till underkastelse på hennes villkor. Men det var ingen njutning hon tänkte visa öppet. Inte med mindre än att de förtjänade det. Och det skulle inte bli lätt.

Allra längst fram i kön, som var ordnad i rang, stod faktiskt en arvprins vars rike hade så dåliga finanser, att det var i desperat behov av en allians med ett mer välbärgat rike, helst äktenskapsvägen.

Prinsen svalde nervöst när han stegade fram mot divanen. Han visste knappt hur han skulle börja. Men det var väl lika bra att ta tjuren vid hornen direkt? Han halade fram sitt organ ur pantalongerna, en slapp och inte särskilt imponerande sak, och började runka. Sakta men säkert fick han faktiskt upp den, för prinsessan var verkligen en vacker och upphetsande syn. Hennes kurviga ben! Hennes välansade sköte! Hennes fantastiska bröst! Och hennes vackra ansikte och långa blonda lockar gjorde det ju inte sämre. Om det inte hade varit för de förbaskade taggarna.

Till slut kände sig prinsen redo, och stegade fram till divanen. Han lät prinsessan lägga sig till rätta i missionären, och måttade in sin kungliga penis i den välbevakade grottan. Att få in halva ollonet gick ganska bra, men när han tryckte till ytterligare, började taggarna sticka honom i magen, i pungen och allt däremellan. Och när han krånglade och krängde för att byta infallsvinkel, började de även sticka honom i själva staken. Han försökte stå emot smärtan, tänkte på pengarna, och försökte fortsätta. Men det var lönlöst. Av all smärtan började snoppen snart vekna. Och när han tittade upp i prinsessans uttråkade blick, så skrumpnade den ihop helt och hållet, och slank ut samma väg den kommit. Förödmjukad drog prinsen upp byxorna, och gjorde samma sak. Alltså slank ut genom porten.

 

Det gick inte mycket bättre för de övriga prinsarna. De försökte med olika ställningar och anfallsvinklar. Somliga försökte sig på lite oralsex till att börja med, men försvann snart med såriga kinder och sargade näsor. Somliga ville testa den bakre ingången, men den var nästan ännu mer välförsvarad. Några höll för all del ut lite längre. Någon klarade sig till och med utan att slakna. Men alla gav de upp innan prinsessan visade tillstymmelse till tecken på tillfredsställelse.

När prinsarna hade tagit slut, var det adelsmännens tur. Men de var inte mer lyckosamma. Samma tafatta försök, i olika varianter, och samma patetiska resultat. Prinsessan blev mer och mer uttråkad, och kungen och drottningen mer och mer desperata.

Till slut var det de rika borgarnas och de välbärgade storböndernas söner som stod på tur. Så desperata var kungen och drottningen. Men resultatet blev minst lika bedrövligt här. Prinsessan höll nästan på att somna av tristess, trots återkommande tryck på taggarna. Så smärtan fanns nog lite så där molande hela tiden. Men inte i någon mer utpräglad utsträckning, och inte parad med någon njutning att tala om. Kungaparet blev bara mer och mer förtvivlade. Ska deras dotter och arvtagare för evigt sitta på glasberget?

 

När alla nästan hade givit upp, och man trodde att kön var slut, lufsade ändå en sista aspirant in i salen. Han var sliten, smutsig och illa klädd i en ful gammal kavaj, en skjorta av onämnbar färg, och ett par säckiga byxor som sett sina bättre dagar. Som kronan på verket tronade en skrynklig sak som i bästa fall kunde benämnas ”hatt”. Han var bred och kort med mycket korta ben, och det lortiga ansiktet visade upp ett fånigt och ganska tandlöst leende.

Han presenterade sig som Dummerjöns Långskånk, vilket drog ner förvånade skratt i lokalen.

– Långskånk? sa prinsessan. Hur kan du heta det med de där korta benen?

– Det är inte benen det syftar på, flinade Dummerjöns, och drog ner byxorna.

Församlingen drog efter andan. Mellan benen på den slitne byfånen, dinglade det största organ de någonsin sett. Trots att det ännu var i slakt tillstånd, var det redan mycket längre än någon av de föregående medtävlarnas. Det kanske inte var så jättetjockt, men längden.

Prinsessan bara gapade. Och det passade bra det, tyckte Dummerjöns, för han sa att han behövde lite hjälp att få upp den det sista. Raskt stegade han fram till den förvånade prinsessan, och tryckte in långskånken i hennes öppna mun. Förvånat började hon suga på det stora ollonet, och kände snart hur kuken började svälla. Men Dummerjöns nöjde sig inte med det. Sakta men säkert tryckte han in mer och mer av sitt långa organ i prinsessans mun och svalg. Och snart kände hon hur hela hennes hals fylldes upp av den, i och för sig ganska smala, slangen.

När Dummejöns fått in hela sitt långa organ, och prinsessan fann sig med näsan i bondläppens vildvuxna könshår, började han sakta munknulla henne med långa tag. Flickan var så överrumplad att hon helt glömde bort att andas. Men när hon till slut kom på det, och desperat började känna hur kuken började bli stor och hård, drog han sig till slut ur hennes mun.

Redan hade kuken växt till sig något alldeles väldigt. Prinsessan stirrade fascinerat på organet, som nu stod mer eller mindre rakt ut från kroppen. Det krävdes bara lite till för att den skulle stå i sin fulla prakt. Omtumlad grep hon tag i sen salivindränkta staken, och runkade den med båda händerna i långa drag. Och det gjorde verkan. Snart stod tre decimeter kuk i stram givakt inför rikets blivande härskarinna.

– Tack, sa Dummerjöns. Då ska jag återgälda tjänsten.

Bryskt tryckte han ner prinsessan på britsen, vände henne mot församlingen, och pressade isär hennes ben till allmän beskådan. Sedan hukade han sig ner mellan hennes ben, beredd att i sin tur ge henne oralsex. Alla tänkte att nu kommer han allt sticka sig, som alla de andra som försökt. Men icke. Inte bara var han välutrustad mellan benen. Han visade sig även ha en matchande tunga. Inga tre decimeter, långt därifrån, men väl ovanligt lång. Tillräckligt för att nå den förvånade prinsessans sköte, utan att riskera att sticka sig på några taggar.

Tungan var inte bara lång utan också skicklig. Äntligen någon som kunde göra det skönt för henne, och få safterna att rinna till. Hon kunde inte låta bli att åma sig och kråma sig under den sköna tungan, medan hennes njutning steg mer och mer. Trots att hon inte fick något extra tryck på sina taggiga trosor. Till hennes besvikelse varade det dock inte så länge. I stället halade Dummerjöns in tungan, reste sig upp, och drog några extra drag på staken.

– Nu så, sa han sen, nu är vi redo.

Bestämt pressade han upp prinsessans ben, och måttade in staken i törnsnåret. Och in gled den. Utan några som helst problem. För nu var ju hon rejält fuktig mellan benen. Dessutom hade ju herr Långskånk inga bekymmer med några taggar. Han var inte ens i närheten av dem, när han bottnade i den fuktiga grottan. Minst en god decimeter av skaftet var kvar utanför, när han utan vidare började pumpa på för kung och fosterland.

Något liknande hade prinsessan aldrig känt. Hennes trånga fitta blev helt uppfylld, inte bara på bredden som stimulerade varje millimeter av slidväggarna, utan även hela vägen i botten. När den stora staken pumpade mot livmodertappen, kände flickan en helt ny smärta som hon inte hade känt förut. Och tillsammans med de taggar som hennes stackars nedtrycka rumpa nu låg på, gav de henne en helt okej smärta för hennes smak. Och sakta men säkert började det byggas upp något som hon inte upplevt med någon annan människa förut. En orgasm.

Inför de samlade åskådarna, med kungen och drottningen i spetsen, skakade nu prinsessan för första gången för dagen i en fantastisk orgasm. När Dummerjöns till slut drog sig ur, låg prinsessan bara och pustade med ett lyckligt men utmattat leende på läpparna. Hon verkade ha hittat sin prins till slut. Trots att han inte var…

Men Dummerjöns var inte klar där. Bryskt vände han på prinsessan igen och ställde henne på alla fyra på schäslongen. Så spottade han en stor loska på sitt fortfarande styva ollon, och började till prinsessans förvåning måtta in det i hennes bakre hål. Det var tur att prinsessan i alla fall hade experimenterat lite med föremål i analen, så hon var inte helt otränad, när nu den långa skånken sakta men säkert banade sig väg in via den förbjudna bakvägen. Församlingen drog förskräckt efter andan, när de såg hur den osannolike friaren, med små hänsynsfulla pauser, tryckte in sitt organ tills det fyllde hela den kungliga ändtarmen.

Men han behövde inte visa för mycket hänsyn. Smärta var ju som sagt inget prinsessan hade något emot. I stället manade hon på honom att fortsätta. Och när han med bestämda tag började jucka i det bakre hålet, steg njutningen på nytt till oanade höjder.

Men inte ens här var det slut på överraskningar. För den slitne friaren hade ännu ett smutsigt trick i rockärmen (eller var det byxbenet?). Med lite lirkande, och ett nytt styng av smärta, började han trycka sig ännu längre in i den kungliga baken. Tydligen hade han hittat den inre ingången, och nu svalde den mer och mer av den långa staken, tills nästan hela organet var inne.

Och nu inträffade något märkligt. Dummerjöns nådde nu nämligen fram till törntaggarna med sitt underliv. Det som hade fått alla de andra, mindre välutrustade friarna, att slakna och ge upp. Men herr Långskånk fortsatte helt ohämmat. Och han var inte bara oberörd av smärtan hans mage och pung nu fick utstå, och som faktiskt hade rispat kuken lite redan på vägen in. Han njöt till och med av det. Njöt lika mycket som prinsessan själv, som nu också kände taggarna sticka henne djupt och brett som aldrig förr.

Hade hon alltså äntligen hittat sin själsfrände? Någon som inte bara kunde tillfredsställa henne, utan som även njöt lika mycket av smärtan som hon? Någon som hon kunde dela sina böjelser med helt utan skam? Tankarna fick henne åter igen över kanten, och hon skakade i ännu en härlig orgasm.

Men Dummerjöns hade inte kommit än. Fast nu var han nära. Sakta drog han sig ur henne, vände henne lutad mot divanen, och riktade sin svällande kuk mot hennes ansikte. Med gemensamma krafter, och tre händer, runkade de av honom, så att han sprutade laddning efter laddning över flickans svettblanka ansikte.

När all sperman var uttömd, torkade han sedan av sin kladdig, och aningen blodiga kuk, på hennes lyckliga ansikte. Girigt slickade hon i sig av de safter hon fått, både från sitt eget ansikte, och från sargad kuk och rot. Åskådarna fick tycka vad de ville. Men prinsessan njöt i fulla drag.

 

Så kom det sig att prinsessan Törntrosa fick sin gemål till slut. Kanske inte någon prins av börden. Men han var ju som gjorde för henne. Kungen och drottningen hade inget annat val än att välkomna sin nye svärson i familjen. De fick ett storslaget bröllop, och att någon lustigkurre på bröllopsnatten hade fyllt sängen med törntaggar, det njöt de bara av.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.