Var det hon? Det blev jag inte klok på och inte heller klokare desto mer jag glodde. Även om jag försökte undvika det sistnämnda, glott hade jag gjort tillräckligt. Ändå fortsatte jag titta. Eller snegla som jag faktiskt gjorde. Höll utkik som jag intalade mig själv, spana framstod inte som lika … fel. Spana hade jag sysslat med i gott och väl tjugo minuter, kanske till och med uppemot tjugofem, medan jag vankat av och an mellan svindyra sängar som en osalig ande. Ynka sjuhundrafemtio tusen kronor kostade den rutiga sängen jag för tillfället parkerat mig framför. Ett jävla pris, tänkte jag. Även om både gavel och sängben ingick. Det huvudlösa priset var åtminstone en välkommen distraktion från henne. 

Om det ens var hon, det ville säga. Det visste jag trots allt inte för mitt detektivarbete byggde enbart på spekulationer och vilda gissningar, baserat på … ja, vadå? Åtminstone inte faktum utan bara utsagor och berättelser. Så var det tyvärr. Fast det var också mina enda ledtrådar och då främst noveller, och som alla känner till är just noveller inget annat än ett potpurri av halvsanningar, rena påhitt och allt däremellan. Och även om små glimtar verklighet till och från smyger in mellan raderna är det ju omöjligt att avgöra vad som är riktigt eller inte. En omöjlig ekvation som man säger; novellers dogmer är lika svårtydda som kyrklig latin för att vara litterär. För om man tänker efter är litterära halvsanningar lika svårbevisade som om människan faktiskt satt sin fot på månen eller inte. Med andra ord: noveller är inte detektivens bästa redskap. Ändå stod jag här i sängbutiken. Kanske för vi trots allt bestod av samma skrot och korn, vi två.

Nu samtalade hon med ett par som såg hemmahörande ut på Östermalm. Det var på sätt och vis rimligt, jag befann mig trots allt på parets bakgård. Eller välmanikyrerade framsida, hur man nu såg på den saken. En säng för trekvarts miljon framstod åtminstone inte som omöjligt för paret trots deras ungdomliga ålder. Vad kunde de nu vara, trettio något sånär? Alltså tio är äldre än hon. Hon såg åtminstone ut som jag föreställt mig, även någon eller någonting alltid ser annorlunda ut när väl hjärnan skrivit ut fantasin på papper. Smal var hon, men inte spinkig. Kort som föreställt fast kortare än förväntat. Och så brunt hår. Eller eventuellt mörkblont. Ljuset i butiken kanske spelade mig ett spratt. Dessutom tillhörde inte hårfärg min expertis, det fanns väl cirka en miljon nyanser att ta hänsyn till nuförtiden. Att hon var rak i ryggen behövde dock ingen tolkning och hennes hållning var också överraskande. Det hade jag inte förväntat mig.

En stund senare lämnade paret. Vi får sova på saken, som de sannolikt förklarat för henne. Med andra ord, dra åt helvete, det blir ingen jävla säng. Helt rimligt på alla sätt och vis. För vem fan hostar upp en resa värd åtta varv runt jorden för en säng? Eller så hade hon varit otrevlig. Kanske sådär dryg som som tjugoåriga tjejer med helt okej utseende till och från var. För visst var hon en smula jobbig när jag tänkte efter. Duckade frågor och gav svar på helt andra saker och allt det där. Hon kanske faktiskt var ett rövhål, en riktigt satmara som spelar på utseende och inställsam charm. Det var faktiskt inte uteslutet, hon sålde trots allt sängar på Östermalm. När jag tänkte efter kände jag henne inte alls, hon var egentligen inget mer än ett hopkok i mitt huvud, ihopsatt av pusselbitar från vad jag förmodade var flera olika pussellådor. Jag borde följa höginkomsttagarnas fotspår. Klockan klämtade trots allt. Att jag ens befann mig här var ingenting annat än ren och skär galenskap samt en god portion …

”Det är en fin säng.”

Jag frös fast där jag stod. Påkommen och allt. Det hade bara krävts en gnutta skav i koncentrationen.

”Vill du att jag berättar om sängen?”

Med ens var min hjärna i sämre skick än en skrotfärdig bil och resten av kroppen var inte mycket mer att hänga i julgranen. Hon finns på riktigt. Åtminstone fanns en röst som inte enbart existerade i mitt huvud. Ren och klar. Verkligheten överträffar dikten eller hur talesättet nu löd, även om verkligheten ibland består av ren och skär skräck.

”Förlåt om jag trängde mig på. Jag finns i krokarna om du har frågor.”

Det sista sa hon med mjukare ton. Som hon tyckte synd om mig eller jag var tappad bakom en ranglig vagn. Det går minsann inte för sig, tänkte jag. Varför jag ens tänkte det. Misogyn var jag då inte, ganska långt därifrån vill jag påstå. Dessutom var jag inte ett dugg påkommen, hon hade förstås ingen aning vem jag var. Ett halvdjupt andetag senare vände jag mig om.

”Nej!” utbrast jag. Det finns bättre och sämre tillvägagångssätt att hantera en märklig situation men mitt fick tyvärr klassificeras åt det sämre hållet. Det var rent ut sagt en usel reaktion. Inte heller förbättrade jag mitt utgångsläge. ”Jag ska inte ha nån jävla säng!”

Milly såg förvånat på mig. Det skulle jag också gjort i hennes skor.

”Nähä. I så fall har du nog gått in i fel butik, för här säljer vi sängar.”

”Jag menar förstås inte köpa säng här och nu. Det finns för många att välja på.”

I nästa ögonblick sträckte hon på ett ögonbryn. Det hade jag också gjort.

”Jag kan försöka trolla bort några stycken om det gör livet enklare för dig. Fast till skillnad från sängarna kommer inga garantier med försöket.”

Gud. Nu ler hon. Helvete vad söt hon är. Och visst doftar hon också sött? Visst påminde hon allt om ett rådjurskid med sina fräknar och bottenlösa bruna ögon. Om det nu var hon. Med oförrättat ärende försökte jag febrilt nollställa tankarna som bankade på min hjärna.

”Vill du testa sängen?”

”Ligga menar du?”

Milly lyfte på ögonbrynet igen. ”Man brukar ligga ner i sängar. Det är därför de är horisontella.”

”Ja. Jo. Precis det jag tänkte säga”, sa jag och harklade mig. ”Är det bara att lägga sig ner?”

”Absolut inte”, svarade Milly och skakade på huvudet. ”Du behöver genomgå en säkerhetsundersökning först. Vad jobbar du med?”

”Ursäkta mig? Jag jobbar med-”

”Skämtar bara”, fnittrade hon med ens, och om hennes skratt varit ett fjärilsslag skulle nog en orkan träffa Polynesien imorgon. ”Vänster sida är mjuk och höger är fastare. De flesta köper för hård säng, så börja med den mjuka sidan.”

Om sängen var snudd på en miljon kronor bekväm överlät jag åt andra att besvara, fast sängen gav mig åtminstone ett obetalbart andhål, och till på köpet hade en rutten situation dessutom vänts till den bättre. Milly var nämligen duktig på sitt jobb och förklarade både det ena och andra för mig. Sängen innehåller enbart naturmaterial. Alla fjädrar är så klart individuella. Självklart är den tillverkad för hand i Sverige. Och så vidare. Hennes mjuka röst var lika söt som hennes ansikte och doft, och utan att riktigt förstå varför önskade jag mig ingenting annat än det var Milly som stod bredvid mig och gjorde sitt bästa för att sälja på mig en säng jag ändå inte skulle köpa. Hur nedrigt det än var av mig.

”Många äldre föredrar just kontinentalsäng eftersom de är lättare att ta sig ur.”

”Så gammal är jag inte!” protesterade jag.

”Det menade jag inte heller”, svarade hon med ett oskyldigt leende. ”Den här sängen håller livet ut med rätt skötsel. Se det som en investering.”

”Vet du vad, Milly”, svarade jag tillfreds. Besöket hade trots allt gått över förväntan. Faktiskt betydligt bättre än jag någonsin hoppats på. ”Jag får sova på saken och återkommer imorgon.”

I nästa ögonblick ryggade jag tillbaka ner i madrassen, för med ens svartnade Millys ögon och som en varelse från underjorden tornade hon plötsligt upp över mig som en mörk skugga.

”Vad sa du?” väste hon mellan sammanbitna tänder. All sammet i hennes röst var som bortblåst.

”Jag behöver tänka över köpet”, svarade jag med ens förvirrad. Vad fan pågick? Uppenbarligen något för nu växte en kymig känsla i min mage. ”Det är väl inte så konstigt? En säng är trots allt en stor investering.”

Milly skakade långsamt på huvudet. ”Du sa någonting helt annat …”

”Det tror jag faktiskt inte. Jag återkommer i-”

Då insåg jag vad jag sagt. Och med ens förstod jag varför novellförfattarinnan Milly blängde på mig som hon önskade mig ur livet.

”Behöver gå”, mumlade jag plötsligt tjock i halsen. ”Har ett viktigt möte om en stund …”

”Vem fan är du?” väste Milly och hur en liten kropp som hennes kunde frammana en röst tyngre än bly var ett mysterium. Samtidigt helt betydelselöst i sammanhanget.

”J-jag …” Varför försökte jag ens ljuga? Jag kunde lika gärna resa mig och resolut lämna genom samma dörr jag klivit in i. Eller helt enkelt svara på hennes fråga …

”Jag slutar klockan sju och då är det fan i mig bäst att du förklarar dig.”

~~~

Runtomkring mig skyndade stressade paraplyer åt alla väderstreck. Fast i det här fallet rörde det sig om finansvalpar, lagvrängare och liknande dito vars dyra läderskor smetade ut neonfärgerna i den blöta asfalten som en femåring leker med vattenfärg. Mitt i kaoset stod hon och där hade hon också stått en stund medan jag betraktat henne från min trygga vrå. Det var absolut inte mitt stoltaste ögonblick i livet, för vilken man vid sina sinnes fulla bruk låter en dam vänta medan himlens dammluckor står på vid gavel. Till mitt försvar var situationen enastående, force majeure skulle antagligen viken advokat som helst åberopa, och dessutom stod jag kvar. Jag hade åtminstone inte lagt benen på ryggen vilket faktiskt slagit mig som alternativ.

”Förlåt att jag är sen”, sa jag. ”Dricker du kaffe?”

”Jag är inte nio år”, svarade Milly kort. ”Kaféet på andra sidan gatan är okej.”

Inne i värmen och med en eftermiddag i ryggen kände jag mig bättre till mods. Trots allt överlever ingen plan den första kontakten med fienden, och den första kontakten var numera avklarad. Nu var jag omgrupperad och redo för … strid? Det var en dum liknelse insåg jag. Milly var åtminstone huvudet kortare än mig och dessutom inte alls min fiende. Allt hon ville ha var en förklaring. Med ens uppstod små sprickor i min reviderade plan.

”Haft en jobbig eftermiddag?” frågade Milly som hon genomskådat mig.

”Inte särskilt”, svarade jag som en irriterande granne tilltalat mig. En sådan granne som passivt aggressivt gör livet surt för allt levande och dött ända bort till kommungränsen. ”Fått sålt några sängar?”

Milly ryckte på axlarna som min fråga inte vägde mer än luft. ”Är jag tjejen du förväntade dig?”

”Hur kan jag svara på det”, svarade jag. ”Vi har knappt pratat.”

”Eftersom du hade fruktansvärt bråttom iväg”, sa Milly uttryckslöst. ”Ser jag bättre eller sämre ut än du föreställt mig?”

”Vad är det för dum fråga. Den tänker-”

”Det är en enkel fråga med ett lika enkelt svar”, avbröt Milly mig. ”Och som du inte behöver känna mig för att besvara.”

”Alltså, jag vet inte”, svarade jag trängt. Hon försökte verkligen trycka till mig. Visst var det så?”

”Ser jag bättre eller sämre ut än bilden i ditt huvud. För en sådan bild har du. Jag vill veta om jag är en besvikelse eller inte.”

”Lägg av”, snäste jag. Milly försökte definitivt pressa mig, varför hon nu gjorde det. ”Du ser bra ut. Nöjd?”

”Om du friat till mig med det där tonläget hade jag troligtvis inte tackat ja. Så du vet.”

Med ens drog jag på mungiporna. Det gjorde inte Milly, det fanns inte en tillstymmelse till humor så långt ögat kunde nå. Hennes ansikte kunde lika gärna varit hugget ur marmor.

”Hur många butiker hann du med?”

”Är det här ett förhör?” muttrade jag. ”För i så fall har jag fått nog.”

”Du är skyldig mig några svar. Så du inte missförstår saken.”

”Jag är inte skyldig dig någonting, Milly”, sa jag vresigare än tidigare. ”Jag har bett om ursäkt och det räcker. Vill du något mer, annars går jag nu.”

”Hur många butiker gick du till innan du hittade mig?” insisterade Milly.

”Två”, svarade jag med en suck. ”Jag fann dig på den tredje.”

”Och hur förstod du att du hittat rätt?”

”Känsla”, sa jag och ryckte på axlarna. ”Är det svar nog?”

Åtminstone framsteg, tänkt jag medan Milly nickade långsamt.

”Så vad vill du mig?”

Det var en rimlig fråga och samtidigt en fråga som saknade svar insåg jag. Vad hade jag egentligen förväntat mig, kramkalas och fnittriga samtal långt in på natten? Eller svar på löpande band på alla frågor som stod prydligt parkerade i mitt huvud? Det var minst sagt orimliga förväntningar.

”Är du arg på mig, Milly?”

När Milly ryckte på axlarna suckade jag igen. ”Jag vill i varje fall dig inget illa. Så du inte tror det.”

”Tror gör man i kyrkan. Du kanske tänjer ha ihjäl mig.”

”Nu får du lägga av!” snäste jag så borden runt omkring oss hoppade till och med ens smög ett oväntat leende fram på Millys läppar. Till och med hennes ögonen log.

”Har inte käkat sen frukost”, sa hon. ”Är du hungrig?”

I samma ögonblick smälte den gnagande känslan i min mage. Bara några gram frustration fanns kvar. ”Herregud, Milly. Vem är du egentligen?”

”Uppenbarligen någon som retar din nyfikenhet”, svarade hon med ett klurigt leende. ”Maten smakar förresten skit här. Vet ett bättre ställe.”

~~~

”Helt säkert? Vi kan äta här” insisterade jag.

”Sluta tjata”, sa Milly. ”Det är stökigt här. Dessutom ser du inte ut som en mördare.”

Jag granskade henne från topp till tå och till skillnad från tidigare försökte jag inte längre dölja mitt förehavande. Hon var snygg, det fanns det papper på vid det här laget. Men desto mer jag såg av henne desto sötare blev hon. Varmare på något oförklarigtvis vis, som en text som kräver några omläsningar för att förstå till fullo. En kort stund senare tog jag emot platspåsen med thaimat och gav Milly en sista blick innan vi lämnade restaurangen. Den där lilla tjejen på en och sextio vars tunna midja kunde brytas på mitten av vilken vindpust som helst hade nyss bjudit hem en främmande, nåja, halvfrämmande man till sig. Vad rörde sig egentligen bakom den där orubbliga blicken?

”Snart framme. Bara en vänstersväng kvar.”

Vi kurade en stund under mitt paraply medan Milly bråkade med portkoden. Var glapp i maskineriet som hon förklarade. Hade varit så sedan hon flyttat hit. Vaktmästaren var tydligen inte den snabbaste liraren i stan vilket jag också tackade honom för. Det fanns trots allt en miljon sämre ställen att befinna sig på nu. Samtidigt var några sista andetag frisk luft mer än välkommet.

”Vi tar trapporna. Hissen är en dödsfälla. Som du kanske vet.” Milly gav mig ett hastigt leende.

Jodå, det hade jag förstått. Ytterligare en halvsanning blev till helsanning. Eller tja, helt säker kunde jag förstås inte vara, fast jag tog henne på orden. Jag kastade en sista blick på hissen medan några bilder flög igenom mitt huvud.

”Kommer du?”

”Ändå upp, sa du?”

Bilderna dröjde sig envist kvar under hela den långa klättringen.

”Du flåsar ganska mycket för att vara lönnmördare”, sa Milly medan hon rotade i fickorna efter nycklarna.

”Är det ut till trapphuset du går när du säger att du ska till gymmet?”

Hon gav mig det där finurliga leenden som stavades Milly och när jag tänkte efter hade leendet funnits i mitt huvud redan innan berättelsen blev verklighet.

”Stannar vi här eller ska vi gå in?” frågade jag mest för att jag glott tillräckligt länge på henne.

”Är du också vampyr?” Amalie von Preutze log igen.

Namn är svårt. Kanske för namn är definitiva. De är fyrkantiga och verkliga och de går knappast att gestalta, och i det fall man gissar, gissar man antingen helt rätt eller väldigt fel. Det existerar inga halvsanningar när det kommer till namn, bara sanning eller lögn. Fast en sak är intressant, när människan står framför en i kött och blod passar namnet oftast som handen i handsken. Amalie von Preutze, alltså. Det stod det på mässingsskylten på dörren och med facit i hand var namnet en självklarhet. Det såg Milly ut att heta. Däremot såg lägenheten inte ut att tillhöra en Milly. Här bodde inte en tjugoåring.

Bostaden försvann både åt höger och vänster och upp i himlen och på golven låg stora mattor som någon äventyrlig person någon gång släpat med sig ända från orienten. Väggarna påminde om trapphuset med både paneler och tavlor föreställande dammiga tanter och gubbar och landskap som inte förde tankarna till Sverige. Och mitt i vardagsrummet som var stort som en normalstor lägenhet tronade flygeln som en svart koloss.

”Den finns på riktigt”, sa Amalie med ett snett leende. ”Jag tänker förresten vara ofin och äta i soffan. Är det okej?”

Vem i helvete är hon egentligen, novellförfattarinnan Milly som äter nudlar från en papplåda i en paradvåning på Östermalm. Med ens började signalsubstanserna i min hjärna ta konstiga vägar. Jag var tillbaka på ruta ett. Vågskålen tippade över.

”Jag borde vara hemma vid det här laget”, sa jag. Jag kände mig torr i halsen som jag inte druckit något sedan frukost.

”Fast nu är du här”, sa Milly och tuggade långsamt på några nudlar. ”Ångrar du dig?”

”Jag borde aldrig sökt upp dig”, svarade jag. Det var också så jag kände. ”Det var ett misstag.”

”Jag håller med”, sa Milly lugnt. Hon framstod som lugnet själv, uppkrupen i soffan som en drottning med sin ständigt stadiga blick. ”Ändå gjorde du det. Så vad har du på hjärtat?”

”Alltså, jag vet inte”, svarade jag sanningsenligt. ”Jag har så klart tänkt men uppenbarligen inte så noga som jag borde. Hela projektet var överilat av mig.”

”Jag är alltså ett projekt för dig?”

”Var inte så jag menade. Hyran måste vara rejäl här.”

I nästa ögonblick ögnade Amalie von Preutze igenom mig som jag var utsänt från kronofogden. ”Jag förstår att du vill ha svar. Fast det kan du glömma.”

Med ens flög någonting mörkt igenom hennes blick men skuggan försvann lika hastigt som den slagit ner. Sedan nickade hon mot en tavla mellan två fönster.

”Ett svar kan du åtminstone få”, fortsatte Milly, nu med mildare ton. ”Jag har tyskt påbrå. Det kanske min fyrkantiga haka och konstiga namn redan skvallrat om. Eller ja, sachsiskt påbrå faktiskt, som man sa då. Min min farfars farfars farfars far, eller om det var hans farfars far, svårt att hålla reda på, hette Friedrich von Preutze och stupade tråkigt nog vid slaget om Lützen. Han stred i övrigt för din sida. Och efter den snöpliga fadäsen samlade familjen ihop sitt pick och pack och drog till Sverige, åtminstone de av oss som fortfarande var i livet Så nu är vi är och tur är väl det. Annars hade aldrig Amalie von Preutze skrivit en enda snuskig novell.”

Flyktingen från Sachsen stoppade bekymmerslöst in en bit wokad broccoli i munnen. ”Oj. Vill du ha något att dricka? Har helt glömt bort fråga.”

Jag skakade på huvudet och i brist på någonting vettigt svarade jag istället:

”Det är en jävla historia, Milly.”

”Visst är det”, svarade hon med sitt finurliga leende. ”Fast stofilen von Preutze dog faktiskt inte under själva slaget. Han trillade av sin häst precis innan spektaklet började och dog på studs. Men det pratar vi så klart inte högt om i familjen. Dikten överträffar trots allt verkligen, visst är det så man säger?”

Jag visste varken in eller ut längre, dikt eller verkligheten och vilket som nu trumfade vad. Hon var en smula knepig, Amalie von Preutze, den saken var säker. Eller Milly som hon fortfarande var för mig. Dessutom borde jag inte ens befinna mig i hennes lägenhet. Varför jag nu inte skulle göra det? Det var väl inte förbjudet? Ändå borde jag bege mig, det förstod jag. Jag borde begett mig hem för länge sedan.

”Så är flygen en present?” frågade jag till sist. Jag hade trots allt ingenting att förlora. ”Som i novellen.”

Milly fnös till och framstod med ens som Amalie von Preutze. Rak i ryggen med en uppsyn som inte berättade någonting. Så kunde man också ducka frågor.

”Är det en Stenberg?” fortsatte jag.

”Steinway menar du. Se efter själv.” 

Återigen blev dikt verklighet. För stor och mörk var flygeln, på nära håll framstod den som enorm. Dessutom framgick det med versalers tydlighet vilken flygel det rörde sig om. Steinway & sons. Betydligt dyrare än en rutig säng. Jag drog handen över den förvånansvärt lena lacken medan funderade på vad som komma skulle. Det var en lönlös övning.

”Spela om du vill”, sa Milly från soffan. Värmen hade hittat tillbaka till hennes röst.

”Jag spelar inte”, svarade jag men satte mig ändå ner på pianobänken. Här spelar alltså hon. Vad tycker grannarna om saken? Den där von Schubert, om han ens finns på riktigt. För när allt kom omkring började gränsen mellan verklighet, halvsanningar och rena fantasier kännas tunnare än luft.

”Jag visar dig.” I nästa ögonblick blev luften än tunnare. Sprödare än luften än på toppen av Mount Everest, gissade jag. Jag hade trots allt aldrig varit där. ”Maka lite på dig. Det räcker. Så tjock är jag inte.”

Nej, tjock var hon sannerligen inte. Däremot varm som en välgödd brasa. Jag svalde.

”Lägg lillfingret här”. Milly pekade på en tangent mitt på klaviaturen.

”Jag spelar som sagt inte”, svarade jag med klister i halsen.

”Nu gör du. Tummen på den här tangenten och pekfingret här borta. Nej, andra handen. Du är väl inte Houdini?”

Jag ryckte till som Milly var strömförande när hon rättade till mitt pekfinger.

”Jag bits som sagt inte”, sa hon med ett snett leende innan hon åter vände uppmärksamheten mot flygeln. ”Tryck ner alla tre tangenterna på samma gång.”

I nästa ögonblick fyllde ett varmt ackord vardagsrummet. Ackordet kändes nästan lika varmt som Milly. Fast bara nästan.

”Det är ett F-ackord, fast med A:et en oktav upp”, förklarade hon mjukt. ”Prova flytta alla fingrar ett steg åt höger.

Nya toner spred sig genom vardagsrummet. Det var som tonerna flyttade luft. På sätt och vid rörde flygeln upp mer känslor än vad både ord och fantasi tillsammans kunde uppbåda.

”Nu spelade du G. Nästa ackord är A-moll. Titta, du kan ju.”

Snart spelade jag själv. F, G, Am fram och tillbaka i fyra fjärdedels takt som Milly tålmodigt instruerat, även om hennes instruktioner konkurrerade men något annat. Hon var ingen dålig pianolärarinna, det tog jag inte ifrån henne, hon hade bara andra egenskaper som också drog i min uppmärksamhet.

”Hallå? Koncentrera dig! F, G och A-moll, tillbaka till G … Fortsätt spela så fyller jag i dina ackord. En, två, tre fyr …”

Med ens vaknade flygeln till liv. Jag ville aldrig sluta spela och för en stund försvann till och med den mjuka höften mot min från mitt medvetande.

”Fint va?” kvittrade Milly som hon plötsligt var en annan person när den sista tonen dött ut. ”Du spelar jättebra.”

”Det är du som spelar bra”, mumlade jag fortfarande tagen av melodin. ”Vad heter stycket?”

”Var bara improvisation”, sa Milly och vände upp blicken mot mig. ”Fast vi kan kalla stycket Mannen som inte skulle köpa säng om du vill. Det är trots allt ganska passande.”

Som svar fick Milly en ogillande blick. Samtidigt klandrade jag inte henne. Hon hade en poäng, även om jag trodde vi kommit längre.

”Det här stycket heter Dear Emil”, mumlade Milly medan hennes fingrar dansade över de högre oktaverna. ”Finns en fin berättelse bakom kompositionen … Och den går att spela med vilken känsla som helst.”

Med ens lade hon hela kroppen bakom tangenterna och lyfte taket innan staccaton lika hastigt som den uppenbarat sig övergick till sammetslent legato.

”Sätter mig här … kommer inte riktigt åt pedalen …”

Utan att ta fingrarna från tangenterna och innan jag hann svara flyttade Milly upp i mitt knä.

”River flows in you. Den borde du känna igen …”

Klart jag gjorde. Jag hade till och med lyssnat på Spotify även om musik från högtalare var ett universum bort från en Steinway och en Milly i mitt knä som med ens förlorat sig in i musiken. Fast det var mer än River flows in you som flödade i mig, jag kände så mycket mer. Det borde hon också göra, den där hårda klumpen som envist spjärnade mot hennes mjuka rumpa. Och snart händerna om hennes höfter. Ändå slutade hon inte spela.

”Nuvole bianche … kommer inte ihåg om jag skrev om den …” mumlade Milly medan hennes fingrar flög över tangenterna som hon aldrig gjort något annat än spela piano i sitt liv.

Tonerna letade sig ända in till ryggmärgen. Så också hennes söta doft. Och hela tiden kittlade hennes stramt uppsatta hästsvans min näsa medan hennes höfter ständigt var i rörelse. Med ens kortslöt min hjärna. Vad i helvete håller jag på med? Det här är inte jag. Ändå smög jag längre upp innanför hennes tröja. Milly träffade fel ton när jag omfamnade hennes små bröst men fortsatte likväl spela. Herregud. Fan. I nästa ögonblick gömde jag näsan långt in i hennes hästsvans.

Milly slutade inte heller spela när min hand smet innanför hennes byxlinning. Möjligtvis flämtade hon till och snart rörde sig hennes höfter i otakt med melodin. En sur ton slank ur flygeln följt av några fler. Milly andades snabbare och snart tystnade flygeln. Det enda ljudet som fyllde vardagsrummet var hennes kippande andetag medan mina fingrar hungrigt letade sig djupare in i hennes inre. Nu låg hon böjd över sin flygel, flämtande och stönande och några ögonblick senare skakade hennes höfter som hon drabbats av ett plötsligt anfall. ”Jag kommer nu … ”

Milly andades fortfarande häftigt när hon kikade upp på mig över axeln med flammiga kinder och blöta ögon. Ändå framstod hon som likgiltig. Som hon hört mina ord innan jag ens fått dem ur mig.

”Fan. Förlåt. Vet inte vad som flög i mig”, mumlade jag medan Milly inte rörde en min. ”Jag … borde aldrig sökt upp dig. Inte heller kommit hit. Helvete. Förlåt, jag tror det är bäst om jag går …”

Milly ryckte nonchalant på axlarna. ”Blir lättare att sticka om du tar ut fingrarna från mig först.” Sedan krånglade hon sig fri från mig.

”Du kunde stoppat mig …” snäste jag men ångrade mig innan jag hunnit till punkt, för felet låg inte hos henne, det var inte hon som sökt upp mig eller bett mig begrava fingarna långt upp i henne. 

Under en evighet som i själva verkat nog inte var mer än två sekunder blängde hon på mig med en avgrundsdjup blick innan hon till slut ryckte på axlarna som jag inte var mer än en irriterande fluga. ”Hittar du ut själv?”

”För i helvete, Milly. Ge mig inte den blicken.”

”Nähä. Upplys mig gärna om vilken blick du förtjänar då.” Nu lät hon varken sur eller besviken. Inte ens dömande. Bara lika blasé som hon såg ut.

”Fan. Allt blev fel. Inte alls som jag föreställt mig …”

”Och vad föreställde du dig?” frågade hon torrt. ”Jag är faktiskt en smula nyfiken på det.”

Jag tog ett djupt andetag. Följt av ett till. ”Vet inte. Lära känna dig antar jag.”

”Genom att stoppa in ett gäng fingrar i mig? Det är också ett sätt att lära känna någon. Men tack för nudlarna, det var snällt av dig.”

I nästa ögonblick slukade lägenheten henne. Kvar stod jag som ett tomt spöke.

~~~

”Vad gör du?”

”Skriver”, svarade Milly kort med blicken på skärmen framför sig. Jag hade till slut hittat henne i sängen med en laptop i knät.

”Om vad?”

”I alla fall inte om en man sprängfylld med ångest vars fingrar fortfarande doftar fitta. Var du inte på väg hem?”

”Jo”, svarade jag så sturskt jag förmådde. ”Fast det visade sig att en omfattande strejk lamslagit lokaltrafiken och alla taxibilar är tyvärr upptagna.”

Med ens kikade hon upp från skärmen. ”Maken till otur. Fast tur att trapphuset är varmt. Finns en bänk till dig nere vid porten.”

”Jahapp. Jaja …” mumlade jag och skruvade på mig. Vad förväntade jag med egentligen? Ett varmt leende och öppna armar? Det var befängt.

”Annars kan vi ligga. Om du hellre vill det.”

Vad fan säger hon? Nu är snorungen sarkastisk igen.

”Hallå? Hur ska du ha det?” undrade Milly utan att blinka.

”Alltså. Nej. Jag tänker inte ligga med dig. Det förstår du väl?”

”Du är ganska svårläst om jag ska vara ärlig. Eller brukar du köra upp två fingrar i vem som helst som ett kul skämt?”

”Nej, vad fan säger du! Självklart inte! Jag … j-jag …”

”Då glor vi väl på nyheterna. Är nyfiken på den där strejken.”

Världen var en märkvärdig plats. Ena stunden fylld med vardag och måsten, det ena och andra på löpande band i ett tuggande evighetsmaskineri. Och ibland helt overklig. Som nu.

”Jag skvallrar inte”, fortsatte Milly lika oberört som jag vant mig vid. ”Varför skulle jag göra det?”

”Milly, jag kan inte …”

”Och jag kommer inte heller mörda dig.” I nästa ögonblick växte leendet som stavades Milly fram på hennes läppar. Och det var varmare än någonsin.

Vi klädde av oss under tystnad medan tusen funderingar flög genom mitt huvud. Det var en märklig känsla, som vi bytte om inför en vm-final i fotboll i ett omklädningsrum till brädden fyllt med förväntan, spänning, nervositet och hundra känslor till. Vad tusan rör sig i hennes huvud nu? Det svaret undanhöll hon mig. Däremot fick jag ett helt annat svar när hon lade sig tillrätta mitt i sängen.

Den blårutiga sängen knarrade till när jag kröp upp över henne. Sjuhundrafemtio tusen kronor för Ikea-knak, jag tackar jag. Fast snart var tanken som bortblåst.

”Har du kondomer?”

Milly gav mig en nyfiken blick. ”Tänker inte smitta dig med något. Men finns kondomer i nattduksbordet om du insisterar.” Någon längre betänketid gav hon mig inte, för snart vilade hennes bomullsmjuka läppar på mina.

”Herregud … ” flämtade jag när Millys inre tog emot mig.

”Instämmer …” stönade hon och drog knäna längre upp mot sig. ”Stanna inte för det tar stopp …”

Verkligheten överträffar trots allt dikten. Milly var trång och blöt och fyllde mina öron med omväxlande fjäderlätta och djuriskt mörka stön. Verkligheten blir inte heller alltid som man tänkt sig. I nästa ögonblick drog jag efter andan, sedan andades jag ut medan jag tömde en livstids fantasier och dikter i Milly. Och jag kom fortfarande när Milly andfått fnittrade:

”Ingen dog. Som jag sa.”

”Herregud, Milly. Vem är du?”

Milly gav mig en finurlig blick och hon var inte den enda som betrakta mig. För från kuddhavet i utkanten av sängen plirade två ögon på mig.

”Aha …” mumlade Milly och i nästa ögonblick sträckte hon ansträngt på sig och fiskade fram en luggsliten mjukisleopard, stor som ett mindre lodjur bland kuddarna. ”Säg hej till Lovi. Har haft henne sen jag var liten och hon är snäll för det mesta, fast ibland bits hon. Ändå är hon min bästa vän.”

Milly gav sitt mjukisdjur en förvånansvärt kärleksfull puss på nosen och med ens såg jag likheterna mellan dem. De djupa bruna ögonen och den där, i brist på bättre förklaring, vilda, nästan otämjbara personen som lurade under ytan. Och med ens föll några till pusselbitar på plats. Trodde jag. För efter lunch visste jag knappt vad jag skulle tro på längre.

”Fast jag ska inte traumatisera henne”, fortsatte Milly och stoppade undan leoparden med svansen mot oss. ”Lovi är dessutom lite svartsjuk av sig.” Sedan vände Milly sig mot mig igen. ”Orkar du mer?”

En stund senare låg jag bekvämt på rygg i världens kanske dyraste säng med Millys läppar mot mina, en stund senare på min hals och några andfådda ögonblick senare slöts hennes läpparna om mig.

”Herregud, Milly …”

Hon svarade med några slurpande ljud. Snart befann jag mig djupare i hennes mun.

”Herregud …” flämtade jag igen.

”Tänk ack avschugingaj göj män sakjala …” fick Milly fram innan hon svalde mig.

”Mmh!”

Sedan försvann plötsligt läpparna om mig. ”Vet du vad?”

Hon framstod närmast tankspridd. Kanske pratade hon med sig själv eller sin leopard för hon tittade åtminstone inte åt mitt håll.

”Gå ingenstans. Är snart tillbaka …”

Som jag hade en tanke på att lämna. Mitt öde var på gott och ont förseglat och kastat i en kista med lås och bom, och numera befann väl sig nyckeln någonstans på Östersjöns botten. Borta var också Milly. Varför dröjde hon?

Jag var precis på väg ur sängen när Milly till sist uppenbarade sig i dörrposten. ”Fånga!”

Vad hon än kastade mot mig fångade jag det med näsan. ”Aj!”

”Förlåt”, fnittrade hon och smög upp jämsides med mig som en smygjagande leopard. Och visst kände jag mig som ett bytesdjur. ”Glömde att du inte har en tjugoårings reaktionsförmåga.”

Jag blängde ofrivilligt på henne under en sekund eller två innan min uppmärksamhet drogs till föremålet i min hand. En liten ljusblå tub som inte såg mycket ut för världen. Men samtidigt innehöll en helt ny värld insåg jag snart.

”Milly”, började jag. ”Är det vad jag tror?”

”Ingen aning. Kan inte läsa dina tankar.”

”Nej. Alltså. Du behöver inte …” mumlade jag medan jag vägde tuben i handen. Den kändes tyngre än bly.

”Det behöver jag visst”, svarade hon närmast trotsigt. ”Om du vill förstås.”

Hur kunde jag neka henne. Särskilt eftersom hon vickade retsamt med rumpan. Med ens flög alla resonemang om dikt och verklighet all världens väg med huvudet före, det var här och nu som spelade roll. Så borde det alltid vara.

Milly var trängre än ett synålsöga och varmare än en finsk bastu. Det fanns väl trots allt goda anledningar till att man en gång i tiden mätte temperaturen i rumpan. Den tanken hade inte riktigt fått slagit mig tidigare. Å andra sidan hade jag aldrig tidigare haft ett finger lika långt upp i någons rumpa som nu.

”Känns det okej?”

”Känns mycket!” flämtade Milly. Hon andades tungt och snabbt och visade prov på fler ljud än hennes flygel kunde uppbåda. De flesta hade jag aldrig tidigare hört. ”Tror du får plats med ett finger till nu …”

”Känns det fortfarande bra?”

Med ens vände hon upp blicken mot mig. Hennes ögon var lika blöta som bitska.

”P-prata inte så mycket … ” muttrade hon medtaget. ”Lär känna mig istället. Är fan inte svårare än att spela Liszt …”

Hur lätta eller svåra stycken Liszt knåpat ihop sa mig ingenting, men medan Milly kved och huttrade som hon skulle falla i småbitar väntade jag tålmodigt, och när hon spann som en katt trängde jag mig djupare in. Det var som hon talade till mig på sitt alldeles egna språk. Eller som vi spelade piano tillsammans. Och när jag ställde mig till rätta bakom hennes skälvande lilla kropp virvlade alla möjliga och omöjliga känslor inom mig. Också skam, fast inte av uppenbara anledningar, men eftersom hennes bästa vän sov sött bredvid oss, tryggt ovetande vad jag gjorde med hennes älskade matte.

”Längre in … jag går inte sönder …”

”Det verkar nästan så …”

Med ens slängde Milly en blick över axeln. Hon såg en smula bortkommen ut, som hon knappt visste vart hon befann sig. Ett gäng grimaser fladdrade förbi innan hon till sist lyckades fästa blicken på mig. ”Vad sa jag om att prata?”

Som svar fick hon ett så medlidande leende jag förmådde innan jag pressade in mig djupare i henne. Och om inte grannarna inte var vakna vid de här laget vaknade de nu. Milly svor och gnydde och stönade om vartannat och svor gjorde nog också grannen Ferdinand von Schubert. För visst fanns han.

”H-håll inte tillbaka … knulla mig … snälla knulla mig …”

”Jag vill inte-”

”Knulla mig h-hårdare … gud, nu kommer jag … sluta inte, knulla …”

Jag kom med Milly och när hon slutat skaka föll vi ihop i en blöt pöl av flämtande andetag, svett och vad trodde var det ögonblick av frid som vi bägge trånade efter.

”Berättelsen slutade ändå bra”, mumlade Milly fortfarande andfådd. Hon låg hopkrupen bredvid som ett rådjurskid snarare än en hungrig leopard. ”Fastän du inte fick dina svar.”

Fast däri hade hon fel. För visst är dikten trots allt en skymt av verkligheten? En halvsanning plus annan halvsanning blir trots en helsanning. Man behöver bara se skogen för alla träd. Den slutsatsen hade jag kommit fram till ikväll. Däremot ogillade jag fortfarande slut. Slut sög i magen och varför berättade jag också för henne medan hon spann i min famn.

En stund senare föste Milly undan hästsvansen som såg nätt och jämt såg ut att överlevt slaget vid Lützen från ansiktet innan hon gav mig sitt finurliga leende. ”Då får du väl skriva en fortsättning. Själv ska Lovi och jag spela piano, om jag fortfarande kan sitta ner …”

En blöt puss på kinden senare lämnade Milly sovrummet med trippande steg och sin fransiga leopard under armen och kort stund senare möblerade flygeln om lägenheten från golv till tak.

”Vad spelar du?” frågade jag när jag fått på mig kläder och navigerat mig ut till vardagsrummet.

”Wild side”, svarade Milly innan hon tittade upp. ”Man måste leva ibland. Visst är det så?” Sedan tryckte hon till klaviaturen så flygeln vardagsrummet skälvde. Visst var det så, oavsett dikt eller verklighet, och jag hade gärna levt resten kvällen i Millys verklighet om det inte varit för hennes leopard. För i Lovis bitska blick fanns inte ett uns gestaltning. Bara tydlighet. Gå nu.

Med det lämnade jag novellförfattarinnan Amalie von Preutze, hennes leopard och flygeln som faktiskt fanns till sina berättelser.