Vissa dagar går allt fel. Den känslan kan nog alla relatera till, en liten skitsak som hamnar i seriekrock med en annan skitsak och en tredje och vips befinner man sig i helvetets innersta krets. Idag stod tydligen jag på oturslistan. Ingenting hade gått min väg.

”Läget, syrran?”

Jag svarade med tystnad.

”Trodde du skulle ut med Liam ikväll”, fortsatte min bror. 

Juicen smakade surt. Tog ändå en klunk till.

Oliver gav sig inte. ”För i så fall är det väl dags att duscha? Du brukar ändå ta några timmar på dig.”

Då snurrade jag ilsket runt. ”Vad glor du på?”

”En luffare med skorna på inomhus som dricker apelsinjuice direkt från paketet.”

Min bror hade samma retsamma min som hans röst redan skvallrat om. Den där uppnosiga minen, som om man blir petad på med en pinne. En lillebrors min. Det var bara det att Oliver inte var min lillebror. Men som storebror tycktes han sakna den förmågan alla andras äldre syskons tycktes ha, nämligen läsa tankar och trösta när tröst behövdes. Syskonlig finess om man så vill.

Fast det var inte läge att att låta min bror fritt trycka fritt på knapparna som smäller av atombomben. Det nöjet missunnade jag honom. För det skulle göra en redan usel dag outhärdligare än den var.

I stället sa jag kort, ”kom nyss hem.”

”Man brukar ta av sig skorna då”, kontrade min bror. ”Är typ det första man gör när man kommer innanför dörren.”

”Skit ner dig”, fräste jag.

”Dessutom finns rena glas i skåpet”, sa Oliver uppenbart gladare.

Bomben var en hårsmån från att brisera. Men jag höll igen och lämnade köket med ett svavelosande spår efter mig.

Där stannade jag, på mitt rum och funderade på varför världen sög och varför jag straffats med ett fullkomligt okänsligt syskon.

Två oproduktiva timmar senare knackade det på dörren. En förvånansvärt mild knackning, inte den där välta-villan-knackningen som annars var associerat med min bror.

”Du kommer väl ihåg att mamma och pappa inte är hemma ikväll”, sa min bror från andra sidan dörren.

Det gjorde jag inte, men muttrade ”klart jag kommer ihåg.”

”Så vi får själva fixa middag ikväll.”

”Jaha.”

”Vad är du sugen på?”

”Att du går härifrån.”

Några ögonblicks tystnad. Sedan frågade Oliver, ”pizza?”

”Hellre thaimat.”

”Blev inte så bra sist vi beställde thai. Det kommer väl du ihåg?”

Det gjorde jag. Nu när han påminde mig. ”Pizza blir bra. Hämtar du?”

”Men skulle inte du ut med Liam?”

De få pluspoäng som min bror nyss skrapar ihop försvann i ett andetag. 

”Var ett jävla tjat om Liam. Jag vill ha hawaii.”

”Glöm det.”

”Vad menar du med det?”

”Att jag inte tänker beställa hawaii åt dig.”

Inom tre sekunder hade jag flugit upp ur sängen och nu, tre sjumilakliv senare genomborrade jag Oliver med blicken. ”Vad är det för fel på dig?”

”Inget. Det är du som är konstig för det är det är jätteäckligt med varm ananas på mar. Det kan du inte äta. Och varför är du sur? Har du mens eller?”

Jag blängde på min bror.

Han såg en smula blekare utan men gav inte med dig. Blängde bara tillbaka.

”Hawaii”, pressade jag fram mellan tänderna. ”Med extra mycket jävla ananans.”

Sedan smällde jag igen dörren i ansiktet på min slokörade bror.

Trekvart senare knackade det igen på dörren.

”Pizza”, var det enda han sa.

”Lämna den utanför dörren. Jag äter härinne.”

”Den står på matbordet. Med extra mycket ananas på.”

Min bror hade inte skämtat. Ett mindre berg med ananas som skulle göra Sälenfjällen avundsjuka tornade upp sig på min pizza. En aning för mycket ananas, vilket framgick av Olivers min, och förhoppningsvis inte av min.

”Tack”, sa jag halvvägs in i pizzan.

”För vadå?”

”Pizzan så klart. Vad trodde du?”

”Den är inte gratis, du får swisha. Och ananasen kostade trettio kronor extra.”

”Extra ananas brukar bara kosta tio kronor extra.”

”Jävla massa ananas, som någon beställde, kostar mer.”

Jag gav min bror ett snett leende. ”Sa du det till pizzerian?”

”Med ditt humör i åtanke vågade jag inte riskera att något blev fel.”

För det skickade jag över ett leende. Om än större än jag tänkt.

”På bättre humör nu?” fortsatte Oliver.

”Har aldrig varit på dåligt humör.”

”Självklart inte”, sa min bror precis som en storebror ska göra.

Men det var inte nog. ”I det fall du stannar hemma ikväll köpte jag chips och cola”, sa Oliver utan att röra en min. ”Vi kanske kan se på film?”

”Får se”, sa jag med munnen full med ananas. ”Måste jag också swisha för det?”

”Räcker med ett tack”, sa min bror som han faktiskt gått en utbildning i gentlemannaskap. 

Efter maten smet jag in på toaletten. Gjorde alla mina bestyr och blev sittande med blicken på telefonen som med tom blick tittade tillbaka på mig. Inte ett ljud. Inte det där meddelandet från Liam som berättade att allt bara var ett olyckligt missförstånd.

Oliver hade inte bara köpt chips utan mängder med chips. Tre sorter hade han skaffat samt ostbågar och popcorn. Vardagsrumsbordet såg ut att passa på vilket mellanstadiedisco som helst.

”Vad vill du se?” frågade min bror medan jag boade in mig under en filt på andra sidan soffan.

”Har du bjudit hit fler?”

”Nej” sa Oliver en smula förvånat. ”Skulle jag det?”

Jag gestikulerade mot buffén med tilltugg.

”Ahh…” sa min bror. ”Kom inte ihåg vad du gillar, så jag köpte allt.”

”Jag kommer bli tjock.”

”Ät popcornen då.”

För det fick min bror en lite hårdare spark än tänkt. ”Det är nu du ska säga att jag inte är tjock.”

”Aj! Inte schysst”, surade Oliver. ”Ett tack vore på sin plats. Och ett förlåt.”

Det blev vare sig ett förlåt eller tack eller ett du är smal som en pinne men däremot blev det Bridesmaids. Min brors förslag. Så klart anpassat efter mig och det värmde. Även om jag hellre sett en annan film.

”Annie är nästan lika stökig som du”, konstaterade Oliver en bit in i filmen. Som en allmän iakttagelse framställde han det, utan någon egentlig adressat.

”Jaha”, muttrade jag. ”Vad menar du med det?”

”Vad tror du?”

”Du är inte perfekt du heller”, muttrade jag.

”Jag lånar i varje fall inte din mobilladdare utan att lämna tillbaka den.”

Jag himlade med ögonen. ”Göm den bättre då…”

”Och jag stänger inte in mig en timme varje morgon på toaletten när det är bråttom till skolan.”

”Du får väl önska dig en annan syster i julklapp”, sa jag syrligt.

Min bror gav mig ett varmt leende. ”Jag skojar med dig. Du är bäst syrran. Det vet du väl om?”

”Skulle uppskatta lite mindre skämt ikväll”, sa jag torrt. ”Kan du hämta mer cola?”

Oliver suckade.

”Eller vin. Jag vill ha vin! Tror mamma och pappa har en öppen box i kylen.”

”Olivia, du är sexton.”

”Och jag är sugen på vin. Ett glas, kom igen.”

Min bror suckade igen. ”Allt för min syster. Även om jag kommer få äta upp det här.”

Ett halvt glas vin senare kändes världen som en lite varmare plats. Vill säga till min bror vände sig mot mig. ”Varför vill du inte prata om Liam?”

”För det inte finns något att prata om”, svarade jag utan att släppa teven med blicken.

”Har han dumpat dig?”

”Varför skulle han dumpa skolans snyggaste tjej?”

”Kanske för hon också är skolans mest krävande tjej?”

Jag blängde länge och väl på min bror. Sedan tömde jag resten av glaset i ett svep. ”Mer vin, tack.”

Oliver suckade. ”Kom här, syrran.”

Motvilligt nappade jag på min brors erbjudande. Och lika motvilligt erkände jag för mig själv att hans erbjudande inte var så tokigt. Med mitt huvud mot hans axel och hans arm och en filt om mig kändes saker och tings tillstånd redan bättre. Även om vinet nog också bidrog med sitt.

”Det ordnar sig”, viskade Oliver i mitt öra.

”Mmm”, muttrade jag. ”Vi säger väl så.”

I nästa andetag drog han mig närmre till sig. Sedan begravde min bror sin näsa i mitt hår.

Det kändes konstigt.

Var konstigt.

För bröder gör inte sånt på systrar.

Sånt gör pojkvänner på flickvänner.

Jag andades. Funderade på någon lämplig ursäkt för att resa mig upp. Om jag ens behövde en ursäkt? Så var nog inte fallet. Samtidigt kändes det bättre. Oliver var mjuk. Kändes trygg. Trots allt var han min bror. Vi var syskon. Det är en världsomsegling från pojkvän och flickvän, som Liam och jag – hur det nu var med den saken. Det var då jag kände det. Det jag inte borde känna.

Soffan knarrade.

Någon svalde.

Det var fullt kaos på Möhippan. Annie hade spårat ut som jag sett henne göra en handfull gånger tidigare. Bridesmaids var en favoritfilm. Men Bridesmaids ägnade jag inte en tanke nu.

Min brors arm om mig kändes inte mer än ett överkokt spagettistrå.

”Chips?” frågade jag.

Min bror skakade snabbt på huvudet.

Så klart inte.

”Jag kan räcka skålen till dig. Så du slipper resa dig.”

Det var nog dumt sagt. För Oliver gick från rosa till röd. Påminde om en solmogen tomat. Samtidigt kunde jag inte smälta det, det jag känt, att min bror hade en betongpelare mellan benen.

”Ska hämta mer vin”, sa jag till sist.

Min bror sa ingenting och när jag kom tillbaka in i vardagsrummet var han borta.

Jag tog en klunk vin. Och en till medan jag sökte svar. Jag hade suttit bredvid honom, det var ett faktum. Men hade han kanske gått igång på Kristen Wiig? Hon var trots allt söt. Om än lite gammal. Eller tänkt på någon annan? Någon snygg tjej i skolan eller var helst annars. Klart han tänkte på annat än Bridesmaids, det var trots allt inte hans typ av film. Det fanns en rimlig förklaring. 

Ändå kom han inte tillbaka.

”Är du där?”

Jag knackade igen. Klart han var där. Vart skulle han annars vara? Jag tog en klunk vin medan jag väntade på livstecken.

”Oliver?”

Inget svar.

”Hallå? Får jag komma in?”

Dörren var olåst. Min bror låg raklång i sin säng och stirrade på något intressant i taket som jag inte kunde se.

”Ska vi se klart filmen?”

Fortfarande inte ett knyst.

Jag lutade mig mot dörrkarmen. ”Har hällt upp cola till dig. Den blir snart avslagen.”

”Du”, fortsatte jag och la huvudet på sned. ”Sånt händer.”

”Vad fan vet du om det?” fräste min bror.

”Mer än du kanske anar”, sa jag och la snabbt till, ”fast med pojkvänner.”

Det var nog dumt sagt. Oliver såg ut som han skulle implodera, vilket åtminstone borde befria honom från plågoanden som tycktes hålla honom i ett järngrepp.

”Jag är i alla fall inte arg.”

”Nej, du tycker väl bara jag är sjuk i huvudet.”

”Inte det heller.”

Även i det svaga ljuset såg jag en gnutta färg pigga upp min brors bleka uppenbarelse.

Sedan sa jag, dumt nog, ”har det lagt sig än?”

”Inte okej!”

Mina införtjänade försvann ner i en djup avgrund.

”Menade inte det jag sa!”

”Du är fan otrolig! En helt otroligt dålig syster!”

”Förlåt!”

”Försvinn! Det är inte roligt!”

”Jag vet!”

”Varför fnittrar du då?!”

Jag bet tag om läppen. Försökte samla mig. Kväva skadeglädjen som bubblade i min mage. Sedan berättade jag om punkteringen som gjort mig sen till skolan. Matteprovet som gått åt skogen. Jag berättade om meddelandet som kom direkt efter provresultatet där Liam i väldigt korta ordalag förklarat att vårt förhållande var på paus, och hur han vägrat svara på mina samtal, och att jag i stället för att gå på dagens sista lektion smugit in på toaletten med Liams bästa vän och gått ner på bägge knäna framför honom. ”Så min dag har också sugit.”

”Så du sög av honom?” sa min bror med tefatsstora ögon.

”Var det det jag menade!” fräste jag.

”För det lät så.”

Jag blängde på min bror.

”Så?” kraxade Oliver.

”Vad?”

”Vad hände då?”

”Nu är du osunt intresserad av mitt sexliv”, muttrade jag. ”Har du möjligtvis stånd nu igen?”

”Det är faktiskt jävligt orättvist”, muttrade Oliver surare än mig. ”Märks ju inte på er tjejer när ni blir kåta.”

”Gör det visst.”

”Hur då?”

”Varför var du kåt?”

”Jag var inte kåt. Det fattar du väl?”

”Gör jag inte. Varför hade du stånd då?”

”För… skit samma. Kan du va snäll och gå?”

Det var nog bäst. Både känsla och huvud förklarade det för mig. För så vitt jag kom ihåg hade min bror och jag aldrig haft ett enda samtal om sex, inte ens skojat om ämnet. Känslan sa det samma, det är inte en dörr du behöver öppna. Vilket jag ändå gjorde när jag klev in i rummet.

”Dörren är åt andra hållet.”

”Jag vet”, sa jag. ”Maka lite på dig.”

”Vad gör du?”

Jag hade ingen aning. Men jag smög upp i sängen intill Oliver som lämnade plats åt mig till vi låg på varsin ände av den smala sängen. Sedan började jag radera meddelanden från Liam. Instagram, TikTok, Messenger, allt. Sedan foton. 

”Känns det bättre?” frågade min bror mjukt.

”Vet inte.”

Några till foton försvann ur mitt liv.

Sedan raderade jag snabbt några till.

Fast jag tror Oliver hann se.

”Hrm.”

”Mmm.”

”Du borde inte skicka sådana bilder till killar.”

”Jag vet”, suckade jag.

”Har jag sagt att du ser bra ut?”

”I slampiga underkläder?”

”Nej. Eller jo. Eller jag menar överlag. Du är snygg, syrran.”

Jag vände mig mot min bror. ”Typisk konstig sak att säga till sin lillasyster.”

”Mmm”, fick jag till svar följt av ett snett leende som försvann lika snabbt när jag höll upp telefonen mot honom.

”Tycker du jag är snygg på den här bilden?”

Min bror harklade sig. Vred på sig så sängen knakade. Sedan raderade jag bilden.

”Var du tvungen att visa den bilden?” kraxade Oliver.

Jag ryckte på axlarna. ”Fick intrycket att du inte var pryd.”

”Mmm”, sa min bror. Sedan blev det tyst. Sedan sa han, ”tur att du inte gjorde det?”

”Gjorde vad?”

”Sög av honom, Liams kompis. Det hade varit slampigt.”

Jag och gav min bror en armbåge mellan revbenen. Bara hans jämmer hördes över tystnaden.

”Hade du blivit svartsjuk då?” sa jag efter tystnaden blivit lite för kompakt.

”Lägg av! Jag är din bror. Och jag tror att du har druckit för mycket vin.”

”Kanske det”, fnittrade jag.

I nästa ögonblick blev Oliver stel som en pinne. Han var också hård som en pinne.

”Olivia?” sa Oliver kort. ”Vad gör du?”

”Du är hård igen.”

”För du har din hand på mina byxor.”

”Du måste varit hård innan det.”

Oliver lät som en gräsklippare som inte ville starta. Förstod inte om han försökte säga något eller om det var på grund av något annat. Hostade gjorde han i varje fall, hest och en smula oregelbundet.

Min bror var varm som ett element.

Och värmen smittade mig.

Kunde för allt i världen inte förstå varför, och jag försökte verkligen förstå. Jag förstod att jag borde dra åt mig handen. Men förstod inte varför jag inte gjorde så. Jag förstod att jag borde inse misstaget, be om ursäkt, lämna rummet och låta tiden släta över allt. 

Oliver andades snabbare.

Sedan stönade han till och pep, ”Olivia?”

Ett djupt andetag.

”Du borde sluta…”

”… Röra min hand?”

Fredriks knappar hade alltid varit tröga. Också Liams. Jag tror alla killar jag varit med haft 

Trånga knapphål. Men det hade inte Oliver.

Min bror stönade igen.

Flämtade sedan högt.

Sedan spred sig värmen genom min mun.

***

Nästa dag lämnade jag huset samtidigt som solen gick upp. Ute var kyligt, nästan kallt, men till skillnad från annars rådde inte den friska luften på min baksmälla. Kanske för att jag inte var bakfull, åkomman jag dragit på mig var tusen gånger värre. 

Och den gav inte med sig. Jag skydde huset som det vore Chernobyl. Smög runt min bror som en strykrädd katt de stunder jag behövde vara hemma. Det var inte bara Oliver jag undvek. Jag undvek alla, för alla visste. Jag såg det i deras blickar; mamma, pappa, hon i kassan på cafét, mannen jag mötte i löparspåret, alla i skolan. De dömde mig och med all rätt för jag hade gjort något fruktansvärt.

Den enda jag pratade med var Elin. Hon dömde mig inte. För i fall hon redan visste visade hon inget. Med Elin hade jag pratat om allt. Drömmar, känslor, tankar, killar men inte längre. Det kunde vi inte prata om. Det som hänt och gnagde inom mig som taggtråd. Den dörren var stängd, låst och tillbommad med tjocka brädor och nyckeln var upplöst i Mordors eldar.

***

Oliver förde det på tal några dagar senare. Han måste lurpassat på mig för plötsligt stod han där i hallen och spillde inga ord.

”Vi måste prata om det som hänt.”

Jag knöt inte ens färdigt skorna. ”Måste gå.”

***

Det var en torsdag, tror jag, och jag borstade tänderna. Badrummet hade blivit min fristad de få stunder jag var hemma. En stund på morgonen och på kvällen. Fram till nu.

”Döjen va låscht”, sa jag med munnen full av tandkräm.

Oliver sa inte ett ord.

Försiktigt sneglade jag på honom i spegeln. Han såg oberörd ut när han gick fram till handfatet och ställde sig bredvid mig. Och lika oberörd när han plockade upp sin tandborste och började borsta tänderna, som det var helt naturligt att gå in på badrummet när någon annan var där inne. Och lika normalt att bli avsutten av sin syster.

Jag spottade ut tandkrämen. ”Hallå? Ut.”

”Jag måste också gå till skolan”, sa min bror.

Vi borstade tänderna i tystnad. Noggrant. Insidan, hörntänderna, framtänderna, och längst in igen i övre tandraden, närmast gommen. Där har han kommit för några dagar sedan.

Först märkte jag inte att han försökte fånga min blick genom spegeln och när han väl lyckades var det för sent.

”Olivia.”

Jag spottade igen. ”Det är inte okej att låsa upp dörren utifrån. Jag kunde suttit på toaletten.”

”Hörde att du borstade tänderna.”

”Så du tjuvlyssnar också?”

Oliver suckade.

”Är din plan att undvika mig till tidens slut?”

Med ens lät Oliver som en storebror, lugn och sansad, med eoner av livserfarenhet.

”Kan du flytta på dig? Ska tvätta ansiktet.”

Min bror tog ett kliv åt sidan. ”Du?”

”Jag var full!” fräste jag. ”Nu är det sagt, så nu finns inget mer att prata om.”

”Jag dömer inte dig.”

Ilskan bubblade upp inom mig. ”Så det är mitt fel?! Du var nykter och kunde stoppat allt! Fast det gjorde du inte!”

”För jag tyckte om det. Jag tycker om dig, Olivia. Mer än du anar.”

Med ens vek sig mina knän. Jag tog tag om handfatet och andades till mina ben började fungera igen.

”Du är min syster”, fortsatte Oliver. ”Kommer alltid vara.”

Sedan lämnade han badrummet och sin villrådiga lillasyster efter sig.

***

Även nästa morgon klev Oliver igenom den låsta badrumsdörren som en vandrande vålnad.

”Godmorgon”, sa min bror lika avslappnar som han slagit sig ner vid frukostbordet.

”Vad sa jag om att låsa upp dörren utifrån?”

”Jag behöver borsta tänderna.”

”Finns fler badrum i huset.”

”Fast min tandborste är i det här badrummet”, sa Oliver och trängde sig in framför handfatet. ”Vad gör du?”

”Sminkar mig ser du väl”, sa jag och strök på mer mascara.

”Du behöver inte smink för att vara snygg”, sa min bror som han pratade om något vardagligt, som färgen på en bil.

Jag kastade en snabb blick på Oliver innan jag tog ett steg från honom. ”Du måste sluta låsa upp dörren när jag är här inne.”

Min bror ryckte på axlarna. ”Badrummet är enda chansen att se dig nuförtiden. Vad gör du ikväll?”

”Något med Elin”, sa jag och koncentrerade mig mindre framgångsrikt på nästa öga.

”Mamma och pappa tycker att du beter dig underligt.”

Jag frös till. ”Vad menar du med det?”

”Vet inte. Det är bara vad mamma och pappa sagt till mig, att du beter dig konstigt.”

”Och vad har du sagt då?” sa jag torrt.

”Att du beter dig som vilken artonårig tjej som helst.”

För första gången på en vecka log jag åt min bror. ”Tack.”

”Vad skulle jag sagt? Att du beter dig konstigt för att du sugit av din bror och har ångest över det?”

Mascaran föll till golvet. ”Inte roligt!”

”Men det är sant.”

”Ändå inte roligt…”

Oliver makade in sig bakom mig.

”Vad håller på du på med?!”

Tog tag om min midja och drog mig till sig.

”Oliver?”

Sedan snusade han försiktigt i mitt hår. 

Med ens frös jag fast i golvet. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Det var en känsla jag kände igen, jag hade känt den en gång när jag var tolv, i straffområdet på en fotbollsmatch. Jag kunde passat, både till höger och vänster, eller skjuta, men jag hade gjort ingenting. Bara blivit av med bollen. Samma känsla hade infunnit sig ett år senare, på en fest, när Daniel kom fram till mig. Killen jag suktat efter vad en trettonåring upplever som en evighet och han hade sagt något, faktiskt ganska mycket och återigen gjorde jag ingenting. Bara följde honom snopet med blicken när han försvann bort.

Till sist öppnade jag munnen, ”Oliver.”

Men badrummet var tomt.

***

Värmen drog till sig människor till uteserveringen som djur dras till ett vattenhål en het dag på savannen. Både byten och rovdjur. Efter vintern vill alla ut och leka.

”Han är söt”, sa Elin. ”Och hans kompis snygg. Helt klart sexig.”

Min bästa vän sedan lågstadiet hade snackat in oss. Förstår inte hur hon alltid lyckades med allt hon gav sig på, men sådan var hon, Elin. Jag borde lära mig bli mer som henne. Helt klart. Fast det hann jag inte tänka på nu, med två sommarklädda killar som cirkulerade över oss som örnar på jakt efter kvällens måltid.

”Kanske det”, sa jag och smuttade på min drink.

”Kom igen, Olivia. Glöm Liam. Han är historia. Dessutom gillade jag aldrig honom.”

Det var inte helt sant. Olivia hade ofta påpekat vilket kap Liam var. Snygg och poppis. Stor kuk enligt ryktet, som jag också kunde intyga. Och jag av alla hade snärjt honom.

”Nå? Vill du ha en söta eller snygga?” fortsatte Elin.

”Ingen av dem”, suckade jag.

”Den där killen som snackade med dig när du skulle på toaletten då?”

”Han som höll mig kvar till jag nästan kissade på mig, menar du? Gud, han kunde verkligen inte sluta snacka.”

”Du är så tankspridd nuförtiden. Vad snurrar egentligen i ditt huvud?”

”Ingenting”, suckade jag igen.

”Olivia, du är sämst på att ljuda. Berätta!”

Jag sög en stund på läppen innan jag sa, ”okej, jag tar den söta.”

”Dumheter”, svarade Elin med världens största leende. ”Den snygga är din!”

I nästa ögonblick var vi fyra runt bordet.

***

”Du kom hem sent i fredags”, sa Oliver medan han bredde tandkräm på tandborsten.

”Tycker jag inte.”

Min bror ryckte på axlarna. ”Saknade dig igår morse.”

”Mmm”, sa jag. ”Tog sovmorgon.”

”För du kom hem sent.”

Under några ögonblick blängde jag på min bror genom spegeln. ”Sköt dig själv. Och förresten är det fortfarande inte okej att bryta sig in i badrummet.”

”Ska bättra mig”, sa Oliver och borstade omsorgsfullt kindtänderna. ”För jag vill inte bryta mig in när min syster inte har på sig bh. Blir lätt pinsamt.”

Med ens tryckte jag till tuben med ansiktskräm och tömde halva innehållet i min hand.

***

Oliver bättrade sig inte vilket jag också började vänja mig vid. Jag hoppade inte längre till när den låsta badrumsdörren gled och Oliver klev in och ställde sig bredvid mig. Badrummet blev vår lilla värld där vi småpratade om allt och inget, ibland kivande om något obetydligt, men för det mesta fnittrade åt löjliga saker medan vi gjorde våra bestyr.

Det var första torsdagen i juni när dörren som vanligt gled upp.

”Du glömde låsa”, sa min bror.

”Mmm”, svarade jag och snurrade på locktången med tungan i mungipan, fokuserad på att inte bränna mitt hår.

”Ska du inte borsta tänderna?” fortsatte jag några lockar senare. ”Skolan börjar om en trekvart.”

”Snart.”

Jag stannade upp. ”Vad glor du på?”

”Något snyggt. Du passar i lockar”, sa min bror.

”Där ser man”, svarade jag och fortsatte med mitt hår, en aning mindre koncentrerad än innan.

”Får jag?” sa Oliver en stund senare.

”Får vadå?”

”Hjälpa dig med lockarna.”

Jag sög en stund på läppen innan jag räckte över tången till min bror. ”Gör precis som jag säger.”

Det gjorde han inte. Även om han nog försökte.

”Oliver, du måste snurra på tången!”

”Gör jag ju!”

”Gör du inte! Och håll den inte så länge på samma ställe! Gud, du kommer göra mig flintskallig…”

Oliver fnittrade bakom mig.

”Det är inte roligt!”

”Du doftar gott.”

”Koncentrera dig!”

”Har du nya underkläder? Tror inte jag sett dem innan.”

”Du bränner mitt hår”, sa jag snabbt. ”Känner du inte lukten?”

”Bara doften av dig.”

Handfatet klonkade till när Oliver la ner locktången.

”Oliver?”

I nästa ögonblick befann jag mig mellan min brors armar.

”Vad gör du?”

Först kysste han mitt hår, sedan min nacke.

”Du fick bråttom i väg den där kvällen…”

”För mamma och pappa kom hem”, sa jag torrt. För min hals kändes torr.

”Och om de inte kommit hem?”

”Det är inte roligt. Släpp mig!”

Jag andades ut allt jag hade i lungorna när händer kramade om mina bröst.

”Du går för långt…” flämtade jag.

Något hårt och bekant nuddade min rumpa.

Sedan var han innanför mina trosor.

Smekte mig till jag kved.

”Har du låst dörren?” gnydde jag.

Som svar försvann hans fingrar in i mig.

***

Jag höll fortfarande hårt om handfatet. Annars hade jag nog ramlat ihop som plockepinn för min kropp skälvde fortfarande, trots att det kändes som timmar sedan min bror lämnat badrummet lika hastigt som han klivit in.

Med händer som darrande asplöv försökte jag få ordning på mig själv. Håret och sminket. Till sist kläderna. Samtidigt som jag försökte tänka.

Jag kom inte fram till något. Kanske för jag fortfarande kom.

Nästa morgon kom jag igen med min brors fingrar i mig. Och nästa morgon igen. Och nästa. Om igen. I det fall Oliver inte hade varit min bror skulle jag varit den lyckligaste tjejen på skolan. Men i stället var jag världens mest förvirrade lillasyster. Jag ville, ville inte. En morgon var jag en hårsmån från att skälla ut min bror men hann inte innan jag kom. Nästa morgon gnydde jag efter mer. Jag ville ha honom, vara med honom, men ville för allt i världen inte att han var min bror.

Oliver bad aldrig om gentjänster. Visste inte ens om han förväntade sig det. Varje morgon kom han in i badrummet när jag borstade tänderna eller sminkade mig, borstade håret eller något annat och när han lämnat stod jag stödd mot handfatet med andan i halsen och svaga knän. Det kunde inte pågå för alltid, det förstod till och med jag. Jag levde i en bubbla, kanske också Oliver. Men snart borde bubblan spricka och det kunde den göra på tusen olika vis, varav alla sätt var dåliga. Så långt förstod jag. Ändå fortsatte det som jag numera var van vid. Till idag. När min bror gled in i mig som han vore min pojkvän.

Det tog en stund för min kropp att vänja sig vid min bror men en evighet att sluta skrika efter honom när han dragit sig ur mig. Men på något vis var han kvar. Resten av dagen kände jag hans andedräkt mot min nacke och hans händer om mina höfter. Hans blick genom spegeln som aldrig släppt min. Och så klart, det han lämnat kvar i mig som gjorde sig påmint varje gång jag rörde mig.

Den kvällen fattade jag ett beslut.

***

”Olivia?”

Jag förstod direkt vem det var trots sorlet. Hur kan en syster glömma sin brors röst.

”Oliver”, sa jag artigt.

Min bror såg ut som för ett år sedan. Vilket överraskade mig. Han var trots allt vuxen nu, gått ut gymnasiet och borde syssla med sådant vuxna gör. Ändå var hans uppenbarelse densamma som dagen jag lämnat villan på Slånbärsgatan 59.

”Måste med tåget”, förklarade jag. ”Det går snart.”

Oliver nickade utan att framstå som vare sig glad, ledsen, arg, besviken eller någonting däremellan.

”Då ska jag inte föreslå fika.”

Jag skakade långsamt på huvudet.

”Kanske nästa gång vi ses?” sa min bror som man artigt säger trots alla redan vet svaret.

”Kanske det”, svarade jag i samma tonfall. ”Måste jag gå nu.”

Det gjorde jag. Släpade min väska genom ett knökfullt Stockholms C. Stationen som Gud, Stockholms stad eller Trafikverket eller vem det nu var nekat luftkonditionering så länge jag levt. 

Rulltrappan ner skramlade. Någon vrålade. Luften blev kvavare. Till sist kippade jag efter andan. Mitt huvud snurrade. Sedan släppte jag väskan och sprang.

***

Det var svalt utan att vara kyligt. En aning disigt som det också kan vara vid Mälaren en augustikväll. Jag satt i hammocken som jag suttit tusen gånger tidigare i med en filt omkring medan jag blickade ner för slänten ner mot vattnet. Jag älskade sommarstugan. Hade alltid gjort. Den var liten och brokig och orenoverad till skillnad från husen runtomkring och påminde mig om ett hus i Toscana. Varje gång renovering kommit på tal hade jag högljutt protesterat vilket förvånade alla, för tydligen brydde jag mig mest om yta sas det. Vilket troligtvis var sant, förutom när det kom till stugan. Den var helig. Det var nog därför jag var tillbaka.

”Snart klart”, ropade Oliver från grillen.

Jag svarade inte. Smuttade i stället på vinglaset.

Det var mer mörkt än ljust när min bror ställde fram maten. Jag hade dukat på altanen trots Olivers försiktiga protester.

”Fryser du?”

”Det är lugnt.”

”Vi kan gå in om du vill.”

Jag skakade på huvudet. ”Var jag som dukade ute.”

Min bror nickade. Sedan gav han mig ett snett leende.

”Nära att du inte fick tillbaka väskan.”

Nu var det jag som nickade. ”Tack.”

”Vad fick dig att vända om?”

Jag ryckte på axlarna. ”Börjar ändå inte skolan fören om tre dagar.”

”Trivs du i Umeå?”

”Är okej. Har börjat vänja mig vid Linda.”

Oliver gav mig ett snett leende. ”Minns Linda som lite tjatig. Tjatigare än mamma.”

”Märks att de är systrar”, sa jag. ”Börjar du plugga till hösten?”

En högljudd motorbåt dränkte hans svar.

”Du”, sa Oliver när oljudet tynat bort. ”Vet att vi bestämt att aldrig ta upp saken igen men…”

”Och ändå tar du upp det”, avbröt jag honom.

”Jag kan inte släppa det.”

”Nä hä.”

”Kan du?”

”Inte om du bryter överenskommelsen. Kan du skicka potatisen?”

Oliver kliade sig i nacken. ”Olivia.”

I stället för att svara blängde jag på ett fraktfartyg med flagnande färg som långsamt sökte sig västerut.

”Jag tror jag förstörde allt.”

”Vi förstörde allt, Oliver”, sa jag utan att släppa fartyget med blicken.

”Hade du gjort det ogjort om du kunde spola tillbaka tiden?”

Bra fråga. Även om svaret var enkelt, för det fanns bara ett svar på frågan. Ändå sög jag på läppen utan att svara min bror. Föste sedan tillbaka en hårlock som vinden envisades med att klistra fast mitt framför näsan på mig. För att till sist nicka. ”Klart jag hade. Hade inte du?”

”Vill du ha mer att äta? Annars dukar jag av. Och förresten är jag glad att du är här. Har jag sagt det? Det betyder mycket för mig… nu när vi inte längre ses.”

”Bra idé att åka till stugan sa jag. Jag har saknat den.”

Oliver andades in.

Jag kliade mig på näsan.

Sedan bröt min bror tystnaden. ”Jag har bäddat i bägge gästrummen.”

”Och jag har bäddat i stora sovrummet”, sa jag.

Det blev tyst igen medan Oliver granskade mig. Som han letade efter något skönhetsfel som det lilla ärret över mitt vänstra ögonbryn. Ärret som var hans fel. Eller sökte han lögner. Hur man nu avslöjar en lögn med blotta ögat.

Han fann inga.

I stället fann jag mig på en plats som jag enligt överenskommelse aldrig skulle uppsöka igen. En plats jag aldrig glömt och aldrig slutat längta efter.

Jag öppnade upp benen och släppte in mer av min bror medan jag lyssnade till hans försiktiga andetag. Kanske andades han försiktigt för att inte göra mig illa. För försiktig var han, som jag var gjord av munblåst glas eller när som helst skulle rymma min väg igen.

”Du kan faktiskt röra lite på dig”, flinade jag efter Oliver legat djupt begravd i mig i närmre en evighet. ”Det brukar va skönt.”

”Vill inte att stunden ska ta slut”, mumlade min bror.

Jag drog honom tätt till mig. Kysste honom och fick en mjuk kyss tillbaka. Sedan fnittrade jag. ”Jag tror inte det här är vår sista stund tillsammans. Det tycker jag vi kommer överens om.”