Del 10: Williams Air

Det här är del 10 av 12 i Ovan molnen är himlen alltid blå

Antal läsningar: 378

Det lilla kuvertet var adresserat till ”Herr & Fru Williams-Stolpe” och var handskrivet med en snirklig kalligrafisk handstil. Jag sprättade upp kuvertet och kunde konstatera att vi var inbjudna till Williams examensfirande. Efter att Julia och William blivit ett par så förvånade det mig inte att vi bjöds in till officiella tillställningar inom von Wall-sfären.

William hade naturligtvis läst på Handels i Stockholm där han tagit en master i Finance. Parallellt hade han även läst in en civilingenjörsexamen på KTH. Han hade en gedigen teoretisk bas för att ta över Wall Group och jag antog att han praktiserat på olika nivåer i koncernen för att få erfarenhet. Inget lämnades åt slumpen.

Vi fick visa upp inbjudan för dörrvakten som kontrollerade mot en lista innan vi blev insläppta. Säkerheten var hög men diskret och jag antog att det fanns nog mycket som var stöldbegärligt i huset. Det fungerade nästan som en företagsentré för vi fick en bricka till hissen med anvisningen om att den bara gick till rätt våningsplan. Vi anlände direkt in i en stor hall med dörrar i alla riktningar förutom hissen

– Välkomna! sa Oscar hjärtligt.

Jag besvarade hans handslag och fick en lätt kram av Gabriella.

– Tackar! sa jag.

– Tilltugg och dryck finns här någonstans, sa Gabriella.

Hon tittade sig omkring innan hon fick syn på en ur personalen med en bricka med glas. Hon vinkade lite diskret och ganska omgående så var Jamie och jag försedda med varsitt glas champagne. Jag tittade mig lite diskret omkring i hallen där vi stod. Jag var mycket nyfiken på att få titta på ”Skriet”. Egentligen så var det ganska orationellt med tanke på all konst i form av Picasso och Hopper som jag visste von Wall hade, men ”Skriet” var speciellt på något sätt. Det är en av världens mest kända målningar och välanvänd inom populärkulturen.

William kom fram tillsammans med Julia och jag gratulerade honom till examen samt gav min dotter en kram. Julia och William var helt klart ett officiellt par vilket märktes tydligt på hur familjärt Julia behandlades av Oscar och Gabriella. Julia bar dessutom armbandet hon fått i examenspresent. Jag sträckte över presenten till William som tog emot och nästan tappade greppet om den när den var så mycket tyngre än vad den såg ut att var.

– Vad är detta? sa han förvånat.

Julia fnissade lite.

– Det finns bara ett sätt att få reda, sa jag.

William tittade på Oscar som nickade lätt innan han började att öppna presenten. Det var tydligen någon grej att presenterna skulle öppnas vid ett senare tillfälle och att jag bröt traditionen när jag uppmanade William att öppna. Den lilla sfären av hoppressade burkar avslöjades när presentpapperet åkte av. Jag hade kontaktat den koreanska konstnären som gjort min kub och frågat om han kunde göra en till. Det var en chansning eftersom inte alla konstnärer ville upprepa sig eller arbeta på beställning. En ny kub ville han inte göra men en sfär kunde han göra och jag beställde den på stående fot. William hade visat stort intresse och nyfikenhet på min kub vid ett tillfälle och jag tänkte att lite koreansk konst skulle han nog inte få av någon annan.

– Det där är lite modern koreansk konst i form av hoppressade ölburkar, sa jag.

– Du har en liknande, eller hur? sa William.

– Jag har en kub men du verkade uppskatta den så jag kontaktade konstnären, sa jag.

William tackade artigt för presenten och det syntes ganska tydligt att han uppskattade den. Det var inte den dyraste presenten han skulle få men det var nog den originellaste. Jag kunde se att Oscar nickade lite uppskattande åt presenten och jag andades lättad ut. Det hade inte varit någon lätt process att välja present till William.

– Låt mig presentera er för resten av gästerna, sa Oscar.

Jag kände eller kände till större delen av den adliga delen av gästerna. Den övriga delen bestod till största delen av näringslivets toppar och det kändes nästan lite surrealistiskt att jag minglade runt i det sällskapet.

– Följ med Hannes, sa Oscar.

Jag följde efter Oscar medan Gabriella tog hand om Jamie.

– Det här brukar jag inte visa upp men eftersom du har intresset, sa han.

Oscar tog mig med genom en smal gång som låg dold bakom en lönndörr. Ursprungligen hade den nog varit avsedd som passage för tjänstefolket. På vägen passerade vi en ganska bastant dörr som jag antog var en dörr till ett panicroom eller motsvarande. Vi kom ut i vad jag skulle betrakta som Oscars arbetsrum. På väggarna hängde genomgående modern konst i form av Warhold, Lichtenstein, Haringen som hängt i Sunseekern, Banksy och en del annat smått och gott. Det var inga tryck utan målningar och representerade förmodligen en förmögenhet.

Han var ganska stolt när han visade runt mig genom sin konstsamling vilket han hade all anledning till att vara. Ändå kände jag mig inte mindre värd bara för att det var en astronomisk ekonomisk skillnad i våra konstsamlingar. Snarare kändes det som om vi knöt ett starkare band. Bara kommentaren att han vanligtvis inte visade upp sin samling placerade mig i någon sorts gräddfil. Vi tittade oss igenom Oscars samling och Oscar kommenterade och berättade små anekdoter på samma sätt som jag gjort när vi tittat oss igenom min samling.

– Jag får passa på att tacka för inbjudan till firandet, sa jag.

– Det finns en del måsten bland gästerna ikväll och om jag fått bestämma så hade det inte blivit en sådan stor tillställning. Du och Jamie däremot är alltid välkomna, sa Oscar.

– Tackar! sa jag.

– Jag skall helt ärligt säga att Julia är den första av Williams flickvänner som jag verkligen uppskattar, sa Oscar.

Jag kunde inte säga så mycket eftersom jag var part i målet men jag nickade lite.

– Han har på grund av sitt namn varit ganska jagad av lycksökare men med Julia känns det som att deras relation vuxit fram från en kompisrelation. Jag tror att jag nästan har känt Julia lika länge som William och jag har bara gott att säga om henne, sa Oscar.

– Hos oss så är det nog bara Wilma som har sett vad som händer så jag och Jamie blev ställda inför fullbordat faktum, sa jag.

Oscar skrattade till lite.

– Jag träffade ju William första gången där på premiären med Sunseekern och jag har bara fått en bra bild av honom. Jag såg ganska mycket av adeln när jag var ingift och William är betydligt mer jordnära och ödmjuk än jag förväntat mig med tanke på kretsen han umgås med, sa jag.

Oscar nickade instämmande.

– Mitt största bekymmer har egentligen varit Julia, sa jag.

Oscar tittade frågande på mig.

– Jag menar Wilma är uppvuxen i offentligheten och vet vad den innebär men Julia kommer från en helt annan värld, sa jag.

– Jag förstår vad du menar. Jag har själv gått genom den processen, sa Oscar.

Jag påmindes om att Oscar var en self-made man och vilket imperium han byggt upp på helt egen hand. Men även att även han var ingift i adeln precis som jag varit. Jag kunde bara anta att han haft en svårare sits än mig eftersom han även var en så stor företagsledare. Lite svårt med jantelagen där.

– Precis som jag då, sa jag.

– Vi har ganska mycket gemensamt, du och jag, och en liknande bakgrund. Bland annat därför jag känner mig lugn med Julia, sa Oscar.

Det kändes bra att Oscar accepterat Williams och Julias förhållande. Jag hoppades att Julia skulle klara pressen från det offentliga för det skulle bli intresse det visste jag. Förmodligen så hade William och Julia pratat igenom det hela så jag behövde nog inte oroa mig. Det kändes i alla fall bra att Julia stod på egna ben som utbildad trafikflygare, det gjorde det lättare att hantera anklagelser om att hon var en lycksökare.

– Såg i affärspressen att du blivit utsedd till CEO för er koreanska verksamhet, sa Oscar.

– Jag fick frågan och det var egentligen inget svårt beslut. Nu är det ju en väldigt liten verksamhet, sa jag.

– Det är precis sådana erfarenheter jag letar efter när jag letar efter folk. Kan du koreanska förresten? Oscar.

Jag skrattade till.

– Nej, väldigt modest men jag blir tvungen att ta tag i det nu, sa jag.

Jag hade lagt otroligt mycket tid på att försöka lära mig språket och förmodligen så var jag lite självkritisk i överkant när det gällde min kunskapsnivå. Förmodligen aldrig lära mig språket helt eftersom jag inte var infödd men jag hade som sagt bestämt mig för att seriöst försöka. Om inte annat för att visa vår personal i Korea att jag tog rollen på allvar. Plötsligt så kom jag på Mikaels fråga om mentor.

– Jag håller för övrigt på att leta efter någon som vill bli min mentor. Har du någon du kan rekommendera? frågade jag.

Oscar såg lite fundersam ut ett par sekunder.

– Finns många lämpliga men skulle du kunna tänka dig att jag tar den rollen själv? sa Oscar.

Det var ett erbjudande jag inte förväntat mig. En av Sveriges största affärsledare erbjöd sig att bli min mentor. Det var inget svårt val.

– Det erbjudandet skulle jag med glädje acceptera, sa jag.

– Då blir det så, sa Oscar.

Jag visste inte hur jag skulle fortsätta samtalet men Oscar räddade mig.

– Jag tror att de andra snart börjar sakna oss, sa han.

– Stämmer nog, sa jag.

– Dessutom så är jag ganska säker på att du vill se min Munch! De flesta vill det, sa Oscar.

Jag skrattade till.

– Du har helt rätt! Den har jag bara sett på museum tidigare, sa jag.

Oscar tog mig med ut den ordinarie vägen från kontoret och vi befann oss snart bland de övriga gästerna.

– Här är den, sa Oscar.

Målningen var inte stor men den utstrålade verkligen Munch ångest. Oscar hade pastellversionen från 1895 som var den enda i privat ägo, alla andra fanns på institutioner. Oscars tavla var den färggladaste av de olika versionerna och inte lika deprimerande som versionerna som hängde på Nasjonalmusset och Munchmuseet i Oslo. Tavlans röda solnedgångseffekt inspirerades tydligen av vulkanen Krakataus utbrott 1883. I övrigt så var det Oslofjorden som avbildades. Tavlan gjorde verkligen intryck på mig och jag kände mig tagen av dess kraft.

– Glöm inte bort att det bara är en tavla och inte en vision, sa Oscar.

– Den tar på krafterna, sa jag.

– Kunde inte sagt det bättre själv, sa Oscar.

Vi stod tysta och tittade på Munch mest kända verk.

– Känns skönt att ha någon jag kan prata konst med utan att prata pengar, sa Oscar plötsligt.

Jag tittade förvånat på honom. Han hade en bekymrad rynka mellan ögonen och såg sorgsen ut.

– Affärslivet fostrar inte alltid bra ideal men hos dig så känner jag att du kan uppskatta konsten för vad den är, sa Oscar.

Oscar hade nog egentligen inte så många riktiga vänner. Det var nog en ganska hård stämning där uppe i näringslivstoppen. Återigen så påmindes jag om hur lika bakgrund vi hade den uppenbara ekonomiska situationen till trots. Faktum var att jag nog själv betraktade Oscar som en vän snarare än som affärsrelation.

– Det var nog det finast någon sagt till mig bortsett från min hustru, sa jag.

Oscar skrattade till och rynkan försvann.

– Skall vi ta och deltaga i firandet av min son? frågade Oscar.

– Givetvis! svarade jag.

Resten av kvällen försvann fort. Av någon anledning så kom Oscar och jag att följas åt större delen av kvällen. Pratade vi inte konst och kultur så var det affärskultur i Sydkorea. Jag insåg att mina erfarenheter från Seoul var hett eftertraktade och även höga näringslivsföreträdare lyssnade när jag pratade. Tydligen var det mina kunskaper i språket och kulturen som imponerade och fick mig att framstå som insatt och seriös.

Både Jamie och jag var nöjda när vi promenerade arm i arm genom Stockholmsnatten till vårt hotell efter att vi lämnat Williams examensfest. Vi skvallrade lite för varandra om vad vi hört och pratat om under kvällen. Det visade sig att Jamie och Gabriella kom bra överens och att Gabriella uppskattade att både Jamie och Julia stod på egna ben. Gabriella arbetade i alla fall mer eller mindre heltid med välgörenhet. Det var nog en hel del av kvinnorna i toppgarnityret som var troféhustrur och som inte behövde arbeta eller anstränga sig på något annat sätt heller.

Julia hade mer eller mindre flyttat in till William i hans lägenhet i Stockholm när hon börjat arbeta på Finnair även om hon gärna tittade förbi hemma i Malmö när hon kunde. Flickrummet stod kvar som tidigare och hon hade givetvis kvar nyckeln. Efter Williams examen så hade han som jag förväntat mig börjat att arbeta inom Wall Group och han hade inte längre lika mycket tid att besöka oss i Malmö.

De dök upp lite oväntat en vardagskväll efter att Julia tidigare på dagen kontrollerat om vi skulle vara hemma på kvällen. Efter att ha konstaterat att vi skulle vara hemma så hade de bilat ner från Stockholm och man behövde inte vara speciellt intelligent för att lista ut att det var någonting de ville. Jamie och jag hade spekulerat lite i att de skulle förlova sig eller flytta utomlands som led i Williams karriär i Wall Group. Vi stod i köket vid espressomaskinen med varsin kaffe och rapporterade av det senaste som hänt. När vi inte träffades så ofta som tidigare så kunde jag konstatera att jag saknade att ha Julia hemma. Hon hade blivit min dotter på samma sätt som Wilma var min dotter.

– William och jag har en idé och ett förslag som vi skulle vilja höra er åsikt om, sa Julia.

William liksom tittade lite under lugg, han såg ut som en skolpojke som precis pangat en fönsterruta.

– Vi i Wall Group har ett erbjudande, sa William.

Han drog ut onödigt mycket på det och både Jamie och jag var fruktansvärt nyfikna på vad som skulle komma. Julia såg bara pillemarisk ut så jag undrade vad allt handlade om.

– Vi har konstaterat att Wall Group har ett behov av att kunna flyga irreguljärt i samband med affärsuppgörelser. Mycket av säkerhetsskäl men även på grund av flexibiliteten. Vi skulle även vilja ha en tydligare miljöprofil med biobränsle så därför är vi intresserade av att gå in som finansiär i ett lämpligt flygbolag, sa William.

Jag riktigt såg hur Jamie funderade långt efter att polletten trillat ner hos mig själv. Det var inget dåligt erbjudande och jag undrade vem som egentligen låg bakom det hela. Förmodligen hade det frekvent flygandet med vår Piper sått ett frö någonstans.

– Vems är idén? frågade jag.

– Det kom lite lösryckt när Oscar konstaterat att det var ganska skönt att flyga privat efter att han varit uppe en tur med mig och William i Pipern, sa Julia.

Jag nickade och insåg att allt var mycket väl igenomtänkt och att allt egentligen bara handlade om att sälja in det hela till Jamie.

– Vi skulle kunna driva företaget tillsammans du och jag mamma. Inledningsvis så garanterar Wall Group att vi går runt, sa Julia.

Jamie såg fortfarande helt oförstående och förvirrad ut.

– Ta allting igen, men långsamt! Vi sätter oss, sa Jamie.

Vi slog oss ner i soffan och William och Julia gick igenom hur de hade tänkt sig. Jamie och Julia skulle bilda ett bolag där Wall Group skulle gå in med 90% av finansieringen och garantera resterande 10%. Röstförhållandet skulle fördelas med 49% på Wall Group och resten på Jamie och Julia. Det var ett riktigt generöst erbjudande men den krockade lite med bilden jag hade av Julias framtidsplaner. Jag hade bilden av att Julia hela tiden hade haft som plan att följa Jamie i fotspåren och börja arbeta för SAS. Men när hon i stället började på Finnair så insåg jag att jag egentligen inte visste någonting.

– Men tror du vi får låna så mycket pengar av banken? frågade Jamie.

Frågan var berättigad för jag antog att ett lämpligt affärsflygplan kostade betydligt mer än de fem miljoner som en ny Piper PA-28 kostade. Samtidigt så backades det hela upp av Wall Group och där fanns inga begränsningar.

– Du menar att banken skulle säga nej när Wall Group står bakom som huvudfinansiär, sa jag.

– Du har kanske rätt, sa Jamie.

Hon såg lite tankfull ut.

– Eftersom allt redan verkar så uttänkt så har du säkert tittat på något flygplan också! sa Jamie.

Jamie tittade uppfodrande på sin dotter vilket fick Julia att se lite generat skyldig ut.

– Jag har tittat på en två år gammal Gulfstream G280. Har i princip inga flygtimmar alls och den är VIP-utrustad i skandinavisk stil, sa Julia.

Det var ett betydligt större och mer exklusivt flygplan än jag förväntat mig. Första tanken hade varit någon tvåmotorig turbopropmaskin men så långt som till en affärsjet hade inte fantasin tagit mig. Med en G280 låg hela världen öppen vilket avslöjade lite om von Walls affärsrelationer.

– Jag antar att du även tittat på kostnaden, sa jag.

– Hon går på drygt 200 miljoner, sa Julia.

Jag kunde riktigt höra hur Jamie drog efter andan.

– Vi har en affärsplan som visar på plus inom en rimlig framtid och den kommer passera igenom Wall Groups styrelse. Givetvis så har extern part granskat både flygplanet och affärsplanen, sa William sakligt.

För egen del så var jag inte förvånad över omsorgen som de lagt ner i förarbetet men det bekräftade bara mina misstankar om hur systematiskt von Wall arbetade. Jag litade fullständigt på att om William sa att affärsplanen var granskat så var den granskad och bolaget skulle garanterat gå med vinst. Jamie granskade först sin dotter för att därefter granska William. Jag undrade var som rörde sig i hennes tankevärld.

– Så vad behöver göras? Jag menar, det finns väl ingen anledning till att inte köra, sa jag.

Jamie tittade på mig. Jag var som vanligt lite snabbar i svängarna än hon när det gällde ekonomiska frågor.

– Du har ju inte direkt varit någon muntergök den senaste tiden, sa jag.

– Det går lite fort men…, sa hon.

– Ni skall givetvis få läsa alla handlingar och så måste Jamie givetvis titta på flygplanet. Får jag bjuda på en middag så kan vi prata igenom det lite mer i detalj och sen så får ni bestämma er i er egen takt, sa William.

– Spontant låter det skithäftigt men jag måste nog få landa lite, sa Jamie.

Jag reste mig upp ur soffan.

– Eftersom ni redan tänkt ut allt så vad hade ni tänkt er att företaget skulle heta? frågade jag.

– ”Williams Air”, sa Julia.

– Snyggt! sa jag.

Det gick att tolka namnet på flera olika sätt. Helt uppenbart så var det efternamnet på Jamie och Julia vilket var logiskt. Men det kunde även tolkas bokstavligt som William von Walls flygbolag. Kopplingen med von Wall skulle i alla fall inte undgå någon men om det var bra eller dåligt hade jag ingen aning om.

Jag beställde fram en taxi efter att jag bokat ett bord på en koreansk restaurang inne i Köpenhamn. Det störde mig lite att det inte fanns något riktigt bra koreanskt i Malmö utan att vi var tvungna att åka över sundet till Köpenhamn. Jamie var lite frånvarande en bra bit in i middagen, jag riktigt kunde se hur hon försökte bearbeta det som hänt. Williams Air var som jag förstod det Williams första egna uppdrag inom von Wall-koncernen och jag antog att han inte lämnat något åt slumpen.

Det var en sådan där riktigt skön sommarkväll och Jamie och jag satt på terrassen och åt kvällsmat. Vi hade tagit take-away Japchae från en koreansk restaurang som jag letat upp i Malmö. Jamie hade varit mycket frånvarande och vi hade inte träffats så mycket eftersom arbetet med Williams Air tagit så mycket av hennes tid. Det var otroligt mycket som skulle ordnas och beslutas. Besöket på banken hade varit en lätt absurd tillställning. Bankmannen hade inte förstått kontexten och det hela hade ganska snabbt eskalerat upp i hierarkin när man förstått att von Wall fanns i bakgrunden. Jamie och Julia hade i alla fall fått en VIP-behandling som de aldrig fått någon gång tidigare.

Både Jamie och Julia hade börjat att förbereda typinflygningen samtidigt som de försökte sköta sina ordinarie arbeten. Som tur var så hade jag tillbringat mycket tid i Seoul vilket distraherat mig. Jag hade äntligen tagit tag i uppgiften att försöka lära mig koreanska på ett mer strukturerat sätt och även avsatt ordentligt med tid för det. Oscar uppmuntrade mig i min ansträngning och jag förstod att han värdesatte kunskaper i språk och kultur på de marknader han verkade.

– Hallå! Ropade Wilma när hon öppnade ytterdörren.

Innan jag hann svara så slog dörren igen.

– Vi är på terrassen! ropade jag tillbaka.

Wilma kom ut med en ung man i släptåg.

– Benjamin, presenterade han sig artigt.

Jag besvarade hans handslag.

– Vi tog take-away ikväll så vi kan inte bjuda på mat men ni kan få dessert och kaffe om ni vill, sa Jamie.

– Det blir bra. Vi har ätit, sa Wilma.

Vi gick ut i köket för att färdigställa desserten som stod i kylen. Jamie hade gjort en Mascarponekräm och hon gjorde alltid för mycket så det skulle bli lagom till oss alla fyra.

– Fixar du kaffe Wilma så dukar jag ut om inte Benjamin vill ha något annat, sa jag.

– Kaffe är okej och jag kan fixa kaffet, sa Benjamin.

Jag nickade och hämtade in disken från terrassen medan Benjamin tog sig an espressomaskinen. Han visste helt uppenbart hur en sådan skulle användas för vant så satte han i gång.

– Espresso, latte? frågade han.

– Jag kan ta en latte, sa Jamie.

Benjamin hade definitivt ordnat till kaffe tidigare för han hällde vant upp mjölken så att det bildades ett proffsigt lövmönster. Jamie nickade imponerat när hon tog emot koppen.

– Jobbade en sommar med Fogarolli, sa Benjamin.

– Aha! En espresso tack! sa jag.

Jag gick ut till Jamie på terrassen när jag fått min kopp och slog mig ner i soffan bredvid henne. De små skålarna med efterrätt stod klara toppade med hallon. Wilma och Benjamin kom ut efter en stund med varsin kopp de med och slog sig ner de också.

– Benjamin och jag är studiekompisar och vi har väl dejtat lite den senaste tiden, sa Wilma.

– Så ni är tillsammans med andra ord, sa Jamie.

– Så är det, sa Wilma.

Det kändes skönt att Wilma kommit över Karl.

– Läser du till agronom du med? frågade jag Benjamin.

– Nej, till veterinär. Mamma och pappa har en grisgård uppe i Mälardalen så jag är uppvuxen med djur, sa han.

– Då är det inte sällskapsdjur du har tänkt arbeta med i framtiden då, sa Jamie.

– Nä! det är nyttodjur men en och annan gårdskatt och jakthund lär väl slinka med, sa Benjamin.

Jag skrattade till åt hans kommentar om katter och hundar.

– Hoppas du har jägarexamen så att du kan jaga för det är vanligt förekommande i våra kretsar, sa jag.

– Jodå! Har fällt en och annan älg genom åren, sa Benjamin.

– Tar du examen till sommar du med? frågade Jamie.

– Jag gör mitt examensarbete nu och går ut till jul, sa Benjamin.

– Då går du ut en termin före Wilma då, sa Jamie.

– Det stämmer.

– Och vad är planerna efter examen? frågade jag.

Jag kom på mig själv med att jag förmodligen framstod som en förhörsledare men jag ville bara att Wilma inte skulle råka illa ut.

– Jag har gjort praktik på Jägersro Hästklinik och jag har fått erbjudande om att fortsätta så ser det ut just nu, sa Benjamin.

Jag nickade. Det lät som om Benjamin hade båda fötterna på jorden och en bra plan framåt. Jag behövde inte oroa mig för Wilma så jag slutade att husförhöra Benjamin. Benjamin var lättsam och nyfiken så det blev en hel del prat om flygning och Korea. Klockan hann bli ganska sen innan Benjamin lämnade oss.

Vi stod längst ut på piren på Sturup. Förutom Julia och Wilma så var Mike och Pernilla med. Julia hade sin nya uniform på sig och jag måste erkänna att den klädde henne. Jamie och Julia hade satsat på en retrostil som flörtade med SAS marinblå Carven-uniform från mitten av 60-talet. Jag kunde konstatera att det var många som vänt sig om efter henne när vi gick genom terminalen. Många äldre manliga pilotkollegor tittade lite extra på vingarna hon hade på bröstet innan de besvarade Julias diskreta nickningar till hälsning. De kvinnliga flygvärdinnorna var betydligt mer öppna och tydliga i att visa sin uppskattning. Jag antog att det inte var en helt vanlig syn att se en så ung och attraktiv kvinna som Julia i pilotuniform. Hon var i alla fall mycket stolt och medveten vilket inte kunde missas. Wilma var i alla fall både stolt och lite avundsjuk på sin syster. Julia hade sagt upp sig från Finnair på samma sätt som Jamie sagt upp sig från SAS. Om jag förstått det rätt så hade både Finnair och SAS blivit besvikna.

– Där kommer hon, sa Julia och pekade.

Det slanka Gulfstream G280 planet kom svepande ner mot landningsbanan och tog elegant mark. Det var helt uppenbart ingen nybörjare som spakade planet. Jamie hade flyget över planet från staterna tillsammans med en co-pilot från säljaren. Hon hade tagit sin sista flygning för SAS över till staterna för att kunna flyga hem planet efter att ha tillbringat en vecka tillsammans med släkten. Vi skulle skjutsa över co-piloten till Kastrup där vederbörande skulle hoppa på ett reguljärflyg hem till staterna igen när planet var formellt överlämnat. Gulfstreamen kom rullandes på taxibanan och parkerade ute på remoten. Solen speglade sig i planet. Det var målat i en himmelsgrå färg med cockpit och nos i en blå nyans. ”Williams Air” stod målat på sidan av planet i samma blåa färg som planets nos.

– Hon är vacker! För det är en hon eller hur? sa jag.

– Med de linjerna så är det definitivt en hon, sa Julia.

Julia stod och såg drömmande på flygplanet och jag kunde bara fantisera om vad hon tänkte på. Oavsett så var det ett vackert flygplan och jag skulle inte ha något emot att få flyga henne.

– Jag kan knappt bärga mig förrän jag har fått flyga henne, sa Julia.

Jamie hade provflyget planet när de varit över i staterna och tittat på planet innan de köpt det. Julia hade till sin stora förtret inte den erfarenhet och flygtid som säljaren krävt för att få provflyga. Inför leveransen så hade både Jamie och Julia genomfört sin typinflygning med ett annat plan så de hade alla typbehörigheter och flygtimmar de behövde. Julia hade fått göra om flygprovet eftersom hon inte hade Jamies rutin och flygtimmar men andra gången så klarade hon det galant. Jag var mycket stolt över dem båda att de klarat av processen på så kort tid och utan några större problem.

Jag var mycket spänd på att få syna planet eftersom jag bara sett fotografier av det. Vi gick ner till gaten där transferbussen angjorde. Jag hälsade på co-piloten som visade sig vara en äldre man. Pernilla skulle skjutsa över honom till Kastrup så hon tog honom med sig mot utgången efter att vi utbytt lite artigheter med varandra, Mike uppskattade alltid att samspråka med en landsman och pilotkollega. Vi andra äntrade bussen som körde ut oss den korta sträckan till planet igen. Vi svängde upp framför planet samtidigt som tankbilen från Malmö Fueling anlände. Jamie mötte upp oss och hon såg mer än strålande glad ut.

– Vilket plan! Kan inte fatta att det är vårt, sa hon entusiastiskt.

Det blev nästan lite stökigt när alla skulle inspektera och titta på planet samtidigt som vi överöste Jamie med frågor. Julia var i alla fall mest otålig och hon nästan kastade sig ombord. Gulfstreamen kändes otroligt lyxig och finishen och kvalitén på interiören var högre än jag förväntat mig. Jamie visa stolt runt oss och visade på detaljer och finesser. Julia hade slagit sig ner på co-pilotens plats och liksom smekte med handen över reglagen. Det gick inte att missta att hon var väldigt angelägen om att få flyga planet.

– Jag skall bara signera tanknotan så kan vi lätta, sa Jamie.

Jamie hade flyget Pipern upp till ett litet flygfält utanför Stockholm och därifrån skulle vi flyga hem igen efter att Gulfstreamen angjort sin nya stationering på Bromma. Planet skulle vara stationerat på Bromma där Williams Air hyrde hangarplats och service. En kabinvärd skulle anställas för att serva passagerarna vid flygning samt sköta om säkerheten ombord. Inledningsvis så skulle Jamie och Julia sköta den detaljen med. Wall Group skulle sköta administrationen inledningsvis medan Jamie formellt skulle vara VD, sen fick vi se vilket behov som fanns. Det skulle inledningsvis inte bli så många flygtimmar men jag tolkade tjejerna som att de trots det såg fram emot det hela.

Det kändes otroligt lyxigt att spänna fast sig i en av de exklusiva passagerarstolarna av läder medan Jamie och Julia gjorde planet redo. Jag kunde se på Mike att han saknade flygandet. Jag hade funderat på om jag inte skulle föreslå för Jamie att Mike skulle kunna ordna typbehörighet på Pipern så att han skulle kunna låna det. Det handlade inte om många flygtimmar för en pilot med Mikes erfarenhet.

Det var Oscar som ringde. Vi pratade förvånansvärt ofta med varandra så jag var mer nyfiken på vad han ville än att jag var överraskad över att han ringde.

– Du Hannes! Du kan ju lite om den koreanska affärskulturen. Skulle du kunna hjälpa oss? frågade han.

– Vad hade du tänkt dig? sa jag.

– Om jag förstått dig rätt så har ni en affärsrelation med Daewoo och vi letar efter en ingång, sa Oscar.

– Låt höra. Berätta så mycket du kan och vill, sa jag.

Oscar målade upp en bild som skulle kunna bli ett samarbete på lite sikt. De hade haft kontakt med någon affärsförmedlare i Korea men precis som Oscar dragit slutsatsen så kändes det inte rätt. Jag hade tillräckligt bra kontakt med Jaeho Ko för att kunna agera som den dörröppnare Oscar behövde.

– Jag håller med dig om att jag har rätt kontakter för er men jag måste nog höra med min chef först men jag återkommer så fort jag kan, sa jag.

– Jättebra! Vi hörs, sa Oscar.

Det var en sak att jag kunde hjälpa Oscar för det kunde jag, en annan sak var om det var lämpligt. Hur såg Mikael på att jag hade bisysslor hade jag ingen aning om. Jag gick bort till Mikaels kontor och knackade på dörrkarmen fastän dörren stod öppen.

– Kom in Hannes, sa han.

Jag stängde dörren om mig och slog mig ner i en av besöksstolarna. Mikael lutade sig lite bakåt i skrivbordsstolen.

– Oscar von Wall ringde mig och ville ha hjälp med att förmedla en affärskontakt i Korea, sa jag.

Mikael nickade och jag fortsatte att berätta. När jag var klar så gungade Mikael åter lite bakåt i sin kontorsstol.

– Oscar von Wall ringde mig och frågade om lov att få be om din hjälp, sa Mikael.

Jag såg nog lite dum och förvånad ut för Mikael skrattade till.

– Jag sa att du säkert skulle ställa upp men att du skulle be mig om lov först. Jag beundrar din lojalitet, sa Mikael.

– Tack, sa jag.

– Jag tog ett snabbt samtal med Ilkka och vi är överens om att det här ligger i företagets intresse. Dina kontakter med von Wall-sfären är något som vi ser som en tillgång så vi har beslutat att uppmuntra den, sa Mikael.

– Vet inte vad jag skall säga, sa jag.

– Det var ett mycket trevligt samtal jag hade med Oscar von Wall. Han är mycket övertygande och insatt, sa Mikael.

– Han gör inget halvdant, sa jag.

– Hur kommer det att fungera? Blir du arvoderad eller gör du det som en väntjänst? frågade Mikael.

– Ingen aning! Har inte funderat över det än, sa jag ärligt.

Skulle jag få arvode så skulle jag givetvis avstå den till företaget.

– Jag sa till von Wall att de får låna dig utan kostnad.

– Okej, sa jag.

– Förhoppningsvis så kan vår sammarbetsvillighet löna sig på sikt, sa Mikael.

Det skulle innebära att företaget tog kostnaden för mina resekostnader och traktamenten förutom arbetstiden jag avsatte. Det fanns tydligen en uppsida som jag inte hade insyn i eller kunskap om.

– Så är det förmodligen, sa jag.

– Håll mig underrättad, sa Mikael.

– Självklart, sa jag.

Jag reste mig och gick bort till min kontorsplats efter att jag tagit omvägen om kaffetermosen. Med en kopp kaffe framför mig så slog jag mig ner i min skrivbordsstol och ringde upp Oscar. Han svarade direkt.

– Hej Hannes! Hälsade han.

– Hej! Jag står till förfogande, sa jag.

Oscar berättade lite mer om hur det tänkt sig och jag flikade in några kommentarer då och då.

– Ni behöver en tolk, sa jag.

– Har du något bra namn? frågade Oscar.

– Brukar använda min platschef men jag skall fråga henne efter ett lämpligt namn, sa jag.

Jag ville inte använda Min-Jung som tolk av flera skäl utan tyckte att vi kunde utnyttja en utbildad professionell tolk i stället.

– Jättebra!

– När hade ni tänkt er att mötet skulle ske? frågade jag.

Jag kryssade för alternativen i min kalender medan Oscar rabblade upp datum som passade.

– Bra! Jag återkommer så fort jag kan, sa jag.

Vi avslutade samtalet och jag tog en smutt av mitt kaffe som blivit tillräckligt svalt för att dricka. Därefter ringde jag upp Min-Jung och förklarade hur det låg till. Hon gav mig några råd om hur jag skulle lägga fram det för Jaeho och jag antecknade medan Min-Jung berättade.

Gulfstreamen svepte ner mot landningsbanan på Incheon Airport och tog mark med en lätt duns. Ombord var förutom Oscar och jag en av Oscars närmaste chefer Johanna samt Oscars assistent Daniel. Vi taxade vidare och stannade till på remoten. När jag tittade ut genom sidofönstret så såg jag en stor svart limousine stå parkerad tillsammans med en bil från airport security. På Jamies order så öppnade kabinvärdinnan dörren och gjorde planet klart att debarkera. Jag tittade in i cockpiten innan jag som sista man lämnade planet. Jamie tittade upp på mig medan Julia fortfarande höll på med åtgärder efter flygning. Jag kunde inte undgå att känna mig lite stolt över mina flickor.

– Hör av er när ni är redo, sa jag.

– Vi åker med bagaget in till hotellet och väntar på er där, sa Jamie.

– Bra, sa jag.

Jag lämnade planet och visade upp passet för flygsäkerhetsofficeren som stod utanför. Han nickade och jag gjorde de andra sällskap i limousinen som skulle ta oss till VIP-gaten. Incheon var smidigt i vanliga fall men VIP-servicen tog det hela till en helt ny nivå. Det var första gången jag inte flög reguljärt till Seoul och flygningen hade varit betydligt mer bekväm. Komforten i privatjeten översteg reguljärflyget med hästlängder.

Jag hade ordnat ett möte med Jaeho och hade gjort klart för Oscar att Jaeho inte var högst i rang men att han var tillräckligt högrankad för att kunna ta beslut. Om jag förstått saken rätt så var han en i den innersta kretsen. Det var kanske formellt inte korrekt men Wall Group var en liten spelare jämfört med Daewoo.

Vi slussades in i det nu mera för mig välkända lokalerna på Daewoos kontor. Den unga kvinnan guidade oss mot konferenslokalerna och jag berättade lite för Oscar medan vi passerade olika delar. Det var den vanligt uppställningen av äldre koreanska män när vi kom in i konferenslokalen. De radade upp sig och Jaeho lösgjorde sig och gick mig till mötes. Jag tecknade åt tolken att hon skulle hålla sig i bakgrunden och hon såg lite förvånad ut. Förmodligen så visste hon inte att jag och Jaeho kände varandra sen tidigare eller att jag kunde tillräckligt mycket koreanska för att kunna introducera grupperna för varandra.

– Doktor Stolpe! Välkommen, sa Jaeho och tog min hand.

– Tack doktor Ko! sa jag.

Vi utbytte några artigheter innan jag vände mig mot Oscar för att kunna presentera honom när Jaeho gjorde en avvärjande gest. Jag tittade lite förvånat på honom när en man lösgjorde sig ur massan av koreanska män.

– Det här är Doo-Sun Park vår CEO, presenterade Jaeho.

Jag blev uppriktigt förvånad. Jag hade inte förväntat mig att den högst rankade skulle närvara vid mötet.

– Det här är Oscar von Wall, CEO för Wall Group, presenterade jag.

Jag hade instinktivt fört fram Oscar och presenterat honom på koreanska utan att tänka på att Oscar inte förstod något.

– Det här är Doo-Sun Park CEO för hela Daewoo. Ni har blivit introducerade för varandra så hälsa formellt nu, viskade jag snabbt till honom.

Jag lyckades att få fram tolken och gled lite bakåt tillsammans med Jaeho medan företagsledarna hälsade på varandra. De övergick ganska snabbt till att prata engelska med varandra och tolken tog ett steg tillbaka. Efter att Oscar lämnat över en present som Min-Jung försett honom med så presenterades de båda delegationerna för varandra. Som vanligt så var det Min-Jung som bröt mönstret med medelålders äldre män men ingen lyfte på några ögonbryn av hennes närvaro. Det var lika bra att de vande sig tänkte jag eftersom hon förr eller senare skull få ta över hela ansvaret för Koreaverksamheten.

Min-Jung och jag höll oss i bakgrunden efter att Doo-Sun och Oscar presenterats för varandra. Efter att det formella var avslutat så lämnade Min-Jung och jag konferenslokalen och väntade utanför medan förhandlingarna pågick. Vi passade på att besöka Daewoomedarbetare som vi hade kontakt med i den dagliga verksamheten och stämde av de projekt som pågick. Efter att jag fått ett meddelande på telefonen från Oscar så anslöt vi till de andra vid konferensrummet där förhandlingarna avslutats och deltagarna avnjöt den exklusiva Whiskeyn som jag eldat ångpannan på ångmaskinsmodellen med.

– Jag hoppas att ni alla vill göra oss sällskap ett äta i kväll, sa Doo-Sun.

Det var helt uppenbart att inbjudan även omfattade Min-Jung och mig.

– Givetvis, sa Oscar.

– Jag behöver bara underrätta min hustru och dotter som är här med, sa jag.

– De kan följa med också, sa Doo-Sun.

Jag tackade så formellt jag kunde och tog Min-Jung lite avsides. Jamie och Julia hade nog inte packat ner något passande för de hade bara räknat med att få turista i Seoul och inte närvara på middag med en massa höjdare i företagsvärlden.

– Hur ser klädkoden ut? frågade jag.

– Din kostym duger, sa hon.

– Jag tänkte mer på Jamie och Julia, sa jag.

– De kanske behöver handla lite. Jag kan hjälpa dem, sa Min-Jung.

– Stort tack! sa jag.

Jag drog mig undan lite och ringde Jamie som svarade direkt. De satt på hotellet och väntade på oss.

– Ni är medbjudna på en middag ikväll med Daewoo. Min-Jung kommer att följa med er för att köpa lämpliga kläder, sa jag.

– Okej, sa Jamie.

Min-Jung smet i väg för att ta hand om Jamie och Julia medan jag tog med Oscar och hans medarbetare till vårt kontor. Efter att jag visat in dem i vårt konferensrum och var på väg att lämna så tecknade Oscar till mig att stanna. Lite förbryllad så slog jag mig ner vid konferensbordet. Varken Johanna eller Daniel verkade tycka att det var konstigt att jag närvarade utan jag betraktades tydligen som en i teamet. De sammanfattade läget mycket professionellt och kompetent. Egentligen så var det bara en liten detalj de missat och jag funderade på hur jag skulle förmedla den delen när Oscar vände sig mot mig.

– Har du några synpunkter Hannes eller har vi missuppfattat något?

– En detalj bara, sa jag.

Det visade sig ganska snabbt att det inte var någon liten detalj utan en ganska fundamental detalj. Det blev i alla fall en ganska givande diskussion där jag nog tog lite större plats än jag förväntat att jag skulle göra. När vi var klara så lutade sig Oscar bakåt i stolen.

– Den där detaljen kunde kostat oss hela affären! Bra jobbat alla och stort tack Hannes!

– Bra inspel Hannes, sa Johanna.

– Jag tror vi kan packa ihop nu och ta oss till hotellet så vi hinner fräscha till oss till middagen, sa Oscar.

Vi packade ihop och Oscar gjorde mig sällskap när jag gick runt bland mina medarbetare. Jag skulle inte hinna upp till kontoret igen innan vi flög hem så jag ville få ett par ord med alla.

Hotellportieren hälsade artigt när jag hämtade nyckelkorten till våra rum. Jag njöt av stillheten när vi under tystnad åkte upp i den nästan ljudlösa hissen till våra rum. Det hade varit en lång och händelserik kväll med mycket samtal. Ansträngningen över att försöka prata så korrekt koreanska som möjligt hade bokstavligen suget orken ur mig. Oavsett så uppfattade jag det som en mycket lyckad kväll och Julia och Jamie hade charmat koreanerna. Både Jamie och Julia hade varit strålande vackra. Min-Jung hade gjort ett utmärkt arbete med att hjälpa dem att inhandla klänningar som passade situationen. Det hade inte blivit billigt och speciellt Julia var mycket nöjd med sin designerklänning.

Julia såg trött ut och hon hade tagit av sig skorna och bar dem i ena handen. Nya skor kunde vara av ondo och jag antog att hon fått ett par rejäla skoskav. Hon hade bitit ihop hela kvällen och varit otroligt underhållande. Hon hade representerat Williams Air på ett utmärkt sätt och jag kunde bara vara stolt över henne.

– Sov gott så syns vi till frukosten i morgon, sa jag till Julia.

– God natt! sa hon.

Jag fick en kram efter att hon gett Jamie en. Hon vinkade lite till oss innan hon försvann in på sitt hotellrum. Jamie och jag fortsatte några rum bort innan vi kom fram till vårt rum. Låset surrade till när jag satte nyckelkortet till. Roomservice hade städat och bäddat rent i rummet och jag drog av överkastet medan Jamie försvann in i badrummet. Jamie låg redan i sängen när jag kom ut efter att ha borstat tänderna. Hennes nya klänning hängde ordentligt upphängd och jag hängde upp min kostym jag med innan jag kröp ner till henne i sängen. Jamie kröp keligt intill mig och gav mig en puss.

– Är damen inte trött? frågade jag.

Jamie fnissade lite och gränslade mig. Jag gled med händerna på Jamies varma och lena lår och följde dem upp över rumpan. Jamie reagerade med ett uppskattande jämrande och en aggressiv kyss. Jag smekte utforskande de stora kullarna samtidigt som vi kysstes och belönades med uppskattande små stön av Jamie. Jag drog upp Jamie mot mig och borrade in ansiktet mellan de mjuka kullarna. Hon fnittrade till när jag nafsade efter bröstvårtorna men det övergick i ett gutturalt stön när jag sög in en av bröstvårtorna i munnen. Hennes bara hud var varm under mina händer och hon uppmuntrade mig när jag smekte och klämde på henne.

Jamie krånglade runt så att jag hamnade över henne. Vi låg en lång stund och bara smektes och kysstes. Jamie flämtade till när jag försiktigt gled ner med handen mellan benen på henne. Hon la sig ner ordentligt på rygg och särade på benen samtidigt som hon famlade efter min lem. När jag gled ner med långfingret mellan hennes såphala blygdläppar flämtade hon till högt och trycket om min lem ökade. Jamie var varm och våt och mitt finger gled lät in i henne.

– Kom in i mig, sa hon och drog mig i armen.

Jag makade mig till rätta mellan Jamies särade ben och innan jag trängde in i henne så stannade jag upp och beundrade hennes kropp.

– Vad är det? frågade hon.

– Ingenting, bara en otroligt vacker och sexig kvinna, sa jag.

Jag fick ett stort leende som svar. Jamie tog tag om min höft och drog mig intill sig samtidigt som hon drog upp knäna mot sig. Med ett lågt stön sjönk jag djupt in i henne. Försiktigt började jag att röra mig in och ut ur den heta kvinnan vilket fick henne att flämta och kvida. Hon fick en söt liten rynka mellan ögonen och hon bet sig sexigt i underläppen varje gång jag trängde in i henne. Tempot blev efter hand högre och Jamie mötte mina rörelser samt manade på mig. Jag kände att jag inte skulle klara det hur länge som helst och började oroa mig för att jag skulle komma före Jamie när hon fick orgasm! Njutningen i hennes ansikte och hennes hårt kramande kön fick mig att tappa alla begrepp och jag fick min egen utlösning. Tillsammans red vi ut våra orgasmer och vi låg hårt omslingrande och kramade varandra samtidigt som vi flämtade.

Jag var nog mer sliten än både Jamie och Julia på frukosten. Eftersom de skulle flyga så hade de enbart skålat i ett glas Champagne på hela kvällen medan jag däremot fått ställa upp på varenda skål. Som tur var så tillhörde Doo-Sun den del av koreanerna som inte tålde alkohol så bra. Det hade trots det blivit lite för mycket Champagne för att falla mig i smaken.

Oscar var i alla fall mycket nöjd med hur allt hade utvecklat sig. Jag förstod att han var mycket tacksam över min insats. Jamie och Julia avvek efter en stadig frukost för att åka ut till flygplatsen och förbereda planet för hemresan. Jag satt kvar och njöt av frukosten med Oscar och Daniel. Förmodligen så fick jag höra en del saker som jag egentligen inte skulle höra. Vi hade precis avnjutit frukosten när Oscar lutade sig intill mig.

– Du Hannes! sa han.

– Ja!

– Jag har haft kontakt med en konsthandlare här i Seoul och när vi nu är här så kanske vi skulle kunna passa på att göra ett besök, sa Oscar.

– Finns tiden så inga problem, sa jag.

Den stora svarta bilen var generöst inredd. Det hade inte sparats på något i komfortväg och när jag lite diskret knackade på glasrutan så insåg jag att den var skottsäker. Förmodligen så var det mer eller mindre en exklusiv stridsvagn vi åkte i! Oscar satt och gick igenom lite ärenden tillsammans med Daniel medan jag njöt av färden. Jag hade aldrig tidigare åkt i ett liknande fordon och det kontrasterade starkt mot hur jag brukade ta mig fram i Seoul, till fots.

Galleriet var verkligen exklusivt och det fanns bistra säkerhetsvakter diskret utplacerade i lokalen. Konsten var genomgående modern och det fanns mycket godbitar att titta på. Galleristen visade oss runt och jag följde diskret efter och njöt av all fantastisk konst.

– Letar du efter något speciellt? frågade jag.

– Din Klein gav lite mersmak, sa Oscar.

Jag nickade lite samtidigt som vi anlände till den tavla som jag antog att Oscar kommit för att titta på. Det var en stor monokrom tavla i Kleinblå som Oscar var intresserad av. Den var säkert mer än nio gånger så stor som min tavla och jag kunde bara fantisera om vad den var värd. Galleristen berättade kort om tavlans historik och lite om dess proveniens.

– Vad tycker du? frågade Oscar.

– Klein är alltid Klein och den är mycket trevlig, sa jag.

– De skall ha motsvarande 5 miljoner Euro för den, sa Oscar.

Det flimrade nästan till lite för mina ögon och susade till i öronen på mig. Priset förvånade mig inte det minsta utan det var snarare det faktum att Oscar övervägde konst i den prisklassen som fick det att snurra till. Sen var det lite kul att den var prissatt i Euro men förmodligen så var säljaren från EU.

– Det är säkert marknadsvärdet. Den är ju ganska stor, sa jag.

Oscar nickade lite bredvid mig. Jag hade gärna tagit del av hans tankegång bara för att få höra hur han resonerade.

– Det är inget att fundera vidare över, sa han.

Kommentaren förbryllade mig för den kunde tolkas både som att han struntade i att köpa tavlan såväl som att han skulle köpa den.

– Jag tar den, sa han kort till galleristen.

Han tecknade åt Daniel att han skulle slutföra det hela medan Oscar och jag tittade runt lite. Det var nog inte första gången Daniel medverkat vid inköp av dyr konst för han hanterade galleristen rutinerat och Oscar behövde bara sätta några signaturer på lite papper så var allt klart.

– Var skall du ha tavlan? frågade jag.

Den var ganska stor och krävde sin plats för att komma till sin rätt.

– Jag håller på att planera för att öppna ett konstmuseum, sa Oscar.

– Lite filantropi, sa jag.

– Både och. Har ganska mycket konst som är magasinerad och som jag egentligen inte vill göra mig av med. Så jag tänkte att ett litet muséum var ett alternativ, sa Oscar.

– Låter trevligt att låta folk få ta del av konsten, sa jag.

– Skall jag vara ärlig så är planerna lite mer än planer och arkitekt och byggare är kontrakterade, sa Oscar.

– Jaså! Var då? frågade jag.

– Blir i Båstad. Vi har Zeelandern liggandes i hamnen där och vi har ett boende, sa Oscar.

– Kommunen blev nog glada antar jag, sa jag.

– De hoppade nästan jämfota av glädje! sa Oscar med ett skratt.

– Blir nog en trevlig turistattraktion, sa jag.

– De blev lite sura eftersom de inte fick gå ut med det förrän jag var klar med både lokalerna och utställningen, sa Oscar.

– Kan känna frustrationen, sa jag.

– De var inte glada!

Jag skrattade till åt Oscars kommentar, det skulle nog bli något som kommunen slog på stora trumman för.

– Har du någon curator eller sköter du det själv? Frågade jag.

– Nej tusan! Det har jag inte tid med även om det hade varit trevligt. Jag har anställt en duktig dansk som arbetat på Louisiana tidigare, sa Oscar.

– Där ser man! Då kan jag se stilen framför mig, sa jag.

– Det blir en ny modern byggnad så ganska modernt. Arkitekten och byggaren är inte helt överens men det blir som arkitekten vill, sa Oscar.

Jag skrattade till åt Oscars kommentar om maktförhållandet mellan arkitekten och byggaren.

– Jag har funderat på en separatutställning med Klein som öppningsevent. Har pratat med en del vänner om att få låna konst, sa Oscar.

– Då förstår jag dagens inköp, sa jag.

Oscar skrattade till lite. Yves Klein skulle garanterat dra folk och verket Oscar precis köpt skulle vara en av höjdpunkterna.

– Om det inte är omöjligt så skulle jag gärna vilja låna din ”La Vénus d’Alexandrie”, sa Oscar.

– Självklart, sa jag.

Om det fanns något i min konstsamling som Oscar skulle kunna tänka sig att ställa ut på sitt muséum så skulle jag gladeligen låna ut de verken.

– Jag har för övrigt några fler verk av Klein om du är intresserad, sa jag.

– Allt av intresse, stort som smått, sa Oscar.

Vi fortsatte runt i lokalen tills Daniel tecknade att allt var klart. Vi tackade galleristen och tog farväl. Oscar var på riktigt bra humör när vi åkte tillbaka till hotellet i den exklusiva stridsvagnen.

– Skulle du förresten vilja se planerna för museet? frågade Oscar.

– Självklart! sa jag.

Jag kände mig otroligt hedrad att Oscar ville att jag skulle se hans ritningar. Jag mindes tillfället vid Williams examen om att han uppskattade våra samtal om konst. Jag kunde bara konstatera att jag uppskattade hans förtroende.

Fortsättning följer…

Delar i serien<< Del 9: Lyckan står den djärve biDel 11: Stora förändringar >>

Ovan molnen är himlen alltid blå