Det här är del 2 av 5 i S(p)exfotot

– Ska vi kör det här så måste vi ha ett budskap, sa Rebecka.

– Vadå budskap, sa Lina?

– Alltså om vi ska få lärarna att gå med på det, så måste vi kunna säga att vi gör det för en god sak. För att sprida ett positivt budskap. Då kommer de ha mycket svårare att säga nej.

________________________________________________

Klassen satt samlade i skogsbacken ute på skolgården. De hade först samlats i uppehållsrummet för att diskutera spexfotot, men snart insett att det var bättre att vara på en mer ostörd plats, med tanke på den idén de hade. Nämligen att de skulle vara spritt språngande nakna på årets foto. Fotot skulle tas redan om två dagar, och nu måste hela klassen komma överens om det var en bra idé, och om alla verkligen vågade och ville. Julia hade redan från början ställt ultimatum att absolut alla måste vara med på det, annars skulle inte hon vara med.

Johanna hade börjat med att berätta mer om sin idé, understödd av Hanna och, lite i bakgrunden, Lina. Klassen hade ju redan förut pratat om att de ville göra något som ingen annan hade gjort. Men det var ju inte många idéer kvar här i världen, som inte redan var använda. Många hade ju till och med låtsats vara nakna på sina spexfoton, men egentligen bara dolt sig med skyltar och annat så att det såg ut så.

– Men vi ska vara de första som gör det på riktigt, sa Johanna.

Det var många som inte var riktigt övertygade. Var det inte för pinsamt? Många som inte ville, andra som kanske ville i hemlighet, men inte vågade ta steget. Men det var också många som tyckte det var en kul och spännande grej. Diskussionerna gick fram och tillbaka, utan att man riktigt kom någon vart, när alltså Rebecka satte ner foten.

________________________________________________

– Det kanske är smart med ett budskap, sa Hanna fundersamt, och vände sig mot Johanna. Det tänkte vi inte på. Och att faktiskt göra det för en god sak liksom.

– Men hur ska vi få fram det då, undrade Johanna upprört? Då blir det ju i alla fall en massa skyltar, som vi hamnar bakom. Hon såg själva grundidén, själva den stora provokationen, glida henne ur händerna. Och det ville hon absolut inte.

– Det behöver kanske inte stå på bilden, sa Rebecka, bara vi motiverar det vi gör för lärarna.

– Vilka lärare då, frågade Hugo? Det brukar väl inte vara med några lärare på spexfotona?

– Men hörde ni inte vad Torsten sa förut, sa Åsa? Det är ju en massa nya regler, och Berit kommer vara där på fotograferingen för att hålla koll.

– Vilken Berit? undrade Lina, som i vanlig ordning satt och ritade i sitt block. Den här gången ett stort träd.

– Biträdande rektorn, vet du väl, förklarade Åsa.

– Aha, men hon är ju schyst, sa Calle.

– Men hallå, sa Liam, om hon är där för att hålla koll på att vi följer reglerna, så kommer hon ju klart försöka stoppa oss. Är det något som står i reglerna, så är det i alla fall att man inte får vara nakna. Det kan man nog vara rätt säker på.

– Så då måste vi alltså ha ett budskap, sa Rebecka igen. Annars kommer vi aldrig få igenom det.

– Du har nog rätt, sa Hanna. Nå, vad har vi för budskap då? Vad hade du tänkt dig.

– Vet inte, sa Rebecka, genast mer blygsam. Något med solidaritet med barnen i Afrika eller så.

– Som inte har några kläder eller, skrattade Calle? Då är det nog bättre att vi hungerstrejkar. Jag tror inte barnen i Afrika går nakna i värmen för att de inte har några kläder. Är de nakna så är det nog för att de vill det, eller alltid brukar vara det.

– Alla i Afrika är väl inte nakna heller, sa Julia förnärmat. De flesta har faktiskt kläder på sig. I alla fall nu för tiden.

– Ja, det är väl bara några typ, som går nästan nakna, höll Astrid med, inne i djungeln typ.

– Är inte det på savannen typ, sa Lina?

– Och alla svälter faktiskt inte hela tiden heller, sa Anna.

– Nej nu börjar det här spåra ur helt, avbröt Hanna diskussionen. Skit i barnen i Afrika. Det är nog inte rätt budskap för det här i alla fall.

– Vad ska vi ha då, frågade Johanna, som började tröttna på tjafset. För mig gör vi det här för att det är vår rätt att bestämma själva.

– Ja, ingen ska bestämma över om vi vill vara nakna eller inte, utbrast Emelie. Vi har rätt till våra egen kropp.

– Ja, att du vill visa upp din egen kropp var ju ingen nyhet, sa Anna. Alla skrattade. Emelie och hennes kompis Tina var de som gärna visade upp vad de hade att erbjuda på festerna.

– Kan vi inte göra det för att visa att alla kroppar är lika mycket värda, sa Åsa och blickade tankfullt ner i marken. Att man faktiskt kan vara stolt över sin kropp, även om man är tjock eller smal, lång eller kort, har små bröst eller… stora… Hennes röst dog tvekande ut.

– Lätt för dig att säga, sa Calle, med dina tuttar.

– Lätt, sa Åsa förvånat. Men sedan blev hon irriterad. Vadå lätt? Vad är det för lätt att gå omkring med ett par överdimensionerade bomber, så att alla stirrar på en som ett annat missfoster. Vad är det för lätt med det?

Alla tittade förundrat på Åsa. Det verkade till och med som att hon hade nära till gråten.

– Vad menar du, sa Hanna?

– Tror ni inte att jag märker hur ni stirrar, sa Åsa buttert? Att ni tycker att jag har blivit konstig och full och tjock och…

Nu började tårarna verkligen bryta fram.

– Men du är ju jättefin, sa Hanna. Jag är jätteavundsjuk på dina tuttar. Jag skulle göra vad som helst för att ha såna stora bröst som du.

– Jaa, hördes det från flera av tjejerna.

– Du är ju jättesexig ju, sa Calle. Alla killar tittar på dig för att du har så sexiga bröst. Alla vill ju vara med dig, för att du är så snygg. Har du inte fattat det? Han lät uppriktigt förvånad.

Det höres ett mummel av medhåll från killarna, som såg lika ställda ut som han.

– Vi trodde att du var högfärdig och mallig över dina stora tuttar, sa Rebecka, som själv hade ganska små men välformade tuttar. Men var det därför som du var så? För att du skäms? Rebecka kunde inte släppa sin förvåning.

– Du ska inte säga något, sa plötsligt Hedvig. Tänka på mig och Sara. Vi som bara är feta och fula och tråkiga. Att du skulle ha problem att visa upp den kroppen, som alla vill ha. Men jag vill faktiskt inte visa upp min. Att alla ska se hur ful jag är. Fråga bara tjejerna. De har sett mig i duschen, trots att jag inte vill. Varför skulle jag vilja vara naken på något kort?

Alla tittade med medlidande på Hedvig, och på Sara som såg ut att hålla med. Det var pinsamt tyst en stund, tills Anna tog mod till sig.

– Hedvig, du är inte alls ful. Och inte Sara heller. Ni är ju jättefina. Ni har ju former som många av oss inte har. Titta på mig, min platta planka. Ni behöver inte skämmas. Jag brukar faktiskt titta på dig i duschen, sa Anna och rodnade.

Hedvig tittade misstroget på henne.

– Det säger du bara för att vara snäll.

– Nej jag lovar, sa Anna, hedersord.

Hedvig såg inte övertygad ut.

– Jag tycker du är fin.

Alla vände sig överraskat om. Det var Erik som hade öppnat munnen. Och det hörde inte till vanligheterna. Erik hörde till de nyare i klassen. Han var lång och tanig och blyg. Även om han brukade hänga med i gemenskapen, så höll han sig alltid i utkanten, och gjorde inte mycket väsen av sig.

Hedvig gjorde sig beredd att avfärda honom också. Vad hjälpte det att tråkiga Erik tyckte hon var fin. Men något i hans blick gjorde att hon tvekade. Han såg verkligen ut som att han menade allvar.

– Jag har alltid gillat dig, fortsatte Erik. Jag har alltid tittat på dig och tyckt du var snygg. Mer äkta än alla de andra tjejerna. Och så gillar jag när det finns något att ta på. Erik sänkte generat blicken. Inte som de andra benranglen.

Alla andra skrattade befriat. Erik lyfte blicken med ett snett leende, och upptäckte att han stirrade rakt in Hedvigs intensiva blick. Hans leende försvann när han besvarade blicken, som liksom sökte i hans inre. Hedvig såg länge på honom, och långsamt började hon förstå att han verkligen menade allvar. Hon såg inget av hån eller retsamhet i hans ögon. I stället såg hon någon som släppte garden, och ärligt blottade sin själ för henne. En gard som han hade haft så länge hon känt honom, och som hon så väl kände igen hos sig själv. Hon kände att den började släppa nu, och hur därmed tårarna börja de bryta fram i ögonvrån.

– Jag tror dig, sa hon till slut, utan att släppa hans blick.

Erik svalde.

– Jag gillar dig, sa han, utan att släppa blicken.

Ett jubel bröt ut i klassen. Applåder och busvisslingar hördes, och de som satt nära Hedvig och Erik gav dem grattiskramar, så att de inte kunde låta bli att le.

– Klart att det ska vara budskapet, jublade Johanna, att alla kroppar är lika mycket värda.

– Vi ska sprida ett kroppspositivt budskap, jublade Rebecka. Ingen ska skämmas för sin kropp. Det kommer de aldrig kunna säga emot.

– Är ni med på det, ropade Johanna.

Ett rungande ja hördes från de allra flesta. Men Hanna såg att inte alla hade ropat så där förbehållslöst.

– Vad säger ni, frågade Hanna, och vände sig till hela klassen. Är ni med på att vi alla är spritt språngande nakna på spexfotot, för att visas att alla kroppar är lika värda?

Ännu ett rungande ja hördes. Men den här gången tittade Hanna ännu mer noggrant, och såg att det fortfarande verkade vara de som tvekade.

– Några som inte håller med, frågade hon?

Inget svar, men hon såg hur några skruvade på sig. Julia hade också sett det.

– Jag sa redan från början att jag bara är med på det om alla är med, sa hon. Jag kan tänka mig att göra det, för ett bra budskap. Men då måste alla vara med. Är alla verkligen säkra?

Det hördes ett tveksamt mummel här och var ifrån, men ingen vågade riktigt öppna munnen.

– OK, sa Hanna, då gör vi så här. Vi röstar om det. Alla som är med på det räcker upp en hand nu.

Många händer flög upp i luften. En klar majoritet. Ingen tvekan om det.

– Och nu, alla som är tveksamma eller inte vill, räck upp en hand nu.

Tre händer lyftes tveksamt upp i luften, bland annat Saras. När Julia såg det, lyfte hon också sin hand.

– OK, sa Hanna. De flesta vill. Men fyra är tveksamma. Låt höra. Varför är ni tveksamma?

Först ville ingen säga något. Alla tittade på Sara, Erika och Vilmer, som hade räckt upp handen. Var Julia stod, hade alla ju redan förstått.

– OK, sa Jens till slut, som satt bredvid Vilmer, jag tror jag vet var skon klämmer. Han vände sig till Vilmer och pratade lågt med honom. Bara de som satt närmast hörde riktigt vad han sa.

– Jag förstår, men det är OK. Du behöver inte skämmas. Alla är olika, och alla utvecklas olika. Jag har en kusin som hade en jätteliten jättelänge, men det gick över. Han har en helt normal nu. Och han har en jättesnygg flickvän som är jätteschyst. Det gör inget.

– Men jag vet inte, sa Vilmer, den är ju så… pinsam.

– Det gör inget, fortsatte Jens, det viktigaste är ju att du är en jätteschyst kompis. Vi gillar dig för den du är, och det gör tjejerna också. Skit i det där.

Vilmer såg ner i marken och tvekade länge. Sedan nickade han tyst.

– Är du med?

Vilmer nickade igen.

– Vilmer är med, ropade Jens ut, till klassens jubel.

-Vad var problemet, undrade Johanna, och såg sig frågande omkring. Alla killarna skruvade generat på sig.

– Vill du att jag ska berätta, eller säger du det själv, frågade Jens Vilmer? Det kommer ju fram på fredag i alla fall.

– Nej, sa Vilmer tyst, jag kan säga det själv.

– Jag har en jätteliten snopp, sa han lite högre, medan han fortfarande tittade i marken. Men det går över, fortsatte han och sneglade upp på Jens.

– Jaha, inget värre, sa Rebecka. Men det är ju det allt det här handlar om. Att det är OK. Små eller stora bröst. Små eller stora snoppar. Vem bryr sig?

Ett mummel av medhåll hördes över skogsbacken.

– Och Erika, olika stora bröst räknas inte heller som ursäkt, sa Johanna. Förlåt, men du är faktiskt jättefin.

Erika rodnade, men man kunde ändå ana ett litet leende.

– OK, då, sa hon. Om alla andra är med så.

Alla blickar vändes mot Sara, som alltså egentligen var sist kvar. Hedvig vände sig mot henne, och tittade henne i ögonen.

– Snälla, du är min bästa vän. Jag vill göra det här, men jag behöver ha dig med mig. Och jag är där med dig.

Sara tittade ner i marken, länge, länge. Men till slut sa hon.

– OK då, jag är väl med då.

Nytt jubel i dungen.

– Då så, sa Hanna, räcker det för dig Julia?

– Ja, sa hon med eftertryck.

– Är vi eniga, frågade Hanna?

– Ja, ropade alla.

– Någon emot?

Det var knäpp tyst. Ingen verkade heller vilja säga emot.

– Bra. Då är saken klar. Då ska vi bara planera hur vi ska göra.

________________________________________________

När Hanna gick och lade sig på kvällen, var hon åter igen helt slut. Det hade funnits mycket att snacka om under fortsättningen på dagen. De kom fram till att de inte bara skulle stå tråkigt rakt upp och ner, med sina nakna kroppar. De skulle ligga, sitta och stå lite huller om buller, och faktiskt låtsas ha sex. Inte ha sex på riktigt väl? Nej, så långt vågade de inte gå. Men hångla och smekas och leka. Och stå och ligga så att det såg ut som om man hade, eller var på väg att ha sex. Det här skulle verkligen bli spännande.

Lunchrasten hade inte räckt till, så de hade valt en liten arbetsgrupp, som träffades i skogsbacken efter skolan och utarbetade detaljerna. De lade upp argumenten, hur de skulle framföra sitt budskap. De funderade på rekvisita. Någon snackade om att låna sexleksaker av storasyrran. Bara för att simulera med, inte använda på riktigt. Och så skulle Jens ta med sig en massa kondomer. Hans mamma jobbade tydligen på RFSU, så han hade fri tillgång. Så nu skulle de utöka budskapet med säker sex också. Göra en kul grej av det, och kanske blåsa kådisballonger.

Sexleksaker och kådisar. Det tyckte Hanna var spännande. Hon hade aldrig ens varit i närheten av en sexleksak. Och faktiskt aldrig använt en kondom heller. Inte på riktigt i alla fall. Nu låg hon där i sängen igen, och fantiserade om hur det skulle vara att stoppa in en stor dildo i fittan. Eller en sån där stav som vibrerar. Det skulle nog kännas jättehäftigt. Själv hade hon bara använt ett ljus en gång. Det hade varit skönt och spännande. Men nu hade hon inget ljus till hands.

Vad kunde hon ta i stället? Hon började bli mer och mer kåt. Längtade efter att få stoppa in något annat än fingrarna. Hon gick upp och började rota i skrivbordslådan efter något användbart. Till slut hittade hon en stor tuschpenna. De skulle nog duga.

Hanna kröp ner i sängen igen, under det varma sköna täcket. Trosorna skulle bara vara i vägen nu, så dem krängde hon av sig. Och sovtröjan kunde hon lika gärna vara utan, så hon kunde smeka sina bröstvårtor styva. Så tog hon pennan i handen, och ner mellan benen. Hon började med att smeka insidorna av låren och över venusberget. Sedan närmare det allra heligaste, över blygdläpparna. Länge och skönt smekte hon utanpå, innan hon med andra handen öppnade upp läpparna och lät pennskaftet glida in till det fuktiga. Utanpå och in emellan de inre blygdläpparna, skönare och skönare så att fukten ökade mer och mer. När hon drog pennan över klittan, gick det som en elektrisk stöt genom magtrakten. Hon prövade lite att föra in den i det trånga hålet. Men nej, det var inte riktigt dags ännu. Dra ut på det.

I stället vände hon på pennan, och förde den räfflade hatten över klitoris. Shit vad skönt det kittlade. Från sida till sida förde hon den över klittan. Sedan kom hon på att rulla pennan mellan fingrarna, samtidigt som hon förde den fram och tillbaka. På det sättet fick hon en otrolig stimulans av klittan, samtidigt som det retade hennes hål. Åh så skönt. Så känslig hade klittan nog aldrig varit. Hon förde pennan längre in i hålet. Men att gå med den rätt vassa korken före var inte skönt. Hon vände på pennan igen, och började trycka in pennskaftet i det nu väldigt blöta hålet.

Riktigt trångt var det, men å så skönt när pennan sakta banade sig väg i hennes inre. Den vänstra handen åkte upp till brösten, som redan var riktigt känsliga efter behandlingen. Hon smekte dem ömt, och rullade en hård bröstvårta mellan fingertopparna, samtidigt som hon juckade med pennskaftet, så att de kom längre och längre in för varje stöt.

Länge låg hon så och smekte sig själv, medan hon fantiserade om att ligga framför hela klassen och göra det. Hur hon skulle låna en dildo och ligga där framför alla med vilt spretande ben, och knulla sig själv tills hon kom i en darrande orgasm. Allt medan alla andra låg runt omkring henne och gjorde samma saker, eller ännu mer. Låg och knullade alldeles bredvid. Eller tänk om hon skulle knulla. Där framför alla andra. Med Hugo.

Den tanken sände henne över kanten. Och samtidigt som hon tryckte pennan i botten så att kanten på hatten skrapade henne lite i den blöta öppningen, och hon hårt nöp och drog i sin vänstra bröstvårta, så kom hon i en rungande orgasm. Hon fick kämpa som ett djur för att inte skrika högt, och väcka hela huset. Hon hade inte ens sinnesnärvaro nog att rulla in i kudden.

Återigen somnade hon helt tillfredsställd och helt utmattad. Mellan hennes ben, på det blöta lakanet, låg en blöt och kladdig tuschpenna, som hade klämts ut ur hennes krampande fitta. Det osade sex i rummet. Hon sov gott den natten också.

Delar i serien

<< S(p)exfotot del 1: PlanenS(p)exfotot del 3: Fotot >>

S(p)exfotot

• S(p)exfotot del 1: Planen
• S(p)exfotot del 2: Förberedelser
• S(p)exfotot del 3: Fotot
• S(p)exfotot del 4: Revanschen
• S(p)exfotot del 5: Epilog