Mxmeralda

Den här historien tar hela tiden nya vändningar vilket alltid är spännande. Alltid lika intressant att öppna nya avsnitt för att se vad som ska hända härnäst.

Härligt med familjelycka

Har älskat den här novellen från början, och är lika bra för varje fortsättning!

Å så fint!

Jag har bara en invändning; det var inte jag som rodnade mest 😉

F

Spännande läsning och mötet mellan människor! Gillar konceptet med att två personer har skrivit och att bandet är inlånat från annan författare!

Ja, makalöst fint. Skönt med förlösning från Frejas första avsnitt. Och verkligen kul med gästartisterna.

Så kul att den här äntligen fått se dagens ljus! Ett kittlande ämne och en spännande möjlighet. Jag gillar förmaningarna om faran med denna lek, det är nog lätt hänt att man vill fastna i tiden om man hade chansen. Och det är nog få personer som skulle klara av att förvalta ansvaret utan en del snedsteg. Blir spännande att se vart detta tar vägen!

Bakgrund till novellen

Om det är något som stör mig så är det dessa fejkade konton med kvinnonamn, där kontoinnehavaren säger sig vara en ung tonårstjej men mest troligt är en medelålders man. Det som avslöjar är språket naturligtvis men också det lite överdrivna intresset för mina berättelser om pappa och döttrar. Visst kan det både finnas pappor och även döttrar där ute som vill veta, men det är ändå något med just män som avslöjar.

En dag hade jag ett sådant mail i min gästbok på en tidigare novellsida. ”Hanna” sa sig vara i övre tonåren och följde mönstret till punkt och pricka. ”Hanna” ville veta mera om vad jag ville göra med mina döttrar och vad i mina noveller som är sant och inte. Det som avslöjade ”Hanna” var att ”hon” påstod sig ha en relation med ägaren till den hästgård där hon arbetade och till följd av det blivit gravid och nu fött sitt första barn. Historien i sig vore väl inte så osannolik men problemet var att ”Hanna” hade förvånansvärt dålig koll på kvinnokroppen och den mänskliga reproduktionen. ”Hon” hade exempelvis inte riktigt koll på hur länge en varelse av människosläktet är gravid, nämligen 9 månader, inte närmare 13 månader. Dessutom vinglade en del andra utsagor om förlossningsförlopp, amning samt små barns utveckling.

Egentligen dömer jag ingen för deras intresse så länge man inte skadar någon i verkligheten. Vår korta konversation var till och med lite underhållande en stund. Men att just män har en tendens att fejka kön gör mig kanske lite omotiverat irriterad.

Ändå måste jag tacka denne ”Hanna”. Jag satt med den här novellserien och ville skriva något om dessa verkliga händelser men på sci-fi-temat men kunde inte få till en bra och trovärdig idé. ”Hanna” gav mig ett uppslag som jag skrev ner men sedan glömde bort tills jag såg filmerna som nämns i förordet. Då fick ”Hannas idé nytt liv.

Så jag får väl säga tack Kent eller Leffe eller vad ”Hanna” nu hette egentligen. 🙂

Spännande novell! Ser fram emot fler delar och se var detta bär.
Btw…vart kan man få tag på ett sånt kort ? ^^

Absolut, skriva ur det andra könets perspektiv är spännande och lärorikt. Det har jag gjort och det tycker jag du ska prova.

Fängslande skrivet och spännande premiss! Längtar efter nästa del!

Jag har bland mina 20-talet halvskrivna noveller en där jag tog mig för problemet ”Hur skriver man en tidsstopparberättelse utan att det blir för… ’samtyckesfattigt’?”. Jag kom fram till en annan spinn, men jag gillar verkligen din också!

Jag kanske ska gräva fram och putsa lite mer på min novell också. Kanske blir det just den som blir den första som tar sig över publiceringströskeln sen två taffliga tonårsverk någon gång precis efter millennieskiftet.

Konstnärligt målande som alltid, lekande lätt, bitsk humor och lust i en salig och härlig röra. Det är lätt att sätta sig in i huvudkaraktärens nyfikenhet och dragning till denna mystiska och gåtfulla varelse som det nog är få förunnat att komma in på livet.

Dessutom kittlande av nyfikenheten. Vilka är vi bakom nickname och bokstäver? Halvsanningar och rena lögner men kanske ändå ibland väldigt nära verkligheten och vad händer om dikt och verklighet möts? I den här texten det bästa tänkbara.

Det är första gången som jag har läst något som du har skrivit. En delikat, fantastiskt välkomponerad liten förrätt som får det att rinna till och väcker ett sug efter mer.

Tack så hemskt mycket ♥️

Tänker alltid på Evert Taubes citat ”en bra berättelse ska vara sannolik, men riktigt sann vill den nog ändå aldrig bli.”

Spännande och upphetsande läsning med personer som fångar en, som alltid. Personligen hade jag dock blivit totalt livrädd om någon kommit på vem jag var 🙂

Snyggt skriver, men jag fick inte riktigt grepp om historien. Ska läsa den igen om någon dag

Kul tvist på novellen med en viss humor och allvar.
Som tidigare nämnt vet man aldrig vem som döljer sig bakom nicknames.

Ynka sjuhundrafemtio tusen kronor… som hittat! ☺️👌

Tack snälla ni!

Ha! Vilken berättelse och vilket avslut! ☺️👌

Kan bara hålla med Calcifer. Vem har inte fantiserat om lärare…..

Ska vara ärlig… Tror inte jag hade en enda fantasivärdig lärarinna, någonsin, kanske en vikarie i femman, men annars var det ont om dem.

Tack, ja det är lätt att bli lite nostalgisk. 🙂

Haha, det finns ingenting färdigt men det skulle mycket väl kunna bli en fortsättning. Risken är kanske att det mest skulle bli upprepning men vem vet. 🙂

Det här är en speciell historia knutet till min ungdom, den har en speciell plats i mitt hjärta som det heter och därför tror jag inte alls att det är särskilt otroligt att den där lusten att skriva en fortsättning kan uppstå 🙂

Nu har jag skapat ett utkast för en del 2 så nu _måste_ jag skriv.

Jag tycker absolut att du ska skriva!

Vilket litet litterärt mästerverk.

Oj så spännande

Fantastisk

Återigen ett litet mästerverk
Den ger en flashback från gymnasiet, var småförälskad i min Engelsk och Tysklärarinna och hade gärna ställt upp som barnvakt…..

Vilken fantastiskt fin novell. Och du lämnade verkligen in den där uppsatsen på riktigt?! Hur vågade du?!

Jag skulle ge precis vad som helst för att få veta vad hon tänkte och kände när hon läste det där. 🙂

Härligt, bra skaldat. Riktigt välskrivet

Hej Lovi,
Riktigt bra initiativ att dela ett sånt här inlägg! 🙂

Kul initiativ! Jag gör ett försök på skrivövningen.

—-

Plötsligt lyste telefonen upp. Hela soffan burrade med i vibrationerna. Siri behövde blinka flera gånger innan hon kunde se klart nog genom tårarna för att se bilden av Emils ansikte stirra tillbaka på henne från telefonen. Tusen tankar flög genom hennes huvud.

De hade brukat dela allt med varandra. Drömmar, orosmoln, glädjeämnen, småbekymmer, allt! Men senaste månaden hade något varit annorlunda. Siri hade försökt fråga honom vad det var, men han hade försäkrat att det inte var något särskilt, inget att hänga upp sig på. Hon hade fortfarande inte förstått vad det handlat om, om det ens hade något med hans senare svek att göra eller om det var orelaterat. Eller hade sveket skett redan då?

Hon tittade på telefonen igen. Hur många signaler hade gått? En del av henne ville så gärna förstå mer, höra hennes Emil förklara vad som hänt. Kanske fanns det omständigheter som hon kunde förlåta, kanske var deras kärlek starkare än detta hinder på vägen? Men det var en mycket svag del av henne. Det fanns ingen väg vidare, det visste hon. Det var därför hon sörjde. Och hon ville sörja i fred. Hon vände telefonen upp-och-ner i soffan och sträckte sig efter temuggen. Teet var kallt nu, men hon hade i alla fall något att hålla i medan signalerna ringde ut.

Mitt bidrag:
Telefonen vibrerade på bordet. Siri torkade tårarna ännu en gång, klumpen i halsen gjorde det omöjligt att svara. På skärmen stod hennes pojkväns namn. Skulle hon klicka bort samtalet istället?

Pojkvännen Emil, eller ja – nu var han föredetta pojkvännen Emil. Aldrig hade hon trott att han var kapabel till att göra något så här fruktansvärt mot henne…

Gah!! Himla svår övning…

Jävla fitta! Orden for omkring som två rivningskulor inuti Siris huvud och mosade allt som kom i deras väg. Det var så hon kände sig, söndermald, nerriven till grunden, allt på mindre än en millisekund. Längre tid än så behövs inte när man kommer på sin pojkvän med en annan tjej. Den jävla fittan. Alltså inte hon, Kattis eller vad fan hon hette, henne kände hon knappt. Utan han, Emil. Kuk var kanske rimligare, för en sådan var han. Och hade. Den där förbannade grejen som dinglade mellan benen och som irriterande nog fick saker och ting att hända med henne just i detta nu. Hur fan nu det gick till. Varför i hela helvetet ringde han inte? Ett ynka samtal kunde väl idioten kosta på sig. Det gjorde han också.

Det här är nog det bästa inlägget jag nånsin läst!

Superbra tips

Stort tack för hjälpen! Utan dina skrivtips hade det verkligen blivit lååånga, tråkiga noveller. Har massor att öva på än men det kommer nog med lite övning. ❤️

Riktigt bra tips från en riktigt bra skribent. Skulle vra intressant att läsa något om hur du tänker kring att bygga upp historier och kanske lite om karaktärer.

Hoppsan! Dramaturgiska kurvan heter den visst! Du kan ju googla på den

Här kommer mitt bidrag till skrivövningen 🙂

:X:

Hela Siris värld skevade på ett oroväckande sätt. Allt hon drömt om, strävat efter och trott på, allt hon satsat det senaste året av sitt korta liv, precis allt hade han förstört. Allt endast av en anledning, eller två, för njutningens och spänningens skull. Hade hon varit så otillräcklig? Hade hon inte visat sin kärlek tillräckligt mycket? Vad hade hon, den där andra som gav honom mer? Och nu ringde han och hon visste varför, han ville ha tillbaka allt som det var. Ändå skulle ingenting bli som förr igen…

Inte det anmodade ”ett stycke”, men ser att fler tagit sig artistiska friheter, så…

———-

Idiot! Jävla idiot.

Siri drog in benen under den stora collegetröjan med ”Boston U” tryckt på och begravde huvudet mellan sina knän.

Tröjan luktade av Emil, av den där Hugo Boss-colognen hon köpt till honom förra julen.

Jag är en jävla idiot, hur kunde jag inte se vad som försiggick.

Det skakade till i soffkuddarna igen och displayen visade att det var Emil. Hon stirrade på den och slängde den sen i soffans andra hörn.

…

Emil klickade på touchscreenens röda knapp. Han hade först trott att Siri svarat, men det var hennes autosvar som gått igång.

Han var förvirrad och förstod ingenting.

Siri hade ringt när han suttit upptagen i sin konferens och fyllt hans mobilsvar med en osammanhängande harang av ord. Han förstod inte riktigt vad hon svamlade om, men slutet, att han inte var välkommen hem, att det var slut, förstod han, och nu svarade inte Siri när han försökte ringa henne.

Kanske såhär, gjort snabbt utan att tänka:

Siri satt i den slitna soffan, hennes hjärta krossat som en mjukglass vilken glidit av struten. Tårarna rann längs hennes kinder och bäddades in den gråa tygkudden hon höll framför ansiktet. Tankarna på Emil och hans svek snurrade som en storm i hennes bröst; de delade skratten och löften kändes nu som en avlägsen dröm. Just när hon trodde att hon var ensam i sin smärta, lös hennes telefon med ett välbekant nummer upp på bordet. Hennes puls ökade, och en kombination av hopp och vrede svallade upp i henne. Skulle hon svara den som hade sårat henne så djupt? Med skakande händer och en mängd känslor tryckte hon på svara-knappen, redo att konfrontera allt som hade blivit.

Ovanlig men helt underbar berättelse som verkligen får en att fundera på andra dimensioner!😊 Bra jobbat!👍

Fantastiskt bra, sorgligt men ändå inte. En omöjlig förälskelse som kanske inte finns i verkligheten, eller? Vem vet vad ödet har i beredskap

Ovanlig, och sjukt bra. Inte direkt vad jag hade i åtanke när jag landade här, men nu sitter jag här med en droppe i ögonvrån och en jävligt imponerad. 10/10

Fin berättelse som triggar tankarna och sånt gillar jag.

Bra skrivet och tankeväckande. Jag avundas killen som fick kontakt med och därmed kunde få sina själsliga sår läkta.

Oj. Denna hade jag missat. Berörande på så många plan. Ett spöke, eller vad man nu ska kalla det här. Man tänker sig det ju inte att det skulle vara så, i alla fall har jag inte gjort det. Men å andra sidan, varför inte? Jag menar, så materialiserat.
Som sagt, historien berör och är fin på så många sätt. Tack för att du delade med dig av denna annorlunda, underbara historia.