– Prolog.
Jag sitter naken på sängkanten och jag hör på kvinnans andetag att hon sover. Jag tittar på min klocka och den visar 04.10. Alla normala människor sover vid denna tid på dygnet.
Jag blundar och jag ser min mor framför mig, min vackra mor som dog när jag var åtta år gammal.
Jag fick flytta till min far. En Sergeantmajor of the Marine Corps. Den högsta grad en marinkårs underofficer kan ha. Han var stationerad i Japan då, närmare bestämt vid ambassaden i Tokyo.
Vi bodde på en marinkårsbas, min far hade träffat en ny kvinna, en japanska och de hade en son när jag flyttade dit.
Han var bara ett par månader yngre än mig. Mina föräldrar träffades på ett uteställe när hon var au pair i USA. Efter deras natt tillsammans så blev min mor gravid, det hela slutade med att de satte min mor på ett plan hem till Sverige där jag föddes.
Vi bodde hos min mormor tills socialen hjälpte min mor med en bostad. Hon födde mig, var hemma i ett år. Sen började hon att arbeta och vi hade det bra tills min mor fick cancer i hela underlivet. Livmoder, äggstockar osv. hon dog ett halvår efter att de konstaterade att hon hade cancer.
Så jag fick flytta till min far, jag var åtta år gammal och helvete på jorden öppnades för mig. Jag bodde hos min far och hans nya familj i tio år, innan jag genom tur och lite skicklighet lyckades med konststycket att ”rymma” hem till Sverige och min mormor.
Nu är jag tjugoåtta år och jag sitter på sängkanten till en kvinna på fyrtioplus som jag träffade på en pub vid Möllan. Jag reser mig och jag klär på mig snabbt och går in på toaletten.
Jag kissar, tvättar av mig när jag är klar. Spolar och ber till alla kända och okända gudar att hon inte ska vakna.
Hon gör inte det, jag tar på mig mina gymnastikskor och min skinnjacka. Jag går ut i trapphuset och stänger dörren efter mig, jag tar fram min Palestinasjal och min stickade mössa och jag tar dem på mig medan jag springer nerför trapporna. Jag öppnar porten och går uti i den väldigt mörka natten.
Det är vinter, skånskvinter. Det är småkallt och rått, men det regnar i alla fall inte. Kvinnan, som heter Lena. Bor vid Folketshus det är inte så långt ifrån där jag bor på Rosengård. Det var den enda plats jag hade råd att flytta till när jag kom hem.
Jag gick i skola i Japan, en internationell skola. Tillsammans med andra soldatbarn, diplomatbarn och barn från den japanska eliten och Yakuzan.
Språken på skolan var engelska och japanska. Jag kunde engelska och lärde mig japanska. Dels av min styvmor och halvbror, dels av ljudböcker. Jag har en naturligfallenhet för att lära mig språk. Språk och matematik är de två ämnena som jag älskade mest i skolan.
Som jag fortfarande älskar, jag börjar gå och efter en stund så går jag genom tunneln där Zlatan citatet står. Jag kommer fram till Törnrosen där han bodde.
Jag går över vägen till Hårds väg och Bennets väg. Jag går genom den delen av Rosengård. Förbi centrumet och sporthallen.
Jag kommer fram till Herrgården, jag svänger vänster mot Von Lingens väg och sexton våningshuset. Det är där jag bor i en liten tvårummare. Där har jag bott sen jag kom hem och tröttnade på mormors soffa. Eller hon tröttnade på mig eller vi tröttnade på varandra.
Jag sökte in på gymnasiet när jag kom hem, jag fick validerat mina betyg och jag sökte in på praktiska utbildningar och kom in på Handelsutbildningen.
Tre år senare så tog jag studenten, tjugoett år ung/gammal. Jag tog över kontraktet från socialen på lägenheten.
Jag hade arbete när jag slutade skolan på en av de större elektronikjättarnas affärer. Jag är kvar där som lageransvarig på samma arbetsplats.
Jag kommer fram till min port och jag ser en ihopkurad man som sitter och försöker skydda sig mot den kalla vinden. Jag sätter mig på huk och jag känner alkoholdoften.
Den påminner om min far, han var ingen suput men när han festade till det så gjorde han det ordentligt. Då fick jag och min bror stryk. Då bältade vår far oss om vi inte lyckades komma undan men då slog han på min styvmor i stället.
Vår far och alkohol var ingen bra kombination. Verkligen inte, jag skakar mannens axel försiktigt.
– Hej Ali, det är dags att vakna. Har du glömt nycklarna igen?
Jag talar iranska med honom, han öppnar ögonen och han ser på mig.
– Michael, pris ske gud.
– Detsamma Ali, ville inte Jasmin öppna för dig?
– Nej, för att jag är ett fullt svin som spelat bort mina pengar igen.
Jag hjälper honom upp på fötter och jag stödjer honom. Jag tar fram mina nycklar och låser upp porten och jag leder honom in. Jag går fram till min dörr och jag öppnar den och vi går in. Jag hjälper honom av med ytterkläderna och skorna.
Sen leder jag honom till soffan och lägger honom på den och sen lägger jag en filt över honom. Han somnar snabbt, nästan innan jag lagt filten på honom.
Jag ser på klockan 05.00. Jag går till sovrummet och jag klär av mig och ställer min klocka. Jag ska arbeta i morgon, 12 – 20.00 en söndag. Det är bra betalt…

Kapitel 1.
Jag parkerar trucken och jag går till omklädningsrummet, lagret är stängt och låst. Så kommer det att vara tills i morgon bitti när jag kommer som förste man och öppnar porten på baksidan 06.30.
Så tidigt öppnar jag för leveranser, sen arbetar jag till 14.30. måndag till fredag och varannan helg.
Det är bra betalt, bra arbetstider. Förutom söndagarna som idag, det är en skit tid. Jag öppnar mitt skåp och jag klär av mig arbetskläderna och tar på mig mina vanliga kläder. När jag är klar så går jag till personalutgången och slår på larmet.
Jag stänger dörren och låser. Jag går till min cykel och jag sätter mig på den och börjar cykla. Min käraste och dyrbaraste ägodel. Min cykel, eller kanske inte käraste men i alla fall topp fem. Jag sätter i mina hörlurar och öppnar min musiktjänst. Jag startar min spellista och sen cyklar jag i väg…
Jag ställer cykeln utanför lokalen, jag drar mitt kort i dörren och går in. Träningslokalen som är mitt andra hem, den var det innan jag reste till Japan och den blev det när jag kom hem igen.
Med dagensteknik så är lokalen öppen dygnet runt. Jag går till omklädningsrummet och jag låser upp mitt skåp.
Jag klär av mig mina vanliga kläder och jag tar på mig mina träningskläder. Det var detta självförsvar som gjorde så att jag kunde ”fly” från Japan.
Jag går ut i lokalen och jag sätter mig på golvet och blundar. När jag var fem år gammal så tog min mor med mig hit.
Jag var en väldigt aktiv pojke när jag var liten, jag hade överskottsenergi. Inte ADHD, det testade de. Jag hade inte det men jag var väldigt aktiv och sov inte så mycket som jag borde.
En barnpsykiatriker rekommenderade min mor att jag skulle börja träna något. Det blev självförsvar, vi bodde två hundra meter från lokalen här. Vi passerade den varje dag när hon hämtade och lämnade mig på dagis.
Hon gick in med mig och talade med mästaren. Herr Lin, han är en kines som fick sticka från Kina för att han inte var, eller är kommunist. Så han hamnade i Sverige av alla platser och han öppnade lokalen här och han försörjer sig på den.
Jag tränade i tre år här i Sverige, sen fick jag lämna för Japan. Lin gav mig ett namn och en adress i Tokyo, han skrev ett rekommendationsbrev.
När jag kom fram och hade landat efter en vecka så sökte jag upp lokalen i Tokyo som låg bara en kilometer från vårt boende.
Det är få gånger i livet som jag haft tur, det var en av de gångerna. Jag öppnar ögonen och jag går fram till träplattorna med spik på. Jag böjer mig fram och jag börjar göra mina rörelser…
Jag sätter pallarna på sina platser, dagens leveranser är snart på plats. Jag parkerar trucken när jag är klar och går till min plats. Jag är lageransvarig och jag ser till så att lagret alltid är fullt och jag har ansvar för att se till så att det beställs i tid.
Jag går igenom lager statusen och jag ser på säljtrycket på vissa av sakerna och jag börjar beställa vissa av artiklarna. Min telefon ringer och jag svarar.
– Hej mormor.
– Michael, har du tid att komma förbi i eftermiddag? Jag skulle behöva hjälp med att flytta ner kartonger i källaren.
– Jadå jag kommer direkt efter jobb.
– Då bjuder jag på middag.
– Tack mormor.
– Då ses vi sen.
– Det gör vi mormor.
Vi lägger på och jag fortsätter med mitt arbete…
Jag ställer cykeln utanför hennes trappa och jag låser cykeln med två lås, jag går fram till hennes port. Jag slår in koden och det surrar till i dörren och jag går fram till hissen och jag trycker på knappen.
Hissen kommer ner och jag öppnar dörren och jag går in i hissen och jag trycker på 8:an och hissen börjar röra sig. Jag ser på mig i spegeln och jag ser på mig svarta hår, mina väldigt blåa ögon. De är väldigt ljusblå.
Jag har ett par mindre ärr under ögonen, min näsa är lite sned efter att ha blivit bruten vid två tillfällen. Frisyren är kort på sidorna och i nacken, uppe på så har jag mer hår, med en dragensidbena åt höger. Det är en protest mot min fars tvångsklippning av mig och min halvbror.
Han klippte oss som marinkårssoldater, eller han tvingade sin fru att klippa oss så. Min far tyrannen som använde mig och Tomi som sandsäckar.
Tills jag växte och fick muskler och kunde börja använda det som jag tränat i tio år. När jag var femton så hände något med min kropp.
Hormonerna gick fullständigt bananas i min kropp och jag växte tjugofyra centimeter på en sommar. Jag gick från 170cm till 194 cm på en sommar.
Jag har växt fyra centimeter till sedan dess så jag är 198cm lång nu och pendlar mellan 90 – 92 kilo i vikt.
Jag är vältränad och stolt över det, som sagt min kropp och träning tog mig tillbaka hit. Hissen stannar och jag tar av mig mössan och jag öppnar jackan och lossar på sjalen.
Jag går fram till mormors dörr och jag ringer på. Den är låst, förr behövde hon inte låsa men tiderna har förändrats.
Hon påtalar det ofta att tiderna förändrats. Jag hör henne komma gående i hallen. Fram till dörren, jag ser hur hon tittar i spionglaset som hon kallar det. Hon låser upp och öppnar dörren.
– Mormor.
Jag går in och hon stänger dörren. Jag tar av mig ytterkläderna och sen kramar jag henne mjukt. Hon kramar mig tillbaka.
– Du är så lång.
– Förlåt.
Vår standard kommentar när vi träffas.
– Vad vill du ha hjälp med?
– De fyra kartongerna ska ner i mitt källarförråd.
– Det fixar jag.
– Jag följer med.
– Jadå.
Jag tar på mig skorna igen och jag känner på kartongerna och jag lyfter upp en av dem och sätter på en annan och går genom lägenheten till ytterdörren som min mormor öppnar. Hon går ut i trapphuset och hon öppnar hissen och hon slår upp den.
Jag sätter de två kartongerna på hissgolvet och sen hämtar jag de andra två. Jag sätter dem i hissen med och mormor stänger och låser dörren.
Vi ställer oss i hissen och hon trycker på K och hissen åker ner. Den stannar och hon öppnar dörren och slår upp den.
Hon låser upp källardörren och öppnar den. Jag tar två kartonger och bär in dem i källarkorridoren. Hon går till förrådet och låser upp det, jag sätter kartongerna på golvet och sen hämtar jag de andra två och stänger hissdörren.
Sen går jag till hennes förråd och jag ställer kartongerna där hon vill ha dem. Jag hämtar de andra två och går till förrådet och jag ser på henne och hon pekar och säger.
– Där tack.
Jag sätter kartongerna på sin plats, vi går ut ur förrådet och hon stänger dörren och sätter tillbaka de två hänglåsen. Sen går vi till källardörren och jag öppnar den och vi går ut i trapphuset. Min mormor bor i Arlöv, mitt emot Burlövscenter i höghusen där.
Jag bodde som sagt hos henne när jag kom hem. Sen blev vi trångbodda och jag fick en lägenhet genom socialen. Vi går in i hissen och vi åker upp. Min morfar dog när min mor var ung i en arbetsplatsolycka.
Han hade en bra försäkring som gav eller kanske ger mormor en summa varje månad, så förutom sin egen pension så har hon den summan.
Hon är en pensionerad sjuksköterska, hon är sextioåtta år och hon arbetade fram till förra året. Hennes sista tjugoår arbetade hon på vårdcentralen här i Arlöv.
De ringer henne fortfarande ibland när det är kris. Då går hon in och arbetar lite och drygar ut kassan lite till.
Vi kommer upp till hennes våning och hon låser upp dörren och vi går in. Jag tar av mig skorna och går in på toaletten och jag tvättar av mig.
När jag är klar så går jag till köket och jag känner lukten av hennes mat, pannbiffar med stekt potatis och brunsås.
Tillbehör, inlagdgurka, lingon och rårivna morötter. Min mormor är vass på att laga mat, när jag kom hem så bad jag henne lära mig att laga mat.
Det fick jag inte göra i Japan, det var knappt att min styvmor Aki släppte in mig i köket. Så under de sex månader som jag bodde här så lärde hon mig att laga mat. Svensk husmanskost, det är en väsentlig skillnad mot japansk kokkonst.
Aki är väldigt duktig på att laga mat. Jag sätter mig, mormor dukar fram maten och sen sätter hon sig och vi börjar äta och som vanligt så smakar det himmelskt…
Jag parkerar cykeln och jag låser den, jag går fram till dörren och jag slår in koden och jag öppnar dörren och jag går igenom den smala korridoren fram till nästa dörr. Jag slår in koden här också och sen öppnar jag dörren och går in i lokalen.
Jag ser på de slitna pokerborden, Jack Vegas maskinerna och Roulettbordet som ingen spelar på. Det är riggat och alla vet om det, ingen av stammisarna spelar på det. Skulle det komma någon ny så spelar de bara på det bordet en gång.
Jag sträcker ut armarna och de två stora vakterna ser på mig och den ene går fram till mig och han tullar mig. När han inte hittar några vapen så nickar han och jag nickar tillbaka.
Jag går genom lokalen och fram till kassan, jag ser på kvinnan som sitter där. Jag lägger tretusen på disken och hon tar dem och ger mig marker för motsvarande summa.
– Tack.
– Ingen fara.
Jag ser på borden och jag ser på stammisarna, jag är inte det. Inte nu längre, jag var det innan och det höll på att kosta mig livet. Men jag klarade mig undan med en bestraffning.
De tvingade mig att smuggla tjugo kilo Amfetamin åt dem. Jag gjorde det och betalade min skuld.
Som egentligen bestod av att jag slog fel person vid ett av borden. Så vaktar jag mig jävligt noga med vem jag spelar med.
Numera så går jag bara hit en gång i månaden och knappt det. Jag behöver känna kittlandet av adrenalinet ibland, den kick som matcherna i Japan gav mig.
I två år så slogs jag för den lokala Yakuzan, innan jag fick nog och drog. Jag satsade på mig själv mot en av de lokala hjältarna. Det var meningen att han skulle vinna, jag slog honom sönder och samman och jag hämtade ut min vinst.
Tog min väska med mina betyg, mitt pass och ett ombyte av kläder. Sen stack jag till Naritaflygplatsen och köpte en biljett till Köpenhamn, jag gick ombord på planet och ”försvann” de letade efter mig i Tokyo men de hittade inte mig.
Vinsten betalade för min biljett hem, den betalade så att jag kunde köpa mer kläder och sen var den slut.
Men jag var hemma och jag började på gymnasiet, skaffade mig ett arbete vid sidan av pluggandet som blev fast när jag var klar med skolan.
Men jag behövde kickarna, jag lärde mig Texas Hold’em av min far, det och två andra kortspel. Baccara och Karuta som är Yakuzans favoritspel, här spelar man bara Black Jack eller poker.
Där jag föredrar poker, jag sätter mig vid ett av borden och jag lägger mina marker på duken. Jag nickar åt de andra, de svarar på nickningarna. Sen börjar jag att spela…
Jag ser på mannen på andra sidan bordet, jag ser på mina kort. På de fyra korten som ligger där. Han har gått all in, jag ser på mina kort igen och jag lägger mig.
Han är en av dem som skulle kunna ta illa upp om jag vann. Jag lärde mig min läxa den hårda vägen.
– Va fan är alla svenskar fega fittor?
Han säger det på ryska och han säger det till sina två livvakter.
– Nej vi är intelligenta svenskar, vi vet hur det slutar om vi vinner mot er. Då får man köra bilar med Amfetamin för att lära sig en läxa och sen får man betala tillbaka vinsten. Så det handlar inte om feghet, det handlar om intelligens. Varken mer eller mindre.
Det blir tyst runt bordet, jag kastar in två marker. Jag är sjutusen upp, de andra fyra runt bordet kastar in sina marker.
– Så du tror att ni kan slå mig?
– Jag tror ingenting, jag bara säger att vi har lärt oss vår läxa. Vi chansar inte.
Han talar engelska med en kraftig brytning, jag svarade på hans ryska med engelska så att de andra runt bordet ska förstå. Jag får mina kort och jag ser på dem. Jag lägger ner dem och ryssen ser på mig.
– Har du råkat utför sådana repressalier?
– Ja, det kostade mig en resa till Tallinn och hämta en bil med tjugo kilo amfetamin. Sen fick jag betala tillbaka vinsten på hundratusen, som jag som tur var inte slösat bort.
– Ändå kommer du tillbaka?
– Inte lika ofta som då och jag spelar smartare nu.
Nu talar vi bara ryska.
– Din ryska är god, hur har du lärt dig det?
– Jag har bra språköra.
Vi satsar allihop och nästa kort vänds upp, jag passar och de två som sitter efter mig gör detsamma. Den fjärde satsar och ryssen följer med, jag gör detsamma.
De andra två lägger sig, nästa kort dras. Jag passar igen och han som satsade innan gör det igen och ryssen följer med.
Jag ser i hans ögon att han kommer att gå all in vid sista kortet. Jag lägger mig och jag lutar mig tillbaka. Ryssen ser på mig och jag möter hans blick, sista kortet dras och mannen som höjt hela tiden går all in direkt.
Ryssen följer med och de visar sina kort. Mannen vinner och jag ser honom slicka sig om läpparna.
Han tappade omdömet, han vann mot en av ryssarna. Som tur är så har ryssen mer marker kvar. Mannen kommer att förlora till ryssen nu. En ny runda börjar…
Jag ser på mina kort, det är bara jag och ryssen kvar nu. De andra är utan pengar, de är så pass kloka så att de inte lånar till ockerräntan som de erbjuder här. Jag ser på mina kort och ryssen på sina.
Jag ser på de tre korten som ligger på bordet och jag lyfter korten och ska lägga mig när ryssen viftar med handen och hans livvakter drar sina pistoler. De riktar dem mot mig, det är två stora pistoler. Det ser ut som Desert Eagles, jag stelnar till.
– Inte denna gång, denna gång så ska vi spela handen ut.
– Varför?
– Därför att jag säger det, skulle du vinna så kommer inget att hända dig. Vinner jag, ja då vinner jag.
Jag ser på de andra runt bordet, de drar sig tillbaka och dealern ser på mig och jag ser honom rycka svagt på axlarna som om jag inte har något val. Jag förbannar mig själv för att jag gick hit ikväll.
Att min kropp behövde sin fix idag. Jag sänker armen och jag lägger korten på bordet och jag ser på ryssen. Jag ser på korten på bordet och jag svarar på hans insats.
– Ska vi gå all in sen drar han de två sista korten?
– Det är du som bestämmer.
Han ser på mig, jag möter hans blick och jag ignorerar hans livvakter och deras pistoler. Dealern ser på ryssen när han går all in, jag svarar på hans bud.
Jag har runt femtontusen i min hög, han har minst det dubbla. Dealern drar det fjärde kortet.
Inget förändras, ryssen leder fortfarande med sina två kungar mot mina två damer. Risken finns att nästa kort är en dam, jag hoppas på att det blir en kung. Men sannolikheten för det är rätt liten, dealern drar det sista kortet och jag ser på det.
Jag andas ut ryssen vann, jag förlorade mina pengar. Men hade jag inte haft råd att förlora dem så hade jag inte kommit hit och spelat. Jag reser mig och säger.
– Tack för mig.
– Du hade otur.
– Nej, det är bara pengar. Hade jag inte haft råd att förlora dem så hade jag inte kommit hit. Det var dock sista gången jag kom hit, jag uppskattar inte att bli hotad av vapen när jag spelar kort.
Jag lämnar bordet och jag förbannar mig själv för att jag har svårt för att hålla käften ibland. Jag går fram till dörren och jag öppnar den och jag lämnar lokalen…
Jag tar en klunk av ölen och sväljer. Jag ser på tv:n och fotbollsmatchen som de visar på den. Detta är en form av självtortyr, jag är totalt ointresserad av fotboll. Ändå så går jag hit och sätter mig och ser på matchen som de visar.
Jag tar en klunk till av ölen och jag bestämmer mig för att lämna när jag druckit upp. Jag blundar och jag tänker på gårdagen och spelandet på klubben, hur irriterande det är att jag inte får spela som jag vill utan att riskera repressalier.
Jag är stoppad på Casinot i stan, eller jag är stoppad på alla statens Casino. De anklagar mig för fusk, de har inga bevis för att jag fuskat. Men det är de som bestämmer, så jag får finna mig i att de stoppar mig. Jag räknar kort, vilket inte är fusk.
Det uppskattas inte av de som äger Casinona. Men det är inte fusk, flertalet rättegångar i USA framför allt har beslutat det. Det är inte fusk att vara intelligent, eller att ha bra sifferminne. Men de kan stänga av en, jag är det på alla statliga Casinon.
Jag tömmer det sista i ölglaset och jag reser mig. Jag tar på mig min jacka och jag lämnar baren. Jag går till min cykel och jag sätter mig på den och cyklar hem…
Jag sätter den sista pallen på sin plats, jag går till datorn och skriver in lagerstatusen och uppdaterar sidan. Nu kan säljarna se lagret när de kommer och öppnar butiken om en timme.
Jag reser mig och jag går till personalrummet och slår upp kaffe i min termosmugg.
Jag går tillbaka till min plats och jag sätter mig och går in på en av nyhetssidorna. Jag scrollar förbi politikernas lögner, jag stannar scrollandet och jag ser på bilden på mannen som är död.
Jag öppnar artikeln och jag börjar läsa. Mannen på bilden är den man som slog ryssen vid bordet sist jag spelade.
Men han förlorade tillbaka pengarna till ryssen, fast det är klart. Han slog honom också. Nej jag kommer att hålla mig därifrån i fortsättningen, det är för farligt.
Saken är den att frågan är hur länge folk kommer att gå dit. Det finns fler platser att spela på, om de fortsätter så här så kommer de att förlora kunder.
Frågan är om de vill förlora kunder. Han var brutalt mördad med ett nackskott och sen dumpad bredvid en container. Knappt två kvarter från spellokalen. Jag klickar bort artikeln, jag drar handen över ansiktet och jag tackar alla kända gudar för att jag förlorade. Annars så hade det varit jag som legat där bredvid en container…
Jag ser på söndagssteken som mormor lagat, hon sätter sig och vi börjar äta. Jag försöker besöka henne minst en gång i veckan. Vi har bara varandra, så vi får träffas när vi hinner.
Hon har ett par väninnor som hon hittar på saker med, spelar bingo, reser på bussturer till Tyskland och handlar. Reser på andra bussturer, hon spelar bridge en till två gånger i veckan.
Hon berättade innan att hon och hennes vänner ska resa till Spanien om två veckor och vara där i en månad. De ska låna en av väninnornas sons hus därnere.
Fyra kvinnor i sena sextioårsåldern som reser tillsammans. Alla fyra är singlar, två av dem är änkor, mormor och en annan.
De andra två är skilda. Han har sitt hus i södra Spanien så det kommer att vara sommarvarmt därnere. Med sommarvarmt så menar jag som det är en svensksommar. Hon frågar mig om mitt arbete, om vad jag gör på kvällarna när jag inte arbetar.
Jag säger som det är, inte så mycket. Jag arbetar, åker till träningslokalen, tränar. Sen åker jag hem, lagar middag. Tittar på tv eller surfar på min dator. Sen går jag och lägger mig. Hon ser på mig.
– Du får träffa en trevlig tjej Michael. Du ser bra ut och har ett fast arbete, det är en bra start.
– Kanske det mormor, men kvinnor idag letar efter andra kvaliteter.
– Jaså? Som vadå?
– Att jag tror på jämlikhet, att jag är både en manlig man och en mespropp samtidigt som jag förväntas att veta när jag ska vara det ena eller det andra. Ekonomisk trygghet är inte högsta prioritet bland dagens kvinnor.
– Tror du inte på det då?
– Jodå, men kanske inte som de vill.
– Vad menar du?
– Att allt kanske inte lämpar sig för jämlikhet.
Hon ser på mig och jag ser på henne.
– Jag är för lika lön för lika arbete osv. men jag tror inte på att kvotera bara för att. Jag tycker att man ska se till kompetens och inte kön. Om tio män är mer kompetenta än tio kvinnor så ska männen har arbetet och tvärtom. Men det är inte så det fungerar idag.
– Du kanske inte letar på rätt platser Michael.
– Nähä var ska jag leta då?
Hon ser på mig och säger.
– Inte på de barer och pubar du besöker.
– Var ska jag då gå?
– Inte vet jag, du ska kanske testa Tinder.
Jag ser på henne och jag ler lite.
– Och vad säger att jag inte testat det?
– Har du det?
– Haha, nej men vad får dig att förutse att jag inte gjort det?
– För då hade du inte varit singel.
– Kanske inte mormor, kanske inte.
Vi pratar om andra saker resten av middagen, jag diskar och torkar och sätter undan disken. Vi sätter oss i vardagsrummet och mormor sätter på Morden i Midsomer.
Vi dricker kaffe och jag ser ett avsnitt med henne, sen reser jag mig och går till hallen och klär på mig ytterkläderna och vi kramar varandra. Hon smeker min kind och säger.
– Du är alldeles för snäll och stilig för att vara ensam Michael.
– Kanske det mormor. Men jag jämför alla kvinnor med dig och då står de sig slätt.
– Pft.
Jag kramar henne igen och jag lämnar lägenheten och jag tar trapporna ner idag. Jag låser upp min cykel och cyklar mot Malmö och träningslokalen…
Jag kysser kvinnan och hon kysser mig, vi delar på oss och hon låser upp dörren till radhuset. Hon är en ensamstående mamma med två barn som är hos sin pappa denna helg. Vi träffades för att par timmar sedan på en av pubarna som jag går till.
Hon satt med två andra kvinnor, vi tittade på varandra och vi log och hon kom och satte sig hos mig. Vi började prata och nu är vi här och tar av oss ytterkläderna i hennes hall. Hon tar mig i handen och hon leder mig uppför trappan till sitt sovrum.
Det är ett välstädat hus, vi kommer in i hennes sovrum och vi börjar klä av varandra och snart så ligger vi i sängen och mina händer smeker hennes kropp försiktigt.
Jag är hennes förste man sen skilsmässan för två år sedan, jag smeker hennes kropp och jag reser mig och lägger mig över henne.
Jag lyfter upp mig på händerna och min mun och tunga börjar utforska hennes kropp, mjukt och försiktigt.
Jag slickar mig nerför den och jag smakar på den. På hennes bröst, hennes mage, lår, vader och till sist så smakar jag på hennes slida. Mjukt, försiktigt.
Jag låter henne styra mig, styra hastigheten i slickandet. Efter ett tag så uppmanar hon mig till att slicka henne intensivare och hårdare.
Jag gör som hon säger och jag för in ett finger i hennes inre och jag slickar och smeker henne samtidigt. Hon kommer överraskande snabbt och hennes kropp skakar som i konvulsioner och jag slickar och smeker henne snabbare och hon fortsätter att komma.
Efter ett par minuter så ber hon mig att sluta, jag lämnar hennes slida och jag reser mig och jag ser på henne. Hon ler mot mig, ett generat och nöjt leende samtidigt.
Hon greppar mig försiktigt och hon börjar smeka mig, min penis växer av hennes behandling och den når fullt stånd och hon ser på den och sen på mig.
– Den är stor.
– Ja, jag lovar att vara försiktig.
Jag tar mina byxor och jag tar fram en kondom ur fickan. Hon ser på mig och jag öppnar den och jag rullar på den. Jag lägger mig till rätta mellan hennes ben och jag greppar min penis och jag ser på henne och säger.
– Är du säker?
– Ja, jag är säker. Vad trodde du?
– Samtyckeslagen, jag måste fråga.
Hon ser lite generat på mig.
– Förlåt jag tänkte inte på det.
– Ingen fara.
Jag sätter ollonet mot hennes slida och jag trycker till och glider långsamt in henne. Jag stannar med jämna mellanrum så att hon får vänja sig vid mig.
Vid min storlek, till slut så når jag botten av henne. Vi ser på varandra och jag väntar på hennes ok.
Hon slickar sig om läpparna och sen nickar hon och jag börjar röra mig. Först långsamt, sen snabbare och snabbare. Hon kommer med ett nytt skrikande som varar länge, jag ökar takten och jag tar henne ännu snabbare och hon kommer igen nästan direkt efter den första orgasmen.
Jag känner ilningarna ta över mig och jag låter dem skölja över mig. Jag känner hur orgasmen träffar mig och jag njuter av känslan när min säd exploderar ur mig.
Jag spänner min kropp och rör på höfterna nästan spastiskt innan jag sänker hastigheten och rör mig långsammare och långsammare.
För att till slut sluta röra mig och vara djupt begravd i hennes inre. Vi ser på varandra och ler, vi behövde det här båda två. Hon kanske mer än mig…
Jag lämnar huset och går ut i natten, jag stannar aldrig kvar. Jag vill inte vakna med dem, kanske inge dem falska förhoppningar.
Eller så är det jag som inte vill bli sårad. Det är kanske mer det, då är det bättre att jag sårar dem.
Jag lovar dem inget, jag ger dem inte ens mitt nummer och jag frågar inte efter deras. Jag har en viss förmåga att hitta de kvinnor som har behov av tillfällig närhet precis som jag har. Att få älska med någon och njuta av det, jag dras bara till äldre kvinnor med. 35+ till 50.
Det är mina jaktmarker så att säga, vissa av dem vet precis vad de vill ha. Andra är som kvinnan jag var med nu, en ensamstående mor vars enda kärleksstund är massagestaven, dildon eller fingrarna. Precis som onanerandet är för mig.
De äldre kvinnorna har för det mesta inga illusioner om att det ska bli vi och vi ska leva lyckliga i resten av våra liv. Det är inte lika mycket drama med dem som det är med yngre eller kvinnor i min ålder. Det är mer drama med dem.
Jag har nog alltid dragits till äldre kvinnor, min första var en äldre kvinna. Jag var arton och hade precis kommit till Sverige och börjat arbeta.
Vi älskade på lagret första gången. Sen älskade vi hemma hos henne i ett par månader innan hon bröt vår förbindelse.
Men hon lärde mig älskandets grunder, hon lärde mig ett par grundregler som jag alltid följer, ett nej är ett nej. Fråga om samtycke, fokusera på kvinnans njutning så blir allt så mycket skönare för mig. Var lyhörd, sen är resten ren teknik.
Jag lever fortfarande efter de visdomsorden när jag är med en kvinna. Det har inte misslyckats någon gång ännu. Ingen av oss har blivit besvikna, eller jag vet inte hur besvikna de är dagen efter. Jag har bara träffat ett par av dem ute igen efter vi älskat.
Jag har aldrig älskat med samma kvinna två gånger efter min första. Freud hade säkert kunnat hitta en diagnos på mig, ett trauma från när min mor dog eller liknande. En dominant far som misshandlade sina söner och fru när han var full.
En styvmor som var elak mot mig, en halvbror som aldrig fanns där för mig. Han gjorde mig aldrig något, men han ställde inte upp för mig i heller. Han skyddade mig aldrig och han hade aldrig min rygg.
När han var sexton så gick han med i Yakuzan, jag fick reda på det genom mina matcher men jag skvallrade inte åt vår far eller hans mor. Han vågade inte skvallra om mina matcher, jag var Yakuzans egendom.
Hade han skvallrat så hade de bestraffat honom, nu gjorde han inte det så han slapp straff. Det var genom Yakuzan som jag fick mina två tatueringar, draken och tigern. Deras kroppar börjar på ryggen och deras ansikten finns på min mage.
En vit tiger med svarta markeringar och samma färg på ögonen som jag har. En drake i svart, grått och mörkblått, även den med samma färg på sina ögon som jag har. Den andra tatueringen på mitt bröst vid hjärtat är en drake som biter sig själv i svansen.
Innanför den så finns det fem textrader, alla skrivna på mandarin. Jag har fem brännmärken med fyra på bröstet och nerför detsamma och ett femte på min penis.
Frågan är hur högt Tomi är i organisationen nu, frågan är hur vår far reagerade på det faktum båda hans söner var i Yakuzans ledband.
Som sagt frågan är hur högt Tomi klättrat, han var en ambitiös kille som började träna De fem elementen. Han såg vad den träningen gjorde för mig när jag skyddade mig mot mobbarna i skolan.
De flesta av dem tränade också självförsvar som judo, Aikido, Karate osv. och jag skyddade mig mot dem.
Jag gav dem spö, så pass mycket så att de lät mig vara. Tomi såg det och frågade om han fick följa med mig på träningen. Jag sa ja, givetvis så gjorde jag det. Jag trodde att träningen skulle skapa ett band mellan oss. Det gjorde det inte.
Det gjorde inte saker värre i heller, men det gjorde det inte bättre. Som sagt han hjälpte mig aldrig. Jag hjälpte honom, men han hjälpte aldrig mig. När jag sen blev Yakuzans slagskämpe så vågade ingen göra ett skit.
En av de äldre eleverna försökte en gång. Det slutade med att han hamnade på sjukhuset, efter det så lät alla mig vara i fred. Jag var Yakuzans redskap, i två år så var jag det. Sen flydde jag…
Jag ser på kvinnan som står med sina barn, de är här i affären och ska handla en tv. Jag ser ut genom fönstret i dörren som leder in här, det är den kvinna jag låg med förra helgen. Jag ser på henne och på hennes barn.
Hon bestämmer sig och min kollega tar en tv och han sätter den på en vagn och sen går de mot kassorna. Det är skönt att arbete härinne och inte därute, där hade jag riskerat att få konfronteras med henne kanske. Få förklara mig för varför jag inte stannade över natten.
Det slipper jag helst, jag går tillbaka till min plats och jag sätter på ljudboken igen och jag sätter mig i stolen och jag lutar mig tillbaka och sluter ögonen…
Jag ser på Ali, han sitter utanför dörren igen. Jag hjälper honom upp och jag känner doften av alkohol. Hans föräldrar fick fly från Iran på sjuttiotalet när Khomeini kom till makten. Det var kristna, inte muslimer. Kristna var inte så populära där då.
Så de flydde och kom till Sverige, de var högt utbildade båda två. Hans mor var läkare och hans far var ingenjör. De fick arbete i Sverige efter de lärt sig språket. De hade två barn med sig, Ali och hans yngre syster.
Hon arbetar som läkare som hans mor gjorde. Ali pluggade ekonomi både på gymnasiet och sen på högskola.
Det var där han började att spela, sen har han fortsatt sedan dess. Nu bor han här med sin fru och deras två tonårsbarn som kommer att flytta så fort de är klara med gymnasiet.
De läser natur båda två, den har insett att enda sättet att komma härifrån är att sälja droger eller plugga.
De är smarta nog att välja pluggandet. Jag bäddar ner Ali i soffan, jag är imponerad av att hans fru står ut med honom. Att hon inte kastat ut honom. Jag går till toaletten, jag klär av mig och duschar.
Jag torkar mig när jag är klar och går till mitt sovrum och tar fram rena hemmakläder och tar min dator och börjar se på en film på en av streamingtjänsterna…
Jag går med Ali till hans lägenhet, jag ringer på och dörren öppnas av hans dotter. Hon heter Sabina, hon ser på mig och sen på sin far.
– Har han sovit hos dig igen?
– Ja, jag har inte hjärta att låta honom sitta ute och frysa ihjäl.
Ali ser på mig och nickar, sen går han förbi mig och Sabina.
– Tack Michael.
– Ingen fara.
Jag lämnar dem och jag går nerför trapporna till mig lägenhet och jag går in…
Jag ser svärdet flyga i väg, jag är i träningslokalen och sparrar. Jag ser på mannen som är Japan. Han ser på mig och sen på svärdet som flyger i väg.
Han är en japansk affärsman. Som är i Malmö för att träna, han ville sparra och jag ställde upp.
Vi bugar oss mot varandra och jag lämnar lokalen och går till omklädningsrummet. Jag går in och klär av mig, jag duschar och tvättar av mig.
När jag är klar så börjar jag att klä på mig och japanen kommer in i omklädningsrummet och han ser på mig.
– Skulle jag kunna få bjuda dig på middag Michael – san.
Jag ser på honom och jag tänker. Varför inte, det kan bli kul att få tala japanska.
– Javisst Sato – san. Jag väntar på er utanför.
– Tack Michael – san.
Han bugar sig och jag svarar på den. Jag lämnar omklädningsrummet innan han börjar byta om. Jag går ut i träningslokalen och Lin ser på mig. Han kommer fram till mig.
– Michael.
– Mästare.
Han ser på mig och ler lite.
– Väntar du på japanen?
– Ja, han ville bjuda på middag. Det var ett tag sedan jag åt japanskt och talade japanska. Så jag tackade ja.
– Han är inte vad han ser ut för.
– Yakuza?
– Nej, han är något annat. Låt dig inte luras till något.
– Nej mästare och tack för varningen.
– Ingen fara.
Vi ser båda på två tonåringar som sparrar med varandra, de är alldeles för aggressiva och heta på gröten. Vi ser på dem och ler…
Jag ser på japanen, vi är på en japansk restaurang som ligger på Lilla torg. Vi är i en avdelning som är avsedd för japanska affärsmän. Vi sitter på tatamimattorna på golvet vid det låg bordet och vi äter av maten som han beställt in. Det är flera olika rätter och det är bara att äta av det som man gillar.
Jag tar av sushin och tuggar på den. Jag ser på mannens händer, han har alla fingrar kvar så att sannolikheten att han ska vara Yakuza är liten. Eller så är han förbannat högt upp i organisationen så att han sluppit att behöva göra bot.
Jag ser på hans kostym, på hans armband och ringar i guld. På Rolexen som sitter på hans vänstra handled. Han är en rik affärsman eller som sagt högt uppsatt inom Yakuzan.
Eller som mästaren sa, något annat. Vi äter under tystnad en stund, han lyfter sin sakékopp i en skål och jag lyfter mitt mineralvatten.
Jag har aldrig gillat saké, så när han frågade om jag ville ha så tackade jag nej. Han respekterade det och han på sant japanskt vis frågade om jag tog illa upp om han drack saké. Jag sa givetvis nej till det. Han log och nu så dricker han en klunk av sakén och sväljer.
Nu kommer han komma till varför han bjöd med mig hit, nu har vi ätit lite. Nu kan man tala affärer samtidigt som man äter. Jag tar mer sushi, och jag tuggar på den. Jag doppar inte maten i soja, det gör man inte i Japan. Jag ser på mannen och han ser på mig.
– Du är skicklig med svärdet.
– Tack och detsamma.
Han bugar sig lätt mot mig och jag svarar på den.
– Jag är inte Yakuza, Michael.
– Nej, jag vet.
– Hur vet du det?
– Du har alla fingrar kvar, du har inte hur ska jag säga. Deras sätt, de har ett speciellt sätt att vara på. Framför allt mot människor som inte tillhör deras värld.
– Du verkar känna till en del av dem.
– Ja Sato, jag känner till en del av dem. Jag bodde i Tokyo i tio år, min halvbror valde att gå med i ett av gängen som styrde vårt kvarter när han var sexton år. Så jag har sett den blicken.
– Din far?
– Var med i marinkåren, han var placerad vid ambassaden när jag flyttade dit. Min mor dog, då fick jag flyttade till min far när jag var åtta år gammal. Han och min mor träffades en kväll, de låg med varandra och jag är resultatet av den natten som de delade med varandra. Hon fick cancer och dog, de letade upp min far och jag fick flytta till honom i Japan. Jag bodde där i tio år, jag var sonen till en amerikansk militär. Vi kan väl säga att japanerna inte är så förlåtande mot amerikaner. Framför allt inte amerikanska militärer, inte deras avkommor i heller. Jag mobbades av japanerna på den internationella skola jag och min halvbror gick på. Där var japanska rikemansbarn där, där var barn från Yakuzan där. Som sagt, barn kan vara elaka. Men De fem elementen skyddade mig, när jag visat tillräckligt många att jag kunde försvara mig så lät de mig vara. De frös ut mig i stället. Det var nästan värre än att hamna i slagsmål, då erkände de i alla fall att jag existerade. Det gjorde det inte när de bestämde sig för att ignorera mig. Men jag hade min träning, där var jag någon. Mästaren här skickade med mig ett rekommendationsbrev, jag visade det för mästaren och sen skyddade han mig i träningslokalen. Hans beskydd och min skicklighet gjorde att jag blev accepterad där. Så jag tillbringade all ledig tid jag hade där. Det blev mitt egentliga hem, mitt andra hem var tak över huvudet och mat i magen. Varken mer eller mindre. Min bror började också att träna De fem elementen. Det öppnade dörrar för honom till Yakuzan, det och vår fars humör. När han drack så var han en elak fan, när han inte drack så var han som bäst social så att säga. Han var ingen bra far, han drev sitt hem som om det vore en marinkårsbas. Strikt militärdisciplin. Varken mer eller mindre. Så du är inte Yakuza, men du är inte en vanlig affärsman i heller. Inte med det guldet och den klockan, den säger mig att du är något mer än en affärsman.
– Du är uppmärksam.
– Då lever man längre, jag gjorde misstaget att sänka garden en gång.
– Vad hände då?
– Jag tvingades att smuggla tjugo kilo amfetamin och fick betala tillbaka en vinst på hundratusen. Jag spelade och vann mot en ryss med makt.
– Vad spelade ni?
– Poker.
– Och du vann och förlorade på samma gång?
– Ja, han förlorade ansikte tyckte han när han förlorade mot mig. Han såg sig själv som en duktig pokerspelare. Det finns inte duktiga sådana, eller om man mäter duktighet på hur bra man är på att läsa sina motståndare och hålla koll på korten och kan beräkna sannolikhet så kan man beräkna utgången av en giv. Men det viktigaste är att läsa din motståndare, där får du den mesta av informationen. Att kunna läsa korten på bordet och sen räkna på sannolikheter. Då finns det duktiga pokerspelare, men att säga att du är duktig på poker stämmer inte. Han var så van vid att vinna för att alla andra la sig mot honom. Men jag gjorde inte det och jag plockade honom på hundratusen. Det gjorde honom förbannad, de hotade att döda mig om jag inte gjorde som de sa. Betalade tillbaka pengarna och som straff smugglade tjugo kilo amfetamin åt dem. Jag gjorde det och klarade mig, jag betalade tillbaka pengarna. Sedan dess så vinner jag aldrig mot en ryss som spelar där i de lokalerna.
– Hemliga spelplatser?
– Ja, jag är portad från de svenska casinona.
– Varför?
– För att jag är duktig på att räkna. De gillar inte när folk räknar kort, då förlorar de pengar. De gillar inte när jag läser folk och vet hur de ska spela och satsa. Men mest av allt så gillar de inte att jag räknar kort.
Jag fortsätter att äta och han ser på mig.
– Jag tillhör en världsomspännande organisation som sysslar med diverse saker. Alla är kanske inte så lagliga men de flesta är faktiskt. Jag är här i Sverige för att slutföra en av de lagliga affärerna. Jag skulle behöva en ung man som skyddar min rygg medan jag är här. Jag betalar bra, tiotusen om dagen.
– Så du vill att jag ska vara din livvakt?
– Ja.
– Om affärerna är lagliga varför behöver du en livvakt då?
Han ser på mig och ler.
– För att lagliga affärer är på många vis farligare än kriminella affärer. Då vet man vem som är motståndaren. I lagliga affärer så kan vem som helst vara fienden. Så jag behöver någon som kan ta hand om sig själv, som vaktar min rygg. Någon som kan japanska och ryska.
Jag ser på honom, ska han göra lagliga affärer med ryssar i Sverige. Det verkar jävligt osannolikt, men jag kan inte spåra någon lögn i hans röst. Det säger förvisso inget, eller det säger bara att jag inte kan avläsa om han ljuger eller inte.
– Som sagt du får tiotusen svenska kronor om dagen.
– Hur många dagar behöver du mig?
– Fyra, max fem.
Jag kan sjuka mig i fyra eller fem dagar och hoppas på att jag inte springer på någon kollega. Fyrtio eller femtiotusen kronor skattefria pengar. Jag ser på honom och säger.
– Vart ska jag komma?
Han ler mot mig och säger.
– SAS Radisson i morgon bitti klockan 9.
– Då vet jag det…

Kapitel 2.
Jag tar på mig jackan och jag går nerför trapporna. Jag sätter mig på cykeln och cyklar i väg. Jag cyklar från Rosengård till Caroli, det är cykelbana nästan hela vägen. Jag kommer fram till Caroli och jag parkerar min cykel och jag går fram till hotellet och jag går in.
Jag tar fram min telefon och jag textar till honom att jag är framme. Jag får svar nästan direkt att han är på väg ner. Jag står vid receptionen och jag ser på människorna som är här. Det är övervägande affärsmän som Sato, hissdörrarna öppnas och han kommer gående mot mig.
– God morgon Sato – san.
– Detsamma Michael – san. Vi ska till garaget, min hyrbil står där. Du har körkort?
– Ja, jag har körkort.
– Så bra, jag är van vid vänstertrafik så det blev lite besvärligt igår när jag skulle köra från flygplatsen och hit.
– Det kan jag tänka mig.
Vi står vid hissen och hissdörrarna öppnas och vi går in i den och han trycker på knappen som leder ner i garaget. Dörrarna stängs och vi åker ner. Vi går ut ur hissen och han går fram till hyrbilen. En stor Volvo S90 av nyaste modell.
Han ger mig nycklarna och jag tar emot dem och jag öppnar dörren åt honom och han sätter sig. Jag stänger dörren och går runt till förarsidan och ställer in sätet så att det ska passa mig.
Jag sätter mig och jag ställer in backspegeln och jag backar ut bilen. Jag kör upp ur garaget och jag svänger åt höger.
Vi ska till oljehamnen och ett företag där. Jag kör i väg och jag kör ut på västkustvägen. Jag svänger vänster ner till oljehamnen och jag kör till den fabrikslokal som förhandlingarna ska vara i. Jag parkerar bilen och går ur den jag går runt den och öppnar dörren för honom.
Han går ur bilen och vi går mot huvudingången och två män står och väntar på oss. En man som är lika lång som jag, men säkert tjugo kilo tyngre än mig.
Den andre mannen är kortare och smalare, han hälsar på Sato. Han bryr sig inte om mig och han presenterar inte den store mannen.
Vi går in och ryssen pratar engelska med japanen. En ganska så dålig engelska, det är inte som Satos Oxford engelska. Frågan är hur mycket det stör ryssen, han hamnar i underläge direkt. Vi går fram till en trappa och vi går uppför den till andra våningen.
Vad jag kan se på väggarna i form av bilder från verksamheten så han den med läkemedel att göra. Vi kommer fram till ett konferensrum och vi går in. Jag blir visad till en stol snett bakom Sato.
Han blir presenterad för de andra i rummet. Jag känner igen tre av dem, de är tre ryssar som spelar kort på den svartklubb som jag inte kommer att besöka igen.
Alla tre har på ett eller annat vis kontakter med Bratvan, den ryska maffian. De andra ser ut som legitima affärsmän, där är fler livvakter i rummet. De sitter som jag bakom affärsmännen och Bratva männen, jag har sett deras vapen. Knivar och pistoler, varje livvakt har minst två pistoler var. Alla sätter sig och förhandlingen inleds…
Jag parkerar bilen och vi går ur den, de fem dagarna har gått. Jag har bott här på hotellet med honom. Jag fick köra hem och packa en väska och komma tillbaka hit och bo här med honom. I rummet bredvid hans, vi har varit på den japanska restaurangen varje kväll och ätit.
Han har frågat mig om vad ryssarna sagt på ryska. Han har frågat mig vad jag tyckt om deras kalkyler, han var övertygad om att jag följt med i presentationerna sett siffrorna osv. gjort mina uträkningar och mina kalkyler. Jag har svarat honom ärligt vad jag tycker, han har lyssnat på mig.
Han slutförde affären för tio minuter sedan, till ett lägre pris än vad de begärde. Jag känner ett visst obehag inför det, ryssar gillar som sagt inte att förlora. Framför allt inte Bratvan, frågan är vem de som inte är Bratvan har bakom sig.
Vilka oligarker det är, eller om det är Putin själv. Fast det är klart, sen den idioten inledde kriget mot Ukraina så får de sälja sina lagliga affärer.
Det var därför som Sato kunde pruta som han gjorde. Men de kommer inte gilla det och jag kan omöjligt stå emot dem allihop själv.
Vi går genom garaget, vi går fram till hissen och vi går in i den. Vi åker upp till vår våning, jag går ut först och ser mig omkring. när jag är nöjd så går vi till hans rum. Han låser upp dörren och vi går in.
– Du verkar orolig.
– Ryssar gillar inte att förlora, oavsett om det är Bratvan, oligarker eller Putin.
Han ser på mig och ler lite.
– Nej de gör inte det. Men det får de ta med Putin.
– Så oligarker?
– Ja.
– Då förstår jag vad du menade med att lagliga affärer kan vara lika farliga som olagliga.
– Ja.
– Mitt råd är att vi stannar här tills imorgon och äter på rummet.
– Nej, vi ska gå till den japanska restaurangen.
– Som sagt jag är ensam, jag kan inte garantera din säkerhet ute på stan.
– Och det kan du här?
– Området är begränsat, så ja bättre än ute i det fria eller på en restaurang. Den innebär inget skydd för oss. De drar sig inte för att skjuta folk precis överallt.
– Nej de gör inte det, men vi ska fira att affären blev lyckad. Så vi ska gå på restaurangen och fira.
Jag ser på honom och jag rycker på axlarna och skakar på huvudet…
Jag ser på pistolerna som riktas runt i lokalen, jag ser på ryssarna som ser på japanerna. De kom in fem män på restaurangen och gick till vårt det den av restaurangen vi satt i.
De kom in med dragna pistoler, efter dem kom tio japaner med dragna pistoler. Så nu står det femton personer med vapen i händerna och siktar på varandra.
Sato ser på ryssarna, jag ser på alla samtidigt. Jag slickar mig om läpparna och jag förbannar mig själv för att jag gick med på detta. Japanerna avväpnar ryssarna och de säger åt dem att sätta sig på knä.
De gör som japanerna säger och Sato reser sig. Hela han har genomgått en förändring, hans hållning och framträdande är annorlunda jämfört med innan.
Nu är han inte affärsmannen, nu är han något annat. Något mörkt och fult, jag aktar mig och flyttar mig från bordet till ena väggen.
Jag sätter mig på golvet där och jag ser förvandlingen inför mina ögon. Detta är inte en Yakuza man, detta är som sagt något annat. Han ser på ryssarna, de ser på honom och de ser också förvandlingen.
– Vem hundar är ni? Olegs, Ivans eller Vasilij?
Jag ser ryckningen i en av männens ögon vid omnämnandet av Ivan. Frågan är om Sato såg den. Men något säger mig att inget undkommer hans svarta ögon, för de är svarta nu.
Han sträcker ut armen och en av männen ger honom en Dai Katana, jag ser ljuset från lamporna reflekteras i den perfekt smidda klingan.
Frågan är om det är en Hanshu klinga från Tokugawa Shogunatet. Jag tror nästan det. Det är smitt för minst trehundra år sedan och det är lika vasst idag som det var då.
– Tala eller så börjar jag skära kroppsdelar av er.
– De är Ivans, han i mitten avslöjade det.
Sato ser på mig, de fem männen gör detsamma.
– Han kommer att skära kroppsdelar av er, sen kommer han att köra er i en köttkvarn om ni inte talar.
De fem ryssarna ser på mig, jag har talat med dem på ryska.
– Vad fan säger du till dem?
– Att de ska snacka. Varken mer eller mindre, annars så börjar du skära delar av dem tills de talar. Jag bara försäkrade dem att du kommer att göra det.
– Men du är säker på att de är Ivans.
– Han ryckte till när du sa Ivan, jag trodde att du såg det.
– Nej.
– Men han gjorde det, så han är i alla fall från Ivan. Det säger inte att de andra är det.
– Du är medveten om att de kommer att dö, Michael.
Jag ser på honom och jag nickar. Jag säger.
– Jag skulle uppskatta att få betalt nu.
– Ditt uppdrag är inte slut.
– Möjligt, men jag gick inte med på att slakta oskyldiga. Du är inte Yakuza, du är något annat. Något mörkare och fulare, fulare än Bratvan och Yakuzan. Du har lurat mig hela tiden, så antingen så får jag betalt nu eller så lämnar jag utan att få betalt. Jag som sagt gick inte med på att döda oskyldiga.
– De skulle döda oss.
– På order av någon annan, ja.
– Nu är du naiv.
– Det är möjligt, men jag är inte en medlem av din organisation. Så jag ber om att du betalar vad du är skyldig och låter mig gå, eller så låter du mig bara gå.
– Och om jag inte gör det?
– Så får du försöka döda mig.
Han ser på mig och ett leende syns på hans läppar. Han har alla odds på sin sida, han har tio man med pistoler och ett Hanshu svärd i sin hand. Jag är stendöd innan jag hinner blinka.
– Gå.
– Tack.
Jag lämnar rummet och jag går ut ur restaurangen. Jag går ut på Lilla torg och sen börjar jag att springa. Jag springer till hotellet och jag springer in, jag springer uppför trapporna och jag öppnar dörren och går in.
Jag packar ihop mina saker snabbt och sen lämnar jag rummet och springer till trappan och sen nerför trapporna och jag lämnar nyckelkortet i en låda och sen lämnar jag hotellet och jag går till min cykel och jag cyklar hem…
Jag går fram till ytterdörren och jag öppnar den, Sato står på andra sidan. Jag ser på de två livvakterna som står på varsin sida om honom.
– Ja?
– Här.
Han räcker mig en väska, jag ser på den och sen på honom.
– Vad är detta?
– Din betalning.
– Där ser man, tack.
Jag tar emot väskan och jag sätter den innanför dörren och jag ser på honom och han möter min blick.
– Jag tackar för din hjälp under veckan.
– Du anställde mig för ett jobb, jag utförde det så gott jag kunde. Sen gick det över styr. Du planerade att de skulle komma efter dig eller oss, det var din plan från början. Du ville spänna med musklerna av någon anledning, den organisation som du tillhör ville visa ryssarna att ni är att räkna med. Lämnade du deras huvuden till Ivan? Som en sista markering?
– Deras högerhänder, jag är ingen barbar.
Jag väljer att inte kommentera det.
– De lever minus sina högerhänder.
– Bratvan eller oligarker brukar inte se så milt på misslyckande. Så de kommer att dö, visst det är inte du som dödar dem. Inte personligen, men de fyller ingen funktion längre.
– För att vara en lagerarbetare så har du en väldig insikt i hur den världen arbetar.
– Du vet precis vem jag arbetat för, det var därför som du valde mig. En sista hållhake på mig om jag inte dansat efter din pipa, eller för pengarnas skull. Så jag valde pengarna innan du hann hota mig. Men du får gärna berätta för dem var jag är, frågan är om de ens minns vem jag är. De vet också vad jag kan, se det som en varning mina herrar. Försök så får ni betala för det, du förstår Sato. Jag visade inte allt jag kan när vi sparrade. Lika lite som du visade vem du var. Eller är, så visade jag inte allt vad jag kan. Vi lämnar det där och du reser i väg. Din affär lyckades, du fick varnat ryssarna att den finns en ny ledare på skolgården. Det var hela meningen med denna charad, du skickar signaler.
– Haha, ja precis så är det.
– Du lyckades är jag övertygad om.
– Ja kanske det, men läkemedelsföretaget är viktigt för oss. Det var inte bara en ursäkt för att varna dem. Vi ville verkligen köpa företaget, de har ett par patent som vi är intresserade av.
– Där ser man, då får jag gratulera till en väl genomförd affär.
Han ser på mig och han ler lite till, men hans ögon är iskalla. De är svarta och iskalla.
– Till nästa gång Michael.
Jag säger inget, jag stänger dörren och jag ser på väskan med pengarna. Jag öppnar den försiktigt. Det finns bara pengar i den, det ser ut att vara mer än femtiotusen.
Jag tar upp sedelbuntarna och räknar dem. Där är hundratusen i stället för femtiotusen.
Jag låter de extra femtiotusen ligga kvar i väskan, jag stoppar in den i min garderob. De andra femtiotusen ser jag på, jag lägger dem i ett annat skåp. Jag stänger det och jag går till badrummet och tvättar mina händer direkt…
Jag ser på pallarna som kommit precis, jag sätter mig i trucken och jag börjar ställa pallarna på plats. När jag är klar så parkerar jag trucken och jag kopplar in sladden som laddar den. Jag går till min dator och sätter mig, jag börjar skriva in det som vi fått.
Jag uppdaterar lagerstatusen efter varje produkt som kommer in. Jag ser sex män komma in på lagret genom lastkajen, de går över golvet.
Jag känner en av dem. Han var med vid förhandlingen av affären som de avslutade för en vecka sedan.
En boss och fem livvakter. Det känns som overkill, för en lagerarbetare. De kommer fram till mig och de han ser på mig. Jag möter hans blick.
– Egentligen så är det bara personalen som får vara här, men något säger mig att du inte kommer att lyssna på mina invändningar. Det var ett jobb varken mer eller mindre. Han ville ha en livvakt som känner till staden, han kom till min träningslokal och vi sparrade. Jag slog honom och han blev imponerad och han hyrde mina tjänster. När han hotade Ivans vakter så tackade jag för mig och gick i väg. Jag ville inte var en del av det han gjorde, jag sa upp mig och gick utan att få min betalning. Den kom han och lämnade personligen till mig för en vecka sedan. Pengarna ligger orörda i min lägenhet.
– Varför har du inte rört dem?
– Där är blod på pengarna, jag vill inte ha blodspengar.
Han ser på mig och sen på livvakterna.
– Jag vill ha de pengarna, det är de pengarna eller ditt liv.
– Var ska jag lämna dem?
– På mitt hotell.
– Nej.
– Nej?
– Jag lämnar dem till dig ute i det fria, vi säger på Stortorget vid statyn. Jag slutar om en halvtimme, så vi ses där om två timmar. En av dem kommer ensam. Får väskan och sen ger ni fan i mig.
– Javisst.
– Bra.
De ser på mig och lämnar lagret. Jag ser på klockan, jag kommer att få cykla snabbt som fan…
Jag räcker killen en hundring och säger åt honom att lämna väskan till mannen som står vid statyn. Han ser på mig och på hundringen, han tar väskan och han går fram till ryssen och jag försvinner från där jag stod.
Jag smiter in i en trappuppgång och jag ser killen gå fram med väskan till ryssen. Killen vänder sig och pekar mot där jag stod innan. Jag är inte kvar och två andra av livvakterna kommer fram till mannen. De öppnar väskan och de ser sedelbuntarna som ligger där.
De går i väg och jag undrar hur mycket de svär. Säkert en hel del. De skulle plocka med mig och pengarna till deras boss. Jag lämnar trapphuset och jag följer efter dem till det hotell som ryssen bor på, de går in och de går till restaurangen.
Jag ser dem går fram till ett av borden där deras chef sitter, livvakten räcker honom väskan och han öppnar den och jag ser hur han kontrollerar sedelbuntarna. När han är klar så räcker hans väskan till samme man som gav den till honom.
Han går i väg med den, de andra livvakterna följer med honom. Jag lämnar dem där och jag går till min cykel och jag sätter mig på den och cyklar hem. Förhoppningsvis så nöjer de sig med att ta pengarna…
Två veckor senare så sitter jag vid min terminal på jobbet och jag ser på skärmen framför mig. Jag ser på de fyra männen som närmar sig och en av dem har pistol framme.
Det är en Glock 19 han stannar och de andra tre kommer fram till mig och de drar upp mig från stolen. Den stora dörren till lagret öppnas och mannen med pistolen siktar på min kvinnliga kollega som stirrar på ryssarna.
– Stick Lina fort som fan!
En av ryssarna slår mig allt vad han orkar i magen, jag spänner magmusklerna och viker mig dubbel när smällen träffar mig. Lina springer i väg och ryssarna drar med mig ut från lagret till deras väntande bil.
De kastar mig i bagageutrymmet. Sen kör de i väg. Jag sluter ögonen och förbereder mig på det som komma skall…
Jag hänger i en krok i taket och jag känner ingen smärta längre. Deras meningslösa tortyr av mig har lett till den punkt där jag inte känner något längre. Jag ser inget, allt är ett enda rött töcken.
Jag har svarat ärligt på deras frågor, att jag inte vet ett jävla skit om den organisation som köpte företaget av dem och sen försvarade sig mot deras angrepp. Någon slår mig jag hör ljudet när trästaven träffar min kropp.
Svetten blandat med blodet stänker, jag stönar inte ens längre. Mannen som slår mig med trästaven vänder sig mot ledaren och de andra männen.
– Jag har förhört förhärdade kriminella, de har talat efter betydligt mindre tortyr. Jag tror att han talar sanning, jag tror att mina kollegor håller med mig.
Han ser på de andra experterna på det som de gjort med mig, ledaren ser på dem och sen på mig. Han ser på min nakna torterade kropp, han hatar att ha fel. Han verkligen hatar det.
– Jurij har rätt, den stackars förloraren lurades till det som hände. Han var på fel plats vid fel tillfälle som han sa.
– Dumpa kroppen i hamnen.
– Ja herre.
Det är det sista jag hör innan en sista skur av slag träffar min kropp. De dumpade inte mig i hamnen för det var för många nyfikna ögon där. De dumpade vid en småbåtshamn i Limhamn.
De kastade mig i vattnet och när jag träffade vattnet så väckte det kalla vattnet mig.
De såg mig sjunka och sen stack de. I en av de små byggnaderna såg en man vad som hände. När de fyra stora männen sticker i väg så ringer han 112 och sen hoppar han i vattnet och dyker efter mig. Jag känner händerna som drar upp mig, sen svimmar jag igen…
Ambulansen och polisen kommer fram nästan samtidigt, ambulanspersonalen tar hand om mig och de kör i väg. Polisen förhör mannen som räddat mig, han berättar vad han sett.
Polisen ställer sina frågor när mannen darrande och huttrande byter om från sina väldigt blöta kläder till torra.
Poliserna ser på varandra och de rapporterar in till sambandscentralen. Jourhavande befäl skickar vidare ärendet till våldet som de kallar den avdelning som sköter sådana här saker.
Stora män med baltiska utseende som dumpar en kropp i vattnet. Det låter som maffian lång väg.
Personen som svarar heter Jönsson, Albert Jönsson, han är trettiotre år gammal och han älskar sitt arbete. Inte förutsättningarna som de har men han älskar sitt arbete. Mitt emot honom sitter Vesna, en tredje generations invandrare.
Hennes mor och farföräldrar är ifrån Kroatien. Hennes föräldrar träffades på Kroatiska föreningen när de arrangerades fester där när de växte upp. De gifte sig och fick tre barn, två äldre bröder och sen Vesna.
Nu sitter hon här och ser på Albert när han svarar i telefonen. Hon hör honom tala med vakthavande. Han avslutar samtalet och han ser på henne och säger.
– Vi ska till småbåtshamnen, maffian har dumpat en kropp i småbåtshamnen.
– Fan varför får vi alltid döingarna.
– Han är inte död, han lever och är på sjukhuset. En man hoppade i vattnet och räddade honom. Vi ska träffa honom.
– Så han lever?
– Ja, enligt poliserna på plats så var han illa däran men han lever.
– Det var som fan.
De reser sig och lämnar avdelningen…
Läkarna ser på röntgenbilderna och de ser på de brutna benen. Blödningarna på de inre organen.
– Vi måste operera fort som fan.
– Ja.
De två kollegorna ser på varandra, sköterskorna rullar i väg med min säng…
Albert och Vesna kommer fram till småbåtshamnen klockan är nu sex på morgonen. De ska sluta om en timme, men de båda vet att det inte kommer att bli så. Så Albert har meddelat sin sambo att han kommer att komma senare.
Vesna är singel, vilket gör hennes mamma mer eller mindre olycklig. Hennes far är mer kluven. Vesna skyller på sina två bröder som skrämmer bort alla potentiella friare med sina Balkan metoder.
De kommer fram till byggnaden där mannen sitter och värmer sig med en mugg kaffe. De två poliserna har också fått varsin mugg, Albert och Vesna kommer fram till dem och presenterar sig för mannen som räddade mig.
Albert tar de två poliserna med sig till sidan och de berättar vad mannen berättat för dem. Vesna ser på mannen, han är i femtioårsåldern.
Hon ser på tältsängen, den lilla spisen och den lilla tv apparaten. Hans fru har kastat ut honom, han hade bott på sin båt om den inte legat på land.
– Vad hände?
– Som jag sa till poliserna, en AUDI A6 Avant parkerade där borta. Fyra stora män steg ur bilen. De öppnade bakluckan och drog ut en kropp, de bar honom längst ut på den bryggan där och de kastade honom i vattnet. Han sjönk som en sten och de stack i väg, jag sprang ut och hoppade i vatten och drog upp honom. Nej jag ringde 112 först, sen hoppade jag i vattnet och drog upp honom. Han var en stor kille, minst lika stor som de fyra männen. De såg ut som om de kom ifrån Balkan eller Ryssland. De talade något språk från Östeuropa.
– Hur kan du vara säker på det?
– Därför att jag bott i Malmö i hela mitt liv, jag har arbetat med en hel del från Balkan. Det lät inte som jugoslaviska, inte riktigt. Det lät mer som ryska.
– Varför var du här?
Mannen ser på henne.
– Vi kan väl säga att jag klantat mig.
Vesna ser på honom, hon ser på den lilla stugan igen. Eller som man säger i Skåne, huddan. Det kanske inte är skilsmässa ändå.
– Spelskulder?
Mannen ser på Vesna och han resignerar när han ser hennes vackra ansikte. Hon ska vara fotomodell och inte polis.
– Ja, bland annat.
– Bland annat?
– Jag är ren från droger, jag nådde botten och fick hjälp med en behandling. Nu sitter jag här och har knappt så att jag klarar av dagen. Men jag är lyckligare än vad jag varit tidigare. Jag arbetar med mina beroenden, går på möten och sen åker jag tillbaka hit och är nära vattnet. Jag lever på soc. Bidrag och hjälp från vänner.
Albert har kommit fram till dem han lyssnar på vad mannen berättar.
– Kände du igen dem, Jörgen?
Han ser på Albert.
– Nej, men jag kände igen typen så att säga. Långa, stora män. Mycket muskler, sådana som arbetar på svartklubbarna i stan. Därav min Balkan gissning, eller ryssarna. Jag förlorade allt där på de platserna, familjen, fru, två barn, hund, villa, bilar, företaget, allt. Förutom min lilla båt, den var min fars så den stod i hans namn. Jag knarkade, spelade och drog på mig skulder långt uppöver taknocken. De körde mitt företag i botten och använde det som målvakt åt andra verksamheter. De tvingade mig att åka till Tallinn och sätta mig i en bil med amfetamin och köra den till olika adresser i Skåne. De tvingade mig till, tio sådana resor. Att jag klarade mig är ett under, jag fick sälja allt jag ägde och hade för att kunna betala skulderna till dem. Precis allt, tömma alla sparkonto osv. sen föll min värld samman och jag hamnade på ett behandlingshem. Nu är jag ren sen två år tillbaka, som sagt. Jag bor här, det var min fars hudda. På vår, sommar och en bit in på hösten så bor jag på min lilla båt.
Albert och Vesna ser på honom, det är inte första gången de hör en liknande historia. Verkligen inte…
Läkarna ser på mig, jag ligger på IVA och jag är fortfarande kritisk men stabil. De har inte sett något liknande innan, rättelse de har inte sett något liknande innan på en människa som lever.
De har stoppat blödningarna, lagt de brutna benen på plats och skruvat ihop en del av brotten. De kommer att ta bort dem när det läkt färdigt.
Brotten är väldigt rena, de som gjort dem har vetat precis vad de gjorde. De ser på varandra och de ler lite.
Om det inte uppstår komplikationer som de inte kan förutse så ska jag nog vara på fötter om ett par månader. Eller kanske bara en månad. Det beror på hur läkningen av benbrotten går.
Blödningarna på de inre organen är stoppade och de kommer också att läka om inga komplikationer uppstår…
Albert och Vesna lämnade Jörgen. Albert körde Vesna hem och sen körde han hem till sig och gick in i radhuset som han, hans sambo och deras lilla dotter bor i.
Hans Sambo är på sitt arbete och hans dotter är på dagis. Han klär av sig, ställer klockan och sen lägger han sig i sängen och somnar…
Vesna står i duschen och hon tänker på Jörgens berättelse, det är som sagt inte första gången hon hör den. Hon skäms för sitt ursprung när hon hör dessa berättelser som handlar om hennes arv.
Det är människor från Balkan som gör detta mot andra människor. Hennes bröder kallar dem för zigenare, för värre saker än så. De pekar ut vissa grupper och nationaliteter från Balkan. Vesna ser det inte så, det är inte så enkelt. Inte för henne.
Hon stänger av vattnet och hon torkar sig och hänger upp den blöta handduken. Sen går hon naken till sovrummet och hon lägger sig i sängen under täcket och sluter ögonen och somnar…

Kapitel 3.
De har fått fram min identitet, de har hittat min mormor och hennes adress. Vesna som egentligen skulle vara ledig åker hem till min mormor och ringer på.
Hon hör hur någon låser upp och öppnar ytterdörren. Hon ser på min mormor, en välhållen 68 åring. Hon röker inte, det syns på hennes hy.
– Ja?
– Jag heter Vesna och jag är ifrån polisen, det gäller ditt barnbarn Michael.
– Har han blivit påkörd?
– Nej, frun. Det är lite värre än så, får jag komma in?
Min mormor ser på henne och nickar, hon tar ett steg åt sidan och släpper in min mormor i lägenheten. Vesna går in i hallen och hon tar av sig skorna. Min mormor stänger dörren och hon ser på Vesna.
– Vad har hänt?
– Kan vi sätta oss?
– Javisst.
Vesna ser min mormor dra på sig en mask, en professionell mask som hon sett på akuten. Av personalen där, min mormor går före Vesna till köket och hon visar med handen att Vesna ska sätta sig. Min mormor ser på henne och säger.
– Vill du ha kaffe, det är nylagat det ser ut som att vi kommer sitta här ett tag.
Vesna ser på min mormor och ler lite och säger.
– Ja tack.
– Socker, mjölk?
– Gärna lite mjölk tack.
Min mormor tar fram en mugg och mjölk från kylen, hon slår upp kaffe från en termos. Vesna säger tack och hon slår i mjölk i kaffet.
– Nå vad har hänt?
Vesna berättar, hon säger också att jag är stabil och att jag ligger på IVA på uppvaket. Mormor ser på henne, hon säger inget så Vesna fortsätter berätta vad hon vet. När hon tystnar så ser min mormor på henne.
– Vad vet du om skadorna?
– Inte mycket, han hade inre blödningar som de fått stopp på. De har misshandlat honom systematiskt och länge. Vet du om han håller till på olagliga spelklubbar osv?
– Inte nu längre, han gjorde det innan. Sen vann han mot fel person, de tvingade honom till saker. Han löste skulden och sen slutade han att gå dit. Mitt barnbarn är en intelligent kille, ett matematiskt och språkgeni. Han kan räkna ut matematiktal som är rena grekiskan för normala människor, han talar, läser och skriver ett tiotal språk flytande. Jag har sen han kom hem försökt få honom att satsa högre.
– Kom hem?
Min mormor ser på Vesna och sen berättar hon om min uppväxt, om min mors död. Min flytt till min far i Japan, min ”flykt” därifrån och hit. Mina år här. När hon tystnar så är kaffet på termosen slut.
– Han tog ett livvaktsjobb för ett par veckor sedan, det har kanske med det att göra. Han blev hyrd av en japansk affärsman som tränade i samma lokal som Michael tränar i. Du ska tala med Michaels mästare, efter mig så är han den som känner Michael bäst.
– Var finns den?
Min mormor säger adressen, Vesna skriver ner den. Hon ser på min mormor och säger.
– Kan jag köra dig till sjukhuset?
Min mormor ser på henne och hon säger.
– Tack gärna.
– De kanske inte släpper in dig.
– Jodå det gör de, jag arbetade på akuten i femton år. Jag har kontakter kvar där, så jo de kommer att släppa in mig. Jag är sjuksköterska, så jag har en aning om hur illa däran han är. Jag ska bara gå på toaletten och fräscha till mig så kan vi åka sen.
– Det låter bra.
Min mormor dukar av och hon sätter muggarna i vasken. Vesna hade haft rätt med sin iakttagelse angående hennes min och blick. Hon är ett proffs, har hon arbetat i femton år på akuten så har hon sett det mesta. Ett par minuter senare kommer min mormor utifrån badrummet.
– Ska vi Vesna?
– Javisst.
De tar på sig och lämnar lägenheten.
– Michael är den ende jag har kvar, min make och dotter är döda. Skulle Michael dö…
Vesna ser på henne hon ser smärtan glida över min mormors ansikte innan hon får tillbaka sin mask. De går fram till Vesnas bil, de sätter sig i den och Vesna kör i väg…
Min mormor ser på mig där jag ligger i sängen. Hon har sjukhuskläder på sig, hennes kontakter fixade fram dem på mindre än en minut. Vesna blev imponerad av effektiviteten.
Tre minuter senare så sitter min mormor bredvid min säng på en stol och hon greppar min hand.
Den greppar hennes tillbaka och hon ler och tårarna börjar rinna på hennes kinder. Vesna ser på mitt sönderslagna ansikte, som bara är ett enda stort blåmärke.
Hon ser på min långa kropp, hon ser på sin telefon och bilderna på min sönderslagna kropp, hon ser på tatueringarna. Hon går fram till min mormor.
– Här är mitt kort, snälla ring mig om något händer. Vad som helst.
– Jadå, en sak till. Michaels halvbror Tomi, skulle han få reda på detta så kan han få saker för sig. Han är medlem i den japanska maffian. Michael talar inte så mycket om sin far och hans andra familj. Men hans styvmor har hållit kontakten med mig genom åren. Hon såg det som sin plikt att hålla mig informerad om Michaels liv. Jag skickade ett mejl till henne innan och berättade vad som hänt. Även om Michael inte vet om det så älskar hans styvmor honom. Hon kommer att berätta för sin son som kan komma att gå till botten med detta.
– Och hans far?
– Har flyttat tillbaka till USA, han bor i en liten håla i North Carolina. Enligt Michael styvmor så fick deras son Tomi nog av sin fars övergrepp på honom, hans mor och Michael när han bodde där. Han markerade mot sin far och han lämnade dem. Han gick i pension och flyttade hem. Mer vet jag inte.
– Har du hans namn?
– Jeff Stevenson, före detta Marinkårssoldat. Högt dekorerad, han var med i deras specialförband innan han hamnade i Japan på den amerikanska ambassaden där.
– Tack.
– Ingen fara, som sagt. Tomi är speciell och han är med i Yakuzan, enligt Yoko som hans mor heter.
– Och du tror att han kan få för sig att komma hit?
– Kanske, som sagt han är lite speciell.
Vesna nickar och hon lutar sig fram och ger min mormor en kram och hon viskar.
– Han kommer att klara sig Rita.
– Ja jag vet.
Vesna reser sig och ler mot min mormor och sen lämnar hon salen och min mormor tar min hand igen. Vesna går fram till hissen och hon åker ner…
Yoko ser på sin son Tomi, han läser meddelandet från min mormor. Det är kortfattat och när Tomi är klar så säger han.
– Tack mor.
– Självklart.
Sen säger de inte mer, det behövs inte…
Vesna sitter vid sitt skrivbord och hon går igenom samtalet med min mormor som hon spelade in på sin telefon. Hon lyssnar på det igen, hon lägger detaljerna på minnet och när hon lyssnat färdigt så kopierar hon in inspelningen på datorn.
Hon reser sig och lämnar kontoret och går fram till hissen och trycker på knappen. Hissen kommer upp och stannar, hon öppnar dörren och går in i hissen och hon tänker på det som min mormor sagt om min intelligens.
Om jag nu är så intelligent, varför i helvete blandar jag mig med ryssar, med Bratvan och japaner som inte är affärsmän. Eller om de är det, är så enkelt som pengar? Ja kanske det. Min adress är inte den bästa, mitt arbete är helt ok betalt men jag tjänar inga miljoner.
Frågan är om någon informerat min chef om vad som hänt? Hissen stannar och hon går ut ur den. Hon går till sin bil och hon sätter sig i den och hon kör i väg…
Hon parkerar bilen vid mitt arbete, hon går in och hon går till servicedisken och visar sitt id kort. Tjejen som står där ser på henne och säger.
– Gäller det, det som hände Michael?
– Vad menar du?
– Fyra män tog honom från lagret för ett par dagar sedan, en av tjejerna, hon heter Lina kom springande och sa att fyra män kidnappade Michael och att de hade pistoler. Vår chef Martin lugnade ner henne och sa att han skulle ringa polisen.
– Gjorde han det?
– Jag vet inte, jag slutade och åkte hem.
– Var är er chef?
– På sitt kontor.
– Visa mig dit.
– Javisst.
– Vad heter du?
– Olivia.
– Tack.
De går genom byggnaden och Olivia öppnar dörren till Martins kontor och han ser på Olivia och sen på Vesna.
– Hon är från polisen, det gäller Michael
Martin ser på Vesna, hon ser något i hans blick. Något skyldigt, han vet något om detta.
– Tack Olivia, du kan lämna oss nu.
– Javisst.
Hon går ut och stänger dörren, Vesna låser den och Martin ser på henne.
– Så nu är du så snäll och berättar vad du vet så kommer jag att kanske se mellan fingrarna om din inblandning i detta Martin. Hela du lyser av skuld, så ut med sanningen. Nu förstår jag varför du inte ringde polisen när de störtade in här med vapen i högsta hugg. De har hållhakar på dig. Är det spelskulder, droger eller otrohet? Alltihop kanske? Se så berätta nu så får vi se om jag blundar för ditt övertramp som kunde kostat honom livet, det kan det fortfarande göra och då kommer jag att se till så att du åker till medhjälp till mord.
– Mord!
– Ja mord Martin, så berätta nu.
Han stirrar på henne sen berättar han, han sitter i deras klor. Han sysslar inte med droger, men han har spelskulder och han har utnyttjat deras eskortservice vid ett par tillfällen.
De tog bilder på honom och spelade in en film, som sagt han är i deras rävsax. Han betalar dem med saker härifrån, förutom pengar. Han erkänner allt, mer än vad Vesna trott.
– De kontaktade mig och frågade när Michael arbetar, jag sa hans arbetstider och när det var troligast att han var ensam på lagret. De tackade för informationen och de drog av tiotusen på skulden.
– Hur mycket är du skyldig?
– Enligt dem så tvåhundra fyrtiotusen.
– Hur mycket var det från början?
– Ingenting, jag vann mot fel spelare och då fick jag böter.
– Låt mig gissa, hämta en bil i Tallinn och böta hundratusen?
– Ja, men det var inte hundratusen. Det var sjuttiotusen, man får inte vinna mot deras bossar.
– Ett råd. Anmäl dig själv till polisen.
– Då dödar de min sambo och vårt barn, så nej jag kommer inte anmäla och skulle det komma till det så tar jag mitt straff och håller käften. Även om det innebär att min sambo får reda på vad jag gjort. Så länge jag håller käften så får de leva.
Vesna ser på honom.
– Övervakningsfilmerna från lagret?
Han ser på henne och sen börjar han klicka på tangentbordet. Han vänder skärmen mot Vesna och hon ser på de fyra männen. De ser ut som ryssar och inte jugoslaver. Hon ser tatueringarna på deras halsar, hon ser vad som sker och de hur de drar i väg med mig.
De försvinner ut på baksidan och Martin klickar och hon ser den vita Audin. Hon ser registreringsnumret. Hon antecknar det, hon ser bilen köra i väg.
– Spola tillbaka till där du började innan.
Han gör som hon säger och hon ser på de fyra männen igen, hon ser hur de går, hur de täcker varandra och boxar in mig. Hon ser mig se på dem och hon ser att jag inser att jag inte kommer undan.
Hon ser mig resignera, hon ser när jag ropar till Lina att hon ska springa. Hon ser Glocken i handen på en av skurkarna. Hon ser färdigt på filmen.
– Lägg över den på detta.
Hon räcker Martin ett USB minne. Han tar emot det och lägger över filmsnutten på minnet. När det är klart så räcker han tillbaka det till Vesna. Hon tar emot det och stoppar ner det i sin ficka. Hon reser sig och hon ser på Martin.
– Jag kommer inte säga något, men något säger mig att skiten kommer att träffa fläkten. Så du ska kanske börja se dig om efter en utväg ur detta. För ryssarna kommer att kasta dig till hajarna utan att blinka.
Han ser på henne och slickar sig om sina läppar. Hon går i väg, hon går genom byggnaden och ut till sin bil. Hon sätter sig i den och kör in mot Malmö…
Oleg, Ivan och Vasilij ser på varandra. Förhöret av mig hade inte gett ett skit, det kanske till och med var så att jag talade sanning när jag sa som det var att jag inte visste vem japanen arbetade för.
– Vem fan är de?
Ivan och Vasilij ser på Oleg.
– Vi har inte en aning, vi får inte fram ett skit vi i heller.
– Jag förhörde livvakten som japanen skaffade sig. Han vet inte ett skit, han stod emot mina fyra specialister på våta jobb. De har aldrig sett något liknande, de beklagade nästan att de dödade mig. De var imponerade av min motståndskraft. Han hade speciella tatueringar, de såg ut som Yakuza tatueringar.
– Förlåt?
Det är Vasilij som säger det.
– Han hade väldigt vackra tatueringar, de påminde om Yakuza tatueringar.
– Har du bilder på dem?
– Ja faktiskt.
Han tar fram sin telefon och han öppnar den och han visar dem bilderna. Vasilijs ögon vidgas lite när han ser de fem brännmärkena på min kropp och på draken som biter sig själv i svansen. Han ser de fem textraderna.
– Är du säker på att han är död?
– Mina män dumpade honom i vattnet.
– Det var inte det jag frågade, jag frågade om du är säker på att han är död?
– Vadå då?
– För om han inte är det så kommer han att komma efter dig, den tatueringen säger mig det.
Han pekar på draken som biter sig själv i svansen.
– Ta reda på var man kan träna De fem elementen här i stan, så lär du få reda på vem han är. Något säger mig att han inte är död och att när han tillfrisknat så kommer han att komma efter dig. Vad vet du om honom?
– Vad fan menar du med vad jag vet om honom?
– De där tatueringarna har han inte gjort här i Sverige, de är gjorde i Japan. Hur fick han dem, Oleg? Det ska du nog fan ta reda på fort som fan, samtidigt som du tar reda på om han lever eller är död. Jag ska nog åka hem ett tag, min chef lär vilja veta hur det kunde skita sig så för oss. Eller det vet vi, Putins förbannade galenskaper i Ukraina. Men du Oleg ska nog börja undersöka hans historia så att inga obehagliga överraskningar visar sig.
Vasilij reser sig, de andra två ser på honom och Ivan reser sig också.
– Jag kommer också att resa hem ett tag. Min chef vill också ha en förklaring.
Oleg reser sig när de går i väg, han känner igen en varning och en tillrättavisning. De kommer att vända honom ryggen och ge honom skulden för det som hänt.
För att han inte gjort sin bakgrundskoll ordentligt. Han svär tyst för sig själv och han lämnar kontoret och han går till ett av rummen i korridoren. Han öppnar den och han ser på mannen som sitter där.
– Leta reda på allt du kan om denna person.
Han ger mannen en lapp med mitt namn och personnummer. Han börjar skriva på tangentbordet. Ett par minuter senare så skickar han det som han fått fram till Oleg. Det plingar till i Olegs dator och han öppnar meddelandet och de bifogade dokumenten. Han börjar läsa och han slickar sig lite lätt om läpparna…
Vesna parkerar på gatan utanför träningslokalen, hon går över gatan och fram till dörren. Hon ser på knappen, hon trycker på den. Hon ser på kameran och hon tar fram sitt id kort och det surrar till i dörren.
Hon öppnar den och går in. Ingången påminner om ingången till hennes gym som hon tränar på. De har öppet dygnet runt. Hon går in och hon ser på den stora lokalen. På de speciella träningsredskapen, hon ser på männen och kvinnorna som tränar.
Hon ser på träplattorna med spiken på. Hon hajar till och hon ser en extra gång på träplattorna med spiken på.
– De lär en ödmjukhet.
Hon hoppar till och hon ser på mannen med det asiatiska ansiktet.
– Mitt namn är Mästare Lin.
– Jag heter Vesna och är ifrån polisen.
– Där ser man, vad kan jag göra för polisen?
– Michael.
– Vad har han gjort?
– Vi vet inte, någon kastade honom i småbåtshamnen i Limhamn. En man dök i och räddade hans liv. Han ligger på upp vaket på IVA.
Lin ser på Vesna.
– Kom.
Han börjar gå och Vesna går i fatt honom. Hon ser en kvinna skjuta ifrån från träplattan och göra en volt och landa på fötterna. Innan de går in på Lins kontor så ser hon en man göra likadant.
– Jisses.
– Som sagt de lär oss ödmjukhet.
Han öppnar dörren och de går in på hans kontor och han visar med handen var hon ska sätta sig, han sätter sin på en stol mittemot henne.
– Så berätta nu för mig vad du vet så att jag kan hjälpa dig på bästa vis.
– Kan Michael det där?
– Vilket?
– Det med träplattorna?
– Haha, jadå det har han kunnat sen han var fem år och hans mor kom in med honom till mig.
– Förlåt?
– Din historia först, sen tar vi min.
Vesna ser på honom, något i hans blick får henne att berätta det hon vet. När hon är klar så ser Lin på henne.
– Han insåg att han inte skulle vinna kriget mot dem, så han slog inte tillbaka. Han fann sig i sitt öde och kom till insikt att han skulle dö. Han har alltid varit speciell.
– Förlåt?
– Som hans mormor sa, han är en intelligent ung man. Han kalkylerade utgången av att han gjorde motstånd och kom fram till att andra skulle drabbas och att han skulle behöva döda för att klara sig undan och att det inte hjälpt. För den organisationen är större än vad han är.
– Hade han kunnat stoppa de fyra?
– Ja, utan större problem.
– De hade pistoler.
– Ja, men det spelar ingen roll. Han hade avväpnat dem, slagit ner dem och sen så hade han fått fly. De hade letat rätt på hans mormor, på mig. Sen hade de gjort oss illa och det hade inte han kunnat leva med.
– Och din historia?
– Jag träffade Michael och hans mor första gången när han var fem år. Han sprudlade av energi. Det var inte ADHD, det var energi. Ren otyglad energi som drev hans omgivning till vansinne. För de hängde inte med honom, varken fysisk eller hans intelligens. Hon lydde ett råd från en psykiatriker som sa att Michael behövde kroppslig stimulans. De bodde en bit ner på gatan här, de kom in och hon bad mig att ta Michael under mina vingar. Jag gjorde det och han blev snart till sonen som jag aldrig fått. Han har ett sätt att få människor att älska honom, eller hata honom. Tyvärr så har han fått sin beskärda del av hatet. När han var åtta så dog hans mor av cancer. Det gick fort och Michael skickades till sin far i Japan. Jag försökte stoppa det, hans mormor med. Men socialen var envisa. Så han fick flytta till Japan, en vän till mig har en motsvarande lokal som jag har här, där. Jag skrev ett rekommendationsbrev åt honom till min vän. Han fortsatte sin träning där, när han var sexton så tvingades han in i matcher om pengar. Det var Yakuzan som tvingade honom till det. Två år senare så lyckades han att fly, han kom hem och han bodde hos sin mormor ett tag. Han sökte och kom in på gymnasiet. Han gick handelsprogrammet, inte för att nedvärdera det programmet men det var inte där han skulle gått. Inte med hans förutsättningar. Jag frågade honom om det och han sa. Det är bra betalt inom handel, sen så är det en bra plats att gömma sig på. Det är precis som med hans bostad. Han bor på Rosengård för att det är en bra plats att gömma sig på.
– Vem gömmer han sig för och varför?
– Yakuzan, han lurade dem för att kunna fly.
– Hans mormor sa att hans halvbror Tomi var högt uppsatt inom Yakuzan.
Lin ser på Vesna.
– Så hon har kontakt med Yoko?
– Ja.
– Där ser man, han säger i alla fall att han gömmer sig för Yakuzan.
– Vad vet du om hans tid i Japan?
– Att den var svår, han blev mobbad. Tills de insåg att han kunde bita tillbaka så att säga. Han delade ut en hel del sedelärandeläxor till de som mobbade honom och Tomi. Sen lät de dem vara, de fick inga vänner i skolan. De få vänner han hade var i träningslokalen och det tog tid innan de accepterade honom där. Oavsett vad min vän mästare sa, så är barn, barn. Men med tiden så visade han dem vad han kan. De blev imponerade och accepterade honom. Men som sagt vad jag vet så hade han en, kanske två nära vänner. Eller så nära som han tillät dem att vara. Sen kom han hem och kom hit en dag och fortsatte sin träning. Men han var förändrad, det var Michael. Men en mer luttrad människa. Det tog tid innan han litade på människor igen, till och med mig. Vad jag vet så har han inga vänner, inga nära vänner. För han vet vad de gör med dem om de får för sig att komma efter honom. De skulle inte röra hans mormor. Men andra vänner skulle de inte tveka att skada.
– Yakuzan?
– Ja, han har aldrig haft ett förhållande med en kvinna. Han vågar inte, han träffar äldre ensamstående kvinnor som har ett behov precis som han. Han träffar dem för en natt, sen lämnar han dem och ser till så att de inte träffas igen.
– Och japanen som han träffade här?
Lin ser på henne.
– En affärsman, han presenterade sig om en sådan. Han ville träna för att finna balans som han sa. Han tränade och sen ville han sparras. Michael ställde upp och mannen var väldigt skicklig, inte lika skicklig som Michael. Men skicklig. Han erbjöd Michael en för honom stor summa pengar för att Michael skulle agera livvakt med vad det innebär. Han var det i femdagar, han tjänade hundratusen på det jobbet. Han blev konfronterad av ryssarna efter att affären avslutats. Något hände, Michael gav dem femtiotusen av pengarna.
– Så han gav dem pengarna?
– Ja, som jag sa. Han gjorde sin kalkyl av läget och insåg att han var rökt. Så han betalade. Men de nöjde sig inte med det tydligen.
– Nej, han är rätt illa däran. Men enligt de första rapporterna så kommer han att överleva.
– Så bra.
– Om jag förstod läkarna rätt så torterade de honom länge och att han ens levde är ett mirakel.
– Det var inte hans tid, den vise bestämmer vår tid på jorden. Det var inte Michaels tur att gå på den vises gröna fält och tala med honom.
– Förlåt?
– Den vise är vår vägledare.
Lin reser sig och han tar en tunn bok och han räcker den till Vesna. Hon tar emot den.
– När du börjar träna De fem elementen så får du denna bok av mästaren. Han säger åt dig att läsa den. När du gjort det så kommer du tillbaka till mästaren och han ställer en fråga till den som läst boken. Vad sa den till dig att finna?
– Vad svarade Michael?
– Sinnesro, han ville att kaoset i hans huvud skulle lägga sig. Du förstår han ser inte på världen som vi andra gör. De gjorde ett IQ test på honom när han skulle börja skolan. Hans mamma berättade att hans IQ var på 195. Vilket gör honom till ett supergeni som det kallas.
– Fick han det?
– Han säger det, men läs boken och berätta vad den säger till dig. Ibland så får man läsa den flera gånger. Ibland så ändrar sig det som man ska finna. Men läs boken så kanske du förstår honom bättre.
– Tack, hans bror Tomi. Vad kan han få för sig. Michaels mormor oroade sig för att han kanske kommer hit och ska hämnas.
– Om han tillhör Yakuzan och han är högt uppsatt där. Vad som helst, om jag skulle gissa så kanske han skickar en lönnmördare.
– Förlåt?
– Yakuzan har lönnmördare, precis som alla sådana organisationer. De är skickliga, väldigt skickliga. Så om han är högt uppsatt i en av de organisationerna så är det, det troligaste som han gör.
Lin reser sig och Vesna gör detsamma, de går utifrån kontoret och Vesna går fram till träplattorna och hon sätter sig på huk och hon känner på spetsarna. Lin ler när hon ser på honom.
– Galningar.
– Haha, ja kanske det. Men du som polis måste väl träna självförsvar?
– Ja, jag har tränat Krav Maga och Aikido sen jag var sju år. Men vi hade inte spik plattor när vi tränade. Eller tränar.
– De fem elementen är modern till alla självförsvar, det var munkar i bergen i Kina, det som idag är Tibet som uppfann det. Vägen till harmoni, går genom smärta och ödmjukhet. De lär en smärta och ödmjukhet, de visar vägen till harmoni. Som sagt läs boken.
– Det ska jag göra, jag tackar för din tid.
– Ingen fara, Michael är som jag sa, som den son som jag aldrig fick.
– Kan han få för sig att hämnas?
– Nej, hämnd ligger inte för honom. Eller det har inte legat för honom förr. Den vise säger, om du är ute efter hämnd. Så gräv två gravar, det betyder att hämnd bara leder till din egen död med.
Vesna ser på honom och hon lämnar lokalen och går till sin bil. Lin ser på henne, när hon kör i väg så går han till sitt kontor. Han går fram till en dold lucka i golvet och han öppnar den. Han tar fram fem småflaskor med en klar vätska i. Han stoppar dem i fickan. Han tar fram sin telefon och han textar min mormor…
Min mormor ser Lin komma gående, han stannar framför henne och de kramar varandra mjukt.
– Lin.
– Rita.
Han tar fram de småflaskorna och han räcker dem till Rita.
– Ge Michael innehållet i dessa, du är sjuksköterska. Du kan ge honom dem, en flaska var tredje timme.
– Vad är det för något?
– Något som kommer att rädda hans liv Rita, lita på mig. Det kommer att rädda livet på honom och skynda på läkningen.
– En flaska var tredje timme?
– Ja, han kommer att sova i minst tjugofyra timmar efter att du sprutat in den första flaskan.
– Tack Lin.
– Jag älskar honom lika mycket som du gör. Polisen kom till mig, hon talade om Tomi. Har du kontakt med henne?
– Givetvis, hon har haft koll på Yakuzan genom Tomi. De var inte glada över det som Michael gjorde. De skickade ingen efter honom för att de fick ett krig på halsen. Ett krig som drog ut på tiden, i det kriget så visade Tomi framfötterna och steg snabbt i graderna. Han var fullständigt hänsynslös, nu är han arvtagaren till Oyabunen för den klan som han tillhör. Så han har en hel del makt, han älskar tydligen Michael för att han skyddade honom mot deras far. Men han visade det aldrig för han inte visste hur han skulle göra. Jag meddelade henne vad som hänt. Hon älskar också Michael, för han skyddade henne med mot hennes make. Men hon visste inte i heller hur hon skulle visa det i den dysfunktionella miljö som de levde i. När Michael reste så insåg hon vad hon missat så att säga. Så hon berättade för Tomi, han i sin tur kommer att vidta åtgärder.
Lin ser på henne och han bugar sig lätt, min mormor svarar på den.
– Var tredje timme?
– Ja…
Albert ser på Vesna, han lyssnar på henne. På vad hon kommit fram till på ett dygn, ett dygn som de var lediga.
– Vi var lediga igår.
– Det var antingen detta eller åka hem till min mor och får reda på vilken besvikelse jag är som inte gift mig och skaffat två barn med ett tredje på väg.
– Du är bara trettio.
– Ha, för min mamma så är jag halvvägs till pensionen och snart så torkar jag igen som hon så vackert säger. Min mamma är väldigt mycket Balkan när det kommer till hennes barn, i allt annat så är hon väldigt mycket Svensson. Men inte när det kommer till hennes familj och i synnerhet sina barn. Vi ska träffa Robert sen.
– Varför?
– För att han har viss koll på svartklubbarna i stan.
– Där ser man och det har inte Simon?
– Jodå men han hade inte tid att träffa mig. Det hade Robert.
– Och Michael?
– Är en gåta, ju mer man får reda på om honom. Desto större blir gåtan om honom.
– Så ett mysterium?
– Ja, verkligen.
– Så han rymde från Japan genom att lura Yakuzan?
– Ja.
– Där ser man…
Tomi ser på kvinnan framför sig, de sitter vid ett bord och dricker te. Han i en väldigt fin kostym, hon i kläder som säger att hon arbetar som en högre sekreterare på ett stort företag.
– Du ska resa till Sverige, där ska du leta reda på min bror och du ska skydda honom mot de attacker som kan komma mot honom. Du ska även ta reda på vem som ligger bakom attacken på honom.
– Har du en bror?
– Ja en halvbror. Han räddade mitt liv och förstånd mer än en gång när vi växte upp
– Och han är västerlänning?
– Ja, jag är halvblod. Men jag ärvde mitt utseende av min mor. Det enda jag fick av min far, var mina ögon och näsan.
– Där ser man, så jag ska resa till Sverige och en stad som heter Malmö?
– Ja, all info kommer att skickas till dig när vi bryter upp. Då åker direkt till Narita och flyger till Köpenhamn, därifrån reser du med tåg till Malmö.
Kvinnan ser på Tomi, hon heter Yumio. Hon är dotter till en Geisha på ett av Tomis glädjehus. Kvinnan dog och Tomi fick flickan på halsen.
Han satte henne i sin bil och han körde henne till den plats där han och Michael fick sin andra träning i De fem elementen.
Det är en speciell plats, där man lär sig speciella saker. Hon var åtta år när hon kom dit. Nu är hon arton, det har gått tio år. Hon är Tomis favoritlönnmördare. De ligger inte med varandra, det skulle förstöra deras speciella relation.
Hon reser sig och bugar sig mot Tomi och han svarar på den. Hon går i väg och det plingar till i hennes telefon…
Min mormor sprutar in innehållet från den fjärde flaskan i min skinka. Hon har stuckit mig på fyra olika platser. Hon kommer att sticka mig på två platser till, hon ser på min kropp. På hur blåmärkena bleknar, på hur svullnaderna försvinner.
Det som skulle tagit veckor att försvinna. Försvinner på timmar, hon som sagt undrar vad fan som finns i de flaskorna och hur Lin fått tag på dem. Samtidigt så bryr hon sig inte. Jag tillfrisknar, det är det enda som betyder något…
Oleg ser på de fyra männen, de ser på honom.
– Vi kastade honom i vattnet, han sjönk som en sten. Vi gick tillbaka till bilen.
– Men ni väntade inte?
– Nej, han var bunden till händer och fötter. Han var misshandlad till oigenkännlighet. Han kan inte ha simmat intill land själv.
– Nej, en man som bor i en av huddorna där räddade honom. De körde honom till sjukhuset, de opererade honom. Nu ligger han på uppvaket och förväntas överleva. Vi kommer inte åt honom där på sjukhuset. Polisen har satt bevakning på honom. De är inblandade nu, vi behöver inget bråk med dem. De slår ner på oss ryssar hårdare någonsin förut. Så vi ska låta honom vara tills de tröttnar på att bevaka honom. Hans tatueringar är tydligen gjorda av Yakuzan, så innan vi vet om hans relation med dem så ska vi verkligen inte ge oss på honom. Han är tydligen mästare i ett självförsvar som heter De fem elementen och han är det geni. Han har högre IQ än de flesta andra.
Olegs livvakter ser på honom.
– Så vi ska låta honom vara?
– Ja för nu, vi ska bevaka honom. Hålla koll på vem som besöker honom på sjukhuset, ta reda på mer om honom.
– Ok chefen…
Vesna och Albert ser på Vesnas bror Robert. Han arbetar på ett bankkontor och de träffas på hans lunch. Han ser på dem och han tar en tugga av maten för att så ett par sekunder på sig att tänka efter.
– Det är inte dina landsmäns affärer vi är ute efter Robert, det är deras konkurrenters.
– Vad fan menar du med mina landsmän.
– Du blir alltid prillig när du talar om dem, du börjar bryta lite på sådan konstig malmöitisktjuggedialekt. E du mannen osv. Vi vill veta var ryssarna har sina klubbar. Varken mer eller mindre.
– De är väl dina landsmän med syrran.
– Nej, för du förstår. Jag ser mig som svensk, jag är född i Sverige, våra föräldrar är födda i Sverige. Mitt arv från Balkan är sommarsemestrar vid Adriatiska havet och hemspråksundervisningen. Varken mer eller mindre Robert, du och Simon har tagit till er det mer än jag. Möts Sverige och Kroatien i idrott så håller jag på Sverige, Robert. Det är skillnaden på er och mig. Jag har inga rötter till ett land som inte är mitt. Sverige är mitt hemland, så nej Robert. De är inte mina landsmän, så sluta leka viktig och berätta vad du vet om ryssarna annars så får jag kanske för mig att berätta för din fru vad du och dina vänner tittar på när ni säger att ni ska se på fotboll.
Robert stirrar på henne, sen börjar han att berätta om vad han vet…
Lin har svårt att fokusera på träningen i lokalen, han läser meddelandet från min mormor. Hon meddelar att medicinen eller vad det är fungerar. Lin ler lite, att det skulle fungera betvivlar han inte.
De flaskorna ger man till den kinesiske ledaren om han skulle bli förgiftad, skjuten eller något annat när hans liv är hotat.
Lin har fler sådana flaskor. Skulle de få reda på var han är så kommer han att behöva använda dem på sig själv. Men han har förändrat sitt ansikte, han är äldre och han är en anonym person i ett hav av andra anonyma personer…
– Vad tittar de på?
– Förlåt?
– Din bror och hans kompisar?
– Porr, de tittar på porr som finniga tonåringar. Så säger de att de ska se fotboll, det gör de säkert också. Men de tittar på porr med och Roberts fru uppskattar inte det alls. Tvärtom så skulle hon faktiskt att överväga att sparka ut honom. Han har inte insett det.
– Men det har du?
– Ja för hon har sagt det åt mig. Du förstår hennes syster lurades in i den världen när hon var yngre. Hon blev knarkare och dog av en överdosheroin. Då var hon långt förbi att spela in porrfilmer, då sög hon av torskar på industrigatan eller på värre platser.
– Aj fan.
– Ja det kan man säga. Så hur gör vi, vem ska vi fokusera på?
– Jag vet inte, men vi ska kanske höra med någon av våra informatörer. Eller någon av kollegorna på organiserad brottslighet. Jag har en gammal radiobils kompis som arbetar där.
– Det låter som en idé, kontakta honom och hör om han vill prata med oss Albert.
Han tar fram sin telefon och han ringer sin vän…
Yumio går ombord på planet, hon har läst på sig och hon har lagt allt på minnet. Hon sätter sig i första klass och hon lutar sig tillbaka i sätet, hon sparkar av sig skorna och drar upp benen under sig. Hon sluter ögonen och somnar innan planet ens lättat…
Albert och Vesna ser på Alberts kompis från när de arbetade som vanliga poliser.
– Det var inte igår Albert.
– Nej, Hans det var det inte.
– Vad kan jag hjälpa er med?
Albert berättar en sammanfattning och när han är klar så ser Hans på honom.
– Det finns tre olika löjtnanter här i stan, varav två har åkt hem. Efter Putin och Ukraina så har vi extra ögon på dem, så de kan inte göra så mycket i det dolda längre. Men detta har vi missat, den ende som är kvar i stan är Oleg Komarov, han är löjtnant i De vita liljorna, de är baserade i Moskva. De sysslar med allt som ni kan tänka er. Men här i Malmö så är det amfetamin, horor, lönnmord och spelverksamhet. För ett par dagar sedan så lämnade två andra löjtnanter, Ivan Fjodorov och Vasilij Kasatonov. Ivan tillhör ett gäng som har sin bas i S:t Petersburg och Vasilijs chef är baserad i Moskva. Vi har även haft ett par oligarker här. De sålde ett läkemedelsföretag till ett konsortium som heter Merlin Inc. Det har sitt huvudkvarter i London, det är fullt lagligt. De ekonomiskt kunniga som vi talat med säger att försäljningen handlar om att ryssarna inte är trovärdiga längre och att läkemedelsföretaget har ett par spännande patent. De tre Bratva medlemmarna stod säkert för säkerheten och att deras bossar har ekonomiska intressen i läkemedelsföretaget. Eftersom de andra två har lämnat och det bara är Oleg kvar så finns det bara honom kvar att ta på pulsen. Han har tre spelklubbar i stan, en i Västra hamnen. Dit kommer bara ”finare” spelare, en vid Slussplan och den siste ligger vid Sofielund inne i gyttret där. Det är där de lurar små spelarna, Oleg har sitt kontor där i den lokalen. Han är sällan på de andra två klubbarna. De är inte lika ”lönsamma” som den är. Som sagt de slår klorna i de som sen smugglarna in droger, kvinnor eller vapen från Baltstaterna. Mest från Tallinn faktiskt.
– Jo vi vet, så klubben på Sofielund.
– Ja, men var jävligt försiktiga. De drar sig inte för att skada poliser, de är inte rädda för poliser i heller. De är inte rädda för något, vi är alltid extra försiktiga runt dem. De har ett koppel av högt betalda advokater. Som bara älskar att göra livet surt får oss poliser.
– Vi ska vara försiktiga.
– Bra för annars så riskerar ni att bli allvarligt skadade. För som sagt de skyr inga medel…
Min mormor sprutar in den femte flaskan i mig, hon lämnar inte min sida och personalen ser till så att hon får mat att äta och kaffe att dricka.
Hon kastar sprutan i en gul plastbehållare som är avsedd för ändamålet. Hon har en flaska kvar att spruta in i mig…
Albert och Vesna stämplar ut och går till sina bilar och de säger hej då och de kör hem till sitt. Albert till sin familj och Vesna till sin lägenhet. Hon parkerar på gatan och hon går fram till trapphuset och hon slår in koden och går in i trapphuset.
Hon bor i en bostadsrätt vid Kronprinsen. Hon köpte lägenheten för två år sedan, hon hade sparat ihop till kontantinsatsen och slog till. Det är en trerumslägenhet på 85 kvadratmeter. Hennes mor hade ifrågasatt varför hon köpte en så stor lägenhet när hon var själv och varför en med så stort renoveringsbehov osv.
Hon hade tagit hjälp av sin far med målningen och andra lättare renoveringar. Sen hade hon skamlöst utnyttjat sina bröders kontakter till det mer avancerade. Lägenheten är precis som hon vill ha den.
Stort vardagsrum och ett stort sovrum, det andra rummet som är ett arbetsrum är mindre. Köket är tillräckligt stort för ett bord med sexstolar till. Hon klär av sig ytterkläderna och tar av sig skorna och går till köket och börjar laga middag direkt…
Albert sitter i soffan med sin sambo och de ser på en serie på en av streamingtjänsterna. Han tar en klunk av kaffet och han är inte fokuserad på serien.
Hans fokus ligger på presentationen i morgon för de andra i gruppen. De ska ge sig på ryska maffian. Eller en del av den. Det kräver sin planering…
Vesna sitter i sin soffa hon med och hon ser också på en serie på en av streamingtjänsterna. Hon reser sig och går till hallen och tar boken som ligger där, hon öppnar den och läser första raden.
– Vägen till harmoni, går genom smärta och ödmjukhet. Hur lång den vägen blir beror på din förmåga att hantera smärtan och lära dig ödmjukhet.
Sen fortsätter hon att läsa…
Min mormor hör mig kämpa med luften, hon reser sig och hon trycker på larm knappen och sen drar hon ut slangen och hon ser mig kämpa med luften och hon ser på min ljusblåa ögon som stirrar på henne och hon hör mig dra djupa andetag.
Ett efter ett, det kommer två sköterskor gående snabbt fram till sängen och min mormor håller sin hand på min panna och jag fokuserar på hennes ögon. Jag hör hennes röst viskande säga.
– Du lever Michael, du lever…
Yumio ser på hotellet som hon är inbokad på, hon rullar sin väska efter sig och hon går in. Hon går fram till disken. Hon ser väldigt ung ut men hon talar väldigt vuxet och hennes engelska är prickfri. Det finns inte den minsta antydan till brytning.
Hon får nyckeln när de är klara med alla formaliteter. Hon rullar väskan efter sig till hissen och hon trycker på knappen och hissdörrarna öppnar sig. Hon går in i den och trycker på femman. Hissdörren stängs och sen börjar hissen röra på sig.
Den stannar och hissdörren öppnar sig. hon går ut och går till höger. Hon kommer fram till sitt rum och hon sticker nyckelkortet i dörren och öppnar den och går in i rummet.
Hon går fram till sängen och hon lägger väskan på den och öppnar den. Hon packar upp sina kläder, sen öppnar hon den dolda panelen i väskan och ser på vapnen. Hon ler lite…
Jag ser på min mormor, jourhavande läkaren ser på mig. På min nästan läkta kropp och sen på journalen och han kliar sig i nacken.
– Du kommer att få komma till en vanlig avdelning så fort vi får ett ledigt rum.
– Tack, du ser lite förvånad ut.
– Ja, om detta stämmer så ska du inte vakna som nu och vara så smärtfri och talbar. Du ska må betydligt sämre.
– Jag klagar inte.
– Nej det förstår jag, jag har beställt röntgen av dig.
– Jaha, ja det blir väl bäst.
– Ja, så får vi se vad den säger.
– Javisst.
Han ser på mig igen och sen på journalen, han nickar åt min mormor och hon svarar på den. De andra två sköterskorna går också i väg. Min mormor ser på mig och jag möter hennes blick.
– Vad är det som händer mormor?
– Inte här, inte nu.
Jag ser på henne och undrar vad hon menar med det…
Vesna lägger ner boken, hon ser på klockan. Hon reser sig och stänger av tv apparaten och hon går in på toaletten.
Hon gör sig klar för att gå och lägga sig, när hon är klar så går hon till sovrummet och lägger sig. Hon sluter ögonen och texten hon läst snurrar runt i hennes huvud…
Läkarna som opererade mig ser på bilderna före och efter jag vaknade upp. De skakar på sina huvuden och de fattar inte vad som händer. Alla mina benbrott är läkta, de interna blödningarna är som bortblåsta. De ser på mig igen.
– Du är fullt frisk.
– Ni låter förvånade.
De ser på mig, sen på varandra igen.
– Detta var dina röntgenbilder när de kom in med dig, dessa var när vi var klara med dig och dessa är ifrån i morse.
De visar mig bilderna och jag slickar mig om läpparna. Jag lyckades få mormor att åka hem och byta om innan så hon är inte här.
– Jag förstår vad ni menar, det verkar helt otroligt.
– Det är mer än otroligt, det är ett medicinskt mirakel. Varken mer eller mindre. Vi kan inte förklara det på något annat vis. Du är för frisk för att stanna kvar här, men vi vill att du stannar över dagen så att det inte händer något konstigt med dig.
– Givetvis.
– Bra.
De lämnar rummet och jag ser på dörren när den stängs och jag sätter mig på kanten av sängen och jag ställer mig upp och går fram till fönstret och jag tittar ut.
Jag minns misshandeln, tortyren. Jag minns att de kastade mig i vattnet, men jag minns inte hur jag kom dit.
Jag minns inte hur länge de torterade mig, om det var i ett par timmar eller dagar. Jag har inte en blekaste aning. Men nu står jag här och är fullt frisk…
Min mormor knackar på dörren och hon kommer in, hon ser mig stå vid fönstret och jag vrider på huvudet och jag ser på min mormor och jag ler.
– Hej mormor.
– Hej Michael.
– Vad gjorde du med mig?
Hon ser på mig, hon ser mot dörren och sen säger hon.
– Lin kontaktade mig, han sa att han hade något som skulle hjälpa dig.
– Där ser man, vad var det?
– Jag har inte en aning, men det hjälpte.
– Ja, läkarna kallar det för ett medicinskt under. Det skulle inte förvåna mig, ett kinesiskt sådant.
– Vad menar du?
– Att Lin fått tag på det i Kina.
– Jaha, men det hjälpte.
– Ja, det hjälpte. Jag känner mig piggare än vad jag gjorde innan de försökte döda mig.
– Varför Michael, försökte de det?
Jag ser på min mormor och sen berättar jag allt som hänt för henne. När jag är klar så sitter hon på min säng och jag lutar mig mot väggen.
– Hur fan hamnade du i den soppan?
Jag ser på min mormor och ler lite.
– Pengarna och kicken. Jag behövde kicken.
– Du och ditt förbannade kickbehov.
– Jag kan inte hjälpa det mormor, verkligen inte.
Hon ser på mig och jag möter hennes blick.
– Nej jag vet, men nästa gång så gör du något annat.
– Ja mormor.
– Bra, du får för fan inte skrämma mig så mer.
– Nej mormor, det var inget jag planerat. Jag hoppade av, jag betalade honom femtiotusen för att han skulle låta mig vara. Han ändrade sig.
– Vad kommer du att göra nu?
– Jag? ingenting. Läget har inte ändrats, jag kan inte ge mig på dem. De är för många och för eller senare så hittar de dig. Det kan jag inte tillåta, att de gör dig illa.
– Polisen är inblandade, en trevlig kvinnlig polis kom hem till mig. Hon berättade vad som hänt, sen körde hon mig hit efter att vi talats vid.
– Där ser man, vad talade ni om då?
– Dig, hon ställde frågor om dig.
– Och du svarade?
– Vad som hände, att din mor dog och du flyttade till Japan. Ja det som hänt. Jag skickade henne till Lin.
Jag ser på min mormor och sen kom han hit med flaskor som botar mig snabbare än något annat…
Vesna och Albert är färdiga med genomgången av deras nya spaningsobjekt och deras nya operation. Vesnas telefon ringer och hon ser på numret och hon svarar.
– Ja?
– Hej det är Rita, Michaels mormor.
– Hej, vad har du på hjärtat?
– Michael är vaken.
– Förlåt?
– Ja vi är lika ställda allihop, men han är vaken och pigg.
– Pigg?
– Ja pigg. Läkarna kallar det för ett medicinskt under.
– Så han kan ta emot besök?
– Ja, det ska gå bra.
– Då kommer vi strax.
– Det blir bra.
De lägger på och Vesna ser på Albert.
– Han är vaken.
– Vem?
– Michael, han som är anledningen till denna operation.
– Hur fan kan han vara vaken?
– Ingen vet, de kallar det för ett medicinsktunder.
– Du får ta intervjun med honom själv, det finns fortfarande en del att reda ut här.
– Ja visst Albert. Jag löser det…

Kapitel 4.
Det knackar på dörren och jag ser på min mormor och sen öppnas dörren och en väldigt vacker kvinna kommer in i rummet. Det måste vara polisen som min mormor talade om. Hon är för fan helt otrolig, hon försöker para ihop oss.
Jag ser på min mormor och jag ser glimten i hennes ögon. Jag stönar tyst och den vackra kvinnan kommer fram till oss, hon sträcker fram sin hand och hon säger.
– Hej mitt namn är Vesna och jag arbetar hos polisen. På den avdelning som blev kontaktade när de hittade dig i småbåtshamnen. Kan du berätta vad som hände.
– Javisst.
Jag berättar det som hände, när jag är klar så ser Vesna på mig. Min mormor ser också på mig.
– Så du tror att de dödade dem på restaurangen?
– Jag vet inte vad som hände där, jag tackade för mig och lämnade restaurangen innan något hände.
– Varför ringde du inte polisen?
– Är inte det en rätt naiv fråga? Nu sket det sig ändå, men japanerna hade mördat mig på plats. Det kan de fortfarande göra, förvisso så tror jag inte att organisationen är enbart japansk. Men det är en annan sak, de som stoppade ryssarna var japaner. Inga som jag sett innan.
– Vet du var ryssarna tog dig?
– En lagerbyggnad i Fosie, med krokar i taket. De hängde upp mig som en slaktad gris. Sen slog de mig tills jag tappade all förmåga om tid och rum. Jag vaknade till när de kastade mig i det kalla vattnet. Jag var beredd på att drunkna. Jag får åka förbi med en tårta till honom som räddade mig. Frågan är vad de gör nu?
– Ryssarna?
– Ja, de lär snart få reda på att jag lever och har hälsan om de inte redan vet det. Men de kommer inte göra något så länge ni visar er intresserade av mig. Oleg är ingen idiot.
– Det är inte du i heller har jag förstått.
– Mormor.
– Det är inget att skämmas för Michael.
– Nej jag skäms inte för det. Men människor har en tendens att agera på ett visst vis när de får reda på det.
– Hur då?
– Som om jag vore en alien.
– Fann du sinnesro förresten?
Jag ser på Vesna, på hennes långa raka svarta hår som är uppsatt i en enkel hästsvans, den långa halsen, den raka näsan, de sydländskadragen. De galet gröna ögonen. Hennes rätt så fylliga bröst. Jag ler lite.
– Jo jag fann sinnesro, du förstår jag får försöka finna den varje dag. Ibland så lyckas jag, ibland så gör jag det inte. Men jag störs inte lika mycket av det idag som jag gjorde innan, när jag inte finner den. Det låter som om du läst i boken.
– Ja, Lin gav mig den.
– Där ser man och vad söker du?
– Jag vet inte.
– Det kommer försök inte tvinga fram det, det är bara att fortsätta läsa i boken.
– Tror du på den vise?
– Hm, det är en komplex fråga. Nej jag tror inte att den Vise varit en faktiskt fysisk person, jag tror inte att jag kommer att gå på gröna ängar och ha filosofiska samtal med honom. Samtidigt som det som tillskrivs den vise är den samlade kunskapen av de som gått före oss andra som de delat med sig av till oss kommande generationer är den vise för mig. Så utifrån det perspektivet så tror jag på den vise. Jag tror att deras samlade visdom är det som får mig att känna sinnesro för det mesta. Jag tror att det är samma visdom som gör att jag inte gör det.
– Kommer du att ge dig efter dem?
Jag ser på henne och sen på min mormor, sen tillbaka på henne.
– Ni två har mycket högre tankar om mina förmågor än vad jag har. Nej jag kommer inte ge mig ut på en vendetta.
– Och din bror?
– Förlåt? min bror Tomi?
– Ja, han är en hög Yakuzaboss.
– Säger vem?
– Din mormor.
Jag ser på henne och jag ser in i hennes ögon.
– Har du kontakt med Yoko.
– Ja det är väl självklart. Hon var din mor tio år.
– Förlåt?
– Hon älskar dig Michael, för vad du gjorde för henne och för Tomi. Han älskar dig också.
Jag ser på henne, jag slickar mig om läpparna.
– Då hade de ett väldigt konstigt sätt att visa det på.
– Ja kanske det, men Yoko vågade inte visa något på grund av er far.
– Men det vågar hon nu?
– Han bor i USA de skilde sig kort efter att du flytt. Hon och Tomi kastade ut honom. Han blev hemförlovad.
– Så han lever?
– Ja han lever.
– Där ser man, jag trodde att han supit ihjäl sig vid detta laget.
Vesna ser på mig.
– Så illa?
– Värre, han var ett svin utan sprit i kroppen. Med sprit i kroppen, då blev det värre. Mycket värre. Men för att svara på din fråga så har jag inte en aning. Jag har inte haft kontakt med dem på tio år av rädsla för att de skulle hitta mig.
– Yakuzan som du flydde ifrån?
– Ja, det finns en anledning till att jag inte talar med människor om detta. Ni kan fara illa om ni talar om det.
– Vad fick du göra för dem?
Jag ser på Vesna.
– Jag var sexton år och misshandlade människor mot betalning. Om jag inte gjorde det så hotade de med att döda min familj. Oavsett vad jag tycker om min far så vill jag inte att han ska dö. Inte Tomi eller Yoko i heller. Jag gjorde det i två år innan jag lurade dem och stack.
– Hur lurade du dem?
– Jag underspelade mina chanser i en match, jag spelade på mig själv och vann. De förlorade en stor summa pengar, jag vann tillräckligt för att ta mig hem. Det var bara en tidsfråga innan jag dödat någon, innan de tvingat mig att slåss med svärd. En annan sak som skrämde mig var att jag kom att gilla det. Jag gillade kicken som matcherna gav mig, du förstår jag har ett behov att få en kick emellanåt. När jag var yngre så jagade jag kickar flera gånger om dagen. Sen fann jag sinnesro av träningen, då blev det mer sällan som behovet uppstod. När jag slogs så fick jag en kick av att vinna, sen bara av att slåss. Det skrämde skiten ur mig så jag avslutade mina studier, slogs i den sista matchen och sen rymde jag hit. Sökte in på skolan, kom in. Flyttade till en egen lägenhet. Jag fick en gymnasieutbildning och arbete direkt. Jag bor där jag bor för att jag är anonym där, jag bor där för att ingen förväntar sig att en vit kille ska bo där. Jag har min fars efternamn för att de inte ska kunna spåra min mormor för enkelt. Så nej jag kommer inte ge mig på dem.
– Hade du kunnat?
Jag ser på henne och säger.
– Inte utan att jag dött, eller att de fått reda på om mormor och dödat henne. Så ja jag hade kunnat men inte utan fruktansvärda konsekvenser. Jag är inte beredd att ta de konsekvenserna så jag kommer inte ge mig på dem.
– Så du vill inte göra en anmälan i heller.
– Nej.
Min mormor öppnar munnen och jag lyfter min hand och säger.
– Gör jag det så blir allt väldigt offentligt, så nej. Jag förstår att du blir besviken, men jag gör inte det för då förklarar jag krig mot dem och det kan jag inte vinna så jag får tyvärr säga nej.
– Vi ska börja spana på honom och hans verksamhet.
– Se upp, de är skoningslösa.
– Det är mitt och mina kollegors arbete. Efter vad de gjorde med dig så blev vi inkopplade. Nu så måste vi löpa linan ut.
– Måste?
– Ja faktiskt, så måste vi det. Det är vårt arbete och det hade blivit lättare om du gjort en anmälan.
– Jag har inga bevis.
– Men jag har.
– Förlåt?
– Jag har en videoinspelning när de kommer och hämtar dig. Vi har vittnesmålet från honom som räddade dig. Han sticker ut hakan och vågar berätta vad han såg.
Jag ser på henne.
– Då är han galen, såg han inte vad de gjorde med mig. Vad tror han att de gör med vittnen?
– Han har gjort samma resa som dig, fler gånger än dig så han vet precis hur farliga de personerna är.
Jag ser på henne och jag slickar mig om läpparna. Sen säger jag.
– Som sagt en galning.
De två kvinnorna ser på mig, ingen av oss säger något mer…
Samtidigt inne i ett av de tre casinona så står Yumio och ser på vakterna, på de som spelar och den andra personalen. Hon tar fram sin pistol och börjar skjuta, pistolen har ljuddämpare.
Därför så reagerar inte vakterna först och när de gör det så är det redan för sent. Trettiosekunder efter första träffen så sätter Yumio tillbaka sin pistol i hölstret och hon sätter handen på ett av sina två svärd av Wakizashi storlek.
Lokalen töms snabbare än fort, det ligger pengar och marker överallt på borden. Yumio bryr sig inte om dem, hon går fram till den första vakten och sen sätter hon i gång…
Oleg sitter tillbakalutad i sin stol, han känner de varma läpparna av kvinnan som sitter mellan hans ben och suger av honom. Hon är väldigt bra på att suga kuk. Hon är topp tre av alla de kvinnor som han låtit suga hans mandom.
Oleg är gift, men hans fru är hemma i Moskva med barnen. En pojke och en flicka, han ligger inte med andra kvinnor. Men avsugningar, avsugningar räknas inte. Det är likställt med att onanera i Olegs värld.
En skönare variant av onani, han känner utlösningen närma sig och han greppar kvinnan om nacken. Det är signalen för henne.
Hon förbereder sig på att ta emot hans sats. Hans penis spänns och sen kommer han med ett högt stönande och han tömmer sig i hennes mun och hon sväljer. När han kommit klart så slickar hon rent och tar en våtservett och torkar av hans penis.
Hon reser sig och lämnar honom sittande där. Han reser sig och drar upp byxorna och knäpper dem. Det knackar på dörren och han ropar kom in. Dörren öppnas och en av de fyra som torterade mig kommer in på hans kontor.
– Chefen.
– Ja?
– Någon har slagit till mot klubben i hamnen, det är ett blodbad. Polisen är där och Gregor är död.
Oleg ser på honom.
– Förlåt vad sa du?
– En ung kvinna anstiftade ett blodbad på kasinot i hamnen. Hon gick in där för tjugo minuter sen och sköt vakterna, hon dödade alla utom Gregor. Honom vingklippte hon bara, sen.
Han tystnar och slickar sig om läpparna och säger.
– Sen slaktade hon honom med ett svärd. Hon är japanska och hon är förbannat skicklig med pistol och svärd.
– Pengarna?
– Hon rörde inte något, hon rörde inte ett skit. Hon kände till kasinot väl, hon visste var den hemliga utgången fanns. När polisen kom dit, vilket var väldigt fort. Så var hon redan försvunnen.
– Jag får se filmen.
– Javisst.
Viktor som mannen heter tar fram sin telefon och spelar upp övervakningsfilmen. Han ser på den, på Yumio. Han ser henne se mot en av kamerorna, han ser på hennes leende. Sen försvinner hon genom den hemliga utgången…
– Ja?
– Kom till Olegs klubb i hamnen.
– Vad har hänt?
– Någon har slaktat Olegs vakter, framför allt en av dem. Det går inte att beskriva vad som hänt med honom. Du måste se det själv.
– Vem är det?
– Vi kan inte avgöra det.
– Förlåt?
– Vi kan inte avgöra det, han är massakrerad. De andra vakterna är skjutna med en precision som imponerar. Men kom hit, Vesna.
– Jag kommer.
Hon lägger på och ser på mig.
– Om jag får lov att ta dig med på en tur följer du med då?
– Det beror på.
– På vadå, Michael.
– Vad det handlar om, Vesna.
– Någon har slagit till mot Olegs klubb i hamnen. Tydligen så är en av vakterna rejält tilltygad.
– Vad har det med mig att göra?
– Kalla det en känsla, Michael.
Jag ser på henne, sen säger jag.
– Visst om du löser det så följer jag med dig dit.
– Tack.
– Ingen fara.
Hon går ut och min mormor ser på mig, jag möter hennes blick.
– Jag trodde inte att vi hade hemligheter för varandra mormor.
– Det är inga hemligheter, jag har bara valt att inte säga något.
Jag ser på henne, hon möter min blick och vi ser på varandra. Vi ser på varandra utan att säga något tills Vesna kommer tillbaka. Hon ser på oss och på vår stirra på varandra tävling. Hon harklar sig och säger.
– Det går bra om din mormor följer med.
– Förlåt?
– Hon är sjuksköterska och väldigt respekterad av personalen här.
– Självklart, någon i den här familjen får ju hjälpa polisen.
– Jag har väl sagt att jag följer med.
– Men du vittnar inte.
– Jag är inte galen mormor.
– Nej men en fegis.
Jag stannar med armen halvvägs in i ärmen på min jacka.
– Förlåt? är det feghet att skydda sin sista levande släkting? Jag dog nästan för att skydda dig. Jag lät dem göra det de gjorde med mig för att skydda dig mormor. Är det en fegis som gör så?
– Nej, en idiot möjligtvis.
– Kan ni fortsätta diskussionen i bilen?
– Givetvis Vesna, jag ber om ursäkt för Michaels burdusa sätt.
– Ingen fara Rita, jag har två äldre bröder.
Jag är nära att ta mig på jackan och be henne fara åt helvete. Jag gör det inte men jag är nära. Vi lämnar mitt rum och går fram mot hissarna…
Min mormor sitter kvar i bilen, vilket jag är tacksam för. Jag sitter på huk och jag ser på mannen som är sönderskuren. Jag känner igen snitten, jag kan också utföra dem. Jag har lärt mig dem på samma plats som förövaren.
De är avsedda som ett hån, eller en markering mot den eller de som ligger bakom anledningen till hämnden.
– För helvete Tomi, vem fan har du skickat?
– Förlåt?
– Hans namn är Gregor, han är en av de som torterade mig. Den som gjort detta är japan eller tränad på en speciell plats i Japan. Snitten är nio till antalet gjorda av svärd som är kanske 40 eller 50 cm långa. De följer inte traditionell japansk design. De är faktiskt mer kinesiska i sitt utförande.
– Hur fan kan du avgöra det?
Jag ser på den av poliserna som sa det. Jag öppnar munnen och ska börja förklara. Jag stänger den igen, sen öppnar jag den igen.
– Det kan jag inte förklara, men jag skulle kunna visa det. Gregor här är före detta FSB agent, en av deras specialister på våta jobb och tortyr. Han är väldigt skicklig på det han gör, eller gjorde. Den som gjorde detta, var här i max tre minuter.
Jag reser mig och jag ser mot dörren och ingången, sen flyttar jag blicken och jag går till den plats där Yumio stod när hon började skjuta. Jag formar mina fingrar till en pistol och sen börjar jag att skjuta.
Jag flyttar min hand som hon gjorde när hon sköt. Jag sätter tillbaka pistolen och går fram till den plats där Gregor ligger.
– Personen dödade alla vakterna förutom Gregor, han blev bara sårad. Sen dödade personen honom med sitt svärd.
– Det var en kvinna.
Jag ser på mannen som sa det. Jag ser på såren och jag sätter mig på huk igen och vänder mig mot Vesna.
– Vill du öppna hans skjorta?
Hon gör som jag säger och jag ser märket.
– För helvete!
Vesna ser på märket, sen på mig.
– Vad är det?
– En varning.
– Förlåt?
– Det är en varning till mig.
– Varför?
– Att jag ska hålla mig borta från detta. Min mormor är ta mig fan synsk.
– Vadå då?
– Det är Tomi som ligger bakom detta, kvinnan som gjorde detta är en av hans lönnmördare. När jag säger lönnmördare så är det precis vad hon är och ni lär aldrig få tag på henne. Vill du att jag vittnar mot Oleg och de andra, säg var jag ska vara och avlägga mitt vittnesmål. Vi måste åka till Lins träningslokal. Jag måste visa er vad ni har emot er, mitt råd är. Poppa popcornen och sätt er och se på. Oleg är död, Oleg och de som torterade mig kommer att dö brutalt. Detta är första varningen, det kommer att eskalera om man säger så.
Jag reser mig och jag börjar gå, Vesna och Albert följer efter mig. Jag hittar den gömda utgången och vi kommer ut på baksidan.
– Hon lämnade den vägen.
– Hur fan visste du om den?
Jag ser på Albert.
– Det verkade logiskt.
Han ser tvivlande på mig.
– Kan du se till så att de som ingår i er grupp följer med till Lins träningslokal?
– Jadå.
– Tack…
Yumio står i duschen och blundar, hon ser vad hon gjorde innanför sina stängda ögon. Aktionen var utförd till perfektion, hon tvålar in sin tatuerade kropp.
Hon ler när hon tänker på de män som hon varit med utanför den krets av män som har liknande tatueringar. Hur de sett på hennes vältränade tatuerade kropp…
– Vi har en del att tala om min vän.
– Ja.
Han ser på mig och jag möter hans blick.
– Du bad mig förklara hur jag kunde veta att svärdet var kinesiskt i sitt utförande framför japanskt. Det är rätt enkelt, hon gjorde snitten i en rörelse. Det kan du bara göra om svärdet är dubbelslipat.
Jag exploderar i rörelse och jag markerar snitten mot Lins ansikte. Poliserna ser på mig och sen på Lin. Jag backar och jag utför snitten långsammare så att de ser hur det korta svärdet rör sig och utför de nio snitten.
När jag är klar så utför jag dem igen så att de ser vad jag gör. De följer mina rörelser, när jag är klar så backar jag.
– Med ett svärd i japansk stil som inte är dubbelslipat så hade det sett ut så här.
Jag exploderar i rörelse igen, jag rör mig snabbt. Jag backar när jag är klar och sen visar jag långsamt igen. När jag är klar så ser jag på honom som ifrågasatte hur jag visste.
– Snitten blir olika djupa och om man får säga så, inte lika vackra som när man gör dem i en rörelse. Hon är väldigt skicklig med svärdet, hon är lika skicklig med alla vapen ni kan tänka er. Hon är ett dödligt vapen, hon behöver inte pistolerna, svärden, knivarna eller något annat sina vapen i sin arsenal. Hon är ett vapen. Hela hon är ett vapen, mitt råd är att om ni skulle hamna mellan henne och hennes mål. Så springer ni åt andra hållet. Det kommer jag att göra.
– Överdriver du inte nu?
Jag ser på honom som säger det.
– Ni får lära er självförsvar, några av er kanske till och med tränar det på er fritid? Hur många av er gör det?
Jag ser dem räcka upp händerna alla sex.
– Där ser man.
Jag räcker mitt svärd till Lin.
– Ställ er upp, ni sex mot mig. rör ni vid mig så bjuder jag er alla på lunch.
– Och om vi inte gör det?
– Så kanske ni lyssnar på mig när jag säger att hon kommer att göra slarvsylta av er om ni kommer mellan henne och hennes mål. Ska vi dansa?
De ser på mig, jag ser bara på Vesna. Hon tar av sig skorna och sätter upp håret, de andra ser på henne och de gör sig redo de med.
– Jag har precis blivit opererad så är jag lite slö, så får du ursäkta mästare.
– Ja Michael.
Min mormor sitter på en stol och hon ser mig le. De sex poliserna ser på mig, de gör sig redo och hon hör Lin ropa.
– Kör!
Sen ser hon mig börja röra mig, tjugo sekunder senare så ligger det sex poliser och stönar på golvet. Min mormors ögon spärras upp, sen förblir de uppspärrade. Jag ser på de sex poliserna, jag höll inte igen. Inte mot någon av dem.
– Som jag sa, mitt råd är att ni springer åt andra hållet för det kommer jag att göra. Nu skulle jag vilja åka tillbaka till sjukhuset…
Vesna ser på de andra fem och de ser på henne. Hon tar en liten klunk av kaffet, hon är fortfarande öm efter träffarna som jag fick in. De är alla ömma efter träffarna som jag fick in på dem. De ser på Ipadsen som ligger på bordet, de ser på bilderna från teknikerna.
De ser på Gregors massakrerade ansikte. Vesna tog mitt vittnesmål på sjukhuset. Jag berättade allt, när jag var klar så lämnade Vesna sjukhuset. Nu sitter hon här tillsammans med de andra. De är alla lätt stukade och deras ego har fått en törn.
– Var fan lär man sig sådant?
Vesna ser på Erik, det är han som ifrågasatte mina uttalanden.
– I den lokalen som vi var i innan idag, sen tio år i Japan i en liknande lokal. Du tillbringar all din fritid där och tränar från det du är fem år.
– Det är fan inte mänskligt, Vesna.
– Utsatthet och mobbing kan vara starka drivkrafter.
De ser på henne.
– Du ska kanske berätta vad du fått reda på om honom Vesna.
Vesna ser på Albert och sen börjar hon att berätta det hon vet om mig…
Jag ligger på rygg i sängen med ögonen stängda och jag ser framför mig hur hon gick till väga. Det är som hämtat ur skolboken på den där andra platsen som vi fick åka till.
De som var bäst på det vi gjorde där, jag och Tomi fik åka dit till huset på bergssidan och ta nästa steg i utbildningen. Vi var fjorton år och vi var väldigt villiga elever…
Tomi smuttar på sin drink, han ser på bilderna som Yumio skickat. Ett leende spelar på hans läppar. Ingen ger sig på hans familj, ingen ger sig på hans bror…
Yumio ser på mannen som ser på henne, hon ser liderligheten i hans ögon. Hon har sett den tusentals gånger från äldre män som tänder på yngre kvinnor. Eller i hennes fall tonåring.
Hon reser sig och lämnar restaurangen, hon går ut i kvällen och drar jackan tätare om sig. Det är obehagligt väder…
Jag ser på min telefon och jag trycker på namnet i min kontaktbok. Jag trycker på numret och det börjar ringa. Jag får svar på tredjesignalen.
– Ja?
– Det är Michael.
Det blir tyst på andra sidan.
– Hur är det med dig?
– Bättre, jag var rätt illa däran ett tag men läkarna och en vän räddade livet på mig. Mormor har berättat mor. Jag vill be om ursäkt för mitt uppträdande.
– Du har inget att be om ursäkt för min son. Om någon ska be om ursäkt så är det jag.
Jag blundar och säger.
– Jag är glad att ni kom ifrån far, jag orkade inte med hans behandling av oss mer. Det var därför jag flydde, jag orkade inte mer av hans skit. Jag orkade inte mer av övergreppen på oss. Som han sa, jag var roten till att ni fick ett helvete. Så jag försvann och hoppades på att ni skulle få det bättre. Hade jag stannat så hade jag dödat honom. Det hade kastat ut oss alla i kaos, så jag valde att fly.
– Det var inte ditt fel Michael, min son. Du var ett barn, ni var barn. Jag skulle skyddat er bättre, nu blev det du som skyddade oss. Ett barn som skyddar en vuxen kvinna. Skammen blev för stor så jag visade inte min kärlek för att skammen var för stor, för det vill jag be om ursäkt Michael.
– Ingen ursäkt behövs mor.
– Gör inte min skam större.
Jag samlar mig och ställer om huvudet till att tänka på japanska.
– Jag accepterar din ursäkt mor.
– Tack min son.
– Min bror har skickat en ung kvinna hit, du meddelade honom när min mormor meddelat dig.
– Ja.
– Vem är den unga kvinnan?
– Hon heter Yumio, hon är dotter till en Geisha och en kund. Det blev kalabalik när kunden upptäckte att hon behållit barnet och att hon krävde att han skulle ta sitt ansvar. Han dödade henne och sen försvann han. Din bror tog henne under sina vingar och körde henne till huset på berget. Hon har bott där sedan dess.
– Jag förstår.
– Hon är farlig Michael.
– Jag vet, hon har börjat. Jag har sagt åt polisen att springa åt andra hållet.
– Klokt, hon är iskall. Jag ska inte säga helt utan känslor, men nästan. Hon är intelligent, inte som du men inte långt ifrån. Hon är totalt lojal med Tomi.
– Då vet jag det, han är arvtagaren förstår jag.
– Ja.
– Är det han som hållit vargarna borta?
– Nej faktiskt inte, det blev krig. De fick andra saker att fokusera på, din bror var en duktig soldat som visade sig totalt hänsynslös och han steg i graderna till den plats han har nu. Den klan som du lurade är utplånade, din brors klan utplånade dem.
Jag slickar mig om läpparna, jag är fri! Jag är fri från dem.
– Vid den vise.
– Kanske det Michael.
– Var bor ni?
– Din bror köpte ett hus åt mig utanför Tokyo i ett lugnt område, han själv bor därinne i en vräkigt stor lägenhet.
– Är han gift?
– Bah, givetvis inte. Han har tusen älskarinnor men ingen fru, jag kommer aldrig att bli farmor.
– Jodå mor, en dag så kommer du också att bli farmor.
– Vi får se, den som lever får se.
– Ja, den som lever får se.
Vi avslutade samtalet ett par minuter senare, jag ser på skärmen och jag blinkar bort tårarna som rinner från mina ögon…
Vesna ser på bilderna igen, det känns som om det är tusende gången hon ser på dem. Hon är fortfarande öm i kroppen, hon ser på Albert och han gör lite gymnastiska rörelser han med. Han ser att Vesna ser på honom.
– När kommer åklagaren?
– Om en halvtimme, Albert.
– Så bra, varför ändrade Michael sig angående vittnesmålet?
– Jag vet inte Albert och det stör mig.
– Frågade du inte honom?
– Nej jag kom mig inte för det, sen kom vi till träningslokalen och det som hände där, hände. Det var kusligt, det var förbannat kusligt.
– Ja, det var det, Vesna. Jag har aldrig upplevt något liknande.
– Det har ingen av oss, Albert.
– Nej.
De ser på varandra och de börjar små le. Frågan är om de andra kan göra det?…
Jag öppnar dörren till min lägenhet och jag går in och jag stänger dörren bakom mig. Jag låser den och sätter på säkerhetskedjan. Jag går till mitt sovrum och jag sätter väskan som min mormor packade ner kläder i när hon kom till sjukhuset igår på sängen.
Jag öppnar den och packar upp kläderna, jag lägger underkläderna i min byrå. Jag tar de andra kläderna och jag lägger dem i min garderob. Jag går ut i den lilla hallen och jag stoppar undan väskan i ett av skåpen där.
Jag går in i vardagsrummet och jag går fram till soffan och jag tar bort kuddarna. Jag drar fingret längsmed kanten av fodret och jag drar till. Under det och fjädrarna ligger mina vapen. Pistolerna, knivarna, svärden, strypsnarorna och kaststjärnorna.
Där ligger en svart och en mörkblådräkt med. De fick vi där på huset vid berget, det låter så prosaiskt. Det där huset ligger gömt bakom hundratusentals körsbärsträd, när de blommar så är det vackraste jag sett, när de tappar bladen så är det sorgligaste jag någonsin sett.
Jag tittar på mina vapen som ligger i silikonet, jag sträcker fram min hand och jag tar det längre svärdet. Jag drar det ur skidan och jag ser på den perfekta klingan, på den rakbladsvassa eggen som aldrig kommer att bli dålig.
Jag stoppar tillbaka klingan i skidan och lägger ner den bland de andra vapnen. Jag lägger tillbaka skyddet och ser till så att det fäster i kardborrbandet.
Jag går till min dator, jag tar den och sätter mig i soffan och jag startar den. Jag klickar på en av ikonerna och mitt skrivbord förändras.
Man lär sin inte bara att döda där på berget. Man lär sig andra saker med, saker som en person med ett IQ på 197 lär sig använda och exploatera väldigt snabbt och utveckla. Fyra mindre fönster öppnas och jag ger mig ut på Dark Net.
Och andra sådana platser och jag börjar läsa på mig om ryssarna, Yakuzan osv. jag kommer inte att backa längre. Han ville bråka, då ska jag bråka…

Kapitel 5.
Oleg lyssnar på Viktor, han betraktar honom som nummer två. Det Viktor säger gör honom irriterad.
– Så han har lämnat sjukhuset?
– Ja, fullt frisk med tydligen. Läkarna fattar ingenting, han är kritisk när de opererat honom och mindre än ett dygn senare så är han fullt frisk. Ingen fattar någonting. Samma dag så attackerar en japansk kvinna vår klubb. Med tanke på hans tatueringar.
– Så misstänker du att han är någon annan än han utger sig för att vara?
– Ja, chefen…
Yumio ser på mannen framför henne, de hade fler vakter här. Hon ser på deras kroppar och hon ler lite. Hon går fram den man hon är här för. Hon ser på honom, han stirrar på henne. Hon drar sitt svärd och sen skrider hon till verket…
Det tjuter till i Viktors och Olegs telefoner, de öppnar dem och de ser på kaoset.
– Oh herre jävlar.
Viktors röst är en viskning, de ser vad Yumio gör med Sergej. De ryser till båda två när hon tar hans testiklar med penisen och kör in dem i hans mun. Hon vänder sig mot kameran och pekar på den med ett leende.
Hälsningen är tydlig, hon kommer efter dem. De ser henne lämna lokalen utan stress, hon går ut genom den hemliga utgången…
Min telefon ringer, jag ser på skärmen och svarar.
– Det är Michael.
– Hej, det är Vesna. Hon har slagit till igen.
– Stället vid Slussplan?
– Ja.
– Är det illa?
– Ja, det är illa. Om jag skickar en polisbil, kan du tänka dig att komma hit då?
– Javisst, om du tror att jag tillföra något så visst.
– Tack, Michael. Det kommer en polisbil om ett par minuter.
– Jag går ut direkt.
– Som sagt, tack.
– Ingen fara.
Vi lägger på och jag sätter datorn på bordet, jag trycker på enter knappen och ler…
Jag står på trottoaren och väntar på polisbilen, jag ser den komma och jag går längre ut på trottoaren och vinkar till. Polisbilen stannar och jag öppnar bakdörren och jag sätter mig i polisbilen och jag säger.
– Michael.
– Per.
– Stefan.
– Angenämt.
– Detsamma.
De sätter på blåljusen och kör i väg fort. Jag sväljer och sätter på mig bilbältet. De kör riktigt fort…
Polisbilen stannar och jag spänner loss mig och säger.
– Tack.
– Ingen fara.
Dörren öppnas från utsidan och jag ser på Erik, han ser på mig och nickar. Det finns en viss respekt i hans blick. Jag går ur bilen och jag säger.
– Tack.
– Du kan inte öppna den från insidan.
– Aha, men tack ändå.
– Ingen fara, om du kommer med mig.
– Javisst.
Han går före mig och vi går in i lokalen med Olegs svartklubb, eller casino. Jag ser på kropparna som ligger under vita lakan på golvet.
Jag ser på deras placering och jag vet hur hon gjorde det. Jag går fram till kroppen på golvet och jag ser på den.
– Han heter Sergej, han är före detta Spetznats soldat. Från KGB:s specialstyrka, den heter faktiskt så fortfarande. Han var en av de bästa i den gruppen, det finns kanske ett eller två elitförband som är bättre än dem. Eller de är väl lika bra. Hon leker med dem, hon kryper under skinnet på dem. Den är ett väldigt bra sätt att göra det på.
Jag pekar på penisen med testiklarna som hänger ner på magen på Sergej.
– Han levde när hon gjorde det, han dog av kvävning av sin egen penis. hon skar av nerverna till armarna så att han inte kunde röra dem för att ta bort penisen. Frågan är om han förblödde eller kvävdes först. Hon såg till så att Oleg såg vad som hände.
– Hur menar du?
– Att de kamerorna är kopplade till deras mobiler, de sitter säkert och ser på oss nu.
Jag ser på kameran.
– Jag gick med på att vittna för att ni ska ta in honom innan hon får tag på honom. Du undrade varför jag ändrade mig, det gjorde ni allihop. Det är för att ni ska sy in honom, för hans eget bästa. Han kommer att protestera, det ligger i hans DNA. Så se till att det blir vattentätt, annars så kommer hon att slakta dem allihop och när hon är klar så försvinner hon. Vakterna betyder inget för henne, de som gav sig på mig och Oleg är de enda som betyder något.
– Varför?
Jag ser på den andra kvinnan i gruppen. Hon heter Frida.
– För att min halvbror, den förbannade galningen har musklerna till att dansa med ryssarna. Olegs chef kommer att kasta Oleg till hajarna när han får reda på att min halvbrors klan är ute efter honom.
– Klan?
– Min bror är nummer två i den näststörsta Yakuza klanen i Japan. Skulle deras ledare dö, så är min bror arvtagaren. Då har han tolvtusen lojala Yakuza soldater som lyder hans minsta vink. Olegs chef har kanske som mest ett par hundra soldater. Min brors klan omsätter så mycket pengar varje år, så att siffrorna svindlar även för mig som älskar siffror. Oleg kommer inte att rapportera detta till sin chef, han kommer att försöka lösa det själv. Jag skulle uppskatta det om ni skyddar min mormor. Han kommer att ge sig på mig, han kommer inte att ha något för det men han kommer att göra det. Så se till att frihetsberöva honom fort som fan. Gör ni inte det snabbt så är han död inom tre dagar. Ni får gömma min mormor någonstans i tre dagar, ni ska nog gömma era familjer med. Han har ansikten på er nu.
De ser på mig och sen på varandra och de slickar sig om läpparna…
Min mormor ser på Vesna, hon packar vidare och när hon är klar så lämnar de lägenheten och min mormor ser på Vesna.
– Sa han verkligen så?
– Ja Rita, han sa att jag skulle säga. Ha, ha skyll dig själv.
Min mormor låser dörren och sen går hon in i hissen, hissdörren stängs och min mormor trycker på knappen. Vesna, Frida och Erik står i hissen med henne.
– Så ni är rädda för att de kommer att ge sig på mig.
– Michael är. Han är speciell.
Min mormor ser på Erik.
– Ja, jag vet.
– Vet du varför han gick med på att vittna mot Oleg?
Min mormor ser på honom.
– Nej.
– För att vi ska arrestera honom, för sitter han i häktet så kan inte den galna kvinnan döda honom.
Hissen stannar och de öppnar dörren och går ut, det går till bilen som står utanför porten. De sätter sig i bilen och Erik kör i väg.
– Han vill rädda livet på den man som försöker döda honom.
– Nej, han vill att den unga kvinnan ska sluta döda. Han vill inte att hon ska döda för att skydda honom. Han skiter i Oleg, han skyddar henne. Inte Oleg, han vill inte att någon ska döda för honom. Lärde du dig inget i träningslokalen, ni är poliser, ni var sex personer och han lekte med er. Tror ni inte att han skulle kunna leka med Oleg och alla hans mäns om han velat. Han gjorde det han gjorde mot er utan vapen. Vad tror ni att han kan göra med vapen. Han lät dem göra det de gjorde med honom för att skydda mig, för att han förstod att han skulle förlora mot ryssarna. Nu har han fått reda på att hans bror tog illa upp och han har skickat sin speciella lönnmördare. Vilket innebär att han inte behöver hålla igen längre. Så nej, han skyddar inte Oleg. Han skyddar henne, han vill inte att hon ska döda för honom. Läkarna och säkert de som torterade honom med var både förvånade och imponerande av att han härdade ut deras tortyr. Det var en vanlig lördag hemma hos hans far i Japan. Hans styvmor och halvbror är skyldiga honom mer än sina liv. De är skyldiga honom sitt förstånd. Så nej Erik, han värnar inte om Olegs väl och ve. Han värnar om hennes.
De tre poliserna ser på min mormor…
Jag sitter med min dator i knät, jag ser på skärmen och jag trycker på enter och attacken sätter i gång. Olegs försvar smulas sönder och jag ser på klockan som börjar räkna ner. Det är den tid jag har på mig att genomföra min attack på honom och sen försvinna utan ett spår.
Eller jag kommer att lämna spår efter mig som leder till de andra fyra Bratva klanerna. Det finns fem, tre av dem finns här i Sverige, varav Oleg är den ende av dem som är kvar här. Mina fingrar dansar över tangentbordet och jag ler…
Tomi står bakom sin Oyabun, han i sin tur sitter vid de tios bord. Även om de är elva som sitter där. Men den man som sitter vid kortändan, Kaishon, bossarnas boss i deras värld. Han har ingen klan, alla klaner är hans klan.
Han har inga tillgångar, klanerna betalar för honom. Han har en personlig livvakt på tjugo män, de lever med honom dygnet runt.
De andra tio är de tio största Oyabunerna som finns i Japan från norr till söder och öst till väst. Mötet avslutas och de reser sig och alla bugar sig mot Kaishon.
Han svarar på deras bugningar, sen lämnar han rummet. Sammanträdesrummet finns högst upp i deras skyskrapa, de fem översta våningarna är stängda för Yakuzan, här finns all lyx som man kan tänka sig från en femstjärnigrestaurang till en miniatyr Zen trädgård.
Fri tillgång till förstklassiga geishor osv. Tomi går efter sin Oyabun och de går fram till hissen som leder neråt. En av Kaishons livvakter kommer fram till Tomi.
– Kaishon vill tala med dig.
Tomi ser på mannen och sen på sin Oyabun.
– Tala med honom, jag klarar mig själv därnere.
Därnere är nattklubben, en toppmodern historia. Tomi bugar sig och han följer med livvakten. De går genom korridorer till en anspråkslös dörr, det står fyra vakter utanför den. De nickar åt dem och Tomi svarar på den med respekt.
De ser på honom. På respekten som han visar dem, dörren öppnas och de går in. Tomi ser på de andra livvakterna. Han ser på Kaishon som står på golvet och han ser på en stor tv skärm.
Livvakten påtalar Kaishons uppmärksamhet, han ser på livvakten och sen på Tomi som imponeras av mannens blick. Han har bara träffat en annan person med en liknande blick. Den personen är hans halvbror Michael, han blick är lika intensiv som Kaishons.
Tomi ser på tv skärmen. Han ser att bilden kommer från nattklubben, han ser att kameran är riktad mot Tomis chefsbord. Han ser på männen och kvinnorna som sitter där, de måste precis ha kommit dit för champagnen är inte framdukad.
– Din chef har ambitioner. Tomi.
Tomi säger inget, han känner snarare än ser hur livvakterna sluter upp bakom honom. Skulle de attackera honom så kommer han att svara på attacken, men han kommer inte inleda något. Livvakterna stannar och Tomis ögon fastklistrade på skärmen.
Han ser attacken mot sin chef och vissa av de män som sitter med honom. Inte alla, men en del av dem. Tomi förstår nu vilka ambitioner som Oyabunen närt. Frågan är varför han inte invigt Tomi i dem, hans hjärna rusar och han finner svaret.
– Han skulle ge mig skulden.
– Ja, Tomi. Han var rädd för den styrka du byggt upp, din lojalitet mot mig. Inte honom.
– Du är vår ledare, inte han eller de andra.
– Du eller de andra, klanen är din nu. De andra är informerade, du sitter på min högrasida Tomi.
Tomi sjunker ner på knä och sen bugar sig framåt med pannan mot golvet.
– Befall och jag lyder. Kaisho.
Kaishon ser på mannen framför honom…
Jag hann göra vad jag skulle innan tiden rann ut, min mormor hade inte riktigt rätt med varför jag ville att han skulle arresteras. Jag ville det för att kunna göra attacken i det vakuum som uppstod när polisen kom dit och hämtade honom.
Han är snart ute igen, jag bryr mig inte om hon slaktar honom efter alla konstens regler. Gör hon det så slipper jag, hotet om deras familjer var en fint för att de inte ska vara med på det som jag är på väg att göra nu.
Jag tar mig in Eriks hus, han var det lättaste offret. Arrogant och tror att han är något, jag öppnar hans dator och jag sätter i USB minnet och jag bootar från den och forcerar hans lösenord.
Jag lägger in mitt spionprogram och när jag är klar så lämnar jag huset och försvinner i mörkret.
Jag kommer fram till busshållplatsen och jag tar fram min telefon och jag öppnar den. Jag klickar på en app. Jag ser den aktiveras, jag ser polisenshemsida. Jag klickar på inloggningen och Eriks namn och lösenord autoifylls.
Jag ler när jag börjar surfa runt på polisens databas. Det ska bli kul och se vad jag kan hitta här. Hur långt det kan leda mig…
Vesna ser på min mormor som sitter vid hennes mors köksbord och de dricker kaffe och Vesnas mor berättar om alla Vesnas brister och Michaels mormor berättar om Michaels alla nackdelar. Vilka är patetiska i jämförelse med Vesnas.
– Han var beredd på att offra sitt liv för dig Rita, han gjorde det till och med. Om min mor fortsätter med att snacka skit om mig så kanske jag blundar om ryssarna kommer hit.
De ser på henne, hon möter deras blickar. Hon reser sig och tar sin mugg med kaffe och säger.
– Jag går intill far, så kan du fortsätta att tala nedlåtande om mig mor. Men som sagt, jag kanske blundar om ryssarna kommer hit.
Hon reser sig och hon lämnar köket och går intill sin far i vardagsrummet som ser på fotboll på tv. Hennes far ser alltid på fotboll, rättelse. Han ser på all sport som han kan. Hon sätter sig i soffan och hennes far ser på henne.
– Hur reellt är hotet?
– Vi tar inga chanser, han sitter i häktet. Men man vet aldrig vad hans underhuggare kan få för sig.
Hennes far ser på henne…
Yumio ser på texten på sin mobil, hon ler lite och hon skakar på huvudet. Han måste vara den yngste Oyabunen någonsin, han är inte ens trettio fyllda och han är redan Oyabun för en klan med över tolvtusen soldater.
Med en årsomsättning som motsvarar de stora företagens. Frågan är om han kastar ut hans företrädares familj? Yumio ser på tv:n hon försöker samla sina tankar och hon sluter ögonen och fokuserar…
Jag ser på namnet på skärmen och jag svarar.
– Ja mor?
– Tomi är Oyabun.
Jag slickar mig om läpparna och säger.
– Du får hälsa honom och gratulera, hälsa honom att jag kommer och visar min respekt så fort jag kan mor.
– Det ska jag göra.
– Tack mor.
– Givetvis Michael.
Vi lägger på efter att vi sagt adjö. Bussen stannar och jag går av den, jag byter hållplats och ställer mig vid den andra och jag väntar på bussen. Min bror, Oyabun över en klan och han är inte ens trettio…
Vesna vaknar och hon stänger av larmet, hon reser sig och går till väskan där hennes ombyte ligger. Hon sover i ett gästrum i källaren, Rita fick det finare däruppe. Vesna går genom källaren till badrummet som finns härnere.
Hon går in, stänger dörren och låser den. Hon glömde göra det en gång när hon var sexton år. Hennes bror Simon öppnade dörren och såg vad hon gjorde.
Det blev pinsamt, lärdomen är att hon aldrig glömmer att låsa badrumsdörren. Hon klär av sig och hon ställer sig i duschen…
Jag ställer min cykel på sin plats på lagret, jag ser på kaoset och jag suckar tungt. Jag går till omklädningsrummet och jag byter om. När jag är klar så börjar jag att reda i kaoset. Jag ser på pallarna och varorna sen sätter jag i gång…
Oleg sätter på sig sin klocka, han stoppar plånboken i bakfickan. Han gör fram till bilen där Viktor står och väntar på honom. Han nickar åt Oleg och de sätter sig i bilen. Oleg ser på Viktor.
– Döda honom.
– Vem?
– Lagerkillen.
– Är det så klokt Oleg.
Oleg ser på Viktor, det är första gången han ifrågasätter en order från Oleg.
– Vad menar du?
– Om vi dödar honom så kommer ännu fler strålkastare att riktas mot oss. Vi vet inte ens om det är han som vittnat. Det stod inte vittnet, utan vittnena i papperna.
– Han är en av dem.
– Inte enligt våra kontakter, enligt dem så vägrar han att vittna.
– För att?
– De vet inte, de vet bara att han vägrade.
– En klok kille.
– Ja, vi har allvarligare problem.
– Som är?
– Alla pengar är borta, när jag säger alla så menar jag alla. Dina hackare är desperata. Vi hamnade i totalt mörker under sju minuter igår, under de sju minuterna så lyckades en grupp hackers göra en simultan attack på dig och dina konton. Bratvans konto och dina privata konton. Du äger ingenting längre, de som gjorde attacken är skickligare än dina hackers. De är som sagt desperata. De har aldrig sett något liknande och då har de sett en hel del. Din chef är informerad och han är på väg hit.
Oleg stirrar på Viktor…
Jag ser på Martin som ser på mig, hans ansikte är vitare än snö. Han ser på bilderna som jag skickat till hans fru.
– En vän skickade dem till mig, jag tänkte att jag skulle betala tillbaka det du gjorde mot mig Martin. Hon har fått alla bilder och filmer, jag misstänker att hon snart kommer att ringa till dig. Frågan är om de två flickorna ens är lovliga.
Han stirrar på mig, sen börjar hans telefon att ringa. Han svarar inte, den ringer igen, sen igen och sen igen. Sen ringer min telefon, jag svarar.
– Är Martin där?
– Ja, jag kan sätta dig på högtalare.
– Tack och tack för bilderna och filmerna.
– Ingen fara, bara så du vet så han smugglat knark med vid ett flertal tillfällen.
Jag sätter telefonen på högtalare.
– Så nu hör han dig.
– Tack, Martin far åt helvete. Jag hoppas att du kommer att brinna i helvetet. Låsen kommer att vara utbytta när du kommer hem. Jag kommer att betala för dem med ditt kreditkort. Det kommer att stå ett par sopsäckar utanför dörren när du kommer hem. Vi kommer inte att vara här, vi vill aldrig se dig mer. Aldrig någonsin igen, Michael.
– Ja.
– Tack.
– Ingen fara, lycka till du förtjänar så mycket bättre.
– Tack.
Hon lägger på och jag stoppar på mig telefonen och jag ser på honom och säger.
– Du brydde dig inte om jag dog eller överlevde, du brydde dig bara om dig själv. Min far som inte sa många kloka saker till mig när jag växte upp. Men en sak som fastnade var. Säg alltid sanningen, för den kommer alltid fram. För eller senare. Då är det bättre om man själv berättar sanningen än att någon annan gör det.
De andra runt lunchbordet ser på mig och sen på Martin, han stirrar på mig. Jag möter hans blick lugnt och stilla. Han reser sig och lämnar lunchrummet, de andra ser honom gå. Sen ser de på mig, jag äter vidare…
Yumio ser ryssens bil komma fram till hans lokaler, hon ser på vakterna och hon ler åt dem. Porten öppnas och bilen kör in och stannar, en av vakterna ser sig omkring sen öppnar han dörren och Oleg lämnar bilen tillsammans med den andre vakten som är nummer två.
– Du ska vänta tills senare ikväll.
Yumio vänder sig mot rösten, hon ser på mig och jag ser på henne. Jag klappar mig på draken på bröstet och hon ser på mig och gör likadant. Vi bugar oss och rätar på oss.
– Det är inte många som kan smyga sig på mig, Michael.
– Träning.
– Varför ska jag vänta tills senare ikväll.
– Därför att då kommer hans chef hit. Hans chef, gillar inte din chef. Så din chef kommer att bli väldigt glad för att du dödar honom och min bror kommer att bli väldigt glad för att du dödat Oleg och hans kumpaner.
– Så Kaishon ogillar honom?
– Ja, han ogillar honom.
– Och hur vet du det?
– Jag bara vet det, du får lita på mitt ord. Skulle jag ljuga så lär du komma efter mig.
– Ja.
– Och det vill jag inte. Du är väldigt bra på det du gör.
– Tack.
– Varsågod, vill du göra mig en tjänst när du kommer tillbaka till Japan.
– Ja visst, vadå?
– Ge detta till min bror och säga att jag älskar honom.
Jag räcker henne ett halsband med en drake i grön Jade som biter sig själv i svansen. Hon ser på det och hon tar emot det.
– Vill du hjälpa till?
– Tack för erbjudandet, men jag står över.
– Ingen fara.
Jag nickar och lämnar henne stående där, hon blinkar till och jag är försvunnen. Hon ser på männen därnere…
Vesna, Erik, Albert, Frida, Joakim och Ville ser på kaoset som är vid den sista klubben. Där är säkert trettio döda kroppar, varav fem av dem är väldigt tilltygade.
En polisbil stannar utanför och Vesna ser mig lämna bilen och gå genom avspärrningarna. Jag går fram till dem.
– Så hon har slagit till igen?
– Ja, vakterna är skjutna. Men där är fem personer därinne som inte är skjutna. Det ser ut som om en tiger anfallit dem.
Jag ser på dem och jag rynkar lite på ögonen.
– En tiger?
– Som sagt du får se själv.
Vi går in i lokalen och kaoset därinne, jag ser på kropparna och jag ser på liken av de fem männen. Oleg, hans chef Valentin, Viktor, Igor och Valentins specielle livvakt. En bjässe som är över två meter lång och väger säkert 120 kilo.
Jag ser på kropparna och jag förstår vad de menar med att de ser ut att ha blivit anfallna av en tiger. De har djupa rivmärken över kroppen alla fem. Jag känner den lätta lukten av ett speciellt gift. Jag får hålla mig ifrån att le.
– Hon har använt klor som är penslade med gift, hon visste att hon var i underläge storleksmässigt så hon var tvungen att jämna ut oddsen. Det gjorde klorna åt henne, klorna och giftet.
– Vet du vem de är?
– Oleg, Viktor och Igor ja. Vem de andra två är har jag inte en aning om. Men de ser viktiga ut.
– Hur menar du?
– Hans kläder är skräddasydda, jag gissar på Savile Row i London. Snittet och kvalitén säger mig det. Hans skor är handsydda, klockan är en Patek Phillip som kostar runt tolvmiljoner svenska kronor. Om man har ett sådant monster som livvakt så är man viktig. Ni ska nog kontrollera med Sturup och Kastrup efter ryska privatflyg. Eller kanske turkiska, med tanke på ryssarna begränsade flygmöjligheter. Det är bara turkarna som tillåter ryska plan i sitt luftterritorium.
De ser på mig, jag ser mig omkring i rummet.
– En plats mindre att spela på i Malmö.
– Har du spelat här, Michael?
– Ja, jag har spelat här. Mer än en gång.
– Hon som gjort detta?
– Sitter säkert på ett plan till Japan och min bror. På under en timme så är du på Kastrup, där kan hon kliva på ett plan precis vart som helst i världen. När hon kommet dit så kliver hon på ett plan till Japan. Väl där så är hon skyddad av Yakuzan, vilket innebär att ni aldrig kommer att hitta henne.
– Du verkar säker på din sak.
– Ja Erik, jag är väldigt säker på min sak.
De sex poliserna ser på mig och Vesna nickar instämmande…
Jag ställer trucken på sin plats och jag går till min dator och jag sätter mig och för in dagens skörd på datorn. Jag vänder mig och jag ser på Vesna som närmar sig min plats.
Jag vänder mig mot skärmen igen och jag skriver vidare. Vesna kommer fram till min plats.
– Jag lämnade precis din mormor.
– Tack, Vesna.
– Självklart, det var ju ändå jag som drog upp henne från hennes hem.
Jag ler lite nickar.
– Men hon och min mor blev alldeles för bra vänner för att jag ska känna mig bekväm med det.
– Vadå då?
– De tävlade med varandra om vem som är den största besvikelsen.
Jag ser på henne och ler lite.
– Vem vann?
– Haha, ja du det var ganska så jämt skägg tror jag. Nu när de blivit så goda vänner så är din mormor hembjuden på middag till min mor och far på söndag.
– Trevligt, min mormor behöver vidga sin vänkrets.
– Så bra att du tycker det, för du är också bjuden och att tacka nej finns inte.
Mitt leende försvinner, jag ser på henne och leendet på hennes läppar blir bredare i sin tur.
– Ska jag genomlida det i flera timmar så ska vi i alla fall lida tillsammans.
– En middag med din familj och min mormor?
– Ja.
– Kommer dina bröder?
– Jadå de kommer också.
– Så jag kommer inte undan?
– Inte om du inte vill vinna tävlingen som värsta barnet.
– Är dina bröder singlar?
– Inte min äldste bror, han är gift.
– Är Simon singel?
– Nej, eller kanske.
– Kanske?
– Han har ett speciellt förhållande med en kvinna, det är par fast att de inte är det. Som sagt det är lite speciellt, deras förhållande.
– Så speciellt?
– Ja, speciellt.
– Då vet jag det. Vilken tid ska jag vara där?
– Efter 14.30 men innan 15.00.
– Jaha men då får du hälsa din mor att jag kommer på söndag.
– Då gör jag det, återigen tack Michael.
– Som sagt det är ingen fara, jag är bara glad att jag kunde hjälpa till.
Hon nickar och sen säger hon.
– Jag måste vidare.
– Ok men då ses vi på söndag.
– Det gör vi.
Hon går i väg och jag ser på hennes rygg och rumpa. Jag vänder mig mot skärmen och jag fortsätter att arbeta…
– Tack Michael.
– Varsågod Tomi, den är din. Mästaren gav den till dig.
– Han tog tillbaka den med.
– På felaktiga grunder. Det var inte du som stal pengarna.
– Nej, vet du vem det var?
– Ichi.
– Ichi.
– Varför sa du inget då?
– Med tanke på vem hans far var så hade det kunnat skada din framtid om du attackerade honom. Då hade du inte haft den platsen du har nu. Nu kan du göra vad fan du vill med Ichi och han pompösa far. Han stal pengarna och satte dig för att han var rädd för dig. Varken mer eller mindre Tomi. Hans rädsla var befogad, du är Oyabun innan du ens fyllt trettio. Du sitter på Kaishons högrasida och du såg till så att hans värsta hatobjekt är död.
– Hur fan lyckades du med att få dit honom?
– Jag såg till så att Oleg klantade sig tillräckligt mycket.
– Han tvingade dig att betala honom 50 000.
– Ja, men det är ingen fara. De har han betalt tillbaka med ränta Tomi.
– Så när kommer du hit och hälsar på?
– Förhoppningsvis vid körsbärsblommingen. Eller till sommaren, vi får se. Men jag kommer att komma Tomi. Det lovar jag.
– Bra.
Vi talar vidare om andra saker en stund till sen lägger vi på…
Jag ser på cheferna från huvudkontoret som talar med oss om Martin, de fick ett mejl från en okänd avsändare som visade på hans fiffel. Han är avskedad och polisanmäld.
När de är klara så reser vi oss, en av cheferna ber mig att stanna kvar. Jag gör det medan de andra lämnar, de ber mig sätta mig igen.
– Du behöver inte vara nervös.
– Jag är inte nervös.
– Så bra, för det är så att vi vill erbjuda dig Martins tjänst.
– Där ser man, varför?
– Du har varit här länge, du har skött ditt arbete prickfritt och en hel del av dina idéer används på andra platser. De andra ser upp till dig och vi har faktiskt fått en del mejl från dina kollegor som rekommenderar dig till att få ta över som chef här.
– Vad erbjuder ni?
De ser på mig och sen på varandra. De säger sitt erbjudande och jag ser på dem och säger.
– Jag vill ha femtusen till.
De ser på mig och sen på varandra.
– Du kan få tretusen femhundra till.
Jag ser på dem och jag säger.
– Taget, när börjar jag?
– Så fort vi skrivit på papperna.
En av dem öppnar sin väska och tar fram papperna, de fyller i lönen och jag skriver under papperna. Vi reser oss och vi skakar hand med varandra och jag går till lagret och sätter mig på min plats…

Kapitel 6.
Jag sitter vid baren och dricker en öl, jag ser på tv:n och jag tar en klunk till av ölen. Jag har klarat av mina första dagar som chef, jag har inte genomfört några större förändringar. Jag har delegerat mitt arbete till en av de andra.
Han har familj som kommer uppskatta att han är hemma mer och arbetar mindre helger och kvällar. Jag lär upp honom samtidigt som jag sköter det andra.
Jag har samma arbetstider som innan med skillnaden att jag nu inte arbetar helger alls längre.
Jag ser på den tomma ölflaskan och pekar på den till bartendern och han kommer med en ny flaska. Jag tar en klunk till och jag tittar vidare på tv:n jag ser på black jack bordet och det rycker lite i spelnerven. Frågan är om jag ska sätta mig där och spela lite.
Det händer inte så mycket annat, jag reser mig och går fram till Black Jack bordet, jag tar fram två hundra kronor och växlar in dem. Jag får marker, dealern delar ut kort. Jag ser på mina och sen på hennes, jag har nitton, jag stannar och hon ser på den som sitter bredvid mig.
Han håller på sjutton och nästa ber om ett kort till. Det är en femma så jag är glad att jag inte tog ett kort till. Dealern drar sina kort och hon får för mycket så vi vinner…
Jag ser på mina marker. Nu har jag marker för femtusen framför mig, det har gått ett par timmar och det är dags att avsluta. Jag ger dealern en hundring i dricks, jag samlar ihop mina marker och jag går till baren med dem och växlar i dem.
Bartendern ser på mig, jag får mina pengar och jag stoppar dem på mig. Jag lämnar baren och går till utgången. Jag tar på mig halsduken, jackan och sen min mössa.
Jag går ut på trottoaren och jag går fram till min cykel. Jag låser upp den och sätter mig på den och jag börjar cykla hemåt…
Jag tar fram mina nycklar och jag öppnar dörren till trappuppgången. Jag ser på Ali som är sönderslagen, jag går fram till honom samtidigt som jag tar fram min telefon.
Jag sätter mig på huk och sätter två fingrar mot hans hals. Jag ringer 112 och jag känner att hans puls slår. Larmoperatören säger.
– 112 hur kan jag hjälpa dig…
Alis fru sätter sig i ambulansen bredvid honom, deras son och dotter ser ambulansen köra i väg. De är sexton och arton år, deras mor har ringt deras storasyster. Hon är tjugotvå år och bor i egen lägenhet. Hon arbetar som sjuksköterska.
Hon hoppade på utbildningen direkt efter gymnasiet. Hon hade arbete innan hon slutade. Hon flyttade hemifrån en månad efter att hon slutat gymnasiet. Jag tar de två syskonen med in till mig, deras syster vet att de är där.
Vi går in och jag tvättar av mina händer, de sätter sig i soffan och jag frågar om de vill ha något.
De säger nej båda två, de är rädda. Rädda och förbannade, de är tillräckligt gamla för att förstå att deras far har problem. Allvarliga problem, han är beroende. Både av alkohol och spelande.
I deras kultur så skiljer man sig inte, även om jag tror att det varit det bästa för familjen. Att få lite lugn och ro…
Det knackar på fönstret och jag rullar upp persiennen och jag ser deras syster stå där. Jag går ut och öppnar dörren till trappan.
– Michael.
– Esmeralda.
Hennes syskon kommer ut i trapphuset och de går till hissen. De säger tack och god natt åt mig. Jag går in i min lägenhet och jag stänger och låser dörren. Jag tar upp pengarna och jag går med dem till mitt lilla kassaskrin.
Jag låser upp det och lägger i sedlarna. Jag gömmer kassaskrinet och går till badrummet och jag klär av mig och ställer mig i duschen och jag sätter på vattnet…
Jag ser på Ali, han ser för jävlig ut. Hans fru kom hem för två timmar sedan, hon ringde på min dörr och hon tackade mig för att jag ringt efter ambulansen och för att deras barn fått vänta hos mig.
– Givetvis Jasmina, var ligger han?
Hon ser på mig och sen säger hon var han ligger, vi pratar en stund till. Jag skulle bara vilja säga.
– Skilj dig och få lite lugn och ro.
Men det säger jag inte, för jag vill inte lägga mig i…
Jag går ur hissen och genom korridoren, jag kommer inte på avdelningen och jag går fram till det rum som Ali ligger i. Jag öppnar dörren och jag går in, jag går fram till Alis säng. Jag ser på de två andra männen som ligger i rummet.
De ser ut att vara över åttio båda två. Jag skakar hans axel och han öppnar ögonen och ser på mig.
– Michael.
– Ali, var fan var du och spelade och hur mycket är du skyldig dem?
Jag säger det viskande på iranska. Han ser på mig och han slickar sig om läpparna. Han tycker att det ser ut som om mina ögon lyser.
– Hos juggarna på 31:an.
Jag ser på honom och jag säger.
– Hur fan hamnade du där, eller vänta du är bannad överallt annars?
Han ser på mig och slickar sig om läpparna.
– Hur mycket?
– 30 000 till i morgon.
– Annars så ger de sig på din familj?
– Ja.
– För helvete Ali. Sök hjälp Ali, det kommer att sluta med att de dödar dig. Du är en urkass spelare, det handlar inte om otur. Det handlar om att du är urkass på att spela Ali. Så sluta spela och sluta dricka för det är alkoholen som leder dig till dåliga val. En dag så finns inte din fru där, eller dina barn. Eller en vänlig granne, nästa gång så kanske du förblöder till döds. Då får dina barn betala skulden till dem som bara kommer att växa. De tvingar dina döttrar att sälja sig, att din son får sälja droger. Så be om behandling och ta emot hjälp.
Han stirrar på mig så gott man nu kan stirra med svullna ögon. Jag lämnar salen och jag går fram till hissen och jag går in i den och jag blundar och samlar mig. De som styr 31:an är galningar, de är galnare än alla andra sammantaget…
Jag går in genom dörren till den sjaskiga lokalen, jag går fram till kassan och jag växlar in de femtusen jag vann igår. Jag får markerna och jag går fram till ett Black Jack bord och sätter mig. Jag nickar åt de andra som sitter vid bordet.
De svarar på min nickning. Jag har inte varit här sedan jag var nitton och sprängde banken. Jag fick mina pengar men bara tills jag kom ut från lokalen.
Då fick jag en pistol på pannan och de plockade mig på mina pengar minus den tusenlapp som jag börjat spelet med.
Jag har inte varit här sedan dess, det är nästan tio år sedan så risken för att de minns mig är lika med noll. Jag ska vinna tillräckligt för att betala Alis skuld varken mer eller mindre. Spelet börjar och jag ser på mina två första kort och stannar…
Jag tar mina marker och växlar in dem, jag får pengarna och jag stoppar dem på mig. Jag ser mig om i lokalen och jag går fram till en av vakterna.
– Jag vill betala en skuld.
– Kom.
Han går före mig längre in i lokalen, vi kommer fram till dörren och han knackar på den, en lucka öppnas och han säger på Serbiska att mannen ska öppna dörren. Att jag är idiot som ska betala en skuld.
Dörren öppnas och jag kommer in ett lager där det står ett runt bord där fyra personer spelar kort. Vakten går fram till en av männen och han viskar i hans öra och mannen ser på mig och sen på vakten. Han vinkar fram mig, jag går fram till bordet.
– Jag känner inte igen dig, varför är du skyldig mig pengar.
– Det är inte jag som är skyldig dig pengar, det är Ali. Jag är här för att betala hans skuld på trettiotusen.
– Trettiofem för att han inte kommer själv.
– Han ligger på sjukhus, dina undersåtar blev lite ivriga. Så jag är ombud.
Jag tar fram sedelbunten och räknar fram trettiofemtusen. Jag räcker dem till honom, han ser på dem och han tar emot dem.
– Tack.
– Ingen fara.
Jag stoppar ner resten av pengarna i fickan.
– Vad fan betalar du för en looser som Ali.
– Jag betalar för hans familj, de ska inte lida för att de har en looser till far. Vad skulle det kosta att banna honom?
– Haha så mycket pengar har du inte.
– Synd.
Jag vänder mig och jag går mot dörren.
– Sicken idiot.
Jag blundar och samlar mig, jag lyfter handen och jag blundar. Den sekund jag blundar så ser jag innanför mina stängda ögon hur jag gör köttfärs av de förbannade svinen. Jag öppnar ögonen ser på vakthundarna.
Jag andas ut och öppnar dörren och lämnar lagret. Jag går ut ur lokalen och jag går fram till min cykel och jag sätter mig på den och cyklar hem…
Jag ringer på dörren till huset, det ligger på Kulladal. Jag tar ett steg tillbaka och ser på det bruna teglet på huset. Det ser välskött ut och det ser stort ut, dörren öppnas och jag ser en äldre kopia av Vesna stå i dörren. Hon ser på mig och jag säger.
– Michael, Ritas barnbarn. Den hopplöse drasuten som inte gör något med sitt liv.
– Ah välkommen.
– Tack.
Jag räcker henne tulpanerna, hon tar emot dem och ger mig en kram. Jag svarar på den och vi delar på oss. En man kommer fram till mig och jag skakar hans hand.
– Michael.
– Dario.
– Förlåt jag presenterade mig inte. Rosa.
– Trevligt.
– Detsamma, kom in.
– Tack.
Jag tar av mig min jacka och mina skor. Jag går efter dem in i ett vardagsrum, det är stort med en tv hörna och plats för ett matsalsbord med plats till tolvpersoner.
Jag ser på de som redan är här. Det är två män i min ålder, det måste vara Vesnas två bröder. Jag hälsar på dem och jag skakar hand med dem och presenterar mig.
– Michael.
– Robert.
– Michael.
– Simon.
Jag hälsar på de två kvinnorna, den ena är Roberts fru Jenny den andra är Simons flickvän, eller det var komplicerat. Hon heter Linda, jag går fram till mormor och hon reser sig och vi kramar varandra.
– Mormor.
– Michael.
– Vill du ha något att dricka?
Jag ser på Dario som frågar mig.
– Vad dricker ni?
– Alkoholfri öl.
– Då tar jag gärna en sådan.
Han går i väg och jag sätter mig bredvid min mormor och de ser på mig. Jag ser på deras blickar på mig. Framför allt hennes bröders, jag inser vad de tror och jag ler lite inombords. Jag ser på min mormor och sen på Rosa, Dario kommer med min öl och han räcker den till mig.
– Tack.
– Ingen fara.
Ytterdörren öppnas och vi hör ett hej, Rosa går till hallen och jag hör den viskande konversationen på kroatiska och jag ler nästan brett nu när jag hör mor och dotter diskutera mig och mitt utseende.
De kommer in i vardagsrummet och hon hälsar på oss och hon sätter sig bredvid Robert. Hon ser på mig och jag ser på henne och jag ler lite. Ett snabbt leende bara för henne.
– Vad arbetar du med Michael?
Det är Robert som frågar, så han är utsedd till förhörsledare.
– Jag blev faktiskt befordrad i veckan, jag är numera butikschef. Högre lön och bättre betalt.
– Det har du inte berättat Michael.
– Nej, mormor. Det har hänt lite andra saker.
– Som är viktigare än att berätta för mig att du blivit chef?
– Ja, faktiskt. Sen så är jag inte så mycket för att skryta.
– Förvisso.
– Vad gör du på din fritid?
– Tränar, spelar och hälsar på min mormor.
– Spelar?
– Kort.
– Poker?
– Bland annat, de senaste dagarna så har jag spelat Black Jack, snabba pengar. En vän till mig hamnade i trubbel så jag fick hjälpa honom.
– Vem då?
– Ali i min trappa mormor, han är alkoholist och spelberoende. Han blev skyldig fel personer pengar, de misshandlade honom så svårt så att han nästan dog. Jag hittade honom i min trappuppgång, jag ringde ambulansen och den kom. För att göra en lång historia kort så fick jag reda på var han spelat, jag gick dit spelade och vann så att jag kunde betala hans skuld. Du förstår, han har tre barn och en fru som de hade utnyttjat om jag inte betalat hans skuld. Jag vann femtiotusen på två timmar. Jag betalade hans skuld till serberna som äger klubben. De saltade den med femtusen, men jag betalade. Så nu slipper hans två döttrar ligga med män och hans son slipper sälja amfetamin åt dem.
Jag ser en klunk av ölen och ser på min mormor, sen ser jag på hennes bröder.
– Jag bor på Rosengård, i sexton våningshuset. Som sagt jag arbetar som butikschef för en elektronikkedja, jag föredrar att cykla framför att köra bil. Jag gick handelsutbildningen när jag kom hemifrån Japan när jag var arton. Jag tränar självförsvar minst en gång om dagen, jag spelar på de där klubbarna kanske en gång i månaden. Jag har inget fast förhållande och jag letar inte efter ett. Jag är ett geni med ett IQ på 197, min mor är död och min far bor i USA. Min halvbror och styvmor bor i Japan, min halvbror är numera Oyabun för en Yakuza klan i Tokyo, han har tolv och ett halvt tusen Yakuza soldater under sig. Just det, jag gillar inte att bli förhörd. Framför allt så gillar jag inte bröder som är manliga män när det kommer till deras vuxna systrar. Just det, jag är ett språkgeni Rosa. Jag blev nästan generad av det du sa om mig till din dotter. En sak till, jag är alltid ärlig. Jag gillar att rensa luften och nu när ni vet vem jag är och mina intentioner med er syster och er dotter så kan vi kanske tala om något annat?
De ser på mig, jag kan ana hur den röda färgen stiger på min mormors kinder. Jag ser ett litet elakt leende på Vesnas läppar, hennes bröder stirrar på mig och Roberts fru och Linda ser lite generat på mig. Rosa slickar sig om läpparna, Dario ser på mig och säger.
– Skål.
– Detsamma.
– Så får jag rabatt på en tv?
Jag ser på honom och ler, sen säger jag.
– Det beror på märket.
– Pappa!!
– Dario!!
– Vad? Man får väl passa på?
– Kom till affären när du ska köpa en ny så får vi se vad jag kan göra.
– Tack, Michael.
– Ingen fara.
Rosa reser sig och går ut i köket, min mormor reser sig och erbjuder sig att följa med henne och hjälpa henne med maten. De två bröderna säger inget, de ser på mig och försöker landa i att jag mötte deras attack med raka svar. Vesna säger.
– Vilken klubb?
– 31:an.
– Och de lät dig vinna?
Jag ser på Robert.
– Jag sprängde inte banken denna gång, jag vann så att jag kunde betala för Ali. Plus lite till, minus min egen insats så tiotusen. Du arbetar på bank med att placera pengar åt andra?
– Ja.
– Då fifflar du betydligt mer än vad jag gör på en svartklubb, men i ditt fall så är det lagligt fiffel. Eller i alla fall gränsfalls fiffel, du satsar andras pengar utomlands i länder med andra skattelagar än vad vi har i Sverige. De behöver din banks hjälp att flytta pengarna från punkt A till B och tillbaka till A utan att behöva betala skatt. Det är ditt arbete, så att jag lurar staten på femtusen kronor på en vinst på tiotusen går väl inte att jämföra med den penningtvätt du ägnar dig åt varje dag. En laglig sådan förvisso, sen undrar folket i Sverige varför det inte finns pengar till välfärden? De skulle kanske börja syna bankerna, de skulle få börja med att betala tillbaka de lån de fick 2008 av svenska folket, 96 miljarder som de aldrig behövt betala tillbaka. Ett räntefritt och icke återbetalningsskyldigt lån. Det behövdes, det medger jag. Men ni har aldrig behövt betala tillbaka en svensk krona av de pengarna och bankerna har tjänat tio gånger den summan sen 2008. Marknadsliberalerna måste vara alla bankchefers våta dröm.
Allas blickar riktas mot Robert, Rosa som dukar fram på bordet tillsammans med min mormor säger till Robert.
– Stämmer det?
– Ja alltså…
– Det stämmer, det var inte bara i Sverige i USA fick de låna närmare 800 miljarder. En storbank gick under, de andra tre blev ännu starkare än innan. De har inte betalat tillbaka de i heller. Det är likadant över hela planeten, det ironiska är att bankerna klarade sig till slut helskinnade och blev rikare. Vanligt folk blev utfattiga efter att ha blivit lurade av bankerna. Värst var det i USA.
Robert ser på mig och han slickar sig om läpparna, Dario ser på honom.
– Det har du aldrig berättat Robert.
– Det var inte jag som skapade systemet.
– Nej, men du stödjer det.
– Det är mitt arbete pappa!
– Investerar du åt dem med? eller nej det får du inte för det räknas som en intressekonflikt, så länge du förvaltar deras pengar så är det ok. Men skulle du göra samma sak för dina föräldrar så är det olagligt? Men som du säger, du har inte skapat systemet. Men det systemet gör att det finns utrymme för sådana platser som svartklubbarna. Som ryssarnas verksamhet osv. er syster riskerar sitt liv varje dag för att skydda det systemet. Jag kan ju säga att jag värdesätter hennes arbete varje sekund framför ditt Robert, du fuskar med andras pengar och tjänar femtio eller sextio tusen i månaden. Din syster riskerar livet för 35 000. Hon riskerar livet för att du ska kunna stiga upp på morgonen och köra till ditt arbete och fuska med siffror. Ni två ska kanske sluta se ner på er syster och hennes arbete. Respektera hennes val i livet. Jag kan förstå om hon inte tar hit potentiella pojkvänner om de riskerar att utsättas för era blickar och förhör. Era storebrors förhör, ena sekunden så nedvärderar ni er systers val av yrke. För att i nästa försöka spela storebröder. Du försöker nedvärdera mig med dina frågor, du får mig att hålla monologer för att försvara mig och Vesna. När det faktiskt är du som är skurken här, förvisso en laglig skurk men dock en skurk och du ska inte försöka slå i mig att ni två inte vet om svartklubbarna i Malmö och att ni besökt dem mer än en gång.
De två ser på mig, alla ser på mig och Dario ler.
– Fan du har skinn på näsan det får jag ge dig, ska vi äta?
– Haha ja tack, som sagt jag ska sluta föra monologer.
– Ingen fara, jag kanske tittar förbi i veckan och tittar på en tv.
– Gör så.
Sen börjar vi att äta…
Jag går fram till ytterdörren och jag låser upp, jag står naken förutom handduken som jag har knuten runt höfterna. Vesna ser på mig och jag på henne, hon går in och stänger dörren, hon går fram till mig och hon kysser mig aggressivt.
Jag svarar på den lika aggressivt och hennes ytterkläder åker av på fem sekunder. Jag lyfter upp henne och jag bär in henne mitt sovrum och vi fortsätter kyssa varandra aggressivt. Min handduk lossar och trillar ner på golvet.
Jag sätter ner henne och vi hjälps åt att klä av henne naken. Vi kysser och smeker varandra medan vi gör det och min penis reser sig och den står hård och redo. Mina fingrar smeker hennes slida och den är våt och redo.
Vi lägger oss i sängen, jag tar en kondom och jag öppnar den och rullar på den. Jag tar min penis handen och jag sätter den mot hennes slida och jag ser på henne och hon ser på mig.
– Är du säker, Vesna?
– Ja för fan, älska med mig.
Jag trycker till och jag glider långsamt in i hennes varma sköte och det kramar mig mjukt. Jag når botten och jag ser på henne och hon på mig och sen tar jag henne. Vi andas snabbt båda två, vi ser på varandra och vi säger inget.
Jag ökar takten och tar henne snabbare och snabbare och hennes kropp spänns när orgasmen träffar henne, ett lågt gnyende som växer till ett skrik av njutning ekar mellan väggarna, ringer i mina öron.
Jag tar henne snabbare och jag släpper på spärrarna och jag kommer efter henne och jag vrålar av njutning…