I trygga händer

”Vad vill du?”

”Um… händer.”

Han hör att hon ler det där leendet som både är upphetsat och en smula frustrerat.

”Händer, hm? Du har två egna, så check på den,” retas han mjukt. Hon stönsuckar, skrattar till. Golvet knarrar. Hennes panna mot hans bröst. En ny suck.

”Jag är så kass på det här.”

”Ja alltså, du är väl kanske inte jättebra, men det är okej, vi kan öva upp det.”

Ett fnitter mot hans hud, hennes ena hand som glider över hans axel och överarm. Hon nickar.

”Okej.”

”Så, jag frågar igen, raring, och du måste ge ett bättre svar den här gången. Vad vill du?”

Han böjer huvudet, kysser hennes hår som doftar svagt av citrus.

”Kan du… alltså… dina händer… äsch vad fan! Jag vill… jag vill att du rör mig. Du har sköna händer, okej, så snälla?” rabblar hon snabbt nästan utan att andas mellan de sista orden.

”Du kan ju, duktig flicka. Svårt?”

Hon stönar mot hans bröst igen, nickar, halvkvider blandat med ett fnitter.

”Såhär, menar du?”

Han låter en hand hitta hennes axel, smeker nedåt över arm, glider med fingertopparna över till höften, upp över hennes mage, upp mellan brösten, runt till ryggen, låter handen vila mellan skulderbladen. Hennes andning rullar runt i rummet, både tyngre och lätt på samma gång.

”Ja. Tack.”

Han funderar hastigt över det charmiga i att hon är väldigt snabbt med att säga tack för minsta lilla, men har så svårt att be mer i detalj. Intressanta kontraster.

”Daniel?” mumlar hon, och hennes läppar är mot hans halsgrop.

”Mhm?”

”Kan du… snälla, mer.”

”Mer vaddå, Sissi?”

”Ta på mig, snälla!”

Det är lite för lätt att skratta åt henne, ett sådant där men du är så himla gullig skratt, och hennes pekfinger ritar en glad smiley mot hans skuldra.

”Lägg dig på sängen.”

Den lätta dunsen följt av det där omisskännliga ljudet när hon sparkar bort täcket i flera envisa etapper istället för att flytta på det i en enda hög. Sen en belåten suck.

”Kom hit,” ber hon, och hennes ena fot stryker mot hans ben.

”Så otålig, hm?”

”Jaaa,” bekräftar hon, och han vet att hennes kinder är flammande av rodnad. Gott så.

”Lägg dig på mage först, och glöm inte att sära benen riktigt fint.”

”Mhm.”

Ett lätt gnällande från sängstommen i smidesjärn, ett läte från Sissi som är mer stön än suck.

”Snälla.”

Hennes röst är lätt kvävd, hon har förmodligen gömt ansiktet i kudden.

”Vad sa du?” undrar han milt medan madrassen sviktar lätt när han sätter sig bredvid henne och lägger en hand vid hennes ryggslut, lätt som om handen vore en fjäder.

”Snälla, snälla… rör mig.”

”Hur då?”

Ett kvävt muttrande, som absolut får klassas som ett odefinierbart svar.

”Men snälla, söta Sissi. Skärpning.”

Han låter handen smeka upp över hennes rygg, griper lätt tag i hennes nacke och trycker till, släpper och trasslar in fingrarna i hennes hår, lyfter hennes huvud bakåt, uppåt. Hon gnyr, men huvudet är följsamt under hans hand.

”Hur, Sissi?”

”Um… som du brukar?”

Skrattet liksom hoppar ur munnen den här gången, och medan det ekar i rummet böjer han sig lät framåt, hittar hennes ena skuldra och kyssar den mjuka huden, nafsar sig upp över halsen till örsnibben, bitter till. Hon suckar belåtet. Han trycker ner henne, vinklar ansiktet så att hon ligger med ena kinden tryckt mot kudden, tar hårdare om hennes hår, håller henne fast så. Hennes högra hand liksom dunsar till mot hans lår, hennes naglar trycks in i huden.

”Hur, Sissi?”

Det känns när hon ger upp, hon liksom sjunker neråt i sängen under honom.

”Slå mig. Snälla.”

Han kysser hennes kind, drar i håret, lyssnar på hennes lätt ryckiga andetag, lägger ner håret ovanför hennes huvud – hon har verkligen hysteriskt långt hår – och sätter sig tillrätta, drar henne lugnt i position, och när hon ligger helt rätt över hans ben hör han hennes lågmälda tack snälla du.

Daniel låter lätta slag, som väl egentligen är mer som nuddningar, dansa över hennes skinkor och övre delen av lårens baksidor. Sissi ligger still, men han känner hur det liksom spritter i hennes kropp ändå, och han vet att hon försöker klura ut när han kommer slå hårdare. Bara för det, för att hon är stillsamt otålig, slutar han. Låter ena handen mjukt knåda skinkornas rundning, drar den andra handen uppåt, snor in fingrarna i hennes hår i ett mjukt men bestämt grepp alldeles vid hårrötterna. Hon mumlar något, skälver liksom till, blir helt stilla. En minut. Två. Tre. Hon ligger fortfarande stilla, lugn. Då slår han. Två snabba snärtar. Och hela Sissis kropp rycker, hon gnäller till, försöker gömma ansiktet helt i kudde, men han håller henne fast i håret, slår fyra nya snärtar. Pausar. Stryker baksidan av hennes lår, släpper hennes hår och tar istället tag över ländryggen.

”Stilla, helt stilla nu.”

”Mhm”, piper hon, och under några hjärtslag är hon spänd i hela kroppen, det rasslar av tyg, hon sjunker ihop mot hans ben och madrassen. Daniel väntar lite till. Stilla. Han trycker handen något hårdare mot hennes svank, höjer den andra och låter slagen falla mot skinkor och lår, ibland hårt, andra gånger lätt, men hela tiden i ett stadigt tempo. Det enda andra ljud i rummet är hennes andetag, ibland snabba och ytliga, då och då förvånansvärt lugna.

”Du är så duktig, raring. Och väldigt, väldigt våt.”

Ett halvkvävt gnyende. Daniel ler lite, lyfter handen från en glödande skinka och kupar kilar in den mellan hennes nu brett särade ben, drar ett finger över hennes klitta som faktiskt är rätt så indränkt, fortsätter över mer våt hud, låter fingertoppen retsamt gnugga. Sen slår han en lätt klatsch, lyssnar på det halva skriket, slår igen, stannar kvar med handen och känner hur hon blir våtare. Med en mental axelryckning – för varför vänta när hon så uppenbart är girig – snärtar han till en, två, tre gånger, håller handen stilla. Ett fjärde och ett femte slag, hårdare och hårdare, belönas med ett lätt brustet läte, en kropp som krampar, och andetag som inte har den minsta lugna rytm.

”Såja, hjärtat,” mumlar han milt och smeker henne över ryggen, ner längs med benen, upp i nacken, fram och tillbaka, till Sissi inte längre är ett steg från att hyperventilera, då ålar han sig ner till liggande, vänder henne långsamt om och ser till att hon ligger med ansiktet vid hans hals. En arm runt henne, den andra bakom hennes nacke som stöd, och så att han kan drar fingrarna lätt mot hennes hårbotten.

I rummet studsar deras andetag hit och dit, blir långsamt, långsamt enstämmiga i takt.

”Tack, finaste.” Hennes röst är hes, varm, glad.

”Men självklart, hjärtat,” mumlar han och kysser henne på pannan.