Det här är del 3 av 7 i Novellutmaningar
Regnet smattrade hårt mot rutan. Himlen hade varit gråmulen länge och solen hade inte synts till på flera dagar. Höstvädret var här för att stanna, konstaterade jag och svepte om mig filten i soffan. Jag kände mig uttråkad. Boken jag lånat av min väninna hade jag precis läst ut och att gå ut på promenad var inte ens att tänka på i regnet. Det enda som kändes levande var de tända ljusen som sprakade tyst på bordet.
Jag tog upp telefonen och tittade genom nyhetsflödet. Inget intressant där heller. Kanske jag skulle ringa någon istället? Det gör man ju aldrig nu för tiden. Jag bläddrade genom telefonlistan. Den var lång med namn som jag inte ens hade kontakt med längre. Det kanske var dags att rensa upp här. Längst ner i listan dök en bekant kontakt upp, Tristan C. Jag stirrade på namnet och kände minnena från i våras bubblade upp på näthinnan. Han må vara den vackraste personen som jag nånsin träffat och vi hade en otrolig kemi. Förutsättningarna för att fortsätta ses var inte rimliga då han skulle flytta tillbaka till grannlandet för jobb på obestämd tid. Vi skiljdes helt enkelt åt som vänner efter några månaders dejtande men under den tiden upplevde jag den mest intensiva passion man kan tänka sig. Det var som att vi alltid hade känt varandra, vi delade hemligheter och hade djupa filosofiska samtal. Om det finns en soulmate för alla så var han min.
Även om jag hade önskat att vi kunnat fortsätta träffas, så var det ett fint avslut. Men jag vågade inte nämna något om det.
Ett leende smög sig på samtidigt som jag kände att ögonen blev glansiga. Det kunde ju inte skada att höra av sig och höra hur han hade det. Jag förhandlade en stund med mig själv. Det fanns en risk att han inte skulle svara, vilket jag skulle tolka som att han helt hade släppt mig och gått vidare. Kunde ett sms riva upp känslor som jag läkt ifrån? Jag kanske bara skulle singla slant och för en gång skull låta slumpen avgöra.
”Hej! Hoppas du har det bra där du är. Du poppade precis upp i mina tankar”
Jag kände fjärilarna i magen när jag hade skrivit texten. Tummen svävade över skärmen och jag var nu bara ett knapptryck bort från honom. Minnen från vår första träff sköljde över. Även om vi inte hade hörts sen flytten så tänkte jag ofta på honom. He was that one that got away, helt enkelt. Vi var ju så olika, inte bara till det inre utan också till det yttre. Tristans kropp var fylld med tatueringar. De slingrade sig som ståtliga konstverk över hela hans kropp. Det var en sån kontrast till min släta, orörda hud. Jag har alltid varit den som valt tryggheten, medan han verkade leva för äventyret. Men jag klandrar honom inte. Berättelserna från hans liv gjorde mig så liten i den lilla bubblan jag själv levde i. Jag skickade smset och la ifrån mig telefonen.
Det var en blåsig kväll i april som vi hade träffats på en gemensam väns fest. Jag hade gått ut på balkongen för att få lite frisk luft mellan varven av fruktiga drinkar och skratt i goda vänners sällskap. Jag lutade mig mot räcket och andades in den krispiga luften. Det gjorde gott för stämbanden efter alla skratt. Vårvädret var här men kvällarna var fortfarande kyliga, så jag kramade om mig själv för att inte förlora all värme i den tunna skjortan jag hade på mig.
Med musiken pulserade i bakgrunden, hörde jag balkongdörren öppnas bakom mig. En snabb blick över axeln och jag möttes av en person som jag inte hade pratat med innan.
”Du ser ud som om du fryser. Her!” sa han och sträckte över en filt samtidigt som han tog några steg ut i den stärkande brisen. Snabbt svepte jag om mig och tackade för den generösa gesten. Han presenterade sig och vi kallpratade en stund om hur vi kände vår gemensamma vän, vad vi jobbade med och vi kunde snabbt enas om att vi såg fram emot sommaren båda två.
Och ja, det var något alldeles speciellt med honom. Han kändes lugn och trygg men samtidigt full av liv när han berättade om sina resor till både Asien och Sydafrika under kvällens gång. Trots sin slanka kroppsbyggnad var han vältränad, musklerna var definierade men inte överdrivna. Varje rörelse han gjorde kändes kontrollerad, som om han var helt medveten om sin eget kroppsspråk. Det var kombinationen av råhet och subtilitet som gjorde honom både intressant och mystisk på samma gång. Kanske också för att vi inte pratade samma språk. Vi bytte nummer och efter det så började vi träffas.
Jag avbröts i dagdrömmandet av att telefonen plingade till. Hjärtat bultade och jag kunde inte låta bli att le när jag läste meddelandet.
”Hej, Jeg er glad for at høre fra dig! Håber du har det godt?”
Det visade sig att Tristan skulle besöka i min hemstad om några dagar och han skrev att han mer än gärna ville träffas. Han hade precis som jag, velat fram och tillbaka om det var en bra idé att höra av sig eller inte. Han skrev att han hade hört att jag hade blivit väldigt ledsen efter hans flytt. Det hade synts alldeles för väl i mina ögon, sa han när vi hade skilts åt. Det fick honom att tvivla igen.
Äntligen kom dagen vi skulle ses. Dagen innan kunde jag knappt koncentrera mig. Glädjen och nervositeten svängde som en berg-och-dalbana inuti mig och som vid något tillfälle övergick till tårar och förtvivlan. Mitt i detta kände jag ändå lättnad över att känslostormarna kom då och inte samma dag vi planerade att ses.
Tristan hade föreslagit att vi skulle ta en promenad längst hamnpromenaden under förmiddagen. Där hade vi promenerat många gånger tidigare under året och det kändes betydelsefullt att han valt just den platsen. Jag var tidigt på plats och stod väntade på honom vid det lilla skogspartiet med björkar. Från vårens nyutslagna ljusgröna blad som fladdrade fritt i vårvinden likt mitt eget kärleksliv – till att långsamt falla av i höstbrisen som en påminnelse om det vackra som varit. De gula löven gav i alla fall en fin kontrast till den grå himlen som låg som ett täcke över staden. Någonstans ovanför fanns solen.
Under den svarta ullkappan hade jag en mörkröd stickad tröja. Håret hade jag i en stor knut uppe på huvudet med några slarviga lockar hängandes som vinden lekte i. Efter ett par minuter kom en mörkklädd person gåendes. Jag visste direkt att det var Tristan. Hans sätt att röra sig var så märkbar på något vis. Även om det hade gått ett tag sen vi sågs, så var ändå varje detalj av honom fräsch i mitt minne. Jag mindes hans skratt, hur det liksom ekade i rummen och fyllde dem med bubblande glädje. Nu var jag här – på väg att träffa honom igen. Nervositeten gjorde sig påmind som en elektrisk spänning inom mig.
Han var så nära nu att jag kunde se hans vita leende skina mot mig. Jag kunde inte hålla tillbaka och började gå mot honom och när han sträckte ut armarna, jag gjorde detsamma. Vi möttes upp i en lång härlig kram som jag inte ville släppa taget om. Jag tog ett djupt andetag och när våra blickar möttes var nervositeten som bortglömd.
”Hej!” sa vi båda två samtidigt och log brett mot varandra. Det kändes nästan overkligt att se honom igen.
Vi började långsamt röra oss bortåt. Våra steg mot det gedigna trädäcket gav ifrån sig ett dovt ekande och de kluckande vågorna intill skänkte ett lugn. Tristan berättade om sitt nya jobb i Köpenhamn och hur det hade gått med det. Jag nickade instämmande men hade svårt att höra även om jag lyssnade. Mina tankar om hur mycket jag önskade att den här träffen skulle gå bra, tog över.
Vi gick ut på piren. Vinden kändes råare, men Tristans närvaro värmde mig. Vi gick så tätt intill att våra armar ibland stötte mot varandra. Även om det var flera lager kläder mellan oss så kändes varje rörelse så nära. Det fanns en spänning mellan oss som sakta byggdes upp. Blickarna som vi utbytte och de små hemlighetsfulla leendena mellan allvar och skratt, tolkade jag som en inbjudan till något mer. En bit ut på piren stod ett äldre par och tittade ut över vattnet. När vi gick förbi dem hälsade båda glatt på oss innan de återvände inåt land. Kanske de kunde läsa av vår starka längtan, det var i alla fall vad jag föreställde mig. Vi besvarade dem med ett vänligt leende och hejade medan vi passerade.
När vi stannade till vid stora träräcket längst ut, snuddade våra fingrar försiktigt vid varandra. Tristan fångade upp min hand i sin och vi tittade nervöst på varandra. Vi behövde inte säga något, jag såg på honom att han ville detta lika mycket som jag. Han kom närmare och ställde sig bakom mig med armarna om. Luften var kall, men jag fylldes av en härlig värmande känsla som spred sig från hjärtat och ut i hela kroppen. Jag smekte hans kalla händer och försökte värma dem i mina. Han lutade sig fram och frågade om jag mindes senast vi var här. Jag suckade tyst och vände försiktigt ansiktet upp mot honom och nickade.
”Det var precis innan du flyttade” viskade jag tillbaka.
Jag mindes det alldeles för väl. Det hade varit vår sista promenad tillsammans. Jag blickade ner i backen. Hans kram kändes så trygg, men plötsligt var som om jag svävade mellan hopp och rädsla. Hade jag bara inbillat mig? Vad ville han säga med detta? Vad ville han påminna mig om? Hade jag tolkat den här promenaden fel?
”Det var ikke meningen, at det skulle såre dig”.
Jag kramade om hans händer som ett tyst svar på hans ord.
Jag hade lovat mig själv att jag inte skulle börja gråta, men jag kände hur tårarna brände i ögonvrån och klumpen i halsen satte sig. Tristan berättade att han hade fått höra på omvägar genom våra gemensamma vänner att jag hade blivit väldigt sårad av vårt uppbrott. På ett sätt kändes det skönt att han redan visste hur mycket det hade påverkat mig, men jag skulle också behöva berätta med egna ord. Även om vi bara hade dejtat lite mer än i två månader, så hade vi kommit varandra väldigt nära.
Vinden förde med sig tårar längst med kinderna. Tristan lutade sitt huvud mot mitt, så nära att jag kunde känna hans andetag mot min hud. Jag hoppades att han inte skulle se tårarna. Inte nu i alla fall. Jag blundade och njöt av att vi stod där tillsammans nu. Hur länge detta skulle vara, vågade jag inte ens tänka på. Vi stod där i tystnad tills han tog ett djupt andetag och vände mig mot honom. De grå ögonen mötte min blick och han torkade de sista tårarna med sin hand. Den lätta beröringen kändes tröstande på något sätt. Jag ville säga något, men orden fastnade i halsen.
”Jeg har ønsket at gøre det her så længe”. Han viskade nästan fram orden. Jag bet mig nervöst i läppen och han böjde sig framåt mot mig. Jag kunde knappt tro på det jag just hörde! En lättnad spred sig samtidigt som Tristans läppar nuddade vid mina. Jag förlorade mig i alla känslorna som rusade inombords när jag mötte upp hans kyss. Detta var precis vad jag behövde, bekräftelsen om att han också känt samma sak.
Hans doft, hans smak och den efterlängtade närheten gav mig en känsla av fullkomlighet som sprudlade inom mig. Då kände jag verkligen hur mycket jag hade saknat honom. Jag hade trängt undan alla dessa känslor i flera månaders tid och där och då släppte jag garden och lät hjärtat explodera.
När Tristans läppar lämnade mina såg jag hur det glittrade i hans ögon. Det märktes att vi båda var tagna av situationen och den lämnade oss i total tystnad för en stund. Våra händer var flätade i varandras och jag drunknade i hans ögon. Det var som att vind, kyla och annat runt omkring oss hade försvunnit och vi befann oss utanför allt.
Tystnaden bröts av lekande barn som kom springandes längre bort. Tristan och jag följde dem med blicken och verkligheten kom ikapp oss.
”Ska vi gå hem och dricka te?” frågade jag honom. Ögonen lyste upp och han nickade. Det var något som vi ofta hade gjort under våren. Det hade blivit våran grej – gå på promenad och sen dricka te. Han var en tedrickare av rang, vilket han också hade fått mig att bli.
Under promenaden hem gick vi hand i hand, helt i tystnad. En tystnad som sjöng ut sin glädje över hela staden och som ekande mellan husen. Men jag var också djupt sjunken i mina egna tankar. Det var som om en sten hade lättat från mina axlar och från och med nu kunde det bara bli bättre. Det pirrade i magen, jag visste mycket väl vad detta kunde leda till. Jag trånade efter hans kropp. Jag ville uppleva samma passion som tidigare. Känslan att ha det så nära, veta att det är besvarat och längtan dit gjorde det hela så mycket djupare.
Jag låste upp ytterdörren och vi gick in i hallen. Tristan hängde upp min kappa på en galge och hängde in den i garderoben utan att tveka. Jag log för mig själv, han var bekväm här hemma. Vi gick ut i köket och jag fyllde vattenkokaren. Han stod lutad mot diskbänken och iakttog mig medan jag plockade fram te-koppar och honung. Vi bytte längtande blickar och jag höll fram en tepåse och lät han dofta i den. Han nickade bara och log belåtet. Det var hans favorit-te som jag sparsamt drack av emellanåt. Medan jag förberedde två silar med löste så kände jag hur hans hand smekte över ryggen.
”Jeg har virkelig savnet dig” Hans uppriktiga lugna ton fick mig att mjukna. Jag ville bara kasta mig i armarna på honom och aldrig släppa taget.
”Jag har saknat dig också” svarade jag tyst. ”Sommaren var hemsk…” fortsatte jag samtidigt som jag igen blev påmind om hur hjärtekrossad jag hade varit. Tankarna blev inte långvariga då vattenkokaren plingande till och jag hällde upp i tekopparna.
Vi förflyttade oss till vardagsrummet. Tristan sjönk ner i soffan och granskade rummet medan jag tände ljusen som stod på bordet. Han pekade mot ena kortsidan av väggen och frågade om tavlan var ny då han inte kände igen den. Jag blev varm i hjärtat. Han kunde verkligen lägga detaljer på minnet. Jag kröp upp intill honom och berättade om tavelköpet och drack försiktigt av det rykande teet. Historien bakom var ganska lustig och det lättade upp stämningen och vi båda skrattade. Äntligen fick jag höra det härliga skrattet igen.
Tristan la armen om mig och jag lutade mig mot hans axel. Jag hörde hans lätta andetag. Med en plötslig impuls lyfte jag huvudet och våra läppar möttes igen. Kyssen var intensiv och full av känslor som ville slå ut. Jag smekte hans arm och jag kunde känna musklerna under hans vita tröja. Jag njöt när jag kände hur hans händer försiktigt omfamnade min nacke och kysste mig längst halsen.
Det rådde inga tvivel om vad vi båda ville. Fingrarna gled genom hans mjuka blonda kortklippta hår. Det var som att varje liten rörelse förstärktes och min kropp reagerade starkt på den här intima stunden.
”Kom” viskade han i mitt öra och reste sig upp. Han lyfte upp mig i sina armar och bar in mig i sovrummet. Jag älskade hur han tog kommandot och han såg sådär självsäker ut som han kunde göra. Det var något speciellt med den där blicken. De grå ögonen skvallrade om djupa känslor och om en styrka som både skrämde och fascinerade mig. Det var som om han kunde läsa mina tankar och han visste exakt vad jag behövde utan att jag behövde säga ett ord.
Tristan la ner mig på den bäddade sängen. När jag sjönk ner i täcket kände jag den tydliga doften av nytvättat som svepte förbi. Den fräscha känslan kändes symbolisk – som ett nytt kapitel i en oskriven bok med fräscha nya sidor som var redo att fyllas med färg.
Han kröp upp intill och satte sig gränsle över mig. Jag smekte hans lår och långsamt letades sig händerna mot hans skärp i de svarta jeansen. Han drog långsamt av sig den vita tröjan. Under hade han en svart t-shirt som följde med i farten. Jag spärrade upp ögonen och tittade på hans överkropp. Jag tog spjärn med armbågarna mot madrassen för att komma upp och se bättre. Han visste precis vad jag tittade på och pekade på den stora nya tatueringen som prydde bröstet och som sträckte sig hela vägen ner till byxlinningen. Jag hade först svårt att urskilja vad jag hade framför mig men ju längre jag betraktade motivet desto mer detaljer kom fram.
”Wow!” utbrast jag och blickade upp på honom. Han berättade att detta var ett projekt han hade planerat länge och när han avslöjade hur många timmar det hade tagit så tappade jag nästan hakan. Tatueringarna var en del av hans personlighet och det passade honom så bra – men absolut inget för mig.
Jag strök med fingrarna längst vad jag trodde var en orm… kanske en drake…eller om det var ett fantasidjur som slingrade sig över magen bland de andra motiven. Då fick jag också chans att känna på de otroliga magrutorna som var helt omöjliga att ignorera.
Fingrarna stannade vid skärpet igen och det såg ut som motivet inte bara slutade där.
”Hur långt ner går den?” fnissade jag och han besvarade frågan snabbt ”Ja, træk ned og se” med ett pillemariskt leende.
Vi båda skrattade tyst men övergick till allvaret igen. Tillsammans lossade vi skärpet och lät gylfen öppnas. Han hasade ner kalsongerna en bit och tatueringen slutade precis där bulan smått hade börjat växa sig större.
Den stickade tröjan gav ifrån sig det där knastrande ljudet när Tristan drog av mig. Den lätt elektriska friktionen fick mina löst hängande hårstrån att resa sig i luften. Hans blick mjuknade när han långsamt drog ur tofsen som jag hade tvinnat innan jag satte upp det. När håret lösgjordes skakade jag lätt på huvudet för att låta luften skapa volym i det. Han svepte fingrarna genom det några gånger med beundransvärda ögon innan han böjde sig över och kysste mig. Och med en lätt knuff förde han mig ner på rygg i sängen igen.
Han vandrade ner mot halsen, nästippen kittlade lätt när han fortsatte mot nyckelbenet med fler mjuka kyssar. Med tänderna drog han ner båda bh-banden för mina axlar. De varma andetagen mot min hud fick min puls att öka. Han förde upp handen bakom min rygg och med ett enkelt snäpp hade han fått loss hyskorna. Han såg förnöjsam ut samtidigt som jag kunde ana en blink med ena ögat.
Jag slingrade mig ur bhn och slängde den åt sidan. Tristan smekte fingrarna över mina bröst. Jag kände hur bröstvårtorna blev styva av den lätta kontakten med huden. Hans beröring var inte bara fysiskt utan han berörde också min själ i stunden. Jag kände hur han drog mig närmare, som om han ville att jag skulle vara så nära honom som möjligt. Kort därefter la han handen på min kind och vände mitt ansikte mot honom. Hans uttryck avslöjade att han höll inne med något.
”Jeg vil ikke miste dig igen”. Orden ekade i mitt huvud och för ett ögonblick stannade mitt bultande hjärta. De grå djupa ögonen vittnade om en ärlighet som jag trodde jag aldrig skulle få se igen. En virvelvind av känslor härjade inombords. Jag darrade på rösten men höll emot tårarna den här gången. Det var nu jag hade chansen att vara helt uppriktig och berätta precis hur jag kände för honom.
”Jag vill inte vara utan dig heller”. Jag var redan halvnaken, men att våga sätta ord på känslorna och berätta hur jag hade mått när vi hade avslutat vår relation var som att klä av mig ända in till benmärgen. Det var inte bara en sorg utan en viss frustration och ilska också. Hade han alltid vetat att han skulle flytta men ändå valt att bygga vidare på vår kontakt?
Vi pratade ut och gick genom hela vår tid tillsammans. Det blev som en återuppspelning av allt vi tidigare sagt och gjort. Jag glömde bort tid och rum och efteråt kändes det som vi hade nått en förståelse för varandra. Tristan tog ett djupt andetag, som om han samlade mod.
”Jeg vil have, at det skal være dig og mig igen.” sa han till sist.
Orden hängde i luften, fyllda av hopp och längtan. Jag besvarade honom med en kyss. Det var en kyss som sa mer än tusen ord – en bekräftelse, en försoning, och ett löfte om att vi skulle gå vidare i detta tillsammans. Slutligen vi tittade varandra i ögonen under tystnad. Nu när vi hade kommit så här långt med den emotionella biten så längtade jag till en djupare nivå och låta intimiteten föra oss ännu närmare varandra. Jag tog hans hand och la den över mitt bröst, för att ge honom en hint om att låta oss ta steget vidare.
Tristan fattade vinkeln och vi började utforska vår nya början. Hans fasta tag om mig skapade härliga rysningar längst ryggraden och på andra delar av kroppen. Vi gav oss hän och släppte hämningarna.
Långsamt lät han tungan leka över mina hårda bröstvårtor medan jag drog fingrarna genom hans hår, smekte honom över nacken och ner på ryggen så långt jag nådde.
Mina hjärtslag ekade inombords och jag var säker på att han kunde höra dem. Jag fuktade läpparna och skapade ett litet mellanrum som mina andetag kunde flöda in och ut genom. Tristan hasade ner en bit och pussade min navel. De fem byxknapparna på mina jeans knäpptes upp ett enda tag och de röda spetstrosorna skymtades. Det pirrade långt ner i magen och jag kunde känna hur min kropp förberedde sig för mer. Han tog tag i linningen och drog av allt i ett svep. Nu låg jag helt blottad framför honom och jag var mer än redo att låta honom ta för sig av min kropp. Han drog ner sina jeans och lät sitt praktstånd gunga ut. Vi tittade trånande på varandra och han var lika redo som jag i detta nu.
Han särade på mina ben. Händerna smekte låren hela vägen upp mot mitt sköte. Jag slöt ögonen när hans tunga nuddade vid mig. De varma härliga rörelserna över de ömma punkterna vibrerade i kroppen. Jag kunde inte hålla tillbaka min lust och andades högt i takt med hans lapande bestämda rörelser.
Jag kramade hårt i täcket och rörde kroppen rytmiskt fram och tillbaka. Tristan visste precis hur han skulle göra för att få mig till bristningsgränsen, men den här gången saktade han ner tempot när jag närmade mig. Han kröp upp ovanpå mig. Med ansiktena tätt mot varandra, flämtande samma luft, gled han långsamt in i mig. Det var ett intimt ögonblick vi delade. Båda hade längtat, hoppats och önskat detta under så lång tid. Nu var vi äntligen här och vi upplevde det med alla våra sinnen.
Tristan stannade till dagen därpå. Vi åt sen frukost vid 11-tiden. Det blev inte mycket sömn den natten. Båda var trötta och matta, men det gick inte hålla händerna borta från varandra. Nattens äventyr hade pendlat mellan djupt filosofiska samtal och passionerade vilda lekar med många härliga avslut.
Och efter att ha sagt hejdå, kände jag en blandning av lättnad och glädje. Duschen sköljde bort dagens bekymmer och vattnet kändes som en uppfriskande omfamning.
När jag skulle klä på mig igen såg jag Tristans svarta t-shirt låg slängd över en stol. Jag kände på mig att han hade lämnat den där med flit. Den var fylld av hans doft.
Jag slängde mig i sängen och det var som han fortfarande svävade i rummet. Det påminde om stunder vi tidigare delat och som nu låg framför oss.
Text your ex day 30/10
- Text your ex day – Meddelandet till Sara
- Text your ex day – Du och jag igen
- Text your ex day – Hallen
Novellutmaningar
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.