Inledning:
Aldrig har jag känt mig så tacksam som jag gjorde på min resa. Det var värt att åka ensam. Det var till och med bra att jag åkte ensam. Så mycket tid som jag haft till reflektion över livet – vad som faktiskt är viktigt och vad som kan sållas bort som i slutändan inte betyder någonting.
När jag lämnade de jämtländska fjällen bakom mig, hade jag tre bestämda övernattningsplatser innan Kiruna. Storuman, Storforsens naturreservat och campingen vid polcirkeln var givna platser att besöka. Avstånden mellan orterna kändes betydligt längre än vad jag trodde. Det kändes lite som att åka genom ett nytt land, ortsnamn som Auktsjaur, Tjappsåive och Svappavaara kändes så avlägset men ligger fortfarande i samma land som Smygehuk, Österlen och Tomelilla.
Jag stannade ofta längs vägen, inte bara för att vila och äta, men också för att bara titta på den fantastiska naturen. Vidsträckta skogar som försvann i horisonten bland fjäll och spegelblanka sjöar. Det var så överväldigande att det skar i själen för vetskapen om att alla människor inte kommer uppleva allt detta vackra. Jag tappade nästan hakan när jag fick bromsa in för en hjord med renar som promenerade över vägen helt fritt i landskapet.
Ibland kändes det lite ensamt, men Alexanders närvaro fanns ändå med mig. Han var bara ett samtal bort och vi höll kontakt under dagarna. Jag skickade selfies med varningsskyltar för renar som det fanns gott om här uppe och han skickade bilder på allt möjligt som försiggick på fjällstationen. Ibland på kökskollegan Krister och servitrisen Julia som höll samma glada energi som honom. Det gjorde mig varm i hjärtat, att han långsamt introducerade mig för hans bekantskapskrets. Det var i alla fall det jag hoppades på.
I Kiruna sov jag på hotell. Det funkade alldeles utmärkt att sova i vanen, men bekvämligheter så som en varm dusch på morgonen, en egen toalett och hotellfrukost med pannkakor och sylt lockade mer efter den långa körningen. Jag förundrades över ett nytt fenomen jag inte varit med om tidigare – att vara i gräslandet där natt och dag flöt samman. Under den sena kvällspromenaden vid Kirunas vackra kyrka, upplevde jag den stillsamma midnattssolen.
Tidig morgon lämnade jag Kiruna bakom mig och körde in i Finland till ett ställe jag inte riktigt vågade uttala högt. Treriksröset närmade sig. Jag var så nära mållinjen nu! När jag klev på Mallabåten tillsammans med andra turister till det sista delmålet, kunde jag knappt bärga mig. Systemkameran var nerpackad tillsammans med matsäck i ryggsäcken, här skulle det firas!
Den tre kilometer långa vandringen kändes knappt som en ansträngning. Jag var så inställd på målet att jag nästan spurtade den sista biten när betongklumpen ute i vattnet var i sikte. Känslan att få gå ut på träspången, sätta handen mot betongen som förenar våra gränser var obeskrivlig. All tvivel, all planering, och lite jävlar anamma hade lett mig fram till detta ögonblick. En bubblande eufori fyllde mig när jag insåg att jag faktiskt hade gjort det. Självklart skickade jag en selfie till familj och vänner om att jag äntligen hade nått mitt mål. Alexander fick en videohälsning, jag avslutade den med en slängkyss och ett stort leende.
12 dagar hade gått snabbt men samtidigt väldigt långsamt. Snabbt för äventyren, men långsamt på grund av saknaden. Jag rullade nu på den ensliga vägen mot fjällstationen, och den här gången var det med ett kärt återseende i sikte. Midsommarkransen låg på passagerarsätet bredvid mig, omsorgsfullt bunden med blommor jag hittat längst vägen. Rastplatserna vid ängen och skogsgläntan, bjöd på vackra blommor som jag plockade massa av och satt i en glasburk med vatten. Kransen var i sin enkelhet i björkris med en gedigen grund. Mellan de mjuka grenarna satt prästkragar, blåklint och syren tillsammans med vackra liljekonvalj och smörblommor i en blandning. De gula små bladen bland det vita och blå gav verkligen en härlig sommarkänsla. Hela bilen doftade underbart, speciellt från liljekonvaljen. Jag hade till och med passat på att köpa en fin sommarklänning när jag stannade i närliggande stad för att köpa jordgubbar.
Fjällstationen hade ordnat sin årliga midsommarfest och Alexander hade nämnt flera gånger att han hoppades att jag skulle hinna tillbaka i tid. Jag var fortfarande fylld av den ro som jag funnit under min resa, men jag kände också att jag saknat honom. Jag längtade att få lägga armarna om honom, nosa honom i nacken och berätta mer om äventyren.
När jag närmade mig platsen var det fullt med bilar överallt. Parkeringen som var ganska tom när jag kom hit för några veckor sen, var nu full med bilar, fyrhjulingar och en och annan glänsande veteranbil. Längst ner på grusplanen hade ungdomar samlats och spelade musik från sina epa-traktorer. Ställplatsen var full med husvagnar och det var massor med glada människor i rörelse som var på väg mot den stora gräsplätten nedanför fjällstationen. Jag lyckades parkera sådär snett längs vägrenen, sådär man inte borde, men som man ändå gör för att få plats.
Fötterna landade på marken, solen värmde och inte ett moln syntes på himlen den här dagen. Jag sträckte mig efter kransen från sätet och satte den varsamt på huvudet. Det kändes som pricken över i:et. Den satt som en ståtlig krona över mitt hår, och allt var komplett på något vis. Klänningen sveptes med i vinden när jag begav mig mot fjällstationen.
Mellan träden kunde jag skymta byggnaden och den stora gräsplätten nedanför med folkmassan. Ljudet av skratt och musik hördes på lång väg. Den svenska flaggan var hissad i topp och vajade mjukt i vinden. Människor var sommarklädda och stod i grupper och samtalade. Barn lekte och tjoade runt den ståtliga midsommarstången som var rest i närheten där stora dansen sen skulle bli av. Det kändes så idylliskt och vackert. Precis sådär som jag mindes midsommar när jag var liten. Jag såg fram emot civilisation och liv bland människor igen efter min resa.
Ortens spelmän var klädda i sina vackra traditionella folkdräkter och spelade lättsamma visor på dragspel och fiol. Det var verkligen en festlig stämning i luften. Blicken drog sig mot det stora öppna partytältet där folk köade för att få sig en tallrik av de små läckerheterna som restaurangen bjöd på. Doften av grillat kött nådde mig och jag var alldeles säker på att Alexander befann sig där någonstans i sorlet av människor.
Genom kön kunde jag urskilja topparna på kockmössor som rörde sig ovanför alla huvuden. Jag gick långsamt närmare, den festliga stämningen smittade av sig. Jag drogs med i den och snart fann jag mig själv leende bland alla glada människor. För att inte störa så ställde jag mig en bit ifrån tältet och fick syn på Alexander. Åh, jag blev alldeles varm inombords. Han stod vid grillen och vände på köttbitarna. Han rörde sig snabbt och smidigt, händerna jobbade mellan uppläggningen på tallrikarna och grillverktygen. Han såg otroligt fokuserad ut, som om inget annat än jobbet existerade för stunden. Hans kökskollega Krister, som jag kände igen från bilderna, stod intill och la upp färskpotatis, sill och gräddfil till gästerna.
Ögonen fastnade också på de stora faten med jordgubbstårta som en av servitriserna kom bärandes på från restaurangen. Det vattnades i munnen, vispgrädde och jordgubbar – kan det vara bland det bästa med sommaren? Allt gick i ett väldans tempo och deras samarbete imponerade mig så otroligt mycket.
När kön lugnat sig något, tittade Alexander upp och blickade ut över folkmassan. Jag tog några steg närmare och hans ögon fångade mig. Den skarpt fokuserade blicken övergick till ett brett överraskat genuint leende, oron att jag inte skulle hinna hit var borta. Han lyste verkligen upp och jag gjorde detsamma.
”Du är här!” sa han högt och gestikulerade med händerna. Det gick en stöt genom kroppen och jag kunde inte sluta le. ”Ta över här Krister. Jag behöver en paus.” sa han och la ifrån sig grillverktygen och torkade av händerna. Krister vände upp ansiktet mot mig, han såg inte direkt förvånad ut utan log snabbt och hejade på mig medan jag rundade kortsidan på tältet mot baksidan.
Alexander la sina starka armar om och lyfte upp mig i en kram. Hans skratt blandades med ljudet från människorna runt omkring oss, och det var ett kärt återseende. Åh, vad det kändes härligt att få krama om honom igen. Jag skrattade till jag också, det kände så härligt att han öppet vågade visa sina känslor.
När han satte ner mig på marken igen, höll han kvar blicken en stund med händerna lätt runt mig. Vi delade ett ögonblick av tystnad. Och tystnaden talade för sig själv. En saknad som nu var återfunnen och istället låg det en förväntan i luften som jag kunde känna byggas upp mellan oss. Sedan bröt han tystnaden med ett leende och en lätt kyss på min panna.
“Jag har saknat dig!”
” Och jag har saknat dig. Äntligen är jag här.” svarade jag och suckade djupt för att förstärka den känslan.
Alexander släppte händerna om mig. Han tog ett steg bak, som om han ville ta in hela intrycket av mig. Blicken svepte över kransen på huvudet, ner över den lätt rosa klänningen jag bar. Hans ögon fastnade på urringningen, som kanske avslöjade mer än vad jag var van vid. Han höjde ögonbrynen och gav mig ett flin.
Våra blickar talade ett språk vi båda förstod. Längtan att vara tillsammans, oförmågan att inte kunna säga något mer i stunden.
”Jag måste tillbaka.” sa han tyst. Han rörde sig långsamt in i tältet igen, medan han försökte beräkna när de eventuellt skulle vara klara med serveringen.
”Hör av dig sen då.” sa jag bara lugnt. Alexander hann stoppa mig. ”Vänta!” sa han och försvann hastigt in i tältet. På några sekunder var han tillbaka, hållandes en tårtbit på en liten assiett.
”Hur var det nu…du ville bli överraskad, eller hur?” log han nöjt. Jag tog fnittrande emot assietten och frågade om han skulle smaka innan han skulle vända tillbaka in.
”Nä, jag tar min efterrätt sen.” viskade han utmanande och hintade med blicken ner mot mitt klänningen innan han försvann in till kollegorna . Jag bet mig i läppen, hans ord kittlade både i öronen och längre ner i mig. Jag stod kvar med ett pillemariskt leende som jag försökte dölja med en bit jordgubbstårta i munnen.
Det var en gemytlig och härlig dag. Jag gick ner till badbryggan för att doppa fötterna och äta min tårtbit. Barn lekte och hoppade högljutt från bryggan ner i det kalla vattnet. Det räckte med att jag gick barfota i vattenbrynet, där solen värmt de mjuka stenarna i sanden, för att känna mig nöjd med badandet.
Röllika växte längs sjökanten och i skogspartierna under promenaden. Jag plockade några kvistar till min lilla bukett. Det var ju ändå midsommar och enligt tradition ska man plocka sju sorters blommor och lägga under huvudkudden för att drömma om den man kommer gifta sig med. Jag fnissade för mig själv. Fantisera och dagdrömma får man ju alltid göra, hur mycket man vill! Jag vågade knappt tänka på bröllop och framtiden. Det jag visste var att Alexander och jag tog saker och ting i vår egen takt. Vi skulle lösa det på ett eller annat sätt. Ingen av oss kände något behov av att skynda på något. Den värsta känslan fanns var ju att känna sig pressad och låst och det var ju precis det vi båda hade tagit oss ur.
Dansen runt midsommarstången började. Spelmännen samlades i mitten och tog ton till både Små grodorna, Jungfru skär och Prästens lilla kråka. Jag stod på ett alldeles lagom säkert avstånd för att inte bli medryckt av de alldeles för entusiastiska kvinnorna i folkdräkter som ledde dansen. Det räckte alldeles utmärkt att bara nynna med och njuta av en midsommar ute i naturen från platsen i skuggan. Emellanåt slängde jag ett öga mot tältet. Röken steg fortfarande från grillen och de serverade nya människor som strömmade in utifrån bygden.
Det var något särskilt med mindre platser, tänkte jag. Människor tog sig tid på ett annat sätt jämfört med i storstan. Där handlade om att vinna tid, effektivisera sin vardag och prestera på topp hela tiden. Här åkte man till en stor tillställning för att träffa folk, på västkusten lämnade man stan för att slippa folk. Här fick jag ett leende eller en vänlig blick utan vidare och personer önskade mig trevlig midsommar när de passerade mig. Det fanns en vänlighet här som inte gick att ignorera.
Eftermiddagen kom. Jag satt i vanen och vilade och tittade på blommorna jag plockat. Det var en fin liten samling, färgerna gav kontrast till varandra. Det vita från prästkragen och liljekonvalj klädde sig fint med blåklinten och de starka färgerna i smörblommorna, röllikan och astern. Den skulle göra sig bra under kudden sen.
Telefonen plingade till, ett sms från Alexander.
”Nu är vi klara. Vad vill du hitta på?”
Det var alldeles för mycket folk vid fjällstationen. Jag visste inte ens om jag skulle få ställplats över natten. Så varför inte ge oss ut på ett upptäcktsfärd tillsammans.
”Äventyr. Ska vi åka nånstans?”
”Packar väskan direkt. Ses snart!”
Jag vet inte hur vi lyckades hitta varandra i vimlet av människor och otåliga förare som trängde sig ut på vägen. Alexander hoppade in i vanen mitt i kaoset av alla bilar. Han var ombytt och nyduschad.
”Vad fin du är!” utbrast jag och lät blicken vandra över honom. Han hade en vit krispig skjorta med uppvikta ärmar och svarta jeans. Luggen hängde över ena sidan och han såg sådär vrålsnygg ut som vanligt.
”Tack. Det är ju ändå midsommar.” flinade han först. ”Jag såg också vad du hade på dig…”. Vi båda log längtande mot varandra. Det räckte med han tittade på mig så pirrade det i hela kroppen. Utan att säga något mer, pekade Alexander i riktning mot bergen.
”Det finns en utkiksplats där uppe. Vi kan åka dit.”
Det tog nästan en timma att ta sig dit. Sista biten fick jag köra väldigt försiktigt. Hela bilen skumpande av den steniga och gropiga marken. Det var skyltat för både fordon och vandringsleder upp hit. Till vår stora glädje var vi helt ensamma när vi kom upp. Den lilla rastplatsen bjöd in till en fantastisk utsikt. Det fanns möjlighet att tända brasa och grilla vid angiven plats.
Alexander tog min hand och vi tog sikte på klippavsatsen som han hade berättat om. Det var svindlande högt, vinden svepte tag i oss och pulsen ökade av alla sinnesintryck på en och samma gång. Midsommarkransen blåste nästan av och han rättade glatt till den. Som tur fanns det ett räcke att hålla i sig i, annars hade det varit livsfarligt att stå här!
Utsikten var helt otrolig från den här vyn. Jag lutade mig in mot Alexander och hans armar omfamnade mig varmt och tryggt bakom räcket. Vi tittade ut över dalen där fjällstationen låg med sina stugor och de små stråken som ledde ner till sjön. En bit ut låg liten motorbåt förankrad där en person satt med ett metspön i eftermiddagssolens ljuva sken.
”Vi måste ta en bild, eller vad säger du?” log han och tog fram telefonen. Jag instämde och vi vände oss så vi hade vyn i ryggen och gyllene ljuset mot oss. Han höll upp telefonen och då kände jag en svag känsla av nervositet. Han böjde sig något så våra ansikten syntes i bild och vi poserade för den första bilden tillsammans. Lätt lutade jag ansiktet mot honom innan kamerans klickande hördes. Ögonblicket var nu fångat för evigt. Sen följde en bildserie av grimaser och skatt. Sista bilden tittade vi på varandra och kysstes. Han sänkte telefonen. Kyssen fortsatte mjukt och vi förlorade oss i ett rus av känslor som letade sig ut.
Mina händer smekte över hans bröstkorg, hans var på väg ner över min rumpa. Det gick inte att hålla tillbaka nu, de 12 dagarna ifrån varandra hade delvis varit ett enda långt förspel och den brinnande lusten skulle nu få levas ut tillsammans. Alexander drog upp min klänning långsamt, handen letade sig ner mot mitt bultande inre och fingrarna lekte utanpå trosorna. Jag lutade mig mot honom med armarna om och lät ena handen leta sig ner innanför jeansen. Hans efterlängtade varma stånd väntade på mig. Han var redan hård och jag hasade ner byxorna. Vi fumlade runt, hans fingrar lekte retsamt mellan blygdläpparna över den ömma punkten, jag kände hur våt jag blev av hans beröring och det pulserade sådär härligt. Ollonet glänste, det var svullet och stort och jag ville ha honom i mig nu. Hårt, intensivt och länge!
”Alex… jag vill ha dig” viskade jag andfått i hans öra. Han var lika tagen i situationen som jag. Hastigt tittade vi oss runt i jakt på något ställe att fortsätta på. Blicken fastnade på räcket och jag tog tag i det med båda händerna. Gav honom en blick över axeln med ett busigt leende och svankade inbjudande mot honom.
”Åh…” Han suckade högt. Den knälånga klänningen åkte snabbt upp över ryggen och blottade rumpan framför honom. Han gjorde sig redo, tog ett stadigt tag med handen om sitt hårda praktstånd och förde den blöta grenen på trosan åt sidan.
Jag kunde inte hålla tillbaka när han trängde in. Som jag hade väntat på detta! De små stötarna fyllde mig långsamt och till sist kände jag honom trycka sig mot mina skinkor. Han höll tag runt mina höfter, händerna var varma och han var redo att ge mig det jag ville ha. Han stötte på, först långsamt och retfullt, precis så ollonet letade sig ut i öppningen till att trycka in hårt igen. Varje gång han bottnade så ökade lusten ännu mer. Kanske hördes våra lustar över dalen, jag vet inte. Varken jag eller Alexander kunde hålla emot. Det var alldeles för känslosamt att hålla allt inom sig. Jag skrek ut min njutning och han likaså. Mina rungade stön blandades med hans hetsiga andetag och ljudet från våra kroppar som hastigt och hårt stötte ihop, gav allt en sån rå och skön känsla.
Alexander kved tyst, jag kände på mig att han var nära. ”Shit, jag kommer!” väste han omtumlat som om han inte kunde hålla tillbaka det längre. Hans fingrar klämde hårt i min hud, han stötte på så snabbt han orkade. Till slut pressade han sig mot mig, andades högt och ljudligt som om han tömde hela sin själ.
Vi stod helt stilla, Alexander smekte lätt sina händer över min rygg och lät de tunga andetagen långsamt ebba ut. Det var bara början på kvällen. Jag var långt ifrån klar, inte han heller. När jag reste mig gled han ur, och det rann varmt kladd längst låren. Men vi stod kvar, omfamnad bakifrån med hans armar om mig igen.
Tur vanen stod precis i närheten. Lättsamt skrattande åt det spontana som precis hände. Det kändes som vi var två ungdomar som hade gjort något som vi inte borde, men som vi kunde inte hålla tillbaka. Den ogenerade känslan bubblade och vi kunde lämna det vuxna ansvaret bakom oss för ett stund.
Vi hann knappt tvätta av oss innan händerna återigen fumlade över varandras kroppar. Klänningen åkte av i ett svep, våra kroppar stod tätt nakna framför varandra i det lilla utrymmet och jag hamnade i bädden med Alexander tätt över. Hans kyssar letade sig ner från halsen, över nyckelbenet och brösten. Det var helt otroligt hur närvarande han var i varje beröring, och det var som om jag inte kunde få nog. Med honom var inget konstigt, inget kändes fel.
När han trängde in i mig en andra gång, såg jag stjärnor. Det gick snabbt, det var hett och intensivt. Min kropp skälvde när jag kom. Den varma efterlängtade vågen sköljde över mig, orgasmen flödade. Min kropp rörde sig okontrollerat, Alexander höll mina handleder ovanför huvudet i ett fast grepp och med blicken fast i mig som om han ville bevittna varenda sekund av min njutning.
Jag var helt svag i kroppen. Han lyfte försiktigt mitt ansikte mot sitt och kysste mig.
”Du är helt otrolig, vet du det.” Jag fnissade tyst och svarade; ”Nä, du är helt otrolig!” Sen drog jag fingrarna genom hans lugg som spretade över hela pannan och pussade på näsan. Han var varm och huden rodnade lätt, precis som jag.
Han var fortfarande kvar i mig, lika hård som när han trängde in. Och med minimala rörelser med höfterna väcktes min lust åter igen.
Vi var i en bubbla av tidlöshet. Som om vi svävade mellan drömmarnas land och den tysta stillheten. Allt annat var som bortblåst – inga tankar, inga krav. Det var bara vi, här och nu med universum som den tysta betraktaren. Alexander låg tätt bakom mig, huvudet vilandes på hans arm och fingrarna flätade i varandra. Jag blundade i några sekunder innan jag hörde honom viskandes.
”Vad ska du göra med blommorna som du har där?”
Jag vände ansiktet lätt mot honom. ”Jag ska lägga dem under kudden. Du vet, det är ju tradition.” På hans minspel så visste han mycket väl vad jag pratade om.
”Vet du vem jag ska drömma om då?” fnissade jag något generat även om svaret var ganska uppenbart.
”Jag har mina aningar…” viskade han retsamt och strök fingertopparna genom mitt hår.
Tänk om vi alltid skulle kunna ha det såhär.
Kvällens timmar passerade. Vi sov en stund tillsammans tätt intill varandra. Den svala kvällsbrisen letade sig in genom den öppna sidodörren och solnedgångens mjuka rosaskimrande ljus sken in på oss. Alexander snusade gott intill, och för att inte väcka honom lirkade jag mig loss ur hans famn med försiktiga rörelser.
”Ligg kvar du.” viskade jag när han rörde på sig och drog upp täcket över hans bröst.
Tiden existerade inte – jag hade ingen aning om vad klockan var när jag påbörjade måltiden. Charmen med vanlife är att man tar vad man har och improviserar lite. Det vackra operfekta i det enkla, som räcker mer än väl.
Jag bar ut brickan till ett av picknickborden vid eldstaden. En skål med sallad, fetaost och pinjenötter, kallskuren kyckling och några brödskivor som jag rostat i stekpannan med olivolja fick bli kvällens måltid. Men det som lockade mest var jordgubbarna – midsommarens guld, rödglittrande, solmogna och söta.
Det rörde sig i periferin och jag reagerade. Alexander stod i dörröppningen, invirad i filt runt höfterna och gitarren i handen. Håret var rufsigt, ögonen såg fortfarande lite sömniga ut men det varma leendet smittade av sig.
”Kom!” ropade jag. Han gick barfota över gruset. Jag skrattade tyst för mig själv när han rynkade på näsan av småstenar som fastnade mellan tårna innan han nådde gräset. Han slöt upp intill mig och synade brickans utbud.
”Det är inte så mycket men…”
”Jo, det är det!” avbröt han och stoppade in en jordgubbe i munnen. ”Det här har du gjort bra.”
Vi satt där länge och pratade, jag berättade om min resa till Treriksröset och hur häftigt det var att resa själv. Euforin att stå där på den nordligaste delen av vårt land, blandat med de melankoliskt långa körsträckorna där ensamheten gjorde sig ordentligt påmind emellanåt. Alexander berömde mig och uttryckte att jag borde fortsätta resa och utforska om jag ville.
”Du vet, jag kommer aldrig stå i vägen för dig.” sa han lågmält och tog min hand. ”Vi gör detta på vårat sätt.”
Jag svalde hårt. Hans ord var betryggande och träffade djupt.
”Jag har en låt till dig.” sa han sen.
”Får jag gissa… nåt från 80-talet?” skrattade jag dämpat och satte mig till rätta, vänd mot honom. Han nickade nöjt och spelade de utmärkande tonerna som jag så väl kände igen.
Bm E A D A/C#
Talking away… I don’t know what I’m to say,
Bm E A D A/C#
I’ll say it anyway, today’s another day to find you,
Bm E F#m D
Shyin’ away, I’ll be coming for your love, OK?
Hans röst var stillsam i sommarnatten. Jag kunde inte låta bli att le när han kom till refrängen och såg mig rakt i ögonen.
Take on me, take me on…
En varm rysning letade sig ner längs ryggraden och spred sig ut i kroppen. Det var lekfullt, jag hörde orden mellan raderna. Just där och då kändes orden som ett löfte. Som om han sa att han inte visste exakt hur framtiden skulle bli, men att han var här. Att han ville att vi skulle våga. Min gamla negativa vardag var i och för sig borta, jag behövde inte återvända dit. Min framtid låg helt i mina händer.
När han spelat färdigt lutade han sig fram och la pannan mot min.
”Så. Tar du mig?” viskade han.
”Det har jag redan gjort.” Jag drog fingertopparna längs hans kind som en bekräftelse. Han flyttade gitarren från sitt knä och ställde den åt sidan medan jag reste mig långsamt. Vi möttes i en stilla omfamning, där inget mer behövde sägas. Filten om honom gled isär, hans nakna kropp var villig att ge sig helt åt mig. Vi föll ner på filten tillsammans och gräset var fuktigt av den dagg som hunnit bildats. Luften var sval men värmen från våra kroppar strömmade genom oss. Där låg vi, under natthimlens blåa sken. Vi älskade som om tiden stod stilla, som om midsommarnatten aldrig skulle ta slut.
En dagdrömmares Memoarer
- En dagdrömmares memoarer – En smak av Norrland – Del 1
- En dagdrömmares memoarer – I midsommarnattens sken – Del 2
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.