Skuggan i hörnet, Pilotavsnitt

Det här är del 1 av 1 i Skuggan i hörnet

Jag har påbörjat en ny serie och gjorde ett pilotavsnitt. Kommer att vara aningens annorlunda än vad jag gjort tidigare och behöver höra om jag skall fortsätta eller inte.

Håller även på att omarbeta avsnitt till de andra serierna. Har insett att de var….. inte så bra som jag ville. trist när man skrivit klart och kommer till insikt att: ”F*n det här kan jag inte posta”

I alla fall, håll till godo med pilotavsnittet till denna serien.

//Plutten

Skuggan i hörnet

Regnet hade börjat redan vid fyratiden och nu låg oktoberkvällen som ett grått lock över  småstaden Lindesvik. Gatlyktorna speglade sig i våta cykelbanor och Meya Furkvist trampade hem genom duggregnet med axlarna uppdragna mot kylan. Den stickade mörkgröna mössan hade blivit genomblöt för länge sedan och handskarna luktade svagt av blöt ull och kvittopapper från ännu en lång fredag på ICA Kvantum.

Hon ställde cykeln mot garaget och låste upp dörren till deras tvåvåningsvilla längst in på Björkstigen. Huset var ordinärt på det där svenska sättet som nästan såg tryggt ut på håll — vitmålad träfasad, svarta stuprännor, ett litet äppelträd som tappat nästan alla blad och ett hallfönster där någon glömt en adventsstjärna kvar sedan förra vintern.

Meya la nycklarna på hallbordet med ett torrt klirr.

Det luktade diskmedel, tvätt och något svagt kryddigt från Kacpers aftershave som fortfarande dröjde kvar i luften efter morgonen. Hon drog av sig jackan och såg sig i spegeln ovanför skohyllan.

“Herregud…” mumlade hon lågt för sig själv.

Mössan hade tryckt ner hennes korta bruna hår så att det stod åt alla håll. Mascaran hade runnit i tunna skuggor under hennes bruna ögon och fick henne att se märkligt sårbar ut. Hon ryckte på axlarna åt sin egen spegelbild.

Ingen skulle ändå bry sig.

Kacper jobbade sent igen på Nordhäll Finansgruppen, där han satt i möten och gav ekonomiska råd till människor som antagligen trodde att siffror kunde rädda deras liv. Han var trettiotre, ganska lång, med det där alldagliga utseendet man först lade märke till efter flera år tillsammans — mörkblont hår som alltid behövde klippas, lite trötta ögon, skjortor som luktade kaffe och skrivbord.

Barnen, Elsa och Isak, var fortfarande kvar på förskolan. För första gången på hela veckan var huset tyst. Och tystnaden gjorde något med henne.

Kände att hon behövde gå på toaletten och skyndade sig uppför trappan. Träet knakade svagt under hennes strumpor och hon drog handen längs räcket av gammal vana. På övervåningen låg badrummet längst in i korridoren — ett ganska vanligt badrum, renoverat för några år sedan när de fortfarande trodde att vuxenlivet gick att organisera med Pinterest-bilder och amorteringsplaner.

Golvet var av mörkgrått klinker. Ett vitt fristående badkar stod intill det frostade fönstret. Duschväggarna i glas hade kalkfläckar nere vid listerna trots att hon städat för bara några dagar sedan. På handfatet stod Elsas barntandkräm bredvid Kacpers rakapparat. Två hårnålar låg glömda intill en nästan tom parfymflaska.

Meya gick in och stängde dörren bakom sig. Lyfte upp det övre toalettlocket. Drog ner byxor och trosor. Satte sig och med en lättad suck kände hon hur urinblåsan öppnades och en ström av kiss flödade ner i toaletten. Strålen bildade ett skummande vått väsande ljud. En prutt slank ut och hon fnissade lite barnsligt åt det.

När hon var klar kändes det skönt. Torkade sig med papper, reste sig, spolade och började långsamt klä av sig.

Den fuktiga tröjan fastnade mot huden när hon drog den över huvudet. Hennes hud reagerade på det svala rummet, små knottror spred sig längs armarna. Bh:n lossnade med ett lätt knäpp och hon lät den falla på golvet tillsammans med jeansen och strumporna som fortfarande var kalla och våta av regnet. De svarta trosorna följde samma väg som byxorna.

Hon stod framför spegeln en stund, naken och barfota mot klinkergolvet. Man kunde fortfarande se ränderna efter sommarens solsemester. Hon hade i somras testat att frisera sin mus till en nättare och slät triangel, vilket Kacper gillade betydligt mer än den lilla sträng som länge varit hennes frisyr mellan benen. Numera ser det mer ut som en vildvuxen buske. Insåg hon och särade lite på benen där hon stod. Drog sakta med fingret ner över de håriga läpparna och kände sig lite ofräsch.

Trettioett år.

Magen är inte platt – den putar lite lätt framåt, med veck som formar sig när hon böjer sig fram. Men midjan var fortfarande smal och normala höfter, benen inte långdraget eleganta men sensuellt kurviga.

Två barn.

Hon drog fingrarna över magen där huden fortfarande bar mjuka spår efter graviditeterna. Och kunde känna hur de små fina håren där reste sig under hennes fingrar.

Normal kropp.

Brösten hänger lite lägre än när hon var tjugo, tyngdlagen har gjort sitt. Vårtgårdarna är mörkare än hon minns från förr.

Inte perfekt. Men inte dålig heller.

Meya mötte sin egen blick i spegeln, och en snabb flash av något gammalt flimrade förbi i huvudet — bilden av henne själv som nittonåring i ett studentrum med billig vodka och kände upphetsningen pirra i magen av minnen från förr.

Sedan försvann tanken lika snabbt. Verkligheten var varmare än minnen ändå, insåg hon.

Meya vred sakta på kranen och varmt vatten började rinna ner i badkaret med ett dovt brus. Hon hällde i lite skumbad och såg hur bubblorna långsamt bredde ut sig över ytan medan ångan började lägga sig mot spegeln i tunna slöjor.

Badrummet fylldes av doften av lavendel, tvål och varm fuktig luft. Det lilla rummet kändes annorlunda när dörren var stängd. Tystare. Nästan skyddat från resten av huset.

Hon satte sig försiktigt på badkarskanten och stack ner ena foten i vattnet. Värmen fick henne att dra efter andan innan kroppen långsamt började vänja sig.

Sedan gled hon ner.

“Åh… gud…så skönt!”

Värmen smög sig upp längs benen, höfterna, ryggen. Huden knottrade sig först av temperaturskillnaden innan musklerna började ge efter en efter en. Till slut låg hon stilla med bara axlarna ovanför vattenytan.

Utanför hördes en bil passera genom regnet.

Sedan tystnad igen.

Den lilla väggklockan ovanför dörren tickade långsamt. Nästan hypnotiskt.

Hon märkte först nu hur hårt hon spänt käkarna under dagen.

Det satt kvar som ett dovt tryck längs ansiktet och nacken. Hon lät huvudet vila mot badkarskanten och slöt ögonen medan axlarna sjönk djupare ner i värmen.

Kunder som suckat över priser.

En unge som kräktes vid lösgodiset strax före lunch.

Någon dryg man som kallat henne “lilla gumman” när kort terminalen hängt sig.

Små saker egentligen. Sådant man bara förväntades ta.

Hon drog handen genom det blöta håret och andades långsammare. Här inne behövde ingen något av henne. Ingen väntade på ett leende, ett svar eller ett ursäktande tonfall.

På badrumsskåpet stod en kaffekopp kvar från morgonen. Kallt kaffe med en tunn brun hinna över ytan. Bredvid låg hennes smycken i en liten röra, en hårsnodd och en halvläst pocketbok som blivit liggande sedan flera veckor tillbaka.

Små spår av livet. Det märkliga var att hon plötsligt tyckte om dem.

Längst in på fönsterbrädan stod ett batteridrivet ljus från Rusta och flimrade svagt. Den artificiella lågan kastade ändå levande skuggor över kaklet och fick rummet att kännas mjukare än det egentligen var.

Tankarna började långsamt sjunka undan. Inte försvinna helt, bara tappa sin skärpa.

Hon tänkte på Grekland utan att mena det. Solvarma kvällar. Georgis skratt. Hur hans hand brukade vila kvar mot hennes midja någon sekund längre än nödvändigt. Flygplatsen sedan. Dörrarna som stängdes mellan dem medan hon stod kvar med känslan av att någonting tagit slut innan det ens hunnit börja på riktigt.

Minnet gjorde inte ont längre.

Det låg bara kvar som värmen efter solljus mot huden långt efter att sommaren tagit slut.

Barnen. Kacper. Huset. Renoveringskaoset. Fredagstacos och tvättkorgar samt bolån.

Inte livet hon trodde hon skulle få när hon var nitton.

Men ett liv som ändå blivit hennes.

En droppe föll plötsligt från hennes hår ner mot handen och fick henne att rycka till lite. Hon log svagt åt sig själv.

Klockan fortsatte ticka.

Vattnet rörde sig knappt längre.

Och någonstans i husets stillhet fick hon plötsligt den märkliga känslan av att hon inte riktigt var ensam.

Inte hotad.

Bara iakttagen.

Hon öppnade ögonen långsamt och såg mot badrumsdörren.

Ingenting där.

Ändå dröjde känslan kvar några sekunder till. Tunn som en viskning precis utanför tanken.

Värmen hade börjat ta över nu. Inte bara som ett lugn, utan som något som långsamt drog henne bort från resten av dagen.

Meya hade trott att hon var ensam i huset. Och den tanken gjorde allt mer kittlande.

Andningen sjönk djupare, nästan av sig själv. Axlarna gled längre ner i vattnet tills gränsen mellan kropp och bad nästan suddades ut. Huden reagerade på varje liten förändring i temperaturen, varje rörelse, som om den blivit mer vaken än tankarna.

Hon lät handen röra sig långsamt genom vattnet och sedan vila mot sin egen hud, inte med någon brådska, utan som en stilla upptäcktsfärd tillbaka till något hon inte haft tid att känna på hela veckan.

Den landade där det är mjukt och svullet, längtande. Hennes fingrar hittar den känsliga punkten. En våg av njutning går genom kroppen. Meya smeker sakta över den alltmer hårda knoppen. Ett mjukt stön letar sig fram över hennes läppar. Hon glider ner nästan helt under ytan. Särar på benen så gott det går. Badkaret är trångt, men det går. De mjuka vecken ligger öppna och hon låter fingrarna sakta smeka.

Allt annat kändes plötsligt långt bort.

Barnens röster på morgonen. Dörrar som slog. Kacpers snabba “jag fixar det sen”. Kassans monotona pip, kundernas ansikten som passerade i en oändlig ström av behov och små krav.

Allt det där som alltid fyllde henne utåt.

Och här inne fanns inget som fyllde henne åt något håll alls.

Bara hon.

Hon lutade huvudet bakåt och slöt ögonen. Ett finger gled in, mjukt och motståndslöst. Hennes andhämtning ökade, och samtidigt som fingret gled in och ut, in och ut drog Meya efter andan. Höfterna levde sitt eget liv, och försökte möta fingret trots att det var trångt, halt och ont om plats i badkaret.

Det fick något i henne att mjukna ännu mer. Inte plötsligt. Mer som en långsam upplösning av spänning hon inte ens vetat att hon burit på.

Minnet av Georgis kom tillbaka, men inte som en berättelse hon återkallade, utan som något kroppen mindes innan orden hann forma sig. Värmen, närheten, deras stunder, en blick som dröjde kvar lite för länge, som om världen runt omkring dem inte riktigt gällde där. Tanken får henne att stöna än högre och längta än mer.

”Gud, jag är så kåt, så kåt.” Viskar hon tyst för sig själv. Alltmedan vattnet rörde sig svagt runt henne när hon flyttade på sig. Varje liten rörelse kändes förstärkt i tystnaden. Hon blev mer medveten om sig själv än hon varit på hela dagen — inte som i en roll, inte som en funktion, utan som en kropp.

Närvarande.

Levande.

Och det var just den närvaron som gjorde kontrasten så tydlig.

För samtidigt som allt i henne drog sig inåt, fanns en annan del som visste exakt hur kort den här stunden var. Hur snart stegen skulle börja igen i trappan. Hur snart någon skulle ropa hennes namn från en annan del av huset.

Hon höll kvar i stillheten lite längre. Som om hon inte riktigt ville släppa taget om sig själv än.

Fantasin skenar iväg med henne än en gång, hon nästan känner hur hans hårda lem delar hennes kön, öppnar upp henne, tränger in, djupt i henne. Tanken får det att svartna för ögonen, känslan är så stark. Det går nästan för henne, men hon vill njuta en liten stund till. Fingrarna fortsätter glida in och ut, in och ut.

Snart hittar den andra handens fingrar till hennes klitoris, inte bara retar sakta runt den. Utan smeker fortare och fortare, kan inte låta bli. Varmt och vått, vatten som rinner, förbjudna, heta tankar som inte ska vara där men som är där i alla fall.

Allt detta för henne över gränsen.

Hon ger upp ett lågt skri när hon till slut släpper efter och låter orgasmen skölja över henne. Höfterna pumpar mot fingrarna, magen drar ihop sig och hennes slidmuskler kramar pulserande hennes fingrar – som vore de hans hårda kuk. Med sin andra hand smeker hon fortfarande sin svullna klitoris, för att sen sakta stanna av. Och så slappnar hon av i kroppen, ligger bara så en liten stund.

Hon hörde hur ytterdörren nere i hallen öppnades.

Ett dämpat ljud.

Sedan steg.

Meya öppnade ögonen direkt.

Hjärtat slog snabbare innan hon hann tänka och ropade.

“Kacper?” kraxade hon fram.

“Inbrottstjuv,” svarade hans röst torrt nerifrån.

Hon skrattade till direkt, ett kort andfått skratt som studsade mot kaklet.

“Ta barnen då också när du ändå håller på!”

“För sent. De är redan mutade med russin.”

Hon hörde honom komma uppför trappan medan hon sjönk lite djupare ner i skummet av ren reflex. Inte för att han inte sett henne naken tusentals gånger, men för att det fortfarande fanns något laddat i ögonblicket. Något nästan tonårsaktigt.

Dörren öppnades försiktigt.

Kacper stack in huvudet först. Håret var fuktigt av regnet och skjortärmen hade halkat upp lite över handleden och visade klockan. Han såg trött ut.

Men när han fick syn på henne förändrades blicken nästan omärkligt.

Det där lilla.

Det som fortfarande fanns kvar mellan dem.

“Du ser varm ut,” sa han lågt.

“Du ser dyr ut,” svarade hon och nickade mot skjortan.

Han fnös tyst.

“Den är från Ullared.”

Hon log och såg hur han slappnade av av det.

Han gick fram till badkaret och satte sig på kanten. Det doftade regn från honom. Regn och aftershave samt kall oktoberluft. Fingrarna gled försiktigt genom en hårslinga som fastnat mot hennes kind.

Den lilla beröringen skickade en oväntad rysning längs hennes nacke. Han märkte det direkt. Deras blickar möttes. Och i några sekunder sa ingen av dem någonting alls.

Långt bort hördes Elsa skratta åt något Isak gjort. Ett dovt ljud av små skor mot golvet följde efter.

Livet fortsatte precis utanför dörren. Men här inne var tiden långsammare. Meya såg på honom med ett nästan retsamt litet leende.

“Du ser för jävlig ut” viskade hon.

“Det där,” sa han medan handen gled lätt över hennes blöta skuldra, “är det mest romantiska du sagt på flera månader.”

Hon skrattade igen, mjukt den här gången.

Och medan det varma vattnet rörde sig kring hennes kropp, medan kvällsljuset filtrerades genom gardinen och ritade långsamma skuggor över kaklet, kände hon hur någonting inom henne lossnade.

Inte dramatisk lycka.

Inte passion som på film.

Bara den stilla, nästan svindlande lättnaden i att fortfarande bli sedd av den man älskar.

“Du har redan hämtat barnen?” frågade Meya och såg upp på honom genom det halvupplösta skummet. Kacper lutade sig lite bakåt på badkarskanten och log sådär snett som alltid fick honom att se yngre ut. “Det är fredag,” sa han. “Då måste man tydligen sluta tidigare. Står nog i lagen.”

Hon fnös till.

“Du? Frivilligt hemma före sex? Jag borde dokumentera det här.”

“Ta en bild då.”

“Nej tack. Du ser ut som en mellanchef i regn.”

Han skrattade lågt och drog handen över ansiktet. Ett par regndroppar föll fortfarande från håret ner på badrumsgolvet.

“Barnen är nere och bygger någon sorts hinderbana av soffkuddarna. Jag tror Isak försöker starta ett försäkringsärende.” Förklarade han och stack ner handen i skummet och rörde kärleksfullt hennes lår.

“Låter rimligt.” Sa hon och tittade på hans hand med ett frågande uttryck i ansiktet.

De skrattade båda två, trötta men lätta på något sätt. Det där enkla samspelet som bara uppstår efter många år tillsammans.

Sedan reste han sig.

Hans hand vilade kvar mot badkarskanten en sekund längre än nödvändigt innan han gick mot dörren. Hon märkte det. Märkte också att han märkte att hon märkte det.

“Kom ner sen,” sa han lågt. “Mmm, kanske.” Sa Meya mjukt.

När dörren stängdes efter honom blev badrummet stilla igen.

Men inte helt.

Meya sjönk djupare ner i vattnet och blundade. Hon kände sig varm, avslappnad… och samtidigt märkligt otillfredsställd. Som om någonting nästan hade börjat men avbrutits precis innan det hunnit bli verkligt.

Klockan fortsatte sitt långsamma arbete ovanför dörren.

Då hörde hon det.

Ett svagt ljud från duschhörnan.

Ett litet skrap.

Hon öppnade ögonen direkt och stelnade till.

Bara någon sekund.

Blicken gled mot glasväggen där ångan lagt sig som mjölkigt dis över ytan. Hjärtat slog snabbare innan hjärnan hann ikapp kroppen.

“Inget,” mumlade hon tyst för sig själv.

Kanske ett rör.

Kanske bara huset.

Renoveringen hade fått allt att låta konstigt sedan snickarna börjat riva köket dagen innan.

Hon satt kvar en stund till innan vattnet började svalna. Sedan reste hon sig långsamt ur badet.

Skummet gled längs huden och rann ner i avloppet medan hon steg ut på badrumsmattan. Luften kändes sval mot den varma kroppen och hon drog efter andan när gåshuden spred sig över armarna.

Hon tog handduken från kroken och började torka sig metodiskt. Benen först. Axlarna. Halsen.

När hon fångade sin egen blick i spegeln stannade hon upp. Det immiga glaset gjorde henne mjukare i konturerna. Kort mörkbrunt hår, fortfarande fuktigt och rufsigt. Bruna ögon med rester av trött mascara kvar under fransarna. En kropp som förändrats av barn, vardag och år utan att hon riktigt märkt när det hänt.

Hon vred lite på sig framför spegeln.

Inte missnöjd.

Inte heller självsäker.

Mer… bekant.

Som att se någon hon levt med länge.

“Man ser ju i alla fall frisk ut,” mumlade hon torrt till sin egen spegelbild.

Hon log svagt åt sig själv och drog på sig mjuka mörkgröna mjukisbyxor och en urtvättad college-tröja från någon gammal personalaktivitet på ICA. Tyget luktade tvättmedel och lite för mycket sköljmedel.

To be continued……