En berättelse om längtan och lust, musikens makt och en kvarglömd inköpslista.

** Fredag kväll **

Han tittade snabbt på klockan. Den visade fem i halv nio. Det skulle med andra ord vara fullt möjligt att hinna handla innan den lilla butiken stängde och ändå hinna med 20:50-bussen hem, men då fick absolut inget gå fel. Det var nog därför som han, trots att husväggarna gav ett visst skydd mot den snåla blåsten, valde att snedda över det lilla torget.

Med huvudet sänkt, för att slippa få sand i ögonen, stretade han framåt. Det var mest för att försäkra sig om att han gick åt rätt håll som han höjde blicken för en sekund och det var då han såg henne komma kryssande mellan grönsaksstånden på motsatta sidan av torget. Hon gick med långa målmedvetna kliv, med siktet inställt på samma butik som han, med kappan hårt svept omkring sig och med det långa mellanblonda håret som en sky bakom sig i vinden, vilket nästan fick det att se ut som om hon var omgiven av ett skimrande ljus.

Hon förbannade för ett ögonblick sig själv att hon inte hade tagit en mössa … och en tröja. Det var ju trots allt höst och fukten i luften kylde obarmhärtigt. Kappan i tunn bommullspoplin skyddade bara nödtorftigt mot vinden och den tunna blusen hon hade under hjälpte inte till att hålla värmen den heller. Hon tittade uppåt. Himlen var molntungt grå, här och där skiftande i gult i skenet från stadens gatubelysning, så långt man kunde se. Usch.

En rysning av köld och vantrivsel ruskade om henne, men så bet hon ihop. Snart skulle hon vara inne i skydd undan vädrets makter. Snart skulle det kännas bättre. Hon hade sänkt blicken igen, fixerad på målet,  samtidigt som hon försökte komma ihåg inköpslistan hon hade glömt kvar  på jobbet, när hon i ögonvrån såg en mörk skepnad på väg mot sig. Nej. Han var på väg till affären precis som hon. Men? Hade han inte tittat på henne? Eller? Hon hann inte tänka tanken färdigt innan hon insåg att de båda skulle vara framme vid dörren samtidigt.

Han kunde inte låta bli att titta på henne. Det var något med henne, något han inte kunde sätta fingret på, som fascinerade honom och tvingade honom att fortsätta titta. Så plötsligt vred hon huvudet lite åt hans håll. Snabbt slog han ner blicken, men för bråkdelen av en sekund trodde han att deras blickar hade mötts. Hade hon uppfattat det? Inte?

De var nära dörren nu. De skulle komma fram samtidigt. Vad skulle han göra? Med två långa kliv hann han med en hårsmån fram först, lade handen på handtaget, öppnade och bjöd henne att gå in före.

– Varsågod.

Hon nickade lätt och sa …

– Tack.

… samtidigt som hon gav honom ett blygt leende innan hon gled förbi honom in genom dörren.

Väl inne fick han stanna och blinka lite i den skarpa belysningen från lysrören. Och då försvann hon. Han såg sig omkring. Nej. Hon var borta. Med en axelryckning tog han sig an det han kommit dit för att göra, att handla, och det måste som sagt gå snabbt. Ett huvud isbergssallad, tomater, potatis, en fläskfilé, ett paket grädde. Det var väl allt.

Han hade precis vänt för att gå mot kassan när något hejdade honom. En basslinga han kände igen så väl. Stråkar. En spröd elgitarr som snärtade in ett ackord här, ett ackord där, samtidigt en annan gitarr spelade en slinga enkla toner i de lägre registren. Trummorna. Relativt snabba, drivande, samtidigt som resten av kompet var tämligen laid back. Han älskade verkligen den där låten.

Så kom sången. En fantastisk text, som samtidigt var både vardaglig och djupt romantisk, och en röst som ena sekunden hade en skir ton och i nästa ett nästan skorrande djup, “Precis som sin pappa” sa han tyst för sig själv och sedan “Mjölken!” och tvärvände.

Hon kunde inte skaka honom av sig. Hans snälla nyfikna bruna ögon som sett på henne när han öppnade dörren. Hans leende. De där vibrerande millsekunderna då de sett varandra i ögonen hade framkallat en känsla i hennes kropp som hon inte hade känt på väldigt länge.

I stället för att handla irrade hon planlöst omkring i butiken, lyssnade på musiken. Vad var det där för låt? Hon kände igen den. Kände igen rösten. Vad var det nu hon hette? Nä! Nu fick hon skärpa sig. Hon såg sig omkring. Mjölk! Hon måste ha mjölk. Hon styrde stegen mot kylarna som stod längst in i lokalen.

Butiken hade legat i samma lokaler länge och kylarna var av den gamla sorten, det vill säga utan dörrar. Hennes ögon sökte längs väggen av mejeriprodukter. Där var den. Men? Bara ett paket kvar? Hon skyndade på sina steg med blicken låst på det enda röda och vita paketet i hyllan. I ögonvrån registrerade hon en rörelse, men brydde sig inte, sträckte ut handen … och så hade hon plötsligt någon annans hand i sin.

Han fick syn på henne igen när han närmade sig kylarna. Precis som tidigare, på torget, var hennes steg målmedvetna, bestämda, och precis som tidigare så hade hon den där märkliga auran. Som förhäxad stirrade han på henne fram till det att han bara hade någon meter kvar, skiftade fokus till mjölkpaketet, sträckte ut handen, tog det … och kände hennes hand gripa om hans.

Först stod de som fastfrusna. Ingen av dem kunde röra sig. De bara stod och stirrade på det enda paketet standardmjölk som fanns kvar i hela butiken. Så ryckte hon snabbt undan sin hand, nästan som om hon hade bränt sig. Hennes reaktion fick honom att i förvåning släppa taget om paketet. De såg på varandra men ingen av dem sa något. Så hördes en röst bakom dem.

– Ska nån av er ha det där?

– Ja, svarade de båda med en mun.

– Okej, sa rösten och försvann.

Återigen var tystnaden total. Hon drog efter andan.

– Jag behöver verkligen det där.

– Jag med.

– Men … ?

Han tänkte efter. Var det så viktigt? Ett paket mjölk? Vad hade han den till? I kaffet. BARA i morgonkaffet. Annars använde han inte mjölk alls. Han kunde lika gärna ta det svart imorgon, eller spara lite av grädden han hade skulle köpa för att göra sås. Så fick det bli.

– Du kan ta det.

– Säkert?

– Ja. Jag överlever nog en dag utan mjölk. Ta det du.

– Tack.

Hon nappade åt sig paketet, blippade det med handscannern, lade det i sin kasse och gick iväg mot kassorna. Kvar stod han och såg efter henne där hon gick. Fortfarande förundrad över hennes uppenbarelse. Det hade inte blivit bättre av att se henne på nära håll. Tvärtom var han än mer förtrollad. Hennes flygigt ostyriga hår. De ljust grå ögonen. Den raka näsan. Hennes breda generösa mun. Det bestämda och ändå smidigt smygande sättet hon rörde sig på. Det sprakade till i butikens högtalarsystem …

“Kära kunder. Butiken stänger om femton minuter. Vänligen avsluta era inköp och välkomna åter “

… och förtrollningen var bruten.

Hon stod i butikens självscanningskassa och betalade. Återigen var hennes tankar någon annanstans. Återigen var det han som dök upp i hennes tankar. Hans ögon. Det kortklippta håret. Lite gråsprängt vid tinningarna. Skägget. Också det med stänk av grått. Välansat. Inte som var så vanligt nu, stort och yvigt. Nej. Det var kort. En liten krans runt munnen bara. En vuxen mans skägg. Och så hans röst. Hon kunde höra den inom sig. Varm. Inte direkt mörk, men med en sorts djup. Vänlig.

Hon tog sin kasse och gick ut. Där stannade hon. Hade hon varit självisk? Vem var hon att bara ta för sig? Vad var det som sa att inte han behövde mjölken, precis lika mycket som hon, annat än just han själv. Och vad var det som sa att det han sa stämde? Vad skulle hon göra?

Han hade precis passerat ut genom kassorna när han tittade på klockan. Fan! Han hade missat bussen. Skit. Nu skulle det dröja en timme till nästa.

– Har du bråttom någonstans?

Frågan fick hon att tvärstanna. Det var Hon.

– Va?

– Jag frågade om du har bråttom någonstans.

– Nej. Inte nu längre.

– Inte?

– Nej. Bussen gick just.

– Så nu … ?

– Nästa går om en timme.

– En timme. Vad ska du göra under tiden?

– Jag vet inte. Driva runt på stan? Jag vet faktiskt inte.

Hon blev tyst. Tänkte. En timme. Hennes lägenhet låg på vägen till busstationen. Skulle hon erbjuda honom att följa med? Men hon kände honom inte. Fast … en timme. Vad gjorde en timme i sällskap med en annan människa, en främling förvisso, men ändå en människa. Hur skulle hon  …

– Mjölken.

… sa hon utan att ha tänkt färdigt.

– Ja? Vad är det med den?

– Jag känner mig lite skyldig att jag tog den. Du behöver den säkert lika mycket som jag. Vi kan väl dela?

– Dela? Men jag har inget att ta den i.

– Jag har nog någon pantflaska hemma som vi kan hälla över i. Femtio centiliters. Det blir exakt hälften. Vad säger du? Dessutom behöver du inte gå här och frysa.

Hon väntade spänt på hans reaktion. Till hälften önskade hon att han skulle svara ja. Den andra halvan tyckte det var både idiotiskt och farligt.

Han tänkte. Det var onekligen lockande. Utsikterna att behöva traska runt på stan, eller ännu värre sitta på busstationen i en timme, var minst sagt dystra. Han ville verkligen följa med henne, hela hans kropp sa honom att han skulle det.

– Tack, gärna.

Hennes förhoppningsfulla hälft tog ett glädjeskutt, precis som hennes hjärta.

– Fint. Kom så går vi.

Hon började gå åt det håll som busstationen låg. Han fick halvspringa ett par steg för att komma upp jämsides och fick faktiskt kämpa lite för att kunna hålla jämna steg. Ändå verkade hon inte märkbart påverkad av det höga tempot. “Hennes ben måste vara väldigt långa” tänkte han för sig själv där han stretade på bredvid henne.

De gick tysta. Hon för att hon valde det. Han för att han inte fick luften att räcka till både det höga tempot och att samtidigt föra en konversation. Så plötsligt stannade hon vid en hög port.

– Här är det.

Hon tog det lilla steget upp på trappstenen, satte axeln mot dörren och tryckte den inåt. Ljudlöst svängde den tunga dörren upp och avslöjade ett minst sagt pampigt trapphus.

– Är du redo att kämpa lite till? Det är två halvtrappor, men de är lika långa som EN vanlig.

Hennes röst ekade i den katedralliknande trapphallen, och fast han inte kunde se henne i mörkret kunde han svära på att hon log. Utan att vänta på att han svarade började hon sakta gå uppåt och han gjorde så gott han kunde att hänga med. Två långa halvtrappor senare kom han upp till rätt våning och möttes av hennes öppna lägenhetsdörr.

Han klev in.

– Hallå!

– Här! I köket!

Ljudet av hennes röst ledde honom in i lägenheten. Det hördes hur hon spolade något under kranen och när han kom in i köket ställde hon en nydiskad pet-flaska på köksbänken.

– Där. Den kan vi använda.

– Okej. Var är mjölken?

– I kassen. Vänta.

Hon tog matkassen, plockade upp mjölken och satte den i kylen.

– Den kan stå där tills det är dags för dig att gå.

Så tittade hon ner i kassen igen och blev stående.

– Vad är det, frågade han.

Hon svarade inte, men en lätt rodnad spred sig över hennes kinder.

– Vad … ?

– Jag glömde maten.

– Glömde maten? I affären?

– Ja. Eller. Nej. Jag menar … . Jag glömde köpa något att äta till ikväll. Och nu har de stängt. Fan. Jag har ingenting. INGENTING!

Först sjönk hennes armar i en gest av uppgivenhet. Sedan slängde hon kassen i ett hörn på köksbänken och slog händerna för ansiktet.

När han såg henne ville han inget hellre än att gå fram och slå armarna om henne. Verkligen hålla om henne. Men så kunde man ju inte göra. De kände ju inte varann, även om det nästan kändes så. Han tittade ner på kassen han själv höll i sin hand.

– Jag har.

Hon såg förvånat upp från sina händer.

– Vad sa du?

– Jag sa att jag har.

Hon såg fortfarande förvirrad ut.

– Mat.

Han höll upp kassen för att det skulle bli tydligare.

– Jag har mat.

När hon ändå inte verkade förstå gick han framåt till bänken och radade upp varorna han hade köpt.

– Det blir fläskfilé i gräddsås. Potatis. Kokt eller ugnsrostad. Du väljer. Och så sallad … med tomater i. Kan det funka?

– Men? Måste inte du hem?

– Hem till vadå?

– Du har väl någon som väntar på … ?

– Det enda som väntar på mig är en tvåa i förorten. En tom tvåa. Jag fixar käket, sen äter vi och så kan jag åka sedan. Det går två bussar till.

Hon tänkte efter. Skulle det verkligen vara så farligt att låta honom stanna en stund till? Dessutom var det länge sedan hon hade ätit middag tillsammans med någon. Allra minst en man. Och hon längtade verkligen efter sällskap.

– Visst. Men du måste låta mig hjälpa till.

– Sure. Jag ska bara hänga av mig jackan …

Han började gå mot hallen.

– … och du? Finns det någonstans där jag kan tvätta av händerna?

– Toaletten ligger rakt fram när du kommer ut i hallen.

– Tack.

Han hittade toaletten, stängde om sig och började tvätta händerna. Så såg han sig omkring. Det lilla utrymmet med toa och dusch var smakfullt inrett. Prydligt. Var sak på sin plats. Inget slarv. Han fick ett infall och öppnade skåpet ovanför handfatet. Där fanns en massa saker. Dels sånt som alla har som till exempel tandkräm, sårsprit och plåster. Sedan fanns det sånt som var avgjort feminint. Smink, parfymer, skönhetsprodukter.

Han noterade att det inte fanns en enda sak som kunde tillhöra en man. Och det fanns bara en tandborste. En. Hon var ensam. Precis som han själv. Tankfull stängde han skåpet igen, så tyst han kunde, lite skamsen över att ha snokat, tvättade händerna en gång till, torkade dem på den lilla gästhandduken och gick tillbaka mot köket. Där mötte hon honom med ett glas rött i vardera hand. Hon sträckte fram det ena, men drog genast tillbaka det.

– Åhhh. Förlåt. Jag tänkte inte … . Du kanske ska köra sedan eller kanske inte vill dricka.

– Ingen fara. Jag tar gärna ett glas.

Hon räckte fram det igen och han tog det, smakade på det. Det var lagom fylligt. Inte så strävt. Skulle bli bra till köttet.

– Mmmmm. Nehej. Jag kör väl igång då. Jag behöver bara att du tar fram ett par saker. Det går fortare än om jag ska leta själv.

– Visst.

– En stekpanna. Två skärbrädor. Hur var det med potatisen? Kokt eller i ugn?

– Kokt.

– Bra. En kastrull då. Och så behöver jag två knivar. Stekspade. En slev av något slag. Det var väl allt. Nej. Smör också. Att steka i.

Hon svarade samtidigt som hon plockade fram allt han bad om i en rasande fart.

– Smör har jag nog inget. Går det bra med olivolja?

– Det funkar. Den blir bra till salladen sen också. Dukar du?

– Visst.

Hon hade dukat klart och stod nu, med höften stödd mot köksbordet och betraktade honom över kanten på sitt glas vin. Läppjade på det. Tankfullt. En tom tvåa hade han sagt. Han var alltså ensam. Precis som hon. Hon släppte inte hans ryggtavla med blicken. Inte för en sekund. Såg på honom. Hur han rörde sig vid köksbänken. Avspänt. Självsäkert. Självklart.

Det var länge sedan någon hade lagat mat åt henne. Inte någon. Inte sedan mamma. Och pappa. Pappa hade också varit duktig i köket. Han hade också rört sig på samma sätt som den här mannen gjorde. Hon fick tvinga bort en impuls att gå fram och lägga sin hand mellan hans skulderblad. Röra vid honom. “Jag vill röra vid honom” tänkte hon “Och jag vill att han rör vid mig”. Hon väcktes ur sina tankar av att han frågade något.

– Va?

– Har du några kryddor?

– I skåpet ovanför fläkten.

– Bra.

Han öppnade luckan, granskade ett par burkar och verkade sedan nöjd.

– Den här blir bra. Har du någon mortel?

– Nej.

– En kökshandduk då?

– Här.

Hon räckte honom en tunn handduk som hängt på en av luckorna utom synhåll för honom. Han tog den, hällde ut något på den, vek den dubbel och bankade sedan på den med knivskaftet. Så vek han upp handduken, samlade ihop “vad det nu var” och strödde ut det över köttet som puttrade i grädde.

– Så. Det där går minst lika bra. Nu ska det bara dra lite medan potatisen går klart och jag gör salladen.

Där var den igen. Självklarheten. Han hade vänt sig om och för ett ögonblick drunknade hon i hans ögon. Han log.

– Har du ett ljus vi kan tända och ha på bordet?

Hon ruskade liv i sitt huvud.

– Självklart. Vänta.

Hon rusade ut ur köket, till vitrinskåpet som stod i tv-rummet, och kom strax tillbaka med två små mässingsljusstakar med vita ljus och en tändare. Hon ställde dem på bordet och tände samtidigt som han släckte taklampan. Hon lade huvudet på sned och granskade resultatet.

– Är det inte lite Lady och Lufsen?

– So what om det är Lady och Lufsen? Det är fredag. Skål!

– Skål.

Han tog en klunk av vinet, hon också, innan de satte sig. Han såg på henne. Hon satt stilla. Tyst. Den dämpade belysningen, de levande ljusen, förstärkte skimret runt hennes ansikte likt ett porträtt av någon av de gamla mästarna. En tanke slog honom. Det var så länge sedan. Så länge sedan han hade haft en kvinna till bordet. Hur var det man gjorde? Hur började man? Kunde man glömma sådana saker?

Hon kände att han tittade på henne. Men den här gången tyckte hon inte att det var obehagligt, som brukade tycka annars. Tvärtom spred sig en trevlig värme i hennes kropp. En värme, och någonting annat. Ett pirr. Det spred sig först i hela kroppen men sedan, när hon hade märkt att det var där, koncentrerade det sig till en enda punkt. “Men gud!” tänkte hon. “Vad är det som händer? Syns det? Ser han?”

Han fortsatte betrakta henne. Sättet hon åt på. Hur hon rörde händerna. Uttrycket i hennes ansikte. Hon satt och stirrade ner i tallriken, som om hon tänkte på något. Eller försökte hon dölja något? Det syntes tydligt hur en lätt rodnad spred sig över hennes kinder och sedan ner på den smäckra halsen. Han tänkte efter. Rodnaden på kinderna kunde vara vad som helst. Men på halsen? Det var något annat. Något helt annat.

Hon skruvade sig lite på stolen. Gned lårens insidor mot varandra i ett försök att lindra “klådan”, men det gjorde det bara värre. Hon tittade upp, bara för att se rakt in i hans bruna undrande ögon. Han hade sett. Hade han förstått?

Han kunde inte släppa tanken på att han påverkade henne på något sätt. Att han hade gjort henne kåt. Bara tanken gjorde att hans puls ökade och att byxorna började kännas trånga. Så såg hon upp. Såg honom i ögonen. Hennes glansiga blick var ett virrvarr av känslor. Osäkerhet. Hunger. Rädsla. Förvirring. Åtrå.

Hon höll fast hans blick. Den skiftade sakta från undran till glädje. Kärlek? Ja, det var det. Kärlek. Han kände samma sak som hon.

Han tänkte att “Det kan inte vara möjligt. Vi har ju nyss träffats”. Samtidigt såg han hur uttrycket i hennes ögon blev mer självsäkert. Kanske till och med beslutsamt. Det kanske var möjligt ändå. Han skulle precis öppna munnen för att säga något, oklart vad, när hon reste sig upp med orden …

– Ursäkta mig ett ögonblick. Jag är snart tillbaka.

Han kunde inte annat än att se förvånat efter henne.

Hon hade stormat ut genom hallen, in på toaletten, tänt lyset och låst om sig när hon hörde honom ropa …

– Var du klar?

… efter henne.

– Va!

– Var du klar … med maten?

– Ja!

– Då dukar jag av så länge!

– Gör det! Kommer strax.

Skrammel från bestick och porslin hördes där utifrån. Hon tog tag om handfatets kanter och såg sig själv i spegeln. Vad var det som var på väg att ske? Hon log lite snett mot sin spegelbild när hennes spontana svar var “Förhoppningsvis nånting”. Men hur skulle hon försäkra sig om att det blev så?

Hon tog en lång blick i spegeln. Behån. Den måste bort. Snabbt knäppte hon upp den i ryggen, krånglade av den från axlarna genom blusens ärmar och kastade den ovanpå tvättkorgen. Trosorna? Kunde hon det eller var det att gå för långt? Framstå som slampigt? Men så bestämde hon sig. Varför inte? De var hur som helst dyngsura och inte alls sköna att ha på sig. Hon halade upp kjolen, satte tummarna innanför trosornas resår, drog ner dem, lät dem falla ner till anklarna och sparkade sedan iväg dem. Det minimala plagget landade ljudlöst ovanpå behån.

Hon såg sig själv i spegeln igen. Utan någonting under kände hon sig busigt sexig, men hon insåg samtidigt att det inte alls syntes, det var bara hon själv som visste. Vad skulle hon göra? Blusen. Hon knäppte upp de översta knapparna och lutade sig fram mot spegeln. Försökte visa lite hud. Räckte det? Nä. Snabbt knäppte hon upp den helt och knöt den sedan hårt i midjan. Bättre. Mycket bättre. Men var signalerna tillräckligt starka? Knappast. Men vad mer fanns det att ta till?

Så drog hon sig till minnes något tjejerna hade skojat om på jobbet. De menade på att om en tjej satte upp håret i en hästsvans så kunde hennes kille högst sannolikt se fram emot lite orala njutningar. Men skulle han fatta? Hon bestämde sig för att testa. I samma ögonblick som hon letade fram en hårsnodd hörde hon honom ropa från köket.

– Ska vi ha mer vin?

Hon var tyst ett par sekunder medan hon snodde upp håret i en tofs, tog en av sina parfymflaskor och sprayade, lite på halsen och lite ner i urringningen.

– Du kan slå upp lite till i mitt och ställa det på diskbänken. Ta själv om du vill ha.

Han delade det som var kvar rättvist mellan de två glasen, ställde hennes på bänken och satte sig sedan ner vid bordet igen.

Ett par sekunder senare svepte hon in i köket igen. Han tyckte att hon hade varit borta länge och undrade lite över vad hon hade gjort. Enda omedelbart synliga skillnaden var att hennes långa hår var uppsatt i en hästsvans, som hon rättade till lite, och att hon möjligen var lite rosigare om kinderna

– Jag ska inte hjälpa dig med disken, frågade han.

Hon tog sitt glas och smuttade lite på det.

– Nej. Nej, jag tar det. Du har ju lagat maten.

Hon vände sig om mot bänken och började skramla med porslin och bestick. Han satt kvar och tog en klunk av vinet samtidigt som han såg på henne. Visst hade hon knutit åt blusen i midjan så att den blev mer markerad. Hade hon inte haft den löst hängande förut?

En diskret doft som påminde lite om rosenvatten spred sig i köket. Hade hon tagit på lite extra parfym? Var det för hans skull? Var det en invit att stanna? Eller? Och hästsvansen? Han kom mycket väl ihåg alla klipp han under en period hade sett på Instagram. Tjejer som kom in i bild, satte upp håret i en hästsvans och sedan försvann ur bild nedåt, underförstått att  de gick ner på knä framför den som höll i kameran.

Hans fråga for ur hans mun innan han hann stoppa den.

– Du vet vad den betyder, va?

– Vad då? Vad menar du?

– Hästsvansen. Du vet vad den betyder?

Hon såg honom stadigt på honom …

– Nej …

… rörde inte en min, men han tyckte sig se en busig glimt i hennes ögon innan hon vände sig mot diskbänken igen.

– … skulle den betyda något särskilt?

Hon visste. Hon försökte låtsas motsatsen, men hon visste vad han menade. Hon hade en avsikt.

Han kom på sig själv med att sitta och fantisera om hur hon såg ut utan kläder. Hennes axlar var breda, midjan smal och höfterna var tydligt markerade utan att för den skull vara breda. Brösten såg han inte från där han satt, men han trodde inte att de var direkt stora. Benen däremot var definitivt så långa som han hade gissat tidigare.

“Mmmm. Att ha dem virade omkring sig” tänkte han för sig själv och kunde samtidigt inte låta bli att skratta lite förläget åt sitt eget beteende.

– Vad skrattar du åt?

Han blev ännu mer förlägen. Vad skulle han svara?

– Åhhh. Ehhh. Ingenting. En tanke bara.

– På vaddå?

Han måste komma på något. Snabbt.

– Vad var det som fick dig att glömma handla mat?

Hon kastade en snabb blick över axeln.

– Åhhhh. Jag blev distraherad av något. Kanske den där musiken. Jag vet inte.

Han mindes musiken. Hans favorit.

– Musiken?

– Ja. Ähhh. Jag vet inte.

Han tittade på klockan. Nästa buss skulle gå om femton minuter. Så såg han på henne. Hon var nästan klar med disken. Han väntade. Skulle hon be honom eller inte? Till slut bestämde han sig.

– Jag kanske borde gå nu …

Hon satte den sista tallriken i diskstället.

– … så jag hinner med bussen.

Hon stod blick stilla och höll sig krampaktigt fast i diskhons kant. Han hade förstått. Ändå var han på väg att gå. Lämna henne. Pulsen dunkade i öronen. Han fick inte gå sin väg. Inte nu. Vad skulle hon göra? Skulle hon använda mjölken som förevändning? Igen? Nej. Det skulle bara verka patetiskt. Men han fick … inte … gå!

– Stanna, viskade hon hest.

Hon hörde hur han tvärstannade.

– Va? Vad sa du?

Hon harklade sig och sa …

– Stanna . Jag vill inte att du går.

Pulsen dunkade så hårt i öronen att hon knappt hörde vad han svarade …

– Okeeej?

… och det pirrade och stack i både benen och armarna. Drog det ut längre på tiden var hon säker på att hon skulle svimma.

– Håll mig.

Hon hörde hans steg, kände hur han prövande lade sina händer på hennes höfter.

– Håll om mig.

Han hörde hennes ord, lät händerna färdas framåt över hennes mage tills han hade omfamnat henne bakifrån. Han kände socken, hur luften gick ur henne och hon slappnade av, såg hur hon med slutna ögon halvt om halvt vred huvudet åt hans håll och hörde hur hon viskade …

– Ta mig,

Hennes uppmaning överraskade honom. Fick honom att tveka. Ta henne?

– Ta mig, viskade hon igen.

Den här gången var han mer förberedd.

– Nej.

– Jo.

– Nej. Det är inte så det här kommer att gå till.

Sakta släppte han sitt grepp med armarna om hennes midja, lät den ena handen röra sig uppåt sakta tills han kunde kupa den under hennes ena bröst.

Genom blusen tunna tyg kände han tydligt bröstvårtan. Hade hon haft behå på sig innan? Han visste inte. Med tanke på att de, precis som han tidigare hade gissat, inte var så stora så kanske hon inte behövde det. Oavsett så välkomnade bröstvårtan hans beröring, för den styvnade omedelbart till en stenhård liten knopp under hans handflata.

Han lät den andra handen söka sig neråt. Kjolen, som draperade sig tungt runt hennes kropp, var även den mycket tunn. Det gick att känna allt som fanns där innanför och det han kände var … ingenting! Hon hade inga trosor heller! DET var han säker på att hon hade haft tidigare. Inte för att han visste, mer för att hon inte framstod som den typen av kvinna som gick till affären utan.

Det var för hans skull. Det var för det här ögonblicket. Tanken fick det att börja pirra och bulta nere i hans byxor medan handen fortsatte neråt, ner längs hennes ljumske tills den nådde sitt mål mellan hennes ben. I samma ögonblick den gjorde det hördes en långdragen suck från henne samtidigt som hon svankade lite så att hennes rumpa mötte hans höfter.

Hon njöt av hans händer, njöt av hans beröring. En ofrivillig suck trängde upp ur hennes strupe när hans fingertoppar nådde fram till centrum för hennes längtan. Hon ville känna honom, känna MER av honom. Hon svankade lite. Lite till. Mer. Där. Där var han. Genom kjolens tunna tyg kunde hon tydligt urskilja bulan i hans byxor.

Försiktigt gned hon sig mot honom och ett morrande stön trängde upp ur hans strupe. Hon log. Han var hennes. Utan tvekan var han hennes. Upphetsningen började dunka i öronen och det var nästan att hon blev yr i huvudet. Hon måste få känna honom. Ännu en gång viskade hon.

– Ta mig.

Han svarade inte på en gång, men hon kände hur han släppte henne med ena handen och sedan slocknade lysröret över diskbänken.

Han kunde känna hennes kättja i sina fingertoppar. Hon formligen vibrerade. Bad honom ta för sig. Inte bara med ord. Hela hennes kropp sa samma sak. Efter att ha släckt ovanför diskbänken, så att de levande ljusen på bordet var de enda ljuskällorna i rummet, lade han åter sina händer på hennes mage, lutade sig fram och viskade i hennes öra.

– Är du säker på det här?

Hon nickade till svar. Han knöt upp knuten hon hade gjort i sin blus och lät sedan händerna färdas uppåt innanför den tills han kunde kupa dem över båda hennes bröst.

– Riktigt säker?

– Ja, svarade hon på inandning. Jag har aldrig varit mer säker.

Han smekte och knådade hennes bröst, och även denna gång svarade hon med att gnida sin rumpa mot honom.

Hon visste snart inte var hon skulle göra av sig själv, så upphetsad var hon. Hans händer smekte så skönt. Nu rörde de sig högre upp, lyfte blusen bakåt över hennes axlar. Så försvann hans händer för ett ögonblick, hon hörde tyg som frasade, som snuddade vid hennes hud och sedan kom händerna tillbaka igen. Händerna och en hårig bröstkorg som kittlade hennes nakna rygg.

Det slog henne att det nästan kändes som den där första gången. Men bara nästan. Ivern fanns där. Känslan i kroppen likaså. Men den gången var det för att hon ville få det gjort. Nu? Nu visste hon vad det var hon längtade efter och det gjorde bara längtan desto mer intensiv.

Så kände hon hans händer leta sig in innanför kjolens linning. “Vilken tur att jag tog den med resår” tänkte hon samtidigt som hans händer sakta sköt den nedåt, tills den fångades in av tyngdlagen och föll till golvet vid hennes fötter.

Han log i halvdunklet. I samma sekund som hennes kjol nådde golvet flyttade hon isär fötterna något, gjorde sig beredd. Snabbt knäppte han upp sina byxor, kavlade dem nerför benen, svepte med strumporna i samma rörelse och sparkade sedan klädhögen åt sidan. Så ställde han sig bakom henne igen, nära, lade händerna på hennes höfter, tog tag om höftbenen och drog henne tätt intill sig.

Hon drog efter andan. Det gick inte att hejda. Hans händers fasta grepp, den styvnade lemmen som letade sig in mellan hennes lår, hans könshår som kittlade mot hennes nakna bakdel, nästan lite stickiga, alla skickade de signaler som fick det att suga till i hennes mage. Utan att hon ens tänkte på det flyttade hon fötterna ännu mer isär samtidigt som hon böjde sig framåt över diskbänken.

“Han måste ha trimmat ner det nyligen. Undrar om resten … ?” tänkte hon för sig själv. Hon bet sig lite lätt i underläppen medan hon fantiserade om hur han “såg ut”, kände hur det hårda skaftet tryckte uppåt, tände en eld som bara en sak kunde släcka. Bara en. Hon ville känna den. Hon började bli otålig. Skulle han inte börja snart?

Han kände tydligt värmen från hennes blodfyllda blygd, vätan, hennes längtan. Och när hon ställde benen bredare isär samtidigt som hon böjde sig framåt visste han att det var dags. Med handen lyfte han sin hårda lem ytterst lite uppåt, kände hennes öppning mot ollonets topp och tryckte sig sedan sakta in.

Oändligt långsamt lät han sin kuk bana sin väg in i henne, och när han hade nått så långt in det gick stannade han. Han kunde inte hålla tillbaka ett dovt stön samtidigt som han hörde hur hon gnydde lite. Hon svankade lite så att han nådde ännu längre in, stod stilla och de två blev ett.

– Gjorde det ont? frågade han.

Det dröjde någon sekund innan hon svarade …

– Mmmm. Nej. Det var bara …  så skönt. Gör det igen. Lika sakta.

Han drog sig sakta ur henne. Hela vägen kunde han känna hur hennes muskler kramade runt honom. När han hade kommit så långt att bara toppen på ollonet var kvar i henne började han trycka sig inåt igen. Hon spann som en katt …

– MmmmMmmmMmmmmm.

… samtidigt som hon fortsatte krama om honom med fittmusklerna.

Det var så länge sedan nu, tänkte han. Så länge sedan han var med en kvinna. Det var till och med länge sedan han hade gjort något “på egen hand”. Så kom han till en lika plötslig som oroande insikt. Det skulle inte gå. Eller rättare sagt … det var precis det det skulle göra. Alldeles för tidigt dessutom.

Det var så länge sedan, tänkte hon. Så länge sedan hon var med en man. Fick känna honom inuti sig. Vid närmare eftertanke var han hennes första. Hennes första riktiga. De innan hade inte varit män. De hade varit pojkar, och pojkar fanns i alla åldrar, det hade hon lärt sig den hårda vägen, lika snabba att komma som att gå. Det här …

– Du?

Hon hörde våndan i hans röst.

– Ja?

– Det är alldeles för skönt.  Jag kommer inte att … . Jag kommer att … .

Ett styng av besvikelse gick genom hennes bröst. Verkligen? Var alla män likadana? Men så bestämde hon sig, vred sitt huvud och såg på honom över axeln.

– Kom du. Men på ett villkor.

– Mmmmm … Mm?

– Att du stannar. Att du stannar här hos mig …

Han höll sig krampaktigt fast i hennes höfter, rädd att minsta rörelse skulle skicka honom över kanten, och bara för att retas rörde hon lite på höfterna.

– … lova det.

– Snälla … stå … still, stönade han fram. Ja … jag lovar. Vad tror … du om … mig?

Hon vände sig framåt igen.

– Bra. Kom då. Spruta mig full.

Han svarade inte, men tre resoluta stötar senare kom han.

– OOOOAAAAAAAHHHHHH!!!

Hon hade läst någonstans att det inte kändes när en man kom inuti en kvinna, men det stämde inte helt och hållet. Visst … själva spruten kändes inte, men ryckningarna i hans kuk gjorde det, och den behagliga värmen som spred sig i hela hennes underliv var påtaglig. Som en kemisk reaktion. Som för att demonstrera för honom att hon faktiskt njöt fastän hon inte själv hade kommit stötte hon sig bakåt med ett mjukt spinnande läte.

Han var besviken på sig själv. Vilket antiklimax. Denna underbara människa hade välkomnat honom i sitt hem, välkomnat honom in i sin kropp, och detta var vad han hade att erbjuda i gengäld. Hans slaknande lem gled sakta ur henne. Han tittade ner. Där hängde den … likt sinnebilden av hans egen självkänsla.

Som i fjärran bröt hennes röst igenom mörkret han befann sig i.

– Du? Du kommer ihåg vad du lovade väl?

– Ja.

– Då så. Allt kommer att bli bra. Du ska få se.

– Är du säker på att du vill? Att jag stannar menar jag.

Medan hon talade hade hon rivit av en bit hushållspapper som hon nu höll fast mellan sina ben. Men hon svarade inte på hans fråga. Hon bara vände sig om och log varmt mot honom samtidigt som hennes andra hand sökte sig ner mellan hans ben. Hennes fingertoppar smekte varsamt det svullna ollonet.

– Hmmm. Lite kladdigt.

Hon lyfte handen, stack fingrarna i munnen och slickade av dem.

– Mmmm. Jag tror jag måste smaka lite till.

– Men … ?

Hon lade de två fingrarna hon hade haft i munnen över hans läppar …

– Shhhhh …

… fingrar som doftade av honom och av henne …

– … jag har fantiserat om den.

… samtidigt som hon lade ifrån sig papperstussen och började sänka sig ned.

– Fantiserat? När?

– Nyss. Nu vill jag se den …

Han kände en varm andedräkt mot den fuktiga huden …

– … smaka på den.

… så slöt hon sina läppar runt hans ollon och alla hans dystra tankar var som bortblåsta. Det här var underbart. HON var underbar. Lugn. Okomplicerad. Och jävligt … Mmmmmm..

Hennes tunga smekte mjukt mot ollonsträngen medan hon sög. Han lade ena handen på hennes huvud. Kände dess rörelser. Små. Långsamma. Tungan. Som skickade signaler, likt elektriska små stötar, från hans ollon, via mellangården, till hans hjärna. “Kan det bli bättre än så här?” hann han tänka innan hon gapade stort och tog hela hans svullna, men fortfarande mjuka, lem i munnen.

Smaken. Hon hade glömt smaken. Smaken av henne själv och av en man. Hennes egna safter blandade med hans. Hon hade glömt … men i samma ögonblick som hon slickade av sina fingrar hade minnena kommit tillbaka. Minnena av de få gånger det hade bjudits på mer än en första, och enda, “omgång”.

Hon måste ha mer. Mer av den smaken. Mer av känslan i kroppen som den skänkte henne. Hon sög ivrigt i sig varenda droppe på hans ollon och när väl det var rent tog hon hela den svullna lemmen i sin mun. Njöt av smaken. Njöt av att känna hur han sakta växte hennes mun.

“Gode gud. Hon tog hela!” Han kunde knappt tro det. Visserligen var den fortfarande slak, inte i sin fulla längd, men ändå … HELA! Samtidigt insåg han att det snart nog skulle vara över. Blodet strömmade till och han började växa i hennes mun. Sakta. Obevekligt. Det började ta emot, men hon kämpade på, vägrade släppa. Till slut så fick hon ändå ge sig. Med en snörvlande hostning släppte hon honom med sin mun och såg upp på honom med tårade ögon.

– Förlåt.

– För vad då?

– Jag trodde jag kunde … . Men det var så länge sen. Jag … .

Han anade vad hon menade.

– Allvarligt talat. Det var inget jag hade väntat mig. Hur ska jag då kunna vara besviken?

Han satte fingertopparna under hennes haka och lyfte henne uppåt.

– Men jag ser fram emot att du försöker igen.

– Jag kan … .

– Inte nu. Kanske sen, men inte nu.

Nu stod hon framför honom. Villrådig. Osäker på vad som skulle ske härnäst. Han såg på bordet. De tända ljusen. Han flyttade dem snabbt från mitten av bordet till varsitt hörn i bortre änden. Så vände han sig mot henne igen, fattade om hennes midja och styrde henne tills hon stod med ryggen mot bordet.

– Sätt dig.

Hon såg frågande på honom.

– Sätt dig på bordet.

Hon gjorde som han sa och satt sedan och väntade med fötterna dinglande en liten bit från golvet. Han fattade om hennes haka med ena handen och böjde sig sedan fram och kysste henne för första gången. En mjuk försiktig kyss. Så sa han …

– Lägg dig ner.

Långsamt fällde hon sig bakåt tills hon låg på bordet med huvudet mellan de två ljusen.

Han såg på henne. Den slanka kroppen. Hennes brösts runda små kullar. De stenhårda bröstvårtorna. Venusberget. Allt badade i det varma skenet från de två stearinljusen. Ömsom i ljus, ömsom i skugga, beroende på hur lågorna rörde sig. “Ett altare” tänkte han. “Ett altare för vördnad. Tillbedjan”.

Så, samtidigt som han fattade tag i hennes knäveck och lyfte hennes ben, böjde han sig ner och lade en kyss på hennes mage. Han såg hur den hävdes kraftigt vid hans beröring. Nästa kyss landade på hennes venusberg. Lät sina läppar nudda vid den släta huden. Också denna gång såg han hur hon andades in kraftigt.

Sakta kysste han sin väg närmare och närmare sitt mål och till sist nådde han fram till toppen av hennes helt renrakade springa. Med händerna tvingade han hennes ben snett uppåt och utåt tills hon öppnades för honom. Hennes kön glimmade av fukt i det svaga ljuset. Blygdläpparna svullna, veckade likt kronbladen på en exotisk blomma.

En orkidé. Han drog in hennes doft och lät sedan sina läppar möta hennes i en djup kyss. Lät tungan utforska varje veck och skrymsle. Lät den löpa upp och ner längs den våta fåran. Lät den leka i hennes öppning. Lapade i sig hennes safter.

Smaken. Han hade glömt smaken. Smaken av en kåt kvinna. Lite salt. Lite syrligt. Lite sött. Han älskade den smaken. Likt en solmogen frukt. Färdig att avnjutas. Han lät sin mun fyllas av hennes underbart mjuka saftiga kött. Mumsade, slickade, med saften rinnande nerför hakan. Så gapade han så stort han kunde och sög in hela härligheten. Hon stönade mjukt.

Herre gud! Det var så skönt. Kyssarna. Läpparna. Tungan. Hur han omslöt henne. Hur han sög på henne. Sög in henne. Det kändes som hennes själ, hela hennes väsen, färdades genom hennes kropp och in i hans mun.

– Ooooååååhhhh!!!

Hennes stön kom utan att hon var medveten om att hon gjorde det, som om något annat väsen hade tagit över hennes kropp. Ett djur. Och det djuret hade bara ett mål.

Så kände hon att han gjorde ett litet uppehåll, kanske för att andas, men fristen blev kortvarig. Snart var han där igen. Med tungan. Tungan och ett finger. Eller var det två. Hon visste inte säkert. Vad hon däremot visste säkert var att de hade hittat hennes känsligaste inre punkt. Pressade mot den, gned, samtidigt som tungan hamrade på hennes klitoris. Snabbt. Obarmhärtigt.

Blodet dånade i hennes öron. Pulser. Tätare och tätare tills en våg byggdes upp inom henne. Kraftig. Gastkramande. Nästan förgörande. Outhärdlig och samtidigt så otroligt underbar. Hon trevade med händerna. Hittade hans huvud. Grävde in fingrarna i hans hår. Så slog hon benen om hans huvud och skrek.

Han kände hur hon närmade sig orgasmen med stormsteg. Andningen. Ryckningarna i benen. Händerna på hans huvud. Låren som knep åt om honom. Vibrerade. Och så skriket.

– OooooååååÅÅÅÅHHHHHH!!! GUUUUD!!!

Fascinerad av hennes reaktion slutade han slicka, tog sig loss från hennes ben och ställde sig upp. Hon såg på honom från änden av bordet.

– Knulla mig, viskade hon hest.

Han tittade ner.

– Jag är kanske inte riktigt redo ännu.

– Kom hit. Jag hjälper dig.

Han gick runt bordet. Ljusen. Han tog en stake i var hand i mening att flytta dem. De var tunga. När han gjorde en ansats till att gå hejdade hon honom.

– Gå inte. Stanna. Kom närmare.

Han tog ett steg närmare.

– Lite till.

Han gjorde som hon bad. Samtidigt hasade hon sig närmare honom så att hennes huvud hängde ut över bordsskivans kant. Han kände en hand som smekte hans pung, fingrar som slöt sig runt hans kuk, lyfte den. En tunga. Läppar. Och så sögs han in.

Den här gången var hon inte lika försiktig. Mera målmedveten. Det var resultatet som räknades. Hon sög hårt samtidigt som hon runkade honom med ena handen och han kunde tydligt känna hur blodet strömmade till. Kuken blev hårdare, kraftigare, längre, och snart var den så hård att det kändes som det brummade i den.

Hon älskade verkligen att suga kuk. Känna dess lena hud mot sin tunga. Känna hur den växte i hennes mun. Hård. Bultande. Känna stoltheten i att det var hennes verk. Att det var hon som gjorde den så stenhård. Så styv. Det visste hon. Det var ingenting nytt. Men de senaste åren hade inte erbjudit några möjligheter. Eller rättare sagt … tillfällena hade funnits. Hon hade bara förkastat dem, bränd av de gånger hon hade blivit nyttjad och lämnad.

Nu fanns den där igen. Lyckan. Stoltheten. Stoltheten att kunna göra något för en man, något hon visste att hon var bra på, och få känna mot sin gom hur mycket han tyckte om det. Hon tänkte tillbaka på det som hände en stund tidigare. Då hon försökte och misslyckades. Han hade sagt då att det inte gjorde något. Men det gjorde det visst. Det var ett misslyckande. För henne. Där och då.

Och nu? Nu hade han nyss gett henne en så himlastormande orgasm att hon var förvånad att hon inte hade sprutat. Ja. Hon hade gjort det. Ett par gånger, när hon var yngre, så hon visste hur det kändes innan. Det hade varit nära. Riktigt nära. Nu ville hon ge något tillbaka. Hon skulle försöka igen.

Han stod och blundade, njöt av känna hennes sugande mun runt sin lem, samtidigt som han frammanade minnesbilder av hennes orgasm. Den hade varit kraftig. Nästan så att han trodde att han skulle behöva ducka. Han log åt tanken. Det hade gått bra. Han hade fått visa vem han verkligen var. Fått upprättelse. Det var då det hände.

För en sekund eller två slutade hon suga. Han hörde henne dra efter andan. Händer placerades på hans skinkor, händer som drog honom i riktning mot henne. Han kände munnen likt en lång tunnel. Den sög inte längre. Den bara beredde honom plats, fri passage, samtidigt som händerna beslutsamt tryckte honom vidare, längre in.

Allt hade egentligen gått väldigt fort. Men han upplevde det ändå som i slowmotion, och när han tittade ner var det precis lagom för att se de sista centimetrarna passera in mellan hennes läppar samtidigt som han kände hur ollonet gled förbi hennes svalg. Där höll hon honom fast.

Sekunderna kändes evighetslånga, och han började på allvar oroa sig för hennes säkerhet, innan hon släppte av med händerna så att han kunde backa undan lite. Men bara för ett ögonblick. Efter att ha dragit ett snörvlande andetag genom näsan tryckte hon honom mot sig igen, hårt och bestämt, ner i sin hals.

Han höll upp den ena ljusstaken, lät det varma ljuset flöda över henne. Synen var svindlande. Hennes underläpp precis vid hans trimmade könshår. En droppe saliv som sakta rann nerför hennes kind. Den tydliga bulan på hennes strupe. Han såg hur den rörde sig. Kände hur hennes svalg arbetade runt hans skaft. Hennes näsa som snuddade vid hans pung.

Så släppte hon taget om honom och sköt honom ifrån sig. En rosslande hostning steg ur hennes bröst i samma ögonblick som han lämnade hennes mun. Saliven, som hängde i sega strängar mellan dem, torkade hon bort med underarmen innan hon sa med skrovlig röst.

– Nu vill jag att du knullar mig.

Han hade inte en sekund att förlora om han ville att ståndet skulle hålla.

– Här. Håll dom här.

Han räckte henne ljusstakarna och skyndade sedan till andra änden av bordet. Där tog han tag om hennes fotleder och drog henne sedan med ett ryck intill sig. Lite prövande runkade han sin kuk. Jo. Det skulle hålla. Så siktade han in sig mot hennes öppning, lät ollonet glida in, tog tag om hennes ben, lade upp dem på sina axlar och stötte sedan till.

Bordet ruskade till av den kraftiga stöten. Skulle det hålla? Det var för sent att fundera på det nu. Hon ville bli knullad, och knullad skulle hon bli. Han kopplade armarna runt hennes ben och började. Inte jättesnabbt, men hårt. Han lade kraft bakom varje stöt. Han såg hur hon gungade till varje gång han rände kuken i henne, hur hennes bröst darrade till och ljusen, som hon höll i sina händer på var sida om huvudet, skakade betänkligt.

Efter en stund märkte han hur hans stötar sakta men säkert flyttade henne allt längre in på bordet. Hans höftben slog i bordskanten och det skulle inte dröja länge innan smärtan förstörde alltihop. I hans huvud fanns bara en enda lösning. Med ett resolut tag i hennes knäveck sköt han henne framför sig på bordet, och när det fanns tillräckligt med utrymme klättrade han upp efter henne.

Så fortsatte han, fortfarande med hennes ben på sina axlar, men nu med henne dubbelvikt under sig, att knulla henne. Hårt och taktfast dunkade han sin kuk in i hennes varma sköte. Hela tiden med sin blick låst i hennes. En liten rynka började bildas mellan hennes ögonbryn. En liten rynka som blev djupare och djupare. Han kände hur hennes inre började krama hårdare om honom.

Så slöt hon ögonen, bet sig i underläppen och kom. En tyst vibrerande orgasm rev henne med sig, kramade om honom, pressade så hårt att han nätt och jämt kunde fortsätta. Men fortsatte gjorde han. Gång på gång på gång tryckte han på, knullade henne så att det slaskade om hennes plaskvåta fitta. Så slog hon upp ögonen. Hennes blick såg närmast galen ut. Galen av lust, hunger, kärlek, nästan djurisk.

– Ta mig, flämtade hon.

– Det är ju det jag … .

– Ta mig. Bakifrån.

– Här?

– Ja. Här.

Han släppte lös henne så att hon kunde kravla sig runt. Ljusen lät hon stå kvar på var sida om sig när hon ställde sig på alla fyra framför honom.

– Så. Ta mig.

Han siktade in sig, tog ett stadigt tag om hennes höfter och stötte till. Kraften fick henne att kippa efter andan samtidigt som hennes armar gav vika så att hon låg med ena kinden mot duken och med armarna rakt ut framför sig. Ännu en gång fick han bilden av bordet som ett altare. Nu ett altare till kärleken och fruktbarheten. Han stötte till ännu en gång.

– Jaaaa. Meeer, väste hon.

Mer? Hon skulle få mer. Han satte igång. Hårt. Hans höfter daskade taktfast mot hennes skinkor. Smack smack smack. Utan pardon lät han sin kuk plöja hennes kött. Han anade hur ännu en orgasm sakta byggdes upp inom henne, vällde in, sköljde över henne. Men denna gången var hon inte tyst. Hennes stön och gnyenden ackompanjerade ljudet av hans stötar.

– Ja … ja … ja … ja!

Han fortsatte. Smack smack smack smack.

– ja… ja … knulla … mej!

Smack smack smack smack

– ÅÅÅÅÅÅHHH! … KNULLA MIG!

Han började själv närma sig målet. Tog i hårdare. SMACK  SMACK SMACK SMACK .

– KNULLA MIG … SOM DEN … KÅTA … LILLA … HYNDA … JAG ÄÄÄÄÄAAAAARRGHHH!!!

Hon kom. Hennes rygg kröktes och det såg ut som om varenda muskel i hennes kropp spändes som strängarna på en fiol. Orgasmen formligen slet henne i stycken och med tre ursinniga stötar var han ikapp, grävde in sina fingrar i hennes hull och tömde sin säd långt inne i henne med ett brunstig vrål.

– OOOOOÅÅÅÅÅÅÅHHHHH!!!

Det tog säkert ett par minuter innan någon av dem kunde röra sig, men till slut gled hon av hans kuk och lade sig ner på sida. Han såg på henne. Såg på bordet. Det hade flyttat sig nästan en halvmeter närmare fönstret.

– Att det höll, utbrast han.

– MmmmMm. Det är stabilt. Har varit med förr.

– Du menar att … ?

– Nej,nej. Inte jag. Det är arvegods … och det finns historier.

– Duken också?

Han såg på den. Den var skrynklig av att ha kasat omkring under henne, här och där fläckad av svett och “annat”. Stearin från ljusen hade också stänkt på den. Det hade till och med hamnat lite i hennes hår, som nu hängde i svettiga lockar från hennes huvud.

–Duken? Näää. Den är från IKEA.

Hon log. Han log tillbaka

– Du, sa han.

– Ja.

– Vad säger du om att flytta in i sovrummet?

** Lördag morgon **

Mörkret ruvade fortfarande över staden när “naturen” väckte honom. Kuken stod hård som ett hammarskaft, och han var så kissnödig att han trodde han skulle spricka. Försiktigt tog han sig upp ur sängen, orolig att väcka henne, och gick ut på toaletten. Tillståndet han befann sig i gjorde det svårt för honom att uträtta sitt pockande behov, men efter lite avslappning och ett par djupa andetag lyckades han till slut.

Det var på vägen tillbaka som han fick se hennes kasse från affären. Den stod kvar i samma hörn som hon hade slängt den i kvällen innan. Vad var det i den? Impulsen att se efter blev honom övermäktig, så han tog den, öppnade och radade upp varorna på bordet framför sig. Han kunde inte låta bli att le. Där fanns socker … knäckebröd … och choklad. Och så var den där igen … låten … och han var hemma.

*****