Året var 1938 – 1945…

– Prolog
Året var…
***
Kapitel 1, 1938.
***
Jag står framför en av patriarkerna och han sitter på sin stol och han tittar upp på mig. Familjens starke man, han och hans två bröder har byggt vidare på morfarsfars affärer, vi kommer från en adlig släkt med rötterna i Skåne. Men som genom släkten affärer spridit sig längre upp i landet och idag så bor de flesta i Stockholm. Dock inte jag, efter internatet så valde jag studier i Lund.
Det är de jag klarat av nu. Tre år studier i Lund, med boende i en av familjens inköpta lägenheter centralt och nära Universitetet. Mina studier har varit, ekonomi, historia och språk. Engelska, franska och tyska. Patriarken Erik som han heter är min morfar, äldst av syskonen och han ser på mina betyg och på mig igen.
– Rasande fina omdömen, Michael.
– Ja morfar, tack morfar.
Jag är tjugotvå år och står här med kepsen i hand och talar till honom som om han vore en kung. Löjligt, minst sagt. Men för att jag ska få det jag vill så får jag spela vidare på teatern, anledningen till att jag står framför honom och inte mina egna föräldrar är för att de är i Tyskland, de är där och frotterar sig med nazisterna.
Jag är glad att jag inte är med där, jag var med i OS 1936 i fäktning. Jag såg hur de behandlade judarna, det var hemskt. Nu två år senare så frotterar sig mina föräldrar med nazisterna, frågan är vad morfar tycker om det? Fast det är väl klart, de gör väl affärer med nazisterna. Han tittar på mig och jag möter hans blick.
– Jaha, unge man vad händer nu?
– Jag har fått en plats på Oxford, morfar jag är väldigt sugen på att åka dit och studera i två år.
Han tittar på mig, jag vet att han föredrar engelsmännen framför tyskarna. Frågan är om det inte var bättre att jag har denna diskussion med honom än mina föräldrar.
– Där ser, så du har fått en plats där?
– Ja, morfar. Jack, en engelsman som studerade i Lund. Hans far är Duke av Kent, han ordnade en plats där åt mig genom sin far. Jag kan få en väldigt bra och gedigen utbildning inom ekonomi och juridik morfar. Jack kan ordna bostad till mig, jag vill verkligen göra detta morfar.
Han ser på mig, jag ser kugghjulen arbeta innanför pannbenet på honom. Han ser fördelarna med detta, inte bara utbildningen utan även att jag kan få de rätta kontakterna. En fot in i adeln i England, det är aldrig fel. Verkligen inte, han tittar på mig och jag på honom.
– Vad kommer det att kosta mig, Michael?
Jag ser på honom, jag har mina egna pengar om det skulle vara så. Men om han erbjuder sig att betala så tackar ju inte jag nej.
– 10,000 pund för studier och boendet morfar.
– Det var en ansenlig summa pengar, Michael.
– Ja, morfar. Skulle jag studera i Berlin så kommer det att kosta mer, samt att vi inte får nya kontakter där.
10,000 pund är ingenting för min morfar, han kommer väl till och med att tjäna på utläggen. Han går aldrig förlorande från en affär, aldrig någonsin.
– Är det med ditt underhåll, Michael?
Jag ser på honom.
– Ja morfar, det är med mitt underhåll.
Han tittar på mig, då är det lågt räknat. Då kan jag inte föra mig ståndsmässigt enligt honom, jag ser att han ögonbryn dras ihop. De är som om han bitit i en citron.
– Jag betalar, Michael. Med ett löfte om att du börjar i företaget när du kommer hem.
– Ja morfar.
Det är om två år mycket kan hända på två år, vem vet. Det kanske är krig om två år.
***
Jag skålar med henne, hon skålar med mig. Jag är uppklädd i smoking och hon har aftonklänning på sig, jag lyssnar på min kusin Erik. Han berättar en eller annan skröna från internatskolan. Han har gått färdigt där nu, han ska studera vidare i Uppsala, jag ser på henne och hon ser på mig.
Jag lämnar Erik och hans berättelse, som sagt det är en skröna som berättades när jag gick där. Jag går igenom rummet och fram till henne, vi har delat blickar hela kvällen.
– Fröken.
– Herrn.
Jag bugar mig lätt och knixar till lite, min bedömning av henne var rätt hon är lika trött på prålet som jag är. Eller inte prålet men spelet som ska spelas, eller prålet med.
– Michael.
– Maria.
– Angenämt.
– Detsamma, så du tillhör släkten?
– Haha, ja det gör jag. Men ses lite som den förvirrade, eller förtappade släktingen.
Hon tittar på mig och tar en sipp av sin drink, jag gör likadant.
– Jaså? Vadå, då Michael?
– Jag studerade inte i Uppsala och jag kommer inte åka till Tyskland för mina vidare studier, Maria.
– Där ser man, var ska du studera då? Michael.
– I England, faktiskt. Jag har fått ett erbjudande om att få studera i två år i Oxford, min morfar har godkänt det så jag kommer åka i slutet av sommaren.
Hon tar en sipp av drinken och tittar på mig, jag möter hennes blick.
– Var du tvungen att be om lov, Michael?
– Haha, ja det var jag. Du förstår, de är lite speciella släkten här. Eller inte så lite, de är väldigt speciella, Maria. Så fast att jag är tjugotvå år gammal, deltagit i OS och studerat i Lund så måste jag be om lov att få åka. Sen att jag hade åkt ändå är en annan sak, men ja. Enligt dem så ska jag be om lov. Hade du sluppit det?
Hon tittar på mig, jag vet att hon inte tillhör här, vår sfär. Tusen små markörer avslöjar henne, hennes kläder är lånade, hon umgås med en eller annan av de nyrika. Uppkomlingarna, det finns en del av dem. De kom fram med Kreuger, vissa av dem överlevde kraschen. Vår släkt gick stärkta ur den, väldigt stärkta.
Vår släkt går alltid stärkta ur allt, vi har anor längre bak än Wasa. Morfar är väldigt noga med att poängtera det, vi har anor längre bak än Wasa. Få levande släkter har det. Hon ska vara glad att det är jag som avslöjat henne och inte någon av mina kusiner, jag tömmer mig glas och tittar på henne.
– Vill du dansa?
Hon tittar på mig och sätter glaset på ett av borden och jag tar hennes hand och vi går ut på dansgolvet och börjar dansa. Jag för henne runt i dansen och vi följer tonerna av orkestern, det är en städad orkester idag. Inget jazz idag, idag så uppför vi oss. Jag ler lite, det handlar nog mer om vem som arrangerat festen.
Vi dansar passande nära varandra, hon följer mig bra. Bättre än många andra som jag dansat med. Vi säger inte så mycket, vi njuter av dansen. Hon glider omärkligt närmre mig, min hand på hennes rygg blir lite vågligare hela tiden och glider längre neråt. Jag känner hennes bara hud mot mina fingrar, vi ser på varandra och jag lutar mig fram och viskar i hennes öra.
– Vill du ta luft, Maria?
– Gärna, Michael.
Vi lämnar dansgolvet och vi går ut från lokalen, jag tar av mig flugan och öppnar översta knappen och drar handen genom mitt hår, det är på gränsen till att vara för långt. Hade min mor varit hemma så hade hon haft synpunkter på min frisyr.
Som sagt den är på gränsen till det tillåtna, jag ser inte ut som de tyska raska gossarna som min mormor kommenterade vid middagsbordet igår.
Jag är inte blond, jag har blåaögon dock. Vilket väl är tur annars så hade väl resten av släkten fått dåndimpen, min far är av tysk/österrikisk börd. Men hans släkt har bott ett par generationer i Sverige, de höll sig utanför debaclet som första världskriget kallas i släkten.
Men han hade en titel, inte så mycket pengar. Men en titel och det räckte för att få gifta sig med min mor, de skyller min rastlöshet som de kallar den på min far. Men de är inte riktigt rättvisa när de gör det, min mor är den som är den rebelliska av de två. Men hon döljer det bra, hon har alltid sagt åt mig att våga flyga.
Jag räcker Maria min arm när vi går upp på en av stenhällarna och vi ser ut över havet, min hand smyger sig in i hennes. Vi tittar på varandra, jag lutar mig mot henne och våra läppar möts. Hettan som byggts upp mellan oss hela kvällen får lite utlopp i denna kyss, vi särar på läpparna.
Min tunga smeker hennes och hon stönar lätt och jag svarar på stönandet, vi delar på oss och jag ser in i hennes ögon. Jag smeker hennes kind, hon ler mot mig och jag ler tillbaka och lutar mig fram och kysser henne igen.
***
Vi går uppför trappan och vi kommer högst upp, jag sätter nyckeln i låset och öppnar dörren. Jag släpper in henne och hon tittar på min lägenhet, den ligger i sista trappan högst upp. Det är en etagelägenhet, hon ser på den och sen på mig.
– Stor lägenhet.
– Ja, det är mitt boende här. Jag fick den när jag fyllde femton och min morfar tyckte att det var dags för mig att släppa min mors kjolar, hans ord. Inte mina, släkten äger hela fastigheten. Vi har lägenheter här allihop, jag valde denna för att den ligger längst bort från de andra.
Hon ser på mig, jag tar av mig jackan och knäpper upp skjortan och jag hänger upp dem på en galge, Hon ser på mig, på min muskulösa kropp. Min löpning, fäktning och rodd har gett mig den. Hon ser på mig och hon ser en lång man stå framför henne, inte skrämmande men nästan.
Hon går fram till mig och hennes hand känner på min arm, hennes fingrar smeker mina muskler, fingrarna glider från axlarna och neröver armen. Jag blundar och njuter av beröringen, jag smeker hennes kind och hon sluter sina ögon och jag lutar mig fram. Våra läppar möts och vi kysser varandra hungrigt, här i vår ensamhet så behöver vi inte hålla igen.
Hon drar i mitt linne, jag drar ner blixtlåset på hennes klänning, den faller ner på golvet och jag ser smeker hennes bara hud. Min fingrar öppnar bh:n, hennes fingrar har öppnat min livrem och fört ner hängslena. Hon öppnar knapparna i mina byxor och der faller ner och korvar sig runt mina fötter.
Jag trampar dem av mig, jag lyfter upp henne och hon slår sina ben runt mina höfter. Jag bär uppför trappan till mitt sov – loft, vi stannar ett par gånger i trappan och vi kysser varandra häftigt. Vi kommer upp och jag bär henne till min säng och jag lägger henne på rygg och jag smeker hennes kropp.
Jag ser på hennes bröst, jag lutar mig fram och låter min tunga leka med hennes bröstvårtor, jag känner dem stelna av mitt lekande med dem. Min hand smeker hennes mage och ner till hennes slida. Min hand glider under hennes troskant jag känner det sträva håret mot mina fingrar och jag känner vätan mot mina fingrar.
Jag smeker hennes klitoris och låter ett av mina fingrar glida in i henne och jag börjar smeka hennes inre, min tunga leker med hennes bröst och hon stönar tungt. Hennes händer smeker mitt hår och jag slickar vidare på hennes bröst och jag smeker hennes slida med mitt finger, jag för in ett till och smeker henne snabbare och snabbare.
Hennes kropp stelnar och hon kommer med ett skrikande, jag lämnar hennes bröst och jag ser på henne. Jag älskar att se en kvinna komma, hennes minspel när orgasmen träffar henne.
Min lärarinna, den vackra Irma. Hon var äldre, givetvis var hon det. För att göra det ännu mer klichéartat så var hon frånskild och fattig, stolt men fattig. Jag var arton och nyinflyttad till Lund när vi träffades, hon förförde mig.
I ett halvår så visade hon mig älskandets ädla konst och jag var en läraktig elev. Jag har alltid älskat att studera och älskandets konster var studier som jag tog på ett väldigt stort allvar. Irma hade lärt mig de viktiga sakerna, den viktigaste enligt henne.
– Se till att kvinnan njuter, minns att ju mer hon njuter. Desto mer kommer du att njuta, Michael.
Jag får ge henne rätt, jag ser på Marias ansikte och jag läser hennes orgasm. När den är på väg att ebba ut så lutar jag mig fram och slickar på hennes klitoris och min tunga spelar lätt över den och hennes ögon spärras upp.
Jag slickar snabbare på klitorisen och mina två fingrar smeker henne, jag drar ut dem och lägger mig mellan hennes ben och slickar hennes slida. Min tunga leker med hennes läppar och vrår, jag smakar på henne och jag leker med henne.
Jag njuter av hennes smaker och hon kommer igen och skrikandet ekar mellan väggarna igen. Jag slickar henne genom orgasmen och när hon landat så reser jag mig och drar ner mina kalsonger och kryper upp till henne i sängen och lägger mig bredvid henne och kysser hennes kind mjukt.
Hon tittar på mig och jag ser glansen i hennes ögon, jag ser leendet på hennes läppar och hon kysser mig mjukt och hennes hand smeker mitt bröst, jag känner hennes hand greppa min penis och jag stönar tyst i hennes mun. Hon lämnar mina läppar och hon tittar på mig penis och jag ser hennes ögon vidgas när den reser sig.
Den är stor, vi ser båda på försatsen som smetas ut på ollonet när hon smeker mig. Jag lägger mig mellan hennes ben och jag tittar på henne och lutar mig fram och kysser henne. Jag tar min penis i handen och drar mitt ollon mjukt över hennes slida, hon stönar till när hon känner mig göra det.
– Vill du, Maria?
– Ja, Michael. Det vill jag.
Jag ler och sätter ollonet mot hennes slida och jag ser hennes ögon spärras upp när jag trycker till och jag glider försiktigt in i henne. Jag känner hur jag fyller henne, hur jag vidgar hennes inre med min penis, hon är trång.
Men inte obehagligt trång, tvärtom faktiskt. Hennes inre smeker mig, jag når botten av henne och jag stannar där och vi ser på varandra. Jag lutar mig fram och kysser hennes läppar mjukt.
– Gör det ont, Maria?
– Nej, Michael. Verkligen inte.
– Så bra, Maria.
Jag börjar röra mig och jag tar henne med långa tag, jag ser in i hennes ögon och hon ser in i mina och vi älskar. Min penis gör sin resa i henne, hennes inre smeker mig och jag känner ur ilningarna byggs upp inom mig. Jag gör allt vad jag kan för att dra ut på det så länge jag bara kan, jag känner svetten rinna på min rygg.
Jag reser mig på raka armar och jag ser på henne, hon ser på mig. Hon har kommit två gånger till, blicken i hennes ögon säger mig att hon inte kommer att komma mer. Jag ökar takten och fokuserar på mig orgasm, jag känner ilningarna få fria tyglar och jag drar mig ur henne och jag tar min penis i handen och smeker mig snabbt.
Jag känner hur säden lämnar mig och landar på hennes mage och bröst, sträng efter sträng av säd lämnar mig och landar på hennes kropp. När orgasmen ebbar ut så lägger jag mig vid hennes sida och vi andas tungt båda två. Vi ler och skrattar till.
***
Hon ligger med sitt huvud på mitt bröst, jag hade nästan rätt i mina observationer. Med skillnaden att hon är nyrik, en uppkomling. Så kläderna är inte lånade, de är hennes. Hon är nitton år och ska börja läsa efter sommaren, hon ska flytta till Uppsala och studera medicin.
Hon frågar mig om mina erfarenheter av kvinnor, jag smeker hennes rygg och berättar om Irma. Om andra kvinnor, det har blivit en del genom åren. Hon tittar på mig med sina blåaögon, jag smeker det blonda håret från hennes kind. Hon är vacker, så pass vacker att jag om jag varit sugen på det, hade kunnat överväga att gå ut med henne och se vart det tog oss.
Ska hon läsa medicin så bör hon ha huvudet på skaft, vilket faktiskt i min värld är viktigare än om hon är vacker. Nu är hon båda så det hade varit perfekt, om det nu inte varit för att vi ska åt varsitt håll. Hon till Uppsala och jag till England, min hand smeker hennes rygg och jag känner henne somna. Jag sluter mina ögon och somnar jag med.
***

Kapitel 2, 1938 – 1940
***
Jag går uppför trappan och går fram till bordet och visar min biljett, jag ser dem leta i raden av passagerare. De tittar på biljetten en gång till och jag ser en rodnad på deras kinder när de inser att de letat på fel papper. Jag ser inte ut att ha en förstaklassbiljett, de hittar mitt namn och en av dem som står vi bordet vinkar på en ung man.
– Visa greven till hans kvarter.
– Ja sir.
Han tar min väska och jag går efter honom och vi går ombord på skeppet. Vi går till min hytt och han öppnar dörren och vi går in. Jag ser på hytten, en liten salong och ett sovrum. Jag ger honom dricks och han bugar sig och lämnar mig, jag öppnar min väska och tar upp en bok och går ut från hytten och låser den.
Jag går ut på däck och letar upp en solstol, jag sätter mig i den och öppnar min bok och börjar läsa.
Mina tankar glider iväg till mina veckor med Maria, vi har älskat som kaniner som hon sa en dag. Efter den första natten som hade det blivit fler nätter och dagar, i tre veckor så har vi träffats och älskat. Inte bara, vi har läst böcker, diskuterat politik, kärlek och livet.
Att hon bara är nitton är svårt att tro, hon är mognare än många andra i vår omgivning. Vi lovade inte varandra något, inte mer än att skriva till varandra om andan föll på så att säga.
Jag läser vidare och jag känner skeppet lägga ut, jag reser mig och ser Göteborgshamn försvinna. Jag går tillbaka till solstolen och sätter mig i den och fortsätter läsa.
***
Jag ser på mig själv i spegeln och rättar till flugan, jag får hålla skenet uppe. Skulle släkten få reda på att jag inte sköter mig så blir det ett förbannat liv och det vill jag inte att det ska bli. Ett förbannat liv, jag går ut från hytten och går genom skeppet till matsalen. Jag stannar vid pulpeten och hovmästaren ser på mig.
– Herr greve.
Jag tittar på honom och går fram till honom, han visar mig till kaptenens bord och jag sätter mig. De som sitter där ser på mig och jag möter deras blickar och jag presenterar mig och samtalen fortsätter. Jag ser på mina bordsdam och hon ser ut att vara i min ålder.
– Så du är greve?
– Haha, ja frun?
– Fröken.
– Förlåt, fröken. Ja jag är greve, som min morfar säger så har vi anor väldigt långt bak i tiden. Michael, förresten.
– Pamela, mina vänner kallar mig för Pam.
– Angenämt.
– Detsamma, så vad gör en svensk greve på ett engelskt fartyg, på väg till England?
– Jag ska plugga, jag avslutade mina universitetsstudier i Sverige innan sommaren, när jag studerade så lärde jag känna en engelsman som valt att förlägga sina studier i Sverige. Vi kan väl säga att det inte var av eget val utan för att gömma en skandal i vardande, vi studerade tillsammans och efter fem års studier så var vi vänner. Bästa vänner, han genom sin far ordnade en plats åt mig i Oxford. Jag kommer att läsa där i minst två år, förhoppningsvis så tar studierna inte mer än två år.
– Så en engelsman studerade i Sverige?
– Haha, ja. Så pass illa var det, Pam. Det skulle gömmas och glömmas, rejält.
– Vem var det?
Jag tittar på henne.
– Så väl känner jag dig inte än Pam så att jag avslöjar det.
Hon tittar på mig och ler, jag ler tillbaka och vi äter vidare och diskuterar andra saker än min väns tillkortakommanden. Vi talar om mina studier, om hennes. Det visar sig att hennes far är en känd radioman från BBC, som varit i Sverige för att göra intervjuer med svenske kungen.
Det visar sig att hon är äldre än mig, ett par år äldre än mig. Närmare bestämt fyra, vi äter och när middagen är slut så blir det dans. Jag bjuder upp henne och vi går upp på dansgolvet och dansar, vi dansar två danser och sen så återvänder vi till bordet och sätter oss.
Kvällen går mot sitt slut, jag reser mig och tackar för sällskapet. Jag går till min hytt och går in, jag stänger dörren och klär av mig. Jag packar ner min smoking och klär av mig och lägger mig i sängen.
***
– Michael.
– Jack.
Vi skakar hand och jag ser på deras slott, hans anställda tar mina väskor och bär in dem på slottet. Jag ser på honom och han visar med handen att vi ska gå in, jag går bredvid honom in i slottet. Han går med mig till en av salongerna där hans föräldrar sitter och väntar. Vi går in och de reser sig, vi hälsar på varandra.
– Michael.
– Gregg.
– Fiona.
– Välkomna till oss, Michael.
– Tack frun, jag tackar för att jag får stanna här tills skolan börjar.
– Ingen fara, vår son har berättat att du tog hand om honom när ni studerade i Sverige.
Jag nickar och Jack tittar på mig och jag på honom. Frågan är hur mycket han berättat om våra äventyr, vi sätter oss och vi dricker te.
***
Jag ser på kvinnorna som sitter med oss, Jack är i sitt esse precis som han var när vi festade i Sverige. Vi tömmer ölglas i ett hisnande tempo, studierna är igång. Vi bor i ett hus i Oxford, det blev så att jag köpte in mig i det hus som Jack köpt här.
Jag betalade mellanskillnaden och vi flyttade in, studierna började och hade jag inte varit vän med Jack så hade nog lärarna varit mer överlägsna än vad de är innan jag bevisat vad jag kan. Vilket jag gjort, i de ämnena som jag studerar.
Det går bättre för mig än för Jack. Skillnaden på oss är att jag tar studierna på allvar det gör inte han, festandet är på gränsen hela tiden. Jag tyckte att Jack festade mycket i Sverige, här i England så är det värre. Jag undrar hur han överhuvudtaget lyckas prestera, det är inte många dagar som han är nykter.
Det är rätt stor snurr på kvinnorna i hans närhet med. Vi sitter på den vanliga puben, jag dricker gratis idag. Jag vann universitets fäktningstävlingen, det var första gången på väldigt många år som Oxford vann.
Honom jag slog i finalen slog jag i OS för två år sedan i Berlin med, då gällde det medaljer. Det gjorde det inte innan idag, men han blev mer besviken över den förlusten än förlusten i OS. Jag trodde att han skojade först men nej det gjorde han inte. Han ville knappt tacka efter matchen och de lämnade in en protest över att jag inte är engelsman. Men den lades ned och han gjorde bort sig.
I morgon så är det dags för den klassiska rodden mellan Oxford och Cambridge. Men idag så firar jag min seger, det blev även seger i pistolskyttet. Men den har inte lika stor tradition, men en vinst är en vinst.
Vi skålar och dricker, jag dricker. Men jag dricker med måtta, jag tittar på en av de kvinnor som är med oss vid bordet. Hon tittar på mig och vi ler mot varandra. Jag presenterar mig och hon skrattar till och säger att hon vet vem jag är och att hon suttit på läktaren när jag fäktats.
– Willa.
– Som sagt Michael.
– Så du är från Sverige?
– Ja, det är jag. Vi träffades i Sverige, jag och Jack. Vi studerade där tillsammans, han tyckte att jag skulle förfina mina kunskaper här. Jag får hålla med honom att han har rätt. Jag får förfina mina kunskaper här på ett annat vis än vad jag fått göra hemma.
– Så du är nöjd, Michael?
– Ja, jag är nöjd Willa.
***
Vi kysser varandra hetsigt och vi får av oss kläderna snabbt, vi lägger oss i min säng och vi smeker varandra mina fingrar smeker hennes inre och hennes hand smeker min penis och den växer i hennes hand.
Jag smeker hennes till orgasm och hon kommer med ett litet skrikande, när hon kommit färdigt så grenslar hon mig. Hon sjunker ner över min penis och hon börjar rida mig, jag har mina händer på hennes höfter och jag hjälper henne med tempot. Hon har sina händer på mitt bröst och rider mig snabbt.
Jag sätter min hand på hennes klitoris och smeker henne snabbt. Hennes ögon spärras upp och hon skriker till när hon kommer. Jag tar över rörelserna och tar henne snabbt. Jag rullar runt oss och lyfter hennes ena ben och tar henne med långa tag, jag får hela tiden parera mina rörelser så att jag inte kommer för djupt i henne.
Jag känner ilningarna attackera mig och jag drar mig ur henne och tar min penis i handen och smeker mig snabbt och jag tömmer min säd på hennes mage. Jag lutar mig fram när jag kommit färdigt och ger henne en mjuk kyss.
***
Vi har studerat i ett år, att Jack ens har klarat av studierna imponerar på mig. Men på något vis så har han klarat av det, sommarlovet är slut. Vi hör om oroligheterna i Tyskland och Polen, jag valde att stanna kvar här i England under sommaren. Något inom mig säger att jag inte lär komma in i landet igen om jag åker hem, Jack hade bara lett och sagt att det gick bra.
Hans föräldrar hade inget emot det i heller. Det var en lång sommar med festande, som sagt jag är imponerad av hans drickande. Eller imponerad är kanske fel ord, hans kvinnoaffärer är en hel del och hans föräldrar har mer än ett uppsträckningssamtal med honom.
Sommaren går, Chamberlain har sitt Peace of our time tal. Sen invaderar Tyskland, Polen. Frankrike och England förklarar krig mot Tyskland. Jag har ett år kvar på mina studier och jag håller mig kall och stannar kvar i England.
***
Jag och Maria skriver till varandra och håller varandra uppdaterade med vad som händer i våra liv. Våra studier och vår syn på det som händer i världen, hon frågar om jag inte ska åka hem. Jag svarar henne att jag inte har några planer på det.
Nästa termin börjar, England. Rättelse Storbritannien får en ny premiärminister, Churchill intar Downing Street. Han ingjuter nytt mod i engelsmännen. Som sagt jag har inga planer på att åka hem, oavsett om det blir krig. Vilket vi alla är rätt övertygade om att det inte blir. Eller om det skulle bli det så kommer det att inte drabba oss känns det som.
***
Vi kastar oss över studierna, Jack genomgår en förändring. Hans festande minskar, det minskar rejält. Vid jul så kan jag inte låta bli att fråga honom varför hans festande har minskat.
– Det är krig, Michael. Det kommer smälla, det är jag rätt övertygad om.
Jag tittar på honom, han tittar på mig.
– Det är inte en fråga om, om. Utan om när, Michael.
***
Han skulle få rätt, i Maj månad så exploderar det. Efter att tyskarna invaderat Danmark och Norge, säkrat Narvik och malmbanan genom Sverige så startar invasionen av Frankrike. En månad senare så har Frankrike, kapitulerat.
England fått evakuera ett par hundratusen man. Vi är klara med våra studier, vi sitter i Jacks föräldrars slott. Jag har mina betyg i väskan däruppe, de är packade mina väskor. Jack ser på mig, han tar en klunk av whiskeyn.
– Hur ska du komma hem, Michael?
– Jag flyger till Lissabon, därifrån så flyger jag till Schweiz och därifrån till Stockholm. Det kommer ta tid men jag kommer hem, fast fan vet om jag vill hem.
– Vad menar du, Michael?
– Jag skulle kunna tänka mig att göra en insats.
Jack tittar på mig, jag tar en klunk av min whiskey.
– Är du allvarlig, Michael?
– Ja, Jack jag är allvarlig, jag skulle vilja göra nytta.
– Om jag fixar det, stannar du då, Michael?
– Hur menar du, om du fixar det, Jack?
– Min far har kontakter, han kan säkert fixa det åt oss.
– Oss?
– Ja, jag kommer också ta värvning. Eller jag kommer att gå med i flottan, sen får vi se vad det blir där.
– Så flottan, Jack.
– Ja, Michael flottan. Ska vi tala med far om möjligheterna för dig, Michael?
Jag tittar på honom, efter sju år tillsammans så har jag lärt mig känna igen hans blick. Han är väldigt allvarlig, jag nickar och säger.
– Javisst, vi går och talar med din far.
***
Vi går och talar med hans far, han tittar på mig och sen på Jack.
– Ni är allvarliga?
– Ja far vi är allvarliga.
Gregg ser på oss igen, han går ut från salongen och går till sitt kontor och han stänger dörren. Jack tittar på mig och jag på honom. Vi sätter oss i varsin fåtölj och vi väntar på att Jacks far ska komma tillbaka.
Börjar jag ångra mig? nej, jag tror inte det i alla fall. Nej det gör jag inte, jag såg var som var på gång att hända 1936 när jag var i Tyskland. Jag såg vad de gjorde, det var på gång redan då.
Frågan är vad släkten kommer säga. Jag kommer slåss på engelsmännens sida, de kommer väl att skriva ur mig ur arvet. Inte för att jag bryr mig egentligen, eller det gör jag väl. Men ändå inte, detta känns rätt. Det känns väldigt rätt.
Dörren till salongen öppnas, Gregg kommer fram till oss.
– Ni ska inställa er i på Isle of man i morgon, ni kommer att bli kommandosoldater.
Vi tittar på varandra, kommandosoldater?
– Det var vad jag kunde fixa åt er båda, de ville inte ta emot Michael, någon annanstans.
– Så Ilse of man?
– Ja, Jack Isle of man.
– Då vet vi det.
– Ni kommer efter era akademiska prestationer och dina idrottsliga Michael så kommer ni att vara fänrikar båda två. Det är tydligen ett helt nyskapat elitförband, ett års stenhård träning, sen ska ni vara redo.
– Då får vi packa, Michael.
– Det har jag redan gjort, Jack. Om du minns så ska jag resa hem i morgon. Eller skulle rest hem i morgon, så jag har packat.
– Sant, då får jag dra mig tillbaka och packa. Far, Michael. Vi ses i morgon.
Han nickar och går iväg, jag ser honom gå iväg och jag tittar på Gregg.
– Tack för hjälpen, sir.
– Snälla, Michael, säg Gregg.
– Tack för hjälpen Gregg, frågan är om släkten gör mig arvlös.
– Vadå, då, Michael?
– De är väldigt pro tyskar, min far är från Österrike, så du kan ju tänka dig var deras sympatier ligger, Gregg.
– Men inte du, Michael?
– Nej, jag har aldrig gillat dem. De är överlägsna och pompösa, jag har svårt för deras ras tänk med. Jag verkligen avskyr det. Jag såg var de var på väg redan 1936 och då gjorde de sitt bästa för att gömma det. De lyckades kanske för massorna men inte för oss som visste vad vi skulle titta efter. Det kommer bli värre, tro mig det kommer bli värre. Min farmor och farfar blir som tokiga när man talar om första världskriget med dem, om förnedringen som freden innebar för dem. De kommer sparka väldigt mycket bakut för mitt val, de anser att freden efter första världskriget är en skymf.
Han ser på mig, jag önskar honom god natt och jag går upp till mitt rum här. Jag ser på mina väskor, jag inser att jag inte kommer kunna ta med mig allt till Ilse of Man. Jag packar om väskorna och lägger ner det viktigaste i en väska och resten i de andra. Jag får fråga om jag kan lämna dem här, tills jag kan komma och hämta dem igen.
Jag klär av mig och går till badrummet och gör mig klar inför natten, jag kissar, borstar tänderna och sen går jag och lägger mig. Jag ligger länge den natten och tittar upp i taket innan jag somnar, när jag väl gör det så är det inte många timmar jag får sova innan de väcker mig.
Vi sitter båda två med grus i ögonen och äter frukost, vi säger inte så mycket till varandra. Vi är äter upp, jag frågar om jag kan lämna mina väskor här. De säger att det givetvis går bra, vi tar våra väskor och går ut från slottet. Vi lägger våra väskor i Jacks bil, han startar den och vi kör iväg. Efter att vi sagt adjö till hans föräldrar.
Vi kommer fram till den hamn där båten ligger som ska ta oss till Ilse of Man, vi tar våra väskor och går fram till båten. Vi ser på de andra som väntar på att få gå ombord, vi är alla i samma ålder. Ungefär samma fysiska form, vi går ombord på båten och den lägger ut, vi kommer fram till ön och vi går av båten.
Det står två lastbilar och väntar på oss, vi sätter oss bak i dem och de kör iväg. Vi kommer fram till en galler grind. Vi kör in på området och lastbilarna stannar, vi hoppar av dem och vi ställer oss i två led.
Ett befäl kommer fram till oss och hälsar oss välkomna. Han berättar om utbildningen och att den startar direkt, vi ska gå till ett förråd och få våra saker. När vi fått dem så ska vi byta om sen startar utbildningen.
Vi går iväg till förrådet och vi hämtar ut våra saker, vi går till de baracker som vi blivit visade till. Vi går in och byter om, jag ser på kläderna och vi går ut när vi är klara. Som de sa, träningen började direkt.
Den skulle vara i ett år, vi lämnade inte ön på ett år. Under tiden som vi var där så lyckades engelsmännen stå emot tyskarna i slaget om England och tyvärr få på öronen på andra platser.
Men de håller ut, ett år senare så är vi färdigutbildade. Vi sitter på ett fartyg som ska ta oss till Gibraltar. Det har varit det tuffaste året i mitt liv, en hel del har dött eller blivit allvarligt skadade under utbildningen. Inte jag och Jack dock, vi har klarat oss.
Vi är ledare för varsin grupp, vi är fem i varje grupp. Jag är prickskytt och gruppledare. De andra fyra har olika uppgifter i gruppen, signalist, sjukvårdare och sprängexpert. Vi ser på varandra och vi undrar vad vi ska göra i Gibraltar.
***

Kapitel 3, 1941 – 1942
***
Vi sitter i bara underbyxorna och solar, vi har varit här i en månad nu. Vi har gjort en del mindre saker, sprängt lite och gjort vårt bästa för att retas med tyskarna. Just nu så vilar vi, min och Jacks grupp turas om att göra uppdragen. Jag öppnar en öl och räcker den till Jack, han tar emot den och tar en klunk. Jag öppnar en till mig och tar en klunk jag med.
– De får snart hitta på något åt oss att göra Michael.
– Ja Jack det får de, jag håller på att bli smått knäpp.
Jag sätter min flaska på gruset och vi lyssnar på musiken som spelar på radion. Musiken avbryts och vi hör en röst som meddelar att tyskarna har invaderat Ryssland. Vi tittar på varandra och vi tar en klunk av ölen och de andra i gruppen kommer gående och för lite liv.
– Tyst, tyskarna har startat ett anfall mot ryssarna.
De tittar på Jack och sen mot radion och de börjar också lyssna. Jag tar en klunk till av ölen och vi tittar på varandra.
– Vad fan betyder detta?
– De lär i alla fall inte invadera England, frågan är vad Churchill säger om detta, Michael?
– Han lär erbjuda sin hjälp till Stalin, det är jag övertygad om. Nog fan för att han hatar kommunister, men han hatar Hitler mer.
Jack ser på mig, de andra gör detsamma. Musiken börjar spela igen, vi lutar oss tillbaka igen i stolarna och dricker av ölen.
***
– Förstår ni uppdraget, löjtnant?
– Ja sir, hur kommer vi dit?
– En jagare kör er dit, ni sätter gummibåten i vattnet. Ni kör så nära ni kan, ni skjuter och dödar målet.
– Ja sir.
Jag gör honnör och jag börjar gå och Jack ser på mig.
– De är ta mig fan helt galna, Michael.
– Ja, Jack. Det är de, hur fan tror de att jag ska lyckas med det?
– Jag följer med, någon måste vara din back – up, Michael.
– Tack, Jack.
– Självklart, Michael. Det är jag som lurade in dig i det här.
– Du lurade inte mig, Jack.
Vi kommer fram till vårt hus och vi går in, vi samlar våra grupper och vi förklarar vad de vill att vi ska göra. De tittar på oss och de skakar på huvudet. Vi börjar packa våra saker och tar på våra kläder, när vi är klara så åker vi ner till hamnen. Vi går ombord på jagaren, vi går ombord på den och den lägger ut. Vi gör i ordning gummibåten, den är specialbyggd för oss.
***
Vi ser på det stora fartyget, månen lyser och vattnet ligger spegelblankt. Jag tittar på Jack och han på mig. Han lyfter kikaren och han tecknar, jag lyfter geväret och tittar i kikarsiktet. Jag söker av fartyget och jag ser målet, jag andas in och håller andan.
Jag kramar avtryckaren och trycker av, jag laddar om och för fram en ny kula. Jag tar nytt sikte och skjuter ett högdjur till , jag för fram en kula till och skjuter igen. Jag skjuter fem gånger innan Jack får igång gummibåten och får oss därifrån.
Vi kommer fram till jagaren och vi tar oss ombord och kaptenen på jagaren startar fartyget och sen kör vi för fulla maskiner. Vi tittar på varandra och vi skakar på huvudet och kramar varandra.
***
– Målet är utslaget, plus tre generaler och en överste, sir.
Han tittar på mig, sen på Jack.
– Ja, sir. Löjtnanten dödade målet och fyra andra tyska officerare.
Vår befäl ser på mig och sen på Jack.
– Skriv en rapport, målet är utraderat?
– Ja, sir. Målet är utraderat, som jag sa amiralen, tre generaler och en överste sir.
Han viftar iväg oss, vi gör honnör och går iväg. Vi kommer tillbaka till vårt boende, vi går in och våra kamrater ser på oss. Jack berättar vad vi gjort, hur jag skjutit.
– Det var perfekta förhållanden, månljus, spegelblankt vatten. Ingen vind, de stor uppradade som på ett övningsfält. De bara stod där och väntade, ingen av dem tog skydd.
De tittar på mig, en amiral, tre generaler och en överste. Det är högdjur, jag kommer få en medalj för det här. Det är mina kamrater övertygade om. De plockar fram alkohol och vi firar vår framgång, det kommer talas om detta länge. Det kommer talas mycket om detta.
***
Vi kommer fram till Buckingham Palace och vi går ur bilen och vi ser på varandra. Vi sätter på oss våra mössor och jag rättar till min slips, jag ser på Jack och han ser på mig. Vi ska få medalj, jag en sort och Jack en annan. Jag fick en befordran med, jag är örlogskapten nu.
Eftersom det var jag som sköt så var det jag som fick befordran, Jack får medalj, men ingen befordran. Vi går in och jag följer efter Jack, han har varit här förr så jag följer efter honom. En man kommer fram till oss, han hälsar och vi hälsar på honom.
– Jaha örlogskapten, en fråga. Hur uttalar man ditt efternamn?
Jag tittar på honom och ler lite.
– Säg bara Von Dexler, det är min fars namn. Ni ska slippa säga det andra, Af Reuterskiöld. Som är min mors namn, på min mors sida så är jag greve. Min far är markis.
Han ser på mig och sen på Jack.
– Jag använder Dexler här i England, just för att det är lättare att uttala, sir.
– Då vet jag det, så greve?
– Ja, sir. Greve.
– Då vet jag det, det har ingen sagt till oss, ers nåd.
– Snälla säg örlogskapten. Det är mer passande.
Han tittar på mig och nickar, vi går uppför en trappa. Han går före oss och vi kommer fram till en sal, vi ser Jacks föräldrar sitta där. De ser oss och de kommer fram till oss.
– Jack, Michael.
– Mor, far, sir, frun.
De tittar på oss och mannen som visat oss hit nickar och går iväg, vi ser på de andra som sitter här. Där är en hel del sårade, framför allt flygare. Det blir aktivitet därframme och de vinkar på oss och vi ska gå fram. Vi gör som de säger och Jacks föräldrar sätter sig, vi blir anvisade varsin plats.
Vi tar av hattarna och sätter oss, kungen kommer in och vi reser oss. Ceremonin sätter igång, vi får våra medaljer och när det är dags för min så berättar de vad jag gjort. Vem jag dödat och vilken rang de hade, när de berättar att jag suttit i en gummibåt så skapades en legend om oss två.
En legend som skulle förfölja oss i resten av kriget. Men det visste vi inte där och då, där och då så var vi glada och stolta över vad vi gjort.
***
Vi sitter på Savoy och äter en middag med Jacks föräldrar, när vi är klara så reser de till deras hus här i London, jag och Jack gör London osäkert och festar till det. Vi kommer hem till huset i Belgravia tidigt på morgonen, vi går och lägger oss.
***
– Finns det inga andra i brittiska armen som kan göra de här sakerna sir?
Vårt befäl ser på oss, vi får det ena galna uppdraget efter det andra. Vi har varit här i Gibraltar i snart ett år, japanerna anföll USA i slutet av förra året. Till allas glädje, ja i alla fall de allierades. Förvisso så får vi på huvudet lite här och var men de är med och det känns som om det bara är en tidfråga innan det vänder.
Men som sagt, vi får betala för den där legenden. Vi får som sagt göra det ena galna uppdraget efter det andra. Nu ska vi tydligen spränga ett skepp, ett skepp som ligger i hamn i en väldigt välbevakad hamn. Vi kommer att bli släppta en bit ifrån hamnen.
Sen så ska vi smyga oss fram, aptera bomberna och se till så att fartyget inte kan lämna hamnen när bombplanen kommer. Vi kommer fram till våra grupper. Vi berättar om uppdraget och de ser på oss, vi ser på dem och sen planerar vi.
***
Vi ser på varandra, vi är tre som lever. Jag, Jack och Tim, han är min sjukvårdare. Resten är dödade, vi lyckades med uppdraget men det kostade oss sju av våra kamrater. Vi går in till vårt befäl, vi avlägger rapport och han ser på oss. Han ger oss permission och vi gör honnör och går till vårt hus och börjar supa. Vi säger ingenting, vi tömmer flaskorna i hög fart tills vi är så fulla att vi däckar.
***
Vi blev befordrade alla tre, jag till kommendörkapten av andra graden, Jack till örlogskapten och Tim till löjtnant. Vi gör honnör åt kungen och vi får våra medaljer, vi sänker våra händer och gör höger och vänster om.
Vi går ut från salen och vi har fått reda på att vi har en veckas permission, sen ska vi inställa oss på marinministeriet. Tim ser på oss och säger att han ska resa hem till sina föräldrar och tillbringa tid med dem.
Vi skiljs åt vid tågstationen och vi ser honom gå på ett tåg och åka iväg, vi ser på varandra och vi går ut från stationen och går till tunnelbanestationen. Vi går ner och vi ställer oss och väntar på ett tåg, det stannar och vi går på det. Vi säger ingenting, det finns liksom inte så mycket att säga.
Sju av våra kamrater är döda, jag räddade livet på Jack och Tim. Jag kunde inte rädda de andra, det var för många vakter där. Det blev kaos, sju väldigt bra soldater dog. Vi var tre som klarade oss, frågan är vad de kommer göra med oss nu.
Jag är rädd för att Tim inte kommer att komma tillbaka, tåget stannar och vi går av det. Vi går upp och vi går till Jacks föräldrars hus är i London, vi går in och Jack ser på mig.
– Jag kommer supa ner mig, Michael. Jag kommer låsa in mig på mitt rum och supa i en vecka.
– Glöm inte att äta min vän.
Vi ser på varandra och han kramar mig.
– Du räddade mitt liv, Michael. Jag kommer aldrig kunna tack dig.
– Ingen fara, Jack. Du hade gjort detsamma om rollerna varit ombytta.
– Frågan är om jag gjort det lika bra, Michael.
Han går uppför trappan och går till sitt rum, jag tar av mig min hatt och går till en av salongerna och sätter mig i en fåtölj. Jag lutar mig tillbaka och sluter mina ögon, jag har hatten i knät och somnar.
– Sir?
Jag vaknar med ett ryck och jag ser på butlern.
– Förlåt sir men middagen är serverad.
– Tack.
– Ingen fara sir, herrn öppnar inte dörren.
Jag tittar på butlern.
– Om han inte öppnar i morgon så får ni bryta er in, vi har en del att glömma han och jag. Han hanterar det med att supa ner sig.
Butlern ser på mig.
– Och du sir?
– Jag, jag sover.
Jag reser mig och går till matsalen, jag sätter mig vid bordet och börjar äta. Jag sitter där själv, Jacks föräldrar bor på slottet, på grund av bombningarna och att de har större tillgång till vilt där än vad de har här. Jag äter upp och reser mig, jag tar min hatt. Jag går ut från huset och börjar gå, jag har inget mål. Jag bara går.
***
Jag sitter på en pub med en öl framför mig, jag tar en klunk av den och jag hör en röst säga.
– Michael?
Jag vänder mig mot rösten och jag ser Pam stå där, jag ser på hennes uniform och hon ser på min.
– För helvete, är du kommendörkapten?
– Haha, ja och du är en WASP?
– Haha, ja. Hur fan har du blivit kommendörkapten, Michael?
– Det är en lång historia Pam, en lång och ganska tråkig historia. Så WASP?
– Haha, ja jag tröttnade på USA och deras förbannade stekar, så jag dumpade min far där och åkte hem och gick med i WASP.
– Ni var i Moskva, Pam.
– Ja, Michael vi var i Moskva, vi åkte bland de sista därifrån. Det var lite lätt galet, Michael.
– Är du själv, Pam?
– Nej, de firar att jag ska lämna. Min far har fått ett uppdrag av BBC, han ska göra en Phileas Fogg liknande resa och resa jorden runt och sända från olika krigsskådeplatser, han krävde att jag ska följa med. Han ser dåligt och jag skriver snabbt, snabbare än honom. Sen så är jag trött på London, det ska bli kul att komma ut och se världen. Men kom med till vårt bord.
– Jag tränger mig inte på, Pam?
– Nej för fasen, Michael. Inte alls.
Jag reser mig och tar min öl och följer med henne, vi kommer fram till ett bord där det sitter fler från WASP och en del flygare, de ser på mig. På mina medaljer och min grad, jag sätter mig och presenterar mig. De presenterar sig och vi dricker öl och har väldigt trevligt.
***
Jag tittar på Pam och hon tittar på mig, vi kysser varandra hetsigt och vi tar av oss våra kläder snabbt. Vi lägger oss i hennes säng och jag smeker hennes kropp. Min tunga går på upptäcktsfärd på den och jag slickar på hennes bröst, nerför hennes mage till hennes slida.
Jag slickar den och hon smakar på hennes safter, de berusar mig och jag smeker hennes innersta med mina fingrar samtidigt som min tunga leker med hennes klitoris. Jag slickar henne till orgasm och hon kommer med ett skrikande, hon drar upp mig och vi kysser varandra.
Vi byter plats och hennes tunga ritar blöta spår på min kropp, hon tar min penis i handen och smeker den. Den reser sig snabbt och hon ler när hon ser på den. Hon böjer sig fram och öppnar munnen, hon börjar suga och slicka mig. Jag känner hennes tunga leka med mig, jag känner ilningarna och jag drar upp henne och vi kysser varandra hett och passionerat.
Vi rullar runt och jag lägger mig på henne och reser mig på min armar och tar min penis i handen och drar ollonet över hennes läppar och sätter penisen mot hennes slida och trycker till.
Jag glider långsamt in i henne och jag når botten av henne, jag stannar där och vi ser på varandra. Jag börjar röra mig och jag glider nästan ur henne innan jag rör mig framåt igen och når botten av henne.
Vi kysser varandra och våra tungor dansar runt med varandra och jag ökar farten i mina rörelser och jag känner ilningarna komma. De attackerar mig, jag hör och känner Pam komma.
Det blir för mycket för mig och jag drar mig ur henne och tar min penis i handen, jag rör den snabbt och jag känner säden lämna mig och landa på hennes mage och bröst. Jag lägger mig bredvid henne och hon andas snabbt och ser på mig. Jag tittar på henne och vi ler båda två.
***
Jag känner doften av te och öppnar ögonen och sätter mig upp, jag tar på mina kalsonger och mina andra kläder och går till köket och säger.
– God morgon, kan jag göra något, Pam?
– Du kan sätta det på bordet är du snäll.
Jag ser på maten och gör som hon säger och dukar fram det på hennes matsalsbord, hon kommer med det sista och sätter sig, bacon, äggröra och stekt skinka. Jag ser på maten och hon säger.
– Jag har känningar på rätt ställen.
– Det må jag säga, Pam.
– Se så hugg in, Michael.
Jag ser på maten och börjar äta, hon gör detsamma och vi äter till att börja med under tystnad. Sen säger hon.
– Vill du prata om det, Michael?
Jag tittar på henne, hon ser på mig. Jag börjar berätta, när jag är klar så har vi ätit färdigt, plockat undan och diskat. Vi sitter på hennes uteplats på taket och ser upp på den blå himlen. Mitt berättande har tagit det mesta av dagen, jag tar en klunk av teet och sätter koppen på fatet och jag vänder min blick mot henne.
– Det går inte en dag där jag inte ångrar att jag lyckades med de där förbannade skotten, hade jag inte lyckats med dem så hade mina kamrater fortfarande levt.
– Det vet du inte, Michael.
– Nej, förvisso inte, Pam. Jag vet att det är krig och att de valde själv osv. men jag är rädd för att min tur en dag ska rinna ut. Jag är inte sugen på att dö, inte än i alla fall. Men vår legend kostade sju väldigt bra kamrater livet, frågan är vad Tim kommer göra. Jag tror att han kommer begära förflyttning, ingen kommer att vilja göra uppdrag med mig och Jack, på grund av våra legender.
Hon tittar på mig, jag tar te – koppen och tar en klunk av teet. Hon tar sin te – kopp och tar en klunk hon med.
– Hur fan hamnade du i flottan, Michael?
– Haha, Pam. Ja du, vi hade precis läst klart. Tyskarna invaderade Frankrike och Jack sa att han skulle gå med i marinen, jag sa att jag gärna velat strida jag med. Sådär lagom patriotiskt. Jack frågade om jag var allvarlig, jag sa att jag var det. Han talade med sin far, han i sin tur talade med någon vän på marinministeriet. De behövde folk till den gren som vi tillhör, vi fick åka dit och genomgick träning i ett år. Det visade sig att vi hade fallenhet för det jag och Jack. Som sagt, vi skapade oss en legend.
Hon ser på mig och jag på henne.
– Hur länge till är du ledig?
– Sexdagar till, vadå, då Pam?
– Då ska jag visa dig London, Michael. Jag och min far åker om fem dagar, vi ska till USA. Sen får vi se vart vi åker efter det, men ge mig fem dagar att få dig att glömma, Michael.
– Javisst Pam, gärna.
– Har du civila kläder?
– Nej Pam, det har jag inte.
– Då får vi göra något åt det, Michael. Har du pengar?
– Ja, Pam. Jag har pengar, jag har faktiskt en hel del pengar.
– Så bra, då sätter vi sprätt på dem, Michael.
– Haha, okej då Pam, då sätter vi sprätt på dem.
Vi reser oss och går ut ifrån hennes lägenhet, hon tar med mig till Savile Row och vi handlar civila kläder åt mig. När vi har gjort det och jag har bytt om så visar hon mig London i fem dagar. Hon visar mig London och vi älskar, i fem dagar så gör vi så.
När de fem dagarna gått så kysser vi varandra adjö och hon reser i väg, jag åker hem till Jacks hus och går in. Jag går till det rum som är mitt och jag byter om och tar på mig min uniform igen. Jag går till Jacks rum och öppnar dörren och ser på kaoset. Jag ber om hjälp av personalen, vi får slita rätt hårt för att få honom presentabel.
***
Vi går uppför trappan till marinministeriet, vi gör honnör och svarar på honnörer. Vi går till det rum som vi blivit anvisade till, vi anmäler oss och sekreteraren ser på oss.
– Sätt er mina herrar så skall jag anmäla er ankomst.
– Tack frun.
– Fröken.
– Förlåt, fröken.
Vi sätter oss i varsin stol och Jack tittar på mig.
– Så Pamela Townsend visade dig London?
– Ja Jack. Hon visade mig London, det var fem rätt så intensiva dagar.
– Och ni?
Jag tittar på honom, min blick säger vad jag tycker om den frågan.
– Du får skylla dig själv, du valde att supa, Jack. Där var en hel del rätt så villiga kvinnor.
Han tittar på mig, dörren öppnas och kvinnan kommer ut. Vi reser oss och hon visar in oss, vi ser på amiralen som sitter bakom skrivbordet. Vi ställer oss i givakt och gör honnör. Han svarar lite slarvigt på den och pekar på stolarna, vi sätter oss och han läser i två mappar. Han slår ihop dem och tittar på oss.
– Jaha och vad ska vi göra med er två?
Vi säger inget, man säger inte så mycket till en väldigt hög amiral om han inte ställer direkta frågor och ber en svara.
– Ni har blivit något av legender, förvisso så behöver vi sådana. Det ska gudarna veta, men vi får se till att använda dem med förstånd. SBS vet inte vad de ska göra med er, så de skickade frågan till mig. Jag vet vad jag skulle vilja göra med er, ni talar flytande tyska båda två. Du Michael, talar, franska, tyska och italienska.
– Och svenska sir.
– Ja och svenska. Kan du åka skidor?
– Ja, jag kan åka skidor, sir.
– På längden, Michael?
– Ja sir på längden, det kanske inte är så aktuellt just nu och här men ja. Jag kan åka skidor.
– Bra, som sagt SBS har skänkt er två till mig.
– Ja sir, och vad innebär det?
Han tittar på mig och jag på honom.
– Att ni numera tillhör MI6, ni mina herrar är numera spioner. Just ni så har vi ett nära samarbeta med Special Bransch, vår käre PM vill ha det så.
– Förlåt, MI6, sir?
– Ja, vadå då? örlogskapten?
Han tittar på Jack.
– Nej ingenting sir.
– Så bra, ni ska få era första uppdrag. Örlogskapten, du ska åka till Bletchley Park och hjälpa dem där ett tag.
– Ja sir.
Jack sitter kvar och amiralen ser på honom.
– Ja jag menade nu. Jag tror att kommendörkaptenen klarar sig utan dig, se så örlogskapten.
Jack reser sig och gör honnör, han lämnar rummet och stänger dörren. Amiralen trycker på en knapp.
– Fröken Jones, vill du se till så att örlogskaptenen kommer iväg direkt.
– Ja sir.
– Bra.
Han trycker på knappen och han ser på mig.
– Så kommendörkapten, då kommer vi till dig.
– Ja sir.
– Du ska resa med PM till USA, du kommer resa med som sambandsofficer. Men din uppgift kommer att bli att samla på dig så mycket information som du bara kan och rapportera den till mig när du kommer tillbaka om tre veckor.
Jag tittar på honom.
– Var reser vi ifrån och hur ska vi ta oss dit?
Han tittar på mig och ett leende spelar på hans läppar. Han räcker mig en mapp och jag tar emot den och börjar läsa i den. När jag är klar så tittar jag på honom och han på mig.
– Så jag kommer att sitta med på mötena, sir?
– Ja, kommendörkapten.
– Då vet jag det och jag ska spionera på PM?
– Ja, precis. Eller inte bara på honom, du ska spionera på alla. Försöka minnas vad de säger, anteckna och se till så att jag får anteckningarna.
– Hur?
– Diplomatposten, eftersom jag är chef för MI6 så får du skicka diplomatpost till mig.
– Ja, sir.
***
Jag ser på hytten, jag sätter min väska på sängen och jag ser på schemat som jag fått tryckt i min hand när jag kom ombord och blev visad hit, till denna hytt. Jag läser på schemat så inser jag att det inte kommer att bli mycket sömn, jag går ut ifrån hytten och går uppför trapporna till det plan och den lokal som vi ska vara i.
Jag ser på dörren och går in i lokalen, det finns namnskyltar på bordet. Där finns inte mitt namn, det hade jag förvisso inte förväntat mig i heller. Jag hittar en stol med mitt namn på, jag tar papperna som ligger på stolen och börjar läsa i dem. När jag läst klart så lyfter jag på blicken och ser att det är fler i lokalen nu, det är nog alla utom den som vi alla väntar på, PM.
Jag tänker på det jag läst om i papperna, det är en tiggarresa som vi ska göra. PM ska försöka övertyga USA:s president om att vi ska få en massa vapen och annat material. Problemet med den planen är att Amerika själv behöver alla vapen de kan få tag på.
Det är likadant med allt som vi behöver, Lend/Lease funkade så länge Amerika inte var med i kriget. Frågan är hur han ska kunna övertala presidenten om att ge oss det vi behöver. Eller det fungerar men militären är inte lika villiga att släppa ifrån sig vapen längre.
Dörren öppnas och PM kommer in, han har en cigarr i handen och han sätter sig vid ena kortändan och öppnar munnen.
– Så mina herrar då börjar vi.
En av männen vid bordet öppnar munnen och mötet börjar.
***
Jag ser mig omkring i rummet och jag för anteckningar, jag lyssnar noga på det som sägs och fortsätter med mina anteckningar. Jag för dem på svenska, jag behöver ju inte göra det för lätt för de som kanske vill spionera på det jag skriver. Churchill har synpunkter på det mesta, han har ett ganska så stort ego och han vill ha saker på sitt vis och han har svårt att ta kritik.
Timmarna går och jag ser att de som sitter i rummet reser sig och går till en buffé och tar mat och dricka och sätter sig igen och börjar äta. Samtalen kring bordet fortsätter, jag ser på de andra som sitter som jag vid väggarna. De varierar i rang och de kommer från alla grenar.
Vid en första anblick så är det övervägande från min gren, marinen. Men där är som sagt från alla grenar. Jag tar en klunk av teet och sväljer, jag tar en tugga av en smörgås och fortsätter lyssna.
***
Mötet tog slut för en timme sedan, vi gick till matsalen och satte oss och började äta. När jag är klar så reser jag mig och går ut från matsalen, jag går till min hytt och går in. Jag ser på min klocka och klär av mig och lägger mig i kojen, jag sluter ögonen och somnar.
***
Jag står vid relingen och ser frihetsgudinnan passera framför mig. En fänrik kommer fram till mig, han stannar och gör honnör. Jag svarar på den och han meddelar att Churchill vill tala med mig.
Jag nickar och vi går i väg, vi går igenom fartyget och kommer fram till hans kvarter. Fänriken knackar på dörren och han öppnar den. Han går in och presenterar mig.
– Kommendörkapten Dexler
– Ah, kom in kommendörkapten.
– Tack sir.
Jag går in och ställer mig i givakt och gör honnör. Han tittar på mig och nickar, jag sänker armen och han pekar på en stol. Jag sätter mig och han tar en klunk av sitt whiskey glas.
– Det sägs att du är svensk, kommendörkapten.
– Det stämmer sir.
Han tittar på mig och tar en puff på cigarren.
– Din chef, meddelade mig att du ska följa med mig överallt. När jag frågade varför så svarade han för att jag säger det. Så jag får väl göra som han säger, du ska följa med mig.
– Ja, sir.
– Får jag fråga varför, kommendörkapten?
– Jag vet faktiskt inte sir, amiralen var inte så utförlig med mitt uppdrag. Det var i princip att jag skulle inställa mig på fartyget och sen anteckna vad som sades på mötena.
– Du är från första kullen av SBS?
– Ja sir, sen så blev vi placerade i Gibraltar sir.
– Där du gjorde något som inte skulle vara möjligt, kommendörkapten.
– Det var möjligt, jag hade en massa tur den kvällen sir.
– Du sköt fyra högdjur och en påläggskalv, på sexhundra meters avstånd, på kvällen från en gummibåt.
– Ja sir, som sagt jag hade tur som en tok. En annan kväll för ett par veckor sedan så hade jag inte lika mycket tur sir.
– Nej, du tycker inte det. Men de som skickade iväg er på det uppdraget…
– Jag har hört att det var du som krävde att det skulle utföras sir.
Han tittar på mig och tar en klunk av whiskeyn, jag förbannar mig själv tyst.
– Det är sant, jag bad om en lösning på ett problem. Deras lösning var att göra det som ni gjorde, kommendörkapten.
– Jag ber om ursäkt sir, jag gick för långt.
– Man ska aldrig skämmas för det man säger kommendörkapten.
– Nej sir, men man kan använda en passande ton.
Han tittar på mig och nickar.
– Uppdraget blev en succé kommendörkapten, ni blev befordrade och fartygen sprängdes.
– Och sju av våra kamrater dog, sir. Vi är medvetna om riskerna sir, men vi vill inte riskera våra liv för att saker och ting inte är välplanerade. Framförallt när det är andra än vi själva som planerar uppdragen, vi ska bara följa order. Vi gör det och sju av våra kamrater dör och de dör för att de som planerar uppdragen sitter i säkerhet och väntar på att få sola sig i glansen av det vi gör. När sen sju goda soldater dör så försöker man gömma det med att de inte följde planen som goda soldater, sir. De följde den till punkt och pricka och de dog, ja operationen var en succé, den blev det för att vi tre som överlevde inte följde deras plan. För att jag improviserade och struntade i deras plan, sju av våra kamrater dog. Vi blev förflyttade för att de klantade sig, ja uppdraget blev en succé sir. Den blev det för att som jag sa, vi ändrade på planen.
Jag tystnar, det finns inte mer att säga. Han tittar på mig, han tar en klunk av whiskeyn.
– Som sagt du ska följa med på allt jag ska göra, kommendörkapten.
– Ja sir, jag ska göra mitt bästa för att hålla mig i bakgrunden.
Han nickar, det knackar på dörren. Den öppnas och en man meddelar att vi snart lägger till, jag gör honnör och lämnar hans hytt. Jag ser inte blicken som han ger min rygg. Jag går till min hytt och tar min mindre väska och jag tar den i min hand. Vi kommer åka tåg till Washington och hotellet som vi ska bo på där, vi kommer förutom besök i Vita huset även besöka engelska ambassaden.
Jag ska om jag får möjlighet besöka svenska ambassaden, försöka övertala dem att skicka brev åt mig till de där hemma. Jag går av fartyget och blir visad till en bil som jag delar med tre andra, vi åker till en tågstation och går på ett tåg som är avsett bara för oss.
Jag går ombord och blir visad till en kupé som jag kommer dela med de jag åkte hit med. Jag går in och sätter mig i kupén, de andra tre kommer efter mig. Vi sätter oss och jag tar fram en av mina anteckningsböcker och läser den från början, jag lägger till och drar ifrån lite. Tåget startar och vi åker iväg.
***
Tågresan tog cirka fyra timmar, vi gick av tåget och blev transporterade till hotellet. Jag går in på mitt rum och ser på mina väskor som står på golvet, jag tar fram min paraduniform och hänger upp den, jag borstar av den och ser på medaljerna som sitter på uniformsjackan.
Jag rättar till dem och sätter mig på sängen och tittar på mig skor, jag sätter dem på golvet och tittar till mina andra kläder.
När jag är klar så lämnar jag rummet och går ut från hotellet, jag sätter mig i en taxi och säger adressen till Sveriges ambassad. Jag har mitt svenska pass på mig, förhoppningsvis så gör det att jag blir insläppt.
Taxin stannar och jag betalar och går ur den. Jag ser på den viktorianska byggnaden och jag öppnar dörren och går in, jag går fram till en kvinna som sitter vid ett skrivbord.
– God dag, mitt namn är Michael Von Dexler, jag skulle vilja tala med ambassadören. Min morfar är Erik Af Reuterskiöld.
Kvinnan tittar skarpt på mig, eller med en väldigt förvånad min. Det hon ser är en ung man i en brittisk uniform. Jag tar fram mitt pass och visar henne. Hon öppnar det och tittar på det.
– Ett ögonblick, mig gode herre.
– Javisst frun.
– Fröken.
– Förlåt fröken.
Hon reser sig och går iväg, jag går fram till en stol och sätter mig. Hon går fram till en dörr och öppnar den, jag sätter mig på stolen och lägger ena benet över det andra. Jag känner på breven som jag har i innerfickan, breven till morfar, till mor och far.
Ett brev till Maria, med ett försök till en förklaring. Dörren öppnas och kvinnan tittar på mig, jag reser mig. Hon vinkar att jag ska komma, hon räcker mig passet.
– Ambassadören tar emot dig, kommendörkapten.
Jag är imponerad att hon kan gradbeteckningarna. Hon öppnar dörren och jag går in och jag ser på den gråhårige mannen som sitter bakom ett skrivbord. Han reser sig och jag går fram till honom och vi skakar hand, han tittar på mig.
– Kaffe?
– Ja tack, gärna.
– Det är svenskt faktiskt.
– Där ser man.
Kvinnan nickar och stänger dörren, ambassadören pekar mot ett litet bord och vi sätter oss vid det. Han ser på min uniform och på mina medaljer, jag lägger mitt ben över det andra och han ser på mig.
– Jag känner din morfar, vi har varit vänner sen skoltiden. Han har inte berättat för mig om dig, att han har ett barnbarn i den brittiska marinen.
– Frågan är om han vet, jag har skickat brev. Det är inte säkert att de kommit fram.
Jag stoppar handen innanför uniformsjackan och tar fram breven, han tittar på mig jag räcker över breven.
– En förklaring till min morfar och mina föräldrar, vi kan väl säga att de inte kommer bli imponerade av mina handlingar. Oavsett medaljerna herr ambassadör.
Han tittar på mig och sen på breven, han tar emot dem och lägger dem framför sig.
– Jag ska se till så att de kommer hem, Michael.
– Tack herr ambassadör, morfar är nog den ende av dem som kommer förstå. Vi delar samma syn på tyskarna han och jag.
Innan han hinner svara så öppnas dörren och sekreteraren kommer in och dukar fram kaffet till oss och när hon är klar så lämnar hon rummet. Vi dricker av kaffet och han ställer frågor till mig, jag berättar vad jag kan och när jag är klar så reser jag mig.
– Ska vi se om vi kan komma fram till Stockholm, Michael?
Jag ser på ambassadören.
– Skulle det vara möjligt, herr ambassadör?
– Vi kan pröva, jag kan inte lova något.
– Gärna, herr ambassadör.
Han går fram till telefonen och ber sekreteraren göra vad hon kan för att försöka nå Stockholm. Hon meddelar honom att det kommer bli svårt att nå fram idag, hon måste beställa samtalet eftersom det inte är något akut.
– Kan du komma förbi i morgon, Michael?
– Vi har inte fått schemat än men jag hoppas på det, herr ambassadör.
– Då ses vi i morgon, Michael.
– Det gör vi herr ambassadör.
Jag lämnar ambassaden, jag vinkar på en taxi och åker tillbaka till hotellet. Jag går in och går upp till mitt rum. Jag går in och jag ser på min paraduniform och klär av mig, jag går in i badrummet och rakar mig och duschar av mig. Jag går ut till rummet och klär på mig, jag tar min mössa och går ut från rummet och åker ner till receptionen.
Jag ställer mig för mig själv och väntar, vi ska åka till den brittiska ambassaden. Det ska vara en bjudning där, jag ser Churchills livvakt komma gående och vi går ut från hotellet. Vi sätter oss i bilarna och åker iväg, jag ska följa med den innersta kretsen.
Vi kommer fram till ambassaden och vi går in, jag blir presenterad för ambassadören och jag ser Sveriges ambassadör och vi nickar åt varandra. Vi går in till matsalen och vi sätter oss, jag ser Pam och hennes far. Hon ser på mig och vi ler och nickar åt varandra.
Vi sätter oss och middagen sätter igång, jag lyssnar så mycket jag kan och svarar på de frågor jag får från de andra som sitter vid mitt bord. När middagen är slut, så blir det dans och öppen bar så att säga. Jag går fram till Pam och bjuder upp henne, vi går ut på dansgolvet och vi börjar dansa.
– Så ni kom inte längre, Pam?
– Haha, nej när far fick reda på att Winnie skulle komma hit så ville han stanna här, när han åker hem så åker vi vidare till Hawaii och Pearl Harbor.
– Så Hawaii, Pam?
– Ja, Hawaii, Michael.
Vi dansar färdigt och sen så går vi vidare.
***
Vi kysser varandra, min uniform hänger över en stol tillsammans med min skjorta och min undertröja. Mina händer smeker hennes kropp, hennes smeker mina. Vi lägger oss i sängen och jag slickar hennes slida och jag smakar på henne. Min tunga leker med hennes läppar och hennes klitoris, jag för henne till orgasm med min tunga och mina fingrar.
När hon kommer färdigt så rullar vi runt och hon tar mig i munnen och hennes tunga leker med mig. Jag drar upp henne när de första ilningarna kommer, hon grenslar mig och vi älskar. Min penis gör sin resa i hennes i inre, vi driver varandra till orgasm och jag kommer i henne för första gången. Vi kysser varandra och vi somnar tillsammans.
***
– Morfar?
– Michael, är det du?
– Ja morfar det är jag.
– Vad fan gör du i USA, Michael?
– Det är en lång historia morfar, jag mår bra. Jag har skickat brev, har ni fått dem?
– Nej, vi har inte fått några brev, Michael.
– Jag är soldat i brittiska marinen, morfar. Men jag förklarar allt i breven som ambassadören kommer skicka till er morfar.
– Soldat i brittiska marinen, Michael.
– Ja morfar, just nu är jag i USA och frotterar mig med Winston och Roosevelt. Jag är kommendörkapten av andra graden och jag har fått medaljer osv.
– Där ser man, så du strider för de allierade, Michael?
– Ja, morfar.
– Bra där, Michael.
– Frågan är vad mor och far kommer säga om det. Ett tips morfar, sälj alla fastigheter vi har i Tyskland och sälj dem fort morfar.
– Är du säker Michael?
– Ja morfar, jag är väldigt säker. Britterna och amerikanerna kommer att börja bomba Tyskland. De kommer göra det systematiskt och de kommer att bomba civila mål morfar. Så sälj allt vi har där, oavsett vad resten av familjen säger så kommer de allierade att vinna. När japanerna bombade Pearl Harbor så förlorade axelmakterna kriget. Du ska kanske inte säga det till de andra släktingarna morfar, men det är faktum. Det kommer ta tid, men de kommer vinna. Eller jag ska kanske säga vi. Har du möjlighet så ska du satsa på den amerikanska marknaden. Men jag ska vidare nu morfar, hälsa familjen att jag saknar dem.
– Det ska jag göra, Michael och ge dem ett helvete.
– Jadå, morfar.
Samtalet avbryts och jag tittar på ambassadören.
– Jag förväntar mig att du inte talar med fel personer om det du hörde, för då så kanske morfar blir lite arg på dig.
– Ja, det blir han kanske. Jag delar din analys av kriget, det finns en del hemma som inte gör det. Men jag gör, Michael.
Jag tittar på honom och nickar.
***
Jag går efter de andra genom fabriken, vi besöker en fabrik som gör vapen. Jag ser på Kpistar, pistoler, gevär och kulsprutor. Vi lyssnar på produktionssiffror och liknande, vi går igenom fabriken och kommer fram till en matsal och vi får sätta oss och ägaren visar oss vapnen. Churchill ser på dem och de andra officerarna som är med ser på dem de med.
Jag går bland de sista och jag ser på ett av gevären, jag går fram till det och ser på det. Jag lyfter upp det och sätter det till axeln, jag lägger ner det och tar upp kikarsiktet. Jag tittar genom det och jag lägger tillbaka det.
– Är det bättre än det du sköt med från gummibåten, kommendörkapten?
Jag vrider på huvudet och ser på Churchill, han ser på mig. Jag ser på den man som talat till oss, jag misstänker att det är ägaren.
– Det vet jag inte sir, jag har aldrig skjutit med ett sådant gevär.
Ägaren tittar på mig, sen på Churchill.
– Gummibåt?
– Jag fick ett uppdrag, jag utförde det. Det imponerade på någon så jag fick en medalj och befordran för det, sir.
– Nåja herr kommendörkapten. Nu är du väl lite återhållsam, han sköt fem tyska officerare, från en gummibåt i Medelhavet, mitt i natten på 500 meters håll.
– 600, sir.
De som står i närheten, ser på mig och sen på Churchill.
– En amiral, tre generaler och en överste. Var det inte det?
– Jo sir, det stämmer.
– Vad, var det för gevär du sköt med?
Det är ägaren som frågar.
– En Mauser 98. Sir. Det verkar vara ett stabilt vapen.
Jag pekar på geväret.
– De säger att det är pricksäkert på upp till 800 meter.
Jag ser på honom, jag går fram till geväret igen och ser på det.
– 800 meter?
– Ja, de säger det. Vill du pröva?
– Har ni möjlighet till det här, sir?
– Jadå, kommendörkapten.
– Då prövar jag gärna.
Jag tar geväret, kikarsiktet och ser på honom.
– Ammunition?
Han tittar på mig och vi går ut från lokalen och går iväg. De andra följer efter oss vi gör runt fabriken och vi ser på testbanan, vi kommer fram och jag får ett magasin. Det innehåller fem kulor, jag laddar vapnet och sätter på kikarsiktet.
– Hur stor är förstoringen?
– 4,5 gånger.
Jag tittar på honom, jag lyfter geväret och jag söker av målen.
– Var är 800 meters målet?
– Två finger bredder höger, kommendörkapten.
Jag siktar, jag slappnar av, håller andan och kramar av skottet. Jag fångar rekylen och jag ser träffen. Jag laddar om och skjuter igen, jag skjuter alla fem kulorna och mannen ser på mig.
– Det är ett väldigt bra gevär, sir.
– Tack, du är skicklig med det, kommendörkapten.
– Tack.
De andra ser på mig och en av de anställda kommer fram med papperstavlan, jag tittar på den och ler. Jag räcker den till Churchill som stått bredvid och sett på när jag skjutit.
– Det är ett bra gevär sir.
Ägaren ser på mig och sen på papperstavlan, som Churchill håller upp.
***
Jag räcker min nye chef mina renskrivna anteckningar, han tar emot dem och han tittar på mig.
– Jaha, vad ska jag göra nu sir?
– Du ska resa ut på den engelska landsbygden och lära dig att hoppa fallskärm, när du gjort det så ska du komma tillbaka hit, kommendörkapten.
– Ja sir.
***
Jag kliver ur jeepen och ser på slottet, jag tar min väska och går fram till slottet och går in genom porten och jag ser en kvinna. Jag går fram till henne och presenterar mig.
– Kommendörkapten Dexler, jag söker en kapten Jones.
– Ah, kommendörkapten. Jag ska visa dig till kaptenen, följ med mig.
– Tack frun.
Hon säger inget, jag går efter henne och hon går till en dörr och knackar på den. Jag hör ett kom in och hon öppnar dörren och anmäler mig, jag går in efter henne och gör honnör och mannen reser sig och svarar på honnören.
– Vi är inte så noga med det formella här, kommendörkapten.
– Då vet jag det kapten.
– Så du är en av amiralens män, kommendörkapten.
– Jag heter Michael.
– Richard, men som sagt du är en av hans män?
– Tydligen, jag och min vän blev förflyttade till honom. Jag fick åka med Churchill till USA och min vän blev skickad till Bletchley Park, nu är jag här och ska lära mig hoppa fallskärm tydligen.
– Var kommer du ifrån, från början?
– SBS, vi var placerade i Gibraltar och vi gjorde uppdrag därifrån. Ett av dem kostade sju av mina kamrater livet, vi var tre som överlevde. Jag och min bäste vän, blev som jag sa förflyttade. Var Tim, den tredje av oss som överlevde har tagit vägen har jag inte en aning om. Så när börjar min träning?
– I morgon, vi börjar med den i morgon.
– Då vet jag det.
***
Jag har varit här i två veckor nu och lärt mig att hoppa fallskärm, jag gjorde mina två första hopp igår, följt av två hopp i dag. I morgon så ska jag hoppa i mörker, jag går i korridoren och går förbi ett av rummen och jag hör två röster tala tyska. Jag stannar och ser på den öppna dörren och går in, jag lyssnar på de som talar och jag ler lite.
– Är något lustigt, kommendörkapten?
Jag ser på kvinnan som sagt det, hon är i min ålder.
– Du frågade om hans gris mådde bra, skulle du verkligen fråga om det?
Hon tittar på mig, mannen som hon talat med ser på mig och sen på kvinnan. Han nickar åt henne och hon ser på mig.
– Talar du tyska?
– Jadå, jag talar tyska, franska och ett par språk till. Var ska du föreställa att komma ifrån?
– Vadå då?
– Därför att det precis som överallt annars finns en massa dialekter som man får ta hänsyn till.
Jag säger ett par meningar på tyska med olika dialekt, de tittar på mig och jag fortsätter tala med dem på tyska.
– Bestäm vilken stad och träna på den dialekten, just nu så avslöjar den dialektlösa tyskan er mer än något annat. Mer än hur ni för er, som sagt arbeta med dialekten.
Jag lämnar rummet och de tittar på min rygg när jag lämnar rummet.
***
Jag har varit här i en månad, Vi har fått rapporter om slaget om Midway, om amerikanernas vinst där. Det känns i luften som om att det börjar vända, mina lektioner i fallskärmshoppning är över. Jag är fortfarande kvar och kaptenen använder mig till att lära de andra tala tyska med dialekt, förutom det så tränar jag med de andra.
De har hinderbanor här, jag kan träna på skytte, både med gevär och pistol. En dag när jag sitter i matsalen så kommer kaptenen in, han går fram till mig och sätter sig bredvid mig.
– Vår chef vill att du kommer till kontoret i morgon, en bil kommer och hämtar dig i morgon bitti efter frukosten.
– Då vet jag det, vet du vad han vill?
– Nej, Michael det vet jag inte.
– Okej, då vet jag det.
***
Jag tittar på amiralen, han tittar på mig.
– Förstår du ditt uppdrag?
– Ja sir, det gör jag.
– Så bra, du åker till Skottland direkt. Där får du vad du behöver i utrustning, sen går du på planet och det flyger till Sverige, du hoppar och landar i närheten av en stad som heter, Are?
– Åre, det är ingen stad. Men ja, jag hoppar. Landar och tar mig till Åre, där ska jag möta en kontakt till norska motståndsrörelsen. De hjälper mig över gränsen och när jag är där så ska jag skjuta ett par män som arbetar med tungt vatten?
– Ja, precis.
– Hur kommer jag tillbaka hit? Amiral?
– Med båt, när du genomfört uppdraget så kommer en jagare att vänta på dig. När du skjutit männen så kommer motståndsrörelsen att kontakta den, de tar dig till en fiskebåt som sedan transporterar dig till jagaren som går för fulla maskiner tillbaka hit.
– Då vet jag det.
– Lycka till kommendörkapten.
– Tack sir.
***
Jag ser på den röda lampan, den slår om till grönt och jag hoppar. Fallskärmen vecklas ut och jag svävar genom mörkret och jag landar och samlar ihop fallskärmen och skär av trådarna och stoppar ner fallskärmen i väskan. Materialet kan komma till användning, jag tar fram min kompass och lilla ficklampa.
Jag tar ut riktningen och börjar gå, det fina i kråksången är att jag inte kan tas som spion. När jag går runt här i mina civila kläder, jag kommer ut på en landsväg och läser på skylten och börjar gå. Jag har en promenad på fyra kilometer framför mig.
**
Jag kommer fram till Åre och ser på min klocka, jag går in och går fram till ett kondis och går in. Jag tar av mig min väska och sätter geväret bredvid det, jag går fram till disken och kvinnan tittar på mig.
– Hej, jag skulle vilja ha två frallor och en kopp kaffe tack.
Hon slappnar av när jag talar svenska, tror jag i alla fall.
– Javisst, herrn.
– Tack.
Hon tar två ostfrallor till mig och en kopp kaffe, jag betalar och går till bordet och sätter mig. Jag börjar äta och jag njuter av smaken av både kaffet och frallorna, jag tar dagstidningen och öppnar den. Jag börjar läsa och jag ser bilder på mina föräldrar, de är tagna på Saltis. Under rubriken, sommar som vanligt trots kriget.
Jag läser artikeln och skakar på huvudet när släkten uttalar sig om att de inte kan resa till Tyskland som vanligt. Jag läser vidare i tidningen och dörren öppnas och en man och kvinna kommer in, de ser mig sitta och äta mina frallor, dricka kaffe och läsa i tidningen. De ser på varandra och sen på mig igen och kommer fram till bordet.
– Kommendörkapten Dexler?
Jag tittar på mannen.
– Nej, mitt namn är Michael von Dexler. Vad kan jag hjälpa er med?
Mannen ser på mig, han ser lite förvirrad ut. Kvinnan ser på mig och hennes ögon smalnar lite, jag möter hennes blick och hon nickar och sätter sig.
– Du talar svenska?
– Haha, ja det gör jag. Vilket inte är så konstigt eftersom jag är svensk.
Jag letar upp artikeln och visar mina föräldrar och andra släktingar som är med på bilderna, jag pekar på namnen som står under bilderna.
– Som sagt, mitt namn är Michael von Dexler. Eller Af Reuterskiöld, beroende på vem ni frågar. Hur tar vi oss över?
– Med lastbil, det finns mindre skogsvägar som tyskarna inte känner till. Vi kör över gränsen, vi tar dig till platsen och du gör vad du ska göra och vi kontaktar jagaren och kör dig till den med en fiskebåt.
– När kör vi över? Vad heter ni förresten?
– Leif.
– Gudrun.
– Angenämt.
– Detsamma, vi kör över ikväll.
– Då vet jag det, har ni någonstans där jag kan vila?
– Jadå, är du klar, Michael?
– Ja, Gudrun det är jag.
Vi reser oss och går ut från kondiset, de börjar gå och jag följer efter dem. Vi går in i skogen och kommer fram till en stuga, vi går in och jag tar av mig min väska och lägger geväret på bordet och öppnar väskan. Jag räcker Gudrun fallskärmen.
– Ni kanske har nytta av detta, Gudrun.
– Ja, tack.
– Ingen fara, en säng?
– Kom.
Jag går efter henne in ett litet rum, där är en våningssäng och jag tar av mig kängorna och den stickade tröjan och lägger mig på kudden och stänger ögonen och somnar nästan direkt.
Jag känner hur någon skakar min axel och jag slår upp ögonen och tittar på Gudrun.
– Det är mat, sen så får vi köra. Vi har en bit att köra i morgon.
– Ja.
Jag stiger upp, jag går ut från huset och kissar i skogen. Jag går in och sätter mig vid bordet och äter med dem.
– Vi kör över ikväll, vi kör till en stuga och stannar där i ett par timmar. Sen så kör vi från stugan till anläggningen och du gör det du ska göra. När du gjort det så ser vi till att få dig på fiskebåten, Michael.
– Okej då vet jag det.
När vi ätit klart så går vi till ladan och öppnar dörrarna, Gudrun backar ut lastbilen och vi sätter oss i den och Gudrun kör iväg. Vi kör över gränsen och kommer in i Norge, vi kommer fram till stugan och parkerar lastbilen. Vi går in och lägger oss. Vi vaknar, äter en snabb frukost och fyller på bränsle på lastbilen från oljefat.
När vi är klara så sätter vi oss i lastbilen igen och Gudrun kör iväg. Vi kör hela dagen och kommer fram till en annan stuga sent på kvällen, Gudrun parkerar lastbilen i en lada och vi går in i stugan och lägger oss och somnar.
***
Jag ser ett av målen i kikarsiktet, jag andas in och trycker av. Jag matar fram en ny kula innan den första träffat och trycker av igen och en gång till. Sen reser vi oss och börjar springa, vi kommer fram till lastbilen och kastar geväret utifrån kanten på klippan och det landar i fjorden därnere. Gudrun ser på mig och hon startar lastbilen och hon kör iväg, de kommer inte hinna ifatt oss.
Jag sköt tvärsöver fjorden, det är fem mil enkelresa för dem att kunna ta sig runt fjorden och börja jaga oss. Motståndsrörelsen har sprängt telefonstolparna så deras kommunikationer ligger nere. Efter ett par timmar så kommer vi fram till en liten fiskeby. Gudrun parkerar lastbilen och jag tar min väska och vi går fram till fiskebåten.
– Tack för hjälpen Gudrun.
– Jag är glad att du är på vår sida, det var tre otroliga skott, Michael.
– Kanske det, de var inte så långa. Felmarginalen var väldigt liten.
– Vi ses igen, kanske?
– Kanske det Gudrun, man vet aldrig vad min chef får för sig.
Jag går ombord på fiskebåten, fiskaren startar båten och ger sig ut på Nordsjön.
***
– Uppdraget, blev lyckat Michael.
– Ja sir, jag misstänker att Gudrun har hört av sig och lämnat rapport?
– Ja, men bara kort. Hon meddelade att målen var utraderade och att du skött dig alldeles utmärkt.
– Du får hälsa och tacka, de har en väldigt bra logistik där sir.
– Så bra, Michael.
– Vad händer nu sir?
– Nu så åker du hem och vilar upp dig, sen så får vi se vad vi hittar på för dig.
Jag tittar på honom och jag reser mig gör honnör och lämnar hans kontor. Jag går ut ifrån byggnaden och går till tunnelbanan. Jag går nerför trapporna och ställer mig och väntar på tåget, det kommer och jag går ombord på det. Det kör iväg och jag kommer till den stationen som jag ska hoppa av på. Jag gör det och går till Jacks föräldrars hus i London, jag knackar på och dörren öppnas.
– Välkommen sir.
– Tack, Wilson.
Jag går in och han ser på mig.
– Ett bad och sen mat Wilson.
– Javisst sir.
***
Jag sitter i biblioteket och läser, dörren öppnas och jag ser Jack komma in i biblioteket.
– Jack!
– Michael, var fan har du varit?
– USA, engelska landsbygden, Sverige, sen Norge och nu så är jag tillbaka. Var har du varit?
– Bletchley park, jag är kvar där. Tre månader senare, frågan är om jag kommer därifrån, Michael.
– Är det så tråkigt, Jack?
– Haha, nja kanske lite. Det händer inte så mycket där, men där är en massa kvinnor och puben har ett väldigt gott öl.
– Haha, så pass, då kan jag förstå att du både nöjd och missnöjd, Jack.
– Men jag saknar spänningen, eller du förstår vad jag menar, Michael.
– Jadå, jag förstår vad du menar. Vi ska kanske byta?
– Haha, nej Michael det ska vi inte. Men byt om så ger vi oss ut i London och festar som vi gjorde när vi var yngre och vaknar med bakfylla i morgon, vem vet vi har kanske tur och får med oss en kvinna eller två med oss hem.
– Haha, ja. Kanske det Jack, kanske det.
Jag går upp och byter om, jag tar på mig min uniform och jag går nerför trapporna och vi ger oss ut i kvällen. Jack vinkar på en taxi och vi sätter oss i den och han säger en adress, jag tittar på honom och han ler. Taxin kör iväg och vi kommer fram, Jack betalar taxin och vi går fram till en dörr.
Jack knackar på porten och den öppnas och en man ser på oss och släpper in oss, efter att han hälsat på Jack. Vi går fram till en källartrappa och vi går nerför den och Jack knackar på en annan dörr och den öppnas. Mannen som står där ser på oss och släpper in oss, vi kommer in i en stor lokal.
Ett band spelar på en scen och jag ser människorna som dansar, som sitter vid borden och dricker. Eller står i baren och gör detsamma, här är en hel del uniformsklädda män och kvinnor. Här är en hel del som inte har uniformer på sig, framför allt kvinnor.
Jack går fram till en trappa som leder upp till en avsats, han betalar vakten som står där och vi går uppför trappan och vi går fram till ett tomt bord och sätter oss. En kvinna kommer fram och tar vår beställning och hon nickar och går iväg, jag lutar mig tillbaka i stolen och ser på Jack.
– Hur hittade du detta ställe, Jack?
– En kollega där jag arbetar, han tog med mig hit en kväll. Efter det så har jag blivit något av en stammis här, Michael.
– Där ser man, Jack.
Servitrisen kommer med vår dricka och vi skålar, vi tar rejäla klunkar av ölen och dricker. Vi sätter glasen på bordet och vi lyssnar på musiken, låten tar slut och dansgolvet töms. Jag tar glaset igen och dricker, Jack ser på mig och sen frågar han om min resa till USA. Jag berättar det jag kan och får, jag berättar om mitt skytte och att jag gav Churchill pappersfiguren.
Jack tittar på mig och skrattar till, jag ler och tömmer glaset. Jack gör detsamma, han vinkar på servitrisen och hon nickar. Musiken börjar spela och en kvinna börjar sjunga, vi lyssnar på henne och vi är överens båda två om att hon har en fantastisk sångröst.
Vi får våra öl och jag betalar för denna rundan, Jack ser på mig och skålar med mig, jag svarar på skålen och vi tar en klunk och dricker. Jag ser tre kvinnor vara på väg mot bordet och de stannar vid bordet och vi reser oss, Jack kramar dem och presenterar dem för mig.
– Gwen, Rosie och Beatrice.
– Angenämt, mitt namn är Michael.
– Detsamma.
Vi sätter oss och jag ser på Jack och jag ser att Gwen och han nog är mer än bara vänner, de är kanske mer än så. Han vinkar på servitrisen och hon kommer att tar upp deras beställningar, hon går iväg och jag får svara på frågor. Vem jag är, var jag kommer ifrån och varför jag som svensk har valt att strida för England.
Vi förklarar hur det gick till, de får sin dricka och vi skålar med varandra och dricker. Kvällen går och det blir en hel del drickande, vi tar en taxi hem och Jack och Gwen går till Jacks rum. Jag går ensam till mitt rum, jag blev för full. De andra två var inte intresserade av att dela säng med en stupfull svensk. Jag kan förstå dem.
***
Resten av sommaren passerar, jag får åka till det där slottet igen och träna med de som är där. Jag åker till London på helgerna och vi går till källarlokalen och festar. Som jag misstänkte så är det allvar mellan Jack och Gwen, som tur är så har hon rätt blod i ådrorna.
De träffades på deras arbetsplats, den plats man inte talar om. De andra två arbetar också där, jag frågar inte vad de gör. Jack har berättat vad de gör där, jag hade tittat på honom och nickat. Sen hade vi inte talat mer om det.
Fiaskot i Dieppe går av stapeln och ryktena säger att Churchill ska ha skällt ut officerarna och krävt deras avgång. Det vi inte visste då men som skulle komma fram senare var att fiaskot i Dieppe gjorde så att en invasion av Frankrike sköts upp till juni 1944.
Churchill var för rädd för ett nytt fiasko, men om det visste vi inget då, den 19 augusti 1942. Två dagar senare så börjar slaget om Stalingrad. De allierade har stoppat axelmakterna i Egypten, jag sitter i mitt rum på slottet och det knackar på dörren.
– Ja?
Dörren öppnas och kaptenens sekreterare sticker in sitt huvud och tittar på mig.
– Kaptenen vill tala med dig.
– Javisst.
Jag reser mig och går nerför trapporna till hans kontor, jag går fram till det och knackar på dörren.
– Kom in.
Jag öppnar dörren och går in, jag stänger dörren och jag tittar på honom.
– Vad har hänt?
– Du ska till amiralen i London, Michael.
– Jaha, det var inte det jag frågade. Jag frågade vad som hänt?
– Som sagt amiralen informerar dig, en bil kommer inom en timme och hämtar dig, Michael.
– Då får jag packa, det verkar på dig som om jag inte kommer att komma tillbaka.
– Vi får se, Michael.
Jag går ut från rummet och går till mitt rum och packar mina saker. När jag är klar så går jag ner och ställer mig och väntar på bilen.
***
Jag tittar på amiralen och han tittar på mig.
– Så jag ska åka till Hawaii?
– Ja, kommendörkapten.
– För att sammansvetsas med soldater från USA, Kanada och Australien?
– Ja precis.
– Och vi ska träna där tillsammans i sex månader och sen så ska vi åka runt i världen och lösa uppgifter, sir?
– Ja ungefär så, Dexler.
– Varför Hawaii? Sir.
– Risken för spioneri är minimal, där är de flesta klimat som ni kan tänkas behöva träna i.
– När och hur reser jag? Sir.
– Med flyg till New York, där byter du till ett annat flyg som tar dig till Los Angeles. Där du byter flyg igen för den sista delen av resan till Hawaii.
– Då vet jag det sir, då åker jag hem och packar. När går planet sir?
– I morgon bitti klockan 07.00.
– Tack sir.
Jag reser mig och gör honnör, jag lämnar hans kontor och går ut från byggnaden. Jag tar mig till Jacks hus och går in, han sitter i en av salongerna och han tittar på mig när jag kommer in. Jag sätter mig i en fåtölj och berättar, han tittar på mig och han skakar på huvudet.
– Det verkar lite galet, Michael.
– Kanske det, Jack. Men jag får lyda order.
– Så är det, jag kan säga att jag är rätt trött så att vara där jag är. Hade det inte varit för Gwen så vet i fan om jag inte hade begärt förflyttning.
– Hade du fått den, Jack?
– Vad menar du?
– Att din far kanske är den som sett till att du har den befattning du har, efter det som hände i hamnen. Att det är han som ligger bakom din bänkning.
Han tittar på mig och tömmer whiskeyn i glaset, han reser sig och tittar på mig. Jag nickar och han fyller på glaset och jag skålar med honom och vi dricker.
– Tror du?
– Ja, Jack det tror jag.
***
Jag ser på byggnaden framför mig, jag hivar upp min väska på axeln och går fram till trappan och går uppför den, jag öppnar dörren och går in. Jag ser på korridoren och där är tre dörrar på högersida och tre på vänster, jag går till vänster och jag hittar dörren med mitt namn på.
Jag öppnar den och går in, jag ser på sängen, skrivbordet. Stolen, skåpet och byrån. Jag sätter väskorna på sängen och öppnar dem. Jag packar upp och när jag är så går jag ut från rummet och går i korridoren och kommer fram till ett stort rum.
Där är en radio, ett stort bord, en bokhylla med böcker i. Fem fåtöljer och ett par bord, jag går igenom rummet och öppnar dörren som leder ut på baksidan. Jag öppnar den och går nerför trappan och går över gräsmattan och jag ser på djungeln som är till höger om mig och rakt fram så ser jag havet, jag går fram till strandkanten och jag sätter mig och ser ut på det blåavattnet. Jag sluter ögonen och njuter av ljudet från vattnet som slår emot land och vinden som smeker mig.
– Ursäkta?
Jag öppnar ögonen och reser mig, jag ser på den som tilltalat mig.
– Ja?
– Tillhör du gruppen?
– Ja, Kommendörkapten Dexler.
– Ah Jim, Sergeant jag kommer från Australien.
– Angenämt.
– Detsamma, så kommendörkapten?
– Ja, Jim kommendörkapten.
– Där ser man, så de skickar officerare med.
– Tydligen, Jim.
Jag ser ytterligare en man komma gående, han kommer fram till oss.
– Harry.
– Michael.
– Jim.
– Jaha, man kan ha det sämre.
– Ja det kan man, något säger mig dock att vi inte kommer få njuta så mycket av detta.
De andra två tittar på mig och de nickar
– Nej det tror inte jag i heller.
– Var är du ifrån Harry?
– Kanada, hörs inte det?
– Nej faktiskt inte.
Han tittar på Jim, sen på mig.
– Nej som sagt det hörs inte.
Jag säger det på franska och han tittar på mig och ler.
– Så det hördes inte?
– Att du bryter på franska?
– Haha precis.
Det kommer tre män till gående, jag ser på deras kakifärgade uniformer. De går precis likadant, de kommer fram till oss och presenterar sig.
– Jeff.
– Desmond.
– Larry.
Vi hälsar på varandra och vi ser på havet, vi småpratar om var vi kommer ifrån och vad våra specialiteter är.
– Mina herrar, då samlas vi.
Vi tittar upp mot huset, vi ser tre officerare stå däruppe och vi går uppför gräsmattan och vi går uppför trappan och vi hälsar på officerarna. Saken är den att vi är officerare alla utom Jim som är underofficerare. De ber oss sätta oss vid bordet och de presenterar sig.
De berättar vad tanken är med vår grupp, vi ser på dem och sen på varandra. När de är klara så frågar de om vi har frågor, det visar sig att det finns frågor. Framförallt från amerikanerna, framförallt från Jeff och Desmond.
– Vem ska vara gruppens ledare?
– Det får tiden här utvisa, Jeff.
– Inte för att vara så, men varför ska vi vara en blandad grupp?
Officerarna tittar på honom och svarar honom att vi är allierade och att det är ett allierat samarbete.
– Det var inte svar på min fråga.
– För att någon högre upp i näringskedjan har bestämt det.
Han tittar på mig och jag tittar på honom, jag ser i hans blick att han kommer bli ett bekymmer. Harry och Jim ser också den blicken.
– Hur många uppdrag har du varit på, Desmond?
Han tittar på mig, jag möter hans blick.
– Hur många har ni andra varit på?
Jag tittar på dem, de möter min blick.
– Så inga? Det kanske är jag som ska gnälla då på er oerfarenhet. Jag har femton uppdrag bakom mig, fjorton lyckade som jag ser det och ett misslyckat. Men det är bara jag som ser det som misslyckat, politikerna ser det med som lyckat. Jag fick medalj och befordran för det, sen så skulle jag gömmas och glömmas bort. Så de skickade mig hit, till denna plats.
– Nej inte för att glömmas Dexler, som du säger. Du har spetskompetenser och du har erfarenheten av uppdrag.
– Ja, framförallt uppdrag som politiker planerat.
– Så kommer det inte bli här, här är det ni som planerar era uppdrag. Men innan ni gör det så ska ni träna och sammansvetsas. Sex månader här, sen så kommer vi att skicka iväg er på uppdrag.
– Var?
– Där det behövs, kommendörkapten.
***
Dagen efter startade vår träning, vi tränade från solen gick upp och tills långt efter att den gått ner, vi tränade vår fysik. Vi tränade skytte, vi tränade på att slåss med kniv, vi lärde oss att spränga. Både små och stora saker, vi tillbringade väldigt mycket tid i djungeln. Vi sprang runt därinne och sammansvetsades och lärde oss att leva av vad djungeln ger. Vi var i djungeln varje dag, ibland så var vi där i flera dagar.
När vår träning började så stod det en liten man på gräsmattan och väntade på oss, en av officerarna från kvällen innan presenterade honom och sa att han skulle lära oss självförsvar. Han presenterade sig och vi gjorde det samma, han började med att ge oss varsin bok. Jag tittade på den och läste vad det stod på den. De fem elementen, jag öppnade den och läste första raden.
– Vägen till harmoni, går genom smärta och ödmjukhet.
Jag tittar på de andra och sen på mannen, han bad oss sätta oss på gräset och blunda. Vi gjorde som han sa och satte oss på gräset och blundade, han lärde oss att meditera. När vi var klara med det så gav han oss varsin träplatta med spik på, vi tittade på dem och sen på honom, vi såg på vad han gjorde och sen så sa han att det var vår tur, vi såg på honom och sen på varandra igen.
Jag satte händerna på spiken och bet ihop och lyckades i alla fall stå på händer. Efter den första lektionen så har vi tre pass med spikplattorna varje dag. Oavsett var vi är, om vi är i djungeln, vid skjutbanan. Eller någon annanstans.
Spikplattorna är med oss var vi än är. Vi tränar med dem varje dag, tre gånger om dagen. Vi kan alla göra tio upprepningar nu. När han visat oss spikplattan så visade han oss fem rörelser som vi skulle göra i en viss ordning. Vi skulle göra dem tiotusen gånger, vi tittade på honom och sen på den officer som var med oss. Han bara sa.
– Gör som han säger mina herrar.
Vi gjorde som han sa, vi gör de rörelserna med, tre gånger om dagen. Samma där oavsett var vi är så gör vi dem. När han visat oss rörelserna med svärden så visade han oss rörelser utan svärden, vi såg på honom och gjorde som han sa.
Till sist så visade han oss gymnastiska rörelser, vi såg på dem och gjorde dem med. Tre gånger om dagen så utför vi de rörelserna med, tre gånger om dagen så tränar vi på det som han visade oss, som jag sa oavsett var vi är. Så tränar vi på dem. Som jag också sa så tränar vi varenda dag, oavsett vilken dag det är i veckan, det blev lite diskussioner om det i början.
Amerikanerna och Harry är vana vid att gå i kyrkan på söndagar, jag och Jim tittade på dem och sa att vi inte gjorde det. De ledde till en kompromiss, de fyra går i kyrkan varannan söndag. Förutom självförsvarsträningen och den tid vi tillbringar i djungeln, eller vid skjutbanan eller lär oss spränga osv. så hoppar vi fallskärm och dyker.
Ibland så gör vi båda sakerna, hoppar fallskärm och dyker. På dagen och på kvällen, första gången vi hoppade på natten och landade i havet var väldigt speciellt, vi simmade intill land och sprang in i djungeln och sen stannade vi därinne i två dagar. Två dagar med träning, all träning.
Jag ser på tavlan genom siktet, de hade frågat vilket sorts sikte jag ville ha. Jag sa vad jag ville ha och det skaffade fram ett sådant till mig, ett Zeiss kikarsikte med 8 gångers förstoring, jag tittar på mitt specialbyggda gevär. På min specialgjorda ammunition. Jag hade sagt vad jag ville ha, vilka delar jag ville ha av olika gevär.
De hade lyssnat och sen så hade de levererat, mitt rekord är 1650 meter. Det är science fiction, det ska inte gå. Men det gör det, med mina och framförallt ingenjörernas arbetsinsatser så har det gått. Jag ser på tavlan och jag andas in och trycker av. Jag ser träffen och hör avståndet.
– 1710 meter, Dexler.
– Jisses.
– Det kan man säga Dexler.
Jag har specialmagasin med, tio kulor i varje magasin. Jag måste ladda om manuellt varje gång, men vi tittar på en lösning för att jag ska slippa det. Förhoppningsvis så hinner de lösa det innan vi lämnar, om vi lämnar. Jag reser mig och tar fram spikplattan från väskan och gör mina rörelser.
Vi firade jul och nyår i djungeln, vi fick i alla fall se fyrverkerier därinne i djungeln. När vi kom tillbaka så fick vi julmat och julklappar. Det vi fick var tre svärd, ett långt och två mindre. Vi tittade på varandra och sen på de som tränar oss. Det var våra julklappar.
Vi har tränat i fyramånader, vi är på gränsen just nu. Man kan ta på irritationen, det är småtjafs hela tiden. Jag går fram till en av instruktörerna.
– Ge oss permis, om ni inte vill att vi ska slå ihjäl varandra så ger ni oss permis. I minst två dagar, oavsett om vi bara får stanna här så behöver vi permis. Få koppla av och släppa allt. Kanske en back öl eller två, en flaska whiskey eller två med. Men ge oss ledigt, om ni inte vill att vi ska slå ihjäl varandra. Det finns en risk för att det slutar med det annars.
Han tittar på mig och sen på de andra, han nickar.
– Jag kommer strax,
– Tack.
– Ingen fara, Dexler.
Han går iväg, jag går in i huset och jag går till mitt rum och sätter in mina saker. Jag går ut från rummet och jag går igenom huset och går ut på baksidan, jag lägger mig på rygg och stänger mina ögon och njuter av tystnaden.
***
Vi fick permis, vi fick ölen och whiskeyn. Vi blev fulla, spänningarna lättade och vi söp och vilade i två dagar. När de två dagarna gått så fortsatte träningen, en månad till gick. En månad av träning kvar, ingenjörerna kallade på mig en dag. De hade löst matningen av kulorna, jag behövde inte ladda om mellan varje skott.
Jag tog det med mig till träningsfältet och testade det, jag slog mitt eget rekord. Nästan 1800 meter, jag log med hela ansiktet. Jag reste mig och gick tillbaka till vårt hus, de kallade samman oss. Djungeln, vi skulle ut där och leva där i tre veckor. Vi tittade på varandra och sen packade vi våra väskor och tog våra vapen och sen gav vi oss ut i djungeln. Det kändes som en slut övning av något slag.
***
Vi sitter vid bordet och tittar på de tre männen som tränat oss i sex månader. Vi tittar på kartan och på bilderna, vi ser bron och de berättar vad vårt uppdrag är. Spränga bron och ta oss tillbaka till utgångspunkten, vi tittar på varandra.
– Hur tar vi oss dit?
– Ni flyger till Burma, därifrån så tar ni er till fots till målet och sen tillbaka.
Vi tittar på varandra, vi ser på kläderna som de lagt fram till oss, vi tittar på väskorna och vapnen. Våra uniformer är spräckliga, de går i grönt, svart och kaki. Vi har svarta baskrar med drakar på emblemen, ingen av oss har gradbeteckningar på våra kläder, ingen av oss är befäl. Vi är en enhet, en grupp. Jag tittar på draken och smeker den.
– När åker vi?
– I morgon.
– Då är vi lediga till dess?
– Ja.
– Bra, då byter vi om mina herrar sen så åker vi ner till stan och super, jagar kvinnor och sen så lämnar vi i morgon. Det är en order, eftersom jag har högst rang här så bestämmer jag.
De andra fem tittar på mig och ler, vi tar på oss våra nya uniformer och baskrarna. De tre officerarna tittar på oss och vi gör honnör och de svarar på dem.
***
Vi tittar på varandra och nickar, vi är tillbaka. Vi ligger på sjukan alla sex, vi lever men våra kroppar är i olag, tre veckors marsch genom djungeln satte sina spår på oss. Vi är utmattade, nästintill utmärglade. Men vi lever och uppdraget blev en succé. Vi sprängde bron, jag sköt ett antal officerare med mitt gevär och vi kom hem alla sex. Jag sluter ögonen och somnar.
***

Kapitel 4, 1943.
***
Vi är tillbaka i huset, vi är så pass friska att vi kan träna lätt. Vi fick stanna i garnisonen i Burma i en vecka innan vi kunde stå upp och vi inte bajsade på oss hela tiden och vi kunde behålla födan.
Då skickade de hit oss, nu tränar vi lätt och återhämtar oss, vi fick medaljer häromdagen. Nimitz delade ut dem till oss, vi stod där i våra uniformer och han tittade på dem och sen på oss. Han delade ut medaljerna och gick iväg.
Vi är fortfarande ganska så medtagna så det blev inget festande. Vi åkte tillbaka till huset och gick och la oss, vi är lite olika medtagna. Jag har klarat mig helt okej, Harry och Jim med. De tre amerikanerna är mer medtagna än oss andra, jag tar mitt gevär och går till skjutbanan och skjuter.
Jag tömmer magasin efter magasin, när jag skjutit med geväret så skjuter jag med Kpisten och pistolen.
När jag är klar så samlar jag ihop de tomma magasinen till mitt gevär. Jag packar ner dem och tar dem med mig tillbaka till huset och jag går in och sätter mig och rengör geväret. När jag är klar så fyller jag på magasinen, när jag har gjort det så tittar jag på Harry och Jim.
– Ska vi ta en tur till stan?
De tittar på mig och sen på de tre amerikanerna. De ser fortfarande ganska tagna ut.
– Varför inte.
Vi tar på oss uniformerna och vi går ut från huset och sätter oss i en av Jeeparna, jag startar den och kör iväg. Vi kommer fram till Honolulu, vi parkerar jeepen och vi tittar på gatorna och vi ser en restaurang.
– Jag bjuder.
De andra två tittar på mig och de ler, vi går in på restaurangen och vi får ett bord. Vi sätter oss och vi får menyer, vi beställer och vi tittar på varandra.
– Tror ni att de kommer återhämta sig?
Jag ser på Jim som frågat.
– Har inte en aning, men jag hoppas på det.
De andra två tittar på mig.
– De är duktiga på det, de gör. Det tog lite tid men de behövde bara plockas ner på marken, om inget annat så lärde marschen dem det.
– Sant, men varför mår de så mycket sämre än oss, Michael?
– Jag vet inte, jag är inte läkare. Men de drack en hel del från vattendragen, vi samlade regnvatten som de lärt oss. Men de drack en hel del från vattendragen, jag drack inte från dem. Gjorde ni?
– Nej.
– Nej.
– Som sagt, frågan är om de fått någon form av bakterie eller annat skit i kroppen.
De andra två tittar på mig, vår mat kommer in. En stor köttbit och pommes frites, vi ser på maten och ler. Vi skålar och börjar äta, vi äter långsamt och njuter av smaken på maten. Jag tar en klunk av ölen och jag sväljer, vi äter under tystnad tills Harry bryter den.
– Ska vi säga åt våra chefer vad vi misstänker?
– Så du tror att de inte sagt något, Harry?
– Ja, Jim. Jag tror att de håller käften för att de gjort något som de inte skulle.
Vi tittar på varandra.
– Vi frågar dem, har de inte sagt något så ger vi dem en möjlighet att göra det. Gör de inte det så gör vi det, de riskerar sin hälsa på grund av rädsla.
De tittar på mig och nickar. Vi äter vidare, vi pratar om andra saker. Vi äter vidare och vi diskuterar ryssarnas seger över tyskarna vid Stalingrad. Musiken tystnar på restaurangen, någon skruvar upp ljudet på radion.
Radiorösten meddelar att striderna vid Guadalcanal är över, att de allierade styrkorna har slagit de japanska. De utbryter visslingar och sång i restaurangen, vi skålar med varandra och vi äter vidare.
Vi går på gatorna och tittar på de som firar segern vid Guadalcanal, vi kramar kvinnor och vi kommer fram till en bar. Vi går in och sätter oss, vi beställer in varsin öl. Vi tar det lugnt med drickandet, vi ska inte utmana ödet för mycket. Det finns en risk för att vi får betala för maten och drickandet i morgon. Jag hoppas inte det men man vet aldrig. Vi skålar med varandra och vi pratar om allt möjligt.
***
Jag öppnar ögonen och stiger upp, jag går på toaletten. När jag är klar så går jag till köket och tar frukost, jag sätter mig vid bordet. De andra kommer upp och de sätter sig vid bordet, Jim och Harry tittar på mig och jag tittar på dem.
– Har ni berättat för läkarna att ni drack från vattendragen?
De tittar på mig, sen på vällingen de har framför sig. Det är vad de får äta av läkarna.
– Nej, Michael.
– Då är det kanske dags för det, dags att svälja stoltheten och berätta som det är. Så att ni kan bli friska, för ni vill väl inte äta välling i resten av livet?
De ser på mig och sen på varandra, våra officerare kommer och de tittar på oss och de känner stämningen i matsalen. Jag tittar på de tre amerikanerna, Des samlar sig och sen så berättar han. De andra två fyller i och officerarna tittar på dem och de tar med dem till läkarna direkt.
Vi andra tre fortsätter äta vår frukost, när vi är klara så börjar vår träning, spikplattorna, svärden, utan svärd. Sen löpning, simning, skytte osv. sen så har en dag till gått. Det blir fler dagar som blir till en vecka som blir till två. Jag, Jim och Harry är friska igen.
De tre andra är det inte, de har fått någon parasit och de vet inte om de kommer att kunna bli av med den eller inte. Våra officerare kommer in och sätter sig vid bordet hos oss.
– Ni ska åka till Europa.
– Bara vi tre?
– Ja bara ni tre, de andra tre är fortfarande utslagna och vi vet inte när de återhämtar sig.
– Vad ska vi göra i Europa?
Officerarna tittar på mig och sen på varandra.
– Ungefär samma som här, sabotera och förstöra.
– När åker vi och vart ska vi?
– Malta, ni kommer åka till Malta och utgå därifrån.
– Så vi kommer operera i Medelhavet?
– Ja, precis.
– Då vet jag det.
De vet vad jag gjort där.
– Vem kommer vara vår chef där?
– Har inte en aning.
– Då vet vi det, jag får passa på att tacka för allt. Det har varit väldigt lärorikt och spännande.
– Detsamma, Michael.
Vi reser oss och vi skakar hand med varandra. Vi går och packar våra saker, vi sätter dem i en jeep och vi kör till Honolulu. Vi går till sjukhuset som de andra tre ligger på, vi går in och säger hej till dem.
Vi kramar varandra och vi går ut från sjukhuset och kör till flygbasen och vi går på det plan som väntar på oss. De lastar på våra saker och vi sätter oss och jag fäller sätet och somnar.
***
Vi tittar på det vita huset som vi fått tilldelat oss, vi går in och vi ser på rummen och möblerna. Vi tittar på varandra och väljer varsitt rum, vi går till garnisonen och lånar städsaker. Vi går tillbaka till huset och vi börjar städa, det tar det mesta av dagen men vi blir klara. Vi ser på varandra och på möblerna, vi kommer att rekvirera det vi behöver.
Det hade tagit oss en vecka att komma hit, när vi väl kom hit så blev visade till en officer, en major som efter vad vi förstod inte ville ha oss här. Varför har vi inte en aning om? Men vi var överens alla tre när vi kom till huset som vi nu städat att han inte ville ha oss här. Vi går tillbaka till garnisonen, jag har tagit på mig min andra uniform och jag har mina medaljer på mig.
Vi går till kvartermästaren och jag blir myndig och rekvirerar det vi behöver. Han tittar på mig och nickar, min rang och medaljerna som hänger på mitt bröst ger mig den rätten, jag rekvirerar en kalfaktor som ska laga mat åt oss. Även det får jag, när vi är klara så går vi tillbaka till huset och de andra två tittar på mig. Jag ser på deras leenden.
– Det är inte ofta jag gör det, men ibland så får jag visa att jag har rätt till vissa saker.
Jag går till mitt rum och byter om till den andra uniformen och vi sätter oss på balkongen som finns i huset och vi ser utöver medelhavet.
***
Vi gör signaler, vi nickar och vi rör oss. Vi ser mot tälten framför oss, jag lyfter mitt gevär och jag slickar mig om läpparna bakom shofan som de kallar dem. Jag andas in och jag trycker av.
Jag ser mannens huvud explodera, jag siktade centralt så jag får kompensera lite, jag flyttar geväret och trycker av igen, sen en tredje gång. När jag slutar skjuta så slits luften itu av explosionerna, deras bensindepåer exploderar.
Jag täcker de andra tvås reträtt, de kommer fram till mig och vi springer iväg. Vi kommer fram till den plats där vi gömt motorcyklarna, vi lägger oss i groparna som vi grävt och drar palmbladen över oss. Efter en stund så hör vi planen flyga över oss, efter ytterligare en stund så hör vi lastbilar köra förbi oss.
Vi ligger i hålorna i två dagar, när de två dagarna passerat så sätter vi oss på motorcyklarna och kör iväg. Vi kommer fram till amerikanerna och vi anmäler oss och meddelar att uppdraget är utfört. De ser på oss, på våra kläder. På våra vapen.
– Patton vill prata med er.
Vi tittar på den officer som vi talat med.
– Jaha, då får vi väl göra det. Men vi får skynda oss, jag är trött och hungrig. Vi har legat i varsin håla i marken i två dagar.
Han tittar på mig, han vet vilken rang jag har. Jag har högre än honom, han är löjtnant. Han går iväg och vi följer efter honom. Vi kommer fram till där Patton är, vi ser på honom och han ser på oss.
– Så det var ni tre som sprängde deras bensinförråd?
– Ja sir.
– Vem av er var det som dödade deras befäl?
– Det var jag sir.
Han tittar på mig och sen på mitt gevär.
– Får jag?
Han pekar på geväret.
– Javisst.
Jag tar av mig geväret från ryggen och räcker honom det.
– Jisses det är tungt.
– Ja sir, det väger en del.
– Ryktet säger att du kan pricka en fluga på tusen meter.
– Nej sir, ingen kan träffa en fluga på tusen meter. Du skulle inte se den.
Han tittar på mig och sen så börjar han att skratta.
– Sant, vad är ditt längsta skott?
– 1850 meter sir.
Han tittar på mig och sen på geväret.
– 1850 meter?
– Ja sir, 1850 meter.
– Det var som fan.
– Kanske det sir, de tre jag dödade för tre dagar sedan. De sköt jag på 1200 meter, den förste sköt jag av huvudet på. På 1200 meter sir. Jag fick kompensera lite, så att de andra två blev renare träffar.
Han tittar på mig, han räcker mig geväret. Jag tar emot det och ska sätta det på mig.
– Vänta lite.
– Sir?
– Vad kan det vara till korset där borta?
Jag ser var han pekar.
– 1300 kanske, vad säger du Jim?
Han tittar på korset.
– Ja, 1300.
– Pricka det.
– Ja sir.
Jag lyfter geväret och siktar, jag andas in och smeker avtryckaren och skjuter. Jag träffar korset, jag ler lite och sänker pipan lite och sen börjar jag skjuta och prickar klockan och det låter som om den ringer. Jag tar ut det tomma magasinet och sätter i ett nytt och stoppar ner det tomma i en av mina fickor.
– Ni har en speciell klädsel.
– Ja, sir vi får anpassa oss. Denna gång så var vi i öknen, i förra veckan så var vi i Italien. Veckan innan det så var vi i öknen igen, som sagt vi rör på oss en del. Vi rör oss hela tiden, på tal om att röra oss. Vi måste tyvärr röra på oss, vår båt väntar på oss. Missar vi den så blir inte vår chef glad.
Han tittar på oss och ler, han gör honnör och vi svarar på den. Vi lämnar uteplatsen och går till motorcyklarna, vi sätter oss på dem och kör iväg. Vi kommer fram till hamnen och kör på motorcyklarna på båten och den lägger ut och vi lutar oss mot relingen och somnar.
Båten lägger till och vi leder av motorcyklarna, vi startar dem och kör iväg. Vi kör från hamnen till vårt hus, vi parkerar motorcyklarna utanför. Vi bär in våra väskor och klär av oss, vi går till viken som ligger nedanför vårt hus och badar av oss. När vi är klara så gå vi upp och sätter oss och äter. Vår kock började med maten när vi gick ner till viken. Den var lagom färdig tills vi kom tillbaka.
Nu sitter vi här och äter, vi har varit här i två månader nu och vi gör uppdrag lite här och var. Ibland så känns det som om vi lever på lånad tid, ibland så känns det inte så. Vi äter färdigt, när vi är klara så går vi till våra rum. Jag gör mina tio rörelser på plattan, när jag är klar så lägger jag mig i sängen och somnar. Som sagt vi har varit här i två månader nu.
***
Vi ligger i varsin solstol och lapar sol, jag tar en klunk av vattnet och sluter ögonen igen. Jag hör hur det knastrar i gruset och jag öppnar ögonen bakom flygarsolglasögonen, jag rekvirerade dem till oss en dag. Ingen sa emot när jag sa att det var livsviktigt material för oss.
Jag tittar på mannen och kvinnan som kommer gående. Jag sparkar till de andra och vi tar på oss shortsen och våra kortärmade tröjor. De kommer fram till oss och vi reser oss, mannen och kvinnan tittar på oss och vi presenterar oss för varandra.
– Så ni är Specialoperative Branch?
– Ja, Churchills hemliga vapen som han ser det.
– Och ni behöver vår hjälp?
– Ja, eller din rättare sagt. Din chef avslöjade för mig när jag la fram mitt dilemma, han avslöjade ditt ursprung så att säga.
– Vilket?
– Ditt österriska ursprung.
– Jaha, vad har du för nytta av det?
Han räcker mig en mapp och jag tar emot den och jag öppnar den och börjar läsa. Det jag läser bekräftar mina värsta farhågor, jag viskar.
– Så de förbannade svinen gjorde slag i saken.
– Förlåt, kommendörkapten?
Jag tittar på dem.
– Jag var i Berlin 36, jag deltog i OS. Jag såg vart det var på väg så att säga, när jag hörde mina släktingar tala. Jag fruktade att detta skulle ske. Ni är säkra på att detta är äkta dokument?
– Ja, kommendörkapten det är vi.
– Snälla säg, Michael. Vi är inte så noga på det, sir.
– Då får du säga Owen.
– Gärna.
– Vad vill ni att jag ska göra, Owen?
– Resa till Österrike, döda fyra av de som står med på den listan över män som bestämt detta.
– Var i Österrike?
– Innsbruck, Michael.
– Familjens slott?
Han tittar på mig, hans blick säger mer än tusen ord.
– Mina släktingar?
– Kommer inte vara där, de har lånat ut slottet till dem över helgen.
– Hur vet ni allt detta?
– Jag är Gestapo överstens sekreterare.
Jag tittar på kvinnan.
– Så du arbetar som sekreterare åt den där översten?
– Ja, det är jag som skött alla kontakter med dina släktingar.
– Frågan är vad far skulle säga om han visste vad släkten gör med slottet.
De tittar på mig.
– När kommer de att vara där?
– Nästa helg.
– Så jag har tio dagar på mig att förbereda mig?
– Ja.
– Hur hade ni tänkt er att jag skulle ta mig dit och sen hem?
– Du reser till Italien och går ombord på ett tåg och reser med det till Österrike, du reser i ditt namn och ditt svenska pass. Du gör vad du ska göra där sen så tar du dig till Schweiz, du sätter dig på ett flyg till Lissabon. Därifrån så åker du med båt tillbaka hit.
– Det låter ju nästan genomförbart i all sin enkelhet.
– Visst gör det, Michael.
– Varför har inte detta slagits upp mer?
– Ingen tror på det, de tror att det är en propaganda fint.
Jag ser på Owen, han ser nästan skyldig ut. Som om det är hans fel att de inte tar det på mer allvar.
– Så familjens slott, hur dekadent kommer det att bli, fröken?
– Maria, men mycket. Det kommer att komma dit kvinnor, special beställda kvinnor. Från ett eller annat arbetsläger, skulle någon av dem dö av det de gör så spelar det ingen roll.
Mina två kamrater tittar på henne och sen på mig, jag blir inte förvånad, äcklad men inte förvånad.
– Hur många soldater kommer de att ha med sig?
– Inga.
– Förlåt?
– Inga soldater, förutom möjligtvis deras chaufförer. Så pass hemligt är deras möte.
– Kvinnorna?
– Kommer att komma dit innan dem, personalen på slottet kommer att ta hand om dem.
Jag tittar på henne, jag känner en del av personalen. Om det är samma som arbetar kvar där.
– Så inga soldater?
– Nej, Michael inga soldater.
– Då vet jag det.
***
Jag går i korridorerna på slottet, jag har inte varit här sen sommaren 38. Men jag hittar fortfarande i korridorerna i slottet, de dolda korridorerna. Jag kommer till den lönndörr som jag vet leder till det rum där de kommer att leda in kvinnorna efter deras möte och måltid. Jag stannar och ser på dörren, ingen såg mig komma in på slottet.
***
Jag reste från Malta på fiskebåten till en hamn i närheten av Rom, Ostia. Därifrån så tog jag bussen till den största tågstationen i Rom, jag gick in och köpte en biljett till Österrike. De tittade på mitt pass och jag fick biljetten, jag gick till tåget och satte mig på det. Det åkte iväg och jag kom fram i Wien. Där så köpte jag en tågbiljett till Innsbruck, jag såg att jag kan köpa tågbiljetter till Schweiz här också.
Förhoppningsvis så kan jag göra det i Innsbruck med, med tanke på att tåget enligt tidtabellen stannar där med så kommer det säkert att gå bra. Jag satte mig på tåget som skulle ta mig till Innsbruck och slottet. Det körde iväg och jag lutade mig tillbaka i sätet, jag såg ut genom fönstret och jag ser på den storslagna naturen.
Jag ser alla naziflaggorna med, jag ser de tyskasoldaterna och officerarna. Jag kommer fram till Innsbruck och jag hoppar av tåget och går till slottet, jag ser på det och jag slås alltid av hur vackert det är. Jag går runt det och kommer fram till den dolda öppningen och går in, jag letar fram nyckeln och låser upp.
Jag går in och stänger dörren, jag går igenom korridorerna och rör mig fram till dörren och jag tittar på den. Jag tittar på min klocka, i morgon vid denna tiden så slår jag till. Efter maten och innan underhållningen.
Jag går tillbaka samma väg och går ut, jag går tillbaka till staden. Jag hoppas att jag inte träffar på någon jag känner, jag går till hotellet och går in. Jag ber om ett rum, jag får det och betalar för mig. Jag tar min väska och går upp på rummet och lägger mig på sängen, jag sparkar av mig skorna och somnar.
***
Jag står bakom dörren, jag tittar på min klocka. Jag hör rösterna, jag öppnar dörren och går ut i rummet och skjuter. De hinner inte reagera, ljuddämparen fungerar. Jag ser på träffarna och skjuter dem med ett skott till, jag lämnar rummet och stänger lönndörren och jag går snabbt genom korridorerna.
Jag kommer fram till dörren som leder ut, jag lägger pistolen på marken och öppnar dörren och går ut, jag stänger den och låser. Jag hänger tillbaka nyckeln och ler lite. Jag går ut i kvällen och jag går tillbaka till hotellet och går in, jag går till matsalen och sätter mig. Jag beställer mat och en öl.
***
De tittar på mitt pass och lämnar tillbaka det, jag nickar och de går vidare. Tåget rör sig och vi kommer in i Schweiz, ett leende spelar på mina läppar.
Jag ser på solen och jag tittar på hotellet och jag går fram till det och går in. Jag går till receptionen och säger mitt namn, kvinnan tittar på mig och ler, jag ler tillbaka och jag får min nyckel. Jag vänder mig och håller på att krocka med en blond kvinna jag känner.
– Pam!
– Michael!
Vi kramar varandra.
– Jag beklagar Pam.
– Tack, Michael.
Hennes far hade dödats av en mina när han var på väg för att intervjua, Montgomery efter segern vid El Alamein, den jeep han åkte i körde rakt på en mina och bilen exploderade. Ingen av dem överlevde, Pam hade inte varit med i jeepen.
– Vad gör du här, Michael?
– Jag är på väg från en plats till en annan, vi kanske kan träffas sen och tala om det?
– Gärna, middag?
– Absolut, bor du här du med, Pam?
– Ja, jag bor också här.
– Klockan 20?
– Det blir utmärkt Michael.
– Då säger vi det, Pam.
Hon går iväg och jag ser efter henne, jag checkar in och går upp till mitt rum och lägger väskan på sängen. Jag tar fram rena kläder och lägger dem på sängen, jag klär av mig naken och går in i badrummet och tappar upp vatten i badkaret. Jag kliver i det och lägger mig bakåt och stänger ögonen.
***
Jag ser henne komma in i matsalen, jag reser mig och vi ger varandra en kram. Vi sätter oss och beställer, servitören nickar och går iväg. Vi tittar på varandra och vi öppnar munnen samtidigt båda två och vi skrattar till.
– Damerna först.
– Tack, vad gör du här?
Jag tittar på henne och sen så ser jag mig omkring och sen berättar jag en sammanfattning av vad jag gjort. När jag är klar så tittar hon på mig.
– Så fyra nazist svin som du dödade?
– Ja Pam, de planerade hemska saker i min familjs slott bara det är en skymf som det måste markeras mot. Du då?
– Jag är på väg hem, jag får ta denna omväg.
– Hur ska du komma härifrån och hem, Pam?
– Jag får flyga via New York, Michael.
Jag tittar på henne, jag skakar lätt på huvudet. Hon tittar på mig och ler lite. Jag ler tillbaka och vi äter och pratar. Vi skrattar en hel del och när vi ätit färdigt så tar vi en drink i baren och avslutar på mitt rum. Vi älskar halva natten och sover resten av den tillsammans i min säng, vi vaknar på morgonen och älskar igen.
Vi duschar av oss och klär på oss och hon går till sitt rum och jag åker ner och äter frukost. En man kommer fram till mig och meddelar att ett skepp kommer att hämta mig på havet om två timmar, så jag får packa och sen åka till hamnen stiga på en fiskebåt och resa i väg.
Jag tittar på honom, jag frågar om han är allvarlig. Han tittar på mig och säger att han är det, jag reser mig och går upp på mitt rum. Jag hämtar mina saker och åker ner, jag betalar för mig och följer efter mannen till hamnen och jag går på fiskebåten.
Den lägger ut, vi kommer fram till en jagare. Jag går ombord på den och jag går upp på bryggan och anmäler mig.
– Kommendörkapten Dexler anmäler sig.
– Välkommen kommendörkapten, då ska vi se om vi kan få dig till Malta.
– Tack kapten.
***
Jag sitter i en av våra solstolar och lutar mig tillbaka, jag hör skrapandet i gruset igen och ser upp. Samma två personer kommer gående, jag sparkar till de andra två och vi tar på oss shortsen och våra kortärmade tröjor. De kommer fram till oss, jag reser mig och vi hälsar på varandra.
– Ett ögonblick, Owen.
Jag går in i huset och hämtar min väska och går ut till dem igen, jag öppnar väskan och tar fram mappar som jag stal av dem i slottet. Jag räcker dem till Owen, han tittar på dem och sen på mig.
– Tack.
– Ingen fara, det riskerar att bli politik av detta.
– Ja, Michael det riskerar att bli det.
– Kan du resa tillbaka, Maria?
– Nej, det kan jag inte. När det kom ut att de blivit mördade så började de leta efter syndabockar, vi kan väl säga att jag är glad att jag inte åkte tillbaka dit.
– Det förstår jag, har ni något mer på gång eftersom ni kommer hit, Owen?
– Haha, nej inte än. Nej vi kom bara hit för att tacka för din insats och förvarna om att ni snart kommer att kallas hem för medaljer och uppskattning.
– När, Owen?
– Vet inte, Michael. Men ni imponerade tydligen på Patton när ni var där hos honom. Han rapporterade det hem till sina överordnade som kontaktade våra chefer. Ja ni vet hur det fungerar.
– Ja, Owen vi vet hur det fungerar. Vet ni om de anklagar personalen på slottet för något?
– Nej, det vi inte.
– Då vet jag det.
De tack för sig och går iväg, vi klär av oss igen och sätter oss och solar.
***
Det skulle ta två månader till innan de kallade hem oss, två månader med fler störnings uppdrag, vi har varit i Nordafrika ett par gånger till och gjort ett par uppdrag. Vi har varit två gånger i Grekland och en gång till i Italien, i Maj månad så kapitulerade de kvarvarande axelmaktsstyrkorna i Nordafrika.
Vi sitter i våra solstolar och solar nakna som vanligt när vi får besked på att vi ska inställa oss hos chefen uppe på garnisonen.
Vi tar på oss våra shorts och kortärmade tröjor och går upp till garnisonen och går in. Vi går till chefens rum och vi knackar på dörren och går vi går in. Han tittar på oss och hans inställning till oss har inte förändrats, i hans ögon så är vi invandrare. Kolonialskräp, inte jag då. Jag är något ännu värre, jag är snudd på nazist.
Men eftersom vi har samma rang han och jag så har han inte så mycket att säga till om. Han ser på oss och vår brist på militärisk klädsel, jag ser han ansikte bli rött. Jag ler inombords och jag vet att de två andra gör likadant, vi älskar att retas med honom.
– Vad händer, chefen?
Han avskyr att kallas det med.
– Ni ska packa era väskor och åka hem.
– Hem?
– Ja till England.
– Aha ditt kära hemland, vi kommer ju från andra länder. Ska vi packa allt eller bara våra uniformer?
Han tittar på mig och visar mig telegrammet, jag ser på det och sen på de andra två. Jag räcker dem meddelandet och de tittar på det och sen på mig.
– Då vet vi det, var, när och hur lämnar vi?
– Med flyg i övermorgon.
– Tack, då får vi gå och packa våra saker. Tack för denna tiden chefen, det har varit. Intressant?
– Ja intressant, Michael.
– Tack Harry, vad säger du Jim?
– Jo det har varit intressant.
Vi ser den röda färgen stiga igen, vi lämnar hans kontor och vi går till vårt hus och börjar packa och göra oss redo för att åka tillbaka till England.
***
Planet går inför landning och vi spänner fast oss och planet landar. Det stannar och vi får hjälp med att lasta av våra motorcyklar och våra väskor, vi hänger väskorna på våra ryggar och vi sätter oss på motorcyklarna och startar dem och kör iväg.
Vi tar oss till ett slott utanför London där de bett oss inställa oss, vi stannar motorcyklarna och vi går av dem. Vi går in på slottet och vi går fram till en kvinna som sitter vid ett skrivbord. Hon tittar på oss när vi kommer fram till henne.
– Kommendörkapten Dexler från drakarna. Vi skulle inställa oss här innan vi ska till London för att få lite prål. De andra två herrarna är Löjtnant Lemieux och Överfurir Wilson.
– Ah välkomna mina herrar ett ögonblick så ska jag hämta majoren.
– Så bra frun.
– Fröken.
– Ah mitt misstag fröken.
– Ingen fara herrn.
Hon går iväg och de andra två tittar på mig och de lyfter på sina ögonbryn.
– Jag orkar inte med en pajas till som har åsikter på vår härkomst, så om jag spelar att vara en av deras sprättar så kanske vi slipper det här.
– Vi får se, du kanske inte behöver spela sprätt.
– Kanske inte Jim, vi får se. Förresten har ni era fin uniformer med er?
– Jadå, Michael. Vi har våra fin uniformer med oss.
Kvinnan kommer tillbaka och ber oss följa med henne, hon går med oss till ett rum. Hon anmäler oss och en man i civila kläder vänder sig och tittar på oss.
– Välkomna mina herrar.
– Tack sir.
– Nej, snälla säg Hugh.
– Bara om du säger, Michael till mig.
– Givetvis.
Han hälsar på de andra två med.
– Enligt de order vi fått så ska du förse oss med kost och logi.
– Ja, på obestämd framtid så att säga. Jag ska inte fråga vad ni gör och varför ni gör det.
– Förlåt jag frågar, men vad gör ni här, Hugh?
Han tittar på oss.
– Vi analyserar flygfotografier.
– Där ser man, då ska vi försöka hålla oss så mycket som möjligt för oss själva och inte störa er i ert arbete. Skulle du kunna be någon visa oss till vårt boende.
– Jag visst, ni kommer bo i en stuga ett par hundra meter härifrån. Där är en lada som är iordningställd för er. Där kan ni träna på det som ni behöver träna på.
Vi tittar på honom och sen på varandra.
– Mattiderna är som de vanliga så att säga, frukost mellan 07.00 – 09.00. Lunch serveras mellan 11.00 – 13.00 middag serveras mellan 17.00 – 19.00.
– Tack Hugh då vet vi det, vi ska som jag sa försöka att störa er så lite som möjligt.
– Tack.
Vi blir visade till stugan som han kallade det, det visade sig att vara ett hus i två våningar på cirka hundra kvadrat. Med badrum och duschar, tre stora sovrum, två vardagsrum och en matsal. Alla fint möblerade, vi tittade på varandra och tog varsitt rum.
Vi packade upp och när vi var klara så gick vi till ladan och öppnade den och gick in, vi tittar på träningssakerna och vi tittar på varandra. Detta har de inte bara svängt ihop från höften, det känns som de planerat att ta hit oss ett tag. Vi går tillbaka till huset och jag tar telefonen och ringer, Jacks butler svarar.
– Sir.
– Hej Wilson, är herrn hemma?
– Nej sir, han och Gwen är hos herrns föräldrar på landet.
– Där ser man, är de förlovade än, Wilson?
– Ja sir, de ska gifta sig om en månad.
– Då får vi överraska dem på slottet, tack för informationen Wilson.
– Ingen fara sir.
Jag lägger på och tittar på de två andra.
– Fin uniformen på med medaljerna, vi ska besöka en hertig och en blivande hertig och hans mor och blivande fru.
De andra två ser på mig, jag går till mitt rum och tar på mig finuniformen. När vi är klara så går vi till motorcyklarna, vi sätter på oss våra solglasögon och startar motorcyklarna och kör iväg.
Jag kör först och visar dem vägen till deras slott, vi parkerar motorcyklarna när vi kommer fram, jag ser på min klocka och jag går före de båda andra när vi går runt slottet till baksidan. Vi går uppför trappan och jag ser dem sitta och dricka te.
– Ursäkta om vi tränger oss på.
– Michael!
Jack reser sig och går fram till mig och ger mig en kram, hans mor och far hälsar också på mig. Hans far med en handslag och hans mor med en kram. Jag hälsar på Gwen och hon på mig. Jag presenterar de andra två, de ser lite vilsna ut.
Vi får sätta oss och vi blir bjudna på te och smörgåsar. Vi dricker te, äter smörgåsar och vi pratar. Vi talar en hel del om våra äventyr, jag säger inte så mycket. Det är mest Jim och Harry som talar.
Jag tittar på min klocka och reser mig.
– Vi får åka tillbaka, vi ska inställa oss tidigt i morgon bitti. Men vi kommer få fler tillfällen att träffas, vi kommer vad vi vet i alla fall stanna kvar här i England.
– Du är bestman på mitt bröllop bara så du vet, Michael.
– Tack för äran, Jack.
– Självklart, du är min bäste vän i livet, Michael.
Han har följt med oss till motorcyklarna.
– Du hade rätt, Michael. Min mor påverkade min far som såg till så att jag blev bänkad efter det som hände där i hamnen.
Jag tittar på honom.
– De försökte få dig bänkad med, men de lyckades inte. Far skäms en del för det, både det och att det var han som såg till så att du om in, Michael.
– Det behöver han inte göra, jag valde själv. Jag hade inte klarat av att vara bänkad Jack, jag tackar för inbjudan till bröllopet. Det ska bli mig en ära att vara din bestman, är du kvar på platsen som ingen för tala om?
– Jadå, vi är kvar både jag och Gwen. Vad ska ni göra?
– Har inte en aning, men de hittar säkert på något galet åt oss. Du får komma och testa mitt högst personliga gevär en dag, Jack.
– Javisst, var bor ni?
Jag säger var vi bor, han nickar och säger att vet var det är och att han varit där och tittat på flygbilder. Vi sätter oss på våra motorcyklar och startar dem, Jack tittar på oss och ler. Vi sätter på oss våra solglasögon, vi kör iväg och vi kör tillbaka till stugan och parkerar våra motorcyklar och går in och jag klär av mig, jag tar fram spikplattan och gör mina rörelser.
Jag går till duschen och ställer mig i den, jag duschar av mig och tvålar in mig och sköljer av mig. När jag är klar så går jag till mitt sovrum och lägger mig på sängen och stänger ögonen och somnar.
***
Vi står framför Patton och han sätter medaljerna på våra bröst, han tackar oss för all den hjälp vi gett honom. Den medalj han sätter på våra bröst är amerikansk. Vi tittar på den och svarar på hans honnör.
Han tar ett steg bakåt, min amiral kommer fram och han tar en brittisk medalj och sätter den på mitt bröst. Med medaljen så följer det en befordran. Jag är numera kommendörkapten av första klass, det är steget under kommendör.
Jag gör honnör och vi gör höger och vänster om och lämnar rummet, vi tittar på varandras medaljer och de andra pikar mig med att jag snart inte har plats till fler medaljer, jag nickar och håller med. Dörren öppnas och vi går tillbaka till salen och får varsitt glas champagne och vi skålar med de andra och vi dricker upp champagnen. Vi stannar en stund till och när högdjuren lämnar så lämnar vi med.
Vi ger oss ut i Londons nattliv, jag tar med mig dem till den lokal som Jack visade mig sist jag var i London. Vi går in och de andra två ser på mig och jag på dem och vi börjar festa. Vi firar våra medaljer och våra befordringar, Harry till kapten och Jim till löjtnant.
Vi sätter oss på hyllan och vi börjar fira, när vi suttit där i en stund så bjuder Jim och Harry upp varsin kvinna och börjar dansa med dem. Jag sitter kvar och dricker min öl.
Jag tar en klunk och sväljer, jag är inte trettio fyllda, jag är Kommendörkapten av första graden. Jag har fler medaljer än vad många andra samlar ihop under en hel livstid, det är väldigt fina medaljer med.
Jag tänker på Jack, frågan är vad han egentligen tänker om sin bänkning, om han är nöjd med den eller om han vill ha mer. Han gifter sig om två veckor och jag ska vara bestman, jag tar en klunk till av ölen. Jag ser på Harry och Jim, de dansar vidare. Jag tömmer glaset och sätter det på bordet, jag vinkar på servitrisen och hon ser på mig och nickar. Mina tankar seglar iväg, som de gör ibland.
Servitrisen kommer med min öl och jag betalar för den, jag tar en klunk och fortsätter låta tankarna segla iväg. Jag ser på Jim och Harry, de kommer gåendes till bordet med de två kvinnorna.
De meddelar att de tänker ta sig tillbaka till stugan, de frågar om jag ska åka med. Jag nickar och tömmer min öl, jag reser mig och vi går ut från lokalen.
Vi letar upp en taxi och meddelar vart vi ska, han tittar på oss och jag säger att jag betalar både ditresan och hans resa tillbaka. Han ser på mig och nickar, vi sätter oss i taxin och åker iväg.
Vi kommer fram till stugan och vi går in i den, de går till sina sovrum och jag går till mitt. Jag klär av mig och hänger upp kläderna och hänger in dem i garderoben. Jag lägger mig i sängen, jag stänger ögonen och somnar.
***
Jag står i kyrkan med Jack, han har sin uniform på sig. Precis som jag, han drar lite i slipsen och säger åt honom att sluta. Vi har varit hemma i en månad snart det enda vi gjort är tränat, druckit öl och sen tränat igen.
Nu står vi här i kyrkan och väntar på att Jack ska gifta sig, eller vi väntar på att Gwen ska komma så att de kan gifta sig. Musiken börjar spela och dörrarna öppnas, hon kommer gående med sin far och de kommer fram till Jack. Hon stannar och de vänder sig mot prästen och han inleder ceremonin.
Jag räcker Jack ringen och han sätter den på hennes finger och hon sätter hans ring på hennes finger. De kysser varandra och vi går ut från kyrkan, vi åker till Jacks föräldrars slott och vi festar hela kvällen. De åker iväg på sin smekmånad, vi andra fortsätter festa.
Jacks far blir lite lätt full och han talar med mig om det som Jack redan sagt åt mig. Jag förklarar för honom att jag är tacksam för hans försök och att jag inte förebrår honom för något och att det är mitt val och att jag trivs alldeles utmärkt med det jag gör.
Hans mamma lyssnar också vad vi talar om, jag försäkrar dem flertalet gånger att jag inte är arg på dem eller besviken. Tvärtom faktiskt, jag är väldigt tacksam för den tjänst de gjort mig. Den möjlighet som de gett mig. Det tar ett litet tag men jag lyckas övertyga dem till slut.
Pam är en av gästerna. Hon har skaffat sig en pojkvän, det har gått snabbt. Han är en flyggeneral en adlig sådan med ett stort slott och en massa mark, han är tydligen chef för hela den engelska flygstyrkan i Indien och Burma. Han är ganska ung för att ha den befattningen, de ser kära ut.
Enligt Gwen som är insatt och efter att Jack försagt sig en kväll när vi satt och pratade och han råkade försäga sig angående att jag och Pam älskat ett par gånger så meddelade Gwen mig att Pam träffat honom i New York på en bjudning där. Det var kärlek vid första ögonkastet osv. Nu sitter de här och ser väldigt kära ut, jag tar en klunk av ölen och reser mig.
Jag bjuder upp Jacks mor och vi går upp dansgolvet och dansar, jag för henne runt till musiken och vi dansar två danser. När vi är klara så tackar jag för mig och åker tillbaka till stugan. Jag klär av mig och går och lägger mig, jag stänger ögonen och somnar.
***
Jag ser på amiralen, han ser på mig.
– Så vi ska flyga till Sicilien, landa och hjälpa Patton?
– Ja.
– Så vi ska inte hjälpa Montgomery?
– Han har inte bett om hjälp.
– Där ser man, jaha när flyger vi, sir?
– Ni packar, sen så åker ni till flygfältet och sätter er på planet och flyger iväg.
– Då vet vi det sir.
Jag åker tillbaka till de andra två, jag meddelar våra order och de tittar på mig. Vi tycker att det är ganska så bakvänt att inte engelsmännen ber om vår hjälp utan att det amerikanarna som gör det. Vi packar våra väskor och åker till flygfältet, vi går på planet och det lättar.
***
Vi tittar på varandra och sen på Patton och hans generaler och andra i hans stab. Vi ser på mannen som de vill att vi ska transportera från en punkt till en annan, när vi gjort det så ska vi sitta utanför lokalen och vänta på att han blir klar, när han är det så ska vi transportera honom tillbaka hit.
– Jaha, visa på kartan vart vi ska.
De visar, vi ser på kartan. Jag ser på omgivningarna och på var tyskarna och italienarna har sina förband, jag tittar på Jim och Harry. Jag tar en penna och börjar rita på kartan, de tittar på mig och sen på kartan. Ett leende spelar på deras läppar.
– Kan ni skaffa fram tre motorcyklar?
De tittar på oss, sen på varandra.
***
– Håll i dig sir, det kan bli skumpigt.
Mannen vi ska transportera håller om mitt bröst och jag gasar, vi kör iväg och jag kör först. Jag minns kartan och var förbanden finns, jag kör slalom mellan dem och tre timmar senare så kommer vi fram till den plats där mötet ska vara. Mannen tittar på oss, jag tittar på honom.
– Kan du fråga om de har bensin så att vi kommer tillbaka, sir?
– Javisst.
– Tack, sir.
Han talar med en av männen och de kommer med en bensin tunna och en pump, vi fyller på tankarna på motorcyklarna. När vi är klara så tittar jag på de andra två.
– Jag tar en walkie talkie och klättrar upp i kyrktornet och håller koll på omgivningen.
– Gör så chefen, vem fan är han, Michael?
Jag tittar på Harry, han tittar på mig och sen på Jim.
– Det Jim är den mest kända gangstern som finns, den mäktigaste med. Det är Charlie Lucky Luciano, bossarnas boss.
– Så amerikanerna använder honom?
– Allt är tillåtet i krig och kärlek, Jim, han kan nog övertala maffiafolket här att hjälpa amerikanerna. De hatar Mussolini, han har gjort sitt bästa för att stoppa dem.
Jag ser på Harry och jag får ge honom rätt, nästan allt är tillåtet i krig och kärlek.
***
Vi parkerar motorcyklarna och vi levererar honom tillbaka till amerikanerna, de tittar på oss och vi på dem.
– Ni hade kunnat göra detta själv, vad skulle ni med oss till, sir.
Patton ser på mig och sen på sin stab.
– De ansåg att det inte gick, jag ansåg att det gjorde det. Ett telefonsamtal senare så var ni på väg hit och överbevisade dem om att det gick.
– Som jag sa, ni hade kunnat göra det själv, sir.
– Kanske det, kanske inte, Kommendörkapten.
– Något mer ni behöver hjälp med innan vi åker hem, sir?
Han tittar på oss, han tittar på sin stab och säger.
– Ni kanske ska stanna kvar för att vi ska vara på den säkra sidan, så att ni slipper åka fram och tillbaka, kommendörkapten.
– Kanske det, sir.
Vi tar våra saker och blir visade till ett tält, vi går in och sätter våra väskor på marken och de andra två tittar på mig.
– Han hade bara hittat en anledning för att få oss tillbaka hit.
– Ja, vi får hoppas på att maten är bättre här.
– Haha, ja Harry vi kan väl alltid hoppas.
***
Maten var bättre och vi följde efter framryckningen, Patton stötte inte på lika många problem som Montgomery gjorde. Frågan är om det berodde på att Lucky Luciano talat med maffian och att de hjälper amerikanerna. Visst förekommer det strider men inga avgörande.
– Kommendörkapten.
– Sir.
– Vi skulle behöva hjälp av dig.
– Sir?
– Kom.
Vi går iväg och jag han går till en Jeep, han tittar på mig.
– Ta med dig ditt gevär.
– Javisst.
Jag går till mitt tält och tar mitt gevär, de två andra tittar på mig. De äter och jag tar en bit bröd och går iväg. De tittar efter mig och de ser mig sätta mig i jeepen, den startar och Pattons chaufför kör i väg. Vi åker iväg och vi kör förbi lastbilar och stridsvagnar, det är ett fruktansvärt liv. Jag hör hur det smäller och jag hör visslandet från granaten och jag hör nedslaget.
Jeepen fortsätter framåt och efter två granatnedslag så stannar chauffören efter en uppmaning från Patton. Han går av från jeepen och vinkar åt mig och han går fram till en stenmur och ställer sig på den. Han tar upp sin kikare och ser ner i dalen, det smäller igen och granaten visslar genom luften och slår ner.
Den exploderar, jag lyfter mitt gevär och tittar i kikarsiktet. Jag söker genom byn därnere i dalen, jag hittar det jag letar efter. Jag andas in och smeker avtryckaren och kramar av, jag kompenserar för rekylen och jag ser träffen. Mannen kastas bakåt och jag ser paniken spridas bland de som är kvar, jag trycker av tre gånger till.
– Ni ska nog passa på att köra nu sir.
Jag ser inte om han tittar på mig men han delar ut order och de börjar köra, jag fortsätter titta genom kikarsiktet. En av dem tittar fram och jag trycker av och jag ser träffen, hans ansikte exploderar.
Stridsvagn efter stridsvagn kör vidare, jag sitter där på muren med mitt gevär mot axeln. Striderna börjar därnere i byn, jag ser kanonen explodera. Jag tar ner geväret och hänger det över ryggen, jag går fram till jeepen och sätter mig.
Patton står kvar på muren och tittar ner på byn, han kommenterar striden och utgången är ganska så given. Han hoppar nerifrån muren och går fram till jeepen, han sätter sig och tittar på mig.
– Tack för hjälpen kommendörkapten.
– Kunde ni inte skjutit tillbaka, sir?
– Inte utan att kanske skada civila, det vill vi inte. Du kunde stoppa dem utan att vi skadade civila, med ditt gevär. Det är ett väldigt speciellt gevär, kommendörkapten.
– Ja sir, byggt av amerikanska ingenjörer, med ett kikarsikte från Tyskland. Hemmagjorda kulor som penetrerar det mesta.
Jag tystnar och han ser på mig, jag berättar inte om mardrömmarna jag har ibland. Mardrömmarna om de som jag ser när jag sover, de som jag dödat. Inte alla men en del. Jag tar ut magasinet och sätter i ett nytt, jag stoppar det tomma i fickan. Patton tittar på mig och hans blick är frågande.
– Det är speciella kulor, jag får fylla på kulor efter varje gång. Eller det är inte bara speciella kulor, det är speciella magasin med. Jag har fem av dem, så jag får återanvända dem.
– Där ser man, varför skapade de bara fem?
– Har inte en aning, sir.
Jeepen vänder om och kör tillbaka till lägret, den stannar och jag hoppar ur den. Han gör detsamma, han tittar på mig och jag på honom.
– Mardrömmar, kommendörkapten?
– Ja, sir emellanåt.
– Det får vi alla, kommendörkapten.
– Ja, sir. Jag vet.
– Det viktiga är att tala om det, präster är goda lyssnare.
– Tack sir.
– Vår präst är en väldigt bra lyssnare, Michael.
Han går iväg och jag tittar på honom, jag går med mitt vapen till tältet och jag lägger det på sängen. De andra två tittar på mig.
– Vad är det, Michael?
– Tankar, det är min tur denna gång, Jim.
Som jag sa, vi får dem alla någon gång.
– Vill du tala om det, Michael?
– Jag fick precis rådet att tala en präst, jag ska testa det. Men tack för erbjudandet Jim.
– Ingen fara, Michael.
– Var är Harry?
– Fixar mer käk, tror jag i alla fall. Han sa att han skulle göra det.
Jag tittar på Jim och ler, Harry äter alltid. Eller han skulle göra det om han fick möjlighet till det. Jag går ut från tältet och jag letar upp prästen, han tittar på mig när jag förklarar mitt dilemma. Han tittar på mig och säger.
– Berätta.
Jag gör det, jag tömmer det som finns inom mig. Det tar ett par timmar och sen så är jag klar.
– Hade jag gjort detta om det inte var krig Fader så hade jag blivit inlåst för all framtid, inte för att jag gjort det om det inte var krig. Men ändå, det är en hel del liv jag har på mitt samvete.
– Som du säger, du hade inte gjort detta om det inte varit krig. Vad hade du gjort om det inte var krig, Michael?
Jag tittar på honom.
– Då hade jag troligtvis arbetat i familjeföretaget, med ekonomi eller juridiska frågor. Jag hade gjort mitt bästa för att övertyga Maria om att jag är ett kap och jag hade friat till henne. Hon läser till läkare så vi hade fått vänta med att skaffa barn tills hon är färdig med utbildningen. Men jag hade friat till henne för eller senare.
– Väntar hon på dig, Michael?
– Nej, Fader det tror jag inte. Hon vet inte ens om att jag lever, eller jag skickade ett brev till henne för ett år sedan kanske. Jag har skrivit fler, men de är inte skickade. Postgången är inte så bra, så jag sparar dem tills jag kommer hem. Då kommer jag att posta dem, hon kommer att få många brev på en gång.
– Har du känt henne länge, Michael?
– Nej, Fader. Vi träffades på en fest ett par veckor innan jag skulle resa till England och studera. Vi träffades ett par gånger efter det och sen så åkte jag till Oxford och hon till Uppsala. Jag skulle studera i två år, vilket jag gjorde. Sen kom kriget, jag vet inte. Jag blev så arg när de tillät honom att göra det, de förbannade idioterna.
– Vem?
– Tyskarna, eller alla som står bakom Hitler. Jag blev så arg på dem, jag har släktingar som står bakom hans galenskaper. Det är helt bisarrt, mina egna släktingar lånar ut min fars slott till nazister som planerar och utför massmord på judar. De gjorde det på vårt slott, de allierade fick reda på det. De skickade dit mig och jag satte stopp för de fyra, det värsta är att det finns så många fler. När kriget är slut och vi har vunnit så kommer alla att säga att de inte visste, tro mig de vet. Kanske inte alla, men en hel del vet, Fader. Även från din sida så att säga, de har försökt kontakta kyrkan, men de har bara vänt dem ryggen. Det förekommer ett statskontrollerat massmord mot judar och nazisterna ligger bakom det, Fader. Du kanske tänker att jag överdriver, men jag har sett siffror. Officiella dokument ifrån Tyskland, jag tog dem och lämnade dem vidare i min naivitet. Ingen verkar bry sig för att det bara är judar, om du har direktkontakt med mannen däruppe så vill jag att du förmedla att jag gjort vad jag kunnat för att hjälpa dem, vi delar ju samma gud alla vi, kristna, judar och muslimer. Vi tillber samma gud, ni har bara lite olika åskådning på samma böcker. Förlåt för mitt dravel, Fader. Men tack för att du lyssnade.
– Det är mitt arbete, Michael. Eller en del av det i alla fall.
Jag tackar för samtalet och går iväg, jag kommer fram till matkön och ställer mig. Jag får mat upplagt i mitt mat kärl, jag tar fram min sked och jag sätter mig på gräset och lutar mig mot en sten. Jag börjar äta och maten smakar faktiskt helt okej, det är inte en T – Bonestek på favoritrestaurangen i Honolulu men det smakar helt okej.
– Är det mat?
– Ja, Harry det är mat.
Han går till tältet och hämtar sitt mat kärl, han går och hämtar mat. Jim är med honom och han sätter sig också hos oss.
– Bättre?
– Jadå, det är bättre. Han var bra på att lyssna prästen.
– Så bra, Michael. Var kom tankarna ifrån?
– Jag hjälpte honom med en grej, det blev ett par huvudträffar för mycket. Men jag talade med prästen och vi kom fram till att jag inte är en sociopat och massmördare. Av den enkla anledning att jag inte skulle vara med och uppfinna ett gevär som skjuter nästa tvåtusen meter, hade jag inte varit här så hade jag varit hemma och försökt komma innanför trosorna på min förlovade, eller i alla fall min flickvän.
– Har du?
– Vadå?
– Kommit innanför trosorna på henne?
– Ja, men det var fem år sedan, Jim. Vi älskade ett par gånger 1938, det känns som om det är ett halvt liv sedan och inte fem år, hon är snart klar med sin utbildning.
– Vad läser hon till, Michael?
– Läkare, hon läser till läkare, Jim.
– Jisses, det kan inte vara lätt, Michael. Kvinna i ett väldigt mansdominerat yrke
– Retas de för mycket med henne så kommer jag att besöka dem med träsvärdet.
– Haha, ja det hade varit något, Michael.
– Eller inkassera en tjänst av en eller annan flygare som är skyldig mig en.
– Så du har flygare som är skyldiga dig en?
– Ja, de är skyldiga mig mer än en, Harry.
– Så du kan be dem bomba de som är presumtiva mobbare mot en kvinna som du inte ens vet är ledig, Michael, har jag uppfattat det korrekt då?
– I teorin ja, jag har räddat mer än en pilot, Harry.
– Galning, Michael.
– Haha, ja det är jag det, Harry. Men eftersom jag inte kan återvända hem förrän efter kriget så är risken för bombningar minimal. Men som sagt jag kan ju alltid besöka dem med träsvärdet.
– Det låter som en bättre idé, Michael.
Vi äter vidare, samtalet med prästen har stillat de värsta tankarna. Men som sagt de kommer alltid finnas där.
***
Striderna är över den sjuttonde augusti, vi sätter oss i röda kors planet och det lättar och vi åker hemåt. Eller till England. Planet landar och vi går till våra motorcyklar, det blev liv i slutet på det där fälttåget. Patton kom före Montgomery och han slog till ett par soldater som han ansåg simulerade.
Som sagt det blev liv, han är för tillfället bänkad och väntar på ett uppsträckningssamtal. Det talas till och med om pensionering. Frågan är om de vågar göra det, jag vet inte om de soldaterna simulerade eller inte, han är en speciell man. Men jag gillar honom, jag tror att han är väldigt medveten om att han gjort fel.
***
Jag står framför Amiralen, hösten har gått och vi har varit hemma och tagit det lugnt hela tiden. Eller inte hela tiden, men nästan. Vi har gjort ett par mindre uppdrag, inget omvälvande. Men nu så står jag framför amiralen igen, han berättar vad han vill att jag ska göra.
Jag tittar på honom och nickar, jag ska följa med till Egypten och sen Teheran. Det ska vara konferenser med de allierade länderna. Jag frågar om Harry och Jim? Beskedet jag får är att de ska stanna hemma.
Jag nickar och gör honnör, jag går ut från marinministeriet. Jag går till min motorcykel, jag startar den och jag får blickar från min omgivning. Det är en tysk motorcykel. En specialbyggd BMW R71, vi stal varsin i öknen av tyskarna. Vi meddelade Patton det och han skrattade och sa att det var krigsbyte.
Så det är därför jag sitter på en tyskmotorcykel i London, jag kör iväg och kör till vår stuga. Jag parkerar motorcykeln och går in, jag hittar dem sittande i en av salongerna.
– Jag reser snart, jag ska med som spion på två konferenser. Ni ska stanna här och vara beredda om chefen kallar.
De ser på mig, de nickar och de är nöjda med att inte behöva åka med på någon spionresa. De kan stanna kvar och umgås med sina flickvänner, frågan är hur de kommer lösa deras romanser när kriget är slut. Jag går till mitt rum och sätter mig vid skrivbordet och tar fram papper och penna. Jag börjar skriva ett brev till Maria.
***
Jag kliver av planet och går nerför trappan, jag ser Churchill gå före oss det är varmt. Betydligt varmare än i London, vi går fram till bilarna som ska ta oss till Alexander Kirks residens som ligger i skuggan av pyramiderna. Bilarna kör iväg och jag delar min bil med en amerikan och en britt.
De ser båda på mitt bröst och mina medaljer, amerikanen på mina amerikanska. Britten på de brittiska, vi säger inget mer än hej när vi sätter oss i bilen. Den rullar iväg och jag ser ut genom fönstret.
Vi kommer fram till vårt boende och jag går ut bilen och tar min väska. Jag rättar till slipsen och sätter på mig mössan och går in. Jag säger mitt namn till kvinnan som står och delar ut rummen åt oss, jag säger mitt namn och min rang. Hon tittar på pappret framför sig och säger.
– Du ska bo däruppe, kommendörkapten.
Jag tittar på henne.
– Däruppe?
– Ja i huvudresidenset, med högdjuren så att säga, kommendörkapten.
– Jaha.
Jag går ut från byggnaden och går mot huvudbyggnaden, jag kommer fram och går in. En man står och väntar på oss som ska bo häruppe, jag går fram till honom och säger mitt namn. Han tittar i sina papper och visar mig till mitt rum, när jag kommer dit så ser jag mina väskor.
Jag går fram till dem och lägger dem på sängen och öppnar dem. Jag packar upp och när jag är klar så knackar det på dörren. En man står utanför med ett papper som han räcker till mig, jag tar det och tackar.
Jag läser på det och jag ser på schemat över dagarna här. Mötena kommer börja direkt i morgon bitti, idag så kommer det bli middag. Med dans, jag läser en gång till, jo jag läste rätt det kommer bli dans.
Jag skakar lite på huvudet, jag ser på drinkvagnen. Jag går fram till den och tittar på drickan, jag tar en vodkaflaska och slår upp på botten av ett glas och häller is i glaset, jag går ut på balkongen och jag tittar på Nilen som passerar en bit ifrån husen.
Jag ser på pyramiderna, detta möte sätter väl tonen för de kommande förhandlingarna om hur Japan ska hanteras efter kriget. Det är inte längre en fråga om de allierade ska vinna utan det är mer en fråga om när.
Jag lyfter glaset och ska dricka när det knackar på dörren, jag sätter glaset på bordet och går in, jag går fram till dörren och öppnar den.
– Ja?
– Kommendörkapten, Dexler.
– Ja?
– Premiärministern vill träffa dig.
Jag tittar på mannen och nickar, jag går in och tar min hatt. Jag sätter den på huvudet och går ut, mannen går före mig och jag går efter honom. Jag går förbi den amerikanske presidenten med hans följe, jag gör honnör och fortsätter gå vidare.
Jag ser hans blick på mina medaljer, han svarar på min honnör och amiralerna och de andra högdjuren ser medaljerna de med och gör honnör. Jag sänker min arm och går vidare. Jag känner deras blickar i nacken, vi kommer fram till Churchills rum och mannen knackar på, dörren öppnas och han presenterar mig.
– Kom in min gode kommendörkapten av första graden.
– Tack sir.
Jag går in och mannen stänger dörren, jag ser på de två andra som sitter där. Det är utrikesministern och överbefälhavaren, jag gör honnör och han svarar på den.
– Jaha, Dexler så du ska spionera igen?
– Ja, sir. Min chef tyckte det.
– Så det gjorde han, Dexler.
– Ja, sir. Jag frågade varför han själv inte följde med, jag fick inget svar sir.
De tittar på mig och jag på dem.
– Nej mina herrar, jag blir inte speciellt imponerad. Eller känner mig extra priviligierad av att få vara med på dessa resor.
De två andra männen ser på mig.
– Jag hörde att du, eller ni hjälpte Patton på Sicilien, Dexler.
– Ja, sir. Vi hjälpte honom vid ett par tillfällen under Torch, så han kontaktade min chef som kontaktade oss. Vi åkte dit och hjälpte honom, jag frågade min chef om inte Monty ville ha hjälp och vad han skulle säga om vi hjälpte amerikanarna. Han sa att Monty inte bett om den och att andra fick ta konsekvenserna av det.
– Vad gjorde ni, kommendörkapten?
Jag tittar på utrikesministern och sen på Churchill, han nickar. Om utrikesministern blir förnärmad så visar han det inte.
– Vi åkte dit och eskorterade en väldigt känd maffiaboss till andra maffiabossar på Sicilien. Vi lämnade tillbaka honom till amerikanarna när mötet var klart, Patton tyckte att vi skulle stanna kvar. Vi gjorde det, så slapp vi som han sa att resa fram och tillbaka, vi hjälpte honom ett par gånger till. Han kom före Monty, inte för att jag tror att vi spelade så stor roll i det. Ja om man inte räknar att vi transporterade den där maffiabossen. Det var genialiskt, maffian gjorde livet surt för italienarna och tyskarna. Där amerikanarna drog fram, men inte där engelsmännen drog fram.
Jag ser att Churchill ler, de andra två tittar på mig.
– Så en maffiaboss?
– Ja sir en maffiaboss.
– Visste du det?
– Ja sir, jag vet vem han är. Frågan är vad amerikanarna fått ge honom för att han ställde upp på det, straffminskning möjligtvis.
Utrikesministern tittar på mig.
– Inga betänkligheter?
– Förlåt, sir?
– Ja för att du eskorterat en amerikansk gangster?
– Haha, nej sir. Verkligen inte, jag har gjort konstigare saker än det under kriget.
– Som vadå?
Jag tittar på honom och sen på Churchill.
– Jag sköt fyra officerare som stod runt Rommel, men honom fick jag inte skjuta av någon anledning. Hade jag gjort det så hade kriget här i Nordafrika förkortats en hel del, en massa soldaters liv hade skonats. Det tyckte jag var konstigare, frågan är varför och vem som gav den ordern? Sir. Ryktet säger att det var Monty för att han ville ha sitt slag och få skriva in sig i historieböckerna.
Jag tittar på dem, de ser på mig och sen på varandra. Ingen av dem verkar veta vad jag talar om. Jag fortsätter tala.
– Jag reste till familjens slott i Österrike och dödade fyra andra svin som var en del i det som tyskarna kallar den slutgiltiga lösningen på judefrågan. Deras koncentrationsläger, där de systematiskt dödar judar.
Utrikesministern öppnar munnen, jag förekommer honom.
– Nej sir, det är inget propaganda från judarna. Det är sanningen, jag har läst de dokument som jag hittade där. Jag hörde deras samtal sir. Nej det är ingen propaganda, jag var där 1936 och deltog i olympiaden. Mina släktingar är Österrikare, jag har hört hatet. Jag har sett det på första parkett, det är för det jag strider. Jag är svensk och österrikare, som slåss för engelsmännen. Jag slåss för att stoppa de galningarna. Jag har varit med sen 1940, snart fyra år senare så står jag här i Egypten och talar med er. Det är konstigare för mig än att ha en maffiaboss bakom mig på en motorcykel.
De tittar på mig och jag på dem, utrikesministern öppnar munnen.
– Vad var det du sa om Rommel?
– Vi var stationerade på Malta då.
– Ni?
Jag tittar på dem, sen berättar jag vem vi är. När jag är klar så ser de på mig.
– Jag vet faktiskt inte om amerikanerna är friska än, men i alla fall. Vi kallas för drakarna, vi är väldigt effektiva på det vi gör. Vi är störningsmoment, vi försöker skapa så mycket kaos som vi kan. Det är vår uppgift, att skapa kaos. Men i alla fall, vi fick ett uppdrag. Ta oss så nära vi kunde deras läger och döda så många officerare som möjligt. Jag ställde en direkt fråga om Rommel, jag fick till svar att han inte fick dödas. Jag frågade inte vem som gav den ordern. Men jag följde den, jag dödade de andra fyra och vi tog oss tillbaka till bas.
– Hur fan lyckades du med det, kommendörkapten?
Jag tittar på överbefälhavaren.
– Med mitt speciella gevär, jag låg 1600 meter från lägret på en liten kulle och sköt. De två första dog innan de förstod vad som hände, de andra två dog när de försökte lokalisera oss. När vi skjutit så sprang vi iväg till vårt gömställe, Vi la oss i groparna vi grävt och vi låg där i tre dagar medan de jagade oss. När det gått tre dagar så anföll amerikanarna och vi kunde ta oss tillbaka till bas.
De tittar på mig, jag möter deras blickar. Det knackar på dörren och Churchill säger.
– Kom in.
Dörren öppnas och den man som hämtade mig, meddelar att det är dags för ett eller annat. Jag tittar på dem och nickar, jag passar på att smita iväg. Jag går tillbaka till mitt rum, jag går in och stänger dörren och går fram till drinkvagnen och slår upp ett nytt glas. Jag tar en klunk av vodkan och går ut på balkongen igen, jag smuttar på vodkan och ser på solen som är på väg ner.
Det är snart dags för middagen och dansen. Jag skakar lätt på huvudet, 90% av de som är här är män. Har de hyrt in kvinnor utifrån? Jag går in och klär av mig, jag går till badrummet och tvättar av mig och går ut i rummet och tar på mig fin uniformen och ser på mig själv i spegeln och går ut från rummet.
Jag går genom korridoren och kommer fram till matsalen, jag blir erbjuden ett glas champagne men jag tackar nej. Jag ställer mig vid en pelare och jag ser på de som är i salen.
Det blir lite tumult när Chiang Kei Check kommer in i salen, det hörs spridda applåder. Jag klappar jag med, nästa som kommer in i salen är Churchill. Frågan är vad det gör med hans ego att han inte får komma in sist, vi fortsätter applådera. Sist så kommer Roosevelt in, applåderna fortsätter och de tre ledarna står tillsammans.
Vår värd önskar oss alla välkomna, han bjuder oss till bords. Jag sätter mig på min plats och jag konverserar med min bordsdam. En äldre kvinna, hon är fru till en eller annan av gästerna.
Vi äter och när middagen är slut så går vi in i en annan sal och ett band spelar upp till dans, de tre ledarna följer med in en liten stund. Sen bryter de upp och lämnar salen, när de försvunnit så börjar drickandet på allvar.
Jag ser på de andra och de blir som ungdomar där lärarna lämnat dem ensamma, de börjar festa på allvar. Jag ser på eländet och skakar på huvudet och går till mitt rum, jag tar fram papper och penna och börjar skriva ett brev till Maria.
***
Vi sitter på planet som ska ta oss till Teheran och nästa konferens, den kanske viktigare konferensen. I alla fall för mig, de ska diskutera en kommande invasion av Frankrike. Jag vet precis vad Churchill tycker om det, men frågan är om han kan stå emot både, Roosevelt och Stalin.
Vilket jag betvivlar, frågan är om han kan stå emot sina egna krigshetsare. Med Montgomery i spetsen, terrorbombningarna ger inte de resultat som de önskat. Tvärtom faktiskt, så att det kommer öppnas en front råder det inga som helst tvivel om. Frågan är var och när?
Jag sitter på samma plan som Churchill och jag ser honom röka på sin cigarr och dricka sin whiskey. Jag återvänder till mina anteckningar och jag lägger till en del kommentarer. Jag lutar mig tillbaka i sätet och sluter mina ögon och jag ser Maria innanför mina stängda ögon.
Jag känner planet sjunka och jag öppnar ögonen, jag ser på Churchill. Jag tänker på varningen som gått ut, NKVD kommer spionera på oss så att deras ögon blöder. Jag stoppar ner min anteckningsbok i fickan och ser marken närma sig, planet tar mark och det rullar fram och stannar.
Churchill reser sig, han går mot dörren. Jag reser mig och tar på mig mina solglasögon, jag tar på mig rocken och sätter mössan på huvudet.
Solen skiner utanför men det är inte mer än ett par grader plus. Churchill går av planet och vinkar till de som är samlade här, vi går rätt snabbt förbi som det ska hälsas på, vi sätter oss i bilarna som kör iväg.
Vi kommer fram till hotellet som vi ska bo på. Vi går in och får våra rum, jag går uppför trapporna och går fram till min dörr och öppnar den och går in.
Jag ser på mina väskor som står på golvet framför sängen, jag lägger upp dem och packar upp. Det knackar på dörren och jag får ett papper räckt åt mig. Jag läser på pappret, middag på hotellet. Avfärd till sovjetiska ambassaden i morgon bitti för samtalen.
Middagen är informell, avslappad klädsel godtas. Jag skakar lite på huvudet, jag klär av mig och går in i badrummet. Jag tappar upp ett bad och lägger mig i det, jag känner värmen från vattnet mot min hud. Jag sluter ögonen och njuter av tystnaden och värmen från vattnet.
Jag öppnar ögonen, vattnet är betydligt kallare nu. Jag reser mig och går ur karet, jag torkar mig och går till sovrummet och tar på mig underkläder och sen mina andra kläder. Jag väljer civila kläder idag, jag går ut ifrån rummet och går fram till trappan och går nerför den och går till matsalen.
Jag säger mitt namn och hovmästaren visar mig till ett av borden, jag sätter mig och nickar åt de andra som sitter vid bordet. Jag ser att de andra redan tagit mat, jag reser mig och går till tallrikarna. Jag lägger upp mat på min tallrik och går tillbaka till min plats.
Jag sätter tallriken på bordet och går till bordet med dricka, jag vinkar på en av servitörerna och frågar om juicerna. Han berättar vilka smaker som finns, jag tackar honom och fyller på ett glas med juice och tar det och går tillbaka till min plats och börjar äta.
När jag är klar och har druckit kaffe så tackar jag för sällskapet, de andra kommer sätta sig i baren och dricka. Jag går uppför trappan och går till mitt rum, jag klär av mig och lägger mig i sängen, jag sluter mina ögon och somnar.
***
Jag ser på männen som sitter runt bordet, jag sitter på en stol vid ena väggen. Jag antecknar och lyssnar, jag har en rysk kvinna sittandes bredvid mig. Hon är som jag klädd i en uniform, hon som jag för anteckningar. Det blir uppehåll för att sträcka på benen vid bordet, cigarettröken hänger tung vid bordet.
Fläktarna i taket gör sitt bästa för att skingra röken, jag reser mig och slår ihop min anteckningsbok och går fram till en balkong och går ut på den. Kvinnan som sitter bredvid mig därinne följer efter mig ut på balkongen.
– Tatjana.
– Michael.
– Du antecknar inte på engelska?
– Nej, jag antecknar på svenska. Eller på en dialekt som kallas skånska, det håller nyfikna borta.
Hon ser på mig och jag ser en viss rodnad på kinderna, frågan är om den är äkta eller spelad. Oavsett vilket så är hon en vacker kvinna, vilket påminner mig om att jag inte varit med en kvinna sen jag och Pam älskade i Portugal. Vilket snart är ett år sedan.
Hon är mörkhårig, hon har satt upp håret så att det ska få plats under hennes mössa. Hon har en uniformsjacka på sig med en vit skjorta under, hon har svarta stövlar och kjol på sig. Hennes ansikte är väldigt vackert, blåa ögon, röda läppar, höga kindben och en rak näsa. Jag ser att hon betraktar mig som jag betraktar henne.
– Du har många medaljer, herr kommendörkapten.
– Ja, det har blivit en del, kapten?
– Ja, kapten.
– Du har en del medaljer du med, kapten. Eller om vi ska vara informella, Tatjana.
– Inte lika många eller fina som du, Michael.
– Dina motsvarar de jag har, Tatjana.
Innan hon svarar så fortsätter mötet, vi går in igen och sätter oss. Vi öppnar våra anteckningsböcker och jag funderar på hennes klumpighet, hur menad den var? Dagen fortsätter och när de avbryter för dagen så säger vi hej då till varandra. Jag går tillbaka till vårt hotell, de andra åker bil men jag vill sträcka på benen.
Jag börjar gå och jag ser på människorna på trottoarerna. Jag går vidare till hotellet och jag går in. Jag går upp på rummet och jag stoppar undan min anteckningsbok, jag klär av mig och byter kläder. Jag känner hur min uniform stinker, jag hänger den på dörren tillsammans med skjortan.
Jag kommer att ha civila kläder på mig i morgon. Jag har svårt att se att de hinner tvätta och torka den tills i morgon. Jag går till badrummet och tar ett snabbt bad och tvättar av mig. Jag går upp från badet och torkar mig, jag klär på mig och går ner till matsalen och sätter mig och äter.
***
Jag sitter bredvid henne idag med, min blick dras emellanåt till hennes ben och jag får säga åt mig själv att inte stirra på dem. Vi fortsätter våra samtal när det är pauser, det visar sig att hon är prickskytt. En av de mer kända prickskyttarna i Ryssland, hon var med i Stalingrad och hon dödade en hel del fascister. Efter Stalingrad så fortsatte hon att döda fascister på andra fronter, sen blev hon lätt sårad och nu så ingår hon i staben runt Stalin.
Hon frågar om vad jag gör, jag berättar och förklarar. Vi talar en hel del om prickskytte, när jag berättar om mitt gevär så ser hon skeptiskt på mig. Jag försäkrar henne om att det är sant, vi fortsätter anteckna. När dagen är slut så går jag tillbaka till hotellet.
***
Det är sista kvällen, den ska avslutas med en middag. Den har pågått en bra stund och vodkan flödar kan man lugnt säga, ledarna har dragit sig tillbaka. Jag står med Tatjana och ser på de som festar, vi står lite för oss själva och pratar om våra intryck av mötet.
Vi är överens om att de allierade kommer vinna kriget, när jag säger att jag varit övertygad om det sen amerikanarna gick med så tittar hon på mig. Jag kan förstå hennes skepticism. Med tanke på vad de gått igenom, de kommer att komma ut väldigt starka på andra sidan.
– Vill du följa med till mitt rum Tatjana?
Hon ser på mig och ler, jag ler tillbaka och vi lämnar lokalen och vi går tillbaka till mitt hotell. Vi går uppför trapporna till mitt rum, jag öppnar dörren och vi går in. Jag stänger dörren och vi klär av oss våra uniformer, vi står snart i bara underkläderna.
Jag går fram till henne och jag lutar mig fram och kysser henne, våra läppar möts och vi särar på dem. Våra tungor möts och de smeker varandra, vi rör oss till sängen och vi lägger oss i den.
Mina händer smeker hennes kropp, hennes varma hud och muskulösa kropp, hennes bröst som är precis så stora att de får plats i min hand när jag smeker dem. Min tunga lämnar hennes mun och jag slickar mig nerför hennes kropp och jag slickar på hennes bröst, hennes mage och ner till hennes kön. Jag drar av henne trosorna och jag ser på hennes buske, eller inte buske.
Hon har friserat den, jag lutar mig fram och slickar på hennes läppar med min tunga, den särar på läpparna och jag låter min tunga smaka på hennes safter. Jag slickar och leker med hennes inre, min tunga leker med hennes läppar, med hennes klitoris. Jag ser och känner reaktionen när jag slickar på den, jag hör hennes inandning och jag slickar och suger in den mellan mina läppar.
Mitt finger smeker hennes inre och jag hittar det jag letar efter, jag smeker den skrovliga punkten och min tunga bearbetar klitorisen.
Jag hör hennes andning förändras och hennes kropp spänns och hon kommer med ett skrikande som ekar mellan väggarna. Hennes orgasm varar länge och jag drar ut mitt finger och låter tungan slicka henne genom orgasmen, hon drar upp mig och vi kysser varandra.
Hennes hand greppar min penis och hon rör på handen och den växer och jag ser hennes ögon vidgas och hon sätter den mot sin slida och tittar på mig.
– Du är stor, Michael.
– Jag lovar att vara försiktig Tatjana.
Jag säger det på ryska och hennes ögon spärras upp, inte bara av storleken på min penis utan även av det faktum att jag talar ryska. Jag glider in i henne och jag når botten. Hennes inre är bland det skönaste jag upplevt, den enda som varit skönare är Maria.
Jag lutar mig fram och kysser henne, jag börjar röra mig och hennes inre smeker mig, det masserar mig och jag njuter av varje rörelse som jag gör.
Jag rör mig med långa tag och jag reser mig på armarna och jag ser på henne, hon ser på mig och vi älskar. Jag tar henne snabbare och snabbare, jag känner ilningarna komma. Jag ser hennes hand smeka hennes klitoris, hon kommer igen och jag är inte långt efter henne, jag drar ur min penis och jag smeker mig själv.
Jag känner säden lämna mig, jag styr den så att den landar på hennes mage och bröst. När vi kommit färdigt så lutar jag mig fram och kysser henne.
***
Jag följer henne tillbaka till ambassaden, solen är på väg upp. Vi har älskar hela natten. Det är tur att vi ska flyga hem i morgon, så jag kan sova på planet. Jag kysser henne en sista gång och går tillbaka till hotellet och går upp till mitt rum. Jag klär av mig och jag lägger mig i sängen och sluter ögonen och somnar.
Det bankar på dörren och jag öppnar ögonen, jag reser mig och går fram till dörren och drar upp den.
– Ja!!
Den som bankat stirrar på mig, på min vältränade kropp. Jag är lång, väldigt lång jämfört med många i min omgivning. Jag är 196 cm lång.
– Oj förlåt, men premiärministern vill tala med dig, herr kommendörkapten.
Jag ser på mannen och nickar.
– Jag ber om ursäkt för min ton, jag ska bara klä på mig så kommer jag sen.
– Javisst sir.
Jag stänger dörren och går till mina kläder och jag klär på mig. Jag går ut från rummet när jag är klar och mannen som väckt mig visar med handen att jag ska följa med. Vi går till Churchills rum och han knackar på dörren, den öppnas och jag går in.
Jag ser på de som sitter i rummet, jag slickar mig nästan om läpparna. Förutom, Churchill, Eden och överbefälhavaren så sitter Roosevelt och Harry Hopkins i rummet. Där är ett par officerare med.
– Kommendörkapten Dexler.
– Ja sir?
– Vi skulle vilja ställa lite frågor till dig.
– Javisst, sir.
Han tar en klunk av sin whiskey, klockan är inte tio på morgonen och han dricker redan whiskey.
– Det renar systemet, jag gör alltid det på resor. Startar dagen med en whiskey.
– Ja sir.
– Jag vet att du uppskattar raka puckar så jag ska fatta mig kort, det vi vill fråga är två saker. För det första skulle du kunna organisera och utföra en attack på malmbanan från norra Sverige? Och skulle du få möjlighet att träffa Sveriges statsminister?
Jag tittar på dem och jag drar handen genom håret och ser på en stol och jag sätter mig.
– Om jag svarar på den andra frågan först, så ja det ska nog inte vara omöjligt. Men då får jag ringa min morfar först, genom honom så skulle jag kunna få till ett möte. Angående den första frågan, så ja det skulle jag kunna göra. Frågan är när ni vill att jag ska göra det, eller när min grupp ska göra det. Var ni vill ha den sprängd, sen så finns det en hel del logistiska problem som måste lösas.
– Vilka?
– Hur vi ska komma tillbaka när vi utfört operationen, men att vi ska kunna utföra den betvivlar jag inte. Frågan är bara när?
De tittar på mig.
– Så du kan komma i kontakt med Sveriges regering, kommendörkapten?
– Ja, sir. Vill du att jag ska ringa nu? Kan ni få en linje till min morfar i Stockholm så ska jag kunna komma i kontakt med dem ganska så snabbt.
Jag tittar på dem och de tittar på mig.
– Nej det behövs inte kommendörkapten, men du kan planera och utföra ett sådant attentat?
– Ja, nu på vintern så kan det bli svårt. Men framåt våren så ska det inte vara några svårigheter.
– Varför är det lättare på våren?
Jag tittar på mannen som sagt det, det är en av amerikanarna.
– Därför att det är mörkt nästan dygnet runt däruppe på vintern, det är ovanför polcirkeln. Det är mellan – 40 och – 50 grader Celsius. Vad det blir i Fahrenheit har jag inte en aning om? Det går men risken för att vi ska misslyckas är överhängande, men i mitten april så ska det kunna gå.
– Och du kan kontakta regeringen i Sverige?
– Ja, för tredjegången. Som sagt, skaffa mig en linje till min morfar i Stockholm så löser jag det.
Jag ser på mannen som upprepat samma fråga tre gånger. Han tillhör amerikanerna han med. Det blir tyst i rummet, ingen säger något och jag tittar på dem.
– Var det något mer? mina herrar.
De tittar på mig, jag ser att Churchill ler lite och Roosevelt ser på mig.
– Det är två fina amerikanska medaljer du har där.
– Ja sir.
– Hur fick du dem?
– Det får du fråga, Nimitz och Patton om. Jag får inte tala om det, sir.
Alla i rummet ser på mig.
– Så jag får fråga Nimitz och Patton?
– Ja sir, det var de som hängde dem på oss. Jag får inte tala om operationerna, sir. Men om du väljer att tala med dem så hälsa från mig sir, kommendörkapten von Dexler. Sen så vill jag bara säga att jag uppskattar alla mina medaljer lika mycket sir. Oavsett vilket land de kommer ifrån.
– Javisst självklart.
Churchill ser på mig och ler, jag ler tillbaka. Jag gör honnör och går till dörren och öppnar den och går ut. Jag stänger dörren och går till mitt rum, jag öppnar dörren och går in. Jag börjar packa mina saker, när jag är klar så går jag ner med väskorna till receptionen. Jag sätter dem där och sen så går jag till restaurangen och äter frukost. Jag har min ryggsäck bredvid mig med mina anteckningsböcker.
***
– Vem är han?
– En svensk greve och Österrisk adelsman. En av de som gjort vårt land störst enskilda tjänster såhär långt i kriget, förutom de som knäckte Enigma koden så är det så.
De tittar på Churchill, han berättar det han vet. De lyssnar och när han är klar så har Roosevelt bestämt sig för att kontakta Nimitz och Patton angående mig.
– Så när han säger att han kan leverera så kommer han att göra det.
***
Jag lägger in ett vedträ till i kaminen och sen stänger jag luckan, det är kallt. Jag kom hem från resan och jag översatte mina anteckningar och lämnade dem till amiralen. Jag berättade om samtalet angående attentatet och med önskan om att kontakta Sveriges regering, när jag rapporterat klart så lämnade jag hans kontor och åkte tillbaka till stugan.
Där har jag varit sedan dess, med vissa turer till London och till Jack och Gwen. De är fortfarande kvar på sin placering, Jim och Harry tillbringar en hel del tid med sina fästmör, jag läser böcker och tränar. Det är så jag tillbringar mina dagar. Träna och läsa. 1943 tar slut och vi vinkar in 1944.
***

Kapitel 5. 1944.
***
Vintern 1944 var en enda lång väntan på det antiklimax som D – dagen skulle bli. Andra saker hände, Leningrad befriades efter 900 dagars belägring. De allierade landsteg vid Anzio i Italien och ett större slag utspelas vid Monte Cassino.
För egen del så händer det ingenting de första månaderna på det nya året. Vi tränar och håller oss i form fysiskt. En dag så kallar vår chef på oss. Vi inställer oss på hans kontor och han tittar på oss och han ger oss order om att planera en attack på malmbanan. Jag nickar.
– Sen så ska du kontakta regeringen i Sverige och boka en träff med dem.
– För vem?
– Dig själv, du ska informera dem om D – dagen.
– Nej, det finns för många tyska spioner där, det kommer inte funka. Om jag inte bara informerar statsministern, han är inte pro tysk. Men där är en hel del i hans regering som är det. Så om någon ska informeras så är det han och ingen annan.
– Kan du lösa det?
– Med hjälp av min morfar så kan jag säkert göra det ja.
– Sätt igång.
– Ja sir.
Vi återvände till stugan och började planera, vi planerade i två veckor. När vi var klara så gick vi till amiralen och presenterade vår plan. Han tittade på oss när vi var klara och han nickade.
– Lycka till mina herrar.
– Tack sir, allt hänger på att du ser till så att det planet står på Bromma flygfält den dag som vi vill.
– Jadå, det löser jag.
– Tack sir, då sjösätter vi planen. Den går av stapeln om två veckor.
– Ja Michael.
– Tack sir.
Vi gör honnör och lämnar hans kontor. Vi tränade i två veckor på det vi skulle göra, jag ringde min morfar.
– Michael?
– Morfar.
– Herregud pojk du lever?
– Ja morfar, jag lever. Jag behöver din hjälp.
– Med vadå?
Jag meddelar honom och han lyssnar, när jag är klar så säger han.
– Kom till huset på Saltis.
– Ja morfar.
– Bra Michael, då ses vi där.
– Men det kan bara vara du morfar, ingen av de andra får få reda på att jag är där och framförallt inte det som vi kommer tala om.
– Nej då, Michael.
– Tack morfar.
Vi lägger på och jag går till de andra två.
– Vi följer planen.
– Ja, Michael.
***
Vi faller mot marken, vi landar och samlar ihop fallskärmen. Vi tar ut riktningen och börjar springa. Vi tar oss fram i två dagar, innan vi kommer fram till järnvägsspåren och vi placerar ut sprängämnena. Vi placerar ut dem på tre platser på spåret med ett par kilometers avstånd. Vi dumpar våra väskor och vapen, de andra två ser på mig och jag tittar tillbaka på dem och de nickar.
Vi börjar springa, vi är fem kilometer från Luleå. Vi har en timme på oss att ta oss dit. Fem kilometer på rak väg är inga problem, fem kilometer här i denna terräng är lite jobbigare.
Vi kommer fram till stationen, jag går in och köper tre biljetter. Jag får dem och jag går ut till de andra två. De ser på mig och sen på biljetterna, jag tittar på klockan och vi går till tåget. Nu sprängs den första laddningen, om tio minuter den andra och om tjugo den tredje.
Vi går på tåget och jag letar upp vår kupé och vi går in och sätter oss. Vi lutar oss tillbaka i sätena och tåget startar och konduktören kommer in, de andra två spelar att de sover. Han tittar på dem och sen på mig.
– Vi ska till Stockholm.
Jag visar våra biljetter och han klipper dem och räcker tillbaka dem till mig.
– Tack.
– Ingen fara herrn.
Han går iväg och jag lutar mig tillbaka i sätet och stänger mina ögon jag med.
***
Vi går av på Stockholmsstation, jag går före dem och vi går utifrån stationen. Jag ser på klockan och jag går fram till en taxi. Jag öppnar dörren och jag sätter mig bredvid chauffören och de andra två sätter sig i baksätet, jag säger adressen och han tittar på mig.
– Jag kan betala för mig, kör nu.
Han nickar och kör iväg. Jag ser ut genom rutan och jag njuter av utsikten, jag är hemma om än på besök. Men jag är hemma. Efter en timme så rullar vi in framför släktens hus, chauffören stannar och min morfar kommer ut. Vi hoppar ur bilen och min morfar kommer fram till mig och kramar mig.
– Har du pengar så att jag kan betala honom, jag vill inte använda falska sedlar för att betala honom, morfar.
Han frågar vad det kostat och betalar chauffören, han ger honom rundligt med dricks med. Chauffören ler när han kör iväg, jag presenterar Harry och Jim. De hälsar på min morfar och hans engelska är helt okej.
– Är han här?
– Ja han sitter därinne.
– Då går vi in och får detta avklarat.
– Ja, Michael.
Vi går uppför trappan och går in i huset, vi går till stora salongen. Jag ser på mannen som sitter där, han är Sveriges statsminister. Han reser sig när han ser oss. Vi hälsar på varandra och vi sätter oss. Han tittar på mig och jag lämnar de meddelanden som amerikanerna och britterna vill ha vidarebefordrat till honom.
– De som stött och varit pro tyska kommer jag att be om att få jaga, tro mig herr statsminister. De kommer ge mig jaktlicens, de allierade kommer krossa tyskarna. De allierade har sammanlagt tre miljoner man som bara väntar på att släppas loss på tyskarna, amerikaner och britter i väst och ryssarna i öst. De kommer krossa tyskarna mellan sig. Om cirka ett år så är tyskarna krossade, de kommer lämna Tyskland i ruiner denna gång så att de inte får för sig att sätta igång ett tredjevärldskrig herr statsminister. De allierade vill ge dig en vänlig varning, sluta stryka dem medhårs. Det är varningen herr statsminister, det kommer en efterkrigstid. Spelar du korten rätt så kommer Sverige att gå väldigt starka ur den fred som kommer, gör det inte så kommer amerikaner och britter att släppa loss ryssarna på oss. Tro mig herr statsminister, det vill du inte.
Han tittar på mig, jag möter hans blick. Jag ser honom slicka sig om läpparna.
– Du håller truten om detta tills efter invasionen, hela ditt förbannade kansli är översållat med tyska spioner och tyskamedlöpare. Som jag sa, jag kommer hem en dag med Carte Blanche att jaga dem. Öppnar du munnen så behöver du inte frukta en tysk invasion, det blir en rysk och de kommer käka upp oss i ett nafs. Som sagt mer än en och en halv miljon män och kvinnor bara väntar på att få hämnas på tyskarna och de som hjälpt dem. Vi ska inte vara de som hjälpt dem. Du ska börja med utrensningen på ditt eget kansli, dessa är namnen på de som är tyska spioner.
Jag räcker honom ett i hopvikt papper, han tar emot det och hans hand darrar lite. Han öppnar det och läser på det, jag ser honom både svälja och slicka sig om läpparna.
– Innan du ifrågasätter det, så vill jag bara säga att informationerna är hundra procent säkra. När du kommer tillbaka till kansliet så kommer du att få reda på att malmbanan har blivit utsatt för ett attentat på tre platser, då säger du att du vet om det och att det är britter och amerikaner som utfört det med flygplan som bombade spåren och att du kommer protestera till dem. I det samtalet med dem så ska du säga att meddelandet är mottaget och förstått, varken mer eller mindre. Att jag ens sitter här och ger dig detta erbjudande kommer av mina insatser för de allierade herr statsminister och för att de inte vill att ryssarna ska inta Sverige. Jag satt med i Teheran när de drog upp planerna för det som komma ska, Sverige var uppe till samtal och om vad som ska göras åt oss. Vi får en chans herr statsminister, denna. Jag rekommenderar att du tar den.
Han slickar sig om läpparna igen och sväljer.
***
– Vi måste snart vara på Bromma morfar, ett råd. Gör allt som står i din makt för att se till så att han efterlever det som jag förklarat för honom. Ryssarna bara väntar på en ursäkt att få kasta sig över oss med, Stalin ser en chans att skapa ett riktigt stor Sovjetunionen. Jag vet vad du tycker om socialdemokratin, men tro mig du kommer inte uppskatta Stalinismen morfar.
– Du har vuxit, Michael.
– Det blir så när man kastas ut i ett världskrig morfar, illusionerna försvinner.
Han tittar på mig och nickar. Vi kramar om varandra och vi delar på oss, vi går ut från huset och han kör oss till Bromma.
– Meddela far att släkten lånar ut slottet till nazisterna, jag vet för jag dödade fyra högt uppsatta nassar där. Säg åt honom att meddela dem att jag kommer att komma och jaga dem efter kriget.
– För helvete.
– Så är det, morfar.
– Jag säger till honom, Michael.
– Tack morfar, hur är det med dem?
– Det är så bra som det kan vara, de saknar dig Michael.
– Jag saknar dem morfar, men det kommer ta ett tag till innan jag kommer hem.
Vi kommer fram till Bromma, vi ser flygplanet och min morfar kör fram till det. Vi hoppar ur bilen och går på planet. Piloten meddelar tornet att problemet är löst och att han kommer att flyga vidare nu.
***
Vi går av planet, vi sätter oss på våra motorcyklar och kör iväg. Vi kommer fram till stugan och vi går in. Jag går till telefonen och ringer amiralen.
– Vi är hemma, uppdraget är utfört.
– Ja, han meddelade att budskapet var framfört.
– Så bra.
– Kom in i morgon, Michael.
– Ja sir.
***
Jag sätter mig och ser på amiralen.
– Här.
Han räcker mig ett kuvert, jag tar emot det och öppnar det. Jag ser mina nya gradbeteckningar. Jag har blivit befordrad till Kommendör, jag tar fram dem och ser på dem.
– Varför?
– För dina insatser, Michael.
– Där ser man, var det bara därför du kallade hit mig, sir?
– Nej, Michael, de vill att du och de andra två ska träna och förbereda våra kommandotrupper inför invasionen och att ni tre ska skapa en grupp. Som blir underställda er.
– Var?
– Ni kommer få ett slott i Skottland ställt till ert förfogande, de kommer skicka soldater från Royal Marines till er. Sammanlagt nittio stycken, detta är på direkt order av Churchill. Ni har från nu till invasionen går av stapeln på er att träna upp dem och som sagt ni får varsin grupp att leda.
– Ja sir.
– Lycka till, Michael.
– Det lär behövas sir.
Jag lämnar hans kontor, jag går till motorcykeln och kör till stugan och meddelar de andra två den goda nyheten. De tittar på mig och sen packar vi, de ringer sina flickvänner och meddelar att de kommer försvinna ett tag och att de inte vet när de kommer tillbaka. Ingen av dem säger om de kommer tillbaka.
***
Den 5 juni. 1944.
***
Vi står vid flygplanen som ska släppa oss en bra bit bakom fiendens linjer, vårt mål är att inta och hålla en by vid en vägpunkt med en bro, så att när invasionen är igång så ska de kunna passera sagda bro och by utan problem. Jag ser på min grupp med trettio soldater. Vi har tränat dem skoningslöst sen i april, jag är ganska övertygad om att de velat döda oss mer än en gång.
Vi delade upp de nittio soldaterna som det blev mellan oss och sen så satte vi igång att träna dem. Förutom att lära dem att hoppa fallskärm, vilket andra gjort så har vi lärt dem den smutsiga form att strid som vi tre praktiserat. Nu är vi nittiostycken som kommer att praktisera den typen av närstrid, på tre olika platser.
Vi går ombord på planen och de lyfter, vi kommer upp i luften och jag sätter mig på golvet och ser ut genom den öppna dörren. Jag ser på marken under mig och jag ler, det jag stridit och tränat för i fyra år är äntligen på gång att ske.
Frigörelsen från tyskarna, från nazistsvinen. Jag som kommendör kunde valt att sitta kvar i slottet i Skottland, eller på den plats där de andra officerarna sitter. Jag valde att inte göra det, inte denna gång i heller. Vi kommer in över Frankrike och luftvärnet börjar smälla, jag reser mig och gör tecken åt soldaterna som sitter där bak. De reser sig och vi kontrollerar varandras fallskärmar.
Den röda lampan tänds, vi är redo. De gröna lampan tänds och vi hoppar, vi faller i mörkret mot marken. Jag känner marken mot fötterna och jag landar och rullar runt. Jag reser mig och kopplar loss fall skärmen, jag tar ut riktningen och vi börjar röra oss. Vi samlas och jag räknar in dem, ingen saknas.
Det får jag reda på senare var unikt denna natt, natten innan den längsta dagen. Vi rör så ljudlöst vi kan mot vårt mål, vi kommer fram till bron, floden och byn. Jag gör handsignaler och de rör sig, jag ser dem smyga sig på vakterna och döda dem. De desarmerar bomberna som är under bron, vi sprider ut oss och jag skjuter upp en ljuskägla och tar sikte och börjar skjuta.
Jag ser vakterna falla samman och de andra trettio låter sina vapen tala och vi intar byn på under en halvtimme utan några förluster, när vi tömt byn på tyskar så sprider vi ut oss och vaktar. Vi har våra order.
– Håll ut tills avlösningen kommer.
Jag sätter mig och väntar, jag tar en klunk av vattnet och jag undrar hur det gått för de andra två.
***
Jag tittar på klockan, solen börjar gå upp. Om tio minuter så kommer de att börja bomba från skeppen och sen kommer flygplanen att släppa sina laster. När de väl gjort det så kommer det att bli liv i luckan.
– Var på tårna, skicka vidare. Invasionen startar om två minuter.
De ser på mig och nickar, de skickar vidare och snart så är alla trettio på tårna. Vi hör smällarna från skeppen, vi hör flygplanen släppa sin last. Jag ser på klockan igen och det har gått en halvtimme. Om de håller planen så kommer de att komma hit inom två timmar. Om de håller planen, jag ser på mina män.
De ligger på sina platser, jag har bemannat tyskarnas MG42 med mina män. Det är väldigt bra kulsprutor, jag lyfter mitt gevär och tittar i kikarsiktet. Jag ser inget konstigt, fransmännen som bor i byn kommer ut. De har hört vad som hänt under natten och nu kan de inte undgå att höra vad som händer ett par mil bort.
De ser oss ligga och försvara byn. De talar med varandra och de kramar varandra och de firar tyst. Jag fortsätter svepa med blicken för att se om något kommer mot oss. Inget händer, det går en timme, det går två. När det nästan gått tre timmar så kommer de första stridsvagnarna, jag reser mig och stannar en av stridsvagnarna.
– Var är ert befäl?
– I en stridsvagn längre bak.
– Hur går det?
– Har inte en aning, vi är i land. Hur det går på de andra landningsplatserna vet jag inte.
– Ok, men ni är i land i alla fall.
– Ja sir det är vi, nu ska vi vidare.
– Javisst.
Jag backar och de andra i gruppen reser sig och kommer fram till mig, vi kramar varandra och vi fattar egentligen inte hur vi klarat oss utan en skråma. Jag kallar på radiomannen och jag tar micken och anropar högkvarteret, de svarar och jag meddelar att vårt uppdrag är slutfört och jag frågar vad mina order är. De ber mig vänta, rösten kommer tillbaka efter en stund.
– Kommendör Dexler.
– Ja?
– Vi behöver någon som tystar artilleri i närheten av där ni är. De skjuter mot landstigningsplatsen.
– Ge oss koordinaterna.
Jag får dem och skriver ner dem snabbt och upprepar dem. Jag tar fram min karta och ser på den, jag tar fram kompassen och samlar ihop männen och berättar vad vi ska göra. De nickar och vi ger oss av.
Vi ser på kanonerna, jag ritar på marken vad vi ska göra. De nickar och de delar upp sig, jag knyter handen och sen sätter vi i gång. Tio minuter senare så har vi tystat de tre kanonerna, jag meddelar högkvarteret och frågar vad vi ska göra nu? De frågar igen om vi tystat kanonerna.
– Ja jag sa ju det, vad ska vi göra nu?
– Ett kompani från de amerikanska luftburna behöver hjälp två kilometer söder om er.
– Då vet vi det, meddela dem att vi är där om en halvtimme, att vi kommer norrifrån så att de inte börjar skjuta på oss.
– Ja sir.
Jag säger åt kulspruteskyttarna att samla ihop så mycket ammunition de kan samla ihop till MG42:orna. När de gjort det så börjar vi röra på oss.
***
Vi kommer fram till byn och vi ser på striderna, jag vinkar på radiokillen han kommer fram och sätter sig bredvid mig.
– Vi är framme, meddela amerikanerna att vi är här och att vi kommer hjälpa dem. Säg åt dem att ducka om tre minuter, för då så kommer vi att börja skjuta med kulsprutor mot tyskarna. Sen efter det så kommer vi att göra inbrytningen från norr.
– Ja sir.
– Bra.
Jag meddelar snabbt vad jag vill att de ska göra, de nickar och delar upp sig. Jag lyfter mitt gevär och ler, jag ser på officeren. Jag andas in och smeker min avtryckare och skjuter. När jag skjuter så börjar de fem MG42 kulsprutorna att skjuta.
Jag hoppas verkligen och amerikanerna duckar, tyskarna gör det. De blir väldigt förvirrade. Jag vinkar till de som inte skjuter med kulsprutorna och de tar sig in i byn och de får betäckning av kulsprutorna. Jag skjuter med mitt gevär och amerikanerna ser vad som händer och attackerar från sitt håll.
– Tack för hjälpen kommendör.
– Ingen fara, löjtnant.
Jag kontaktar huvudkvarteret och frågar vad vi ska göra nu? De säger att de kommer att komma två lastbilar som kommer att hämta oss och köra oss till landstigningsplatsen för transport hem och vila.
***
Jag står framför mina trettiosoldater och jag delar ut medaljerna till dem, jag ser stoltheten i deras ögon. De andra två grupperna hade också lyckats med sina uppdrag, tyvärr inte utan förluster. När jag är klar så gör vi honnör och en säckpipa spelar, när den är färdig så gör vi höger och vänster om. De går in i slottet, jag går fram till Harry och Jim.
– Vi lyckades mina herrar.
– Haha, ja Michael vi lyckades. Vem trodde det för fyra månader sedan?
– Inte jag.
– Inte jag i heller.
Vi ser på varandra och ler, vi går in i slottet vi med. Vi går till en av salongerna och jag slår upp en whiskey åt oss.
– Mina herrar, det är en ära att strida med er.
– Detsamma Michael.
Vi skålar och vi ler mot varandra.
***
Jag står framför våra soldater, de som fortfarande lever. Marketgarden Montys fantasifoster som inte blev till någonting mer än att kriget förlängdes. Vi skickades iväg i den största luftinvasionen någonsin, vi hoppade i fullt dagsljus. De sa att vi skulle anfalla gamla män och unga soldater, det visade sig att det var något helt annat.
Av våra nittio soldater så står de tjugofem framför mig, vi har våra spräckliga uniformer med de svarta baskrarna på oss. På baskrarna så sitter emblemen med drakarna på, denna gång spelas det ingen säckpipa. Han som kunde spela säckpipa tillhör en av de som är döda.
Vi gjorde en fantastisk insats där och räddade en bataljon från att utraderas av tyskarna, vi såg till så att tyskarna fick retirera och bataljonen kunde dra sig tillbaka och åka hem igen. Det var på nästa uppdrag som det sket sig, eller det sket sig inte. Vi lyckades med uppdraget, att stoppa tyskarna från att spränga en förbannat stor bro.
Men sextiofem av våra kamrater fick sätta livet till, vi har fått mer tingel, tangel för vår insats. Jag är numera kommendör av första graden, det har aldrig funnits en yngre med den rangen. Här och nu så skiter jag i det, 65 av våra kamrater är döda. Jag ser på de tjugofem som är kvar.
– Ni har permission i en vecka från idag mina herrar, res hem. Visa era medaljer umgås med nära och kära, skryt om era insatser. Det förtjänar ni, det är en ära att vara ert befäl. Se så höger, vänster om sen så ger ni er iväg. Återsamling om en vecka mina herrar.
De tittar på mig, de gör honnör och sen höger och vänster om. De lämnar och vi tre går in på slottet.
– Det gäller er med mina herrar, permission i en vecka. Jag vill inte se era fula nunor på en vecka.
Jag tittar på dem och ler lite, de tittar tillbaka på mig.
***
Jag parkerar motorcykeln utanför Jacks hus i London, jag går in och personalen tittar på mig. Jag tittar på dem och jag ber dem ställa i ordning mitt rum här, de nickar och går iväg. Jag tackar dem och går till matsalen, jag tar ett glas whiskey och sätter mig vid bordet.
Jag tömmer det och fyller på det, jag är inte tillräckligt cynisk för att vara ledare. Jag tar deras död personligt och det gör väl mig mänsklig, men kanske olämplig som befäl. Eller kanske inte, personalen dukar fram mat åt mig. Jag tackar dem och börjar äta, när jag ätit färdigt så ger jag mig ut i Londons nattliv.
***
Jag ser på den nakna kvinnan som ligger mellan mina ben och suger på min penis, jag ser hennes huvud röra sig och jag smeker hennes hår. Jag känner ilningarna och jag drar upp henne, vi kysser varandra och hon grenslar mig.
Jag ser hennes ögon spärras upp när jag glider långsamt in i henne, hennes inre smeker mig. Jag slickar hennes bröst och mina händer smeker hennes rumpa och rygg. Hon rider mig snabbare och jag möter henne, vi andas snabbt båda två.
Min ena hand letar sig ner mellan oss, jag börjar smeka hennes klitoris och hon kommer med ett skrikande. Hennes inre kramar mig och jag kommer med henne. Jag fyller kondomen med min säd och vi ser på varandra och ler, våra kroppar är svettiga efter vårt älskande.
Jag träffade henne andra kvällen av permissionen, jag var i den lokal som Jack visat mig. Vi såg på varandra och jag gick fram till henne och presenterade mig, hon presenterade sig. Vi drack ett glas tillsammans, sen lämnade vi lokalen.
Vi åkte hit till hennes slott, hon är krigsänka. Hennes man en lord av ett eller annat är död, han störtade i Burmas djungler.
De har inga barn så hon är helt ensam, eller inte helt. Hon har sina föräldrar och hans föräldrar, men annars så är hon ensam. Hon är äldre än mig, hon är trettiosju år gammal. Hon är väldigt välhållen för att vara trettiosju år. Vi har varit här i två dagar, vi har älskat, ätit och pratat.
Vi har sovit med, men det har varit sporadiskt. Jag håller om roten på min penis och jag drar mig ur henne och tar hand om kondomen och tvättar av mig. Jag går naken tillbaka till sängen, hon ligger på mage och ser mig gå över golvet.
– Hur får man en sådan kropp som din, Michael?
– Träning, jag har tränat så länge jag kan minnas. För snart två år sedan så träffade jag en spännande man på Hawaii, hans träning tog min kropp ett steg längre.
– Och den?
Hon pekar på min penis, hon fick för sig att mäta den igår. Jag hade inget att säga till om, hon hade lärt sig hur hon skulle göra av en väninna. Jag hade tittar på henne och lett lite och låtit henne hållas. Hon hade smekt mig till fullt stånd, tagit fram ett måttband och mätt penisen. 21 cm lång och 15 cm i omkrets.
Hon hade lagt ifrån sig måttbandet och sugit mig och sagt att det var synd att ståndet skulle förfaras. Det hade slutat med att jag tagit henne bakifrån och tömt min säd på hennes rumpa och rygg.
– Så du har varit på Hawaii, Michael?
– Ja i drygt sju månader så var jag där. Där lärde jag känna, Harry och Jim mina två bästa vänner i livet förutom Jack.
– Hur var det där?
– Vackert, vackrare än någon annan plats jag varit på. Det är svårt att beskriva, men det är väldigt vackert där. Vi tillbringade en hel del tid i djungeln som finns där. Det var spännande, det kan vara vackert i öknen med. Precis när solen går ner så blir det ett magisk skimmer som dallrar över marken. Eller på Malta, eller Gibraltar, på Sicilien. Det finns många vackra platser.
– Och vackra kvinnor?
– Det har inte blivit så många sådana, Elisabeth.
Hon ser på mig, jag möter hennes blick. Jag lutar mig fram och vi kysser varandra, hon ligger på rygg och jag lämnar hennes läppar och slickar mg nerför hennes kropp. Jag slickar på hennes bröst och nerför hennes mage till hennes slida, jag slickar hennes läppar och smakar på hennes safter.
Min tunga leker med hennes inre och jag slickar på hennes läppar och för in mitt finger i henne och smeker hennes innersta. Min tunga leker och slickar på hennes klitoris, mitt finger finner den skrovliga ytan. Jag smeker den och hon kommer med ett skrikande, jag känner vätan mot mitt finger.
Jag drar ut det och min tunga tar dess plats och jag slickar i mig hennes safter. Det som är hon, jag slickar henne så länge jag får. Hon klappar mig på huvudet och jag lägger mig bakom henne, hon trycker sin kropp mot mig. Jag smeker hennes mage och bröst, mina läppar kysser hennes nacke. Hon andas tyngre och jag känner hennes kropp slappna av. Jag stänger mina ögon och somnar jag med.
***
Jag smeker hennes kind, hon smeker min. Vi kysser varandra mjukt, jag startar motorcykeln och kör iväg. Jag kör ut på landsvägen och mitt mål är slottet i Skottland. Vår vecka är slut, jag tillbringade fem dagar med Elisabeth. Vi älskade, åt, sov och älskade igen. Vi stillade en törst båda två, en törst och ett behov av att få vara nära en annan människa. Få dela intima stunder med en annan människa, jag gasar på och jag ler när jag känner fartvinden.
***
Jag står framför amiralen, han meddelar vårt nästa mål. Vi ska åka till Frankrike och agera understöd om det behövs. Jag tittar på honom och nickar, jag gör honnör och lämnar hans kontor. Jag sätter min på motorcykeln och jag kör till slottet och jag meddelar Harry och Jim vad som gäller.
Vi samlar de tjugofem som är kvar. De får två dagars permission innan vi ska åka till Calais och sen vidare till Belgien. De gör höger och vänster om, de packar sina saker och jag går till mitt kontor och ringer. Jag talar i en kvart, Harry och Jim ser på mig och ler.
***
Jag ser på den grå och trista byggnaden, vår förläggning här i Belgien. Jag ser på ett par av soldaterna som hugger ved. Jag går in i byggnaden och jag går till mitt rum, jag lägger det tomma magasinet på bordet och tar av mig geväret och går fram till brasan och värmer mina händer. Det är rått väder, det regnar och är kallt. Det knackar på dörren och jag ropar.
– Kom in!
Dörren öppnas och Harry kommer in.
– Hur ser det ut?
– Det ska nog gå, men frågan är vad meningen är, Harry. Det fyller ingen funktion överhuvudtaget, våra små stick är bara meningslösa. Det känns som om de skickar iväg oss bara för att.
– Ja, Michael. Jag håller med, vad säger högdjuren?
– De svarar inte, de säger bara att det är andra som bestämmer. Jag har försökt få tag på vår chef men han svarar inte. Snart så kommer jag att åka hem och gå in på hans kontor och fråga vad fan han håller på med.
Harry tittar på mig, det knackar på dörren och jag ropar kom in, Jim öppnar dörren och kommer in i rummet.
– Du hann före mig ser jag.
– Jag håller med er och jag är minst lika frustrerad som ni är.
– Bra, för det kan inte fortsätta såhär.
– Nej det kan det inte.
Vi gör små raider in bakom de tyska linjerna, rätt meningslösa sådana. Vi har varit här sen de skickade hit oss efter fiaskot med Market Garden, vi är inne i december nu, som sagt det är kallt och blött. Jag går fram till telefonen och jag ringer ett samtal. De andra två tittar på mig, jag ser ett litet leende på deras läppar. Jag visar min rang.
***
Jag går uppför trappan till marinministeriet, jag har min fin uniform på mig. De jag möter ser på mina medaljer och de gör honnör före mig. Jag går in och går uppför trappan, jag svänger till höger och går igenom korridorerna och jag kommer fram till amiralens kontor. Jag knackar på dörren och går in, sekreteraren ser på mig. Jag ser hennes lätt chockade blick på mig.
– Är han inne?
– Ja kommendör.
– Bra.
Jag går fram till dörren och öppnar den, jag går in och han har besök. Det sitter en kvinna framför honom på andra sidan av hans skrivbord.
– Kommendör.
– Chefen, förlåt damen för att jag bara störtar in. Men han har slutat ta emot mina samtal så jag fick vara lite kreativ och resa hit för att få reda på varför han skiter i oss.
De tittar på mig, chefen öppnar munnen men kvinnan hinner före honom.
– Så han skiter i dig?
– Ja frun, det gör han. Han kanske tröttnar på dig med en dag och kastar dig på sophögen.
– Nej, Michael det kommer jag inte göra, jag har inte kastat er på sophögen.
– Jaså? Det verkar så, du ska kanske svara när jag hör av mig sir. Det vi gör är meningslöst och kommer snart att kosta någon livet, vi har inga problem med att riskera våra liv sir. Men då ska det inte vara för något meningslöst. Vi blir betraktade som andra klassens soldater för att vi inte är britter. Våra män dras över vår kam, det sir är oacceptabelt. Att vi tre blir det är väl ganska så oundvikligt, men våra mannar ska inte behöva acceptera det sir. Vi säger så här, antingen så talar du med hans stab. Eller så gör jag det, efter att jag kontaktat Churchill. Det räcker nu, jag gick in i kriget för att stoppa rasism. I snart fem år så har jag fått stå ut med den, inte av alla. Verkligen inte, men nu så går den utöver mina män som är britter. Det, sir är oacceptabelt.
Han tittar på mig, kvinnan tittar på mig. Hon ser noggrannare på mitt bröst, jag ser hennes ögon spärras upp lite.
– Det är bara prål, frun.
– Inte bara, kommendör.
– Snälla, säg Michael.
– Lisa.
– Angenämt.
– Berätta, Michael.
– Om vad, chefen?
– Rasismen som du och de andra fått utstå.
Jag tittar på honom, jag sätter mig på en ledig stol och sen börjar jag berätta. Ett par timmar senare så är jag klar, det har varit ett par avbrott. När jag är klar så tittar han på mig och jag ser honom slicka sig om läpparna.
– Det är okej sir, eller egentligen inte. Men det är verkligen inte alla som uppträtt illa. Verkligen inte sir, men en hel del har gjort det. Den som egentligen varit värst var han på Malta, vad har hänt med honom?
– Han sitter kvar på garnisonen.
– Där ser man, sir.
– Så vad vill du att jag gör, Michael?
– Jag vill att du lyfter på telefonen där och ber alla som tror att de bestämmer över oss, att de ska fara åt helvete och ge fan i att ge oss order som de inte har rätt att ge oss. Du är vårt högsta befäl, inte de fjantarna sir. För det är det de är fjantar och lismare. Hörde du hans svar på frågan för BBC om vilka han anser vara de bästa generalerna?
– Nej.
– De andra två var Alexander den store och Napoleon, hans ego är väldigt stort. Så pass stort så det ryktas om att han fått underrättelsepersonal att ”försvinna” efter Marketgarden.
De tittar på mig, jag ser på dem.
– Så där är substans i ryktena?
– Ja, Michael där är substans i ryktena.
– För helvete, som sagt se till att sätta ner foten sir. Du ringer och ger dem en utskällning och frågar vem fan de tror att de är, när du gjort det så meddelar du dem att jag är chef över MI6 där och jag agerar på order från högsta ort och ingen ska ifrågasätta vad vi gör. Ingen av de fjantarna kan ge oss order om något och vi agerar under eget ansvar. Vi svarar bara inför två personer, dig och Churchill. Om du vill så kan jag kontakta Churchill, han bifogar nog gärna mitt önskemål.
– Nej det behövs inte, Michael.
Han lyfter på luren och börjar ringa. Lisa tittar på mig och jag möter hennes blick.
– Du skulle kunna hjälpa mig, Michael.
– Med vadå? Lisa.
– Jag behöver komma in i Tyskland, jag kan inte hoppa fallskärm. De är som bålgetingar just nu.
– Att få dig in i Tyskland är inga större problem, vi är i Tyskland var och varannan dag. Problemet för dig är att klara dig dit du ska, vart ska du förresten?
– Berlin, jag ska till Berlin.
– Där ser man, varför?
– För att fortsätta mitt arbete på Gestapos högkvarter där.
Jag tittar på henne.
– Vi hjälper dig in i Tyskland Lisa, så fort han har ringt klart så kommer jag att åka tillbaka till Belgien. Då följer du med mig så hjälper vi dig in i Tyskland, som sagt att ta sig in är inga problem.
***
Jag nickar åt Lisa och hon nickar tillbaka, hon försvinner och jag ser på de andra som är med mig. Vi vänder oss och försvinner ljudlöst.
***
Den 16:de december så exploderar det, tyskarna inleder Ardenner offensiven. Amerikanarna blir tagna på sängen, med byxorna nere. Eller alla blir det, vi deltar i striderna. Vi lever i skogarna i tre veckor och störde tyskarna med vår gerilla krigsföring.
Det vi var specialister på, när striderna runt Bastogne avslutades så tog vi oss tillbaka till vårt boende. Jag skrev en rapport och skickade den till vår chef, han i sin tur vidarebefordrade den till rätt personer.
Amerikanerna visade sin uppskattning för det vi gjort, våra soldater fick medaljer av amerikanerna. Vi blev inbjudna av deras regementen som slogs där på middag.
Vi stannar i byggnaden och laddar batterierna, veckorna i skogen gör att vi behöver det. Vi hamnade i strid med ett kompani från SS en dag, det var ingen vacker strid. Verkligen inte, de dog. Det gjorde inte vi.
***

Kapitel 6. 1945.
***
Jag ser på de tre ledarna som sitter runt bordet, Roosevelt ser sliten och tagen ut. Churchill ser mest arg ut och Stalin ser ut som en katt som fått fri tillgång till möss. Min chef har skickat hit mig av samma anledning som han skickat med mig innan, för att spionera och föra anteckningar.
Jag ser på Tatjana och hon ser på mig, vi log när vi såg varandra första dagen. Nu är vi framme vid sista dagen, konferensen kommer avslutas med en middag. Efter middagen så är det dans och fest. De tre ledarna lämnar bordet och de går ut och sätter sig och svarar på journalisternas frågor, Tatjana kommer fram till mig och frågar om jag kommer på middagen.
Jag svarar att det kommer jag att göra, jag frågar om hon kommer att komma dit? Det kommer hon att göra, jag går till mitt rum och hon till sitt. Vi gör oss båda redo för kvällens övningar. Vi går till middagen, vi ser till så att vi hamnar bredvid varandra. Vi äter av maten och dricker måttligt, för att inte säga lite.
Vi är mer fokuserade på att tala med varandra, vi berättar om våra intryck från var sida om fronten som har samlat tyskarna i mitten. Den sista attacken är förestående, det har märkts tydligt här på konferensen.
***
Jag ser på hennes nakna kropp, hon ser på min. Vi kysser varandra hetsigt, vi är medvetna båda två att det förmodligen är sista gången vi träffas. Jag lägger henne på rygg på sängen, jag slickar hennes slida och för hennes till orgasm. Jag slickar henne genom den och min tunga leker med hennes slida och jag smakar på hennes smaker.
Jag njuter av dem, när hon kommit färdigt så ser hon på mig och hon ber mig lägga mig på rygg. Jag gör som hon ber mig och hon börjar suga mig och leka med mig. Jag känner hennes lek med min penis, jag drar upp henne och kysser henne, vi rullar runt och jag sätter mitt ollon mot hennes slida.
Jag trycker till och jag glider in i henne. Vi stönar högt båda två, jag ser på henne och hon på mig. Jag tar henne med långa rörelser, mina höfter rör sig. Hennes underliv möter mig. Vi finner en rytm som driver oss båda mot det oundvikliga, hon kommer och jag tar henne så länge jag kan genom orgasmen.
När jag inte kan hålla emot längre så drar jag mig ur henne och tar min penis i handen och smeker mig själv snabbt. Jag ser sträng efter sträng av min säd landa på hennes mage. Jag kommer färdigt och lutar mig fram, jag kysser henne och hon kysser mig.
***
Jag lämnar mina anteckningar till min chef, jag besöker Jack och Gwen, Vi pratar en hel kväll och det mesta av natten innan vi går och lägger oss. När jag reser dagen efter så har jag all min packning med mig.
Något säger mig att jag inte kommer att komma tillbaka till England på ett tag, vi går in i slutspurten och jag tror att i alla fall jag kommer stanna kvar i Tyskland när freden utbryter. Jag tror att min chef kommer vilja ha mig där.
Jag kommer tillbaka till vår byggnad, de ser på mig. Jag ser på dem.
– Vi börjar träna nu, det kommer snart sätta igång.
– Ja, Michael.
Harry och Jim ser på mig, vi samlar våra soldater och vi meddelar dem vad som kommer hända. De ser på oss och nickar, vi börjar träna. Vilket innebär att vi tränar skytte, vi tränar närstrid och vi ger oss av till Tyskland och terroriserar deras trupper.
De allierade bombar Dresden sönder och samman, jag hoppas att morfar lyssnade på mig när jag sa att han skulle sälja allt i Tyskland, eller i alla fall fastigheterna. Amerikanerna går på riktig offensiv i Stilla havet, ryssarna anfaller från öst.
Vi är med och säkrar den sista intakta bron över Rhen, i Remagen. Nu är offensiven nära. Jag sitter med på mötena inför offensiven, jag meddelar dem att vi kommer röra oss fritt bakom fiendens linjer och störa dem så mycket vi kan.
***
Anfallet inleds, då har vi redan varit bakom fiendens linjer i två dagar och ställt till med kaos. Ett kaos som de inte var beredda på, vi slår till snabbt och försvinner. Vi till viss del använder tyskvapen, framförallt de kulsprutor som vi konfiskerade på D – dagen. Vi tjugoåtta soldater är som skuggor när vi anfaller och dödar, spränger och sprider allmänt kaos. I en vecka rör vi oss bakom fiendens linjer innan vi tar oss tillbaka till byggnaden och vilar upp oss i ett par dagar. Sen ger vi oss ut igen.
***
Jag ser på släktens slott, jag sitter på min motorcykel. Jim och Harry sitter på sina. Jag ser på de två lastbilarna. Åtta man har fått sätta livet till, på vår väg ner hit. Jag ser amerikanska lastbilar köra förbi oss, de tutar på oss, vi har ett visst rykte. Drakarna, vi har terroriserat den tyska armen hela vägen ner hit.
Vi har jagat SS soldater och ser till så att de vi fångat levande skickats vidare. Inte för att det har varit så många som fångats levande. Tyskarna har gett upp, det är fred här i Europa, japanerna fortsätter strida. Jag gasar och kör fram till slottet, sist jag var här så tog jag mig in bakvägen.
Frågan är om släktingarna är kvar, jag stannar motorcykeln och Harry och Jim stannar sina motorcyklar, lastbilarna stannar bakom mig. Porten till slottet öppnas och en man i femtioårs åldern kommer ut.
– Vad menar ni med detta!? Se till och försvinn!
Jag kliver av motorcykeln och tar av mig mina solglasögon.
– Farbror.
– Michael?
– Ja farbror det är jag, du ska vara glad att det är jag farbror. En amerikansk överste ville beslagta slottet, men jag stoppade honom. Han hade kastat ut er på gatan eller skickat er till Linz, så att ni kunde hjälpa till vid Matthausens koncentrationsläger farbror.
Han stirrar på mig och blir vit i ansiktet.
– Kliv av, vi stannar här.
– Ja, sir.
– Jag och mina mannar stannar här, vi får se hur länge men vi stannar här farbror. Är de andra hemma?
– Ja de som lever, ett par av dina kusiner valde att strida för tyskarna, Michael.
Jag ser på honom, han tittar på mig.
– Är de döda?
– Vi vet inte, eller vi vet om en av dem Heinzi han dog 42 i Stalingrad.
– Heinzi, han var väl inte mer än 19?
– Han var med i HJ sen så avancerade han till SS.
– För helvete farbror!
Portarna öppnas och fler släktingar kommer ut, jag ser mina två ingifta fastrar och min andra farbror. Jag ser dem burra upp sig, tills de ser mig. Ser min uniform och mina medaljer, jag valde att ha dem på mig idag. Harry och Jim hade tittat på mig och jag hade förklarat varför, jag ser på dem och även om de inte förstår vad vi talar om så hör de tonen.
– Ett ögonblick.
Jag vänder mig mot de arton av männen som är kvar.
– Vi kommer stanna här tills ni blir hemförlovade, förhoppningsvis så löser det sig snabbt mina herrar. Jag har försökt skynda på det genom vår chef, vad jag förstår på det så handlar det om logistiska problem. Men som sagt vi ska försöka lösa det så fort som möjligt, fram tills det är löst så stannar vi här. Det är min fars slott, så uppför er. Både därinne och nere i stan. Förstår ni?
– Ja sir!
– Bra mina herrar, ta era saker från lastbilarna så ska vi försöka lösa det på bästa vis.
– Ja sir.
Mina släktingar stirrar på mig.
***
Jag står framför männen, det har gått två veckor sen vi kom hit. Jim och Harry står bredvid mig. Jag ser på dem, de är klädda i sina finaste uniformer. Vi i våra, jag håller ett tal för dem. Tårarna rinner längs med mina kinder, jag ser på dem och det rinner tårar på deras kinder med. När jag är klar så går jag fram till dem en och en och ger dem en kram och önskar dem lycka till i livet.
De ska sätta sig i lastbilarna och köra till Calais, där kommer de att transporteras till England, där kommer de att lämna militären och resa hem. När jag kramat den siste av dem så går de till lastbilarna och sätter sig i dem. De kör iväg och vi tre tittar efter dem. Vi tittar på varandra, vi går in på slottet.
Jag tar min väska och mitt gevär, jag säger hej till släkten. Vi går ut från slottet, vi ska ta oss till Tyskland. Harry ska till kanadensarna, Jim ska till Australiensarna. Jag ska till Tyskland för att vara med och jaga nazister, min chef vill att jag stannar ett tag till. Vi går ut från slottet och sätter oss på våra motorcyklar, vi ser på varandra och ler. Vi kör iväg.
***
Jag ser på Harry och Jim, vi sitter på en bar och vi har varsin öl i handen.
– Vi kommer höras av minst en gång om året mina herrar.
– Ja sir.
Jag tittar på Harry och ler.
– Som sagt, vi hörs av mina herrar.
Vi tömmer glasen och vi sväljer.
***
Jag ser på båten, jag har bett om att få åka hem ett tag. Jag har kuskat runt i Tyskland i en månad, jag har suttit med på otaliga förhör. Jag känner att jag inte orkar så mycket mer. Så jag kontaktade min chef i London, jag sa som det var. Han godkände min ledighet, han sa att han ska höra av sig när jag behövs.
Jag kör ombord min motorcykel och jag fäller ner stödet och de andra passagerna tittar på mig. Jag tittar på dem, de ser på min mörkblåa uniform och alla medaljerna. Jag sätter mig och ser på vattnet, båten kommer ta mig över sundet.
Från Köpenhamn till Malmö, sen så kommer jag köra min motorcykel till familjen i Stockholm. Till min våning, den som jag lämnade 1938. Jag sätter min stora duffelväska framför mig, jag njuter av sensommar solen. Båten lägger ut och jag sluter ögonen bakom mina solglasögon.
***
Jag parkerar motorcykeln framför porten, jag tar min väska på axeln och hänger den på mig.
– Michael?
Jag vänder mig och ser på kvinnan framför mig, det är min mor. Hon har åldrats, jag tar av mig väskan igen och går fram till henne. Jag tar av mig solglasögonen och hon ser på mig och sätter handen för munnen och börjar gråta, jag kramar henne och hon kramar mig.
– Du lever Michael.
– Ja mor, jag lever. Det har varit nära ett par gånger men jag lever mor.
Jag kramar henne mjukt och hon kramar mig lite hårdare.
– Är de andra hemma mor?
– Ja, vi har flyttat hemifrån Saltis för denna sommar.
– Där ser man, ska vi gå upp mor?
– Javisst Michael.
Jag låser motorcykeln och min mor tittar på den.
– Jag snodde den av tyskarna i Nordafrika 1943 tror jag att det var.
Hon tittar på mig, jag tar min väska och hänger den på axeln. Vi går fram till porten, vi öppnar den och går in. Vi går fram till hissen och går in i den. Jag trycker på våning 3 och hissen rör sig uppåt, min mor håller mig om armen, hon tittar på mig och jag möter hennes blick.
Hissen stannar och jag öppnar gallerdörren och sen den andra dörren. Vi går ut ur hissen och vi öppnar dörren till mormor och morfars våning, den är samlingspunkten för oss.
Vi äter i deras våning. I stora matsalen, vi bor i våra egna lägenheter. Men vi äter här, jag låter min mor gå in först. Jag går efter henne och vi går igenom våningen och vi kommer till en av salongerna. Jag stannar i dörröppning och säger.
– Far, mormor och morfar.
De lyfter sina blickar och de stirrar på mig, min far reser sig och går fram till mig och ger mig en kram. Jag svarar på den och vi kramar varandra länge, vi delar på oss. Jag kramar min mormor och sen min morfar. Vi släpper varandra och de tittar på mig.
– Är du hemma nu?
– Ett tag i alla fall, jag har permission på obestämdtid. Hur länge det blir får vi se.
– Så rasande stilig du är, Michael.
– Tack, mormor.
– Vilken rang har du?
– På engelska så heter det Commodore of first class. Det finns ingen motsvarighet i Sverige, möjligtvis viceamiral, mormor.
– Jisses vilken massa medaljer du har, Michael.
– Det har blivit en del ja, mormor.
– Vill du ha kaffe och fika, Michael?
– Ja tack om ni ska ha?
– Jadå, vi ska också ha.
– Var är resten av släkten?
– I sina lägenheter, eller ute på vift.
– Där ser man.
Min mormor reser sig och kallar på en i personalen och meddelar henne att det ska göras fika. Kvinnan niger lätt och går iväg. Hon kommer tillbaka efter stund och meddelar att fikan strax är serverad i matsalen.
Vi reser oss och går igenom våningen. Min mor går bredvid mig och håller mig i armen och vill inte släppa mig. Vi sätter oss och jag tittar på min far.
– Heinzi är död far, han dog i Stalingrad, jag hittade Franz i ett fångläger vid Swinemunde. Han är hemma, ingen vet var Jürgen är. De har inte hört av honom sen D – dagen.
Han tittar på mig, han nickar och slickar sig om läpparna.
– Vi ska ha ett samtal om släkten sen far, jag lyckades med ett nödrop och insamlande av tjänster rädda slottet. Amerikanerna var nära att konfiskera det och slänga släkten i fängelse far. För deras samröre med nazisterna, de lånade ut slottet till dem så att de kunnat festa och har orgier där far. Jag vet för jag var där på ett uppdrag och dödade fyra topp nazister som var med och utrotade judarna. En del av det, beslutades det om på vårt slott far. Det är fasansfulla platser, jag har varit vid ett par av dem. Bilderna från dem, de kommer följa mig i resten av mitt liv.
Jag tar en klunk av kaffet, jag smakar på en kaka. Jag ser på mina föräldrar, på mina morföräldrar. De ser på mig, min mor smeker min kind.
– Du såg det vi inte såg min son, du såg förbi bluffen. Idag så önskar jag att vi lyssnat på dig. Verkligen lyssnat på dig.
Jag ser på henne, hon ser på mig.
***
Jag öppnar ögonen, jag sätter mig upp och sätter mina fötter på golvet. Jag reser mig och går fram till spikplattan och sätter händerna på den, jag gör rörelserna tio gånger. Skjuter ifrån och landar på fötterna, jag går till toaletten och kissar och tvättar av mig. Jag orkar inte göra de andra träningsmomenten, inte nu. Jag klär på mig vanliga kläder, jag gav mig ut på en shoppingrunda igår.
Jag får uppdatera min garderob nästa gång jag är i London, jag lär komma dit för eller senare. Om inget så för att begära avsked eller vad man kallar det. Jag går ut från min lägenhet, jag ler lite när jag tänker på kvinnan på posten som såg på mig när jag bad henne hjälpa mig att få dem skickade till Maria, sjuttiotre brev. Jag skickar dem till den adress som hon gav mig innan jag åkte.
Den går till hennes föräldrar på Djursholm, jag går ut från min lägenhet och jag går till mormor och morfars. Jag går in och säger hej, jag sätter mig vid matsalsbordet. En del av mina kusiner kommer in. De sätter sig, de hälsar på mig. Jag hälsar tillbaka, vissa av dem arbetar i familjesfären, vissa av dem läser i Uppsala.
Deras föräldrar är på olika vis engagerade i familjesfären, jag äter min frukost. När jag är klar så reser jag mig och tackar för maten och sällskapet, en från personalen kommer fram till mig med ett kuvert. Jag ser på det och öppnar det, jag tar fram pappret och jag läser på det och ler lite. Jag går ut från matsalen, jag går till min lägenhet och byter om.
Jag går nerför trapporna och går ut på trottoaren, jag ser på motorcykeln. Jag låser upp den och startar den och kör iväg, jag kommer fram till ambassaden. Jag parkerar min motorcykel och jag går in, personalen ser på mig, på min uniform och på medaljerna. Jag går fram till en kvinna och anmäler mig, jag visar inbjudan och hon ser på mig och sen på den.
Hon reser sig och jag går efter henne, vi kommer fram till ambassadörens rum, hon knackar på och öppnar dörren och anmäler mig. Jag går in och ambassadören tittar på mig, han reser sig och hans blick dras till medaljerna. Han ser på min rang och slickar sig om läpparna.
– Varsågod och sitt.
– Tack, sir.
Jag sätter mig och han gör det samma.
– Så min chef har kontaktat dig?
– Ja, en något annorlunda kontakt. Men ja.
– Bra, då vet du vad som gäller, sir?
– Ja, vi ska bistå dig med allt som du kan tänkas behöva.
– Ja, sir.
– Och vad innebär det?
– Att om jag begär att få flyga härifrån till precis var jag vill så ska ni lösa det utan frågor. Eller ni ska göra allt jag begär utan frågor.
– Vad ska du göra?
– Jaga nazister. Jag kommer ha ett samtal med Sveriges statsminister, där jag kommer informera honom om att jag fått det jag ville ha. Han kommer veta vad jag menar.
– Och vad är det?
– Som jag sa, jag kommer jag nazister här i Sverige. De kommer att antingen ställas inför rätta eller så kommer de att försvinna.
– Försvinna?
Jag tittar på honom och han sväljer, min blick förklarar för honom vad försvinna innebär.
***
Jag går fram till släktens bank, det är härinne som besluten fattas. De tre bröderna som styr företagssfären, jag går in genom dörrarna och jag går fram till hissen. Vakten som står där ser på mig och min uniform, han ser tveksam ut till hur han ska agera.
– Min morfar är en av de som styr, jag heter Michael.
Han tittar på mig och trycker på knappen till hissen, dörren öppnas och jag går in i den och trycker på knappen där det är en 5:a dörren stängs och jag lyssnar på musiken. Hissen stannar och jag går ur den, jag går fram till glasdörrarna och öppnar dem och går in. Tre dörrar, tre kontor. Morfars är i mitten, jag går fram till den och hans sekreterare ser på mig.
– Är min morfar inne?
– Erh ja.
– Så bra.
Jag öppnar dörren och går in, min morfar sitter där. Hans två bröder sitter också där, de ser på mig när jag kommer in.
– Michael.
– Hans, Bertil.
– Michael.
De ser på min uniform och på mina medaljer.
– Morfar, skulle du vilja be om ett möte med den person jag träffade innan D – dagen.
Han tittar på mig.
– Javisst, varför?
– Därför att jag har fått mitt carte blanche morfar. Det jag sa att jag skulle få.
– Du menar?
– Ja morfar, precis det menar jag.
De andra två tittar på mig, de ser frågande på min morfar.
– Jag hade ett möte med Sveriges statsminister, ett par månader innan D – dagen, där jag mer eller mindre meddelade honom att jag höll Sveriges öde i mina händer. Att om han inte tuffade till sig mot tyskarna så skulle ryssarna käka upp oss till frukost. Jag var skickad av Roosevelt och Churchill, jag talade med hela deras makt bakom mig. Han lyssnade och gjorde som jag sa, som jag sa till morfar. Hellre socialdemokrati än Stalinism, men jag sa även åt honom att jag skulle när jag kom tillbaka jaga de som är nazister i Sverige. Jag fick min order i morse, den kommer direkt från de fyra. Jaga ifatt dem till varje buds stående medel, så jag kommer meddela honom att han har två dagar på sig att få dem som stött Hitler bakom lås och bom. Gör han inte det så kommer han att få en internationell kris på halsen, de han missar, för han kommer missa någon. De kommer jag att ta hand om och jag kommer inte förlora någon som helst sömn över deras öden. Jag kommer precis från den engelske ambassadören som fått reda på vad som gäller. Säger jag hoppa så ska han bara fråga hur högt. Så morfar, om du skulle vilja vara så snäll att boka en träff med honom. Vi kan väl ta den här?
– Javisst, Michael.
– Tack, morfar. Förresten lyssnade du på mig angående fastigheterna i Tyskland?
– Ja, Michael.
– Så bra morfar, frågan är om vi ska på något vis försöka komma in på byggmarknaden där, det kommer behöva byggas upp igen. Armeringsjärn, betong och cement. Eller byggmaterial överhuvudtaget, men framförallt de tre komponenterna.
De tre äldre herrarna ser på mig, de slickar sig om läpparna.
– Ni ska kanske skicka ner någon som har huvudet på skaft när det gäller sådant.
– Ja, Michael vi löser det.
– Bra, vi ska utnyttja så mycket det bara går att våra industrier inte är sönderbombade. Vi har en unik möjlighet som vi inte ska försitta. De kommer behöva allt, inte bara tyskarna. Utan de andra länderna med, vi har en möjlighet att förse dem med det. Den ska ni kanske passa på att utnyttja, för gör inte vi det så lär andra göra det.
De tittar på mig igen och nu så kan jag se kugghjulen snurra rejält. Jag ler lite och säger till min morfar.
– Ringer du?
– Ja, Michael.
– Tack, morfar.
***
Statsministern ser på mig, jag ser på honom.
– De namn du fick sist jag var här, de får två dagar på sig att erkänna sina brott. Gör de inte det så kommer jag att hälsa på dem.
– Vad kommer du att göra?
– Jag kommer ge dem ett val, antingen gå med på att bli arresterade. Ställda inför domstol för spioneri för utländskmakt, ansvar för att ha sett till så att judar, kommunister och danska och norska frihetskämpar har blivit dödade. Innan du frågar om bevis så kan jag lova dig att jag har bevis.
– Två dagar?
– Ja två dagar, erkänner de så kommer de att dömas här i Sverige. Gör de inte det så kommer de att skickas till Tyskland och domstolarna där, jag tror att de kommer föredra att bli dömda här i Sverige. För faktum är att förutom att de är nazistsvin så har de spionerat för tyskarna mot oss. De har tillåtet att Gestapo fått jaga fritt här i Sverige.
Öppnar min väska och tar fram mappar, jag lägger dem på bordet framför honom.
– Här är bevisen, du förstår. De allierade knäckte tyskarnas koder, min bäste vän i livet var officer på den plats där de hanterade informationen. Jag har fått den av honom. Som sagt de får två dagar på sig, eller jag ska kanske säga att du får två dagar på dig att övertyga dem om att det är den kloka vägen att gå. Väljer de en annan väg…
***
Telefonen i min lägenhet ringer, jag går fram till den.
– Det är Michael.
– 73 brev, Michael.
– Det är fler, men vissa kom nog inte fram, Maria.
– Mina föräldrar blev lite lätt tagna på sängen när brevbäraren meddelade dem att han hade en säck till dem som inte fick plats i deras brevlåda.
– Förlåt.
– Vill du träffas, Michael?
– Gärna, Maria. Var?
– Vi kan träffas hemma hos dig, jag kan komma till dig Michael.
– När?
– På fredag, Michael. Jag kommer på fredag, kan du hämta mig på stationen?
– Jadå, det löser jag.
– Vi måste prata, Michael.
– Ja, Maria det måste vi.
***
Jag står på Stockholmstation och väntar, hon meddelade att hon skulle komma med tåget från Malmö. Att de skulle komma in klockan 15.30. tåget har kommit in och jag står på perrongen i min uniform. Jag ser på människorna som går av tåget, jag ser henne kliva av tåget.
Hon är vackrare än jag minns henne, hon går nerför trappstegen och jag tar två steg fram. Jag stannar och ser på henne, hon tittar på mig. Jag ser ett leende på hennes läppar, hon kommer fram till mig och hon sätter ner sin väska på marken och tittar på mig. Jag är nervösare än vad jag någonsin varit tidigare i mitt liv, hon lyfter sin hand och smeker min kind.
– Du är på riktigt.
– Ja, jag är på riktigt Maria.
– Kyss mig.
– Haha, gärna.
Jag lutar mig fram och våra läppar möts, vi särar på dem och våra tungor smeker varandra. Vi kysser varandra aggressivare, jag skiter i vad folk runtomkring oss tycker. Vi delar på oss efter en bra stund, jag tittar på henne och smeker hennes kind.
– Gift dig med mig, Maria. Jag älskar dig, jag har aldrig älskat någon annan än dig.
Hon tittar på mig, hon ler och smeker min kind.
– Fråga mig på söndag, Michael. Innan jag åker tillbaka på söndag. Fråga mig då.
Jag lutar mig fram och kysser henne igen, vi kysser varandra lika länge. Jag tar hennes väska, vi går till utgången, vi går fram till en taxi och jag säger min adress. Vi åker till min lägenhet och vi går upp till den, vi går in och jag sätter hennes väska i hallen. Vi går till mitt vardagsrum och vi sätter oss, vi ser på varandra och hon säger.
– Jag har läst dina brev, Michael alla sjuttiotre. Vi har en del att tala om angående dem.
– Ja, Maria.
– Men vi har en del att tala om överhuvudtaget, Michael.
– Ja, Maria det har vi.
– Så vem av oss ska börja, Michael?
– Jag kan börja, Maria. Vad vill du veta av det som jag inte skrivit i breven?
– Jag förutsätter att du inte levt i celibat, Michael, hur många kvinnor har du varit med?
– Fem, två av dem mer än en gång.
– Fem?
– Ja Maria, fem. som sagt två av dem har varit med, mer än en gång.
– Älskade du dem?
– Nej, jag kände en hel del för en av dem. Men annars så nej, jag har bara älskat en kvinna i mitt liv och det är du Maria. Har du någon?
– Nej, jag hade men det blev inget. Vi träffades på utbildningen, vi bodde tillsammans i Uppsala, vi gjorde klart utbildningen och vi flyttade till Stockholm och sen så kom jag på honom med en annan kvinna. Det visade sig att han varit otrogen länge. Med flera, jag lämnade Stockholm och flyttade till Malmö. Jag bor där nu, jag arbetar på sjukhuset som barnläkare.
Det knackar på min dörr, jag går till ytterdörren och öppnar den. En kvinna från köket kommer med mat åt oss. Jag går tillbaka till Maria och sätter mig.
– Förlåt, det var husan som ska duka fram till maten.
Maria tittar på mig och ler.
– Det är jag inte van vid, Michael.
– Inte jag i heller, Maria.
***
Vi klär av varandra, jag ser på hennes nakna kropp. Hon har mognat, hon har blivit kvinna. Min hand smeker hennes kropp och jag kysser henne mjukt, hon svarar på min kyss och vi stönar lågt båda två. Vi lägger oss i sängen, jag ligger på henne. Våra kroppar möts och jag lämnar hennes läppar och slickar min nerför hennes kropp, min tunga lämnar blöta spår över henne kropp.
Min tunga lekte med hennes bröst, sen fortsatte färden neråt. Över hennes mage och nertill hennes kön, jag lutar mig fram och slickar hennes kön. Min tunga leker med henne och hennes inre, jag för in ett finger i henne och smeker hennes inre. Min tunga leker med hennes klitoris, jag slickar henne till orgasm.
Hon skriker till när orgasmen kommer, jag slickar henne genom den. Hon drar upp mig och vi kysser varandra mjukt, vi rullar runt och hon gör sin resa med sin tunga över min kropp. Hon når målet och öppnar sin mun och tar mig och slickar mig och suger mig, när de första ilningarna kommer så drar jag upp henne och vi kysser varandra.
Vi rullar runt och jag kysser henne, jag tar min penis i handen och sätter den mot hennes slida. Jag trycker till och glider in i henne, jag når botten och jag tittar på henne. Hon möter min blick och vi ler mot varandra. Jag börjar röra mig och jag tar henne med långa tag. Jag driver oss båda mot målet, vi kommer tillsammans och jag kommer i henne.
Vi ligger i sängen, hon ligger med sitt huvud på mitt bröst. Jag smeker hennes rygg och hon smeker mitt bröst, hennes finger följer konturerna på min drake.
– Fråga mig igen, Michael.
– Vill du gifta dig med mig, Maria?
– Ja, Michael om du är beredd på att flytta till Malmö.
– Jag bor precis var som helst så länge det är med dig, Maria.
Hon lyfter på huvudet och ser på mig, vi kysser varandra och hon lägger sig på min mage. Vi kysser varandra länge, våra tungor leker med varandra.
***