Hon står några meter ifrån mig. De svarta
jeansen löper följsamt över rumpan.
Jag låter blicken dröja sig kvar så fort hon
tittar bort – jag kan varenda söm och
varenda stygn vid det här laget.
Där innanför finns det okända –
en outforskad kontinent. Hon vänder sig
om, och jag tvingas lämna det förlovade
landet igen.

Vi har inte jobbat tillsammans särskilt
länge, bara några veckor eller så. Varje
dag är vi ensamma i hytten, vilket innebär
att vi spenderar nästan fyrtio timmar i
veckan tillsammans. Där ute i den övriga
verksamheten finns andra människor,
men de är bara parenteser.

Hon är allt. De är inget.

Jag vet inte riktigt varför, men jag dras
till henne så som insekten dras till ljuset.
Det är något med det mörka håret och de
stirrande ögonen, alldeles hypnotiserande
blå, som får mig att skälva i hennes närhet.
Hon är äldre än mig, och jag har bara varit
med yngre tjejer innan. Flickor. Det skiljer
visserligen bara fem år mellan oss
– jag är 35 och hon är 40 –
men det är en kittlande tanke oavsett.
Hon är singel och barnlös, och jag
föreställer mig att det var längesen hon var
med en man. Jag vittrar desperationen,
jag ser hur hon hungrar. Hon är den
anorektiska tigern och jag är den värnlösa
kaninen. När hon ser på mig tänker jag,
som för att överföra mina tankar till henne:
Ät mig! Ät mig nu!

Det är en regnig dag, det är en folktom dag.
Jag kan räkna besökarna jag hälsat på
under dagen på mina fingrar. Antalet
trånsjuka tankar jag har haft om henne
kan jag däremot inte ens räkna med hjälp
av gräsmattans alla gulnade strån.
De räcker inte till – ingenting räcker till!
Det bor en drake i min själ, och den vill
spruta all sin eld över den söta prinsessans
bedjande tunga.

Där utanför hytten går riddaren –
kollegan som vill ha henne för sig själv.
Men till skillnad från i sagorna tänker jag
inte låta honom förstöra festen. Drakens
mat är drakens mat, och ingen annans.
Jag vinkar honom till mig, han lyder
som en hund. ”Gå hem, det är helt dött här”,
säger jag. Han ser på mig misstänksamt,
som om det finns en dold agenda bakom
mina ord, och säger sedan:
”Visst. Om du säger det så.”

När han har lämnat anläggningen är vi
ensamma på riktigt. Spänningen som har
fått våra kroppar att bulta för varandra i
veckor antänds nästan ögonblickligen.
Det börjar med en lätt beröring på hennes
arm när vi skrattar, och sedan kysser jag
hennes salta läppar. Snart letar sig mina
fingrar in under den tunna tröjan.
De rör sig mjukt och ledigt över den lena
huden.

Vi ser oss omkring – en kund kan gå förbi
när som helst. Ljudlöst skapar vi en
flyktplan och beger oss ut från receptionens
öppna landskap. Vi leder in varandra i den
lilla gymnastiksalen och lägger oss på den
tjocka mattan. Prinsessan är under mig.
Hon kan inte tämja mig – hon vill inte
tämja mig – och jag sliter av hennes jeans
som jag har lärt känna så väl.

Mina fingrar är i henne. Det plaskar och
jag hör hur hon njuter. Hela salen tjuter,
och jag kan inte hålla mig längre.
Jag frigör mitt kön från hennes hand och
för in det i hennes törstiga kropp.
Det glider in och ut, växelvis hårt och mjukt,
i en kärleksfull men samtidigt dräpande
rytm.

Jag hade rätt om hungern: hon äter mig
levande. Min kontroll är ett minne blott.
Hon är ovanpå mig, och hon rullar höfterna
mot mig med sån kraft att jag förundras över
att hennes skelett står pall.

Hon stönar, och stönar, och stönar.
Hon skriker och skriker och…

Hon kommer.

Det är en explosion, ett vulkanutbrott, en
naturkatastrof. Hennes kön är en bombväst
som detonerat. Väggarna till det kungliga
slottet rasar över draken, som begravs under
de våta massorna. Trycket är så kraftigt
att jag kommer, och jag hinner inte fråga
om jag får eller om jag borde eller något
annat – jag bara gör det, snabbt och hejdlöst.
Jag sprutar så kraftigt att jag blir rädd att
det ska komma upp i hennes mun, men det
enda som syns är en sträng av dregel från
de hungrande läpparna. Jag ser på henne
att hon vill ha mer, men vi har inte tid.

Vi måste stänga kassan nu.

När vi särar på oss rinner elden ur henne
och bildar en stor vit fläck på den röda
gummimadrassen. Vi skrattar, och går
sedan därifrån. När vi kommer tillbaka till
receptionen går vi förbi en kund som
blänger på oss. Jag undrar om vår chef
kommer att få höra om det här –
att vi lämnat kassan obevakad båda två.

Men det är ett senare problem. Just nu
njuter jag av minnet av hennes bultande
sköte och hennes mjuka, varma läppar
mot mina. Min blick letar sig ännu en
gång ner till hennes byxors sömmar,
till de enskilda stygnen, och jag fantiserar
om den nakna huden där under. Men den
här gången är den inte lika främmande,
och en sak är säker: jag kommer att
utforska den fler gånger.

Så ofta jag bara kan.

• Receptionen #1 – Prinsessan