Det här är del 1 av 1 i Mathilde

”Det gjorde vi bra!” sa jag förtjust och tog några steg tillbaka.

”Blev väldigt grönt”, sa Adam.

Adam stod i dörrposten bakom mig och när jag sa vi, menade jag egentligen honom. Min storebror stod nämligen bakom det mesta av jobbet från inköp av rollers och penslar, tejp och täckpapp till målartvätt och spackel. För att inte tala om själva arbetet. Min egen insats hade mest handlat om val av kulör vilket på sätt och vis var rimligt, det handlade trots allt om mitt sovrum.

”Eftersom det gick så bra som det gjorde kan vi väl fixa vardagsrummet nästa helg?” sa jag.

Min bror harklade sig i stället för att svara. Det var väl visserligen ett slags svar i sig självt, även om jag hellre önskat ett annat svar.

”Nästa helg då?” sa jag och kikade bedjande över axeln.

Igen svarade Adam utan ord. Uttrycket som mötte mig sa tyvärr allt – nej i stora, blinkande neonbokstäver följt av tre utropstecken.

”Kom igen, brorsan”, försökte jag med stora hundvalpsögon och putande läpp med tillhörande läspning. ”Schnääälla!”

Min storebror skakade på huvudet. ”Har saker att stå i nästa helg. Dessutom behöver jag röra på mig nu.”

Jag lyfte ett oförstående ögonbryn. ”Och vad är viktigare än att hjälpa sin lillasyster?”

Det var en uppriktig fråga. Mig veterligen var Adams kalender sällan fullkladdad, han var nämligen inte typen som flängde runt i onödan. Så vitt jag kände honom.

”Inget som du har med att göra med, Tilly”, svarade Adam stelt som en pinne. ”Försök låta bli att fingra på väggarna till imorgon.”

Med ens fick jag allergiska utslag. Jag avskydde när min bror var nedlåtande, vilket han ofta var. Det kanske var något patologiskt som kom med storebrorskapet? Eller så visste han inte bättre. Ändå var det trevligt att ha honom i lägenheten för numera sågs vi inte särskilt ofta.

”Fast du kan inte gå hem redan. Jag har köpt chips och vin och sen beställer vi sushi”, sa jag.

”Sedan när gillar jag sushi?”

”Pizza då”, sa jag med en suck. ”Vad som helst, du bestämmer.”

”En annan gång. Klockan är mycket.”

”Tråkmåns”, muttrade jag följt av en fnysning.

Adam var en tråkmåns. I varje fall i mina ögon. När vi var mindre spelade han schack medan jag var i väg på fotboll och när jag började gå ut på stan satt han hemma och slukade böcker som en hungrig varg. Och som jag förstod saken hade inte mycket förändrats sedan dess.

”Okej, ett glas”, sa min bror följt av en djup suck. ”Men förvänta dig ingen hjälp med vardagsrummet nästa helg.”

”Vi får väl se”, sa jag med ett leende innan jag skuttade iväg till köket och dukade fram vinglas och chips.

”Tack, det räcker”, protesterade min bror när jag fyllde hans glas mer än brukligt.

”Det är gott”, sa jag. ”Sauvignon blanc från Australien.”

”Det står Nya Zeeland på flaskan”, påpekade Adam.

Jag viftade bort min storebrors tillrättavisning med ett whatever och knuffade chipsskålen åt hans håll.

”Vad är det här?!” flämtade Adam och kippade efter andan.

”Chips”, svarade jag förvånat.

”Schtarka zips”, flåsade min bror samtidigt som han flämtade som en törstig labrador. 

”Ja, det är jalapeno”, fnissade jag.

”Tilly, du vet att jag avskyr stark mat”, sa Adam surt.

Jag gav min bror ett oskyldigt leende innan jag fnissade fram:

”Sluta stirra på mig så där, du är obehaglig.”

Till slut sänkte min bror garden. ”Finns det verkligen ingen annan du kan be om hjälp med vardagsrummet?”

Jag skakade på huvudet. ”Nej. Och dessutom är det kul att träffa dig. Vi ses knappt längre.”

Det var sant. Sedan min bror flyttade till Stockholm för åtta år sedan och jag efter två år senare sågs vi på sin höjd lika många gånger som en människa har fingrar på vänsterhanden, tummen borträknad.

”Vi ses bara när du behöver hjälp med något”, muttrade Adam.

”För du aldrig ringer mig”, konstaterade jag.

”För att vi inte har något gemensamt, Tilly?”

”Nej, eftersom du avskyr människor, Adam.”

Min storebror gav mig ett drygt leende. ”Vi är helt enkelt olika, du och jag.”

”Tack, jag vet. Jag känner dig, brorsan.”

”Det tror jag inte att du gör”, sa han med eftertryck.

Nähä? Jag lyfte på ett ögonbryn. Vem tror han att han var? Sedan släppte jag snabbt saken. Det var inte värt att gräva gropen djupare. I stället knuffade jag vidare samtalsämnet.

”Jag kanske kan hjälpa dig med något?”

”Allvarligt talat tror jag inte det.”

Men ens blev jag påmind varför vi sällan träffades. Min bror var en uppblåst besserwisser med doktorsexamen i fysik som han erhållit i rekordfart och dessutom, som ingen förutom gud förstod, var han begåvad med viss händighet. Själv var jag bara mellanstadielärarinna, för att använda min brors ord.

Jag blängde en stund på honom vilket inte verkade bita. Det hade det aldrig gjort.

”Kan du hjälpa mig med vardagsrummet nästnästa helg då?”

Min bror iakttog mig med en road min. ”Om du ber mig.”

”Jag bad dig nyss, Adam”, sa jag med en suck.

”Be mig igen. Den här gången utan att sucka.”

Jag höjde ett ögonbryn medan min storebror gjorde ingenting. Han satt där han slagit sig ner och såg ut som han menade vad han sagt.

”Okej …” muttrade jag.

”Inget mutter.”

”Adam”, sa jag när jag samlat kraft till kommande förnedring. ”Kan du hjälpa mig måla om mitt vardagsrum. Det vore hemskt snällt av dig och högst uppskattat.”

”Bättre”, sa Adam med ett nöjt. ”Men bättre kan du.”

”Lägg av”, sa jag med en suck. ”Menar du allvar?”

Adams min sa allt. Den dröp av allvar.

”Jaja”, muttrade jag.

”Nu muttrar du igen, Tilly.”

Jag tog ett djupt andetag. ”Snälla, Adam. Hjälp mig måla om mitt vardagsrum, jag ber dig på mina bara knän. Snälla du?”

”Självklart hjälper jag dig”, svarade min storebror innan jag knappt avslutat meningen.

”Toppen!” utbrast jag glatt. Det gick trots allt enklare än jag föreställt mig; kvinnlig charm eller en lillasysters hjälplöshet, vad det nu berodde på. ”Pizza?”

”Pizza”, sa min bror som med ens såg ut att trivas i mitt sällskap.

Kommande fem minuter dividerade vi om vilka pizza som smakade bäst och till sist vann jag diskussionen. Kebabpizza var godare än Margarita. Ändå knackade pizzabudet på med en bakad rund deg med tomatsås och ost på. Efter pizzan drack vi mer vin medan vi spelade vändtia som min bror vann för att han räknade kort. På det hela taget hade vi förvånansvärt trevligt, tyckte jag. Vad Adam tyckte var inte lika självklart.

”Dejtar du någon?” frågade jag när jag fått storstryk för tredje gången.

”Har inte tid med sånt”, svarade Adam.

”Försök inte”, fnittrade jag. ”Berätta.”

Min storebror ryckte på axlarna. ”Du vill inte veta, Tilly.”

”Annars hade jag inte frågat”, sa jag. ”Vad heter hon?”

”Tilly, jag träffar ingen just nu.”

”Det betyder att du träffat någon tidigare”, fnissade jag förtjust. ”Varför tog det slut?”

”Vilken färg tänker du dig i vardagsrummet?”

”Nu försöker du byta samtalsämne, Adam …”

”Det finns ingenting att berätta”, sa Adam irriterat.

Vilket jag struntade i. ”Var hon blond med stora bröst?”

”Kan du sluta vara så mycket lillasyster?” sa Adam med en suck.

”Tyvärr biologiskt omöjligt”, fnissade jag. ”Varför vill du inte berätta?”

”Mathilde!” röt plötsligt min storebror. ”Nu räcker det.”

Med ens drog jag öronen åt mig. Adam kallade aldrig mig Mathilde. Ingen gjorde det, inte ens våra föräldrar. Alla kallade mig Tilly och med facit i hand skulle mamma och pappa döpt mig till det, eller något annat. Till exempel Lovisa eller Gun-Britt eller varför inte Alice, det var ett tjusigt namn.

”Förlåt”, pep jag. Min ursäkt kom oväntat spontant.

Adam nickade till svar.

”Du vet att du alltid kan prata med mig”, fortsatte jag lågmält. ”Om du vill, det vill säga. Jag kan trots allt ett och annat om dejting.”

Han nickade igen innan en kort tystnad infann sig.

”Adam, hur är din drömtjej?” försökte jag efter en stund.

Min storebror svarade med mer tystnad.

”En smart fysiker som du?”

Nu suckade min bror. En typisk varningssignal. Ändå fortsatte jag.

”En fotomodell som sällan har kläder på sig?” sa jag och smög in ett leende.

Med ens verkade min storebror förlorat sig i tankens värld. Som om han plötsligt fördjupat sig i någon av fysikens stora gåtor, som teori om allt eller åtminstone hur kvantmekanik och den allmänna relativitetsteorin hänger ihop. Eller vad det nu var frågan om.

”Brorsan?”

”Tilly”, sa Adam långsamt som om han till slut fått bukt med universums hemligaste hemligheter. ”Jag dras till kvinnor med vissa egenskaper.”

”Som stora tuttar?” fnissade jag.

Adam grymtade plågat.

”Eller tjejer som suger av dig varje morgon och sedan sväljer allt?” fnittrade jag.

”Kan du för en gångs skull låta bli att vara tjejig?” sa Adam uppgivet.

”Är svårt att inte vara tjejig när man är tjej”, kvittrade jag.

”Jag föredrar duktiga flickor, Tilly.”

”Alltså tjejer som inte är tjejiga?”

”Jag tror inte du förstår vad jag säger.”

”Du mästrar du igen, Adam. Och det är ganska ocharmigt av dig.”

”Tilly, jag föredrar undergivna kvinnor.”

”Vad för något?” Med ens höjde ett ögonbryn till pannan spände. Det kom oväntat. Adam kunde vara en översittare, mästrare och besserwisser men jag hade aldrig sett honom som någon dominant typ. Absolut inte som en man i mörk kostym med ridspö i ena näven och ett glas champagne i den andra, eller vad det nu handlade om.

”Hur kommer det sig?” fick jag till slut fram.

”Jag swishar dig för pizzan”, sa min bror och reste sig upp. ”Godnatt, Tilly. Hoppas du blev nöjd med sovrummet.”

”Inte godnatt”, sa jag som samlat mig en smula. ”Nu är jag nyfiken.”

”Nyfiken på vad?”

”På vad ni hittar på, alltså du och dina undergivna kvinnor.”

Adam gav mig ett klurigt leende. ”Vi tar en kaffe, spelar Monopol, ibland går vi på bio och så där.”

”Kul …” muttrade jag surt.

”Det tycker jag också”, sa Adam fortfarande med ett leende på läpparna.

Med ens smattrade min fot mot golvet. ”Berätta vad ni faktiskt sysslar med.”

”Tilly, du kommer ändå inte förstå.”

”Sluta förminska mig, Adam”, snäste jag. ”Nu beter du dig som en gubbig kuk.”

Min storebror betraktade mig med något roat i uppsynen. ”Jag är allvarlig, Tilly. Du kommer verkligen inte förstå vad det handlar om.”

”För att du vägrar förklara för mig”, sa jag tjurigt som min bror undanhöll mig mitt godis på min egen födelsedag.

”Kortfattat handlar det om att upptäcka sidor hos sig själv och leva ut dem med andra.”

”Vadå för sidor?”

”Tja, undergivna eller dominanta sidor, det är väl uppenbart vid det här laget?”

Jag viftade bort Adams attityd. ”Som en lek, menar du?”

”Mer eller mindre. Beror på individ.”

Jag studerade min bror under några ögonblick. ”Och vilken individ är du, Adam?”

”Tack för ikväll, Tilly. Vad vill du ha för maten?”

”Nej, Adam, sätt dig ner.”

”Ursäkta mig?”

”Hör du dåligt, Adam?”

”Jag hör oförskämdheter från dig, Tilly.”

”Kan du sätta dig igen, tack?”

”Tilly, säg det som du menar det.”

När jag schasat bort åskmolnet ovanför mitt huvud sa jag:

”Snälla, Adam. Sätt dig ner igen, jag ber dig.”

”Fyll på mitt glas först.”

”Flaskan står på bordet. Både hör och ser du dåligt eller vad är det frågan om?”

”Och du ska ta upp flaskan och fylla på mitt glas.”

Jag suckade och gjorde som jag blivit tillsagd. ”Vad håller du egentligen på med?”

”Duktig flicka”, sa min bror när jag till sist fyllt på hans glas.

Då brast det för mig.

”Adam, för i helvete! Försöker du …” sa jag innan jag kom av mig av ilska.

”Vad kände du?” frågade min storebror lugnt och sansat.

”Att du är en jävla idiot!” fräste jag. ”Jag är för fan din syster!”

”Som sagt”, sa Adam. ”Du förstår du inte vad det handlar om. Nu är den saken utredd.”

Mina öron brände som något lagt glödande kol på dem.

”Du kunde förvarnat mig!” snäste jag.

”Kanske det. Men det var ganska oskyldigt, visst var det?”

Det var det inte. Under några ögonblick försökte jag stirra min bror till döds och när han inte dog fräste jag:

”Kom inte här med din dominans-skit eller vad det nu handlar om! Jag är inte undergiven dig, inte någon. Förstår du?”

”Jag förstår att du inte är mottaglig”, svarade Adam lugnt. ”Det har jag redan konstaterad. Hur var det nu, visst är jag på väg?”

”Och hur blir jag mottaglig?” morrade jag.

”Jag?” sa min bror och höjde ett ögonbryn.

”Man, menar jag”, svarade jag sammanbitet. ”Det var en hypotetisk fråga från ett generellt perspektiv.”

”Jag kan ge dig en generell introduktion utifrån ett hypotetiskt önskemål”, sa min bror.

Mina öron hettade till igen. ”Jag är din syster, Adam. Har du glömt det?”

”Det handlar om mycket mer än sex, Tilly. Skulle inte komma på tanken att föreslå det annars.”

”Är du allvarlig, Adam?”

”Är jag den skämtsamma typen, Tilly?”

Det var han inte, det om något var ristat i sten. Med ens skruvade jag på mig. Adam missförstod mig inte med flit. Han var för smart för det och innebörden i mitt sätt att uttrycka mig stod på hans sida. Det förstod även någon som inte var lärare i svenska. Med ens sved mina kinder.

”Visa mig”, väste jag till sist.

”Inte den tonen.”

Jag blängde surt på min bror. ”Visa mig, tack.”

”Sätt dig på golvet, Mathilde.”

”Vad sa du?”

”Mathilde, sätt dig på golvet.”

”Jag hörde det.”

”Var då en duktig flicka och sätt dig på golvet”, sa min bror som han menade det. ”Hur många gånger behöver jag tillrättavisa dig innan du lyder?”

Klådan som svedde mina kinder blev till magma. Jag bet mig i läppen till det gjorde ont medan lavan rann vidare ner igenom min kropp och hittade konstiga vägar som jag inte kände till. Jag kunde lika gärna befunnit mig i en kokande kittel.

”Sätt dig på knä, Mathilde”, fortsatte min bror lugnt. ”Precis sådär. Nu är du duktigt. Dra in fötterna under dig …”

Köket var varmt som en bastu och luften kvav och tjock och luktade bränt.

”… Sträck på dig, lite till, och ner med hakan. Blicken i golvet. Duktig flicka.”

Luften blev till tjockare än sirap och jag kände mig plötsligt dum. Dum som satt på knä i mitt eget kök med blicken fäst på en dammtuss som jag missat tidigare under dagen. Men mest av allt kände jag mig arg. Mest på mig själv. Jag tror åtminstone det handlade om ilska.

”Tilly, jag tror det räcker nu”, sa Adam med en helt annan ton än för några ögonblick sedan.

Redan? Hade jag gjort någonting fel? Jag skakade på huvudet.

”Är du helt säker, Tilly?”

Av någon anledning nickade jag.

”Mathilde, ögonen på golvet.”

Jag lydde.

”Litar du mig, Mathilde?”

Självklart inte. Eller kanske. Jag kände mig osäker. Egentligen kluven. Så här på knä på mitt hårda köksgolv framför min bror var det svårt att nysta i nyanser. Den saken var säker. Jag kände i varje fall inte rädsla. Trots allt fanns någonting tryggt i min bror – hans röst, doften som påminde om bark, hans lugn. Och det bestämda i hans röst. Jag svalde. Till slut nickade jag.

”Mathilde, du ska få något av mig.”

”Vad?” mumlade jag och svalde igen.

”Tala bara när du är ombed”, sa Adam lugnt.

Jag tror ett förlåt slank ur mig. Det bara kom.

”Mathilde, blicken på golvet.”

I ögonvrån såg jag min bror gräva efter någonting i sin byxficka.

”Adam, vad gör du?”

”Tyst, Mathilde.”

Jag svalde när jag insåg mitt misstag och vände ner blicken igen.

”Mathilde, jag kommer knyta en slips runt din hals. Löst med enkelknut. Du kan när som helst lossa på slipsen och när du gör det avbryter vi. Förstår du?”

Jag förstod. Några torra andetag senare kände jag slipsens svala tyg och min storebrors varma fingrar om min hals. 

”Lyssna noga nu, Mathilde”, sa Adam när slipsen satt på plats. ”För jag säger det bara en gång. Jag kommer ge dig några instruktioner och de ska du följa till punkt och pricka. Annars gör du mig besviken. Frågor?”

Med kinderna i lågor skakade jag på huvudet.

”Duktig flicka. Är du redo, Mathilde?”

Jag nickade. Som en duktig flicka?

Mathilde

• Jag, Mathilde – del 1