”Det tog sin lilla tid”, sa min bror. Han lät varesig irriterad eller upprörd, mest saklig som om han förklarade någonting trivialt för en förstaårsstudent. ”Fyrtiotre minuter för att vara exakt.”
”Var glad att jag släppte in dig alls”, muttrade jag från min tillflyktsort i soffans bortre ände, en vid det här laget en väl insutten plats. Här hade jag suttit uppkrupen i mjukisbyxor och plufsig luvtröja de senaste tre dagarna. ”Förresten är det slut med … det. Ditt lilla experiment.”
”Tilly, jag tvingar dig inte till något, har aldrig gjort …” fortsatte Adam lika pragmatisk som innan.
”Hör du alls vad jag säger, Adam?” snäste jag innan min bror pratat till punkt. ”Inte ett ord till om saken, förstår du?”
Adam nickade. ”Jag förstår, Tilly. Det är mycket att ta in …”
Med ett nytt utfall avbröt jag min bror:
”Du förstår inte alls! Inte det minsta! Det handlar inte om min undergivenhet för den känslan kan jag hantera, så jävla komplicerat är det nämligen inte. Jag pratar om det andra som hände …”
Oväntat lyfte Adam på ett ögonbryn, som en liten ledtråd till teori om allt plötsligt dykt upp framför näsan på honom.
”Vad hände, Tilly?”
”Skit samma”, muttrade jag. ”Behöver duscha nu. Kan du vara så snäll och då?”
”Tilly, vad var det andra som hände dig?”
”Ingenting, sa jag ju! Gå nu.”
Min storebror tog ett djupt andetag. ”Du vet att du alltid kan prata med mig, Tilly.”
Sedan vände han sig om och han hann ändå bort till hallen innan jag utbrast:
”Jag blev för fan kåt, Adam!”
Adam vände sig om på nytt. ”Jag vet, Tilly. Det är ingenting konstigt med det.”
Med ens sköljde en kokhet våg av ilska över mig. ”Visste du?! Det gör ju saken ännu sjukare!”
”Finns ingenting sjukt med dina känslor, Tilly”, sa min bror lugnt. ”Du har upptäckt en ny sida av dig själv som lockar och uppfyller dig på …”
”Du är ju dum på riktigt, Adam!” fräste jag. ”Förstår du ingenting? Problemet är du. Och jag. Jag blev för fan kåt med dig och du är min storebror! Förstår du nu?”
Under några ögonblick vägde min bror ord på tungan innan han svarade:
”Nej, Tilly. Det handlar inte om mig för du blev upphetsad av situationen. Och i det finns ingenting fel, så sluta klandra dig själv, Tilly”, sa Adam. Det fanns någonting tryggt i min storebrors norrländska som han till skillnad från mig höll fast vid. Men framförallt fanns trygghet i det han sa. ”Jag kan hjälpa dig, om vill vill.”
”Tror jag fått nog av din hjälp”, muttrade jag. Ändå kände jag lättnad. Betydligt lättare än för bara några få ögonblick sedan.
”Jag har nämligen vänner, Tilly”, fortsatte Adam som min spydighet aldrig träffat honom.
”Det har jag också”, muttrade jag.
Sedan trillade polletten ner. För i det här fallet var det var skillnad på vänner och vänner, om jag gissade rätt.
”Adam, du är inte min hallick!” fräste jag.
”Nej, jag vet. För så vitt jag vet är du inte prostituerad”, konstaterade Adam byråkratiskt.
Jag slog armarna om knäna och blängde missnöjt på min filosofie doktor till storebror medan irritation och nyfikenhet hamnat i våldsamt slagsmål inom mig.
”Jag bara nämner saken”, fortsatte Adam. ”För kännedom, i fall intresse uppstår.”
”Och hur har du träffat dem?” muttrade jag.
Adam ryckte på axlarna. ”Det spelar ingen roll.”
”Det gör de visst!” snäste jag. ”För dina så kallade vänner är kanske helt sjuka i huvudet.”
”Detsamma gäller Tinder, som jag förstår du sysslar med.”
Jag blängde en stund till på min bror utan något märkbart resultat.
”Jaha”, sa jag till sist när jag sugit färdigt på tungan. ”Och hur träffar jag någon av dem? Rent hypotetiskt, då. För det är ingenting jag tänker göra.”
Onsdag blev lördag och efter frukost bestående av en och halv matsked yoghurt med müsli trotsade jag vädret och begav mot tunnelbanan. Adam väntade redan på utsatt kafé med två koppar kallt kaffe framför sig.
Ett besök på Hötorget var ingenting konstigt, jag hade varit där miljontals gånger förut. Däremot inte för att träffa min bror, ett tillfälle borträknat. För tre fyra år sedan hade nämligen Adam hjälpt mig köpa en mikrovågsugn i krokarna, fast idag gällde inte saken hemelektronik. Det gällde någonting helt annat.
”Den klär dig”, sa Adam som kikade i genom glipan mellan dörr och vägg.
Jag gav honom en vass blick innan jag vände och vred mig igen framför provrummets speglar. Om någon frågat i förrgår skulle jag aldrig gissa att jag någonsin skulle befinna mig i den butik som jag nu satt min fot i, särskilt inte tillsammans med min storebror. Och nu kikade han på mig som han var min pojkvän medan jag jagade min egen svans i en kort klänning som mest av allt påminde om ett genomskinligt nattlinne nerlusat med spets.
”Dessutom behöver du de här.”
Adam stack in en handfull genomskinliga förpackningar genom springan. Bh och trosor som jag aldrig sett dem innan. Och strumpebandshållare och stay-ups. Med ens svalde jag. Och rös. Provrummet kändes plötsligt kallare än en vinterstorm på Antarktis.
Jag tackade nej till middag hos min bror. I stället kokade jag makroner och stekte köttbullar varav jag fick i mig portion stor nog för en näbbmus. Nu var det mindre än två timmar kvar till min dejt. Om man nu kunde kalla det dejt. Snarare träff. Eller rent ut sagt, någonting förbannat dumt. Så låg det till. Fjärilarna i magen blev till illamående och under en lång stund övervägde jag att krypa ner under täcket och stanna kvar i sängen dit jag tagit min tillflykt. Jag ville, ville inte, till sist drog min nyfikenhet det längsta strået. Som om någon eller något ropade på mig. Dessutom väntade taxin på gatan nedanför, betald och klar.
”Hur känns det, Tilly?”
”Som vilken Tinder-dejt som helst”, kraxade jag.
Adam gav mig ett snett leende. ”Jag är med dig hela kvällen, syrran.”
Syrran? Det hade han aldrig kallat mig innan. Aldrig någonsin. Det närmsta han kommit var kära syster i någon ironisk eller mästrande kontext och det var milsvidder från här och nu. Nu satt jag till slut här, på knä på min brors hårda parkettgolv i underkläder från en annan värld. Och min bror kallade mig syrran, som han poppat popcorn och valt ut en mysig film åt oss på Netflix.
Sedan skred min bror till verket.
Han spände försiktigt på mig halsbandet. Och varje gång brickan skramlade till yrde en kittlande fjäder upp i min mage. Pavlovs hundar, eller vad det nu handlade om.
”Händerna bakom ryggen. Nej, du behöver inte korsa handlederna ikväll.”
Läder smet om mina handleder, en i taget.
”Handfängsel”, förklarade Adam. Som jag inte redan visste.
Till sist mörknade världen runtomkring mig. Min bror spände åt ögonbindeln som han menade vad han gjorde.
Med ens hörde jag mina egna andetag. Snabba och ytliga. Någonting dunkade, min puls insåg jag, bang, bang, bang, som slog lika intensivt som en köksmästare hackar lök. Jag hade varit märkligt samlad fram till nu. Trots mina kläder, eller snarare avsaknad av kläder, med smala klackar höga som berg, i min brors sällskap på hans golv, i väntan på han … som skulle … I nästa ögonblick ljöd dörrklockan. Den skarpa signalen skar igenom min kropp som en nyslipad kniv. Med ens kastade osäkerheten omkull mig.
Adam samtalade med någon i hallen. Romulus, vem annars. Det var så min bror omnämnt sin vän och självklart stod det något annat namn i hans pass, det förstod jag också. Men så här fungerade det, tydligen. Ikväll var någon Romulus och någon annan var Mathilde men i samma ögonblick jag ropade Tilly var jag henne igen. Det var överenskommelsen. Och det låg någonting logiskt över den helt ologiska situationen, för mitt eget namn var nog det sista jag skulle glömma bort.
Sedan svalde jag. Lädersulor smällde mot parketten.
”Hej, Mathilde. Jag heter Romulus och det känner du redan till.”
Läderskorna vandrade runt mig som dess ägare var ett rovdjur som tålmodigt kretsade runt sitt byte i väntan på nådastöten. Vad fan hade jag gett mig in på?
”Mathilde, jag hälsade på dig.”
”Hej, Romulus”, kraxade jag till svar med den sista kubikcentimetern luft som fanns kvar i mina lungor.
”Augustus har berättat att du är en duktig flicka, Mathilde. Är det det?”
Det var alltså så han kallades, min bror. När han rörde sig runt duktiga flickor på knä och sedan … vad han nu gjorde med dem. Jag svalde en munfull snustorr luft.
”Mathilde!”
Mitt namn skar igen mina trumhinnor och vänder upp och ner på mitt huvud.
”Jag ställde en fråga”, sa Romulus samlat igen.
”F-förlåt”, pep jag. ”Jag är en duktig flicka.”
”Romulus”, sa Romulus.
Med ens stack vassa nålar hål på min självkänsla. ”V-vad? Jag förstår inte …”
”Du talar mig med Romulus. Förstår du?”
Hade jag redan gjort min storebror besviken? Kanske till och med skämt ut honom?
”Mathilde!”
”J-ja, jag förstår. Förlåt mig, menar jag … Romulus.”
”Duktig flicka.”
Duktig flicka. Belöningen värmde lika mycket som min otillräcklighet skavde. Varför utsatte jag mig ens för detta?
”Augustus, ta in Mathilde till sovrummet. Du och jag behöver byta några ord.”
Med stela knän började jag resa mig upp.
”Mathilde”, sa med ens min bror. ”På händer och knän.”
I nästa ögonblick flämtade jag till när en bestämd hand slöt sig om min hästsvans. ”Nu går vi.”
Mina händer och knän och hårbotten sved när jag satte mig tillrätta med fötterna under rumpan bredvid min brors säng. Var sovrummet kyligare än det brukade? Nej, varmare. Och visst luktade det vanilj och … sot? När jag tänkte efter blev jag osäker om jag någonsin varit i min storebrors sovrum tidigare.
”Det började inte bra, Mathilde. Som du förstår behöver Romulus bestraffa dig.”
”Men …” sa jag. ”Jag visste inte …”
Fast Augustus steg var redan på väg bort. Och nu var han Augustus och inte längre Adam. Det insåg jag kallsinnigt.
Augustus och Romulus samtalade om någonting jag inte uppfattade. Romulus pratade mest och ibland skrattade han till. På sätt och vis var jag glad för min brors skull för så vitt jag vet hade han aldrig haft vänner. Även om hans nuvarande vänner var av ett särskilt slag. Och snart skulle hans vän bestraffa mig. Och sedan … kanske göra någonting mera med mig. Det var väl därför jag till sist gått ner till taxibilen? Med ens föll jag fritt.
Och jag föll fortfarande när jag inte längre var ensam i sovrummet.
”Har du väntat länge på mig, Mathilde?”
”Ja …” mumlade jag.
I nästa ögonblick slog blixten ner. ”Nej! Jag menar nej … Romulus.”
”Där ser man”, sa Romulus mystiskt obrydd. Och efter några långa ögonblick fortsatte han:
”Nu ligger det till som följer, du väntar på bestraffning, Mathilde. Det har jag inte glömt bort, för hur skulle det se ut?” Handling och konsekvens som du redan är införstådd med. Ställ dig upp.”
Det gjorde jag på skakiga ben som Bambi på hal is. Sedan förflöt en evighet i tystnad.
”Sträck på dig, Mathilde”, sa Romulus till slut. ”Se där, du kan lyda när du vill det. Åtminstone enkla instruktioner.”
Med ens pyrde mina kinder av ilska. Fy fan för Romulus. Fast ilskan blåste bort lika snabbt som den infunnit sig. Självsäkra fingrar föste först undan min klännings ena axelband, sedan det andra, och i nästa ögonblick rann det tunna tyget nerför min kropp.
”Vänd dig om. Såja. Ner på knä igen. Framför dig är en säng som jag vill du lägger armarna på. Armarna, Mathilde, inte bara händerna. Såja, sträck på armarna, hela vägen, överkroppen mot täcket. Upp med rumpan. Bättre kan du. Duktig flicka!”
Min brors säng doftade nytvättat och det strama påslakanet rev min mage. Mer hann jag inte ta in. För någonting ven genom luften. Ljudet av en handflata som smällde till vatten ekade genom rummet. Nej, det var ljudet av läder mot hud. Sedan kom stinget, det kändes som en bålgeting stuckit min rumpa.
”Aj!” flämtade jag.
Sedan kom smärtan.
”Har du mitt tillstånd att prata, Mathilde?”
”Mmgh …” gnydde jag.
Det ven igen. Mer smärta. Jag kved med sammanpressade tänder och ögonlock. ”Mrrh …”
Igen.
Med ens kippade jag efter andan som jag simmat fyra längder under vatten och i mitt huvud snurrade bara en sak som en ensam disktrasa i en torktumlare – Tilly! Jag ville säga mitt namn. Borde säga det. Ändå höll jag tyst.
”Duktig flicka. Nu är du värd belöning.”
Jag flämtade fortfarande när Romulus instruktioner berättade att jag skulle vända mig om och en kort stund senare hade jag något varmt och hårt som smakade salt och surt mellan läpparna.
”Med tungan, Mathilde. Bli inte girig.”
Mina kinder brände igen, men jag gjorde som jag blivit tillsagd. Noggrant smakade jag på varje millimeter av Romulus.
”Duktig flicka. Du får använda läpparna nu. Bra, Mathilde. Längre in. För visst är du en duktig flicka? Såja, ända in, lite till.”
Jag hostade av kväljningar, svalde och kostade på mig några andetag innan jag var tillbaka över Romulus igen.
”Det räcker nu, Mathilde. Mathilde? Jag sa, det räcker …”
Romulus grymtade till. Sedan försvann han från min mun. I nästa ögonblick träffade någonting ljummet och välbekant min näsa och mina kinder, nog också ögonbindeln, och hakan och rann långsamt ner mot mina bröst.
”Mathilde!” skällde Romulus med grötig röst.
”F-förlåt, Romulus … jag …”
”Nåja”, avbröt han mig. ”Din bestraffning kommer, tro inget annat. Men först behöver du fräscha upp dig, Mathilde. För ett prydligt yttre är en dygd.”
Det sagt drog Romulus en fingerspets över min kind. ”Gapa, Mathilde.” Och slutade inte förrän han långt om länge ansåg mig ren och värdig honom igen.
”Såja, nu ser du bättre ut”, sa Romulus medan jag försökte svälja ner det sista salta kladdet som fastnat på min tunga. ”Är du kåt, Mathilde?”
Frågan träffade mig som ett slag i magen, hårdare och mer oväntat än någon piska. ”Va?”
”Jag frågade om du är kåt, Mathilde.”
”J-jag vet inte … hur ska jag veta det?” stammade jag.
”Mathilde, känner du inte dig själv?”
”J-jo, men … jag …”
”Känn efter, Mathilde.”
”H-hur menar du?”
”Tänk efter, Mathilde.”
”Jo, men … mina händer sitter fast …”
Med ens lät Romulus mig irriterad. ”Behöver jag hjälpa dig med allt, Mathilde?”
”Nej, Romulus …” mumlade jag med svidande kinder.
Mödosamt försökte jag lirka in en hand under min rumpa.
”Nå?” sa Romulus otåligt.
Jag var fuktig. Nej, blöt. Det rann från mig. Hur kunde mitt tillstånd undgått mig? Jag förstod ingenting. Samtidigt bubblade en längtan upp inom mig.
”Svara mig, Mathilde.”
”J-jag är blöt … Romulus”, mumlade jag med blicken fäst mot golvet.
”Se på mig, Mathilde. Duktig flicka. Förklara för mig varför du är blöt.”
Jag svalde. ”För att jag är … kåt …”
Det var jag. Min kropp skrek efter uppmärksamhet och inte ens tre nya rapp mot min rumpa ändrade på det. I nästa ögonblick lyfte mannen bakom mig som jag inte ens visste namnet på upp mina höfter och ögonblicket efter var han i mig.
Romulus flämtade lika illa som jag. Annars var rummet tyst. En bil kom och försvann på gatan nedanför. Någonstans i huset tappade en granne någonting i golvet. Och i rummet bredvid satt min storebror. Jag hade inte skänkt honom en tanke förrän nu. Och med ens brann mina kinder som någon skvätt bensin på dem. Längre hann jag inte tänkta, för Romulus tryckte till mig igen. Instinktivt kilade jag fast mina vassa klackar i mattan och höll emot som jag kämpade för mitt liv.
”Mathilde, våga inte komma förrän jag ger dig tillstånd.”
Jag somnade innan Romulus lämnat lägenheten och vaknade ett halvt dygn senare i en säng som inte var min och i ett raffset som var lika medtaget som mig. Var jag kvar hos Adam? En efterhängsen solstråle stack mig i ögonen som den i egenskap av guds förlängda arm upplyste mig om vem jag var och vad jag gjort. Och om det nu verkligen var gud som talade till mig var han inte nöjd med mig, så mycket förstod jag. På den punkten var gud och jag eventuellt överens. Fast jag behövde nog ett halvt dygns sömn till innan min hjärna åter var i funktion, sådan var oordningen i mitt huvud.
”Hur mår du, Tilly?” Adam hade blicken fäst på en punkt långt förbi mig och höll en t-shirt som passerat sitt bäst före datum för länge sedan med något utländskt universitets logotyp på i handen.
”Vet inte”, mumlade jag sanningsenligt. Jag var för trött för att ens känna efter.
”Kan jag vända mig nu?”
”Tror inte du vill se på mig, Adam. Jag ser nog inte klok ut …”
Adam gav mig ett varmt leende som var nytt för mig. ”Alla ser snygga ut i en t-shirt från Stanford.”
”Kul”, muttrade jag surt. Ändå drog en osynlig hand mot min vilja i mina mungipor och höll sig kvar ända till min storebror fick något allvarsamt i blicken.
”Tilly, är jag en dålig bror?”
”Jag vet inte …” sa jag med en suck.
”En dålig storebror i alla fall?”
Nej, Adam var inte en dålig storebror. Inte ens en dålig bror. Han hade trots allt slagit vakt om mig i rummet intill, hur konstigt det än lät. Och det betydde någonting för mig. För även om jag ville skylla allt på honom kunde jag inte förmå mig.
”Är det nått fel på mig, Adam?”
Min storebror slog sig ner vid fotänden. ”Inte det minsta, Tilly. Men du, ta min säng i natt, jag sover i soffan. Så pratar vi mer imorgon, för jag tror du behöver sova nu. Okej?”
För en gångs skull förlikade jag mig med min storebrors mästrande. Han hade rätt. Jag var mer än trött, utmattat var bara förnamnet. Det kände jag nu. Hela min kropp värkte och mitt huvud var fullt med mos när jag drog täcket långt över näsan.
”Adam”, ropade jag när min bror precis försvunnit ut från sovrummet.
Snabbt som en vessla uppenbarade han sig igen i dörrposten. Eller bara som en påpasslig storebror som hyste sympatier för sin lillasyster. ”Ja, Tilly?”
Jag sög på orden under några sekunder. Det var en dum tanke som snurrade runt i mitt huvud och den kunde lika gärna vänta till imorgon. Eller allra helst förbli en tanke som aldrig blev till ord. Ända frågade jag:
”Var det inte konstigt. Du vet. Sitta i rummet intill och höra allt som pågick här inne, med mig … och …”
”Ja?”
”Och få bilder i huvudet, om du nu fick det.”
Under några ögonblick såg det ut som Adam försökte pussla ihop ord till meningar. Sedan sa han med ett snett leende:
”Tilly, jag har levt vägg med vägg med dig i nitton år och jag har redan hört ett och annat.”
Med ens kliade mina kinder igen och när den värsta klådan till slut gått sin väg sa jag:
”Adam, kan du tänka dig att stanna här i natt? Bredvid mig. Jag tror nämligen jag behöver min storebror mer än någonsin just nu.”
Mathilde
- Jag, Mathilde – del 1
- Jag, Mathilde – del 2
- Jag, Mathilde – del 3
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.