Klostrets unga systrar tar hand om mig – Del 1

Det här är del 1 av 2 i Jag och nunnorna i klostret

 

 

”God dag! Jag vill be dig att skyndsamt kontakta mig på telefonnummer XXXX-00000000”, hördes en kvinnoröst tala in när min telefonsvarare gick igång. Jag kunde urskilja en lätt brytning, kanske på tyska, och en viss nervositet i rösten. Samtalet kom till min företagsmobil, så jag visste att det måste vara arbetsrelaterat. Det var mitt under den värsta Covid-perioden och jag, som nyetablerad i Skåne, hade det tufft ekonomiskt och socialt. Drygt två år tidigare hade jag lämnat Stockholm för att testa mina vingar och min förmåga att klara av att driva ett eget företag nästan längst söderut i Sverige. Om jag bara kunde få ryktet att sprida sig om min speciella kompetens, så borde jobben också komma, resonerade jag. Och visst, det hade börjat bra; vi är nämligen inte många i vårt avlånga land som besitter kompetensen jag säljer via mitt enmansföretag. Trots min relativt unga ålder, 28 år, var jag en oerhört skicklig hantverkare. I tio år hade jag förfinat mina färdigheter och erfarenheter. Nu fanns det bara en sak som kunde knäcka mitt företag – Covid! Oron gnagde i mig konstant. Varje samtal kunde vara en livlina för en eller två månader framåt i tiden.

 

Jag ringde kvinnan som talat in ett meddelande. På fjärde signalen svarade hon: ”Syster P”. Jag sa mitt namn och förklarade att jag ringde tillbaka då jag blivit ombedd att göra så. Kvinnan tackade och ställde sedan följande fråga: Är du ensam i ditt företag?” Jag svarade jakande. Nästan omgående kom det en ny fråga: ”Har du ett par referenser som jag kan kontakta inför ett eventuellt arbete hos oss?” En del kunder efterfrågar referenter och jag hade åtminstone 6-7 stycken som jag brukade återkomma till, där mitt arbete också fanns dokumenterat i fotografier. ”Ja, givetvis kan du få kontaktuppgifter”, replikerade jag. ”Vill du ha deras mobilnummer eller ska jag mejla deras epost till er? ”Det går alldeles utmärkt med telefonnummer”, sa kvinnan kvickt. ”Jag ringer dig igen när jag pratat med dina referenser”, avslutade hon.

 

Två dagar senare ringde kvinnan åter på tidig morgon. Hon hälsade vänligt och frågade sedan om jag hade möjlighet att acceptera ett arbete som kanske skulle ta 2-3 veckor. Jag förklarade att det var svårt att bekräfta tidsåtgången per telefon, men att jag var villig att omgående besöka henne för att på plats kontrollera arbetets omfattning.

”Kan du komma i dag?” överraskade hon mig med. Normalt sett hade jag låtsats vara upptagen, för att verka mer eftertraktad, men det fanns ingen anledning att göra så under denna pest-pandemi! Hon sa att jag var välkommen och gav mig adressen.

 

När jag lagt på luren googlade jag omgående vägen dit. Först kunde jag inte riktigt förstå det, men sedan sjönk det in. ”Syster P!” Kvinnan var en nunna. Adressen ledde till ett kloster. Jag sökte information om både byggnaden och nunnorna. För mig kändes det som om jag hamnat i en medeltida roman när jag läste om denna orden och dess nunnor. De vigde sitt liv åt bön, åt jungfru Maria; de åt under tystnad och levde bakom galler som skiljde dem från omvärlden. De enda de talade med var de andra nunnorna, men då endast på bestämda tider.

Vid lunchtid ringde jag på dörren till klostret. En nunna, klädd nästan helt i svart, med huvudet i en sjal, öppnade. Även ett modernt munskydd täckte stora delar av hennes ansikte. Jag associerade denna klädsel med iranska eller saudiarabiska kvinnor, för jag hade aldrig tidigare stått öga mot öga med en kristen nunna, en kvinna som gjort detta livsval, att klä sig i en och samma dräkt livet ut, att inte komma i fysisk kontakt med någon utomstående, att ens knappt tala med sina ordenssystrar. För mig var detta medeltida handlingar, någonting ofattbart. Men så var jag också en ateist, en som skakade åt huvudet åt all religiös galenskap!

 

Det första rummet såg spartanskt ut, men ändå ganska ordinärt, något man kan föreställa sig finnas i ett kloster. Nästa rum var däremot allt annat än vanligt. Ett stort galler avskilde rummet. Mitt på satt en gallerdörr som Syster P öppnade med en stor nyckel. Normalt sett stod besökare på ena sidan, nunnorna på den andra. Varför vill man frivilligt gå i fängelse?! tänkte jag nästan högt. Den värld vi nu levde i  – i Covid-världen – hade ju också fört med sig indelningar och avdelningar: avståndsmarkeringar i golv, skyddsplast och avspärrningar, för att inte nämna munskydden som i princip alla människor runt hela jordklotet bar för att skydda sig själva och andra. Sjävklart bar även jag munskydd, dock mest för att visa att jag tog allt på lika stort allvar som alla andra. Jag hade inte drabbats av Covid, mig veterligen.

Jag släpptes alltså in i de ”heligaste, hemligaste utrymmena” (så som jag uppfattade det). Hit kom inte många utomstående. Ytterst få män hade gått på dessa golv, betraktat dessa väggar, andats denna luft. Nu var jag här inne. Men inga andra nunnor syntes till. Det var bara jag och denna äldre kvinna som tidigare kontaktat mig. Syster P visade och förklarade med förvånansvärd kunskap vad som skulle göras. Jag uppskattade hennes ålder till 55-60. Den tyska brytningen blev tydligare när hon pratade i längre meningar och visade mig vad som skulle åtgärdas av mig som hantverkare. Med penna och block noterade jag allt jag uppfattade, med små egna tillägg och förklaringar så att jag lättare skulle kunna komma ihåg varenda detalj.

 

”Det blir nog snarare 3-4 veckors arbete”, sa jag när vi hade tittat igenom allting. Syster P sa endast ”Hmmm”, som ett bekräftande ljud, samtidigt som hon nickade med huvudet, som om hon ville att jag skulle fortsätta.  ”Jag har möjlighet att sätta igång redan i morgon”, fortsatte jag. Här nästan avbröt hon mig med att säga: ”Vi släpper normalt sett inte in främmande människor i vårt kloster. Men eftersom ett arbete måste utföras, ett arbete som vi systrar inte kan utföra, så måste extern arbetskraft accepteras. Vi har funnit att du bäst motsvarar de krav vi ställer på utomstående. Dina referenser och de bakgrundskontroller vi kunnat göra har gjort att vi landat i att du är den vi väljer. Men vi måste låta dig skriva under ett tystnadsavtal, där du lovar att inte berätta om någonting som försiggår bakom dessa väggar och dörrar. Det är vårt krav på dig. Och vi hoppas att du förstår och accepterar detta. Om du så gör, då kan du börja hos oss i morgon.” Såhär mycket kan hon inte ha yttrat på ett år, tänkte jag med ironiskt leende när hon avslutade meningen.

 

Jag skrev på papperet. 17 timmar senare kom jag med min lilla lastbil. Byggnadsställningar och redskap, verktyg och material hade jag på firman – och nu var allt jag behövde med i min last till klostret.

Det var åter Syster P som tog emot mig. Den här gången lotsade hon mig genom andra dörrar, genom andra genvägar (eller omvägar?). Jag kom till salen där jag skulle börja mitt arbete. Några timmar senare hade jag ställt upp ställningarna och burit in det mesta av det jag behövde. Jag varken såg eller hörde någon annan syster. Jag hade googlat mig fram till att det åtminstone borde finnas 15-20 nunnor här, men det fanns inte någonting som avslöjade existensen av någon annan än Syster P.

 

”Under de veckor du ska arbeta hos oss, så föredrar vi att du äter din lunch här. Vi bjuder dig mer än gärna på vår enkla lunch varje dag. Jag kan ställa den på bordet där borta”, sa hon och pekade mot kortsidan. Jag tackade för erbjudandet. För mig var det en vinstlott, då jag slapp ta med egen mat eller ge mig iväg på lunchen för att köpa någon tråkig snabbmat. Det kändes lite spännande att få arbeta i den här miljön och med nunnor som de enda människorna runtomkring mig. Njae, nu var ju dessa nunnor inte runtomkring mig. Det var EN nunna, och hon lämnade mig dessutom efter det att hon sagt vad hon ville säga.

Jag hann precis fråga var toaletten fanns. Hon visade mig och sa därefter att hon skulle lämna mig ifred så att jag kunde göra mitt arbete. Med vänlig röst sa hon att hon skulle be för mig och mitt arbete. ”Jag och systrarna kommer att be för dig och ditt arbete”, var de exakta orden.
Det fanns ingen tid att spilla. Men ivern i mig orsakade troligen det som skulle komma att bli ett mitt livs största upplevelser. 3-4 meter upp på ställningen befann jag mig när jag gjorde ett nybörjarmisstag. En snabb vändning – och jag slog huvudet i taket. Hann tänka: Nu går det illa!

 

Något vått, kallt baddades på en stor svullnad på min panna. Det värkte i hela huvudet. Dunkade. Även mitt högra lår gjorde ont. Den högra foten kändes också rejält skadad. Mina armar och händer var orörliga, ömma, skadade.

Jag låg under ett varmt täcke, helt naken, endast ”iklädd” ett munskydd! Mörbultad och undrande. Med stor stor ansträngning försökte jag öppna mina ögon, men även dessa verkade svullna, så jag ansträngde mig inte mer för att kunna se mig omkring. ”Var är jag?”. Någon fanns i rummet, men svarade inte direkt. ”Du är hos oss”, svarade en kvinna. ”Du föll och skadade dig allvarligt”, fortsatte hon”. Är jag på sjukhuset? undrade jag förvirrat. ”Nej, du är hos oss systrar. I går föll du från byggnadsställningen. Vi bar in dig i det här rummet, avskiljt från alla andra. Vi har bestämt att vi kan ta hand om dig på bästa sätt. Du kommer att bli bra.” Hon talade i korta meningar, såsom en person ovan att ha en levande kommunikation. ”Det är jag, som du kan kalla Syster M, och sedan är det Systrarna O och Q, som ska ta hand om dig. Vi turas om var åttonde timme och sköter dig i skift. Vi blev utvalda eftersom vi är de yngsta systrarna i klostret. Man menar att vi har bäst motståndskraft mot Covid. Vi vet ju faktiskt inte om det är Covid som fick dig att falla ned från ställningen. Vi ber för dig hela tiden!”

Syster M gav mig vatten att dricka. Mina ögon var fortfarande stängda pga svullnaden. Det sved också kraftigt i ögonen!

 

Nästa gång jag vaknade sa en mjuk röst, nästan viskande: ”Jag är Syster O. Du måste vara hungrig. Här finns lite att äta. Jag ska hjälpa dig.” Någon hade satt på ett bandage med vad jag inbillade mig var örter – och det täckte både min panna och mina ögon. ”Gapa!”, uppmanade den mjuka, nästan flickaktiga rösten. Jag öppnade munnen och blev sedan matad. Hungern stillades. Törsten släcktes. Jag halvsatt nu i sängen.
”Sitter ni i det här rummet hela tiden?” frågade jag.

”Ja, vi ska ta hand om dig dygnet runt.”

”Jag behöver nog gå på toaletten”, sa jag.

”Du kan inte gå upp nu, utan vi måste hjälpa dig här i sängen. Behöver du urinera?” frågade hon som om hon vore ett sjuksköterskeproffs.

”Ja, jag är lite kissnödig!” sa jag.

Hon lyfte undan täcket. Jag kände min nakenhet exponeras. Något kallt hamnade högt upp på innanlåret, vid pungen. En hand rörde mitt kön och tycktes försöka stoppa in det i någon sorts behållare. ”Nu kan du kissa!” uppmanade Syster O.

Här låg jag nu. Bandage runt panna och ögon, naken med en ”syster” som inte var en sjuksyster, och en hand på min snopp …

”Jag kan inte!” grymtade jag nästan. ”Det är svårt att kissa när någon annan håller i min penis.”

”Jag förstår!” svarade Syster O. ”Men jag måste nog hålla den så att det inte hamnar utanför och rakt i sängen.”

”Kan du flytta fingrarna lite längre fram på den, och samtidigt skaka försiktigt?” Jag hörde med en gång hur idiotiskt det lät. ”Flytta fingrarna”, ”skaka försiktigt”! Jag försökte fylla i med en förklaring: ”Ibland behöver man göra så för att starta igång kissandet.”.

”Jag ska prova!” Svaret kom med en utandning och en liten suck därefter.

Här ligger jag. En nunna håller min snopp. Hon för fingrarna framåt och skakar den. Vad hade jag förväntat mig?! Självklart börjar den växa. I detta läge, i denna stund, då väljer den att gå från en mjuk kroppsdel till en allt större och hårdare utväxt, detta samtidigt som Syster O fortsatt håller den. Men nu tvingas hon ändra handposition och istället fyller den snart hela hennes hand i sin omkrets. Ja, den lilla handen når inte ens runt kuken som nu bara fortsätter växa till sin fulla läng – 22 centimeter. Bultande, samtidigt lite kissnödig.

”Förlåt! Jag kan inte hjälpa det!” säger jag till Syster O.

”Vad hände?!” frågar hon oskyldigt.

”Ibland blir det så med penisar, fast att man inte vill. Dom kan leva sitt eget liv. Ibland för att dom blir kissnödiga, ibland för att man, någon eller något rör vid dom”, säger jag.

”Är din stor nu för att du är så kissnödig?” undrar hon.

”Nej, den blev stor för att du rörde den. Och nu kan jag inte kissa när den är så hård.”

”Hur ska du då göra?” frågade hon oskuldsfullt och med lite darr i rösten.

”Om jag hade varit ensam, så skulle jag onanera.” sa jag med ett dumt leende på läpparna. Men jag var åtminstone ärlig.

”Hur då?” undrade hon med flämtande andning.

”Jag hade tagit min hand, så som du nu har den, och rört handen upp och ned över ollonet, alltså längst fram på penisen.”

”Så här?” sa Syster O och förde nu sin lilla hand över mitt varma, sprickfärdiga blålila ollon.

Jag var omskuren så mitt ollon var inte lika känsligt som de oomskurnas. Men att känna en okänd flickas hand glida över min plommonstora kukspets var en prövning. Jag stönade av njutning efter några få drag. Vem var hon? Fick jag henne att börja onanera åt mig?! En nunna?! Var har jag hamnat?!

”Det är skönt.” sa jag till henne. ”Mycket skönt!”

”Varsågod! Vi har bett till den heliga jungfru Maria att du ska få det bättre. Och nu ger jag dig något gott, verkar det som.”

Syster O fortsatte att föra sin hand upp och ned. Jag kunde höra hennes andetag. Nästan flämtande. Hon hade tidigare stått upp, men nu satte hon sig intill mig, hela tiden med min stora kuk i sin lilla hand. Jag kunde känna hennes grepp och föreställde mig hur stor hennes hand var utifrån hur långt hon nådde runt min grova kuk. Hennes hand kramade staken skönt och hon gled med tummen över ollonkanten.

”Hur lång tid behöver jag göra det?” frågade hon.

Jag ville egentligen inte ligga här och prata samtidigt som hon runkade av mig, men jag ville ge svar på de frågor hon nyfiket ställde till mig. Hon ”behövde” ju dessutom inte göra någonting, utan det skedde frivilligt, resonerade jag för mig själv.

”Om jag har massage- eller barnolja på, så brukar det gå snabbare, för då glider det bättre”, sa jag .

”Jag har tyvärr ingen olja.” svarade Syster O.

”Man kan också använda saliv.” Mitt svar var ett illa dolt försök till uppmaning att hon skulle göra mer än bara hålla min hårda kuk i sin hand.

”Så här?” sa hon och så kände jag först hennes läppar, sedan en tunga och därefter en hel mun omsvepa hela mitt stora, svullna ollon. Det var obegripligt med vilken hastighet allting utvecklade sig. Varför gjorde hon detta? För att jag sa det eller för att hon själv ville det? Jag ville inte veta, jag ville bara känna hennes mun runt mitt varma ollon. Men tankarna for runt i skallen: Vad är det som händer? Är jag medvetslös? Är detta en vansinnig kåtdröm om nunnor som trånar efter kukar?! Har jag hamnat i en Boccaccio-värld i ett medeltida äventyr? Nej, verkligheten var min. Jag låg i ett kloster. En ung nunna, okänt vilken ålder, okänt hur hon såg ut, satt intill mig med huvudet vid mitt skrev – och min stora kuk i sin mun. Hennes tunga rörde sig över ollonet som om hon hungrigt sög på en smältande glass.

”Gör jag rätt?” undrade hon.

”Ja, fortsätt! Det är så skönt!” stönade jag. Jag kunde inte fatta hur jag på några minuter hade gått från en slak penis till en stenhård kuk – inne i munnen på en ung nunnesyster.

Det var som om hon var född att tillfredsställa en kuk, att använda sin tunga för att omsvepa den med smörjelse, att glida med spända läppar över ollonets distinkta kant.

Jag skulle vilja se henne, jag ville se hennes mun omsluta mitt sprängfyllda ollon. Men istället fick jag fantisera om ett vackert nunneansikte som slukade min kuk under stor upphetsning. Jag fick bilder av Audrey Hepburn, av Ingrid Bergman och av Nastassja Kinski. Olika fragmenteriska bilder blixrade fram i min inre syn. Filmstjärnor som munknullade min stora kuk. Än var det Audrey, än var det Ingrid – men mest var det Nastassja. Jag kom djupare och djupare in i hennes mun. Fantasin gav mig Nastassjas stora ögon som tittade på mig, glansiga av kåthet. Jag höll om hennes huvud medan kuken gled in och ut i hennes mun. Åh, Nastassja! Plötsligt kom bilden av Nastassja och ormen som slingrade sig mellan hennes ben och slickade henne i örat. Nu var jag ormen. Jag och kuken var ormen. Ormen var kuken. Allt var en blandning. Jag hade kuken mellan hennes ben. Jag slickade hennes öra. Trängde in i henne, stor och grov. Hennes våta slidmuskler kramade min kuk varje centimeter den arbetade sig in och ut i henne i långa, sköna drag. Hon stönade av välbehag när jag kysste henne och nafsade i hennes blottade bröst.

Jag önskade se den som hade min kuk i sin mun. Jag stönade och stakade mig: Jag … kommer … snart! Jag ville se henne, ville se henne titta på mig med stora ögon samtidigt som min grova kuk gled in och ut i hennes mun.

”Är det skönt?” frågade hon och släppte ut kuken ur sin mun. ”Ska jag fortsätta? Gör jag det bra?” Dessa smått naiva frågor gjorde mig mer upphetsad. Visste hon inte hur skönt hon gjorde det? Hon var en naturbegåvning. En ung nunna med en tunga, en mun som kan skänka så mycket världslig njutning, det är gåva från Gud!

”Ja, du är helt fantastisk, du är gudomlig!” stönade jag när åter kuken omslöts av en varm, saliverande mun.  Hennes hand greppade hårt runt kukroten, så att det sprängfyllda ollonet nästan kippade efter andan. Ge min kuk en mun-mot-mun-behandling! Rädda kuken från slakdöden! Sug in och ut. Ta emot det liv som den är redo att ge!

Retfullt släppte hon åter ut kuken från sin underbara mun:

”Tack! Detta är en del av min bön till den heliga jungfru Maria!” sa Syster O, när hon ett par sekunder senare viskade fram orden, innan hon åter fyllde sin mun med mitt kraftiga ollon.

”Stanna inte! Ta läpparna upp och ner längs kanten! Ta hårdare!” instruerade jag. ”Det är så sköööönt! Jag vill komma i din mun!” Jag hade nog inte behövt berätta, utan hon gjorde vad hon gjorde tack vare ett gudomligt, övernaturligt ingripande. Det var nog mer änglarna som visade henne hur man gör, för hon skapade himmelsk njutning med sin sköna mun runt ollonets känsligaste punkter.
Syster O lät nu både huvud och mun glida över kuken. Ibland långt in, ibland kortare. Men det var ett Eden hon skapade med sin mun, med sina rörelser. Gud gör underverk med hjälp av henne och hennes böner, tänkte jag. I den stunden var jag en troende, en katolik eller en protestant; jag trodde på Gud, änglar, profetor och Buddhor, ja, vad som helst, så länge min kuk fick finnas  i en sådan mun, som bad böner till jungfru Maria om att ge mig njutning! Jag ville inte komma, jag ville känna alla ilningar i ljumskarna, alla sammandragningar i pungen, känna dem omsluta hela mig, innan jag fyllde hennes mun av tacksamhet.

 

Det kittlade i hela kuken. Jag var hård, jag var redo, jag ville egentligen knulla den som nu hade munnen full av kuk. Min andning blev kraftigare, bröstkorgen hävde sig alltmer. Smärtorna från kroppsskadorna blandades med den oerhörda njutning och upphetsning jag kände när nunnesystern tillbad min kuk med sin sköna mun. Jag stönade. Försökte jucka mig djupare in mot hennes svalg. Det gick med ett par centimeter. Hon klämde åt ollonet med sina läppar. Jag juckade än mer och vi kunde mötas i ett jämnt tempo. Jag fantiserade om hennes sköte, en renrakad fitta, med svullna blygdläppar, heta, varma och våta, redo för min stora, långa och grova kuk att föras in i hennes trånga grotta. Bilder blixtrade åter fram. Jag knullade henne bakifrån när hon låg på magen med stjärten putande bakåt, uppåt. Varje hård stöt gav ett stönande ljud av ljuvlig klang från hennes mun. Hon sträckte sina händer framåt: Knulla mig hårt! bad hon och knäppte sina händer som till bön. Knulla mig! Kom med din stora kuk och knulla mig, snälla! Ta mig hårt! Gud, knulla mig! I namn av den heliga jungfru Maria!

Jag kommer att komma i din mun, jag kommer att spruta i din mun!” varnade jag henne. ”Du tar mig till himmelriket! Du är gudomlig!” Dessa ord verkade genast finna vägen fram till henne. Med kuken kvar i munnen hörde jag henne upphetsat svara ”Mmmmm”. Hon andades genom näsan. Alltmer frekvent. Ljudet av hennes upphetsning och av själva kuksugandet blev högre.

Nu ökade vi tempot tillsammans. Kuken for in i hennes mun, upp mot gommen, nästan tre gånger varje sekund. ”Det är så skööönt!” stönade jag. Jag pumpade, juckade kuken in i denna gudomliga mun. Jag knullade hennes mun. Knullade hennes ansikte. Det kittlade, det nästan krampade. Jag spruuuutade! Jag sprutade hennes mun full. Jag sprutade och vid varje sprut kände jag ilningar och kittlingar som förstärkte min njutning. Hon släppte inte taget om ollonet med sin mun, utan tog emot allting, hela den varma, salta satsen, som om den vore ett heligt sakrament, en gåva från Gud.

Jag hörde hur hon svalde. Hörde även hur hon viskade en bön och avslutade: ”I heliga jungfru Marias namn gav jag och tog emot denna gåva!” Det lät som om hon också upplevde en stor njutning.

”Tack! Du gjorde det så skönt för mig!” var det enda som kom fram från mig.

”Varsågod! Det är min bön och min gåva till dig och den heliga jungfru Maria”, svarade hon. ”Jag tyckte också om det”, fortsatte hon.

Jag förstod egentligen ingenting av detta religiösa svammel. Men om jag skulle dyrka någon religion, så skulle det vara denna, där jag får min kuk avsugen på det mest gudomliga sätt, där jag får avsluta med att spruta och tömma mig fullständigt i en mun som sedan säger att det är en gåva till mig. Ge mig altare där jag kan utföra detta! Ge mig en predikstol där jag kan ta emot sådana systrar, sittandes med kuken rakt uppåt, redo för avsugning, avridning och sprut!

Hon flyttade sitt ansikte upp till mitt ansikte och pussade mig på munnen. Jag kände doften från hennes mun och ansikte. Det luktade gott. Ren könsdoft. Min sperma blandad med hennes saliv och andedräkt. Det enda jag saknade var doften av hennes sköte. Det här var en galen dröm! Det kunde inte vara sant!
Ett par minuter senare höll Syster O åter den slaka snoppen i sin hand, men den här gången kunde jag kissa, avslappnad och fullkomligt nöjd.

”Du behöver nog sova en stund innan Syster Q kommer för att avlösa mig.”

 

Slut.
Fortsättning följer.

 

 

Delar i serienFyra unga flickor i ett kloster – Del 2 >>

Jag och nunnorna i klostret
8

Kommentarer

Lämna ett svar


Sök novell


Kategorier