Författarens anmärkning: Tillägnad alla oss ”konstiga”. Glad alla hjärtans dag!

~~~

På andra sidan bordet sitter Erik. Vi är på dejt, han och jag. Tror jag i alla fall, ingen av oss har faktiskt luftat ordet dejt. Vi är i varje fall på middag, det går inte att förneka. Dessutom på ett ganska fint ställe ett stenkast eller två från Östermalmstorg. Vita dukar och sånt där, ett och annat levande ljus, alltså inte som ställena på Söder.

Erik tuggar på en bit entrecote. Medium rare tror jag han beställde. Själv valde jag medium för det rinner mindre och är mer lättuggat och således ett bättre val om man vill framstå som proper. Och det vill jag för Erik är både snygg och charmig, vältalig utan att vara tråkig och till köpet har han bjudit ut mig på middag på alla hjärtans dag, tro det eller ej, istället för att föreslå Netflix som de flesta andra killar gjort på Tinder. Alltså sex på Tinders språk.

Är jag snygg nog för honom? tänker jag medan Erik tuggar. Det är femtioelfte gången tanken slår mig och varje gång lämnar den ett litet hål i magen. Han svajpade åtminstone höger. Dessutom sitter vi här. Jag drar en hand genom håret som det gör mig snyggare och förhoppningsvis ser jag nästan lika bra ut som på mina bilder på Tinder. Fast vore kanske att hoppas på för mycket, för jag ser alltid bättre ut på bild. Eller rättare sagt den tjugonde bilden i ordningen när kameran hittat tillräckligt mycket skimmer i mitt intetsägande bruna hår medan hakan är vänd nedåt, min käke ser mindre fyrkantig ut då, och blicken uppåt eftersom det gör mig mer snygg än söt, och så klart, förarbetet måste varit bra. I mitt fall rör det sig om några kilo smink för att gömma fräknarna som växer som ogräs på mina kinder.

”Inte för att gå händelserna i förväg”, säger Erik efter en munfull dyrt vin och ger mig ett leende som skulle sända chockvågar genom Tinder. Det har nog redan hänt, antar jag, troligtvis väntar en hel hög meddelande på honom skickade av tjejer med fuktiga trosor. 

”Jag har ett helt gäng Eurobonuspoäng som snart förfaller”, fortsätter charmtrollet framför mig.

”Där ser man”, säger jag och vänder upp hakan. Tror jag upplevs som mer svårfångad då, för jag vill inte framstå som för intresserad. Fast inte heller ointresserad. Konkurrensen lurar som sagt runt hörnet. Eller åtminstone i telefonen i hans ficka. Med ens tvingar jag fram ett leende som snart får gensvar. Lite snygg är jag nog. Åtminstone tillräckligt.

”Poängen räcker gott och väl till en helg för två i Paris”, förklarar Erik. ”Självklart business class. Vad annars?”

”Något annat vore otänkbart”, instämmer jag.

”Vi kan bjuda din bror på lunch”, säger Erik. ”Visst bor han i Paris?”

Eriks blick genomborrar mig. Åtminstone känns det så och jag skruvar ofrivilligt på mig innan jag skakar på huvudet.

”Min bror bor i Madrid”, säger jag.

”Gör han? Jag tyckte du sa Paris”, säger Erik och ögnar igenom mig som jag vore ett avtal fullt med fallgropar som behöver lusläsas innan påskrift.

”Nej”, mumlar jag. ”Måste blivit nått missförstånd …”

”Vad gör din bror i Madrid?” undrar Erik. ”Pluggar eller jobbar?”

Jag stirrar under några obekväma sekunder på ingenting särskilt innan jag frågar:

”Flyger SAS till Charles de Gaule eller Orly?”

Eriks blick tränger igenom mina hornhinnor. Han letar säkert efter minneskortet som gömmer sig någonsin därbakom. Minneskortet som gömmer alla svar jag inte ger honom och dessutom avslöjar mina lögner. Som att jag redan vet till vilken flygplats SAS flyger. Eller att min bror bor i Paris. Och alla andra halvsanningar och hellögner som jag presenterat för honom. Kommer han inte på mig nu sker det imorgon. Eller nästa vecka eller om några månader. Så till vida vi ens blir ett par, han och jag. Det finns trots allt snyggare tjejer än mig i krokarna. Med ens känns restaurangen kall som kyparen plötsligt slagit upp ett fönster på vid gavel och bjudit in minusgraderna utanför.

”Charles de Gaule”, svarar Erik världsvant och lutar sig tillbaka. Han hittade alltså inte minneskortet. Med ens smyger värmen tillbaka, kyparen måste kommit på bättre tankar och stängt fönstret efter sig. ”Stökig flygplats om du frågar mig, men inget problem för någon som varit där förr. Vilket jag har.”

Jag nickar lättat.

”Paris är underskattat på vintern”, fortsätter Erik som han inte förväntar sig en replik från mig. ”Det är på vintern man upplever det riktiga Paris utan turister.”

”Låter fantastiskt”, säger jag och undrar när mina atomer ska krocka med hans och bilda nya, kittlande molekyler som kemister kallar attraktion. ”När åker vi?”

”Alltså”, börjar Erik. ”Vad sägs om att gå hem till mig, kolla Netflix?”

Med ens spänner käkarna jag avskyr. ”Du vill bara ligga med mig, visst är det så?”

”Självklart inte”, bedyrar Erik.

”Jo, så är det!” fräser jag. ”Varför sa du inte det från början? Lite jävla uppriktighet vore trevligt som omväxling!”

Inga atomer kolliderar. För jag har redan rest mig upp.

~~~

Sex trappor i höga klackar eller en opålitlig hiss. Med ens står jag inför kvällens svåraste val. Betydligt svårare än brottningsmatchen mellan ögonskuggor och läppstift, klänningar och ljusa eller mörka strumpbyxor. Fast jag är trött. Och på dåligt humör. Jag orkar inte bestiga berg och dessutom kommer mina vassa klackar väcka trapphusets åldrande befolkning. Så jag vinglar in i hissen och drar försiktigt igenom gallerdörren bakom mig som i nästa ögonblick flyger upp igen i ett ljudligt dån som får kunglig salut att skämmas för sig.

”Vänta!” flåsar han. Han är ett cykelbud i bylsig foodorajacka vars enorma termoväska nu trycker upp mig mot hissens träpanel som troligtvis är tillverkad av något sedan länge utrotat träslag.

”Glöm det”, protesterar jag medan jag försöker freda mig från den argsinta väskan. ”Du får inte plats”

Väskans husse kastar en oförstående blick på mig innan han pekar på det lilla mässingsplakaten under hissens knappar.

”Högst tre personer står det”, förklarar han.

”Hissen är hundra år gammal”, snäser jag fortfarande fastklämd mellan den pizzaosande väskan och väggen. ”Folk var mindre förr i tiden.”

Foodorakillen ögnar igenom mig från topp till tå. ”Svårt att tro att de var kortare än dig. I så fall hade alla varit dvärgar.”

Jag blänger en stund på killen som kastar oförskämdheter kring sig som en pensionär matar duvor. ”Du får i alla fall inte plats och dessutom väckte du halva trappuppgången med ditt oljud och nu kommer alla klaga på mig.”

Han väntar inte. Istället trycker han på knappen till fjärde våningen och med ett ljudligt brak som påminner om en allvarlig trafikolycka börjar hissen röra sig uppåt i snigelfart.

”Sexan!” skriker jag över dånet.

”Va?”

”Jag ska till våning sex, sa jag!”

”Där ser man. Jag ska till femman. Är hissen alltid såhär långsam?”

”Tryck på sexan, jag kommer inte åt knappen eftersom du och din jävla väska är i vägen!” snäser jag.

”Jaha. Varför sa du inte det från början?” svarar foodorakillen men gör åtminstone som tillsagd.

”Fin trappuppgång”,  säger cykelbudet medan vi långsamt passerar andra våningen. ”Bor du här?”

”Annars skulle jag väl inte ta hissen?” fnyser jag.

”Jag åker hiss men bor inte här”, svarar han som min dryga ton inte biter på honom.

”Där ser man”, snäser jag syrligt av honom och vänder mig om. Hissens slitna träpanel är bättre sällskap. ”Jag ska i alla fall inte leverera pizza till någon”

”Inte jag heller, jag ska leverera-”

Längre än så hinner han inte förrän hissen tvärstannar med ett praktfullt brak följd av en kompakt tystnad. Någonting luktar bränt. Sedan fladdrar trapphusets lampor till och försvinner kort därpå.

”Fan också”, mumlar jag irriterat.

”Tror von Schubert håller med”, säger han.

”Va?” fräser jag.

”Herr von Schubert kommer få kalla churros nu. Med nutella.”

”Ferdinand är typ nittio år”, säger jag förvånat. ”Vet han ens vad churros är för något?”

”Vad churros med nutella är, menar du?” svarar cykelbudet. ”Du slarvar med detaljerna.” 

Han är märklig, tänker jag. Åtminstone korkad, som han inte har alla hästar hemma. Det är väl därför han cyklar ut med mat istället för att göra något vettigt. Som Erik. Vad sysslande han nu med? Aktieanalys eller något i den stilen.

Jag sneglar en stund på cykelbudet. Finns ändå inte så mycket annat att hitta på i en trång hiss som fastnat mellan två mörka våningsplan. Han är verkligen Eriks motsats. Lång och gänglig med lockar som vildsint försöker smita ut under cykelhjälmen. Och inte en tillstymmelse till solariebränna.

”När tror du strömmen kommer tillbaka?” frågar han en stund senare.

”Jag sa ju att du inte fick plats”, muttrar jag. ”Varför lyssnade du inte på mig?”

Under en sekund eller två blir jag genomlyst som en bil på besiktning. ”Eftersom du inte ser ut som en hissexpert.”

”Dryga dig inte”, snäser jag.

”Det gör jag inte, jag svarade bara på din fråga”, säger cykelbudet lugnt.

Jag blänger en stund till på honom. På det hela taget påminner han en smula om Långben. Om möjligt sötare.

”Varför fnittrar du?” undrar han.

”Jag fnittrar inte”, fnittrar jag med huvudet fullt av bilder på Långben.

”Du både fnittrar och ljuger”, konstaterar Långben innan hans telefon ringer.

”Vem är du?” svarar han. ”Jaha, Ferdinand.”

Von Schubert, Ferdinand från Schubert heter jag förklarar någon ilsket på andra änden telefonen.

”Jo, det är Erik. Ja, jag har dina churros med nutella. Ingen nutella? Okej, med nutella, säg det då …”

Min granne Ferdinand von Schubert spottar och fräser en stund innan Erik, för visste hette han så, får en syl i vädret igen.

”Situationen är i varje fall följande: antingen hämtar du dina churros med nutella vid taket på plan tre eller vid golvet på fjärde våningen.”

Ferdinand luftar ett till gäng otrevligheter men kikar så småningom ner på oss från fjärde våningen och fiskar med stor möda upp sina churros med nutella.

”Han är nästan lika otrevlig som du”, förklarar Erik när Ferdinand muttrande försvunnit uppför trappan.

Idiot, tänker jag med kvällens andra Erik i åtanke. Den första var visserligen också en idiot. Sedan knäpper jag upp kappan för det är varmt i trapphuset och det beror på mina idioter till grannar som kräver att temperaturen motsvarar franska rivierans.

”Har tänkt på en sak”, säger Erik apropå ingenting. ”Du är snygg”

Jag hostar till och vänder mig mot honom. ”Ursäkta mig?”

”Jag sa att du är snygg”, förtydligar han som jag har bomull i öronen. ”Hör du dåligt?”

”Är du korkad eller bara ouppfostrad?” morrar jag.

”Ferdinand von Schubert framstår som trevlig jämför med dig”, slår Erik fast.

”Driver du med mig?”

”Nej, varför skulle jag göra det? Har du varit på dejt ikväll?”

”Skit du i det”, fräser jag.

”Gick dejten bra?” fortsätter Erik som riksdagen klubbat samtalsämnet.

”Jättebra”, säger jag och himlar med ögonen. ”Lämna mig ifred nu, tack …”

”Hade ni sex?”

Med ens hostar jag som andats in en halv simbassäng.

”Hur mår du?” frågar Erik. ”Går det bra?”

”Vad fan är det för fel på dig?” fräser jag och blänger ner det oförskämda och ovårdade cykelbudet framför mig.

”Inget större fel”, svarar han lugnt som han nämner något oviktigt i förbifarten. ”Tror jag har Aspergers eller något i den stilen.”

”Vadå tror?” kraxar jag som proppen gått ur mig. ”Du måste väl veta?”

”Om jag visste hade jag sagt det”, säger Erik godmodigt.

”Fast …” mumlar jag med brinnande kinder. Någon har just drämt en hård skämskudde rakt i mitt. ”Du kan ändå inte säga vad som helst för det. Aspergers eller inte …”

Erik ser förbryllat på mig. ”Har jag sagt någonting olämpligt?”

”Du frågade om jag haft sex ikväll och det är inte socialt acceptabelt”, säger jag så milt jag förmår. ”Förstår du?”

”Aha, jag förstår. Men hade ni sex?”

Jag pressar ihop mina tänder så mina käkar troligtvis framstår som kantigare än dem är och räknar tyst till tio, och medan jag räknar får jag syn på en mässingsskylt under hissens knappar som uppenbarligen undgått mig det senaste året.

”Du, är det ett telefonnummer?”

”Japp”, svarar Erik och rabblar genast upp en harang med siffror.

På tredje försöket får jag rätt på telefonnumret och några långa signaler senare förklarar en man med släpig röst att elektriker inte växer på träd, särskilt inte på alla hjärtans dag, och hjälp kommer om tidigast en halvtimme. Fast efter några otrevligheter från min sida skruvas prognosen snabbt upp till en timme innan samtalet plötsligt bryts i mitt öra.

”Var du lika otrevlig mot din dejt?”

Erik får en mördande blick som svar.

”Folk kallar mig konstig. Vilket är konstigt. Du är till exempel konstigare än mig”, fortsätter Erik.

Jag fortsätter låtsas som mitt självinbjudna hissällskap är en illusion.

”Nu borde Ferdinand von Schubert ätit upp sina churros med nutella. Men vad vet jag, han kanske äter långsamt.”

Med ens rycker mina mungipor till. Erik är faktiskt ganska rolig även om säkert inte inser det själv. Dessutom befriande oförarglig. Inte heller gör han sig till med stajlade frisyrer, dyra skjortor, smicker eller hundratusentals Eurobonuspoäng. Det ligger någonting uppfriskande i hans rättframhet. Vad var det där för ljud? Jag hör ljudet igen. Några atomer kolliderar ovanför oss. Det händer inte, tänker jag samtidigt som någonting börjar pyra i min mage. Inte med honom. Jag viftar bort några närgångna molekyler. Varför kolliderar mina atomer alltid med fel kille?

”Erik”, säger jag med blicken fäst på tredje våningens schackrutiga golv. ”Menar du vad du sa?”

”Nej, jag är inte helt säker på att Ferdinand från Schubert ätit klart.”

Jag vänder upp blicken mot honom. ”Inte det. Du sa att jag är snygg.”

Erik ser förvånat på mig. ”Du behöver inte påminna mig om vad jag sagt. Jag har bra minne.”

”Vet inte hur jag ska säga det här”, mumlar jag och biter tag om läppen. ”Men det var snällt sagt av dig.”

”Fast du är nog snyggare utan smink.”

Några molekyler tar ett skutt i min mage.

”Alltså …” börjar jag trevande. Någon annan har uppenbarligen tagit kontroll över mitt talsystem. ”Tillräckligt snygg för en kyss?

”Varför undrar du?”

”Vet knappt själv …” piper jag.

”Du är verkligen konstig. Vet du det?”

”Mmm, jag är väl det …” mumlar jag. I nästa ögonblick vänder jag upp blicken. ”Är det okej om jag kysser dig?”

Erik tittar frågande på mig. Sedan rycker han på axlarna. ”Tja, om du tvunget måste.”

Jag sväljer. Andas in några molekyler som jag inte förstår varför de ens finns. Å andra sidan är jag dålig på kemi. Min kemi har alltid levt sitt eget liv och ställt sig över biologi. I nästa ögonblick går jag upp på tå.

”Erik”, fnittrar jag. ”Det är svårt att kyssa dig när du inte öppnar munnen …”

”Bättre nu?”

”Mycket bättre …” mumlar jag med läpparna fulla av honom. ”Flytta tungan är du snäll …”

I ögonblicket efter rinner en hel hink molekyler ner i min mage och jag slår armarna om hans hals medan jag kysser honom med svidande kinder.

”V-vad gör du?” flämtar Erik.

”Lägger din hand på mitt bröst”, mumlar jag. ”Eftersom du inte gör det … Måste jag förklara allt?”

”Det vore bra”, säger han och nickar. ”För jag har inte gjort något liknande tidigare …”

Med ens stannar tiden. Jag borde förstått. Hur undgick det mig? Jag öppnar munnen men stänger den igen utan att få någonting sagt. Istället ser jag på honom. Hans ögon glittrar i det skumma ljuset som orkat sig ändå in genom gallerdörren. Och han ser fullkomligt obrydd ut.

”Är det okej om jag känner på ditt bröst igen?”

”Så klart”, fnittrar jag som jag vore femton år igen. Jag känner i varje fall mig som femton för runt oss kolliderar atomer till höger och vänster och fyller hissen med retsamma molekyler. ”Fast ta av dig cykelhjälmen först, du ser inte klok ut.”

Eriks händer vandrar över mig. Känner och klämmer som de uppskattar allt de kommer över men varken snokar eller dömer som andra händer gjort.

”Jag tycker om dina bröst”, säger Erik överraskande tafatt. ”De är hårda.”

”Det är bh:n som är hård”, fnittrar jag. ”Om du drar ner dragkedjan kommer du åt spännet.”

”Vilken dragkedja.”

”Den här”, säger jag och föser hans hand till min rygg. ”Känner du?”

”Mjukare nu”, mumlar han när endast min klännings tunna tyg skiljer oss åt.

”Bättre eller sämre?” fnittrar jag.

”Känns okej”, svarar Erik men hans händer berättar något helt annat. Mina bröst är mer omfamnade än någon bh någonsin kan förmå.

”Mrgh!”

”Gör det ont?”

Jag skakar på huvudet. ”Är skönt … kläm hårdare om du vill … aj”

”Låter som det gör ont-”

”Erik”, avbryter jag honom. ”Lita på mig

”Vad gör du med min hand?”

”Litar du på mig, Erik?” säger jag med min blick i hans medan jag försiktigt drar ner handen som jag håller i min mellan våra magar.

”Förstår du nu?” mumlar jag. ”Nu tror jag du klarar resten själv …”

”Jag … förstår inte …”

”Det gör du nog”, säger jag innan jag släpper taget om hans hand.

”Du är blöt”, förklarar han en stund senare.

”Erik …” flämtar jag. ”Du behöver inte live-kommentera allt … Mmh!”

”… Och varm …” fortsätter han medan ett finger smiter in i mig.

”Ett till finger …” stönar jag.

”Får det verkligen plats?”

”Lita på mig, Erik. Ett till … Mhm …”

Med ens gungar hissen gungar som vajrarna gjort sitt.

”Du”,  flämtar jag andfått. ”Vill du komma in i mig?”

”Jag är redan i dig”, svarar han frågande.

”Jag menar …” mumlar jag innan en oanmäld skrattattack avbryter mig.

”Nu är du konstig igen …”

”Förlåt”, säger jag när jag samlat mig en smula. Så mycket man nu kan samla sig med två fingrar som försöker vända ut och in på en. ”Jag undrar om du vill ligga med mig? Ha sex. Knulla. Hänger du med?”

För en stund verkar det som Erik noggrant väger fördelar mot nackdelar i mitt synnerligen komplicerade erbjudande. Hans fingrar har i varje fall stannat upp. 

”Erik”, påminner jag honom.

”Menar du nu?”

Jag nickar.

”Här, i hissen?”

Jag nickar igen.

Sedan nickar han. ”Jo, jag tackar ja.”

”Tack”, fnittrar jag och himlar med ögonen medan Erik ger mig oroliga blickar som jag är den konstigaste människa han någonsin stött på. ”Det var snällt av dig.”

”Nu är du …” börjar han men kommer av sig. Ljudet som istället kommer ur honom påminner mest om en olycklig hund, ett slags jämrande ylande någonstans mellan flämtning och stön.

Jag flämtar också. Fast av en helt annan anledning. 

”Erik …” mumlar jag. ”Du är stor …”

”Jag vet”, stönar han ynkligt medan jag väger honom i mina händer. Han känns tung som en hantel. 

”Varför sa du ingenting?” piper jag och känner mig plötsligt betydligt mindre än jag redan är.

”Vore en konstig sak att säga”, kvider Erik.

Det har han rätt. Det är jag som ställde en konstig fråga.

”Socialt oacceptabelt, som du säger”, lägger han till.

Jag förstår inte om Erik menar honom eller mig, fast det spelar ingen roll. Det enda som spelar roll är Erik, för han är gullig, nej söt, snygg på sitt alldeles egna vis och inte minst varm. Han gör mig till en bättre människa och det är honom som jag alltid behövt men inte förstått förrän nu. Och jag hoppas att en hemsk satmara som jag någonsin kommer betyda någonting för honom.

”Lyft upp mig, Erik …” mumlar jag. ”Lite till, stanna här …”

Under några långa ögonblick krånglar och pusslar jag en stund med mina höfter och honom.

”Släpp ner mig en bit… Mmh! Lite till …”

Nu andas vi bägge som vi försöker flytta berg. Det känns åtminstone så när Erik långsamt försvinner in i mig.

”Du är trång …”

”Är du som är stor …”

”Gör det ont?”

”Nej, Erik … j-jag … jag bara låter så … när jag har det bra … med dig …”

Hela min kropp känns som en härdsmälta. Atomer krockar och molekyler far runt som vettvillingar medan Erik trycker på alla knappar han kommer åt. Trycket stiger. I nästa ögonblick exploderar en ballong fylld med varmt vatten i min mage. Jag rister och darrar. Hör märkliga ljud som nog kommer från mig innan jag snor benen om honom för att inte helt tappa fattningen. Och mitt i härdsmältan får jag ändå fram:

”Jag kommer … är därför jag skaker … så du inte blir rädd … fan … mmh … helvete … mrgh … jag kommer igen …”

Det gör jag också. Hissen snurrar som en torktumlare på steroider.

”Vad svamlar du om?” undrar han när jag svettig och andfådd får syn på honom igen.

”Ingenting …” flämtar jag knappt talbar. ”Kom du?”

Erik skakar på huvudet.

”Ta i lite till … luta mig mot väggen. Mmh!”

Jag kommer igen.

”Vänta. Släpp ner mig, Erik …”

”Är det redan över?”

Mina ben bär mig knappt men på något sätt vänder jag mig om i den trånga hissen och lägger händerna mot väggen.

”Kom in i mig igen … mmh … händerna på min höfter … hela vägen in … tryck till. Mmph!”

Jag skakar på nytt.

”Erik, se på mig …” flämtar jag och ser mig över axeln. ”Är det skönt?”

För en gångs skull får jag inte svar på tal. Erik är upptagen med att skicka in mig i nästa orgasm. Mina ben skakar och magen skälver och jag kommer som aldrig förr. 

”Kom, Erik …”

Till slut kommer vulkanutbrottet mellan mina höfter. Erik rycker och sprutar som han tömmer hela jordens varma, kletiga innandöme i mig. Och han verkar outtömlig. Han kommer fortfarande när jag vänder blicken över axeln.

”Var det skönt?” flämtar jag.

”Varför är du andfådd?” flämtar han som någon hissat upp ett frågetecken ovanför hans huvud. ”Du har mest stått stilla.”

Jag orkar inte ens himla med ögonen. Jag är för utmattad.

”Tänkte på en sak”, fortsätter Erik när han till sist slutat rycka. Istället rör han sig slentrianmässigt inuti mig som han gjort sig hemmastadd. ”Det har varit en okej kväll med dig.”

Okej? Fast då inser jag. Vi pratar inte samma språk, han och jag, och på hans språk betyder okej någonting helt annat. Jag vågar åtminstone hoppas det. För Erik gör mig lycklig. Han accepterar mina sämsta sidor och ser andra sidor av mig som få bryr sig om. Och han verkar inte ett dugg brydd om hemligheterna på mitt minneskort.

”Tillräckligt okej för att göra om det?” frågar jag med ett leende som får härja fritt.

Fast jag får inget svar. Trapphusets lampor blinkar till som stroboskop på en nattklubb och med ens badar vi i ljus som jag skyr som en vampyr.

”Har ni väntat länge?” frågar elektrikern när vi tagit oss ur hissen.

”Du hade inte behövt skynda dig”, muttrar jag och blänger en stund på vår räddare i nöden.

Elektrikern ögnar förvånat igenom mig och jag hoppas innerligt att kladdet som rinner längs med mina ljumskar inte hunnit under klänningsfållen. 

”Jaha. Ska jag låsa in dig igen?” frågar elektrikern stött.

”Inte mig”, säger Erik. ”Jag behöver gå.”

”Va?” utbrister jag medan världen rämnar runtom mig.

”Du borde be vaktmästaren skruva ner värmen nästa gång du har honom på tråden”, fortsätter elektrikern. ”Trappuppgången är varmare än rivieran.”

”Du får ha det så bra”, säger Erik till mig.

”Fast …” piper jag men blir avbruten uppifrån trapphuset.

”Vad är det för jävla oväsen som pågår därnere?” vrålar Ferdinand från Schubert. ”Ni har väsnats i snart en timme nu!”

”Kan jag lämna räkningen till dig?” säger elektrikern och vrider oroligt på sig. ”Vaktmästaren är hal som en ål.”

Erik ger mig en snabb kram som en marmorstaty gjort med mer inlevelse innan han sätter av nerför trapporna och någonstans nerifrån ropar han:

”Jag hoppas du gillade dina churros!”

”Här är räkningen”, säger elektrikern och räcker över ett papper. ”Glad alla hjärtans dag på dig.”

Sedan blir trapphuset tyst. Som vanligt har jag missförstått allt. Vilket en kall och självisk lögnhals till satmara som jag förtjänar.

~~~

Mina klackar slinter och smäller mot trappstegen. Fast det ger jag fan i. Jag ger fan i om jag stör Ferdinand von Schubert mer eller väcker halva trappuppgången, det har jag väl gjort, och jag skiter i om jag står på huvudet. 

Erik har precis fått upp låset till sin cykel när jag stormar ut på trottoaren.

”Med nutella!” flåsar jag.

Han ser på mig som en galning uppenbarat sig framför honom. Vilket kanske inte är helt långt ifrån sanningen.

”Churros med nutella”, flämtar jag. ”Du glömde säga nutella. Detaljer är viktigt.”

Erik skiner med ens upp. ”Det har du rätt.”

Jag samlar mig under några sekunder innan jag öppnar munnen igen:

”Gå inte, Erik …”

”Nej”, svarar han. ”Jag tänker cykla”

Den lilla bit av mig som ännu inte smält, smälter nu. ”Snälla stanna en hos mig en stund till. Vi kan … se på Netflix eller vad du vill.”

Med ens verkar Erik förlora sig in i en intrikat tankegång som troligtvis bara han förstår.

”Hallå?” frågar jag när en halvminut flutit förbi.

”Känner mig en smula förvirrad” säger han. ”Varför frågade du inte innan jag gick?

”För jag …” börjar jag och sväljer. ”Eftersom jag skämdes över dig.”

”Aha”, säger Erik och med ens förändras hans blick, ögonen gnistrar som kalejdoskop fullproppade med alla möjliga och omöjliga känslor.

”Förlåt mig Erik”, mumlar jag. ”Jag är en hemsk människa.”

Jag väntar på giljotinens klinga som avslutar allt men istället möts jag av en munter uppsyn.

”Du är konstig”, säger han långsamt. ”Men nu är du i varje fall ärlig.”

”Är jag fortfarande okej?” kvider jag.

”Helt okej”, svarar Erik med ett leende som är helt nytt för mig. ”Dessutom har jag ändå tänkt se klart en serie ikväll. Har du popcorn?”

Jag öppnar munnen och stänger den igen och oförrättat ärende. Nej, vi pratar inte samma språk, ändå är Erik den människa jag känner bäst trots att jag knappt vet vem han är. För han är konstig som jag. Och när jag tänker efter kan jag inte tänka mig en bättre alla hjärtans dag än att krypa ner under en varm filt med honom och alla våra molekyler och se på tv-serier till vi somnar.

”Ja, Erik”, säger jag lyckligt. ”Jag har popcorn.”