Del 4
Jag vaknade som jag somnat, i en salig röra av oanständiga underkläder och en luggsliten t-shirt som bara en akademiker kan uppskatta.
”Vad är klockan?” mumlade jag.
Adam stuvade undan boken som han läst och vände sig mot mig. ”Kvart över tio.”
”Stannade du hos mig hela natten, Adam?”
”Klart jag gjorde”, sa Adam med ett snett leende. ”Vill du sova en stund till eller är du hungrig?”
”Tror jag behöver duscha”, svarade jag efter en stund. Det både kände och luktade jag. Ändå stannade jag kvar i sängen. För just kände jag någonting som jag inte upplevt på länge – jag var en lillasyster under sin storebrors vingar.
Jag duschade länge och väl men lyckades ändå inte tvätta bort alla spår av gårdagen och det var med en molande känsla i magen som jag tassade in i min brors kök.
”Blir det bra med lök och paprika i omeletten?”
”Blir bra”, mumlade jag och smet ner vid det lilla köksbordet.
”Har champinjoner också, om du vill ha det.”
”Behövs inte”, sa jag och skakade på huvudet.
Min storebror hällde upp kaffe och en stund senare mumsade jag i mig omelett med förvånansvärt stor aptit. ”Finns det mer frukost?”
Jag var utsvulten, upptäckte jag, och när jag tänkte efter fanns goda anledningar till det. Med ens smakade omeletten inte lika gott.
”Funderar du över gårdagen, Tilly?” undrade Adam som han läste mina tankar. Nuförtiden hade han en ovana att göra det, som jag lagt märke till. Hur han nu bar sig åt.
Till sist lyfte jag blicken och mötte min brors ögon. ”Jag ångrar ingenting.”
Det gjorde jag inte heller. Kvällen hade kittlat någonting djupt inom mig och väckt slumrande sidor till liv, och det var lika opassande som irriterande. För med facit i hand hade det varit oroväckande enkelt att ge upp sig själv till någon annan. Ändå kände jag inte nöjd, det var som jag öppnat en dörr och vägrade gå tillbaka.
Adam svarade med ett varmt leende. Sedan sa han:
”Jag vet, Tilly. Jag tror du funnit dig själv.”
Hur han nu kunde veta det? Det var inte han som underkastat sig någon och blivit bestraffad och sedan påsatt hela vägen ner i källaren. Nej, den här gången var min bror ute i den djupa änden av bassängen, han hade ingen aning vad han pratade om. Och den känslan följde efter mig som en skugga när jag lämnade hans lägenhet en stund senare.
~~~
”Hallå? Mathilde?”
Med ett ryck tittade jag upp.
”De kommer nu”, fortsatte min chef medan hon stirrade ner mig i skorna.
”Vilka kommer? Jaså dom”, mumlade jag samtidigt som det knackade igen på dörren till rektorns kontor. En lång, olycksbådande knackning, lika ödesmättad som rektorns blick.
Albins mamma såg ut som de flesta mammor gjorde och slog sig ner bredvid mig. På andra sidan mig flankerade min chef och mittemot Albins pappa; vi satt samlade kring ett litet runt bord i gulnad bok närmast fönstret på rektorns kontor som luktade lika gammalt som det var omodernt.
”Albin säger att du är frånvarande på lektionerna. Alltså att du är där men samtidigt inte”, klagade Albins mamma som gick rakt på sak.
”Det låter allvarligt”, instämde rektorn.
”Dessutom har du skavsår på handlederna”, fortsatte den upprörda mamman. ”Man kan undra varför, det gör i alla fall Albin.”
”Stämmer det?” undrade min chef.
”Har haft mycket att stå i under veckan”, sa jag. ”Prov som ska förberedas och andra prov som ska rättas och dessutom utbildning i brandsäkerhet. Det är ju bra för Albin, i fall det börjar brinna.”
Albins mamma verkade inte det minsta imponerad. I stället blängde hon på mig som jag var någonting rektorn hittat i en soptunna och sedan ställt inför en stackars klass mellanstadieelever.
”Fast det värsta är”, morrade mamman som hon kraftsamlat en stund, ”häromdagen behagade du dyka upp inför klassen med sperma i håret.”
Med ens hostade rektorn som det gick ebola och inte en vanlig förkylning på skolan.
”Det är ingenting vi kan säga med säkerhet”, sa plötsligt Albins pappa. ”Albin vet knappt vad sperma är.”
”Men det gör hans bror!” röt Albins mamma. ”Filip mötte den där … lärarinnan … i trappan på väg till andra våningen.”
Min chef hostade fortfarande som hon var döende.
Själv såg jag bara Albins pappa. Hans röst studsade fortfarande runt i mitt huvud som ett envist eko. Det är ingenting vi kan säga med säkerhet. Lugna ner dig, Helena. Ner med blicken. Nu har du varit olydig. Två rapp till. Varsågod att ta för dig. Såja, duktig flicka, Mathilde. Albins pappa var Romulus.
”Mathilde, hur ställer du dig till Helenas … vittnesmål?” frågade rektorn mig när hon återvänt till de levandes rike.
”Det var bara snor”, sa jag utan att släppa mannen som hårdhänt härskat över mig de senaste tre veckorna med blicken. ”Det är lätt hänt i förkylningstider som dessa, inte sant Romulus.”
”Ja, som ni förstår ansöker vi om klassbyte för Albin. Eller hur Rasmus?”
Romulus mumlade någonting tafatt innan han hastigt lämnade rummet.
”För lite snor?” undrade min chef förbryllat.
~~~
”Tilly, du behöver inte. Du kan fortfarande ändra dig”, sa min bror. Han lät en smula nervös och hans andedräkt kittlade min nacke.
”Jag vill, Adam”, sa jag och sträckte på ryggen.
Några enstaka ord började ta form på min brors läppar innan de rann bort till ingenting och det var olikt honom, Adam brukade alltid ha svar på tal, varesig man ville det eller inte. Men så var det ingen vanlig kväll i afton. Varken för Adam eller mig.
”Du behöver inte bevisa någonting för mig, Tilly”, sa min storebror till slut.
Jag rättade till fötterna under rumpan. Pumpsen med de höga klackarna gjorde det knepigt att sitta som jag ville. Eller rättare sagt som de förväntade sig av mig. De borde åtminstone uppskatta min nyinköpta bustier, även om den skavde, och att mina stay-ups och höfthållaren satt som de skulle.
”Hjälper du mig med mitt halsband är du snäll?” frågade jag. Jag kände mig förvånansvärt lugn. Kanske en aning spänd, mest förväntansfull.
”Tilly, ikväll är något helt annat än tidigare”, svarade Adam som luften plötsligt blivit tunn.
”Varför lyfte du i så fall ens frågan?”
Adams andedräkt kittlade fortfarande min tanke. Han tog två andetag för var och ett av mina.
”Känns det jobbigt för jag är din lillasyster?” forsatte jag när min storebror inte svarade.
”Det är jobbigt för jag tror du vill bevisa dig för mig.”
”Adam, senast jag försökte bevisa mig för dig var jag fem och åt en daggmask.”
Jag tror min bror skrattade till bakom min rygg. Eller så fnös han bara. Och i nästa ögonblick kände jag svalt läder om min hals.
”Det blir Julius, Tiberius och Severus ikväll.”
”Du har sagt det, ja.”
”Romulus lämnade återbud.”
”Jaså?” sa jag och höjde ett ögonbryn för ingen annan än mig själv. ”Där ser man. Han har kanske gått och blivit förkyld.”
”Då vet du mer än mig”, sa Adam långsamt. ”Kommer du ihåg stoppordet?”
”Adam, sluta oroa dig för mig.”
”Jag menar allvar, Tilly.”
”Ja, jag kommer ihåg mitt eget namn. Dessutom sa du det precis.”
Min bror andades in. Sedan ut. Och in igen. I nästa ögonblick ringde det på dörren och med ens flög min puls upp i taket som en skrämd gråsparv. Min besserwisser till storebror fick som vanligt det sista ordet, ikväll var ingenting som innan. Det insåg jag nu. Och försent, för nu drogs ögonbindeln åt. Hårdare än någonsin tidigare.
Jag satt en bit från matbordet men nära nog för att uppfatta ett och annat av samtalsämnena. Julius lät äldst och pratade mest. Om konstmuseer i Paris och London, skulpturer var någonting som han höll högt. Likaså litteratur, även om han inte hade samma smak som jag. Det lät som han var advokat, fast han kunde lika gärna vara någonting helt annat. Vad visste jag. I varje fall mindre om de andra som sällan kom till tals. Och om jag inte redan känt till att min bror var i rummet kunde han lika gärna befunnit sig i Afrika.
Väntan var värst. Vet inte hur länge jag satt på knä och frös medan de romerska kejsarna samtalade om allt utom mig. Säkert i en timme vid det här laget, kanske längre. Fast jag hade ingen aning. Tid var trots allt relativ, ett komplicerat koncept som få människor kunde smälta, åtminstone enligt min bror. Ögonbindel gjorde inte heller saken lättare, för mörker gör konstiga konstiga saker med en. Och den faktorn tog nog inte ens en fysiker med i sina beräkningar.
En stund senare fick jag som jag ville. Rummet rörde på sig. I nästa stund blev rummet mindre. Det kändes som väggarna slöt sig bakom de tunga fotstegen som närmade sig mig, fyra par skor lät tusen gånger mer än ett par och med ens skakade om mina trumhinnor. Med ens frös och svettades jag om vartannat. Jag tror till och med jag skakade.
”Hej, Mathilde.”
Det var Julius, det var jag säker på.
”Du kan kalla mig Julius.”
Några sinnen var åtminstone fortfarande med mig.
”Augustus har berättat mycket om dig. I varma ordalag, så klart.”
Jag rös till. Vad hade min bror sagt?
”Hur duktigt du är, Mathilde. När du lägger den kinden till. Visst kommer du vara duktig även ikväll?”
”J-ja …” kraxade jag. ”Ja, Julius, menar jag.”
”Duktig flicka, Mathilde.”
”T-tack, Julius …” tvingade jag fram.
Såg de hur jag skakade?
”Tiberius”, sa Julius.
Med ens rasslade en kedja lika olycksbådande som korpens skri.
”Upp med hakan.”
Med kedjan på plats kändes mitt halsband tyngre än en stenbumling. Jag svalde. Dessutom skavde höfthållaren till förbannelse och mina vassa klackar försökte punktera min rumpa.
”Visa mig hur duktig du är, Mathilde.”
Mig. Julius var utan tvivel kejsarnas kejsare. Så var det.
”Mathilde!”
Jag ryckte till. ”H-hur?”
”Herregud, Mathilde”, sa Julius följt av en djup suck. ”Med din hand, så klart.”
”J-jag förstår inte …” pep jag. Det gjorde jag inte. Och det var en hemsk känsla, att inte förmå lyda.
”Smek dig, Mathilde. Nu!”
Mitt huvud snurrade. Jag hade nog aldrig andats så häftigt i mitt liv som jag gjorde nu.
”Mathilde, Julius gav dig en instruktion”, sa Augustus. Min storebror …
Jag svalde. Sedan tvingade jag en motvillig hand nedför kroppen, över min skälvande mage, ner innanför de tunna trosorna. Jag var torrare än en saltöken.
”Duktig flicka”, manade Julius mig.
Bli blöt, bli blöt, snälla bli blöt …
”Ta din tid, Mathilde.”
Är det fukt jag känner? Nej, ingenting … snälla, bli blöt snart …
”Mathilde, hur går det för dig?”
Mina kinder brände till. Jag blir inte kåt på beställning, ville jag fräsa. Men det gjorde jag inte. I stället letade jag i panik efter skrymslena som gömt sig för mig.
”Behöver du hjälp, Mathilde?”
”Nej … ” pep jag ynkligt. Snart, det måste gå. Kanske om jag försöker lite längre bak?
”Tiden går.”
Håll käft, Julius … Här då? Jag ryckte till. Nej, inte riktigt rätt ställe.
”Jag tror vi valt fel flicka för kvällen. Augustus, du har bestämt en del att förklara för oss.”
Nej! Skyll inte på min storebror! Våga inte … Till sist mumlade jag:
”Jag tror jag behöver hjälp …”
Inte ett ljud hördes bortsätt från något enstaka andetag. I nästa ögonblick hände något bakom mig. Tyg prasslade. Jag tror det rörde sig om byxor. Något snuddade vid min rumpa. Kanske ett lår eller två. Någon andades mot min nacke. Sedan flämtade jag till, två händer kramade om mina bröst. I ögonblicket efter gnydde jag högt.
Smärtan kändes som taggtråd som drogs igenom min kropp.
”Aj …”
Fingarna klämde åt hårdare om mina bröstvårtor som skruvstäd som drogs åt.
”Snälla …” flämtade jag.
”Snälla som i mer eller sluta?” sa Augustus uttryckslöst. ”Jag kan be honom om bådadera.”
Då kände jag någonting blöt mot mina fingrar. Med ens började ljumna vågor tränga bort smärtan och en stund senare när mina höfter började leva sitt eget liv mötte min rumpa något varmt och hårt.
”Hämta lådan, Tiberius.”
Vad då för låda? Mina andetag tätnande precis som andetagen som kittlade min nacke, vem det nu var. Severus?
Fotsteg lämnade och kom tillbaka. Någon prasslade med något, kanske en kartong. Snart brummade någonting dovt framför mig, i nästa ögonblick enträget som en ilsken humla rakt framför min näsa. Luften som jag andades in var full av elektricitet och vibrationer.
”I sär med knäna, Mathilde”, instruerade Julius mig.
Den ettriga humlan tog sig nerför min kropp, längs med halsen, följde konturerna av mina bröst och sedan magen.
”Sära på knäna, sa jag. Bättre kan du.”
Med klackarna skärande mot rumpan flyttade jag i sär mina knän så gott jag förmådde.
”Duktig flicka.”
Sedan flämtade jag till. Någonting lent och mjukt men ändå våldsamt som en borrhammare gifte sig med mina trosor. Jag stönade högre än maskinen som fick mina höfter att göra lustiga saker.
”Bort med händerna!” uppmanade Julius mig.
I nästa ögonblick tog någon ett fast tag om min handled, sedan den andra.
”Fy, Mathilde. Du gör mig besviken. Det blir handfängsel för dig.”
Och med ens skramlade ett välbekant ljud bakom min rygg.
”Kom inte, Mathilde.”
”O-okej …” gnydde jag.
Det var lättare sagt än gjort för min andning bråkade med mig lika mycket som mina bångstyriga höfter och huvudet var en salig röra av höga stön, ynkliga flämtningar och maskinens monotona surr.
”J-jag kommer …” stönade jag.
”Inte än.”
”K-an inte …”
Med ens sköt jag bak höften i ett flyktförsök men möttes i stället av någonting hårt och varmt mot min rumpa.
”S-nälla …” flämtade jag.
”Behärska dig, Mathilde.”
”Mmgh …”
Sedan tumlade jag runt i mörkret. Jag kom.
”Fy, Mathilde. Skäms på dig.”
”Snälla … stäng av den …”
Maskinen fortsatte outtröttligt reta mig.
”J-julius, snälla …” stönade jag. Jag spratt till igen. Svalde. Sedan lyfte jag. Jag kom igen. Med ens blev mina trosor blötare än en sjö och floder rann nerför mina ljumskar som någon tömt ett glas över mig.
I nästa ögonblick tystnade rummet. Inget mer surr. Jag hörde bara mina egna häftiga andetag och kände mina kokande kinder bränna mig. Och trots att fyra par ögon med största sannolikhet studerade mig med lupp kände jag mig vilsen som i en mörk, tät skog utan varesig himmel eller horisont.
”Du har varit olydig, Mathilde”, sa Julius till slut. ”Dessutom kladdat ner Augustus golv. Vad tänker du göra åt saken?”
”V-va?” mumlade jag fortfarande andfådd.
”Mathilde, du måste naturligtvis städa upp efter dig.”
En stund senare stod jag på knän och händer med tungan mot min brors parkettgolv.
”Det finns en stor pöl till höger om dig. Där ja, duktig flicka. Och till vänster, lite längre fram. Och så bakåt, vid din vänsterhand. Bra, slarva inte, Mathilde.”
Jag slickade i mig min egen salta och sura vätska medan skammen rev och slet i mig. Det här var långt mer än jag önskat mig. Ens anat funnits på kartan. I nästa ögonblick drog någon i mina trosor och innan jag visste ordet av var någon i mig. Snart också i min mun.
Nästa i min mun var större. Bakom mig bytte några plats. Någon kom mellan mina läppar och en annan över min rygg. Jag flämtade och fräste. Sedan borrade sig någon djupt in i mig till kroppen sved, men innan jag hann protestera var min mun full igen. Någon gång i virrvarret leddes jag bort till soffan. Jag låg på rygg, stod på knä och allt däremellan, alltid med någon eller några i mig.
Jag höll hårt om vad jag fått tag i medan Julius tog mig bakifrån. För det var Julius, jag kände vid det här laget igen hans grymtade stön och beskärda storlek. Dessutom var han den som tog mig hårdast som det inte fanns en morgondag. Nästan som jag var en leksak för honom. Jag tillhörde i vilket fall som helst honom, det gjorde han tydligt.
Det var då jag kände en hand på min. En varm, trygg hand som kramade om mig och inte släppte taget medan de andra tog mig till min röst sprack och mina knän gav vika. Fast det gjorde uppenbarligen inte deras knän, för de fortsatte ta mig som om kvällen bara börjat.
”Inte där!”, flämtade jag med den sista pusten luft i mina lungor.
Jag gnydde och kved fastlåst mellan Julius starka händer medan hela min kropp protesterade som någon försökte backa in en långtradare i mig. Lönlöst sökte jag ögonkontakt med Julius, men allt jag såg var mörker. I stället pressade jag ihop mina redan sammanbitna tänder och inväntade det oundvikliga, Julius skulle bli den första in i den lilla bit av mig som jag förvägrat alla innan honom. Då mullrade vardagsrummet som åskan gick:
”Det räcker nu! Kvällen är över. Gå hem!”
Med ens sänkte sig en tystnad tyngre än bly över min storebrors lägenhet.
Del 5
”Hur mår du, Tilly?”
”Vet inte. Var är jag?”
”Hemma hos mig. I mitt sovrum.”
”Vad är det för dag idag, Adam?”
”Det är söndag. Förlåt om jag väckte dig.”
”Är det bara du och jag här?”
”Det är bara vi två, Tilly. Jag drar igen persiennerna om du vill sova lite till.”
”Adam … Ser jag för jävlig ut?”
”Det gör du aldrig, syrran”, sa min storebror med ett försiktigt leende. ”Även om du har bättre och sämre dagar som alla.”
”Och vilken slags dag har jag idag, Adam?” sa jag och drog några fingrar genom luggen.
Mitt hår svarade på frågan före Adam. Det var tovigt med gott om klumpar som satt som klister.
”Mår du bra, Tilly?”
”Jag vet inte, sa jag. Har inte hunnit känna efter.”
Det var inte helt sant. Där jag inte ömmade var jag stel och det kändes som jag druckit en liter klorin under gårdagen.
”Förlåt, Tilly.”
”Varför ber du om ursäkt, Adam?”
”Därför det gick för långt igår. Jag borde avbrutit långt tidigare.”
Några ögonblick flöt förbi. Det var det här med tid och relativitet igen, hur det nu låg till med det. Jag hann i vilket fall både tänka och skjuta undan tankarna som passerade genom mitt huvud. I stället glodde jag upp i taket. En aning gulnat tyckte jag, Adam borde måla om som jag gjort.
”Adam, är jag äcklig?”
”Säg inte så, Tilly, för det stämmer inte.”
”Inte? Jag lät tre män som jag inte ens känner knulla skiten ur mig och …”
”Det är inte vad det handlar om”, avbröt min storebror mig. ”Tilly, du har inte gjort något som helst fel, du har bara bejakat dig själv. Som sagt, gjorde någon fel var det jag.”
Jag stötte på en till betongklump. Den här gången i en hårlock bakom örat.
”Kändes det inte konstigt, Adam. Att se på?”
Med ens verkade min bror lägga pussel med ord inuti sitt huvud.
”Adam”, fortsatte jag när min brors ord inte blev till meningar. ”Var … tog du del av … det?”
Det, som i mig. En dum fråga som jag varken borde tänka eller ställa. Ändå surrade frågan i mitt huvud och ville inget hellre än komma ut.
”Jag är din bror, Tilly.”
”Jag vet. Men det svarar inte på min fråga, Adam.”
”Andemeningen svarar på frågan. Jag är din storebror.”
”Exakt, Adam. Du är min storebror som höll mig i handen när jag behövde dig som mest och körde iväg dem när jag inte vågade säga ifrån. Sånt som en storebror gör för sin lillasyster. Åtminstone under andra omständigheter. Men det svarar fortfarande inte på min fråga; gjorde du något mer?”
”Tilly …” började Adam innan han svalde resten av meningen. ”Det är komplicerat och jag behöver väga mina ord rätt.”
”Behövs inte, Adam”, sa jag och skakade på min rufsiga kalufs. ”För du svarade precis på frågan.”
”Nej, Tilly, det är inte som du tror. Låt mig förklara …”
”Bespara dig mödan”, avbröt jag lugnt. För jag kände lugn. Var mjuk i kroppen trots allt jag varit med om, med ro i sinnet som jag låg och läste på en ljummen brygga en molnfri sommardag i Norrland. Märkligt, för jag borde känt någonting helt annat. ”Adam, du hjälpte mig när jag var nervös. För visst var det du som satt bakom mig?”
Adam svalde som jag nyss motbevisat den generella relativitetsteorin.
”Är du hungrig, Tilly? Jag kan göra omelett till dig.”
”Jag gillar inte Julius”, svarade jag i stället. ”För jag tycker inte om hur han behandlar dig.”
”Jag har dock slut på ägg, så jag behöver springa ner till närbutiken.”
”Varför bestämmer Julius allt?”
”Lök, persilja och champinjoner. Visst tycker du också om bacon?”
”Adam, är du någonsin med, när du och dina så kallade vänner ses?”
”Och apelsinjuice. Jag köper den färskpressade med fruktkött.”
”Adam”, fortsatte jag med blicken klistrad mot min storebrors flyktiga ögon. ”Har du någonsin levt ut dig själv?”
”Vi ses snart, Tilly. Det hänger rena badlakan i badrummet och dessutom har jag köpt det där rosa schampot som du har hemma hos dig.”
~~~
”Slå dig ner, Tilly. Omeletten är snart färdig”, sa Adam med fullt fokus på stekpannan framför sig som han hanterade explosiva kemikalier.
”Jag står hellre”, svarade jag.
”Ska du äta frukost stående?” undrade Adam fortfarande uppslukad av matlagningen. Han petade försiktigt i omeletten med en stekspade.
”Tror det blir bäst så”, sa jag.
Adam stelnade till ungefär som någon petat på honom med en pinne. Han brukade frysa till när han blev irriterad, och i nästa ögonblick vände han sig om för att nagelfara irritationsmomentet. Fast i stället för en syrlig kommentar uppstod något chockartat i hans uppsyn, lite som min bror fått syn på en cirkusbjörn med rolig hatt på trehjuling.
”Tilly?” kraxade Adam uppjagat. ”Vad sysslar dumed?”
Min storebror påminde om en blandning mellan fågelholk och en upprörd mamma som kommit för att klaga på någon bagatell och sedan insett det orimliga i det hela.
”Mathilde”, sa jag och satte för tydlighets skull pekfingret mot namnbrickan i mitt halsband. ”Jag ber om ursäkt för jag inte är klädd som du förväntar dig men jag har åtminstone rena trosor och bh. Och så lånade jag din skjorta, jag hoppas du inte blir arg för det.”
”Tilly … Mathilde …” mumlade min bror som svenska språket plötsligt blivit främmande för honom.
”Får jag sätta mig ner? Alltså på golvet, inte vid bordet.”
”E-hum … Så klart … Om du vill … Jag menar, varsågod och sitt, Mathilde.”
Med stela ben sjönk jag ner på knä framför min storebror.
”Jag har satt upp håret i hästsvans som du tycker om”, sa jag och försökte kväva en grimas. För klackarna skar redan in i min ömma rumpa. Och någonting mer.
”Tilly, Mathilde, menar jag …”
”Adam, du är den enda jag underkastar mig. Om du inte ger mig andra instruktioner, det vill säga.”
Adam svalde.
”Får jag önska mig något?” fortsatte jag.
”V-vad för något?” stammade Adam.
”Gör som du gjorde med mig igår.”
”Du är min syster, Tilly …”
”Och lillasyster. Och Mathilde”, förklarade jag lugnare än rimligt.
Några ögonblick senare sjönk min storebror ner bakom mig som han gjort igår och jag kände mer än väl igen händerna om mina armar och andedräkten mot min nacke. Den doftade bekant och tryggt.
Försiktigt pillade Adam upp skjortans knappar och med ens svalde för första gången på länge. Nu kom tankarna ifatt mig. Men först hittade min storebrors händer till mina bröst.
”Mmgh!” flämtade jag när han klämde åt. Sedan smekte han mina bröst som jag var tillverkad av tunt glas omgivet av sin skyddande bh.
Adam klämde åt mina bröstvårtor igen. ”Mmph …”
”Smek dig för mig”, viskade han sedan i mitt öra.
Jag gnydde till igen innan jag följde min brors instruktioner.
”Känns det bra?”
Jag flämtade någonting till svar.
”Mathilde?”
”Skönt …”
”Är du blöt, Mathilde?”
Det var jag. Mer än jag ville erkänna för både min bror och mig själv. Samtidigt bekände min storebror någonting för mig för något hårt och varmt pressade mot min rumpa.
”Stoppa in ett finger, Mathilde.”
Jag lydde som tillsagt.
”Hur känns det?”
”Halt …” pep jag.
”Mer?”
”Varmt …”
”Fortsätt berätta, Mathilde.”
”Trångt. Det är skönt …” gnydde jag.
”Ett finger till, Mathilde.”
Jag flämtade till. ”Trängre nu …”
Med ens flämtade jag till igen. Min storebror kramade om mina bröst som han inte gjort tidigare. En isande men kittlade, skön smärta ilade genom min kropp. I nästa ögonblick var Adams händer på väg någon annanstans.
Adam kände in mig i min egen takt. Mina axlar och armar, drog i min hästsvans till jag kved, smekte min midja och kittlade min mage, bekantade sig med mina ben och fötter, medan mina fingrar blev blötare än Östersjön.
”Till-Mathilde …”
Jag flämtade till när min storebror till slut fann föremålet i min rumpa.
”Vad är det här?”
”Det är …” gnydde jag plötsligt skamset. Jag förstod inte varför jag skämdes.
Adam tryckte till pluggen igen.
”Mmgh!”
”Jag trodde inte att du …” började min storebror men förmådde inte avsluta meningen som han påbörjat. ”Vart kommer den ifrån?”
”Från ditt badrumsskåp”, erkände jag förläget.
”Utan att fråga?” sa Adam bryskare i tonen.
”Förlåt …”
”Har jag sagt åt dig att sluta smeka dig själv?”
”N-nej, Adam …” svarade jag påkommet.
”Fortsätt då, Mathilde.”
”Ja, Adam.”
”Mathilde, du har tagit någonting från mig. Utan att fråga. Tar duktiga flickor för sig utan att fråga, Mathilde?”
”Nej, Adam …”
”Och vad händer med olydiga flickor, Mathilde?”
”Olyckliga flickor blir … bestraffade.”
”Handflatorna mot golvet, Mathilde. Ihop med knäna. Upp med rumpan, bättre kan du.”
Jag svankade till ryggen värkte.
”Duktig flicka.”
Med ens flämtade jag som sprungit ett maraton i ilfart medan Adam vek ner mina trosor.
”Duktig men ändå olydigt”, mumlade min storebror som han pratade med sig själv. Sedan ryckte han försiktigt i pluggen.
”Mmph!”
”Fortsätt smek dig, Mathilde. Nu blir jag snart irriterad på dig.”
”F-förlåt …”
”Kom inte. Inte utan tillåtelse.”
”Okej …” gnydde jag och fortsatte smeka mig med fjäderlätta fingrar. ”Mmh … Mmgh!”
Jag fyllde mina lungor med all luft som fanns i köket när min storebror drog ut pluggen och kved ut densamma medan ett finger försiktigt letade sig in i min rumpa.
”Känner du mitt finger, Mathilde?”
”Mmh!” kved jag till svar. Mer fick jag inte ur mig för jag kände mig fylld till brädden och mer därtill.
”Berätta hur det känns.”
Jag svarade min bror med flämtningar.
”Mathilde?”
”Stort”, gnydde jag.
”Mer?”
”Det vill du inte veta …” pep jag ynkligt. ”Men tror jag börjar vänja mig …”
”Duktig flicka. Du är en duktig flicka, Mathilde.”
”T-tror jag … kommer … snart …” kved jag genom sammanbitna tänder.
”Inte än, Mathilde.”
”F-ast …”
I nästa ögonblick skakade hela jag som en orkan ryckt tag i mig.
Jag tog ett andetag åt gången medan min storebrors hårda stånd pressade mot min rumpa. Det var det enda min kropp förmådde. Andas in, andas ut, i den ordningen.
”Du har möjlighet att bli bestraffad på annat sätt, Mathilde …”
”F-fast … jag vill. Önskar … menar jag, om du vill …” lyckades jag få ur mig medan jag förgäves krafsade efter grepp om golvet.
Det kändes som en betongpelare var på väg in i mig. Jag kved och vred på mig och mina höfter ryckte som stingsliga hästar som ville fly sin hage. Fast jag bet ihop. Andades. Ett andetag åt gången, för även om kropp snart gick sönder var mitt hjärta varmt. Dessutom spann jag snart som en nöjd katt, kliad av sin husse.
~~~
Jag låg på mage i min brors säng och funderade på hur jag skulle förklara min rumpas tillstånd för läkaren som jag funderade på att uppsöka. Min storebror satte på mig till jag nästan svimmade, var nog inte rätt sak att säga.
”Har du ont, Tilly?”
”Nej, har jag ju sagt”, snäste jag. ”Du har frågat mig samma sak elva gånger nu.”
”Jo, men …”
”Jag är lite öm, det är allt”, muttrade jag medan min rumpa bultade som en hyfsat välväxt storebror varit på besök den senaste halvtimmen eller två.
”Tilly, jag en salva i badrumsskåpet som kanske …”
”Nej, Adam. Du har pillat tillräckligt i min rumpa idag”, morrade jag. ”Jag behöver bara hämta andan.”
Hämta andan efter den senaste månaden med andra ord. För när jag såg tillbaka förstod jag knappt någonting. Jag hade funnit och tagit till mig sidor av min själv, sades det. Det kanske stämde. Det trodde jag nog. Och på kuppen funnit mina gränser. Men mitt i allt fanns Adam, min storebror som framkallat allergiska reaktioner hos mig sedan vi var små och som den senaste månaden visat sidor som jag inte sett på tjugofem år. För Adam hade stöttat och stått upp för mig som en storebror gör. Och när jag tänkte efter hade han nog alltid gjort det. Från mobbarna på fritids till den gången han burit hem mig från fotbollsträningen när jag gjort illa vristen, hjälpt mig när jag inte förstod matteläxan, till då han som ett vildsint lejon jagat ut killen som kallade sig min pojkvän från mitt rum när han försökt smita in där min storebror nyss befunnit sig.
”Jag vet vad som rör dig i ditt huvud, Tilly”, sa Adam.
Med ens vände jag mig mot min storebror. ”Sluta läsa mina tankar, Adam, det är lite irriterande.”
”Jag tänker nämligen på samma sak”, fortsatte tankeläsaren som han inte hört mig.
Nu slog mitt hjärta dubbla slag.
”Det är helt okej att dras till undergivenhet”, förklarade min bror. ”Det ska du inte skämmas över.”
Han tänker inte alls på samma sak som jag, tänkte jag surt och vände bort blicken. Han är bara en mästrande besserwisser som råkat sätta på sin lillasyster i rumpan och nu försöker släta över det som vilken kille som helst. Under några ögonblick blängde jag på läderhalsbandet med metallbrickan som låg på nattduksbordet bredvid mig. Jag tyckte om mitt halsband. Det gav mig mening och tillfredställelse. Och jag tyckte om när personen som gav mig just detta var Adam. Det hade jag kommit fram till, egentligen långt innan idag och just det var ett stort problem. Dels för han var en idiot, mest för jag var hans lillasyster.
”Jag älskar dig, Tilly. Med eller utan halsband.”
Jag vände mig om som en påkommen katt. ”Jaså?”
”Trots att du är min syster. Eller ja, det är kanske just därför jag älskar dig.”
I samma ögonblick kändes min mörbultade kropp mindre öm. ”Menar du älskar som att du kan ligga med mig här och nu, utan halsband?”
”Nja, alltså”, sa Adam med ett snett leende. ”Det där var lite killigt sagt av dig.”
Med ens brände mina kinder för min storebror hade rätt som vanligt. Under några ögonblick tuggade jag febrilt på underläppen som det skulle rädda mig ur knipan. Och när jag inte kom fram till något vettigt sa jag rakt från hjärtat:
”Adam, jag vill ligga med dig. Och jag vill stanna hos dig för alltid, för nu vet jag vad det handlar om. Det handlar om att tillgodose varandra genom ömsesidighet och tillit, visst gör det? Fast med dig är det så mycket större, för du tillgodoser alla mina behov. Eftersom du är min storebror. Och någon som jag älskar mer än en storebror.”
”Allt det vet jag redan”, svarade Adam med det där irriterande leendet som retat gallfeber på mig sedan jag var liten. Fast det var ett leende jag kunde leva med. Ville leva med. Det och alla andra tillkortakommanden som kom med köpet, för nu visste jag – nu var det Adam och jag mot världen.
Jag studerade min älskade storebror medan leendet långsamt rann av honom. Eventuellt skruvade han också på sig. Gjorde det definitivt när jag lade an samma retsamma leende som han nyss gett mig.
”Adam”, började jag långsamt utan att släppa min storebror med blicken. ”Om du nu vet allt, vet du väl också hur du ligger med mig utan halsband?”
Med ens harklade sig min storebror som en envis fluga kraschlandat i hans hals.
”Inte?” fortsatte jag och sträckte ut mina händer mot honom. ”För i så fall visar jag dig precis hur det går till.”
”Förlåt …” pep Adam kort stund senare. Han ryckte och sprutade fortfarande i mig som en bångstyrig brandslang på vift. ”Kunde inte hålla tillbaka …”
”Jag märkte det”, fnittrade jag och kysste min molokna storebror som fortfarande kom djupt inuti mig. ” Vet du vad? Som bestraffning får du måla om mitt vardagsrum imorgon. Och när jag irriterat dig tillräckligt mycket sätter du bara på mig halsbandet igen. Men det är som sagt imorgon. Idag tänker jag inte lämna sängen.”
I nästa ögonblick log min storebror som han löst universums största mysterium.
Från Lovi: Här slutar novellen. Tack snälla ni som orkat läsa alla delar och för era fina kommentarer! ♥️
Mathilde
- Jag, Mathilde – del 1
- Jag, Mathilde – del 2
- Jag, Mathilde – del 3
- Jag, Mathilde – del 4 och 5
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.