Jag låg nerkrupen i soffan och kände mig som en urvriden disktrasa. Somna kunde jag inte, det var lönlöst att ens leka tanken. I stället lockade en mörk prick i taket, hur den nu hamnat där. Och när. Pricken var kanske förra ägarens verk, Klas eller vad han nu hette, eller någon innan honom, den kanske rentav suttit där den satt längre än jag andats luft på den här planeten. Mer än tjugosex år det vill säga. Det var inte helt otroligt att den till och med överlevt två världskrig och redan firat sin hundraårsdag. Klart var i varje fall att både pricken och en urvriden disktrasa hade mer värdighet än mig.
Egentligen, när jag tänkte efter och det gjorde jag så mitt huvud knakade, borde jag inte bekymra mig. Jag hade suttit på golvet i min storebrors kök, det var allt. Visserligen också fått några anvisningar som benämnts som instruktioner, även om det i mitt tycke, och särskilt nu i efterhand mest rört sig om översitteri. Som att skala en apelsin till han blivit nöjd, vilken han aldrig blev. Jag tror jag pilade bort det vita innanför skalet i minst en timme. Det var allt. Inga konstigheter, som sagt. Ändå hade jag redan hunnit kräkas både en och två gånger efter min storebror lämnat lägenheten och en tredje kändes inte långt bort.
Några långa timmar efter midnatt tänkte jag äntligen på annat. Närmare bestämt på smutstvätt, för imorgon var det tvättdag. Jag tvättade alltid om söndagarna och till grannarnas förtret flyttade jag aldrig bokningspluppen. Den satt där den skulle och där satt den bra och tur var väl det. Det rådde faktiskt viss osäkerhet var nyckeln ens höll hus nuförtiden.
Jag vaknade av telefonens pip. Meddelande från Adam berättade skärmen för mig. Skärmen förklarade också att klockan var över elva och jag därmed missat min tvättid. Fan, jävla skit i helvetet! Jag låg kvar en stund och tyckte synd om mig själv för fler anledningar än jag kunde räkna medan regnet smattrade mot fönsterrutorna. Till slut, lika surmulet som vädret utanför, plockade jag upp telefonen igen svajpade mig fram genom Tinders gedigna utbud.
Tinder var som vanligt en kakafoni av mer eller mindre påklädda män med profilbeskrivningar fyllda med en blandning av små och stora lögner. Åtminstone antog jag det. Dessutom hade jag enstaka bevis om än anekdotiska. Jag svajpade bort de flesta och funderande under några ögonblick på att gå i kloster då någonting plötsligt kittlade mitt intresse.
Jag knåpade som bäst på mitt sjunde meddelande till mannen som kostat på sig både tröja och byxor till sina bilder när telefonen pep igen. Liksom innan ignorerade jag min bror. Även hans tredje meddelande. I stället sydde jag ihop ett charmigt svar som vem som helst skulle falla för till den okända mannen i merinoull och tryckte på skicka. I samma veva ringde telefonen.
”Sovit gott?” undrade min storebror.
”Som en stock”, svarade jag medan jag innerligt ångrade att jag tryckt fram samtalet. ”Vad vill du, Adan?”
”Vill kolla om allt är bra med dig, Tilly. Är det?”
”Har aldrig mått bättre”, svarade jag snabbt. ”Du, nu måste jag gå till tvättstugan.”
Två lögner i en smäll. Snyggt jobbat. En halvtimme senare tog jag mig ur soffan och begav mig ut i höstrusket. När jag kom tillbaka väntade Adam i trapphuset utanför min ytterdörr.
”Hur kom du in?” frågade jag min bror som man tilltalar en person man helst sett befinna sig på andra sidan jordklotet.
”På samma sätt som igår. Jag kan portkoden”, svarade min bror med ett snett leende.
”Jaha”, muttrade jag. ”Hade du inte annat för dig idag?”
”Hur mår du, Tilly?”
”Har redan svarat på den frågan. Kan du flytta på dig, tack?”
Adam slängde en menande blick mot papperskassen med stor Hemtex-logotyp på som jag höll i handen och med ens brände mina kinder.
”Min tvätt blev stulen!” snäste jag.
”Det kommer alltså inte stå en överfull tvättkorg i ditt badrum?” sa min bror som om jag redan välkomnat honom in.
”Vad vill du?” sa jag och satte ner två tekoppar på köksbordet medan jag intensivt ångrade att jag släppt in min bror.
”Kolla hur det är med dig”, svarade Adam och framstod som väldigt rak och sanningsenlig vilket visserligen inte förvånade mig. Det var sådan han var, på gott och ont. För stunden mest ont.
”Mjölk i teet?”
”Tilly, jag kan hjälpa dig med sängen, färgen borde torkat vid det här laget.”
”Behövs inte”, sa jag. ”En kompis kommer snart och hjälper mig.”
”Vem då?”
”Ingen du känner. Är nog bäst om du går nu.”
”Jag förstår att du tycker gårdagen är jobbig, och ja, jag gick för fort fram …”
”Ingenting hände igår!” fräste jag. ”Glöm igår för det har jag gjort. Från och med nu pratar vi aldrig mer om det och fortsätter ses några gånger om året som ingenting hänt, för ingenting hände, och så firar vi som vanligt jul i Sundsvall. Hur går jobbet?”
”Det frågade du igår”, sa Adam.
”För i helvete, Adam. Lyssnar du ens på mig? Jag var korkad som gick med på ditt idiotiska påhitt men gjort är gjort och nu är det glömt, överspelat, passé. Okej? Förresten behöver du gå nu, snart är min kompis här.”
~~~
Måndagen blev en prövning. Först strulade tunnelbanetåget och jag blev sen till min första lektion och efter lunch visade rektorn mig några email från upprörda föräldrar, som han dessutom behagat skriva ut och förtydligat det mest trängande med röd märkpenna. Inte heller tisdagen vände andra kinden till och på onsdag eftermiddag efter min sista lektion väntade ett föräldrapar med mord i blicken utanför klassrummet. Det skulle inte förvåna mig om de förvarade både högafflar och snaror i bilen.
”Varför fick inte Sigrid maxpoäng på provet?” undrade de blodtörstigt när fällan slagit igen.
”För Zimbabwe ligger inte i Sydamerika”, svarade jag så behärskat jag förmådde.
”Det förklarar inte poängsättningen på fråga fem.”
Jag sneglade längtansfullt på klassrumsdörren. ”Så vitt jag vet är inte bräckt vatten en läskedryck.”
”Om du någon gång kom i tid skulle barnen lärt sig det!” väste föräldraparet. Med ens såg jag likheterna med monstren som utvinns ur lera i Sagan om ringen.
När jag kom hem tog jag en varm dusch och klädde sedan upp mig innan jag lämnade min lägenhet för middag. Några timmar senare kom jag hem i sällskap med en börsmäklare.
”Du och din bror har alltså en kylig relation”, konstaterade finansvalpen. Han hade alldeles nyss rullat av mig och låg och flämtade bredvid.
”Har vi?” sa jag och rättade till mitt hår.
”Det sa du under middagen.” Sedan flinade han till. ”Du, vad säger du om en omgång till, nu när jag ändå är här?”
Ja, varför inte? Han hade trots allt hjälpt mig ställa sängen till rätta. Snart befann jag mig djupt ner i min madrass med en flåsande börsmäklare som täcke. Var den finstickade tröjan i merinoull hamnat var desto mer oklart.
När jag fått sängen för mig mig själv vandrade mina tankar tillbaka i tiden. Till när jag satt på golvet i mitt eget kök och följde instruktioner. Var det verkligen så illa som det lät? Det fick jag inte bukt med. Jag var i alla fall ingen undergiven tjej, just det utrönande jag kvickt. Jag hade både examen från universitet och jobb, stod på mig mot både den ena och andra, må det vara kvävande föräldrar eller bråkiga elever, ibland klagade grannar eller rektorn själv. Och även om börsmäklaren slutligen tagit mig bakifrån var det något jag gått med på för att få sängen för mig själv.
Problemet låg i Adam för han var trots allt min storebror. För det var framför min bror jag satt mig på knä och följt den ena instruktionen efter den andra som kommit från hans mun. Även om det inte var tal om så värst många instruktioner. Och inte heller var det tal om något sexuellt, gud förbjude, det var det verkligen inte. Adam var min bror. Fast om han inte varit min bror, säg någon helt annan, kanske en mindre beskedlig finanshaj från Tinder än den jag nyss kört iväg, kanske saken varit annorlunda. Inte för jag var undergiven, det var jag absolut inte, eller ens känt känslor som jag ville återvända till, men ändå. Jag tuggade en stund på läppen innan jag till sist sträckte mig efter telefonen.
”Är du vaken?” frågade jag.
”Jag pratar med dig nu”, sa Adam.
Jag såg förbi min brors spydiga svar och fortsatte:
”Du, jag tror vi måste prata.”
Tre dagar senare ögnade min storebror igenom mig från topp till tå och tillbaka upp igen. Kanske hade jag tagit i för mycket. Trots allt hade jag krupit in och ur tre klänningar innan valet föll på en fjärde innan jag parkerade mig i badrummet med hårfön och stapel smink högre än Eiffeltornet. Vilket man kunde undra varför, det gjorde åtminstone jag. För just nu ville jag mest av allt vända på mina höga klackar och ta tunnelbanan hem igen. Fast det var så dags.
”Du har klätt upp dig”, slog Adam fast.
”Ska träffa någon efteråt”, svarade jag kort. ”Får jag komma in eller tror du jag gått och blivit vampyr?”
Adam gav mig ett snett leende innan han välkomnade mig in.
”Det doftar gott”, sa jag när fått av mig kappan som min bror hängde upp.
”Burgundisk gryta”, sa han. ”Vinet är från Australien.”
Jag himlade med ögonen. ”Synd, jag dricker bara Nya zeeländskt vin.”
Min bror gav mig ett till leende. Två leenden utan en dryg kommentar emellan. När hände det sist?
”Du …” började jag halvvägs in i maten.
”Ja?”
”Alltså. Hmm. Det där som hände i lördags …” fortsatte jag innan jag kom av mig.
”Jag hoppas du blev nöjd med färgen. Själv tycker jag den blev för mörk.”
”Skärp dig”, snäste jag. ”Var det konstigt gjort?”
”Att hjälpa sin lillasyster måla om? Inte alls.”
Jag blängde på Adam till mina ögon sved.
”Jaha, menar du det som vi aldrig mer ska prata om? Jag ser ingenting konstigt i vad som hände, förstår om du tycker så.”
Under några ögonblick avskydde jag min storebror. Åtminstone hans mästrande attityd.
”Ja men, alltså …” sa jag medan jag letade efter ord. ”Du är faktiskt min bror. Och jag är din syster.”
”Syskon med andra ord”, sammanfattande Adam som jag inte förstod bättre.
Fy fan för min storebror. Jag fortsatte stirra ner honom.
”Tilly”, fortsatte Adam och tur var det för jag hade laddat upp rejält. ”Jag hjälpte dig att måla om och sedan hjälpte jag dig utforska nya sidor av dig själv. Inget fel med någotdera, enligt mig. Men vad är det egentligen som irriterar dig, att du utforskade dem med din bror eller överhuvudtaget?”
”Jag ville inte utforska någonting!” fräste jag.
”Så lät det inte i lördags. Men det är okej att ändra sig”, sa min storebror förnumstigt.
”I alla fall inte med dig, för du är min bror, Adam. Det känns jävligt fel!”
”Jag förstår om det var omtumlande. Det är en stor sak att ta in och bearbeta och …”
”Det var inte jag”, avbröt jag ilsket. ”Det där är inte jag! Jag inte undergiven någon! Allra minst dig, Adam.”
”Tilly, nu pratar du om två olika saker igen. Att vi är syskon samt din dragning till undergivenhet. Vad vill du prata om först?”
”Båda sakerna!” snäste jag. Jag blängde en stund på min snusförnuftige storebror. ”Och förresten dras jag inte till nånting alls!”
”Vad kände du när satt på golvet?” sa Adam som han inte lyssnade på mig.
”Hur dumt det var”, muttrade jag.
”Någonting mer?”
”Verkligen inte!” Förutom det jag faktiskt känt. Det hade börjat som en tung blyklump i magen som långsamt tinat upp till klåda. Sedan någonting pirrigt, som smitit ändå upp till mitt huvud och vidare ut i kroppen och kliat mig inifrån. En både bra och dålig känsla, men det dåliga hade känts ganska bra. Åtminstone lockande. Det fanns någonting irriterade befriande i att ge upp sig själv, det insåg jag. Tyvärr. Och nu, verkade det dessutom som Adam läste mina tankar, för plötsligt log han mot mig.
”Smakade maten bra, Tilly? Eller ska jag säga Mathilde.”
Jag svalde. Kände mig varm. Var min bror frusen av sig och skruvat upp termostaten till max och lite till?
”Mathilde, sätt dig på golvet.”
Huvudet snurrade.
”Behöver jag upprepa mig, Mathilde? Sätt dig på golvet nu.”
Aldrig i livet! Ändå lockade golvet som det ropade efter mig. Mathilde, sätt dig. Mina ben förrådde mig först. Sedan hjärta och lungor, med ens andades jag igen om än korta, täta andetag, kroppen fick åtminstone syre igen. Jag satte mig omsorgsfullt tillrätta, försiktigt som jag inte ville rynka ner min klänning. Golvet var lika kallt och hårt som jag mindes det. Hårdare när jag vek in fötterna under mig innan jag till sist lade händerna i knät.
”Duktig flicka. Du lär dig. Vänta här, jag är snart tillbaka.”
Vad nu? Adam lämnade köket, rotade en stund med någonting i vardagsrummet. Sedan var han tillbaka.
”Varsågod, Mathilde.”
Min bror höll fram ett litet fyrkantigt paket knappt större än en kaffeförpackning inslaget i glansigt presentpapper med ett rött band omkring.
”Öppna”, instruerade min bror.
Motvilligt tog jag emot paketet. Rosetten bråkade men gav till slut med sig. Sedan lirkade jag bort pappret. Bakom locket gömde sig en bit svart läder.
”Vad är det här?” pep jag.
Någonting skimrade till i lådan. Det såg ut som ett spänne.
”Plocka upp din present, Mathilde.”
Min puls skenade och köket snurrade för med ens förstod jag vad läderremmen mina händer var för någonting – ett halsband. I ena änden satt ett spänne i krom och i den andra en stropp. Mitt på halsbandet en lika polerad ögla och i öglan dinglade en rund metallbricka. Mathilde stod ingraverat. Det var inte sant. Ändå glasklart.
”Mathilde. Vad säger man?”
Jag sneglade upp på min bror. Brickan var ingenting han köpt i matbutiken runt hörnet. Den var beställd, det insåg jag. Åtminstone dagar före idag. Köket snurrade snabbare. Jag svalde. Min bror harklade sig.
Jag tittade upp igen. Adam framstod med ens som en hög staty i marmor, tung och obeveklig, någonting som kunde stå där den stod i tusen år till. Minst.
”T-tack …” fick jag nätt och jämt ur mig.
”Tycker du om din present, Mathilde?”
Min brors fingrar brände min hals medan lädret var kallt som snö och spännet kallare än is.
”Sitter det lagom hårt?” frågade min bror.
Jag nickade. Trodde jag i alla fall. Det var svårt att avgöra eftersom golvet skakade som min brors lägenhet hamnat i epicentrum för en jordbävning med tio på Richterskalan. Eller var det bara jag som rös.
”Halsbandet klär dig, Mathilde. Kom ut i vardagsrummet när du diskat färdigt.”
Vad i helvete? Jag diskade och torkade glas med brinnande kinder och sedan tallrikar och grytor och hela tiden rasslade brickan i mitt halsband. Känslan av förnedring klöste mig inifrån. Samtidigt kändes allt enkelt. Jag visste vad som förväntades av mig och ingenting annat distraherade. Dessutom skulle Adam bli nöjd. Det fanns en tillfredställelse i det, medgav jag motvilligt.
”Slå dig ner, Mathilde.” Adam gestikulerade mot golvet framför sig. ”Gick det bra med disken?”
Jag nickade till svar.
”Jag kontrollerar om en stund. För säkerhets skull.”
Blänkte verkligen glasen tillräckligt mycket? Med ens rös jag.
”Gapa.”
Vad nu?
”Mathilde, jag sa gapa. Det betyder att du ska öppna din mun.”
Jag svalde. Vad handlade det här om?
”Mathilde!” sa min bror plötsligt strängt.
Jag svalde igen innan jag försiktigt särade på läpparna.
”Bättre kan du.” Adam sträckte sig fram och plockade upp ett chips från skålen på det lilla vardagsrumsbordet. ”Din belöning. Böj dig fram. Vänta. Varsågod att ta chipset.”
Ett chips? Vad fan var det för belöning? Jag tuggade långsamt medan mina öron glödde och ögon brann.
”Är det inte gott? Det är din favoritsmak, Mathilde”, sa Adam som lutat sig tillbaka igen.
Chipset smakade ingenting. I varje fall inte jalapeno som det brukade göra. Med ens skavde halsbandet. Vad hade jag egentligen förväntat mig för belöning? Med kroppen stinn av panik försökte jag rensa mina tankar. Jag vände hastigt ner blicken och hoppades att min bror inte sett mina rosiga kinder.
När jag tuggat klart reste sig Adam och gick ett varv runt mig medan hans skor smällde mot parkettgolvet. Visst låg det en matta här innan? Min storebror avslutade med ett halvt varv till innan han stannade bakom mig.
Där stod han och gjorde ingenting i vad som kändes som en evighet. Sedan flämtade jag till.
Han rörde mig! Adam föste försiktigt en hårlock tillrätta bakom mitt öra. Jag svalde. Sedan rättade han till håret bakom mitt andra öra med fingerspetsar kändes som knivblad och bomull på samma gång. Jag fick inte ihop det. Det enda jag fick ihop var att mina lungor slutat fungera. Med ens blev rummet mörkt.
”Vad gör du, Adam”, flämtade jag.
Någonting skymde min syn.
”Sch.”
”M-men …” stammande jag och sträckte med ens händerna mot ansiktet.
”Händerna i knät, Mathilde”, sa min bror lugnare än Mälaren en vindstilla dag. ”Du har en slips över ögonen.”
Återigen kämpade jag med andningen. Inte för det någonsin varit enkelt sedan jag lämnade köket.
”Kommer du ihåg stoppordet?”
Jag nickade hastigt. Tilly. Skulle jag få användning för det? Den känslan var inte långt bort för nu darrade jag som en övergiven kattunge. Det här var någonting helt annat än att skala apelsin, diska eller bli matad med chips. I nästa ögonblick sopade Adam bort tankegången i mitt huvud.
”Sträck på ryggen, Mathilde. Bättre. Duktig flicka.”
Soffan knarrade hotfullt när Adam satte sig ser bakom mig. Utan syn var mina öron på helspänn och med ens förstod jag hur en inspärrad katt känner sig. Vad var det som lät? Chips. Adam tuggade. Och nu då, är någon mer i rummet? En istapp gled nerför min rygg. Nej, det måste vara teven. Adam såg på nyheterna. Vad i helvete. Vad handlade det här om?
”Gapa”, begärde min bror två nyhetsinslag senare. Något salt nuddade min läpp. Aha, bara ett chips.
”Duktigt flicka”, berömde Adam mig när jag tuggat klart. Sedan klappade han mig på håret.
Fy fan. Förnedrande var bara förnamnet. Det kändes … på något sätt bra. Jag svalde. Adam tittade på teve.
”Adam”, mumlade jag när nyhetssändningen gått över till vädret. Imorgon skulle bli en mulen dag. Och ganska kall.
”Sch”, hyschade min storebror mig.
Jag svalde igen.
”Hur länge ska jag sitta här?”
Adam svarade med kompakt tystnad. Enbart mörkret och teven lät.
Efter vad som kändes som en evighet senare sa min bror:
”Önska dig något, Mathilde.”
Jag ryckte till.
”Som vad?” sa jag när jag samlat mig.
”Vad du vill.”
”Jag … jag har ingen aning.”
”Ingen aning? Har du inga ambitioner här i livet, Mathilde?”
Med ens brände mina kinder. Jävla översittare.
”Mathilde, det var inget erbjudande”, fortsatte min bror. ”Jag gav dig en instruktion. Önska dig någonting, Mathilde.”
”Mina knän gör ont.”
”Jaså? Sträck på dig då, om det är vad du önskar dig.”
Skulle det göra honom besviken, om jag reste mig upp? Varför jag nu brydde mig om det, för Adam var en översittare. En mobbare. Helt klart. Ilskan som sjudit inom mig kokade upp.
”Varför är du en fitta, Adam?!” fräste jag. ”Säg bara vad du vill göra med mig!”
En kompakt tystnad tjockare än olja sköljde över rummet och hängde kvar som en iskall filt innan Adam till slut harklade sig och sa:
”Ursäkta mig?”
”J-jag …”
”Det var inte snällt sagt, Mathilde.”
”F-förlåt … jag menade inte …”
”Tyst, Mathilde!”
Mina tinningar bultade. Adam hade höjt rösten och det var oväntat. Jag försökte svälja. Det gick inte. Jag försökte igen. Nej. Min hals var för torr.
”Mathilde”, fortsatte han samlat. ”Som du förstår behöver jag bestraffa dig.”
Adams ord träffade mig som en knytnäve i magen. I nästa ögonblick förväntade jag mig en örfil som aldrig kom. I stället försvann min storebrors steg bort. Kvar satt jag med skälvande knän mot parkettgolvet och om inte grannarna hörde bodde min bror i en bunker. Väntan var värre än en örfil och när Adams steg närmade sig igen var jag sekunder från att kräkas.
”Händerna bakom ryggen, Mathilde.”
”Va?” pep jag.
”Du hörde vad jag sa.”
Adam var varesig ömsint eller våldsam. Mest bestämd. Beslutsamt virade han vad jag kände som ett rep runt mina handleder. Det sved, men jag höll åtminstone det som ville ut kvar inom mig.
”Vad gör du, Adam?” Jag tror jag snyftade.
Min bror virade repet ett varv till. Sedan drog han åt.
”Aj …”
”Gapa.”
Varför? Med ens hade jag något mjukt och fluffigt i munnen. Det smakade tyg. Lönlöst försökte jag spotta och fräsa.
”Samla dig, Mathilde.”
Jag kippade efter andan som jag sprungit ett hundrameterslopp över en maratondistans. Det var nästan lika dödfödd som att fräsa och spotta.
”Du var olydig, Mathilde. Det förstår du. Och förhoppningsvis förstår du också att din bestraffning är en konsekvens av det. Förstår du det?”
Kanske. Eller, ja. Jag förstod. Det fanns till och med något rimligt över det hela. Fast det var inte därför paniken slagit sina sylvassa klor i mig. Det var för känslan som pyrde i min mage. Och längre ner. En ljummen, kittlande känsla som jag väl kände till. Med ens spottade jag ut vad jag nu fått intryckt i munnen. Saliv rann fritt nerför min haka och jag kväljde och hostade om vartannat.
I nästa ögonblick sköljde en mullrande flodvåg iskall panik över mig och innan jag själv förstod varför utbrast jag:
”Tilly!”
Mathilde
- Jag, Mathilde – del 1
- Jag, Mathilde – del 2
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.