Sommaren 1989 #3 – Så möttes vi igen Jennie

Det här är del 3 av 3 i Sommaren 1989

Förord
Denna novell är en fortsättning på del 1 i den här serien från 2024. Det kan vara en fördel att läsa den först för fullt sammanhang.

——

”Det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart.
När jag känner så så tänker jag på dig.
Allting är förgängligt, allting ska brisera snart,
Men du är oförstörd för mig.”

/Lars Winnerbäck, Hjärter dams sista sång

——

Året 2020 som vi alla ska minnas som början på en mörk och svår period i världen, började ändå helt normalt för mig. I början av januari var hela familjen just hemkommen från två veckors solsemester på Kanarieöarna. Det var magiskt att för första gången fira jul och nyår i shorts och T-shirt vid kanten av en pool med en kall pilsner i handen eller sittande på en uteservering och äta ljuvligt god och alldeles för mycket mat. För att inte tala om de långa löpturerna i bergen i Puerto Rico.

Jag befann mig också långt fram i mitt träningsprogram för att springa mitt första Marathon någonsin i Stockholm. Som 47-åring var jag sannerligen ingen dålig långdistanslöpare, men ett marathon på 42km kräver lite andra förberedelser. Mitt mål att klara det på under 3:30 krävde ytterligare lite. Det var märkligt att jag aldrig sprungit en marathon tidigare. Trots att jag sprungit sedan jag var 14 hade lopp aldrig intresserat mig särskilt mycket. Nu handlade det säkert mest om mitt ego och jag ville ha det gjort före 50-årsdagen. Det var inte det viktigaste i världen, men jag hade uttalat det högt på jobbet och det kändes som ett litet tvång att genomföra det.

Alltid när jag reste till och från jobbet lyssnade jag på poddar. Dokumentärer och samhällsprogram. Ett av mina favoritprogram var Sveriges Radios P3 Dystopia. Det handlade om olika sorters faror våra samhällen står inför och hur det skulle kunna bli om någon av dessa kriser inträffade. Programmen inleddes alltid med en dramatisering av tänkbara händelseförlopp som var en fantastisk krydda trots sin enkelhet. Under hösten hade programmen handlat om konsekvenserna av att havet stiger, resistens mot antibiotika, när kriget kommer, demokratins sammanbrott och liknande.

Den 22:a januari var en onsdag som alla andra. P3 Dystopia sände ännu ett nytt avsnitt om faror som hotade oss. Det handlade om pandemier. Det var egentligen inget nytt. Vetenskapens övertygelse om att nya pandemier skulle drabba oss var välkänd och frågan var inte om utan när det skulle ske och vilken sort. Några veckor senare började världen skälva när Covid-19 intog våra liv. Trots alla varningar tog det lång tid innan man förstod och ännu längre tid innan man vidtog några åtgärder.

Media rensades från allt annat innehåll och fylldes av de dagliga presskonferenserna från Folkhälsomyndigheten och dramatiska nyheter och dödstalen sköt i höjden. Det blev bristvara på skyddsutrustning och desinfektionsmedel. På jobbet upphörde nästan verksamheten när folk började hålla sig hemma och alla möten och besök ställdes in. Vi började som många andra bidra med det vi kunde. Vi satt och tillverkade visir med hjälp av gummisnoddar och overhead-papper. Det kändes på något sätt ovärdigt att tillverka utrustning som vården behövde av överblivet kontorsmateriel.

Lastbilar rullade in i Stockholm för att bygga ett sjukhus i Stockholmsmässans lokaler i Älvsjö. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var rädd. Alla evenemang ställdes in, så också Stockholm Marathon så även den planen jag haft gick om intet, även om det var en liten sak i det stora hela.

För mig personligen innebar det ändå lite fördelar. Det kändes lite makabert och förbjudet att ens uttala. Men att börja jobba på distans var det bästa som hänt mig på mycket länge i mitt yrkesliv. Jag insåg plötsligt hur mycket tid som går åt att resa till och från arbetet. Det var tid som drogs från privatkontot som nu kunde ägnas åt barnen och min egen träning. Jag räknade ut att det lätt handlade om närmare 15 timmar varje vecka.

Nu hade våren övergått i försommar och jag var på väg ut till min barndoms skärgårdsidyll. Vi spenderade fortfarande en del tid här på somrarna, men det var inte som förr längre. Sedan barnen blivit stora och föräldrarna blivit gamla hade mycket förändrats. Vår älskade mamma hade diagnostiserats med alzheimer för några år sedan och nu gick sjukdomsförloppet fort och obönhörligt och hon försvann allt mer och allt oftare in i glömskans dimmor. Det var en krypande obehaglig känsla när ens egen mamma började glömma sina egna barn. Det var något fundamentalt fel med att till och med glömma sitt eget kött och blod.

Just den här helgen skulle jag vara ute ensam för att hjälpa pappa med en av båtarna som höll på att förberedas för sjösättning. Jag hade tagit ledigt från jobbet på fredagen för att få en extra dag där ute. Jag längtade ut till lugnet och skulle verkligen behöva det. Det skulle bara vara jag och pappa där ute under helgen så det skulle bli gott om egen tid. Samvaron med pappa var dessutom väldigt okomplicerad. Vi kunde stå i timmar och jobba med båtarna utan att säga särskilt mycket utan att det kändes stelt eller konstigt. Det var trivsamt, som ett tyst samförstånd. Vi brukade båda säga halvt på skämt, att om man inte har något vettigt att säga så kan man lika gärna hålla tyst.

Hemma hade allt blivit annorlunda när barnen började bli stora och få egna liv. Två av barnen hade redan flyttat hemifrån och de andra skötte sig själva allt mer och hade fullt upp med sitt. Det var fortfarande nytt och ganska ovant och en ny tillvaro att förhålla sig till. Barnen hade haft en bra uppväxt med tak över huvudet, mat på bordet och mycket kärlek. Men det hade blivit uppenbart att jag och min fru tappat något längs vägen som märktes allt tydligare vart efter vår föräldraroll förändrades. Jag oroade mig en hel del nu för tiden över vad som skulle finnas kvar mellan oss när barnen, som alltid bundit oss samman inte skulle finnas längre.

Redan efter en tidig frukost på fredagen packade jag en liten väska med ombyten, träningskläder och hundmat. Sedan lastade jag min hund Lenka i bilen och gav mig iväg. Pappa höll redan på med båten när jag kom ut och bytt om till oömma kläder. Vi hade renoverat en gammal tullkryssare vi kommit över billigt för ett antal år sedan och nu när en del rutten bordläggning och del av bottenstocken var utbytt samt däck, överbyggnad och hela inredningen restaurerad var det en fantastisk känsla att se det färdiga resultatet. Hela våren hade vi nåtat däck och fernissat hela skrovet. Det var ganska många kvadratmeter och rätt många lager som skulle på.

– Det är inte utan att man känner sig lite nervös inför sjösättningen, sa pappa.
– Ja, hon behöver väl ligga och svälla en god stund efter alla år på land. Men visst ska det bli häftigt.
– Jag tänkte vi skulle prova att starta maskinerna innan kranbilen kommer. Har renoverat klart båda nu. Det var inte så farligt som det såg ut först. Skrapat rost och rostskyddat, renoverat spridarna och bytt en massa packningar. Så nu borde båda fungera.
– Vilken tur. Det är det fina med gamla dieselmotorer, dem tål vad som helst. Och ännu mer tur att du fixar allt själv.
– Vi får väl se.

Han försökte verka avmätt, men stoltheten sken igenom. Pappa var verkligen fenomenal, den gamla sortens fixare som kunde bygga ett hus, byta bordläggning i ett båtskrov eller plocka ner en motor i beståndsdelar och få ihop det igen och få det att se lekande lätt ut. För några veckor sedan hade vi renoverat taket till salongen på båten. Det var ett välvt tak och för detta byggde han nya takstolar och limmade ett nytt rundat tak av små bitar, ibland inte större än tjocka tandpetare för att få till den rundade formen. Nu var det också klart och den rundade formen på taket var perfektion definierat.

Solen brände våra bara överkroppar och jag insåg att jag skulle bränna mig i år också.
– Känns det inte som om det är läge för förmiddagsfika? Frågade pappa när vi stått ett antal timmar och ryggen värkte.
Jag sneglade på klockan, det var egentligen onödigt. När pappa nämnde förmiddagsfika skulle den ändå visa 09:45 så när som på några minuter hit eller dit, vilket den gjorde även den här gången.
– Jag går på solhöjden och magen, brukade han alltid säga när jag frågade hur han kunde pricka samma tid varje gång eftersom han aldrig bar klocka här ute på landet.

Efter kaffet drog vi fram en vattenslang till båten och anslöt den till maskinernas kylsystem. Pappa kopplade in startbatterierna och gick runt med en multimeter en sista gång för att se att allt stämde. Det var ett 24-volts system så det krävde två seriekopplade batterier.
– Redo? Då kör vi.
Pappa stod vid instrumentpanelen och hade börjat glöda den ena motorn. Efter ungefär en minut tryckte han in startknappen, först för den ena och sedan för den andra motorn. Båda mullrade igång bara efter kort tvekan och efter någon minut gick de jämnt och fint. Utan de isolerande luckorna för maskinrummet var ljudet från två stora sexcylindriga motorer nästan öronbedövande men vackert. Vi kunde bara göra tummen upp och le mot varandra i oväsendet.

Den stora 14 meter långa träbåten som en gång tjänat i Stockholms skärgård som tullkryssare låg på trailern bakom traktorn. Ekipaget backade otroligt långsamt ner för betongrampen. Först nådde de bakre två hjulparen vattenbrynet, sedan bröt båtens akter vattenytan. Jag och pappa stod bredvid med tampar i händerna, redo att dra in båten till den lilla bryggan vid sidan av sjösättningsrampen.

Det var oerhört nervöst. Skrovet hade inte legat i vatten på många år och stora delar av bottenstock och bordläggning under vattenlinjen var utbytta, så det var inte frågan om båten skulle ta in vatten utan hur mycket och hur länge, även om vi gjort vårt bästa med att blötlägga skrovet med blöta mattor för att få trät att börja svälla.

Men vi var förberedda. Två stora eldrivna länspumpar stod redo på bryggan med sina tjocka slangar och bredvid stod en bensindriven pump. Varje pump klarade minst 10000 liter i timmen, så nog skulle vi kunna hålla undan vattnet. Frågan var bara om vi skulle behöva hålla på hela natten eller ännu längre innan trät svällde tillräckligt för att hon skulle flyta på egen hand.

Pappa som var lugnet definierad såg oberörd ut, men jag visste att han var lika nervös som jag. Flera års arbete gled nu långsamt ner i vattnet och det skulle visa sig mycket snart om vi, eller snarare han gjort rätt eller om vi skulle behöva göra om alltihop.
– är du lite byxis nu? Retades jag och puttade honom lätt i sidan.
– Nääähääädå. Tror du inte att jag har koll?
– Väntar med att svara på det tills om en stund, flinade jag.
Jag älskade min pappas humor. Han såg ofta helt allvarlig ut men rösten var ironisk.

Plötsligt flöt båten och vi halade snabbt in henne till bryggan och gjorde fast den. Traktorföraren la i växel framåt och körde långsamt upp trailern ur vattnet med ett enormt porlande ljud och det rann stora mängder vatten ur alla rör i släpets ram. Traktorn körde en bit upp på land och slog av motorn, en dörr smällde och sedan blev allt tyst. Bara ljudet av droppandet från trailern, vattnets kluckande och sjöfågel hördes. Över hela scenen låg en stark och behaglig doft av hav, fernissat och tjärat trä och diesel. Kalle blev synlig bakom traktorn och han ställde sig med händerna i sidorna och bara tittade på, så där som öbor gärna gör.
– Hon har inte sjunkit än? Sa han och skrattade med en humor jag skulle tyckt var rolig i vanliga fall men nu var alldeles för nervös för att uppskatta fullt ut.

Så fort båten kom intill bryggan hoppade pappa ombord med en av sugslangarna till pumparna i handen och försvann ner i båtens inre.
– Kör! Ropade han.

Jag slog igång ena pumpen. Slangen ryckte och slängde några gånger innan en mäktig, tjock vattenstråle började spruta ur pumpen.
– Sprutar det där inne? Frågade jag när pappas huvud dök upp igen.
– Nej då, det porlar lite bara. Det kommer ordna sig.
”Det porlar lite” betydde i själva verket att det sprutade vatten, men han var alltid lika säker och lugn som bara en skicklig yrkesman kan vara.

Jag hoppade ombord och såg mig om. Alla durkar (golvplankor) var borttagna så att man såg skrovets insidor och överallt rann eller sprutade det in vatten mellan plankorna i bordläggningen.
– Satan i gatan! En pump till! Ropade jag och fick snart en slang kastad till mig.
– Vi får inte pumpa för hårt. Då drar vi in vatten genom skrovet. Bättre att det får stiga någon decimeter eller två, det gör ingenting! Ropade pappa från bryggan.

Jag tog ett riktmärke på skrovet dit jag lät vattnet stiga innan jag startade båda pumparna.
– Vi kommer bli kvar här ett tag så vad sägs om kaffe? Sa pappa och gnuggade händerna.
Då visste jag att han kände sig trygg i situationen.

Pappa hade installerat nivåvakt så att pumparna skulle sköta sig själva de närmaste timmarna, så efter fikapausen som vi intog på bryggan gick jag på en lång promenad med hunden och njöt av lugnet, det vackra vädret och alla dofterna. Ljuden här ute var så annorlunda jämfört med hemma. Vi bodde vid vår förorts mest trafikerade korsning så jag var van vid det konstanta ljudet av bilar och bussar nästan dygnet runt. Här ute hördes bara vindens sus i träden, fågelkvitter och vid havet vågornas skvalpande och någon motorbåt långt bort. Det var så enormt rogivande så att jag formligen kunde känna pulsen och blodtrycket sjunka och ett totalt lugn infann sig i kropp och själ. Jag åt medicin för ett milt förhöjt blodtryck. Jag trodde mer på ärftliga faktorer än psykologiska förklaringar så som stress. Ändå var det svårt att blunda för att jag alltid kunde sluta med medicinen under semestermånaderna här ute. Naturen, lugnet och löprundorna hade kanske lite effekt trots allt.

Jag gick den vanliga långa rundan över ängen och bort förbi badstranden och bryggorna. Jag satte mig en stund på en pollare på en av bryggorna, bara såg ut över vattnet och lyssnade på vågorna och sjöfåglarna. Det var väldigt dubbelt att vara här ute. Alla platser som var förknippade med så många olika varma och lyckliga minnen gjorde mig både lycklig och melankolisk och vemodig på samma gång. Här hade vi lekt som små barn med kottar och roddbåtar, med mopeder och snabba segel- och motorbåtar som unga tonåringar och här hade jag blivit kysst, hopplöst förälskad flera gånger och här hade jag blivit ensam och övergiven.

Nu var allt detta förbi och skulle aldrig komma tillbaka. Det gjorde mig djupt melankolisk, nästan gråtfärdig. Samtidigt hade den här trygga och hemtama miljön alltid samma lugnande effekt på kropp och själ. Det var bara här, med blicken ut över vattnets ljusa blänk som all oro, stress och frustration kunde rinna av mig likt vattendroppar över solvarm hud.

Jag började nynna på en textrad som kom för mig:

———

”Själens skrubbsår bränner i natten,
Livets vandring har satt sina spår.
Stormen tog dig ut på mörka vatten,
Dit strömmar och bränningar når.
Med skörade segel drev båten i land,
Där stormen bedarrat och dött.
Så går du där ensam på barndomens strand,
Din själ känns sliten och nött.

Så vila nu din blick för en stund,
På vattnets ljusa blänk.
Solstrålen dansar där vindilen ständigt,
Kärpå krusningens glittrande golv.”

(Mando Diao, ”Själens Skrubbsår”)

———

Det var just den där raden ”Så går du där ensam på barndomens strand, din själ känns sliten och nött” som kändes så träffande och just det där med att vila blicken på vattnets ljusa blänk. Det var både helande och sorgligt på samma gång. Här blev det tydligare än någon annanstans på jorden att tider som passerat aldrig någonsin kan komma tillbaka, men ändå liksom finns inristade i själen som bilder i berghällarna. Tider som på många sätt var lyckligare. Ibland önskade jag när jag satt så här att man förstått allt detta då och levt ännu mer intensivt och inte bara tagit allt för givet. Och visst gjorde vi det och samtidigt levde vi nog ändå ut det som gick. Ingenting kunde ändå göras om och alla lyckliga minnen borde jag nu istället försöka lära mig att enbart glädjas åt och inte drabbas av det eviga vemodet. Det enda som var evigt och beständigt var vågornas eviga brus mot klipporna. Det enda jag kunde göra var det jag gjorde nu, skrev ner allt samman.

Jag ryckte upp mig, väckt ur mina tankar av Min stora Schäfertik Lenka. Hon hade som Schäfrar ofta har, svårt för passivitet i någon längre stund. Så när hennes gnyn blev mer ihärdiga och ena framtassen började slå mot mitt ben var det dags att röra på sig. På väg tillbaka strosade Lenka en bit framför mig på vägen och höll koll på omgivningarna snarare än hade nosen i marken. Jag tyckte hon var så fruktansvärt vacker när hon hade den där kroppshållningen, så typisk för rasen. Det var så skönt och harmoniskt att gå här ute alldeles ensam längs de smala grusvägarna med skogen runt om och inte en människa i sikte. Bara vindens sus i träden och fåglarnas ihärdiga kvitter.

En bil närmade sig bakifrån på grusvägen. Jag påkallade Lenkas uppmärksamhet med en kort busvissling och när hon såg på mig gjorde jag tecknet för sitt. Utan minsta fördröjning satte hon sig i vägrenen och såg på mig. När bilen kom nära vände jag mig om för att få ögonkontakt. Någonting hände inom mig som jag inte kunde förklara förrän efteråt. När jag fick ögonkontakt med föraren som var en kvinna, vinglade bilen till innan den passerade. Något spratt till inom mig. Det var något väldigt bekant med dem där ögonen. Hundra meter längre bort blinkade den och svängde in på en tomt. Jag visste mycket väl vem som bodde där.

Jag blev yrslig, hela världen skevade på ett oroande sätt. Jag kände mig både varm och kall i kroppen på en och samma gång, som om jag både hade feber och frös samtidigt. Jag ville vända om och springa min väg och jag ville rusa framåt. Jag kallade till mig min hund och började gå. Om en kort stund skulle jag passera och jag kände fortfarande det där inuti magtrakten, som en oro eller nervositet. Bildörrar smällde där framme och röster pratade. En bagagelucka öppnades och nu såg jag varor som lyftes ur.

När jag kom fram vände sig kvinnan vid bagageluckan om och vi såg på varandra. Jag visste redan vems de där gröna ögonen var. Om jag backade minnet 20 sekunder så hade jag redan vetat vem rösten tillhörde.

– Jennie!
Det blev alldeles stilla runt omkring. Det kändes som om tiden stannat och hela naturen höll andan. Min hund stod intill mig vid min vänstra sida och jag kunde känna hennes bog mot mitt ben och huvud med de uppstående öronen mot min hand.
– John!
Hon släppte kassen hon höll i handen och just lyft ur bilen. Vi tog två steg var och så omfamnade vi varandra.

– Herre gud, är det du? Är det verkligen du? Viskade hon.
Vi stod så en mycket mycket lång stund utan att säga något, oförmögna att släppa varandra. Jag kände hennes former mot min kropp, kände hur värme spred sig och hennes vibrerande andetag. Min blick for över hennes tomt för att leta efter vem eller vilka hon pratat med. Allt där uppe såg ut som vanligt. Huset och friggeboden där jag varit så lycklig. Uppe vid huset stod en ung kvinna i 25-årsåldern som just hade låst upp huset och nu stod och tittade på oss.

Det kommer för all framtid bli svårt att beskriva känslan. Det gjorde outhärdligt ont samtidigt som det var fantastiskt skönt. Jag fick en känsla av svindel och föreställde mig ett gammalt kassettband som snabbspolar med medhörning så det blir ett sådant där roligt Kalle Anka-ljud och minnen sköljde genom kroppen så att det nästan blev svårt att andas. Den där midsommaren då jag fyllt 16 år då Jennie satt på staketet och väntade, eller under dansen på bryggan i min famn, vackraste flickan i skärgården i klänning och med krans i håret som jag just krönt henne med, hur hon kysste mig där för första gången och sedan alla de underbara sommarveckorna som följde i ett enda rus av förälskelse och passion. Smärtan i magen och bröstet när tåget försvann med henne och hon var försvunnen för alltid.

När vi till slut särade på oss med händerna kvar på varandra rann mina tårar. Jag vet inte varför jag blev förvånad när också Jennie grät stilla.
– John, det är verkligen du — 31 år sedan sist, viskade hon mellan snyftningarna.
– Det är jag. Du är lika vacker som förr.
Min röst tjänade mig dåligt. Förr skämdes jag alltid över mina tårar, men nu blev jag chockad och glad över att jag hade några kvar och förvånad av vad som till slut lockat fram dem. Vi föll i varandras famn igen. Det kändes som om det inte fanns så mycket att säga trots att det borde finnas en miljon saker. Men just nu betydde det mer att få hålla henne så här hårt och nära. Parfymen kände jag vagt igen, samma som en av mina döttrar använde. Svag, fräsch och ungdomlig.

– Hur har livet farit med dig? Du ser ut att må bra? Frågade hon.
Vi delade på oss en andra gång men höll kvar varandras händer. Jag fick en inre bild av att jag inte ville släppa taget igen.
– Ja jag antar det. Fem barn och hund.
– Fru?
– Jo, en sådan finns det också. Och du? Du ser också ut att må bra?
– Två barn blev det, ja och man, men ingen hund. Bor du kvar i Stockholm? Ni har kvar stället här ute vet jag.
– Jo jag bor inte så långt härifrån. Mamma och pappa bor permanent här ute numera. Det är väl inte som förr, vi är inte här lika ofta. Det är mycket annat. Och du? Frågade jag och såg upp mot huset.
– Det blir lätt så. Jo pappa har tyvärr lämnat oss men mamma finns kvar, men hon orkar inte vara här ute så mycket längre så det är mest vi och barnen. Men det är lite samma, det blir inte så ofta. Ibland mest en börda, men det kanske kan vara till glädje för ungarna och förhoppningsvis framtida barnbarn.

– Jag har tänkt på dig under åren, mycket och ofta. Undrat vad du gjorde och hur du mådde, sa jag tyst efter en kort tvekan.
– Du har inte sökt mig?
– Nä, eller jo. Jag letade lite då och då på Facebook bland oss här ute, men visste inte vad du hette numera. Det hade kanske gått att ta reda på och det fanns inte så många Jennie eller Jenny att välja på, men det gjorde jag inte.
– Jag har tänkt på dig också. Den tiden har liksom etsat sig fast för alltid.

En kort känsla av besvikelse passerade. Jag kände mig som ett fån som sökt efter henne, även om det varit halvhjärtat. Hon hade uppenbarligen inte sökt efter mig. Det hade varit extremt enkelt. Jag hade inte bytt namn och var vän med typ alla härifrån på Facebook, så jag var på något bakvänt sätt glad att jag inte ansträngt mig mer. Det var bara i perioder av djup melankoli som jag alltid drabbats av en längtan tillbaka till tider som på många sätt var lyckligare och enklare. Då hade jag ibland tagit kontakt med gamla vänner. Det hade alltid blivit stelt och efter en kort tid runnit ut i sanden och på något vis hade jag varit rädd för att även en kontakt med Jennie som betytt och betydde så oerhört mycket också skulle rinna ut i sanden som om det numera vore betydelselöst.

Hon sneglade upp mot huset. Den unga kvinnan hade försvunnit in och syntes inte till längre.
– Din dotter? Frågade jag och nickade upp mot huset.
– Ja, Clara. Hon är 24 nu.
– Lika gammal som min äldsta. Konstigt, de är äldre än vad vi var.
– Mm tiden går verkligen fort.
– Jag ska inte uppehålla dig längre, hon kanske väntar på dig.
– Åh det är verkligen ingen fara. Är du själv här ute eller med familjen?
– Det är bara jag och pappa. Har sjösatt ena båten.
– Så du har kvar din passion för båtar? Jag brukar se honom ibland när vi är här. Han ser frisk och stark ut.
– Båtintresset finns kvar men tiden finns det inte lika mycket av som förr. Ja han mår bara fint. Mamma är sämre, alzheimer och cancer, sa jag tyst.
– Det eviga skiten, svarade hon sorgset.
– Men du, kan du inte komma och grilla med oss ikväll? Det är bara jag och Clara här.
– Det gör jag mycket gärna. Ska jag ta med mig något?
– Nej det behövs inte, kom vid 19-tiden.

Vi kramade varandra länge igen innan vi skiljdes åt. Tätt intill mitt öra hörde jag det där ljudet hon gjorde med tungan mellan varje andetag som hon alltid gjorde förr när något var känslosamt. Det hade hon inte vant sig av med och det kändes varmt och välbekant. Under min hand kände jag hennes mjuka, tjocka hår, ryggen som inte var lika späd längre och genom tyget på hennes tröja banden till hennes BH. En massa behagliga minnen från alla de gånger jag knäppt upp dem och klätt av henne sköljde genom kroppen och gjorde mig alldeles varm. Samtidigt en konstig känsla av overklighet. Det som var så tillåtet då var inte tillåtet nu längre. Då skulle hon blivit förnärmad om jag inte genast klädde av henne. Nu skulle det antagligen bli väldigt konstigt om jag gjorde likadant. Blotta tanken fick mig att skratta till.

Jag och min hund fortsatte upp längs vägen till vårt hus. Allt var så svindlande. Här satte jag mina fötter på vägen, den ena foten framför den andra, ett steg i taget. Gruset knastrade så där somrigt och bekant, något jag förknippade med barndom och trygghet. För mitt inre passerade bilder av oss gående här längs vägen för drygt 30 år sedan, mycket yngre, ovetande, naiva och oskuldsfulla. Det kanske var samma stenar under mina skor nu som vi, Jennie och jag trampade den sommaren. Antagligen inte rättade jag mig. Vägen var omlagd flera gånger om genom åren.

En våg av sorg och ångest sköljde genom kroppen över all tid som passerat och aldrig skulle komma tillbaka. Alla de underbara minnena, dem till synes slumpmässiga val som styrde våra liv, än i den ena, än den andra riktningen. När man valde något, valde man omedvetet genast bort tusen andra saker utan att kunna överblicka konsekvenserna. Vem vet vilket val som skulle gjort att det varit hon och jag, att en kvinna i 25-årsåldern varit vår dotter? Konsekvensen att mina egna barn inte existerat. Det var outhärdligt att tänka så, man kunde bli galen för mindre. Men jag var verkligen kung över den där om-leken. Men vad hade hänt den där gången om dörrarna till tåget stängts och Jennie varit kvar på perrongen?

Det är så märkligt med en del minnen. Jag minns henne, minns allt vi gjorde. Kan när som helst plocka fram vart och ett av dem, höra ljuden, känna lukterna, höra hennes röst och som om jag kunde känna hennes beröring mot min hud. Allt står dessutom där, i min dagbok, nedskrivet med alla detaljer. Vad vi gjorde, hur det kändes, doftade och smakade.

Klockan sju gick jag över till Jennie. Jag hade en flaska ganska fint rödvin med mig som jag fick av pappa.
– Ta det här, det är perfekt att dricka för gammal vänskap.
Efteråt skulle jag alltid undra vad han egentligen hade menat. Han hade alltid haft en egen sorts humor som många inte såg eller förstod sig på och alltid glimten i ögat på det där viset som balanserade mellan ironi och allvar så att man aldrig var helt säker på vart man hade honom om man inte kände honom väl. Ungefär som när han lärt oss trimma mopeder eller båtmotorer med tillägget att ”så här får man absolut inte göra, men det är ganska roligt”. Han kunde ha menat bara just det, ett gott vin mellan gamla vänner. Eller lika gärna det jag valde att tro, för att bidra till just det som sedan hände. Vi hade aldrig pratat om Jennie eller någon av mina andra förälskelser, men ibland undrade jag om inte föräldrar kunde ha som ett sjette sinne. Det sinnet verkade jag dock sakna när det gällde mina egna barn.

Jag kände lukten av tändvätska och nytänd grill redan nere på vägen. Uppe vid huset höll Jennie och hennes dotter på att duka och ur grillen sköt flammor upp fortfarande.
– Hej, välkommen. Precis i tid. Det här är min dotter Clara. Clara, det här är min barndomsvän John som bor där borta.
Jennie pekade bort längs vägen mot vårt hus.
– Trevligt att ses. Ni är väldigt lika, du har din mammas ögon och hår.
Vi tog i hand, det var lite som att se Jennie som ung. De var verkligen lika på ett nästan kusligt sätt.
– Vill du grilla? Vill minnas att du var riktigt bra på det, frågade Jennie.
– Det får vi väl se, men det kan jag absolut göra.
Hon kom ut med maten och började göra små paket av lax inslagna i folie.
– Lax, minns du? Frågade hon och såg mig rakt i ögonen.
Jag nickade och log åt minnet av vår första middag hemma hos mig när Jennie presenterats för min familj och vi ätit grillad lax. Jag tänkte att om hon ändå mindes den detaljen så kanske det inte var oviktigt för henne heller.
– Åh det doftar underbart. Vill du ha ett glas vin nu?
Clara stod bredvid mig. Till och med hennes röst var lik sin mammas. Bara lite ljusare, som en svag ton av ålder skiljde dem åt. Men det var som ett eko från det förflutna och jag fick koncentrera mig hårt för att hindra tårarna från att komma.
– Tack gärna. Man grillar bättre då, svarade jag och log.

Vi åt grillad lax, romsås och klyftpotatis.
– tänk, maten både smakar och luktar helt annorlunda så här utomhus, sa Clara.
– Ja helt underbart och även vinet får helt andra, eller snarare starkare aromer med utomhusluften, sa jag och sniffade i vinglaset.

Middagen var trevlig och maten smakade underbart. Till efterrätt åt vi ostbricka och drack mer vin. Vi pratade om alla år som förflutit, om Clara som just blivit färdig sjuksköterska och hur hon kastats rakt in i yrket mitt under en våldsam pandemi, viljan att göra skillnad, maktlösheten och den ständiga närvaron av döden.
– Hur känner ni varandra? Kan ni inte berätta? Frågade Clara efter en stund.
Jennie hade blivit lite röd om kinderna och fnittrig av vinet.
– Vi har ju bott grannar hela livet men aldrig egentligen umgåtts. Jennie var ju tre år äldre än jag och mer jämnårig med mina systrar, men ni var ändå inte riktigt i samma kompisgäng, började jag berätta och såg på Jennie.
– Nej det bara blev så utan någon särskild anledning. Jag umgicks med Marie som bodde på andra sidan ön och då blev det mer naturligt med det kompisgänget där. Det var först sommaren -89 som vi fick upp ögonen för varandra.
– Sommaren -88 drömde jag om dig på avstånd, men det märkte du nog aldrig, sa jag och log lite retsamt.
Jennie rodnade.
– Jo det märkte jag nog.
– Berätta, uppmanade Clara.
Vi berättade växelvis ganska öppenhjärtigt om sommaren då jag var 15 och för första gången på allvar blev medveten om Jennie och hur ouppnåelig och vacker jag tyckte hon var och om den där midsommaren ett år senare när hon hejat på mig och min kompis under midsommarlekarna. Senare på dagen hade vi mötts vid badstranden och på kvällen vid dansen nere på den smyckade bryggan. Efter det hade det varit vi. Vår berättelse om fortsättningen blev kanske något mindre detaljerad, men jag såg i Jennies ögon att även hon mindes vår passion. Hela den sommaren hade vi solat, badat, kyssts och älskat och varit oskiljaktiga.

– Gud vilken romantisk historia. Ni var mycket förälskade? Ni är fortfarande mycket förälskade? Det ser man tydligt.
– Men Clara älskling…
Jennie avbröt sig, oförmögen att fortsätta. Vi såg på varandra ungefär som vad fan säger vi nu? Jennie nickade åt mig och så gjorde hon det där ljudet med munnen igen som när hon blev känslosam eller generad.
– Jo, vi var mycket kära. Lite klyschigt kanske men någonstans tror jag en viss kärlek aldrig går helt över och vissa människor för alltid kommer ha en alldeles speciell plats i ens hjärta. Det gamla ordspråket ”gammal kärlek rostar aldrig”, eller Håkans text ”Det kommer aldrig vara över för mig”. Det ligger kanske något i det. I alla fall var det så för mig.
Jag såg till min glädje att Jennie nickade.
– Men nu har jag ju pappa, dig och Felix och John har sin familj. Åren går, försökte Jennie.
– Fast du och pappa älskar inte varandra. Ni respekterar varandra och är bra föräldrar, men älska hoppas jag är något större än det ni har.

Jennie såg lite chockad ut och oförmögen att svara och jag blev imponerad av den unga kvinnans klarsynthet och rättframma sätt. Det var så träffande även på min egen situation. Jag och min fru hade kanske varit kära, förälskade någon gång och visst tyckte vi om varandra och respekterade varandra. Vi var bra vänner, var och en hade sin funktion och allt fungerade, det hade det alltid gjort. Allt från nattligt vakande av barn som inte kunnat sova, blöjbyten, tvätt och disk, hämtning och lämning i skola och vid aktiviteter. Men borde det inte kännas mer? Jag hade frågat mig just det många gånger sedan jag lärt mig att älska känslan av förälskelse och sedan dess hade jag velat känna den hela tiden och nu när barnen började flyga på egna vingar började det bli extra tydligt.

– Älska gör man nog bara en gång, sa jag lite tystare än avsett vilket blev lite avslöjande.
– Ni har varit superbra föräldrar men jag tänker inte binda mig förrän jag känner att det är helt rätt.
– Man kan tro och känna det som om det är helt rätt och det kan kännas så i flera år. Men sedan avtar det om det inte vårdas och är äkta, svarade jag.
Det var min personliga övertygelse. Inte vet jag om Jennie varit den rätta och om vår kärlek varit äkta. Känt starkt hade jag gjort många gånger, men skulle vi känt så här nu efter så lång tid? Eller var det bara nostalgi och den där om-leken igen?

Vi bytte samtalsämne vilket kändes som en befrielse. Jag hade ingen lust att grotta ner mig ännu mer än det som brukade förfölja mig allt för ofta när jag hamnade i perioder av nedstämdhet. Nu satt verkliga Jennie mitt emot mig, i allra högsta grad ett av föremålen för mina återkommande grubblerier om alltings mening och det var omöjligt att värja sig emot det.
– Nej tack för ikväll, jag tror jag går och lägger mig så får ni prata ostört. Jag tror ni behöver det, log Clara.
– Ingen fara hjärtat, du stör inte.
– Jag är trött, jag går och läser lite, somnar garanterat. Godnatt och trevligt att ses.
Clara nickade åt mig och försvann in i huset.

– Det är verkligen konstigt med barn, funderade jag. Åtminstone jag känner mig som förr inuti liksom. Men runt omkring än växer ens barn, de tar körkort, flyttar hemifrån, får egna barn, egen sorg och glädje.
– Ja, vi är dem samma, med fler rynkor och mer bagage. Har du barnbarn?
– nej inte än. Men brorsan har redan tre.
– Ja, det är konstigt. Jag kan inte låta bli att undra ibland hur allt skulle ha varit om det blev vi till exempel. Man önskar så klart inte sina barn ogjorda, men en hel del annat, sa hon lågt.
– Precis så jag också tänker. Ingen är lika bra på den där om-leken som jag, log jag. En omöjlig lek, man får aldrig svaren.
Jennie satt tyst en lång stund och vi såg på varandra.
– Jag tror, att om du bett mig stanna den där gången på perrongen hade jag inte åkt. Jag tror inte du visste hur mycket jag tvekade och hur nära det var att det där tåget fått åka utan mig.
– Det är just en sådan fråga man aldrig kan få svar på i efterhand, om du åkt eller inte. Jag ville be dig stanna hos mig, men jag var säker på att du skulle åkt ändå. Jag älskade dig verkligen, så säker på att man älskar någon som man kan vara i den åldern. Du var allt för mig, men jag ville inte hindra dig och du ville ut i världen. Jag var bara 16 år, fattade nog inte storheten och avgörandet i ögonblicket fullt ut.
– Det var hur som helst en oerhört vacker tid. Glad att jag fått uppleva det med just dig. Sedan blev allt på ett annat sätt.
Hon såg ledsen ut och såg bort.

– Det är konstigt efter så många år, jag kände igen dig direkt när vi såg varandra. Men det blev som en fördröjd reaktion. Jag fattade först när du plötsligt stod där att jag hade känt igen dig, fortsatte hon.
– samma för mig. Jag ryckte till på ett oförklarligt sätt när våra blickar möttes och du vinglade till med bilen. Men jag kopplade inte heller på en gång.
– Men kroppen minns, sa hon tyst, knappt hörbart.

Våra händer närmade sig varandra sakta över bordsskivan tills våra fingrar snuddade vid varandra och flätades ihop. Jag kunde känna hur hon darrade lätt. Vi såg på varandra en lång stund under tystnad igen. Jennie hällde upp det sista i flaskan i våra vinglas och vi skålade tyst.
– Skål för oss, världens lyckligaste pojke och skärgårdens vackraste och klokaste flicka och det vi hade och fick uppleva, sa jag.
Vi tryckte våra händer hårdare och log mot varandra.
– Det börjar bli kallt, ska vi gå in? Frågade hon när vi druckit ur det sista i våra glas.
Jag följde hennes blick. Jag var osäker på om hon tittade på huset eller den lilla friggeboden bredvid.
– Den finns kvar, din gamla friggebod, konstaterade jag och hörde i samma stund hur det lät som en antydan i sammanhanget.
– Ja, ganska oförändrad. Skulle behövt en del underhåll och städning. Barnen sover där ibland, men mest av allt är det nog förråd. Kom så får du se.

Vi reste oss upp från bordet. Jennie räckte mig sin hand igen, det kändes som en Deja vu. Så här gick vi många gånger mot hennes friggebod och stängde om oss. Det fanns en symbolik i det som skedde. Jag trodde inte på ödet, men ibland blev jag osäker. Hon hade kunnat åka hit vilken helg som helst, men det blev den här helgen utan familjer, pappa och vinet, laxpaketen och nu hand i hand mot friggeboden.
– Precis som förr, viskade Jennie som om hon läst mina tankar.
– Precis som förr, svarade jag och hoppades att vi menade det bokstavligen.

Hon låste upp dörren och tände lampan där inne. Det luktade instängt och den vanliga doften jag förknippade med vårt eget landställe. Där inne såg allt ut som jag minns det. Samma platsbyggda säng där vi spenderat så många heta dagar och nätter nakna tillsammans, det lilla klaffbordet, soffan där Martin och Marie låg den där midsommaraftonen då allting började och längs ena väggen stod några solstolar och en surfingbräda lutade. Då hade friggeboden varit mer ombonad med mjuka mattor på golvet, en liten stereo och TV och kläder överallt. Nu var spåren av tonårstjej borta och på golvet fanns inte längre några mattor och på väggarna hängde flytvästar och fleecetröjor och jackor.

Jennie stängde dörren bakom oss. Jag upptäckte att vi fortfarande höll varandra i handen och jag blev plötsligt så medveten om hur varm och mjuk hon kändes. Vi stod alldeles stilla en kort stund, antagligen lika tagna båda två av stunden. När hon vände sig mot mig drog jag henne intill mig. Vi höll om varandra utan att säga något. Hennes ben skakade lätt mot mina och hennes andetag vibrerade. Jag hade alltid varit så blyg, haft så svårt att ta första steget. När det var gjort hade det alltid varit mycket lättare. Några gånger i livet måste jag ha missförstått signalerna och det hade blivit fel och de erfarenheterna hade följt mig och gjort det svårt med just det. Men när vi såg varandra i ögonen fanns ingen blygsel eller rädsla. Drygt 30 år hade passerat, men det här var en flicka som jag älskat och givit mig till så villkorslöst, så det fanns ingenting att vara rädd för i de där gröna ögonen.

Vi kysstes äntligen. Först lite blyga, försiktiga läppar som vibrerade av nervositet, men när jag kände spetsen på hennes tunga möta min släppte det. Hennes tjocka Fleecetröja luktade landställe och hennes parfym. Hon sträckte upp armarna, sakta drog jag den över hennes huvud och släppte den på soffan bredvid oss där vi stod. Ännu mer av hennes värme och doft strömmade emot mig när jag tog av hennes tjocka långärmade tröja som hon hade under.
– Mycket kläder. Det är vi ovana vid, viskade hon.
Jag skrattade till och nickade bara till svar. Den tredje tröjan var hennes T-shirt och sedan var bara hennes BH kvar. Hon gjorde samma sak med mina kläder och när jag stod i bar överkropp framför henne rös jag av den lite råa svalkan här inne.

Jennie sträckte ut ena handen och vred försiktigt om låset i dörren. Sedan kom hon äntligen intill mig igen. Jag smekte henne över ryggen, mina numera vana fingrar öppnade hennes BH. Hon tog av den och slängde den bland våra andra kläder på soffan. Jag ställde mig bakom henne, luktade i hennes hår, pussade henne i nacken, vidare ner över ryggen när jag försiktigt förde ner hennes mjukisbyxor över höfterna. När hon klev ur dem, en fot i taget pussade jag henne i ländryggen där hon alltid varit så kittlig förr. Det var hon fortfarande, hon ryckte till ofrivilligt och fnissade åt sin egen reaktion och kanske åt samma minnen.

När hon tog av mina byxor hade vi till slut bara underkläder kvar. När vi tryckte oss intill varandra kände hon mitt stånd och tog som ett extra andetag. Allt gick så plågsamt långsamt, på samma gång upphetsande och frustrerande. Vi ville ju och längtade efter samma sak. Ändå var vi fortfarande blyga för varandra. Mina tankar snuddade vid min fru och Jennies man. Det var inte rätt det som skedde, men ändå hände det.

Vi kysstes igen och såg varandra i ögonen när vi samtidigt drog ner varandras underkläder och klev ur dem. Jennie tog mig i handen och gick de få stegen mot sängen. Hon ryckte av överkastet och vek upp täcket, la sig ner och drog med mig ner bredvid sig.
– Lakanen luktar lite skunk.
Hon skrattade, vi sniffade båda på täcket som luktade starkt av landställe, det där lite klassiska av fukt och instängd friggebod som jag förknippade så starkt med min barndom.
– Det luktar hemma, svarade jag.

Vi sa ingenting mer. Allt fanns så tydligt mellan oss och kom tillbaka med samma kraft som då när vi var 16 och 19 år. Vi kröp intill varandra och höll om varandra. Hela hennes kropp rörde vid min. Hennes mun mot min, hennes bröst mot min bröstkorg, våra magar mot varandra, min lem hård och stor mot hennes sköte och våra ben som flätades samman så där som vi brukade göra för att komma så nära det bara gick. Min ena hand strök henne över håret och ner över ryggen, min andra över nedre delen av ryggen ner över hennes bara stjärt.

Hon reste lite på överkroppen och la sig halvt över mig. Hon vred huvudet lite så vi kunde kyssas djupare utan att våra näsor krockade. Mina fingrar snurrade in sig i hennes hår tills jag kände värmen från hennes hårbotten och den där gamla symboliska känslan av att jag hade henne fast i mitt grepp, men ingen höll Jennie fast om hon inte själv ville det. Min andra hand sökte sig ner över hennes höft och framsidan av ena låret. Hon vred sig lite för att öppna sig. När mina fingrar smekte insidan av hennes lår och närmade sig hennes sköte, gled hennes fingertoppar ner över min mage. Hon flämtade när hennes hand slöt sig runt min lem och hennes tunga rörde sig häftigt i sin vilda lek. Även om hennes höfter blivit bredare, hennes bäckenben nu var en vuxen kvinnas och hon inte var rakad, kändes allt som förr. Mina fingrar som så vant funnit henne hundratals gånger, fann henne igen och mina försiktiga fingrar gav gensvar i hennes mun som trycktes hårt mot min. Den varma utandningsluften från hennes näsborrar smekte, kittlade och värmde min kind. Jag gjorde mig milt fri från hennes kyss och pussade mig över hennes kind mot hennes öra, nafsade lätt i örsnibben och lät min tunga fjäderlätt följa örats märkliga vindlingar. Hon gnydde tyst och jag njöt av att känna igen hennes små ljud och reaktioner.

Med halvöppna, fjäderlätta läppar och tungspets pussade jag mig ner över halsen mot axeln, ner mot nyckelbenet. Hon vred sig lite för att göra sig mer tillgänglig. Hon visste vart min mun var på väg. Mina fingrar som smekte hennes våta sköte kände henne så väl, minns rörelserna i höfterna och reaktionerna, visste att jag snart behövde få hennes bröst i munnen. Tungan gled i stora cirklar runt hela bröstet, närmare och närmare sitt mål. Bröstvårtan var större men verkade vara lika känslig. Hennes ben gled mer i sär, höfterna rörde sig och hon lät så som jag minns det. När orgasmen skakade henne gnydde hon tyst. Den varade länge innan hon försiktigt knep lite med benen, vårt gamla tecken för att mina fingrar höll på att bli för mycket. Jag var stilla med min hand mellan hennes ben och bara höll henne nära tätt intill.

Hon kom över mig, rörde sin kropp mot min, särade sina ben igen. Min hårda lem kände hennes könshår och värmen och vätan från henne. Min hand runt lemmen hittade hennes öppna sköte. Som om allt blev definitivt först nu, blev vi stilla en sekund. Och visst var det intimt att kyssa, smeka och röra varandra, men nu när hon sakta rörde sig nedåt och jag gled in i henne, blev allt så slutligt definitivt. Nu var vi så nära man kunde komma. Vår otrohet hade börjat för länge sedan men nu var den fullbordad och det fanns ingen återvändo.

Jennie rörde sig sakta fram och tillbaka. Mina händer på hennes höfter och min mun tryckt mot hennes. Våra kroppar må ha förändrats, men allt annat var bekant. Rörelserna, andetagen, de små ljuden av njutning från hennes mun och som om hon också visste precis hur allt skulle vara, vred vi oss så hon hamnade under mig. Hon sträckte ut sina ben och pressade dem lätt mot mina, så där som hon visste att jag tyckte så mycket om. Det ökade närheten att känna hela hennes kropp mot min.

Hon log mot mig, kände igen alla tecken som vi känt så väl en gång. Hennes lätta rörelser med höfterna, andetagen genom halvöppen mun rakt in i min och mina båda händer som trasslade in sig i hennes hår. Min kropp spände sig och en av de starkaste orgasmerna på mycket länge drabbade mig. Hennes starka armar runt mig, jag blev tårögd, skrattade och grät på samma gång.

Efteråt låg vi på sidan, tätt tillsammans. Jag kände mig så rörd och djupt tagen av det som just hänt. Inuti var allt kaos. Jag kunde nästan känna hur alla signaltrådar i mitt känslosystem var nära överbelastning. Det var så länge sedan det hade känts så här och det var så rätt. Våra läppar kunde inte sluta röra varandra och mina händer smekte hennes kropp, giriga, outtröttliga och utsvultna. Jennie körde naglarna i min rygg och klöste lätt men utan att göra några märken. Samtidigt körde hon tänderna in i min axel och fräste tyst som en katt.
– Minns du? Viskade hon.
Jag skrattade. Visst mindes jag hur hon kunde klösa mig blodig över ryggen och lämna märken efter sina tänder i min axel.

Sedan låg vi tysta alldeles nära varandra en lång stund. Fingrar gled längs mjuk hud, händer smekte över mjuka former. Den lite frusna känslan vi först känt när vi klädde av varandra var sedan länge borta.
– Våra kroppar är inte samma som då. Inte lika slät och mjuk hud. Vi har båda fått gråa stänk i håret och rynkor runt ögonen, men vi älskar fortfarande minst lika bra. Du är fortfarande samma John och jag är fortfarande samma Jennie inuti, viskade hon.
– Inga kan älska som vi.
Jag nynnade på musiken till en film med samma titel som var från ungdomsåren.
– Du löptränar fortfarande?
Hennes hand gled över min midja ner över utsidan av mitt lår. Jag var stolt över min kropp, det kände jag när jag såg mig i spegeln.
– Löpning är fortfarande mitt knark, precis som då, log jag.
– Önskar jag kunde säga det samma. Du får vara mitt knark istället.
– Du är min drog och religion, viskade jag i hennes öra.
Hon gnydde så där kärleksfullt när vi kysstes och hon kröp nära intill igen. Då var det tonåringen Jennies röst jag kände igen.

Hon var inte lika smal som förr och hennes bröst var större och mer fylliga. Rumpa, höfter och mage hade mer kvinnliga former än förr, men huden var lika mjuk som jag mindes den och läpparna halvöppna mot mina. Vi låg så en lång stund och lät våra händer och sinnen ta in varandra igen. Hennes mjuka, varma händer strök över min kind, över sidan och över ryggen. Mina fingertoppar följde hennes kropps alla linjer. Mycket hade hänt, vi var båda äldre och våra kroppar annorlunda. Ändå kändes det som verkliga, samma Jennie som låg där bredvid mig. Även om parfymen var en annan var den ändå från hennes hals den doftade och även om hudkrämen helt säkert var en annan, luktade den från hennes hud. Det var förknippat med så starka upplevelser djupt inristade i mitt minne.

– Får jag sova här med dig inatt? Viskade jag i hennes öra.
Hon kramades hårt och log men jag kunde inte riktigt tolka henne. Jag var övertygad om att hon skulle säga nej, om inte annat på grund av hennes dotter.
– Vi sover här, får ställa en klocka.
Jag blev barnsligt glad, pussade henne över kinden ner mot munnen. Hon skrattade tyst och la sig till rätta på min arm med sin ena arm över mig. Jag låg på rygg och drog fingrarna genom håret och ner i nacken så där som hon alltid tyckt så mycket om och precis som då kunde jag känna när hon somnade.

På morgonen vaknade vi tidigt före väckarklockan som vi ställt för säkerhets skull.
– God morgon, viskade hon.
Vi kysstes ömt, min hand smekte mjukt hennes ena bröst och jag njöt av reaktionen. Hennes hand i min nacke, bara ett lätt tryck nedåt som en svag antydan och jag visste vad hon ville. Min mun kysste sig ner över hennes hals mot andra bröstet.

Våra kroppar mindes allt. Allt kändes så bekant och självklart, som om det vore igår. Jag hade tänkt så många gånger de gångna trettio åren på hur det skulle kännas att ligga med ett ex från ungdomsåren nu i vuxen ålder. Särskilt Jennie, men det hade mest varit en fantasi och orealistisk dröm om det förflutna. Skulle det kännas likadant? Skulle hon smaka som då? Jag tyckte det även om jag inte kunde minnas det efter 31 år. Men hennes röst, tysta gnyn, de där ljuden hon gjorde med tungan och inte minst tänderna och naglarna i min hud mindes jag desto tydligare.

– Hur mår du? Frågade jag och strök henne över ryggen.
– Just här och nu mår jag alldeles utmärkt och det är det som räknas — just nu.
Jag drabbades av en så enorm känslostorm, ömhet och uppdämt behov av kärlek, som om alla års längtan tillbaka och fantasier liksom skulle kunna få mitt inre att explodera. Jag ville säga att jag älskade henne, gjort det hela livet, aldrig kunnat sluta tänka på henne. Jag ville be henne lämna allt, skilja sig, gifta sig med mig här och nu. Allt som gått fel för länge sedan skulle rättas till.

Men allt som kom ur mig var något konstigt läte som jag inte kände igen, en blandning av ett hummande och en snyftning. Tårarna var omöjliga att hindra och allt jag förmådde var som kramper i musklerna som bara pressade henne närmare. Jennie fnissade, pussade bort tårarna från kinderna och med ens var hon över mig och jag i henne igen.

Klockan var halv åtta när vi med våld tvingade oss ifrån varandra. Jennie var stressad över att ligga kvar om hennes dotter skulle vakna. Jag hade inte haft en tanke på vad min pappa skulle säga om att jag varit borta inatt, om han ens skulle säga något.

Jag matade och rastade hunden före frukost och plockade sedan fram frukosten och bryggde kaffe.
– Jag har träffat Jennie, minns du henne?
Jag och pappa intog frukosten nere på bryggan bredvid tullkryssaren som låg längs bryggan med sina slangar och elkablar till pumpar likt navelsträngar. Pumparna gick nu bara någon gång i halvtimmen.
– Visst gör jag det. Hon är här ute ibland. Inte så ofta längre, men det händer. Hur var det att träffa henne.
– Det var — starkt och lite som förr igen. Det kändes som om ingen tid alls passerat. Jag blev kvar där inatt. Det var inte meningen, det bara blev så.
Jag var inte helt säker, men min pappa var nog ganska traditionell i sin syn på moral och trohet. Ändå valde jag att inte ljuga för honom.
– Bara blev, var inte så säker på det. Gammal kärlek rostar aldrig.
Vi kunde båda le åt det gamla ordspråket. Jag blev lite förvånad över att han passerade min svaghet utan minsta antydan. Kanske förstod han, la inte så mycket vikt vid det eller så var det avigt att komma med förmaningar till en son som snart skulle fylla 50 om ett par år. Eller så fattade han inte på vilket sätt jag blivit kvar där inatt. Så vitt jag visste hade mamma och pappa stått vid varandras sida i nästan 60 år utan att jag märkt någon fnurra på tråden och de hade alltid varit kärleksfulla mot varandra. Så otrohet kanske inte ens ingick i hans tankar. Fast vad visste man egentligen om andras hemligheter? Det var ju en enorm massa saker min familj, vänner och kollegor inte visste om mig. Att jag just varit otrogen och att det inte var första gången eller att jag skrev erotiska noveller om mina upplevelser som jag publicerade anonymt på en sida.

På förmiddagen efter frukosten bytte jag om och gav mig ut på en löptur. Näsan och ögonen rann av pollenchocken, så jag skulle inte kunna ta ut mig så hårt. Men en lugn runda förbi badviken och småbåtshamnen där jag och Martin plockat upp Jennie och Marie med båten för 31 år sedan, bort förbi vattenskidviken där vi badat och tillbaka via ångbåtsbryggan där midsommardansen brukade äga rum. Jag kände mig som en idiot när jag saktade in, gick ut på bryggan och tog några svängande danssteg. Det var oemotståndligt. Men att förlora sig sådär i minnena, höra rösterna och musiken avlägset som igenom ett brusigt filter gjorde mig mer illa till mods än lycklig. Dragspels-Ralph var död sedan många år och den gamla traditionen dog långsamt med honom. Jag mindes dragspels-Ralfs dotter Jasmin som jag jobbat som personlig assistent hos. Vart fanns hon nu och vilka vägar hade fört henne fram genom livet?

Som i ett avlägset töcken hörde jag min syster Tess röst från länge sedan när vi satt i en bergsskreva på vår tomt och hon tröstat mig där jag satt och grät av saknad efter Jennie::

”Du måste leva mer i stunden och inte låta en eventuell framtid grumla det som händer nu och här. Jag vet att du hatar att höra det, men du är ung och det kommer bli så här igen och igen tills du hittar den rätta någon gång i framtiden och den dagen kommer du garanterat sakna den här tiden.”

Då, för 31 år sedan var det omöjligt att se mig själv nu, veta hur allt skulle bli och aldrig kunde jag ana hur rätt hon skulle få. Jag saknade den där tiden så att det värkte i bröstet. Så mycket hade kunnat bli annorlunda, bara om ”om” inte fanns och den stora eviga frågan, hade jag verkligen träffat den rätta eller var det bara så här livet såg ut? Eller rättare, var det bara sådan som jag var? Hade jag ändå sökt njutning och spänning, behövt fylla det där tomma svarta hålet inom mig om det blivit vi? Jag ville säga nej men så här i min ensamhet vågade jag inte, jag var inte säker.

Sista biten hem rensade jag hjärnan från allt och försökte bara att andas i i takt med stegen och grusets knaster under fötterna. Springa var faktiskt det enda som fungerade mot min melankoli.

Under förmiddagen pysslade vi med tullkryssaren. Maskinerna fick stå och gå i över en timme för att bli genomvarma för att kunna se om allt fungerade normalt och för att sedan kunna genomföra ett oljebyte. Under tiden la vi durkarna (golvplankorna) på sin plats vilket genast minskade ljudnivån radikalt och gjorde det lättare för oss att röra sig ombord.
– Ska vi ta en kort provtur? Frågade pappa.
– Vågar vi det?
– Det får bli en kort sväng för den kommer börja ta in mer vatten när den sätts i rörelse och gungning men det är bara bra. Vi tar ett varv ut på fjärden bara.
– Jag tar med den bensindrivna länspumpen ifall att.
– Fegis, log pappa och nickade.
Vi tog lilla jollen med aktersnurran på släp om något skulle hända och sedan la vi ut. Det var en fantastisk känsla att få ta henne ut på fjärden för första gången på säkert 40 år. Men allt gick bra, lät, luktade och kändes helt normalt.

När vi närmade oss vår brygga igen stod Jennie där och vinkade.
– Vad fin den blev! Så duktiga ni är!
– Säg gärna du till pappa, skrattade jag och slängde tamparna till henne som hon tog emot och vant gjorde fast vid bryggans pollare.
– Jag och Klara hade tänkt bjuda dig på lunch, eller er båda så klart?
– Jag kommer gärna, svarade jag och såg på pappa.
Jag både hoppades och inte hoppades att han skulle säga ja. Samtidigt var Klara ändå närvarande.
– Ät ni ungdomar. Jag stannar här en stund och håller koll.

Vi gick tillsammans över tomten och korsade vägen bort mot hennes hus. I skydd av några träd stannade vi och jag fångade in henne. Vi kysstes, jag skrattade till. Hon klöste på lek över ryggen och fräste tyst som en katt, jag bet henne lekfullt i örat och morrade tyst. Det var allt som behövdes för att förstå varandra. Det var de gamla signalerna som vi båda kände igen. Men det kändes riskabelt att kyssas så här ute på ljusan dag trots att det inte fanns en människa i närheten.

Vi åt lunchen utomhus, sallad och kyckling. Samtalen flöt lätt. Jag frågade Klara mycket om hennes jobb, fascinerades och förfasades av att höra verkligheten bakom alla dagliga presskonferenser där statsepidemiologen rabblade siffror om döda och bristerna på äldreboenden. Klara var där, en av de som försökte lindra och trösta och samtidigt hantera sin egen rädsla och panik. Hon berättade om ”skrubben”, ett litet linneförråd dit hon brukade gå när det blev för mycket. Där kunde hon och hennes kollegor sitta på golvet och gråta ut en stund för att sedan tvingas torka tårarna och gå ut i kaoset igen.

När jag bekymrat ironiserade över hur vi satt och gjorde visir av overheadpapper och gummisnoddar och hur löjligt det kändes, tog hon min hand och med hetta sa att det verkligen gjorde skillnad i ett land där man valde att bränna skyddsutrustning som hade ett passerat utgångsdatum istället för att nyttja det som fanns. Hur kontorspapper och gummisnoddar kunde anses vara bättre än riktig vårdutrustning med passerat bäst föredatum var ingenting annat än obegripligt vansinne men så typiskt svensk byråkrati. Jag bestämde mig för att förmedla det till mina kollegor på måndag när vi satt där med våra mallar och klippte och knöt och inte trodde att vår hemmagjorda skyddsutrustning nådde fram och gjorde någon nytta. Då kunde jag säga att jag träffat en sjuksköterska som jobbade ute i verkligheten som verkligen förlitade sig på oss där vi satt och kände oss löjliga.

– Vill du hänga med ut med båten en sväng? Frågade jag när jag hjälpte Jennie plocka in efter lunchen. Det är så vackert väder.
– Ja gärna. Hur länge blir vi borta?
– Så länge vi vill. Vi kan ta med fika om du vill?
– Jag kan fixa det så kommer jag över till dig om en stund? Clara! Vi åker ut på sjön ett par timmar! Ropade Jennie till sin dotter.
– Gör det, tänk inte på mig! Ropade hon från altanen.

Jag gick över till oss och konstaterade att båten behövde tankas, men det borde räcka ner till Nynäshamn. Numera hade vi alla gått ihop och köpt en RIB-båt med en 150 hästkrafters utombordare. Jag la fram två flytvästar och i ett av facken stuvade jag ner picknickfilt och fleecetröjor. Jennie kom över berget och ner på bryggan med fika i en korg som vi stuvade in i ett av facken.
– Vi behöver tanka i Nynäs först, sa jag när vi la ut.
– Okej. Justa stolar. Mer som en motorcykelsadel, sa Jennie och syftade på de långsmala uppblåsbara kuddarna man gränslade som säten.
– Det ska vara praktiskt tydligen. Man ska knipa med knäna och så får man inte så ont i rumpan när det går hög sjö. Men idag blir det lugnt och fint.

Vädret var verkligen underbart och Mysingen låg nästan helt stilla. Yamahamotorn startade lätt och gick nästan ljudlöst. Det var annat än när vi var små och körde med vrålande tvåtaktsmotorer. När vi satte kurs ut bland skären på Nynäshamn satt vi så nära. Våra ben rörde vid varandra. Jag kunde känna hennes svaga parfym i vinden.. När båten planade och låg i sin marsfart på 30 knop, flyttade jag min ena hand från ratten och rörde vid hennes hand. Vi såg på varandra när våra händer flätades samman. Hon lutade sig mot mig och vi kysstes. Fartvinden piskade lösa slingor av hennes hår i våra ansikten.

Solen glittrade i Mysingens vatten och de små vågorna kändes mer som vibrationer och ibland gjorde båten små hopp över någon lite större våg. Här ute behövde ingen av oss sjökort. Vi kunde förmodligen navigera med ögonbindel. Vi kände varje sten eller udde och vid varenda brygga hade vi haft kompisar i vår barndom. Husen stod kvar på sina tomter och vi pratade om att många ändå bodde kvar men att man aldrig sågs, att alla hade sina egna liv och familjer.

Vi slog av på farten när vi passerade skylten som anvisade 7 knop och inne vid bensinbryggan och gästhamnen var det redan full fart trots att det snart var midsommar. Fullt med enorma segelbåtar med tyska turister och mindre snabba båtar med ungdomar i. Vi fnissade när en sådan lång smal snabb båt passerade oss med ljuden av dubbla V8:or vrålande ur de raka avgasrören.
– Visst känner man sig gammal? Vi har redan gjort det där och erkänn, de låter för mycket och kör vårdslöst? Sa jag och skrattade.
– Visst, men man är inte avundsjuk.
– Jo lite? Frågade jag och strök henne mjukt över benet.
Hon la mjukt sin varma hand över min och höll den kvar mot benet.
– Okej då, lite avundsjuk.
Hennes flygande hår kittlade mig i ansiktet när vi kysstes.

– 80 liter, kul kul, muttrade jag när tankningen var klar.
– Minns du vad soppan kostade då?
– Det var väl under fem spänn där -88—90?
– Ja jag tror det. Vill vi ha något från rökeriet?
– Ja men varför inte. En laxbaguette är alltid fantastiskt här.
– Okej jag köper. Plocka mig där sen, sa Jennie och pekade på bryggan som gick längs kajen.

Hon hoppade av och gick den korta biten bort mot rökeriet. Jag betalade för bensinen och torkade av lite som jag drällt bredvid och backade sedan ut och la mig vid bryggan där hon ville bli hämtad. Kön var inte så lång så hon var snart tillbaka med en påse med maten.
– Det där ska bli så sjukt gott. Vart vill du åka? Frågade jag.
– Sandskär eller Stora Björn?
Jag nickade och log. Vid Stora Björn hade vi varit många gånger och badat och grillat när vi var unga. Ute på Mysingen igen la jag båten i 27 knop och satte kurs rakt österut. Färden över tog bara knappa 20 minuter.

När vi kom fram var lagunen med sandstranden öde. Här kunde det finnas riktigt många båtar men säsongen var inte riktigt igång ännu. När vi kom tillräckligt långt in stängde jag av och hissade upp motorn och tog av oss om fötterna, hoppade i och vadade in och drog upp RIBen så långt vi orkade på sanden. Det fanns ingen vind och därmed inget behov av någon förtöjning.

– Kallt i vattnet. Inte så badsugen, sa jag och langade upp picknickkorg och filt till Jennie som bar upp det en liten bit på stranden.
– Klart vi måste bada, uppleva gamla minnen, svarade Jennie med ett tvetydigt leende.
Jag skrattade. Så där hade det varit när vi var unga också. Jag var badkrukan och hon hade alltid verkat oberörd av vattentemperaturen. Ändå hade hon alltid fått mig dit hon ville och jag kände med ett behagligt svirrande i bröstet att så skulle det bli nu med.

Jennie la ut filten över marken och vi satte oss nära varandra. Jag la armen runt hennes rygg och hon lutade sig mot mig. Vi satt tysta en lång stund och bara såg ut över vattnet, de små krusningarna och solens blänk. Det var en så sjuk känsla och gav mig så starka känslor att jag hade svårt att hålla ordning på andningen. När vi satt så här för 31 år sedan, 16 och 19 år gamla på exakt samma strand, hade jag känt mig så lyckligt lottad, så otroligt privilegierad. Även om det bara var tre års åldersskillnad mellan oss så kände jag mig då som en liten tanig pojke som höll om en mogen kvinna. Det var fascinerande att hon ville ha mina händer på sin kropp, kyssa min mun och älska med mig. Jag förstod det inte men levde för det i varje sekund.

Trots att vi nu var 47 och 50 kändes det precis likadant. Jag kände mig som en tanig, omogen och blixtförälskad pojke som inte alls förstod varför denna vackra kvinna satt så tätt intill mig, lutade sitt huvud mot min axel och tillät mina händer på sin kropp. När jag pussade henne på håret böjde hon sakta huvudet bakåt, lät mig pussa henne på pannan, på hennes stängda ögonlock, pussa henne lekfullt på nästippen tills hon särade sina läppar för min tunga. Vi andades rakt in i varandra och det var inte bara min andning som var påverkad.

Efteråt låg hon med huvudet på mitt bröst och såg ut över vattnet medan jag lät mina fingertoppar glida över hennes nacke och rygg. Ibland rös hon till av beröringen och kanske också den lite svala försommarvinden. Det fanns inga båtar inom synhåll så Jennie låg fortfarande naken utan överdel. Jag drabbades åter igen som av någon sorts svindel. Här låg vi nakna bredvid varandra. Det kändes som om vi gjort det här igår trots att det var över trettio år sedan. Våra kroppar var annorlunda, hennes mun större, läppar och bröst fylliga liksom mer hull över kroppen, precis som jag. Det var fascinerande bara det att så mycket tid förflutit.

Vi sköljde oss i det iskalla vattnet som inte kan ha varit en grad över 16 grader. Sedan fikade vi sittande bredvid varandra på filten. Stämningen var lite förlägen men på ett fint sätt.

På kvällen åt vi middag tillsammans igen. När vi ätit klart tog Klara hand om allt. Hon dukade av och försvann in i huset för att sköta disken. Hon till och med kom ut och fyllde på våra vinglas och sedan försvann hon igen.
– Hon fattar? Frågade jag kryptiskt när Klara lämnat oss.
Jag kände mig djupt generad av Klaras lite överdrivna service och omsorger och sedan hur hon drog sig undan med ett litet leende.
– Hon är förvisso smart min lilla tjej men man behöver kanske inte vara någon Einstein.
Jennie log och blinkade.
– Men det kanske inte är så bra — med tanke på…?
– Jag har aldrig varit i den här situationen förut men hon är mammas flicka.
Jag antog att jag tolkade henne rätt men ville inte be om ett förtydligande. Sedan slog det mig att min äldsta nog inte heller skulle förråda mig om vi delat en liknande hemlighet. Jag visste inte säkert varför men kände på mig det.

När vinet var slut och det började bli för ruggit att sitta ute smög Jennie in i stora huset med glasen. Jag undrade vad som skulle hända nu och oroade mig lite, men när hon kom tillbaka sa vi ingenting. Vi gick tysta hand i hand mot hennes friggebod igen.
– Men Klara då? Viskade jag.
– Hon sover och kommer inte störa oss.

Det blev en lång och het natt. Jag som trott att den tiden då jag kunde flera gånger i rad var förbi kände mig åter som en lycklig tonåring. Det bevisade bara hur mycket lust som kunde framkallas i hjärnan beroende på med vem och i vilken situation.

– Det är konstigt, sa jag tyst när vi åter låg varma och tillfredsställda nära varandra.
– Vad är konstigt?
Gud vad jag älskade hennes röst när hon pratade så där lågt, nästan viskande.
– Hur det känns inuti. Så starkt. Trodde inte det gick att uppleva igen.
– Men vi är de vi är inuti även om våra kroppar åldras. Jag är samma Jennie, du är samma John. Vi är mycket klokare och har mycket mer kunskap och erfarenhet än vad vi hade då, det är allt.
– Klokare? Sa jag och pussade henne på näsan.
– Okej, kanske inte just precis nu.
– Ångrar du dig?
Hon skakade tyst på huvudet.
– Man borde, jag vet men jag känner ingenting sådant. Du då?
Jag skrattade bara och skakade på huvudet.

Det var bara delvis sant. Att bedra min fru var inget jag var stolt över. Man behövde bara vända på det för att känna smärtan. Men jag hade tvingats inse att livet inte var fullt så svartvitt och enkelt, i alla fall inte för mig. Jag hade fortfarande en kanske barnslig föreställning om att om man bara hittar den rätta så skulle allt vara annorlunda. Men chansen att göra det, under den korta tid vi har på oss att stadga oss och den begränsade yta de flesta av oss lever på, så är chansen bokstavligen som en Pepsi i Atlanten.

När jag lämnade henne på söndagsmorgonen kände jag mig som en tonåring igen. Jennie fanns inuti, på min hud och i mitt huvud. Min hals, mina händer och precis allt av mig luktade av hennes parfym och kroppsvätskor. Det kändes som när jag var tonåring, som om jag aldrig kunde sluta lukta på mina händer eller armen där hon legat och som om jag aldrig någonsin tänkte duscha igen. Samtidigt kände jag mig djupt sorgsen. Idag skulle vi säkert inte hinna ses innan det var dags att åka tillbaka till stan igen och sedan skulle allt vara över för alltid.

Men det gjorde vi. Efter lunch som vi åt var för sig, möttes vi ute på vägen för att gå en långpromenad med min hund. Flera gånger stannade vi och höll om varandra och kysstes. När vi snart var tillbaka igen stannade vi bakom en vägkrök och drunknade åter i varandra. Jag kände mig nästan desperat, som om jag aldrig ville släppa iväg henne. Vi bytte mobiltelefonnummer och i tårar lovade vi varandra att höras mycket snart igen och inte tappa kontakten.

SMSet från Jennie plingade in i min telefon några dagar senare.

< Vill du ses? Jag är på Scandic Skanstull dagtid, rum 2112.
> Gärna. När?
< Imorgon kl08?
< Det blir perfekt. 🙂

Mitt svar var snabbt och självklart, helt omöjligt att stå emot. I söndags när vi skiljdes åt lovade vi varandra att ses igen, men jag hade ställt in mig på att det bara var ord i stundens hetta. Lovat varandra i kyssar och tårar hade vi gjort förut. Men nu hörde hon av sig och det fick hela min värld att skälva igen.

Hotellets lobby var helt tom på människor, precis som hela staden den här märkliga våren. Jag gick in med bestämda självklara steg och satte utan att tveka kurs på hissarna för att se ut som om jag hade rum här redan. Jag kände mig otroligt nervös när jag knackade på rätt dörr.

Jennie öppnade, klädd i jeans och stickad tröja och håret uppsatt.
– Hej, kom in. Fint att se dig igen.
Vi kramades hårt och länge, jag andades in hennes doft från halsen och håret.
– Vad gör du här, jobbar?
Vi kysstes flera gånger.
– Ja min arbetsgivare hyr rummet för att jag ska slippa vara på kontoret.
– Smart, jag såg att hotell annonserade om det. Vissa företag kan anpassa sig, det är bra.
– Och du, kan du jobba hemma?
– Jo jag har gjort det ett tag nu. Ganska skönt faktiskt.

Vi blev stående tätt tillsammans mitt på golvet. Långsamt och prövande började mina händer smeka hennes kropp, dra upp hennes tröja, knäppa upp spännena i hennes BH tills hon stod naken på överkroppen. Jag gick ner på knä, knäppte upp hennes jeans och drog ner dem över hennes höfter, begravde ansiktet mellan hennes ben mot det mjuka tyget i hennes trosor. Hon luktade ljuvligt och kändes fuktig och varm. Med händerna som stöd mot mina axlar lyfte hon benen ett i taget så att jag kunde ta av byxor och strumpor. Sedan backade hon mot sängen, satte sig och la sig sedan ner på rygg med fötterna kvar på golvet. Långsamt drog jag av henne trosorna och slickade henne långsamt medan jag knäppte upp mina jeans och krånglade av mig kläderna.

Hon kom ljudligt med naglarna i min hårbotten. Jag reste mig och drog snabbt av mig mina tröjor och hon la sig till rätta på sängen.
– Ta handduken där, viskade hon och pekade mot stolen där ett badlakan hängde.
Hon lyfte på stjärten och vi bredde ut handduken under henne för att skydda det rena överkastet.

Sedan sjönk jag in i henne. Min hjärna kändes överhettad av känslor och även om jag försökte hålla mig så kunde jag inte. Vi kysstes hårt när min säd flödade in i henne.

– Man får inte använda sängarna när man hyr rummen som kontor. Bäst att vi snyggar till.
Jag hämtade toalettpapper att torka oss med. Sedan rättade vi till överkastet så att det såg nästan nybäddat ut igen.

När vi åter klätt oss drack vi kaffe som jag hämtade nere i receptionen. Vi pratade länge om livet som gått och tiden flög fram. Jennie jobbade lite medan jag hämtade lunch ute på stan, varsin stor sallad som vi åt på rummet. På eftermiddagen älskade vi igen fast lugnare och längre när den hetaste lusten var stillad.
– Skulle du stå ut att ha det så här med mig? Viskade hon tätt intill mitt öra. Det går inte på något annat sätt, i alla fall inte nu.
– Bara du inte försvinner från mig igen? Då gör jag det. Det skulle vara svårt att stå ut med.
– Det ska jag inte.

När jag kom hem igen var jag tyst och grubblande. Jag gick ner till förrådet i källaren och rotade fram fotolådan. Längst ner i botten låg två album märkta med namnet på min skärgårdsö och årtalen 1986–1990. Jag visste exakt var bilderna fanns. Jag bläddrade bakifrån och hittade bilderna från november 1990 med mig och Emma på Silja Symphony, jag 17 och Emma 45. Vi hade bett en passagerare fotografera oss där vi stod på däck med armarna om varandra. Emmas hår flög i vinden. Vi hade inga jackor på oss och jag mindes hur vi frusit. Under bilderna hade jag skrivit ”RIP 2017” då Emma gått vidare, endast 72 år gammal.

Ungefär i mitten i albumet satt tio bilder från sommaren före. Mig och Jennie där i segelbåten med mina händer i hennes hår, Martin med bar överkropp vid rodret med Marie vid sin sida. Och där var den, bilden av oss stående där på klippan. Jag bakom Jennie med armarna runt hennes midja och händerna knäppta under hennes bröst, hennes huvud vridet åt sidan och våra läppar mot varandra. I bakgrunden såg man havet. Det var en vacker bild. Jag mindes fortfarande hur speciellt det varit att stå framför kameran och kyssas så där medan min kompis Martin fotograferade. Minnena och känslorna kom tillbaka som om det var igår.

Jag satt en lång stund på en kartong och bara såg på bilderna och lät minnena skölja med all sin kraft genom kroppen. Jag tog med mig albumet upp till lägenheten. Försiktigt petade jag loss bilderna en och en och la dem i skannern och med ett surrande ljud förevigades dem i datorns bildarkiv. Det borde jag gjort för länge sedan. Jag infogade bilden av oss i ett iMessage till Jennie.

< Åh, jag minns! Otroligt vacker! Jag längtar till imorgon!
Svarade hon.

Med bilderna tillbaka i albumet som låg uppslaget bredvid mig öppnade jag ordbehandlaren och började skriva ner vår historia. Den fick heta ”Sommaren med Jennie och aldrig hade jag kunnat ana att det skulle finnas en ny historia att berätta 31 år senare.

< Får jag läsa?
> Självklart!
< Kommer du till mig imorgon?
Jag bara log och skickade röda hjärtan tillbaka.